Tomhetens tid

Yta är snart sagt allt idag. Bakom kulisserna är det tomt, i både bildlig och bokstavlig mening. Att påstå att Donald Trump är upphovet till den bedövande tomhet som sprider sig i samhället och kulturen är att tillskriva honom mer än han förtjänar, men han är själva sinnebilden för den tendens i samtiden som den här bloggposten handlar om. En som möjligen skulle kunna sägas vara tomhetens filosofiska upphovsperson är Milton Friedman som med sin teori om trickle-down-effekter skapade den perfekta ursäkten för nedskärningarna som pågått sedan början av 1980-talet. Kritiken mot politiken som bygger på teorin om att välstånd sipprar ner i samhällen möts med att man måste ha tålamod. ”Det tar tid att vända en Atlantångare”, sa Björklund på sin tid, och även om hans uttalande handlade om skolan bygger det på samma kunskapssyn, som i sin tur bygger på att det är känslan som räknas. Teorier kan aldrig vara sanna och uteblir de förväntade konsekvenserna måste man ändra teori och prova nya sätt att försöka uppnå det man önskar. Visst extrapolerar jag, men tanken är inte att leda något i bevis här. Om politiska beslut kan försvaras utan empiri borde i konsekvensens namn även kritiken mot teorin som legitimerar den kunna föras fram utan hänvisning till evidens. Frågan jag vill diskutera är: Hur länge är det rimligt att vänta på resultat av politiska beslut som bygger på idéer om hur det är?

Det faktum att all kritik mot, och till och med alla försök att diskutera, konsekvenserna av utförsäljningar och nedskärningar möts med anklagelser om att man är vänster säger något om kunskapens status i dagens samhälle. George Busch sa: "Antingen är ni med, eller mot USA". Och det är samma tankefigur som delar upp medierna i en höger och en vänsterfalang, och som överlåter åt allmänheten att välja vem man ska lyssna och lita på. Beroende på vilka mediebolag man hämtar information från och vilka uppgifter man väljer att lyssna på anses idag avgöra var man står politiskt, vilket är en skrämmande tanke eftersom den bygger på att allt är relativt. I USA är det tydligare än i Sverige, men även här anklagar högerpopulister Public service för att vara vänster eftersom deras fördomar inte bekräftas av inslagen. Och här finns också alternativa medier, som ger sina kunder den information de efterfrågar. I sin iver att vara alla till lags bjuder Aktuellt in en från varje "sida" när något ska debatteras, en som är för och en som är mot. Rädslan för att det ska uppfattas som att redaktionen anser att frågan går att avgöra leder till att man legitimerar vilka åsikter som helst. I ett samhälle där man inte ens kan försvara kunskapen utan att anklagas för att vara politisk aktivist är det känslorna som styr, och ytan är det enda som betyder något.

Under åren med Alliansen blev det allt vanligare att folkvalda politiker bemötte kritik mot förslag och genomförda åtgärder med följande ord: ”Jag delar inte din bild”, som om kritiken från kritiskt granskande journalister kom från en politisk motståndare. Som om all kritik bara handlar om att misskreditera politikerna. Det var långt innan Trump lanserade sina "alternativa fakta" och började anklaga alla medier som inte glorifierade honom för att ljuga. Trots att världens samlade klimatforskare varnar för konsekvenserna av vårt sätt att leva och många politiska beslut avfärdas vetenskapen som aktivism. Alla som inte är för anses vara mot, av politiska och känslomässiga skäl. I ett sådant samhälle är vetenskapen inte bara överflödig, eftersom kunskapen utgör ett hot mot den populism som allt fler lockas av är det bara en tidsfråga innan politikerna skär ner på samhällets kostnader för skola, utbildning och forskning. Låt oss hoppas att det inte blir så, men om det blir så är det inte bara skatten som sänks. Hela kunskapssamhället skjuts i sank, och sen är det verkligen bara känslor som räknas.

Allt håller på att bli yta, eller ytan anses i alla fall viktigare än det som finns innanför. Våra kroppar, våra lägenheter, våra relationer. Den informerade okunskapen rörande betygsinflationen är ett tecken i tiden, liksom det faktum att det är företagens kommunikationsavdelningar som styr den information som lämnas om verksamheten, inte allmänintresset. När privata intressen tar över allt fler samhällsfunktioner blir yta och sken viktigare än innehåll och kvalitet. Idag kontrolleras många hälsovårdsmyndigheter av läkemedelsbolagen som själva bestämmer både vilka mediciner som ska vara obligatoriska och dessutom vad de ska kosta, och den som vågar rikta kritik mot upplägget eller konsekvenserna avfärdas som antivaxare, oavsett om det finns evidens för kritiken eller ej. "Antingen är ni med eller mot" och "Jag delar inte din bild" utgör grunden för den världsbild och kunskapssyn som Donald Trump och andra populistiska ledare med totalitära ambitioner försöker lansera som sanningen.

Jag säger inte att jag bevisat att vi lever i tomhetens tid, jag pekar bara på olika tecken och indikationer på att det är så och diskuterar riskerna som det i så fall är förenat med. Jag försvarar kunskapen, och vill mötas med argument. Om jag avfärdas med hänvisning till känslor kommer jag att ta mig rätten att inte lyssna, men om jag möter goda argument eller trovärdig evidens som talar för att jag har fel lovar jag att ändra uppfattning, det är nämligen så man gör i det kunskapssamhälle jag längtar efter. Kunskapen är inte demokratisk, men utan kunskap fungerar inte demokratin.

Allt är inte yta, men ytfenomen spelar en allt större roll i allt fler sammanhang idag. Det finns definitivt motkrafter, så läget är inte nattsvart. Men det kommer att krävas en hel del utav oss alla för att bryta trenden. ”Pengar är inte allt”, är lätt att säga, men i en värld där det går att köpa sig makt (och där man många gånger måste ha pengar för att få inflytande) och där det med hjälp av rikedom går att skapa illusionen om att man lever ett lyckligt liv, är det svårt att bryta mönstret. Kulturens makt över människors tankar och handlingar är större än de allra flesta tror. Därför menar jag att förståelse för och forskning om kultur är viktigare än det mesta.