En allt för trubbig kompass

Synen på kunskap är lika mycket ett resultat av kultur som av människans intellekt, och frågan är om inte kultur spelar en större roll. Jag skrev i en tidigare bloggpost om myten om framsteget, vilket är ett exempel på kulturens påverkan på den allmänna uppfattningen om vetenskap och kunskap. Den kollektiva övertygelsen om att forskningen ständigt går framåt och att mänsklighetens kunskaper ökar mer eller mindre linjärt över tid bygger inte på evidens eller kritisk analys, det är en kollektiv föreställning som lever och frodas i kulturen och därför påverkas även forskarna och forskningen. Problemet är att det ena är hopplöst svårt att skilja från det andra. Och utan insikt om och respekt för detta faktum blir det svårt att använda de kunskaper vi faktiskt förfogar över.

En effekt av och samtidigt ett tecken på kulturens roll, som samtidigt också är ett resultat av den mänskliga kognitionen, är den allmänna uppfattningen om att alla frågor har ett mer eller mindre tydligt svar; rätt eller fel, bra eller dåligt. Alla vet egentligen att det inte är så, men i praktiken, särskilt i dagens infekterade debattklimat, blir det den som har den tydligaste uppfattningen och är mest säker på sin sak som blir mest lyssnad på och som därigenom, så att säga får rätt. Och eftersom frågan anses avgjord är det "ingen" som lyssnar på "förloraren", vilket förstärker upplevelsen av att frågan är avgjord trots att det bara är debatten som avslutats eftersom en har utsetts till vinnare. Och just för att alla vet att det finns ytterst få entydiga svar kommer paradoxalt nog den som riktar kritik mot svaren som accepterats som sanning att betraktas som ett problem, eller också uppfattas det som att hen slår in öppna dörrar. I någon mening är vi naturligtvis tvungna att sätta ner foten och bestämma oss för något annars kommer vi ingen vart, men långsiktigt hållbara svar är alltid värda att vänta på och ytterst få verkligt viktiga frågor har ett definitivt svar. Jag ser det därför som kulturvetenskapens viktigaste uppgift att ständigt upprepa dessa saker. Utan en kunskapsfrämjande kultur kommer vetandets kvalitet att påverkas menligt, och eftersom det påverkar kulturen riskerar det att bli en destruktiv spiral.

Konsekvenserna av bristande insikt om och respekt för den felaktiga uppfattningen om att världen, verkligheten och vetandet är ordnat i dikotomier, visar sig i många av samtidens viktigaste frågor. Och att det i praktiken kommer an på en anseende och hur säker man är samt hur otvetydiga ens svar är, visar sig dagligen i diskussioner om komplexa problem som saknar tydliga svar. Problemet är att dessa helt avgörande frågor bara kan lösas om de diskuteras på ett annat sätt än det rådande, där det handlar om att utse en vinnare eller komma fram till vad som är rätt, riktigt och önskvärt. Det krävs tålamod, tid mer av samtal där man inte nödvändigtvis måste komma fram till ett entydigt svar för att komplexa frågor ska kunna belysas på ett bra sätt, alltså på ett sätt som gör rättvisa åt problemets natur och som leder till ökad förståelse för komplexiteten.

Ska vi gå med i NATO är inte längre en fråga, för vi är på god väg att bli medlemmar, med allt vad det innebär. Tragiskt nog behandlades ärendet i raketfart på grund av Putins agerande, trots att det är långt ifrån självklart att Sverige blir ett tryggare land efter att vi (om vi nu blir det) blivit fullvärdiga medlemmar. I den frågan hade vi och inte minst framtida generationer behövt en bättre kompass att navigera med hjälp av, än en som bara säger ja eller nej.

Är det rätt att bränna Koranen, är en annan komplex fråga som just nu urartar i en fatal debatt som bara leder till att den prekära situation vi, och här menar jag alla som lever i Sverige, har försatt oss själva i genom att underlåta att ta yttrandefrihetsfrågans komplexitet på allvar förvärras, vilket inte är bra för någon. Med en mer ändamålsenlig kompass hade Sveriges rykte i världen inte behövts dras i smutsen. 

Och för att kunna göra något åt klimatförändringarna måste man först acceptera att de beror på människans påverkan. Det är ännu en av alla avgörande frågor som allt för ofta går i stå när den urartar i en debatt om vem som har rätt och vem som har fel, eller vad som är bäst att göra. Bara för att alla forskare inte än ense om allt, in i minsta detalj (vilket forskare nästan aldrig är eftersom det inte är så som kunskap fungerar) betyder inte att vi kan slå oss till ro och inte göra någonting. Status quo i väntan på klara besked leder oundvikligen till att viktiga åtgärder skjuts på framtiden och risken är att vi passerar viktiga tipping points som gör det omöjligt att återställa allt till utgångsläget. Klimatfrågan är samtidens stora ödesfråga och det oroar mig att förståelsen för kulturens roll, kunskapens karaktär och respekten för komplexitet inte är större.

Villfarelserna som diskuterats ovan får långtgående konsekvenser och trots att vi människor har tillgång till mer och bättre kunskaper idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, har vårt sätt att se på och förhålla oss till vetenskap och filosofi, liksom sättet vi valt att använda insikterna, lett till större och allvarligare problem än någonsin tidigare. Vi och vårt sätt att tänka utgör ett hot, inte bara för vår egen existens utan även för livet på jorden.

Vi väntar på många sätt fortfarande på frälsaren, och det är påfallande ofta en vit, medelåders, heterosexuell man med massor av pengar som känns igen (sic) som den som med hjälp av sin överlägsna intelligens ska lösa våra problem. Elon Musk ser många fortfarande som en stark kandidat vilket gör att han får oproportionerligt med makt och inflytande över besluten om vad som är lämpligt att göra. Att han på senare tid gjort katastrofalt dåliga affärer rinner liksom vatten på en gås av honom, delvis beroende på att så många människor investerat så mycket i honom och hans idéer. Frälsningen kommer inte utifrån och inte i form av en människa, den är resultatet av kollektiva ansträngningar och hårt gemensamt arbete vars eventuella frukter ingen enskild kan ta åt sig äran för. 

Vi behöver inte mer kunskap eller kunskap av bättre kvalitet, det är synen på forskare och vetande, alltså kompassen som mänskligheten använder för att orientera sig i tillvaron med hjälp av, det är fel på, och det problemet är kulturellt. Så när Timbro påstår att humaniora måste göra sig själv mer relevant för näringslivet avslöjar man alltså sin egen monumentala okunskap eller möjligen ignorans om relationen mellan kunskap och kultur. 

Än så länge har jag semester, och jag behöver verkligen vila, men sen, till hösten, ska jag ta tag i dessa frågor på allvar igen.