Vad tar oss längst? Vad är klokast?

Även om utveckling av samtidskulturen oroar mig är och förblir kultur ett fascinerande forskningsobjekt. Har svårt att se att jag någonsin kommer att tröttna på arbetet med att försöka förstå vad kultur är, hur den fungerar och vilken logik som driver dess förändring. Det som oroar mig är ensamheten jag känner, vilken kommer sig av att kunskapen som min forskning resulterar i inte riktigt räknas som kunskap eftersom den går på tvärs mot de grundläggande antaganden som just nu präglar tänkandet och synen på vad vetande är. 

Vad kommer du fram till? är en fråga jag som kulturvetare inte kan svara på eftersom kulturforskningen jag ägnar mig åt inte handlar om att producera tydliga resultat som kan paketeras och spridas på något enkelt sätt. Frågan bygger på ett antagande om vad forskning är som bygger på hur naturvetenskaplig forskning ser ut, och när mitt svar inte lever upp till förväntningarna avfärdas jag. Inte med stöd i några hållbara argument eller för att kritikern hittat logiska luckor i det jag säger, utan för att jag inte svarar på frågan på förväntat sätt. Det är så kultur fungerar, så jag lär mig något varje gång jag försöker svara, men det är också oroande för den typ av kunskap min forskning resulterar i behövs idag mer än kanske någonsin. Oron bottnar i insikten om hur stor makt kulturen har över kunskapen. Kultur äter strategier till frukost, brukar man säga, och mina inledande ord är ett försök att visa hur det fungerar i praktiken.

Dagens bloggpost handlar om vad som tar samhället längst, alltså vilka sätt att se på makt och förvalta det allmännas resurser som är mest långsiktigt hållbart. Idag förväntas ledare sätta upp ambitiösa mål, och sedan entusiasmera medarbetarna att nå målen så snabbt och effektivt som möjligt. Det låter förförande bra, särskilt om ekonomin antas vara ansträngd och det saknas pengar, men problemet är att oavsett hur ambitiösa målen är lägger det sättet att tänka och se på ledarskap en djupt problematisk hämsko på utvecklingen. När den tanken tas upp och blir en del av kollektivets grundläggande antaganden blir det svårt att kritisera uppfattningen, och ännu svårare att peka på problemen med den. Måltänkande handlar dock om att sätta ett slags tak för utvecklingen, det är exakt DIT vi ska och ingen annanstans. Det sättet att tänka hämmar kreativiteten som bara kan frodas i frihet, och det utarmar på sikt vitaliteten i samhället.

Ett intellektuellt utmanande sätt att arbeta med samhälls- och kunskapsutveckling, som har bättre chanser att faktiskt nå längre och högre samt med bättre resultat, dessutom förmodligen till lägre kostnad, är att släppa kreativiteten fri och lita på människorna som knyts till verksamheten och sedan utvärdera resultatet av arbetet i efterhand, inte mot målen utan med utgångspunkt i hur väl förslagen fungerar. För att det ska fungera måste dock alla som deltar känna att utfallet är gemensamt och att det är engagemanget som värderas, inte vilka förslag som fungerar. Och det går på tvärs mot ett annat grundläggande, nämligen idén om att det alltid finns en enda upphovsperson och att det går att äga och kontrollera resultatet av intellektuellt arbete. Människan är kollektiv, det är därför kulturen har så stort betydelse för tänkandet och kunskapsutvecklingen.

Målstyrning, effektivisering och individuella belöningar till de som lyckas i konkurrensen, leder på sikt till likriktning och intellektuell utarmning. Trygga individer vars uppgift är att skapa nya idéer och leta efter möjliga lösningar blir mer kreativa om de inte behöver bry sig om vems förslag som är bäst, vilket dessutom sällan går att avgöra på kort sikt. Dagens syn på ledarskap och management liknar i hög grad kristendomens väntan på Messias återkomst, eller den ensamme hjälten i en western film. Gamla idéer och tankemönster dyker på det här sättet ständigt upp i kulturen i nya former, men innehållet är det samma. Problemet är att det krävs att man ställer sig vid sidan av och tar sig tid att analysera kulturen på djupet för att se mönstren, och den forskare som gör det idag beskylls för att slösa med skattebetalarnas pengar, vilket kräver snabba resultat och tydliga svar på sina frågor. Förstår man inte att kunskap är något annat än svar på frågor, kommer den som försöker förklara den saken att arbeta i uppförsbacke. Och kritiken mot rådande syn på ledarskap riskerar i förlängningen att uppfattas som hädelse.

En annan aspekt av dagens samhälle och dess (problematiska) syn på kunskapskvalitet är att framgång räknas i pengar, eller som inom vetenskapen med hänvisning till antalet citeringar och publiceringar, alltså tomma nyckeltal som på detta sätt reifieras. När den här typen av föreställningar blir norm och del av människors grundläggande antaganden påverkas synen på kunskap och vad som gör forskare och forskningsinstitutioner framgångsrika. Den närmast religiösa tron på ledaren som en frälsare och ledarskapets undergörande potential, gör att akademiska ledares löner blir högre än forskarnas. Det är inte svårt att förstå lockelsen i att hoppa av forskarkarriären för att prova lyckan som ledare och göra administrativ karriär. Och har man nått framgång i en organisation lockar andra organisationer ofta med högre lön och ännu bättre villkor. Drömmen om frälsaren får dessa konsekvenser. På vilket sätt bidrar detta sätt att tänka och agera till att kunskapen blir bättre? Och är det ställt bortom varje rimligt tvivel att ledare är objektiva och aldrig försvarar sin egen position och sina egna intressen? Finns det verkligen ingen risk med upplägget; går det att kritisera förhållandet utan att trampa på ömma tår och riskera att uppfattas som ett hot mot rådande ordning? Det är frågor jag ofta ställer mig idag, men jag har inga tydliga svar på dessa frågor heller.

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

Sista lediga dagen på semestern

Jag har tre dagar kvar på semestern, men dessa dagar ägnar jag åt skrivande, så detta är den sista lediga dagen innan arbetet drar igång igen. Även om vädret varit kass har semestern varit fin. Jag är både utvilad och peppad inför hösten och ser fram emot arbetet med de texter som ligger i pipeline. Först och främst en ny lärobok om metod, eller egentligen sätt att tänka för att metoden man väljer ska leda till bästa möjliga resultat (läs kunskap). Mitt eviga projekt om relationen mellan kunskap och kvalitet ska också avslutas. Sen, någon gång nästa vår, är tanken att jag äntligen på allvar ska kunna ta tag i och avsluta projektet om mellanrummen. 

Dagens bloggpost får bli ett utkast till text om kvalitet, för vädret ser lovande ut och vi har hyrt bil och vill utnyttja tiden så mycket som möjligt.

Effektivitet är antitesen till kvalitet

Utan kvalitet i verksamheten kan forskningen och den högre utbildningen aldrig bli eller sägas vara akademisk. Fast vad är akademisk kvalitet, och är kvalitet ett begrepp som betyder samma sak i alla verksamheter? Med utgångspunkt i min lekmannamässiga förståelse av kvantmekaniken vill jag hävda att kvalitet är både något definierbart (ett slags partikel) och en rörelse/förändring (en våg) samtidigt. Fokuserar man på det ena tappar man oundvikligen det andra ur sikte, och i dagens högskolevärld nås de mätbara målen, men eftersom akademisk kvalitet inte går att kontrollera, bara skapa förutsättningar för, blir resultatet i realiteten något annat. Högskolans uppdrag är inte att producera nyckeltal, utan lärande och kunskap som liksom kärlek handlar om något man aldrig kan tvinga fram eller förvissa och försäkra sig om. Om resultatet av arbetet inte lever upp till förväntningarna är det inte självklart att någon gjort fel, och på samma sätt finns inga garantier för att resultatet blir det samma en annan gång, i ett annat sammanhang. Fråga vilken artist eller konstnär som helst och de kan vittna om sanningen i att ingen föreställning är den andra lik. Eftersom kunskap är resultatet av skapande verksamhet är liknelsen mer träffande än många tror idag. 

Högre utbildning är en av stadsbudgetens största poster, men det handlar om en investering och eftersom kostnadens rimlighet avgörs av vilken kvalitet man önskar är det olyckligt att fokusera på priset. Och eftersom akademisk kvalitet tar tid att utveckla och kräver särskilda förutsättningar samt medarbetare som har lång utbildning och hög kompetens kommer strävan efter effektivisering av verksamheten och försöken att sänka kostnaderna eller i alla fall inte kompensera för kostnadsökningarna oundvikligen att påverka kvaliteten. Som lektor kan man springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsdagen bättre, men undervisning och forskning kräver tid, fullt fokus och helhjärtat engagemang. Sökande efter fakta och googlingsbara uppgifter går att effektivisera, men om det är det enda man fokuserar på och om utbildningen på högskolan handlar om det är den inte akademisk. För att kvalitetsarbetet i universitetsvärlden ska kunna leda till akademisk kvalitet måste man både förstå och acceptera att det inte går att definiera det man strävar efter i termer av kontrollerbara mål. 

Alla vet följande, men ändå är det som man inte vågar lita på insikten: Dålig kvalitet visar sig alltid och är uppenbar för alla som vill se och verkligen försöker förstå hur det faktiskt ligger till. Kvalitet i forskningen och den högre utbildningen uppstår mellan människor som faktiskt bryr sig om innehållet i arbetet och som kan och får förlora sig i verksamhetens intellektuella utmaningar. Regler och kontrollsystem som flyttar ansvar för kvaliteten, från kollegiet till linjen, leder oundvikligen till ökad administration och minskat engagemang för kunskapsutvecklingen (av den enkla anledningen att arbetstiden är begränsad). Om vi inte anser oss kunna lita på vårt lands högst utbildade arbetstagare kan man fråga sig varför samhället ska investera i högre utbildning och forskning, och om det over-head-påslag som dras från alla medel som forskare vinner i konkurrens uppgår till närmare åttio procent (vilket idag inte är ovanligt) kan man verkligen undra vad som är högskolans kärnuppdrag.

Forskare ska forska och lärare ska lära och all tid som inte handlar om det är slöseri med skattebetalarnas medel.Konkurrens som sägs vara kvalitetsdrivande kan givetvis leda till bättre kvalitet, men inte per se och definitivt inte överallt. Och konkurrerar man om nyckeltal som antalet publikationer och citeringar eller storleken på vunna forskningsanslag, är det på inget sätt givet att det leder till bättre kunskap. När man tävlar med någon skärps sinnena och man tvingas prestera på toppen av sin förmåga, vilket absolut kan främja kvalitet. Problemet är att påtvingad konkurrens oftare leder till press, vilket ger upphov till stress, särskilt om förutsättningarna som krävs för att resultatet av arbetet ska kunna hålla högakademisk kvalitet saknas. Konkurrensen som drabbar alla leder till en ökande osäkerhet i hela den akademiska världen och det gynnar varken samverkan eller tvärvetenskap, byten av vetenskapliga inriktningar eller utveckling av ny kunskap.

Arbetsdagarna på högskolan pendlar i mitt eget fall mellan intensivt skrivande, perioder av läsande och promenader där problem bearbetas och kreativiteten får fritt spelrum. Avbrotten är väl investerad tid för det är ofta när man ägnar sig åt annat som nya vinklingar uppenbarar sig. Det som på ytan ser ut som lättja, som att man smiter från jobbet, är ofta den tid på arbetsdagen då man presterar mest och det som blir gjort håller högst kvalitet. Det är en gammal ”sanning” att under tjugo procent av tiden utförs åttio procent av arbetet. Därför är motståndet mot sex timmars arbetsdag och talet om behovet av effektivisering inom skola, vård och annat som rör mänsklig utveckling, kontraproduktivt. Konkurrensutsättning är ett sätt att uppnå effektivitet i många olika typer av verksamheter, men i intellektuella sammanhang är det långt ifrån självklart att det leder till önskat resultat. Konkurrens driver inte akademisk kvalitet, den pressar bara kostnader, hotar människors hälsa och utarmar möjligheterna att värna den intellektuella höjden i universitetsvärlden.

Eftersom konkurrens antas vara kvalitetsdrivande är det få som ser problemet med att uppemot 90 procent av ansökningarna om forskningsmedel idag avslås. Det är naturligtvis inte kompetens, i alla fall inte forskarkompetens,som avgör vem som får pengar, det är i väldigt hög grad slumpen eftersom skillnaden mellan kvalitet mellan framgångsrika och misslyckade ansökningar är så liten. Vinnaren skriver dock historien och kan förklara framgången genom att hänvisa till sin personliga excellens. En aspekt av ansökningssystemet som sällan talas om är att en ansenlig del (ibland uppemot 80%) av pengarna som skattebetalarna investerar i forskning äts upp av over-head-kostnader som går till högskolans förvaltning. Alla som arbetar, både med att upprätthålla systemet och med att skriva och granska ansökningarna får sin lön betald av det allmänna. Konkurrensen om ansökningar är en konkurrens om löften och förhoppningar, inte om något konkret. Den som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att skapa kunskap. Dagens system för meritering gynnar forskare som förhåller sig okritiskt till nyordningar och som lever på gamla meriter eller försvarar det paradigm man byggt sin karriär på, vilket hindrar en utveckling som skulle kunna leda till genombrott.

Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar på högskolan (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på tiden som idag läggs på ansökningar (som till stor del består av lönekostnader), och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Om kunskapen placeras i centrum kan man göra sig av med stora delar av administrationen, som har en tendens att växa på kvadraten av sin egen storlek. Och om alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet eliminerades genom att låta forskare forska istället för att konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, det vill säga genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att kontrollera, ökar chansen att kunskapskvaliteten förbättras kontinuerligt.

Det finns andra sätt att främja effektivitet. Ett sådant sätt är att bygga upp förståelse och skapa förutsättningar för akademiker att hamna i flow (se Csíkszenmiháli 1992), vilket är ett svåruppnåeligt tillstånd som bara kan uppstå där och när förutsättningarna är de rätta. Det är ett mentalt tillstånd av total närvaro som inte går att tvinga fram eller koppla på när man behöver det. Flow kan bara uppstå i avsaknad av kontroll och krav på effektivitet. Det är ett tillstånd som kräver tid, marginaler och mental förberedelse samt harmoni och balansför att fungera. Konkurrens kan man tvinga fram. Flow måste man arrangera för och vara ödmjuk inför. Vi har alla allt att vinna på att sträva efter flow, vilket är en positiv feed-back-loop som leder till både hälsa och välbefinnande samt kvalitet, men för att kunna nå dit krävs att den onda cirkeln bryts. När jag skriver utan krav, för mitt eget höga nöjes skull, hamnar jag ofta i flow. Och den som en gång upplevt det vill uppleva det igen. Jag blir bättre och bättre på att uppnå flow, och därmed blir jag bättre på att tänka och koncentrera mig. Genom att släppa på kontrollen ökar den paradoxalt nog eftersom prestationsgraden höjs, liksom tillfredsställelsen i arbetet. Med minskade krav på prestation och i avsaknad av konkurrens skulle skattebetalarna som investerar i forskning och högre utbildning få ut mer av mig. Och jag tror det gäller alla, oavsett vad man arbetar med. Intellektuella toppresultat nås helt enkelt inte bara genom topprestationer (jfr Ericsson & Pool 2016). En förutsättning för att nå framgång i arbetet med intellektuella uppgifter är att det finns tid att tänka, och att man kan vila och vara overksam där och när det behövs.

Tomhetens tid

Yta är snart sagt allt idag. Bakom kulisserna är det tomt, i både bildlig och bokstavlig mening. Att påstå att Donald Trump är upphovet till den bedövande tomhet som sprider sig i samhället och kulturen är att tillskriva honom mer än han förtjänar, men han är själva sinnebilden för den tendens i samtiden som den här bloggposten handlar om. En som möjligen skulle kunna sägas vara tomhetens filosofiska upphovsperson är Milton Friedman som med sin teori om trickle-down-effekter skapade den perfekta ursäkten för nedskärningarna som pågått sedan början av 1980-talet. Kritiken mot politiken som bygger på teorin om att välstånd sipprar ner i samhällen möts med att man måste ha tålamod. ”Det tar tid att vända en Atlantångare”, sa Björklund på sin tid, och även om hans uttalande handlade om skolan bygger det på samma kunskapssyn, som i sin tur bygger på att det är känslan som räknas. Teorier kan aldrig vara sanna och uteblir de förväntade konsekvenserna måste man ändra teori och prova nya sätt att försöka uppnå det man önskar. Visst extrapolerar jag, men tanken är inte att leda något i bevis här. Om politiska beslut kan försvaras utan empiri borde i konsekvensens namn även kritiken mot teorin som legitimerar den kunna föras fram utan hänvisning till evidens. Frågan jag vill diskutera är: Hur länge är det rimligt att vänta på resultat av politiska beslut som bygger på idéer om hur det är?

Det faktum att all kritik mot, och till och med alla försök att diskutera, konsekvenserna av utförsäljningar och nedskärningar möts med anklagelser om att man är vänster säger något om kunskapens status i dagens samhälle. George Busch sa: "Antingen är ni med, eller mot USA". Och det är samma tankefigur som delar upp medierna i en höger och en vänsterfalang, och som överlåter åt allmänheten att välja vem man ska lyssna och lita på. Beroende på vilka mediebolag man hämtar information från och vilka uppgifter man väljer att lyssna på anses idag avgöra var man står politiskt, vilket är en skrämmande tanke eftersom den bygger på att allt är relativt. I USA är det tydligare än i Sverige, men även här anklagar högerpopulister Public service för att vara vänster eftersom deras fördomar inte bekräftas av inslagen. Och här finns också alternativa medier, som ger sina kunder den information de efterfrågar. I sin iver att vara alla till lags bjuder Aktuellt in en från varje "sida" när något ska debatteras, en som är för och en som är mot. Rädslan för att det ska uppfattas som att redaktionen anser att frågan går att avgöra leder till att man legitimerar vilka åsikter som helst. I ett samhälle där man inte ens kan försvara kunskapen utan att anklagas för att vara politisk aktivist är det känslorna som styr, och ytan är det enda som betyder något.

Under åren med Alliansen blev det allt vanligare att folkvalda politiker bemötte kritik mot förslag och genomförda åtgärder med följande ord: ”Jag delar inte din bild”, som om kritiken från kritiskt granskande journalister kom från en politisk motståndare. Som om all kritik bara handlar om att misskreditera politikerna. Det var långt innan Trump lanserade sina "alternativa fakta" och började anklaga alla medier som inte glorifierade honom för att ljuga. Trots att världens samlade klimatforskare varnar för konsekvenserna av vårt sätt att leva och många politiska beslut avfärdas vetenskapen som aktivism. Alla som inte är för anses vara mot, av politiska och känslomässiga skäl. I ett sådant samhälle är vetenskapen inte bara överflödig, eftersom kunskapen utgör ett hot mot den populism som allt fler lockas av är det bara en tidsfråga innan politikerna skär ner på samhällets kostnader för skola, utbildning och forskning. Låt oss hoppas att det inte blir så, men om det blir så är det inte bara skatten som sänks. Hela kunskapssamhället skjuts i sank, och sen är det verkligen bara känslor som räknas.

Allt håller på att bli yta, eller ytan anses i alla fall viktigare än det som finns innanför. Våra kroppar, våra lägenheter, våra relationer. Den informerade okunskapen rörande betygsinflationen är ett tecken i tiden, liksom det faktum att det är företagens kommunikationsavdelningar som styr den information som lämnas om verksamheten, inte allmänintresset. När privata intressen tar över allt fler samhällsfunktioner blir yta och sken viktigare än innehåll och kvalitet. Idag kontrolleras många hälsovårdsmyndigheter av läkemedelsbolagen som själva bestämmer både vilka mediciner som ska vara obligatoriska och dessutom vad de ska kosta, och den som vågar rikta kritik mot upplägget eller konsekvenserna avfärdas som antivaxare, oavsett om det finns evidens för kritiken eller ej. "Antingen är ni med eller mot" och "Jag delar inte din bild" utgör grunden för den världsbild och kunskapssyn som Donald Trump och andra populistiska ledare med totalitära ambitioner försöker lansera som sanningen.

Jag säger inte att jag bevisat att vi lever i tomhetens tid, jag pekar bara på olika tecken och indikationer på att det är så och diskuterar riskerna som det i så fall är förenat med. Jag försvarar kunskapen, och vill mötas med argument. Om jag avfärdas med hänvisning till känslor kommer jag att ta mig rätten att inte lyssna, men om jag möter goda argument eller trovärdig evidens som talar för att jag har fel lovar jag att ändra uppfattning, det är nämligen så man gör i det kunskapssamhälle jag längtar efter. Kunskapen är inte demokratisk, men utan kunskap fungerar inte demokratin.

Allt är inte yta, men ytfenomen spelar en allt större roll i allt fler sammanhang idag. Det finns definitivt motkrafter, så läget är inte nattsvart. Men det kommer att krävas en hel del utav oss alla för att bryta trenden. ”Pengar är inte allt”, är lätt att säga, men i en värld där det går att köpa sig makt (och där man många gånger måste ha pengar för att få inflytande) och där det med hjälp av rikedom går att skapa illusionen om att man lever ett lyckligt liv, är det svårt att bryta mönstret. Kulturens makt över människors tankar och handlingar är större än de allra flesta tror. Därför menar jag att förståelse för och forskning om kultur är viktigare än det mesta.

En allt för trubbig kompass

Synen på kunskap är lika mycket ett resultat av kultur som av människans intellekt, och frågan är om inte kultur spelar en större roll. Jag skrev i en tidigare bloggpost om myten om framsteget, vilket är ett exempel på kulturens påverkan på den allmänna uppfattningen om vetenskap och kunskap. Den kollektiva övertygelsen om att forskningen ständigt går framåt och att mänsklighetens kunskaper ökar mer eller mindre linjärt över tid bygger inte på evidens eller kritisk analys, det är en kollektiv föreställning som lever och frodas i kulturen och därför påverkas även forskarna och forskningen. Problemet är att det ena är hopplöst svårt att skilja från det andra. Och utan insikt om och respekt för detta faktum blir det svårt att använda de kunskaper vi faktiskt förfogar över.

En effekt av och samtidigt ett tecken på kulturens roll, som samtidigt också är ett resultat av den mänskliga kognitionen, är den allmänna uppfattningen om att alla frågor har ett mer eller mindre tydligt svar; rätt eller fel, bra eller dåligt. Alla vet egentligen att det inte är så, men i praktiken, särskilt i dagens infekterade debattklimat, blir det den som har den tydligaste uppfattningen och är mest säker på sin sak som blir mest lyssnad på och som därigenom, så att säga får rätt. Och eftersom frågan anses avgjord är det "ingen" som lyssnar på "förloraren", vilket förstärker upplevelsen av att frågan är avgjord trots att det bara är debatten som avslutats eftersom en har utsetts till vinnare. Och just för att alla vet att det finns ytterst få entydiga svar kommer paradoxalt nog den som riktar kritik mot svaren som accepterats som sanning att betraktas som ett problem, eller också uppfattas det som att hen slår in öppna dörrar. I någon mening är vi naturligtvis tvungna att sätta ner foten och bestämma oss för något annars kommer vi ingen vart, men långsiktigt hållbara svar är alltid värda att vänta på och ytterst få verkligt viktiga frågor har ett definitivt svar. Jag ser det därför som kulturvetenskapens viktigaste uppgift att ständigt upprepa dessa saker. Utan en kunskapsfrämjande kultur kommer vetandets kvalitet att påverkas menligt, och eftersom det påverkar kulturen riskerar det att bli en destruktiv spiral.

Konsekvenserna av bristande insikt om och respekt för den felaktiga uppfattningen om att världen, verkligheten och vetandet är ordnat i dikotomier, visar sig i många av samtidens viktigaste frågor. Och att det i praktiken kommer an på en anseende och hur säker man är samt hur otvetydiga ens svar är, visar sig dagligen i diskussioner om komplexa problem som saknar tydliga svar. Problemet är att dessa helt avgörande frågor bara kan lösas om de diskuteras på ett annat sätt än det rådande, där det handlar om att utse en vinnare eller komma fram till vad som är rätt, riktigt och önskvärt. Det krävs tålamod, tid mer av samtal där man inte nödvändigtvis måste komma fram till ett entydigt svar för att komplexa frågor ska kunna belysas på ett bra sätt, alltså på ett sätt som gör rättvisa åt problemets natur och som leder till ökad förståelse för komplexiteten.

Ska vi gå med i NATO är inte längre en fråga, för vi är på god väg att bli medlemmar, med allt vad det innebär. Tragiskt nog behandlades ärendet i raketfart på grund av Putins agerande, trots att det är långt ifrån självklart att Sverige blir ett tryggare land efter att vi (om vi nu blir det) blivit fullvärdiga medlemmar. I den frågan hade vi och inte minst framtida generationer behövt en bättre kompass att navigera med hjälp av, än en som bara säger ja eller nej.

Är det rätt att bränna Koranen, är en annan komplex fråga som just nu urartar i en fatal debatt som bara leder till att den prekära situation vi, och här menar jag alla som lever i Sverige, har försatt oss själva i genom att underlåta att ta yttrandefrihetsfrågans komplexitet på allvar förvärras, vilket inte är bra för någon. Med en mer ändamålsenlig kompass hade Sveriges rykte i världen inte behövts dras i smutsen. 

Och för att kunna göra något åt klimatförändringarna måste man först acceptera att de beror på människans påverkan. Det är ännu en av alla avgörande frågor som allt för ofta går i stå när den urartar i en debatt om vem som har rätt och vem som har fel, eller vad som är bäst att göra. Bara för att alla forskare inte än ense om allt, in i minsta detalj (vilket forskare nästan aldrig är eftersom det inte är så som kunskap fungerar) betyder inte att vi kan slå oss till ro och inte göra någonting. Status quo i väntan på klara besked leder oundvikligen till att viktiga åtgärder skjuts på framtiden och risken är att vi passerar viktiga tipping points som gör det omöjligt att återställa allt till utgångsläget. Klimatfrågan är samtidens stora ödesfråga och det oroar mig att förståelsen för kulturens roll, kunskapens karaktär och respekten för komplexitet inte är större.

Villfarelserna som diskuterats ovan får långtgående konsekvenser och trots att vi människor har tillgång till mer och bättre kunskaper idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, har vårt sätt att se på och förhålla oss till vetenskap och filosofi, liksom sättet vi valt att använda insikterna, lett till större och allvarligare problem än någonsin tidigare. Vi och vårt sätt att tänka utgör ett hot, inte bara för vår egen existens utan även för livet på jorden.

Vi väntar på många sätt fortfarande på frälsaren, och det är påfallande ofta en vit, medelåders, heterosexuell man med massor av pengar som känns igen (sic) som den som med hjälp av sin överlägsna intelligens ska lösa våra problem. Elon Musk ser många fortfarande som en stark kandidat vilket gör att han får oproportionerligt med makt och inflytande över besluten om vad som är lämpligt att göra. Att han på senare tid gjort katastrofalt dåliga affärer rinner liksom vatten på en gås av honom, delvis beroende på att så många människor investerat så mycket i honom och hans idéer. Frälsningen kommer inte utifrån och inte i form av en människa, den är resultatet av kollektiva ansträngningar och hårt gemensamt arbete vars eventuella frukter ingen enskild kan ta åt sig äran för. 

Vi behöver inte mer kunskap eller kunskap av bättre kvalitet, det är synen på forskare och vetande, alltså kompassen som mänskligheten använder för att orientera sig i tillvaron med hjälp av, det är fel på, och det problemet är kulturellt. Så när Timbro påstår att humaniora måste göra sig själv mer relevant för näringslivet avslöjar man alltså sin egen monumentala okunskap eller möjligen ignorans om relationen mellan kunskap och kultur. 

Än så länge har jag semester, och jag behöver verkligen vila, men sen, till hösten, ska jag ta tag i dessa frågor på allvar igen.

Ett (mitt) sätt att utveckla kunskap

Så länge jag minns har jag närt ett intresse för livet, tillvaron och världen. Skolan intresserade mig inte, bara kunskapen som jag tillägnade mig där på mitt eget sätt. Jag lyssnade på lärarna och la saker på minnet, men några läxor läste jag inte och jag pluggade inte till proven. Jag bläddrade däremot igenom morgontidningen och läste kvällstidningen som pappa hade med sig hem, varje dag. Och jag såg på nyheterna på TV och bad mamma ta med sig böcker hem från biblioteket om saker som intresserade mig. Jag har däremot aldrig varit någon kalenderbitare och har fortfarande svårt att se meningen med att systematisera faktauppgifterna jag på olika sätt stöter på i vardagen. Men jag har med åren insett att jag är bra på att minnas frågorna som uppstår i huvudet, om saker jag inte förstår. Och jag är bra på att komma ihåg ord, tankar och detaljer rörande olika saker som dyker upp i flödet av intryck som livet och vardagen innebär. Det går av sig själv, det är inget jag planerar. Sedan har jag märkt att svaren och förklaringarna kommer till mig om jag bara har tålamod, ofta när jag minst anar det. 

Kunskapen jag tillägnar mig är en levande och ständigt föränderlig kropp av vetande som över tid adderas och subtraheras nya insikter och aspekter. Visst växer kunskapen, men framförallt växer insikten om hur lite jag vet och ödmjukheten inför hur lite som går att veta. Mitt lärande är en trial-and-error-process, inte ett målmedvetet sökande efter något. Ambitionen är inte att jag ska lära mig något speciellt, bara att utveckla mer och bättre kunskap. Det är kunskapen i sig som intresserar mig mest och därför återvänder jag ständigt till frågan om vad kunskap är och vad det innebär att veta något om någonting. Genom åren har jag lärt mig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla, och min växande självkänsla ger mig mod att odla mitt dåliga självförtroende, vilket är en förutsättning för att kunna ändra uppfattning i mötet med bättre kunskaper och mer genomtänkta och underbyggda argument.

Det är inte bara genom att ta del av vetenskapliga texter, podcats eller dokumentärer på TV som kunskapen jag har utvecklas. Jag finner nycklar och pusselbitar snart sagt överallt. När jag lyssnar på andras samtal på tåg, spårvagnar eller på krogen fångar jag upp skärvor som kan sättas samman med andra insikter eller ge mig svar på frågor jag ofta inte visste att jag hade. Kunskap är mer en inställning och en process än en produkt. Lärande är ett sätt att leva för mig. Därför bryr jag mig inte så mycket om att jag inte gör någon akademisk karriär, även om jag naturligtvis tycker det är tråkigt att mina insikter och kompetenser inte värderas högre i dagens akademiska värld. Jag skriver för att kunna läsa orden jag använder, för att beskriva insikterna jag skaffat mig. Genom att få syn på tankarna kan jag sedan utvärdera dem i ljuset av kunskapen jag har och på det sättet bearbeta insikterna och hugskotten. Flyktlinjer är för mig ett sätt att bjuda in andra i min tankevärld och mitt kunskapsuniversum, inte ett sätt att informera allmänheten. 

Jag ser kunskap som ett kollektivt projekt och därför har jag kommit att intressera mig för samtalet, både som kunskapsmodell, kulturteori och metod för att utveckla ny kunskap. Genom att ställa sina tankar mot andras och mötas för att lyssna på varandra utvecklas kunskapen ömsesidigt, och eftersom varje möte är unikt växer såväl kunskapen som förståelsen för andra människor; om mötet är ett samtal vill säga, för utvecklas det till en debatt där det handlar om att vinna minskar både kunskapen och den ömsesidiga förståelsen för varandra. Debattsamhället är fyllt av fiender, medan samtalssamhället är en värld av medmänniskor som sitter i samma båt och som lär av varandra.

Tankarna ovan är frukter av mitt liv i kunskapens tjänst, det är resultatet av studier, först i grundskolan, sen på Komvux och därefter universitetet, som student, doktorand och därefter disputerad och docent. Men lika mycket har jag lärt och lär jag mig i vardagen, av livet. Och kunskapen jag skaffat mig genom åren och av livet, säger mig en sak: Den svenska skolan och det utbildningssystem vi byggt är på väg åt helt fel håll. Mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i, alltså målfokusering, ekonomisering, juridifiering och digitalisering, kommer inte att ge oss vad vi önskar, bara det vi förtjänar. Efterfrågan på populism och totalitära ledare är inte självklart en konsekvens av att skolan idag öppnats upp för privata vinstintressen, men det har i alla fall bidragit till att vi befinner oss där vi är idag, i ett kulturellt klimat där kunskap utgör en belastning och bildning betraktas som slöseri med tid och resurser. 

Vi har tragiskt nog skapat en värld och ett samhälle som förbereder sig på att kapitulera inför den artificiella intelligens som bygger på samma logik som nedmonteringen av kunskapssamhället och bildningsskolan. Det skrämmer mig lika mycket som konsekvenserna av klimatförändringarna, eller egentligen mer eftersom kunskap är en förutsättning för mänsklighetens framtid.

Myten om framsteget

Veckan har tillbringats i en stuga i Bohuslän, och det har varit fullt upp med olika aktiviteter och jag har fokuserat på lustläsning, så tiden att skriva har varit begränsad. Men tankarna snurrar ändå och några ord och resonemang har fångats i farten. Det blir därför inte den mest genomtänkta bloggposten, men den bygger trots allt på insikter jag tillägnat mig och burit med mig i många år, och som med tiden kommit att bli allt mer aktuella och pregnanta, så jag publicerar dem ändå. 

Att allt blir bättre och att all forskning tangerar kunskapens frontlinjer är en naiv och kunskapsfientlig syn. Trots det blir den uppfattningen allt mer dominerande vilket gör att den som pekar på problem med och i dagens samhälle eller riktar kritik mot olika saker och företeelser som tas för givna tvingas utstå kritik eller avfärdas som nostalgiska drömmare. Detta utgör ett hot, inte bara mot kunskapen utan även mot demokratin och i förlängningen även livet på jorden.

Så länge budbärarna kritiseras för att budskapet inte är kompatibelt med den allmänna uppfattningen om sakernas tillstånd kommer inte bara läget att förvärras, kunskapen och kompetensen som behövs för att utarbeta verkliga lösningar på centrala problem blir dessutom allt svårare att förstå och utveckla samt inte minst använda. Och det gör att det finns en uppenbar risk att samhället och kulturen fastnar i en nedåtgående spriral.

Vi lever i den värld vi lever i och det finns ingen väg tillbaka, men det betyder inte att allt är bra eller att forskningen och samhällsutvecklingen präglas av eviga framsteg. Det som är nytt är aldrig självklart bättre. Mycket talar istället för att efterfrågan på ständig utveckling och kraven på förbättringar leder till försämring. Och bara för att man formulerar och når mål betyder inte att målen är bra och leder till att allt blir bättre. 

Myten om framsteget är samma andas barn som övertygelsen att ny teknik löser alla problem som den teknik som tidigare var ny gett upphov till, vilket gör att arbetet med att skapa lösningar som faktiskt fungerar utan biverkningar ständigt skjuts på framtiden eller aldrig ser dagens ljus samtidigt som problemen ökar eftersom människors kreativitet konsekvent riktas år fel håll.

Det är djupt olyckligt att vi hamnat här och det finns ingen enkel lösning på dilemmat. Även om jag inte kommer att kunna göra någon signifikant skillnad kommer jag aldrig att ge upp kampen för kunskapen och försvaret av demokratin. Efter semestern och under kommande läsår ska jag ta tag i och förhoppningsvis bli klar med åtminstone tre bokprojekt vid sidan av undervisningen.

Önskar alla en fin fortsättning på sommaren och återgår till ledigheten!