Dagens bloggpost får bli ett utkast till text om kvalitet, för vädret ser lovande ut och vi har hyrt bil och vill utnyttja tiden så mycket som möjligt.
Effektivitet är antitesen till kvalitet
Utan kvalitet i verksamheten kan forskningen och den högre utbildningen aldrig bli eller sägas vara akademisk. Fast vad är akademisk kvalitet, och är kvalitet ett begrepp som betyder samma sak i alla verksamheter? Med utgångspunkt i min lekmannamässiga förståelse av kvantmekaniken vill jag hävda att kvalitet är både något definierbart (ett slags partikel) och en rörelse/förändring (en våg) samtidigt. Fokuserar man på det ena tappar man oundvikligen det andra ur sikte, och i dagens högskolevärld nås de mätbara målen, men eftersom akademisk kvalitet inte går att kontrollera, bara skapa förutsättningar för, blir resultatet i realiteten något annat. Högskolans uppdrag är inte att producera nyckeltal, utan lärande och kunskap som liksom kärlek handlar om något man aldrig kan tvinga fram eller förvissa och försäkra sig om. Om resultatet av arbetet inte lever upp till förväntningarna är det inte självklart att någon gjort fel, och på samma sätt finns inga garantier för att resultatet blir det samma en annan gång, i ett annat sammanhang. Fråga vilken artist eller konstnär som helst och de kan vittna om sanningen i att ingen föreställning är den andra lik. Eftersom kunskap är resultatet av skapande verksamhet är liknelsen mer träffande än många tror idag.Högre utbildning är en av stadsbudgetens största poster, men det handlar om en investering och eftersom kostnadens rimlighet avgörs av vilken kvalitet man önskar är det olyckligt att fokusera på priset. Och eftersom akademisk kvalitet tar tid att utveckla och kräver särskilda förutsättningar samt medarbetare som har lång utbildning och hög kompetens kommer strävan efter effektivisering av verksamheten och försöken att sänka kostnaderna eller i alla fall inte kompensera för kostnadsökningarna oundvikligen att påverka kvaliteten. Som lektor kan man springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsdagen bättre, men undervisning och forskning kräver tid, fullt fokus och helhjärtat engagemang. Sökande efter fakta och googlingsbara uppgifter går att effektivisera, men om det är det enda man fokuserar på och om utbildningen på högskolan handlar om det är den inte akademisk. För att kvalitetsarbetet i universitetsvärlden ska kunna leda till akademisk kvalitet måste man både förstå och acceptera att det inte går att definiera det man strävar efter i termer av kontrollerbara mål.
Alla vet följande, men ändå är det som man inte vågar lita på insikten: Dålig kvalitet visar sig alltid och är uppenbar för alla som vill se och verkligen försöker förstå hur det faktiskt ligger till. Kvalitet i forskningen och den högre utbildningen uppstår mellan människor som faktiskt bryr sig om innehållet i arbetet och som kan och får förlora sig i verksamhetens intellektuella utmaningar. Regler och kontrollsystem som flyttar ansvar för kvaliteten, från kollegiet till linjen, leder oundvikligen till ökad administration och minskat engagemang för kunskapsutvecklingen (av den enkla anledningen att arbetstiden är begränsad). Om vi inte anser oss kunna lita på vårt lands högst utbildade arbetstagare kan man fråga sig varför samhället ska investera i högre utbildning och forskning, och om det over-head-påslag som dras från alla medel som forskare vinner i konkurrens uppgår till närmare åttio procent (vilket idag inte är ovanligt) kan man verkligen undra vad som är högskolans kärnuppdrag.
Forskare ska forska och lärare ska lära och all tid som inte handlar om det är slöseri med skattebetalarnas medel.Konkurrens som sägs vara kvalitetsdrivande kan givetvis leda till bättre kvalitet, men inte per se och definitivt inte överallt. Och konkurrerar man om nyckeltal som antalet publikationer och citeringar eller storleken på vunna forskningsanslag, är det på inget sätt givet att det leder till bättre kunskap. När man tävlar med någon skärps sinnena och man tvingas prestera på toppen av sin förmåga, vilket absolut kan främja kvalitet. Problemet är att påtvingad konkurrens oftare leder till press, vilket ger upphov till stress, särskilt om förutsättningarna som krävs för att resultatet av arbetet ska kunna hålla högakademisk kvalitet saknas. Konkurrensen som drabbar alla leder till en ökande osäkerhet i hela den akademiska världen och det gynnar varken samverkan eller tvärvetenskap, byten av vetenskapliga inriktningar eller utveckling av ny kunskap.
Eftersom konkurrens antas vara kvalitetsdrivande är det få som ser problemet med att uppemot 90 procent av ansökningarna om forskningsmedel idag avslås. Det är naturligtvis inte kompetens, i alla fall inte forskarkompetens,som avgör vem som får pengar, det är i väldigt hög grad slumpen eftersom skillnaden mellan kvalitet mellan framgångsrika och misslyckade ansökningar är så liten. Vinnaren skriver dock historien och kan förklara framgången genom att hänvisa till sin personliga excellens. En aspekt av ansökningssystemet som sällan talas om är att en ansenlig del (ibland uppemot 80%) av pengarna som skattebetalarna investerar i forskning äts upp av over-head-kostnader som går till högskolans förvaltning. Alla som arbetar, både med att upprätthålla systemet och med att skriva och granska ansökningarna får sin lön betald av det allmänna. Konkurrensen om ansökningar är en konkurrens om löften och förhoppningar, inte om något konkret. Den som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att skapa kunskap. Dagens system för meritering gynnar forskare som förhåller sig okritiskt till nyordningar och som lever på gamla meriter eller försvarar det paradigm man byggt sin karriär på, vilket hindrar en utveckling som skulle kunna leda till genombrott.
Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar på högskolan (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på tiden som idag läggs på ansökningar (som till stor del består av lönekostnader), och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Om kunskapen placeras i centrum kan man göra sig av med stora delar av administrationen, som har en tendens att växa på kvadraten av sin egen storlek. Och om alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet eliminerades genom att låta forskare forska istället för att konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, det vill säga genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att kontrollera, ökar chansen att kunskapskvaliteten förbättras kontinuerligt.
Det finns andra sätt att främja effektivitet. Ett sådant sätt är att bygga upp förståelse och skapa förutsättningar för akademiker att hamna i flow (se Csíkszenmiháli 1992), vilket är ett svåruppnåeligt tillstånd som bara kan uppstå där och när förutsättningarna är de rätta. Det är ett mentalt tillstånd av total närvaro som inte går att tvinga fram eller koppla på när man behöver det. Flow kan bara uppstå i avsaknad av kontroll och krav på effektivitet. Det är ett tillstånd som kräver tid, marginaler och mental förberedelse samt harmoni och balansför att fungera. Konkurrens kan man tvinga fram. Flow måste man arrangera för och vara ödmjuk inför. Vi har alla allt att vinna på att sträva efter flow, vilket är en positiv feed-back-loop som leder till både hälsa och välbefinnande samt kvalitet, men för att kunna nå dit krävs att den onda cirkeln bryts. När jag skriver utan krav, för mitt eget höga nöjes skull, hamnar jag ofta i flow. Och den som en gång upplevt det vill uppleva det igen. Jag blir bättre och bättre på att uppnå flow, och därmed blir jag bättre på att tänka och koncentrera mig. Genom att släppa på kontrollen ökar den paradoxalt nog eftersom prestationsgraden höjs, liksom tillfredsställelsen i arbetet. Med minskade krav på prestation och i avsaknad av konkurrens skulle skattebetalarna som investerar i forskning och högre utbildning få ut mer av mig. Och jag tror det gäller alla, oavsett vad man arbetar med. Intellektuella toppresultat nås helt enkelt inte bara genom topprestationer (jfr Ericsson & Pool 2016). En förutsättning för att nå framgång i arbetet med intellektuella uppgifter är att det finns tid att tänka, och att man kan vila och vara overksam där och när det behövs.
Forskare ska forska och lärare ska lära och all tid som inte handlar om det är slöseri med skattebetalarnas medel.Konkurrens som sägs vara kvalitetsdrivande kan givetvis leda till bättre kvalitet, men inte per se och definitivt inte överallt. Och konkurrerar man om nyckeltal som antalet publikationer och citeringar eller storleken på vunna forskningsanslag, är det på inget sätt givet att det leder till bättre kunskap. När man tävlar med någon skärps sinnena och man tvingas prestera på toppen av sin förmåga, vilket absolut kan främja kvalitet. Problemet är att påtvingad konkurrens oftare leder till press, vilket ger upphov till stress, särskilt om förutsättningarna som krävs för att resultatet av arbetet ska kunna hålla högakademisk kvalitet saknas. Konkurrensen som drabbar alla leder till en ökande osäkerhet i hela den akademiska världen och det gynnar varken samverkan eller tvärvetenskap, byten av vetenskapliga inriktningar eller utveckling av ny kunskap.
Arbetsdagarna på högskolan pendlar i mitt eget fall mellan intensivt skrivande, perioder av läsande och promenader där problem bearbetas och kreativiteten får fritt spelrum. Avbrotten är väl investerad tid för det är ofta när man ägnar sig åt annat som nya vinklingar uppenbarar sig. Det som på ytan ser ut som lättja, som att man smiter från jobbet, är ofta den tid på arbetsdagen då man presterar mest och det som blir gjort håller högst kvalitet. Det är en gammal ”sanning” att under tjugo procent av tiden utförs åttio procent av arbetet. Därför är motståndet mot sex timmars arbetsdag och talet om behovet av effektivisering inom skola, vård och annat som rör mänsklig utveckling, kontraproduktivt. Konkurrensutsättning är ett sätt att uppnå effektivitet i många olika typer av verksamheter, men i intellektuella sammanhang är det långt ifrån självklart att det leder till önskat resultat. Konkurrens driver inte akademisk kvalitet, den pressar bara kostnader, hotar människors hälsa och utarmar möjligheterna att värna den intellektuella höjden i universitetsvärlden.
Eftersom konkurrens antas vara kvalitetsdrivande är det få som ser problemet med att uppemot 90 procent av ansökningarna om forskningsmedel idag avslås. Det är naturligtvis inte kompetens, i alla fall inte forskarkompetens,som avgör vem som får pengar, det är i väldigt hög grad slumpen eftersom skillnaden mellan kvalitet mellan framgångsrika och misslyckade ansökningar är så liten. Vinnaren skriver dock historien och kan förklara framgången genom att hänvisa till sin personliga excellens. En aspekt av ansökningssystemet som sällan talas om är att en ansenlig del (ibland uppemot 80%) av pengarna som skattebetalarna investerar i forskning äts upp av over-head-kostnader som går till högskolans förvaltning. Alla som arbetar, både med att upprätthålla systemet och med att skriva och granska ansökningarna får sin lön betald av det allmänna. Konkurrensen om ansökningar är en konkurrens om löften och förhoppningar, inte om något konkret. Den som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att skapa kunskap. Dagens system för meritering gynnar forskare som förhåller sig okritiskt till nyordningar och som lever på gamla meriter eller försvarar det paradigm man byggt sin karriär på, vilket hindrar en utveckling som skulle kunna leda till genombrott.
Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar på högskolan (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på tiden som idag läggs på ansökningar (som till stor del består av lönekostnader), och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Om kunskapen placeras i centrum kan man göra sig av med stora delar av administrationen, som har en tendens att växa på kvadraten av sin egen storlek. Och om alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet eliminerades genom att låta forskare forska istället för att konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, det vill säga genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att kontrollera, ökar chansen att kunskapskvaliteten förbättras kontinuerligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar