Högt ställda mål, och ambitioner

Mina ambitioner för innevarande år är högt ställda. Tre bokmanus och en artikel ska förfärdigas, vid sidan av mitt ordinarie arbete. En bok har jag kontrakt på, så den kommer att ges ut (det är en lärobok om metod); de andra två skriver jag på vinst och förlust. Därutöver väntar jag på besked från ett bokförlag om en bokidé, som jag hoppas få antagen, och tanken är dessutom att jag ska påbörja ytterligare en bok och inleda en ny vända med boken om mellanrummen. Efter refuseringen här för drygt ett år sedan har jag insett att manuset kräver mer av mig än jag tidigare trodde. Projektet är större än jag kunde drömma om, har jag så sakteliga kommit till insikt om. Mellanrumsboken är mitt livsverk, oavsett om den kommer att ges ut eller inte. Nu kanske någon tror att jag skriver detta för att skryta, men det är inte min tanke. Detta är lika lite som någon annan av posterna på Flyktlinjer en informationstext. Tanken med inlägget är att reflektera över skillnaden mellan mål och ambitioner.

Skrivandet och möjligheten att få utlopp för min kreativitet i skapandet med hjälp av ord ger mitt liv mening, därför ser jag inte böckerna som något mål. Även om alla skrivdagar inte är fyllda av energi och trots att jag bara glimtvis kan njuta av flow vill jag vara i processen. Höga ambitioner inspirerar, men det är helt avgörande att dessa inte blir till mål för då känner jag mig instängd. Jag tycker om att se fram emot och planera för nya projekt, men aktar mig för att lova något innan jag kommit så pass långt i arbetet att jag vet att arbetet inte blir en börda. Att sätta en deadline är inspirerande, men bara om jag kommit en bit på väg och har en god bild av vad det är jag vill. Att få uppdrag slängda på mig, saker som bara ska göras, särskilt om arbetet ska utföras enligt en manual, är förödande för mig. Särskilt svårt har jag för arbetet med kursplaner vars deadline ibland kan vara ett halvår innan kursen ges. Under arbetet med den typen av texter finns inget utrymme för kreativitet, de ska skrivas enligt en mall. Jag tycker om att skapa kurser och undervisning är inspirerande, men jag vill vara närvarande i nuet, inte tvinga fram en mall som sedan inte går att ändra i mötet med studenterna. Sådant arbete är själsdödande och tröttande, medan fritt skapande ger mig energi. Därför är högst ställda mål betungande, medan höga ambitioner inspirerar och ger kraft och uthållighet.

Genom åren har jag tänkt en hel del på detta, inte bara i mitt eget skrivande. Samtidskulturen går att förstå med hjälp av samma tankefigur, vilket är vad jag ser detta resonemang som. Idag förväntas man inte bara sätta upp högt ställda mål, man måste också nå dem, till varje pris. Måluppfyllelse är allt som räknas och den som lovar mest får högst anseende medan övriga betraktas som losers. Det gäller både individer och organisationer och inte minst i politiken. Processer kontrolleras och kvalitet målsäkras idag, vilket riktar fokus mot framtiden, bort från det som är här och nu. Vi får ett samhälle där allt fler blir allt mer stressade eftersom deras mål alltid riskerar att toppas av någon annan vars mål är högre, vilket gör att allt färre når målen. Och även om målet nås måste fokus omgående riktas mot nya och ännu högre mål. Paradoxalt nog leder dagens målfixering till att allt färre mål nås.

Höga ambitioner är något annat. Släpper man tanken på målet och dess uppfyllelse blir man mer närvarande och man kan vila i vetskapen om att man får vara kvar i processen även framöver. Målet med livet är vägen framåt, uppåt, utåt. Livet handlar om att leva här och nu, inte om att jaga efter mål, särskilt inte mål som någon annan satt upp. Höga ambitioner leder inte till stress eftersom inga löften om leveras ges, och eftersom man hela tiden skapar innehåll resulterar skrivandet i texter som går att blicka tillbaka på, vilket inspirerar till fortsatt arbete och höjda ambitioner.

Jag tänker samma som lärare och skiljer mellan krav och förväntningar. Tyvärr förstår dagens studenter inte skillnaden. När jag visar att jag förväntar mig storverk klagar de och tycker jag är orättvis, trots att jag är tydlig med att jag finns där som stöd, hjälp och inspiration. I kursvärderingarna skriver man att kraven är för höga, utan att ställa dem i relation till tiden de förväntas lägga ner på studierna (som i normalfallet är heltid, alltså 40 timmar i veckan). Vad som är hönan och ägget är naturligtvis svårt att säga, men min kvalificerade gissning är att målfixeringen har med saken att göra. Och den har i sin tur med synen på kvalitet i den akademiska världen att göra, vilket en av böckerna jag arbetar med handlar om. Planen är att det manuset ska skickas till förlaget om typ en vecka. Jag har skrivit ut det och ska läsa igenom det en sista gång. Mina förväntningar är högst ställda, men jag har blivit refuserad förr så det är inte hela världen. Det är som sagt skrivandet jag lever för, inte publiceringarna, även om det naturligtvis alltid är ambitionen.

Av hänsyn till ekonomin ...

Det spelar ingen roll hur elaborerade kvalitets- och kontrollsystem som skapas och implementeras, vi får ändå aldrig det vi önskar oss -- vi får alltid vad vi förtjänar. Oavsett hur många som förnekar detta och väljer att utgå från hur det känns, inte vad vi vet, är och förblir det ett faktum. Det gäller på livets alla områden, men när tanken äter sig in i och tar över kulturen i skolan och den akademiska världen legitimeras villfarelsen och därifrån stupar det brant utför. 

Tid är det enda vi människor har, så när vi köper föreställningen att tid är pengar och anpassar oss efter ekonomins logik säljer vi våra själar till djävulen. Ekonomin tar nämligen inga andra hänsyn än sin egen tillväxt. Utan tvekan är ekonomi en kraft med enorm potential, men om priset vi får betala för att ta del av dess positiva effekter är att vi människor tvingas offra både kunskapen, vår hälsa och förutsättningarna för liv på jorden, måste vi ställa oss frågan om det är värt det.

Utan distans till samtidens larmande förändringsflöde som bara blir snabbare och snabbare, går det inte att bygga upp förståelse för den här typen av problem. För att kunna åstadkomma förändring måste det kollektiva tunnelseendet brytas. Idag lever vi, på grund av att allt förändras så snabbt, i ett evigt nu vilket gör att både historien och framtiden, av skrupelfria människor, kan anpassas efter hur det känns idag. När alla är alldeles för upptagna med att få ihop livspusslet här och nu kan den som är säker och karismatisk förföra massorna, vilket förvärrar problemen. Och eftersom dessa skylls på andra och människor som låtit sig förföras har svårt att erkänna detta, kan problemen fortsätta, samtidigt som det införs nya och ännu mer utvecklade kvalitets- och kontrollsystem som sägs kunna komma tillrätta med våra självförvållade problem, vilket gör att kritiken kan avfärdas.

Förr eller senare tvingas mönstret brytas. Det omöjliga är nämligen just omöjligt, även om det finns karismatiska konsulter som vill få oss att se alla orimliga mål som utmaningar, och som försöker få oss att skylla på oss själva eller någon annan om det inte blir som vi önskar. Jag tänker oftare och oftare på de där gråa männen som dyker upp i Momos värld i Michel Endes klassiska bok. Plötsligt fanns de bara där, och övertygade alla att det var en god idé att "spara" tid, vilket är omöjligt eftersom dygnet bara har 24 timmar och livet är så långt det är. Tiden är som ljushastigheten, en naturlag som människornas vilja inte rår på. I vår värld fungerar pengar och ”sparande” i det offentligas utgifter på samma sätt. Vi skär idag ner på allt, i jakt på tillväxt och vinst. Det är sant att en hel del går att effektivisera, men kunskap, kultur och mellanmänsklig omsorg är något annat än tillverkning av bilar längs ett löpande band. Därför offras människors liv och hälsa på ekonomins altare i en yrande dans runt en guldkalv.

Idag tas mer hänsyn till ekonomin än till människorna, därför finns ingen tid för bildning och ingen förståelse för betydelsen av att avläsa. Forskare producerar ständigt nya artiklar som sägs innehålla sanningen, vilket gör att snart sagt vilka beslut som helst kan finna stöd i någon studies resultat. Trots att vi vet att kunskap bara fungerar om den har en relation till verkligheten har få idag tid att stanna upp för att granska forskningen kritiskt. Är resultaten bara publicerade i en peer-reviewad, internationell journal anses det som står där vara sanningen. På det här sättet håller vetenskapen på att sluta sig inom en självrefererande bubbla och den akademiska världen upphör att vara en kunskapssökande institution och börjar istället producera sanningen, enligt regler och produktionsmål som bestäms av de politiker som är bäst på att förföra folket med sina löften.

Visst extrapolerar jag och överdriver, men ibland är det enda sättet att få syn på kulturen och samtidens förändringstendenser. Jag vill skaka om, inte för att få andra att lyssna på mig istället för konsulterna som erbjuder lösningarna på dagens problem som i själva verket är problemet, utan för att jag tror på människans förmåga till kritiskt tänkande och bildningens kraft. Jag skriver som jag gör för att likt det lilla barnet i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder utropa: Han är ju naken!

Tid är som sagt det enda vi har, och tid är liv, inte pengar. Det är människorna, djuren och naturen vi behöver ta hänsyn till om vi vill fortsätta leva, inte ekonomin. För ekonomin tar inga hänsyn, den har ingen moral och den går heller inte att leva på. Det är inte känslan som räknas!

Det relativa betygssystemet var inte bästa, det var det minst dåliga

För några veckor sedan skrev jag en bloggpost om innebörden i begreppet veta. Den frågan blir allt viktigare för mig för varje år som går och ju mer jag läser och skriver. Och anledningen till det är att jag allt tydligare kommer till insikt om hur komplex kunskapsfrågan är. Den allmänna uppfattningen rörande kunskap är att det handlar om en mängd vetande och växer med tiden, och i någon mening stämmer det -- jag vet definitivt mer idag än när jag började studera -- men det viktigaste jag lärt mig är att kunskap inte är en linjär, kumulativ process. Även om hela utbildningssystemet och stora delar av forskningen bygger på tanken att kunskap är ett slags produkt inser jag allt mer hur problematiskt den epistemologiska utgångspunkten faktiskt är. 

Lärande handlar inte som många tror om att plugga in så mycket fakta som möjligt även om det naturligtvis handlar om det också -- utan att läsa, lyssna och tänka går det inte att lära. Kunskapsutveckling handlar dock, i alla fall när man kommer till universitetet, allt mer om att avlära och om att utveckla förmågan att tänka kritiskt och analytiskt kring det som presenteras som kunskap. När samhället och kulturen förändras, och det sker hela tiden och dessutom allt snabbare för varje år som går, måste kunskapen hänga med. Därför går det inte att slå sig till ro med något man lärt sig. Även kunskaper som man slitit för att skaffa sig måste överges om eller snarare när de inte längre stämmer överens med verkligheten som kunskapen handlar om. Även om man brukar säga att viljan kan försätta berg är det överallt och alltid verkligheten som gäller, inte vad vi människor anser oss veta.

Problemet är att människan inte är mer än människa, med allt vad det innebär. Vi är en skapelse av evolutionen och den har gjort oss lata, och vår perception och hela vår konstitution är inställd på fysisk överlevnad. Vi är sociala för att det har gynnat mänskligheten, med det gör samtidigt att vi lätt blir förförda av karismatiska individer som säger sig veta hur det är och erbjuder lösningar på våra problem. Vi har även en fallenhet att söka efter syndabockar om något går fel eller det inte blir som planerat. Det är djupt mänskligt och en aspekt av verkligheten som alla som vill veta måste förstå och förhålla sig till. Problemet är att vi mer eller mindre medvetet bortser från dessa helt grundläggande förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Synen på kvalitet i hela utbildningssystemet bygger på idéer hämtade från tillverkningsindustrin, och lärande ses som en linjär produktion av mätbara artefakter. Därför har det vuxit fram en parallell pappersvärd där progressionen följer en rak linje, trots att det bara är en lek med ord. Och även om betygsinflationen rusar anses betygen verkligare än elevernas och studenternas verkliga vetande, eftersom betyg går att producera, jämföra och konkurrera om. Kunskap är dock något helt annat, men för att förstå vad kunskap är och varför bildning är så viktigt krävs det mer tid än vi anser oss ha tillgång till. Tid, har vi nämligen kommit överens om, är pengar och pengar får man inte slösa med. Det är kulturen som "talar", det är våra grundläggande antaganden som får oss att dra dessa slutsatser.

Sanningen är att det inte finns någon standardiserad metod för att mäta kunskap. Lärare kan följaktligen inte på något objektivt sätt bedöma vad elever och studenter faktiskt kan. Och ingen kan heller kontrollera bedömningens verkliga bärighet. Hela tanken på betyg bygger därför på önsketänkande. Enda sättet att visa vad man kan är att omsätta kunskapen i handling. Det går inte att fejka praktiska kompetenser. Med teoretiska kunskaper är det lite annorlunda, men genom att göra som jag gör här, alltså sätta ord på tankarna man har och försöka förklara för andra vad man anser sig veta och argumentera för kunskapernas relevans och giltighet visar man i någon mening vad man kan. Och genom att andra läser och kommenterar, alltså sätter sina kunskaper i relation till mina kan båda utvecklas; i alla fall så länge utbytet inte urartar till en debatt där man söker förgöra varandra.

Vi vet att nuvarande betygssystem (som påstås mäta elevernas faktiska kunskaper) leder till glädjebetyg, och vi vet också att det relativa system vi hade innan ledde till att det svenska utbildningssystemet fungerade som alla utbildningssystem är tänkt att fungera. Kunskapen stod i centrum på ett helt annat sätt i den skola jag fostrades i, av den enkla anledningen att lärarna inte behövde dokumentera allt som gjordes. Deras uppgift var att locka oss elever att lyssna, läsa och lära, och sedan fördelades betygen (väldigt förenklat) enligt normafördelningskurvan. Det relativa betygssystemet var liksom demokratin inte det bästa betygssystemet, utan det minst dåliga. Dagens betygssystem är populistiskt och leder till den kunskapsvidriga uppfattningen att kunskap är en artefakt som kan produceras enligt principer från tillverkningsindustrin, vilket leder till att samhällsmedborgarnas generella kunskaper sjunker i en oroväckande snabb takt, vilket gör att efterfrågan på populism ökar och demokratin urholkas.

Enda sättet att försvara kunskapen och återupprätta kunskapssamhället är att placera kunskapen i centrum för skolan och den högre utbildningen. Det finns inga genvägar eller enkla lösningar. Kunskapens kvalitet står i direkt relation till tiden och mödan som läggs på att utveckla den. Först när vi accepterar det och inser att vi inte får den kunskap vi önskar oss, utan den vi förtjänar, kan det hårda arbetet med att vända den negativa utvecklingen inledas och vi kan börja hoppas på en vändning. Det är ingen annas fel att det ser ut som det gör i samhället idag, det är helt och håller vårt eget. Kanske inte ditt eller mitt, men eftersom vi är del av samhället som är summan av allas våra tankar och handlingar kan ingen svära sig fri. Jag önskar att det vore annorlunda, men efter år av studier och egen forskning är detta vad jag kommit fram till.

Att skapa egna och nya tankar av andras insikter

Ibland funderar jag på hur många timmar jag lagt på skrivande. Inte för att det spelar någon roll, utan mer för att det vore kul att veta. Många timmar är det. Det var när jag började blogga som jag började skriva mer på regelbunden basis, vilket också var en av poängerna med bloggandet, att få in den rutinen i vardagen. Under tio års tid skrev jag minst en timme varje dag, och det har jag i princip fortsatt med. Innan dess hade jag skrivit studentarbeten, en avhandling, några artiklar och en bok. Jag har lagt ner mer tid på läsande, och det är mycket mer av en prestation för mig. Skrivandet har inte alltid kommit naturligt, men det blev så efter ett tag när bloggandet blivit en rutin.

Jag är tacksam för att kunna och att det finns tid, att arbetet jag har går att kombinera med skrivande, för det ger livet mening. Det är en skapande verksamhet och när texten väl är inledd vet jag aldrig exakt vart jag landar eller vilka tankar som sätts på pränt. Efter att jag blev docent har ambitionen varit att skapa egen kunskap, alltså inte upprepa vad andra sagt, tänkt eller skrivit. Väldigt många texter är i princip spegelbilder av andras texter. Och det är inte så konstigt eftersom det är svårt att skapa något nytt och eget. Svårigheten ser jag dock som själva meningen med arbetet, för genom att utmanas växer man och utvecklar sin förmåga att tänka och det är vad som driver mig.

När jag blev docent bestämde jag mig för att skapa en egen kulturteori och det projektet har jag arbetat med sedan dess. Inte varje dag, i långa perioder har jag inte skrivit något. Men allt jag läser och hör hjälper mig i arbetet på olika sätt och vid varje genomläsning och revidering känner jag att jag närmar mig målet. Jag vet idag i princip vad jag vill säga, det är uttrycket jag kämpar med. Förståelsen för hur jag kan och ska formulera mig växer i skov och för varje text jag färdigställer och får publicerad växer självförtroendet. Jag ångrar lite att jag sände manuset till mitt Magnum opus till ett förlag för snart två år sedan, men å andra sidan innebar refuseringen att jag fick en annan blick på texten och den fick mig också att inse hur mycket arbete som återstår. Refuseringen förde också det goda med sig att jag insåg vad jag kan och troligen också behöver göra innan jag på allvar tar tag i mitt livsverk igen.

Just nu arbetar jag, vid sidan av författandet av min nästa lärobok, som kommer runt årsskiftet, på två böcker; en om akademisk kvalitet som snart är färdig och en på temat kunskap i samverkan som precis påbörjats. Båda böckerna utgår från mina kunskaper, det jag lärt mig genom åren av studier och egen forskning. Ambitionen är att säga något nytt och eget, något som visserligen bygger på andras tankar men som ändå kan sägas vara ny kunskap. Det är en utmaning, och det tycker jag att det ska vara. Som forskare kan tanken aldrig vara att man ska bli färdig och fullärd. Boken om akademisk kvalitet handlar delvis om detta, om hur man skapar en miljö där verksamheten inte bygger på måluppfyllelse utan om att tänja på gränserna och utmana det rådande. Boken om kunskap i samverkan handlar om vad som händer i mötet mellan människor med olika kompetenser som utvecklar kunskaper, inte bara forskare från olika discipliner utan även människor med andra expertkompetenser. 

Jag kommer fortsätta med detta projekt livet ut och det känns väldigt bra att veta att jag även framöver tvingas prestera på toppen av min intellektuella förmåga för att kunna komma vidare. Fram kommer jag inte, och det är som jag ser det inte meningen med utbildning och forskning.

Vad innebär det att veta något?

Ska man kunna undersöka något på ett vetenskapligt sätt, alltså kunna komma fram till ett resultat som håller för en vetenskaplig granskning, måste man utgå från en väl genomtänkt metod. Men för att kunna utarbeta en metod som svarar upp mot syftet som arbetet utgår från måste man först ta sig tid att stanna upp för att bilda sig en grundad uppfattning om vad man vill utveckla kunskap om och bygga upp en fördjupad förståelse för vad det innebär att veta något. Det finns inget givet svar på den frågan, men likväl är det väl investerad tid att stanna upp vid den för att bilda sig en egen uppfattning om hur ett svar på frågan skulle kunna se ut och hur man avgör svarets giltighet. För att kunna utarbeta en lämplig metod måste man skaffa sig en uppfattning om vad det är för typ av kunskap man behöver, och för att kunna avgöra hur väl man lyckats i sitt uppsåt behöver man reflektera över vad det innebär att veta något.

En vanlig uppfattning rörande frågan om vad det innebär att veta något är att det handlar om att olika påståenden antingen är sanna eller falska, men kunskap är något annat än fakta, som antingen är korrekt eller felaktig. Kunskap är något mycket mer komplext. Kunskap kan vara osäker eller säker, bred eller djup, den kan vara mer eller mindre ändamålsenlig och så vidare. Kunskapens logik är mer dynamisk än den binära logik som sanning och fakta bygger på. Givetvis ska man allltid sträva efter att vara så säker som möjligt, men eftersom verkligheten inte är uppdelad i fasta och tydligt avgränsade kategorier kommer det inte an på hur säker man är eller hur tydliga ens svar är; kunskapens giltighet beror helt enkelt på vad det är man vill veta något om och om det är möjligt att veta något om just det. Vetande handlar om verkligheten och det är alltid verkligheten som avgör hur säker man kan vara. Tillvaron är fylld av komplexa och dynamiskt föränderliga problem och fenomen som inte går att förstå och skapa säker kunskap om enbart med hjälp av verifierade och vederbörligen granskade faktadelar som satts samman till en koherent kunskapskropp.

Människans rationella förmåga har tjänat oss väl, men enligt psykologen Daniel Kahneman (2011) består det mänskliga tänkandet av två system -- system ett som är snabbt och känslostyrt och system två som är långsamt och analytiskt. Och för att bygga upp förståelse för kunskap och vad det innebär att veta något behövs båda systemen. System två kräver tid och eftertänksamhet, det går inte att effektivisera. Utan ett intellekt att balansera rationaliteten mot blir den kall och instrumentell. Det jag försöker sätta ord på här handlar om förmågan att lära sig leva med osäkerhet och om vikten av att vara lyhörd och öppen för att modifiera sina kunskaper när man stöter på goda argument och underbyggda invändningar mot det man håller för sant. Det handlar alltså om förmågan att analysera både frågan (är den rimlig och undersökningsbar?), svaren (vilket stöd för påståendena finns?) och inte minst konsekvenserna av att det som hålls för sant accepteras som korrekt (är det hållbart?). En förutsättning för att kunskapen ska kunna hållas levande, aktuell och användbar i en föränderlig värld är dels att det råder balans mellan rationalitet och intellekt (och mellan system ett och två), dels att den kritiska blicken vänds lika mycket mot sig själv och det man anser sig veta som mot det man studerar och resultatet av det vetenskapliga arbetet. Kunskapen måste hela tiden relateras till den verklighet som kunskapen utvecklats för att förstå och bli bättre på att hantera. När verkligheten förändras måste kunskapen överges, annars är det inte kunskap man har att göra med. En förutsättning för detta, som är en vetenskaplig nyckelkompetens, är att man ägnar tid och tankekraft åt frågan vad det innebär att veta något, både i generell mening och individuell.

Det är ur bredden och djupet som mänsklighetens samlade vetande växer. Ett isberg är en liknelse som fungerar, eftersom det mesta av vetandets kropp, både hos individer och kollektiv, befinner sig under ytan och är dolt. Kunskap bygger på information och fakta, men är i sig själv något mer. Kunskap är en sammanhållen och dynamisk helhet bestående av olika komponenter, till exempel förmågan att värdera den information och de fakta man ständigt tar del av. För att man ska kunna tala om vetande i termer av kunskap krävs med andra ord analys och kritisk reflektion, liksom beredvillighet att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap. Fakta talar liksom regler för sig själva, men kunskap är liksom principer alltid resultatet av analys och kritiskt tänkande. Viss kunskap går bara att nå med hjälp av en tolkande ansats, vilket ibland och av vissa betraktas som ett problem eftersom kunskapen som presenteras därmed inte är säker. Fast strävar man bara efter att i varje läge vara så säker som möjligt faller den kritiken.

Föreställningen om vad kunskap är och hur säkert det går att vara på olika saker förändras hela tiden. Just nu är vi inne i en period av särskilt stark kulturell övertygelse om att vetenskapen producerar fakta och sanningar, som går att bedöma som korrekta eller felaktiga. Och när tron är stark och många agerar som om det går att bevisa vad som är sant fungerar det sättet att tänka förvånansvärt bra, vilket stärker övertygelsen. Kunskapen är på många sätt social (Berger & Luckman 1979), vilket man behöver ta med i beräkningen när man reflekterar över vad det innebär att veta något. Här kan det finnas en poäng att hänvisa till. Filosofen och kunskapsteoretikern Karl Poppers lösning på induktionsproblemet (som går ut på att man aldrig kan veta hur många empiriska belägg som kräva för att något ska kunna sägas vara sant),handlar om att vetenskapen bara kan falsifiera resultat och hypoteser, inte bevisa något. Framtiden är och förblir en öppen fråga, oavsett hur vi människor ser på den saken och oberoende av systemen vi skapar för att nå visshet och kontroll. För att bli lyssnad på i ett kulturellt klimat där synen på kunskap bygger på tankern att den antingen är sann eller falsk måste man ”bevisa” att man har rätt oavsett om det är möjligt eller inte rent kunskapsteoretiskt. I en strikt rationell och faktaorienterad kultur krävs det evidens eller hänvisning till någon typ av hårddata eller forskning (det vill säga artiklar i journaler där bidragen referee-granskats) för att ens påståenden ska kunna passera som giltiga. Men eftersom kunskapens värde alltid bestäms av verkligheten och eftersom den hela tiden förändras, om än i olika hastighet, går det bara att skapa ny kunskap genom att tänka själv och utanför den berömda boxen. Med allt för rigida krav på referenser och allt för stor betoning på evidens finns en risk att vetenskapen sluter sig i en självrefererande bubbla utan kontakt med verkligheten.

Sanning är som sagt inte samma sak som kunskap, men eftersom det finns ett fåtal kriterier för sanning som är relativt enkla att förstå finns det en poäng att låta reflektionen om vad det innebär att veta något ta sin utgångspunkt i dessa. När vetenskapliga resultat ska testas mot verkligheten finns det tre kriterier som används för att bedöma utsagor och deras sanningshalt:

· Koherenskriteriet

· Korrespondenskriteriet

· Pragmatiskt kriterium

Koherenskriteriet: Här är det utsagans inre logik som står i centrum för bedömningen. Har man valt koherens som kriterium för sanning spelar erfarenhet och iakttagelser en underordnad roll. Allt fokus riktas mot utsagans logiska uppbyggnad. Är resonemanget koherent, det vill säga leder det fram till ett svar som hänger ihop hela vägen, kan man på goda grunder lita på riktigheten i det som hävdas. Deduktion är arbetssättet för den som valt att avgöra sanningstvister med hjälp av logiska analyser av resonemangen vilka leder fram till utsagorna om verkligheten. Deduktion bygger på att man med hjälp av logik härleder kunskap ur bevisat korrekta utsagor. Det mest klassiska exemplet på deduktion är följande kedja av påståenden och slutsatsen som kan dras: ”Alla människor är dödliga. Sokrates är en människa. Alltså är Sokrates dödlig.” Givet att premisserna stämmer kommer kunskapen som härleds ur dem att vara sann. Sådan kunskap kallas även a priori, vilket betyder före, alltså att kunskapen föregår sinnesintrycken. Det är en typ av kunskap som är giltig överallt, alltid och som man dessutom inte behöver memorera eftersom den nås genom analys.

Korrespondenskriteriet handlar om jämförelser mellan utsagan och det som undersöks. Stämmer resultatet av det vetenskapliga arbetet överens med verkligheten anses det vara korrekt. Korrespondenskriteriet för sanning hänger samman med induktion, som är det sätt att arbeta vetenskapligt som empiristerna använde. Det går ut på att samla empiriska belägg, och ju fler belägg man har som ger stöd för tesen man förfäktar, desto bättre och närmare sanningen anses man komma. Ett berömt exempel på hur detta kriterium för kunskap används inom vetenskapen är Einsteins förutsägelse om att ljus böjs kring objekt, vilket var en tanke som hängde ihop logiskt och därför var giltigt enligt koherenskriteriet. Einstein publicerade sin teori 1905, men det var först 1919 som den bekräftades genom empiriska iakttagelser och därigenom kunde räknas som kunskap.

Det tredje kriteriet skiljer sig från de andra två på det sättet att det är mer pragmatiskt, och det handlar om att rikta fokus mot utsagans funktion, bort från tanken på om det stämmer överens med verkligheten (vad det nu är) eller ej, och om resultatet hänger ihop logiskt. Inom genusvetenskap använder man sig av detta kriterium på sanning, och förstår man det inser man både hur och varför en del anser att ämnet är kontroversiellt. Tror man att studier av människors kulturella uppfattningar om män och kvinnor samt maktförhållanden mellan könen handlar om att söka sanningen om män och kvinnor blir det så klart svårt att förstå kulturforskningen. Det går att nå relativt säker kunskap om människans biologi, men vill man förstå den sociala miljö som människor formas till individer i är man hänvisad till andra metoder och kunskapsmål. Förhoppningsvis belyser detta resonemang också betydelsen av att göra sig medveten om vilka grundläggande antaganden och förgivettaganden man själv utgår från. Tar man för givet att alla tänker på samma sätt (som en själv) och att det bara finns ett enda giltigt sätt att se på och skapa kunskap blir det svårt att förstå vad det innebär att veta något. Om klassisk vetenskap handlar om att det som är entydigt och tvingande i tillvaron, handlar den vetenskap som använder sig av det pragmatiska kriteriet för sanning om att undersöka tillvarons kontingenser, alltså det som är mångtydigt och möjligt men inte nödvändigt, och det är frågor och aspekter där det är omöjligt att hävda att man har rätt eller vara helt säker på sin sak.

Utöver dessa tre kriterier för sanning finns det två vedertagna sätt att granska vetenskapliga resultat:

- Replikation

- Falsifikation

Replikation handlar om strävan efter att bekräfta resultatet i studierna som granskas. Uttrycket att något är vetenskapligt bevisat bygger på denna tanke. Lyckas en eller flera forskare upprepa samma resultat som i den studie där de banbrytande resultaten först publicerades talar det för att studien går att lita på, och ju fler som lyckas desto säkrare kan man vara på att resultaten är pålitliga och användbara, men med hänvisning till induktionsproblemet som handlar om att man inte kan veta något om framtiden och därför heller inte kan veta säkert hur många iakttagelser eller replikationer som behövs för att vara säker. Man brukar tala om svarta svanar, som syftar på det faktum att i Europa är alla svarar vita, men när James Cook kom till Australien upptäckte han svarta svanar. Nassim Nicholas Taleb (Taleb ????) har skrivit en intressant bok om människors svårigheter att förstå denna i världen och verkligheten inneboende egenskap.

Falsifikation är en vetenskapsteoretisk tanke hämtad från filosofen Karl Popper, som hävdade att han hittat en lösning på induktionsproblemet. Han skapade den hypotetiskt deduktiva metoden som går ut på att forskare formulerar hypoteser, ju vildare desto bättre, som andra forskare sedan försöker vederlägga, och så länge hypotesen inte falsifieras kan man hålla det som påstås för sant.

Två saker är helt avgörande att man förstår och det är skillnaden mellan kausalitet och korrelation. Livet, samhället och verkligheten är fylld av korrelationer, alltså fenomen som förekommer samtidigt. Men, och det är ett helt centralt men, det betyder inte att det finns något betydelsefullt samband mellan fenomenen, arts att det ena beror på det andra. Ett vanligt exempel på korrelation som brukar hänvisas till när dessa saker diskuteras är det faktum att när glassförsäljningen går upp ökar även drunkningsolyckorna. Det är enkelt att belägga med statistik och enligt korrespondensteorin för sanning är det ett korrekt påstående, men eftersom det inte fungerar kan man med hänvisning till det pragmatiska kriterier för sanning falsifiera påståendet. När det är varmt äter fler glass, och fler badar, där finns det korrelationer som håller för en vetenskaplig granskning. Och när fler badar utsätts fler för risken att drunkna, även om badandet i sig inte utgör någon risk för drunkning. Korrelationer finns överallt och är enkla att finna, men ska man påstå att det även finns kausalitet krävs ingående analyser av gedigen evidens. Alla påståenden om att det beror på detta kommer med ett stort ansvar och det är med hänvisning till ovanstående tankar viktigt att vara ödmjuk och aldrig uttrycks sig säkrare än man faktiskt vet att man kan vara.  

Källkritik lyfts ofta fram som en väg till sanning, men även om det naturligtvis alltid är viktigt att granska varifrån man hämtar uppgifterna som man väljer att lita på är det ingen garanti för sanning. Bara för att det står i en bok eller artikeln blir det inte sant, även peer-reviewade artiklar har visat sig innehålla fel. Av ovan angivna skäl finns inga absoluta garantier för att något är sant, vilket absolut inte betyder att man inte kan eller ska lita på vetenskapen. Man måste dock vara lika kritisk till tidigare forskning som man är till alla andra påståenden om verkligheten. Olika studiers resultat måste ställas mot varandra för att man ska kunna bygga upp tillförlitlig kunskap om ett fenomen. För att fördjupa kunskapen måste man undersöka vilka teorier som forskningen bygger på och vilka metoder som används. Det är ovetenskapligt att bara acceptera resultaten utan att reflektera över hur de förhåller sig till forskningen i stort.

Utan förståelse för teorier blir det svårt att förstå vad det innebär att veta något, och här finns en del utbredda missförstånd. En vanlig missuppfattning är att alla teorier handlar om vad som är sant. Det gäller för många teorier inom naturvetenskap och kvantitativ socialvetenskap, men inte överallt och särskilt inte inom humaniora. Teorier kan vara och fungerar som hypoteser som forskare belägger eller falsifierar, men de kan också fungera som analysverktyg utan sanningsanspråk. Det finns inget universellt och entydigt svar på frågan vad en teori är, det avgörs dels av anspråken den presenteras med, dels av hur den används, vilket är viktigt att lägga märke till om man vill bilda sig en väl underbyggd uppfattning om vad det innebär att veta något.   

För att kunna bilda sig en uppfattning om vad det innebär att veta något kan det även vara en poäng att utveckla förståelse för vilka olika kompetenser som finns för att bygga upp förståelse för olika aspekter av den verklighet vi alla lever i. När jag skriver och talar om kunskap brukar jag peka på tre olika kunskapskompetenser: Veta, som är den kompetens som används när man bedriver positivistisk forskning. Tolka, är den kompetens som används i studier där man använder hermeneutiska metoder. Och Tro som är en teologisk och filosofisk kompetens. Det finns ett hierarkiskt förhållande mellan de olika kompetenserna på det sättet att man först och främst ska försöka veta, och om det inte går är man hänvisad till tolkning, som aldrig kan vara lika säker men ändå så säker som verkligheten tillåter. Och eftersom det finns en massa aspekter av livet och tillvaron som inte går att undersöka genom att analysera olika typer av empiriska underlag finns det en poäng att känna till att tro också är ett slags kunskapskompetens.

Grovt och väldigt förenklat går det att dela in världen och vetandet på följande sätt: positivismen sysslar med förklaringar, hermeneutiken med förståelse, och teologin med trosfrågor. Alla tre kompetenserna (veta, tolka, tro) behövs och kompletterar varandra. Att idealisera det ena framför det andra är problematiskt. Det handlar inte om vad som är bäst, utan om hur man använder verktygen och kompetenserna samt när och till vad.

Den som ställer vetenskap mot religion visar i akt och mening att hen tror på vetenskapen och vad är då skillnaden mellan forskare och präster? Bruno Latour skriver i sin bok On the Modern cult of the factish God om likheterna han finner mellan vetenskaplig fundamentalism och religiös dito. Han menar att det är kampen om makt och inflytande över kunskapen som är problemet. Människor är inte dumma, men strävan efter Sanningen i bestämd form singular och i alla frågor fördummar. Populism, fundamentalism och alla former av extremism är det verkliga problemet, inte religionen eftersom den liksom vetenskapen är en mångfacetterad verksamhet. När man förstår detta och kan skilja mellan vetande, tolkning och tro samt ser dem som olika men kompletterande kunskapskompetenser har man tillgång till och kan använda en större och mer användbar verktygslåda, vilket gör det möjligt att begripa fler aspekter av verkligheten och kunskapsutvecklingen. Tro som kategoriskt förkastar vetande är lika problematiskt som vetande som tar avstånd från all tro. Den som hävdar att hen sitter inne med den enda sanningen är fundamentalist, det gäller samma för troende och sekulära. 

Både positivister, hermeneutiker och teologer undersöker tillvaron och dess mångfald av olika uttryck och aspekter på olika sätt och med olika metoder. Tro handlar om livets gåtfullhet och om det som ligger bortom vetandets horisont. Känslan av att vara del av något större som kan drabba en under en morgonpromenad i vårsolen när fåglarna sjunger, när man är kär eller konfronteras med döden, är aspekter av livet där vetenskapen lämnar människan i sticket. Människor har tankar och känslor och reagerar på sin omgivning. Och det man inte förstår tvingas man ändå hantera. Tro i den mening som diskuteras här handlar om att skapa förklaringar till det oförklarliga som fungerar och står i samklang med kunskaperna som mänskligheten förfogar över. Alla tre benen behövs för att förstå och utveckla kunskap. Att leva är att uppleva och alla begränsningar av människors önskan att tänka fritt är problematiska. Att följa sin vilja att veta och vara fri att upptäcka ny kunskap på kunskapens egna premisser är avgörande för att kunna utveckla vetenskaplig kompetens.

Kunskap är med andra ord inget man på något enkelt sätt kan googla sig fram till, vill man verkligen veta något krävs ingående arbete och fördjupad reflektion, samt inte minst en beredvillighet att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap eller kritiska argument som pekar på problem i det man håller för sant. Kunskapsutveckling är alltså en dynamisk process som inte handlar om att samla på sig så mycket fakta som möjligt. 

Den hotade kunskapen och den problematiska synen på lärande

Med dagens syn på kunskap, som bygger på villfarelsen att det är ett slags ting, blir lärande något man presterar, och skolans uppgift blir att producera kvalitetssäkrade nyckeltal, som man konkurrerar om med andra skolor. Och den skola som producerar mest och bäst får flest sökande som man kan välja och vraka bland för att välja ut de mest lönsamma eleverna, alltså de som är mest följsamma. Dagens utbildningssystem bygger på djupt problematiska antaganden som inte får ifrågasättas. Valfrihet till exempel, och att privata aktörer är bättre än offentligt finansierade. Frågan om vad som är hönan och ägget här går inte att svara på, men om kunskapen sågs som en process och lärande mer som en personlig egenskap eller kompetens, skulle kritiken mot dagens skolsystem få mer kraft. En skola där kunskapen och lärandet står i centrum, istället för elever (kunder) och nyckeltal, skapar helt andra förutsättningar för byggandet av ett kunskapssamhälle än nuvarande nyckeltalsfixerade skola där man blandar ihop lärande med produktion, vilket gör att man ser nedskärningar som resultatet av effektivitet snarare än urholkningar av grunden för upprätthållande av den kunskapskvalitet som är hela poängen med samhällets investeringar i skola och utbildning. 

Att stå vid sidan av och maktlös tvingas betrakta hur förutsättningarna för att försvara kunskapen, högskolans akademiska kvaliteter och möjligheten att bedriva högre utbildning raseras, är plågsamt. Jag ropar i öknen, drar på mig kritik för att vara besvärlig och känner mig väldigt ensam, vilket gör att jag får kämpa lika mycket med, eller mot, känslan av uppgivenhet. Även om det ofta känns tröstlöst kommer jag inte att ge upp. Kunskapen är lika viktig som demokratin och livet, delvis beroende på att de är varandras ömsesidiga förutsättningar. Det är också kunskapen som ger mitt liv mening.

Genom åren har jag tänkt väldigt mycket på frågan om vad kunskap är, och detta är i korthet vad jag kommit fram till. Kunskap uppstår inom och utvecklas mellan människor, den är en dynamisk process. Därför bygger hela utbildningssystemet idag på en kunskapsvidrig grund, och ju mer som produceras och ju effektivare arbetet blir, desto mer utarmas kunskapen. Och eftersom det är tillåtet för privata aktörer att hänvisa till företagshemligheter medan offentlighetsprincipen gäller för kommunala skolor snedvrids "konkurrensen" och som om det inte vore nog problematiskt dräneras dessutom utbildningssystemet på pengar när aktiebolagen och riskkapitalisterna plockar ut "vinst". Det faktum att samhället och skattebetalarna inte vinner någonting på upplägget säger allt om vad som prioriteras i dagens skolsystem, som snart inte längre kan kallas skolsystem eftersom det inte handlar om kunskap, lärande och utveckling. 

För varje generation som går ut skolan urholkas på detta sätt förutsättningarna för att bedriva högre utbildning och möjligheterna att försvara demokratin försämras därigenom, liksom den kollektiva förståelsen för vad som krävs för att förstå det komplexa samspel som är förutsättningen för livet, både vårt eget och det som vi människor är del av här på jorden, lärande och även meningsskapande. Detta är den grogrund som populismen växer ur och när allt färre förstår demokratins dilemma växer efterfrågan på diktatorer.

Populismens väg är bred och tar en dit man vill. Och eftersom problemen visar sig först långt senare har kunskapen svårt att hävda sig. Individer och samhället som väljer populismens enkla väg får förr eller senare vad man förtjänar, och då kan det mycket väl vara för sent att göra något. Bara för att man är många betyder inte att man har rätt. Till skillnad från populisterna talar kunskapens försvarare inte i egen sak, vilket idag avfärdas som kommunism. Därför har vi nu en marionettregering som fick makten genom att lovar runt och hålla tunt, vars enda förklaring till allt är att det är sossarnas fel, även om det många gånger handlar om beslut man själv drivit igenom. Och väljarna, eller idag heter det anhängare, köper det, eller också bryr de sig inte. Problemet är att populism inte går att bekämpa med kunskap, den bygger på känslor som tenderar att övertrumfa intellektet eftersom kunskap tar tid och kräver respekt för mänsklighetens samlade insikter och verklighetens komplexitet. Det är därför man sedan 1800-talet har satsat på skolan, just för att försöka undvika att hamna just där vi är idag.

Mitt intresse för kunskap och värnandet av högskolans akademiska kvaliteter handlar inte om att jag ska få några personliga fördelar, tvärtom är det ett hårt och mödosamt arbete som tar det mesta av min vakna tid och det får mig ofta att känna mig som ett problem på jobbet. Kunskap är inte makt, att veta är snarare en förbannelse, i alla fall i dagens samhälle. Kunskapskrav kastar grus i maskinen som producerar nyckeltal. Jag har dock gått in i detta med öppna ögon. Ignorans och medlöperi är värre, för den som väljer den vägen vet inte vilka risker hen utsätter sig själv och andra för, och kommer förr eller senare, oundvikligen att bli grymt besviken. Jag vet i alla fall vad jag gör och ser vad som är på väg att hända och kan därmed förbereda mig och varna andra. Men det är outsägligt sorgligt, och att sen kunna säga; vad var det jag sa, är ingen tröst, tvärtom.

Ta inget för givet

När jag rör mig i samhället och på sociala nätverk är den en sak som slår mig mer än andra och det är att väldigt många människor tar väldigt mycket olika saker för givet. Paradoxalt nog oroar sig samma människor också för fler och fler risker på fler och fler områden i livet. Jag vet naturligtvis inte vad det beror på, men en kvalificerad gissning är att dessa båda tendenser är en konsekvens av att den mänskliga hjärnan fungerar som den gör. Viljan och fantasin övertrumfar förfärande enkelt intellektet. Den utbredda omedvetenheten om dessa saker får djupt problematiska konsekvenser. För att kunna leva ett gott liv, både ensam och tillsammans med andra i ett samhälle, är det helt avgörande att man dels inte tar något för givet, dels håller oron i schack. Framtiden är mer eller mindre öppen. Därför går det inte att ta något för givet, oavsett hur stark viljan att få det man önskar är. Oro är vidare en känsla, det är en fantasiprodukt. 

Även om det är svårt går det att lära sig att bli bättre på att kontrollera både viljan och fantasin, och den förmågan framstår som allt viktigare att utveckla, både individuellt och kollektivt. Det går helt enkelt inte att bygga ett helt säkert samhälle, och det man önskar sig är inte självklart sådant som är bra för en, särskilt inte på lite längre sikt. En kollektiv förmåga att kontrollera viljan och fantasin framstår allt mer som den viktigaste samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskapen. Och det är en förmåga som går att öva upp. Till skillnad från verkligheten går det faktiskt att kontrollera vad som händer i ens hjärna, och även om det är svårare är det i alla fall möjligt att försöka motarbeta efterfrågan på populism och sociala nätvek på internet styrs av algoritmer som går att ändra.

Det som saknas i samhället idag är ödmjukhet, tacksamhet och solidaritet. We are in this shit together, och ska vi klara samhällets utmaningar och bli bättre på att hantera alla hot är det inte mer säkerhet som behövs, för det är som sagt en känsla och låter man den ta över leder det bara till mer osäkerhet. Först när man accepterar att säkerhet är en känsla, inte ett objektivt tillstånd går det att lyfta blicken och skaffa sig det perspektiv som behövs för att inse vad som är klokast att göra, vilket är något väsensskilt från det som känns mest rätt.

Hälsa är ett exempel på saker som aldrig går att ta för givet. Låter man känslan styra kommer man bokstavligen talat att lägga sitt liv först i händerna på några få multinationella bolag som producerar mat som tagits fram i laboratorier där målet är att skapa produkter som tillfredställer våra begär och önskningar, inte våra biologiska behov. Matproducenterna samarbetar med reklambyråer som skapar efterfrågan. Och sedan när man blir sjuk hamnar man i händerna på lika stora och mäktiga läkemedelsbolag som arbetar på i princip samma sätt, och som bedrägligt nog misstänkliggör allt och alla som är kritiska till någon aspekt av deras verksamhet för konspirationsteorier eller antivaccare, vilket gör det hopplöst svårt att diskutera dessa saker på ett sant vetenskapligt sätt. Intuitivt känns det kanske som rådet att äta vanlig mat där och när man är hungrig som ett råd byggt på sunt förnuft, men det räcker att jämföra folkhälsotalen idag med hur det såg ut på 1960-talet för att inse hur problematiskt det rådet är. Hälsa kräver först och främst kunskap om hur våra kroppar fungerar och förståelse för vad, när och hur mycket man ska äta för att inte riskera att bli sjuk, och sedan vilja att faktiskt äta i enlighet med det man vet främjar hälsa, vilket kräver ganska mycket av en idag eftersom mat och lockelser finns överallt.

Demokratin och det öppna samhället är andra saker som idag utsätts för hot från många olika håll, inte minst från populistiska politiker som valts in i rikstagen och regeringen. Trumpism är ett typexempel på det jag reflekterar över här. Det är en politiskt strategi som bygger på att ge människor vad de vill ha, och anklaga alla som motarbetar en för lögnare samt skylla alla problem på utifrån kommande faktorer. Kunskapsförnekelse känns kanske lika bra som att trycka i sig snabbmat när det kurrar i magen, men det är förödande för både hälsan och livet som vi som lever i Sverige vant oss vid. Det är en motorväg till undergång, som bara kan motarbetas genom att placera KUNSKAPEN i centrum. Tragiskt nog är det bara möjligt att göra det om tillräckligt många inser vad som behövs och är dedikerade nog att göra vad som faktiskt krävs för att bygga och förvalta ett sant kunskapssamhälle. Och det blir svårt så länge som valfrihet anses viktigare än lärare som faktiskt kan och får undervisa i enlighet med de kunskaper och den erfarenhet som krävs för att övertyga eleverna om kunskapens värde och betydelse för hälsan, miljön, demokratin och kvaliteten i den högre utbildning där förutsättningarna för framtida generationers behov av kunskap finns.

Nyckeln till framgång är enkel, det handlar i grund och botten om att vårda och leva efter insikten om att inget kan tas för givet, och om att förstå att människa är något man blir tillsammans med andra människor här på jorden.