Målsäkringens förförande lockelse och förgörande konsekvenser

Kan inte hålla tankarna som väcktes av den förra bloggposten, den om framtiden, borta. Lika bra att få dem ur tankesystemet. Har ju ett arbete att sköta, också. Fast nu är det lunch, och jag ser dessutom bloggandet som en del av mitt arbete. Spridande av forskningsresultat är en viktig del av lektorers arbete, av forskarens ansvar. Kunskap som bara samlas på hög eller som uteslutande ses som poster i en CV vars mål och mening är att främja karriären, det är meningslös kunskap. Kunskap får sitt värde i och genom att kommuniceras, brett. Och jag kan inte tänka mig ett bättre, snabbare eller enklare sätt att kommunicera med allmänheten, än via Flyktlinjer.

Framtiden var det. Synen på framtiden och vad olika uppfattningar om framtiden gör med samtiden. Igår talades det som förestående kvalitetsutvärderingar av utbildningarna på Högskolan Väst. Att vi ska och måste göra detta, det råder det ingen tvekan om. Bara att acceptera påbudet uppifrån. Det är ju i någon mån bra, eller beslutet är i alla fall taget i välmening. Det är inte för att djävlas med oss som Högskoleverket utsätter organisationen för omaket att visa hur man arbetar med kvalitet och målsäkring. Det är en alldeles för enkel och ologisk analys av läget. Syftet är gott, och alla sitter i samma båt. Alla utvärderas idag. Självklart måste HV följa regelverket.

Jag behöver emellertid inte omfamna beslutet. Bara finna mig i det och utföra uppdraget efter bästa förmåga. Jag kan emellertid, och tycker också att jag har ett ansvar att göra så, granska det kritiskt med hjälp av de verktyg jag förfogar över. Målsäkringstänkandet är förförande enkelt. Det ser så självklart på pappret. Vem vill inte ha en process som garanterar att det man vill uppnås? Alla kan se fördelarna med detta, och det finns så klart vinster att göra. Ökad överblickbarhet och transparens är aldrig fel. Men det finns andra aspekter också. Förlitar man sig på system riskerar man att förlora i kritisk vaksamhet. Och det i sin tur riskerar att utarma samhällets skydd mot det oförutsedda som inte går att förutse.

Målsäkringsprogram invaggar allmänheten i falsk trygghet. Mälsäkringstänkandet riktar att fokus på slutprodukten, och gör vägen dit till en formalitet. Det främjar uppsättandet av djärva mål. Varför nöja sig med lagom, när man kan få mer? Varför lyssna på den som är försiktig, när man med hjälp av målsäkringsverktyg kan få precis vad man vill ha? När detta tänkande implementeras, på allt fler ställen och i allt fler verksamheter, gör det något med den kollektiva uppfattningen av världen, samhället och kulturen. Det är med andra ord inte bara ett verktyg för att skapa gott, det blir också ett slags omformare av vårt sätt att tänka.

Tänkte visa hur det påverkar och vad det får för konsekvenser. Tänk om man kunde (och varför skulle man inte kunna. Finns inget som talar emot det) målsäkra politiken. Då skulle vi kunna spara många sköna miljoner som används till att säkra makten för dem som har den för tillfället. Ett målsäkrat parlament, där vallöften levererades med en utförlig plan för hur de ska uppfyllas. Tänk om valet var fjärde år handlade om vilka mål vi har tillsammans för den kommande mandatperioden. Och tänk om politikerna slapp lova runt och hålla tunt, och istället kunde ägna sig åt kärnverksamheten, att förvalta samhället och se till att målen uppfylls. Tänk vad bra det skulle vara?!

Eller?! Är det verkligen så enkelt? Går det att styra en så pass komplex organisation som ett samhälle efter principer hämtade från bilindustrin? Nej, det gör det så klart inte. Samhället består av allt för många komponenter och aktörer, i samverkan med inre och yttre faktorer, för att det skall gå att målsäkras. Politikerna slipper således utvärderas, på det sättet. Deras kompetens kan därmed se lite annorlunda ut. Vad som behövs för att lyckas är följsamhet, flexibilitet och inte så lite uppfinningsrikedom. Ett slags kritisk medvetenhet kombinerad med kreativitet. Det är vad samhället behöver för att kunna överleva på sikt. Ledare som kan hantera och jämka samman motstridiga viljor så att de drar i ungefär samma riktning, men som samtidigt har en del av sin uppmärksamhet riktad mot det som ligger utanför och som har en mental beredskap på att det aldrig blir riktigt som man tänkt sig. Bara så kan en långsiktig politik bedrivas. Bara så kan ett samhälle förvaltas. Målsäkring leder tanken i motsatt riktning och är förkastlig, där. Riksdagens arbete kan inte målsäkras (Exempel på varför det inte går och argument finns här, här och här, till exempel).

Följaktligen kan heller inte utbildningar, vars mål är att främja kompetens som kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, målsäkras. Det ser ut som det går, och det är en lockande tanke. Men det går inte. Kultur fungerar inte på det sättet. Går inte att överblicka eller kontrollera i minsta detalj. Därtill spelar slumpen en allt för stor roll. Målsäkring har fokus på framtiden, men om den vet vi som sagt inget. Först när vi är där kan vi inse och förstå vad vi borde tagit hänsyn till. Förs i backspegeln förstår vi samtiden. Det är gott nog, och tänker man så främjas egenskaper som ödmjukhet och självständigt, kritiskt, tänkande.

Avskaffandet av målsäkringstänkandet är kungsvägen till långsiktig hållbarhet. Bara genom att släppa på kontrollen, och genom att öka ansvaret på enskilda aktörer, går det att få överblick. Och bara så kan man möta tillvarons oväntat oväntade utmaningar.