Veckan har tillbringats i en stuga i Bohuslän, och det har varit fullt upp med olika aktiviteter och jag har fokuserat på lustläsning, så tiden att skriva har varit begränsad. Men tankarna snurrar ändå och några ord och resonemang har fångats i farten. Det blir därför inte den mest genomtänkta bloggposten, men den bygger trots allt på insikter jag tillägnat mig och burit med mig i många år, och som med tiden kommit att bli allt mer aktuella och pregnanta, så jag publicerar dem ändå.
Att allt blir bättre och att all forskning tangerar kunskapens frontlinjer är en naiv och kunskapsfientlig syn. Trots det blir den uppfattningen allt mer dominerande vilket gör att den som pekar på problem med och i dagens samhälle eller riktar kritik mot olika saker och företeelser som tas för givna tvingas utstå kritik eller avfärdas som nostalgiska drömmare. Detta utgör ett hot, inte bara mot kunskapen utan även mot demokratin och i förlängningen även livet på jorden.
Så länge budbärarna kritiseras för att budskapet inte är kompatibelt med den allmänna uppfattningen om sakernas tillstånd kommer inte bara läget att förvärras, kunskapen och kompetensen som behövs för att utarbeta verkliga lösningar på centrala problem blir dessutom allt svårare att förstå och utveckla samt inte minst använda. Och det gör att det finns en uppenbar risk att samhället och kulturen fastnar i en nedåtgående spriral.
Vi lever i den värld vi lever i och det finns ingen väg tillbaka, men det betyder inte att allt är bra eller att forskningen och samhällsutvecklingen präglas av eviga framsteg. Det som är nytt är aldrig självklart bättre. Mycket talar istället för att efterfrågan på ständig utveckling och kraven på förbättringar leder till försämring. Och bara för att man formulerar och når mål betyder inte att målen är bra och leder till att allt blir bättre.
Myten om framsteget är samma andas barn som övertygelsen att ny teknik löser alla problem som den teknik som tidigare var ny gett upphov till, vilket gör att arbetet med att skapa lösningar som faktiskt fungerar utan biverkningar ständigt skjuts på framtiden eller aldrig ser dagens ljus samtidigt som problemen ökar eftersom människors kreativitet konsekvent riktas år fel håll.
Det är djupt olyckligt att vi hamnat här och det finns ingen enkel lösning på dilemmat. Även om jag inte kommer att kunna göra någon signifikant skillnad kommer jag aldrig att ge upp kampen för kunskapen och försvaret av demokratin. Efter semestern och under kommande läsår ska jag ta tag i och förhoppningsvis bli klar med åtminstone tre bokprojekt vid sidan av undervisningen.
Önskar alla en fin fortsättning på sommaren och återgår till ledigheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar