Så länge jag minns har jag närt ett intresse för livet, tillvaron och världen. Skolan intresserade mig inte, bara kunskapen som jag tillägnade mig där på mitt eget sätt. Jag lyssnade på lärarna och la saker på minnet, men några läxor läste jag inte och jag pluggade inte till proven. Jag bläddrade däremot igenom morgontidningen och läste kvällstidningen som pappa hade med sig hem, varje dag. Och jag såg på nyheterna på TV och bad mamma ta med sig böcker hem från biblioteket om saker som intresserade mig. Jag har däremot aldrig varit någon kalenderbitare och har fortfarande svårt att se meningen med att systematisera faktauppgifterna jag på olika sätt stöter på i vardagen. Men jag har med åren insett att jag är bra på att minnas frågorna som uppstår i huvudet, om saker jag inte förstår. Och jag är bra på att komma ihåg ord, tankar och detaljer rörande olika saker som dyker upp i flödet av intryck som livet och vardagen innebär. Det går av sig själv, det är inget jag planerar. Sedan har jag märkt att svaren och förklaringarna kommer till mig om jag bara har tålamod, ofta när jag minst anar det.
Kunskapen jag tillägnar mig är en levande och ständigt föränderlig kropp av vetande som över tid adderas och subtraheras nya insikter och aspekter. Visst växer kunskapen, men framförallt växer insikten om hur lite jag vet och ödmjukheten inför hur lite som går att veta. Mitt lärande är en trial-and-error-process, inte ett målmedvetet sökande efter något. Ambitionen är inte att jag ska lära mig något speciellt, bara att utveckla mer och bättre kunskap. Det är kunskapen i sig som intresserar mig mest och därför återvänder jag ständigt till frågan om vad kunskap är och vad det innebär att veta något om någonting. Genom åren har jag lärt mig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla, och min växande självkänsla ger mig mod att odla mitt dåliga självförtroende, vilket är en förutsättning för att kunna ändra uppfattning i mötet med bättre kunskaper och mer genomtänkta och underbyggda argument.
Det är inte bara genom att ta del av vetenskapliga texter, podcats eller dokumentärer på TV som kunskapen jag har utvecklas. Jag finner nycklar och pusselbitar snart sagt överallt. När jag lyssnar på andras samtal på tåg, spårvagnar eller på krogen fångar jag upp skärvor som kan sättas samman med andra insikter eller ge mig svar på frågor jag ofta inte visste att jag hade. Kunskap är mer en inställning och en process än en produkt. Lärande är ett sätt att leva för mig. Därför bryr jag mig inte så mycket om att jag inte gör någon akademisk karriär, även om jag naturligtvis tycker det är tråkigt att mina insikter och kompetenser inte värderas högre i dagens akademiska värld. Jag skriver för att kunna läsa orden jag använder, för att beskriva insikterna jag skaffat mig. Genom att få syn på tankarna kan jag sedan utvärdera dem i ljuset av kunskapen jag har och på det sättet bearbeta insikterna och hugskotten. Flyktlinjer är för mig ett sätt att bjuda in andra i min tankevärld och mitt kunskapsuniversum, inte ett sätt att informera allmänheten.
Jag ser kunskap som ett kollektivt projekt och därför har jag kommit att intressera mig för samtalet, både som kunskapsmodell, kulturteori och metod för att utveckla ny kunskap. Genom att ställa sina tankar mot andras och mötas för att lyssna på varandra utvecklas kunskapen ömsesidigt, och eftersom varje möte är unikt växer såväl kunskapen som förståelsen för andra människor; om mötet är ett samtal vill säga, för utvecklas det till en debatt där det handlar om att vinna minskar både kunskapen och den ömsesidiga förståelsen för varandra. Debattsamhället är fyllt av fiender, medan samtalssamhället är en värld av medmänniskor som sitter i samma båt och som lär av varandra.
Tankarna ovan är frukter av mitt liv i kunskapens tjänst, det är resultatet av studier, först i grundskolan, sen på Komvux och därefter universitetet, som student, doktorand och därefter disputerad och docent. Men lika mycket har jag lärt och lär jag mig i vardagen, av livet. Och kunskapen jag skaffat mig genom åren och av livet, säger mig en sak: Den svenska skolan och det utbildningssystem vi byggt är på väg åt helt fel håll. Mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i, alltså målfokusering, ekonomisering, juridifiering och digitalisering, kommer inte att ge oss vad vi önskar, bara det vi förtjänar. Efterfrågan på populism och totalitära ledare är inte självklart en konsekvens av att skolan idag öppnats upp för privata vinstintressen, men det har i alla fall bidragit till att vi befinner oss där vi är idag, i ett kulturellt klimat där kunskap utgör en belastning och bildning betraktas som slöseri med tid och resurser.
Vi har tragiskt nog skapat en värld och ett samhälle som förbereder sig på att kapitulera inför den artificiella intelligens som bygger på samma logik som nedmonteringen av kunskapssamhället och bildningsskolan. Det skrämmer mig lika mycket som konsekvenserna av klimatförändringarna, eller egentligen mer eftersom kunskap är en förutsättning för mänsklighetens framtid.
14 kommentarer:
Vad gäller bildningens undanskymda roll i landet, och olika bildningskomplex, kan dessa ev. socialpsykologiska fenomen möjligen vara en av det fördemokratiska Sveriges sentida konsekvenser. Sviterna (sociala, emotionella) av den samhällsordningen lever landet kanske med ända in i vår tid. På så sätt att bildning, vem som har den och vem inte, är ett synnerligen känsligt ämne. Till förfång för samhällsdebattens och bildningsinstitutionernas kvalitet. Så har möjligen alltså en djupt destruktiv samhällsordning (det fördemokratiska Sverige) gripit in indirekt på sitt sätt i dagens samhälle. Kanske står inte humanistisk bildning så högt i kurs i dagens västvärld. Men maken till programmatisk historielöshet på våra breddgrader får man nästan leta efter.
Tack för en intressant och tänkvärd kommentar!
MVH
Eddy
Sverige har gud ske pris inte några trauman av europeisk magnitud, vilket bl.a. möjligen kan märkas på en, med förlov sagt, blåögd "det-händer-inte-här-mentalitet", påspädd av skepsisen mot bildning. Men att ett fördemokratiskt Sveriges samhällsstruktur er som vid tiden 1900 inte skulle lämnat mycket djupa emotionella spår, vore nog en illusion att tro.
Moderniteten kanske innebar för Sveriges del att blicka mot framtiden, för man visste vad man lämnat: samhällsordningen i ett av västvärldens mest ojämlika länder. Vad ska man med bildning idag, då socialdemokratin/den f.d. "enpartistaten",/"DDR-Sverige" har haft tolkningsprivilegiet så länge, och nästan hegemoniskt kunnat predika tingens ordning?
Dock, efter framgång följer kanske för en del statsbildningar intellektuellt förfall, möjligen en historisk lagbundenhet. Dessutom: Med en sådan placering på Maslows behovstrappa som landet haft under decennier; varför bry sig om bildning?
Hej igen! Jag är inte säker på att jag förstår vart du vill komma med dina inlägg. Bildning är som jag ser det ingen kanon eller lista på fastställda kunskaper, det bildningsbegrepp jag utgår från handlar om att bygga upp förmågan att se kunskapen i ljuset av en historisk process. Det handlar alltså om ett förhållningssätt till vetande.
Mvh
Eddy
Det låter mycket lovvärt och bra, om din målsättning enligt ovan. Med mina inlägg vill jag komma att humanistisk och samhällsvetenskaplig bildning har en mycket låg prioritet i vårt land idag. Inte är det väl t.ex. en fråga om kanon och någon slags fastställda fakta som dikteras av t.ex. socialdemokratisk/socialliberal/nyliberal/marknadsliberal/liberalkonservativ ideologi att ha grundläggande allmän-Bildning om vad som ligger bakom årtal som 1252, 1523, 1809, etc., dvs. vad som hände t.ex. de årtalen i vårt land? Jag tvivlar inte på att en liknande bildningsnedgång finns i andra länder. Men extra mycket vattentäta skott mellan "elitism" kontra nutida, välsedd och tydligen berömvärd, "cyborg-presentism" finns möjligen i vårt teknokratiska land. Sådant påverkar det offentliga samtalet i mycket hög grad.
Är det bra eller dåligt att bildning har låg prioritet? Vilken kunskapssyn och vilket samhälle vill du se realiserat?
Jag tycker att det är dåligt. Jag skulle vilja att allmänheten och offentligheten intresserade sig mycket mer för ämnen som historia, skönlitteratur och filosofi, för att därigenom komma bort från "presentismen" i dagens samhälle. Jag önskar se ett samhälle starkt präglat av socialliberala värderingar och ett relativt högt skattetryck.
En begreppsdefinition: med "socialliberal" menar jag syntesen av bärande punkter i nordiska socialliberala partiprogram, partiernas minsta gemensamma nämnare kanske. I övrigt vill jag återupprepa att jag tror att den fördemokratiska, och samhällsordningen i vårt land i slutet av 1800-talet haft ytterst stora återverkningar beträffande bildningssynen idag. Kanske var det så att man parallellt med ökad ekonomisk jämlikhet, steg för steg i olika sammanhang erövrade ett borgerligt kulturkapital, och med socialdemokratisk åsiktshegemoni under årtionden, kom bildning efter hand att bli "onödigt". Vad ska man med historia och andra humanistiska ämnen till, om de inte behövs i någon nämnvärd utsträckning, kanske den outtalade åsikten har varit? Enligt principen: små existentiella problem på samhällsnivå = litet behov av humaniora. Ingen skulle förneka att en diskussion av bildningens roll idag är av intresse. Var i svensk dagspress och TV hittar man en diskussion om bildningens roll under tiden 1/1 2023 till idag? Detta är en retorisk fråga. Det är en för obetydlig offentlig diskussion.
I samband med mina inlägg om bildning och samhällsutvecklingen på bloggen, kan sägas att jag vad gäller just historia och etnologi inte har en enda universitetspoäng i de två ämnena. Men läser gärna böcker om dem, i synnerhet om det första.
Vad gäller användningen av begrepp som "DDR-Sverige" vill jag dessutom också återupprepa att tolkningsmodellen om DDR-Sverige är tänkt att visa att framväxten av det möjligen är en "hegeliansk" (pendelslagen) produkt av en ytterst tragisk samhällsutveckling för breda befolkningsskikt under 1800-talet. Denna konsekvens har kanske haft stora återverkningar för bildningssynen 2023. Mycket besvärande enligt min åsikt är att det idag finns en alltför spridd glömska om att välstånd och fred sannerligen inte är ett nationellt naturtillstånd. Denna glömska sätter möjligen sin prägel på samhällsdebatten och dess djup.
Jag håller med om det mesta du skriver, men tror mer på att rikta blicken framåt istället för bakåt, för vad vi gör idag kan vi påverka. Sen är det på inget sätt enkelt, men gör man inget är man med och legitimerar status quo, tänker jag.
Roligt med medhåll. Man har dessutom olika åsikter här i världen, det är naturligt. Jag skulle dock vilja tillägga att "historien inte upprepar sig, men den rimmar", som det heter. Historien är väl också "livets läromästare". Men olika åsikter är bara naturligt, t.ex. vad gäller detta.
Skicka en kommentar