Med dagens syn på kunskap, som bygger på villfarelsen att det är ett slags ting, blir lärande något man presterar, och skolans uppgift blir att producera kvalitetssäkrade nyckeltal, som man konkurrerar om med andra skolor. Och den skola som producerar mest och bäst får flest sökande som man kan välja och vraka bland för att välja ut de mest lönsamma eleverna, alltså de som är mest följsamma. Dagens utbildningssystem bygger på djupt problematiska antaganden som inte får ifrågasättas. Valfrihet till exempel, och att privata aktörer är bättre än offentligt finansierade. Frågan om vad som är hönan och ägget här går inte att svara på, men om kunskapen sågs som en process och lärande mer som en personlig egenskap eller kompetens, skulle kritiken mot dagens skolsystem få mer kraft. En skola där kunskapen och lärandet står i centrum, istället för elever (kunder) och nyckeltal, skapar helt andra förutsättningar för byggandet av ett kunskapssamhälle än nuvarande nyckeltalsfixerade skola där man blandar ihop lärande med produktion, vilket gör att man ser nedskärningar som resultatet av effektivitet snarare än urholkningar av grunden för upprätthållande av den kunskapskvalitet som är hela poängen med samhällets investeringar i skola och utbildning.
Att stå vid sidan av och maktlös tvingas betrakta hur förutsättningarna för att försvara kunskapen, högskolans akademiska kvaliteter och möjligheten att bedriva högre utbildning raseras, är plågsamt. Jag ropar i öknen, drar på mig kritik för att vara besvärlig och känner mig väldigt ensam, vilket gör att jag får kämpa lika mycket med, eller mot, känslan av uppgivenhet. Även om det ofta känns tröstlöst kommer jag inte att ge upp. Kunskapen är lika viktig som demokratin och livet, delvis beroende på att de är varandras ömsesidiga förutsättningar. Det är också kunskapen som ger mitt liv mening.
Genom åren har jag tänkt väldigt mycket på frågan om vad kunskap är, och detta är i korthet vad jag kommit fram till. Kunskap uppstår inom och utvecklas mellan människor, den är en dynamisk process. Därför bygger hela utbildningssystemet idag på en kunskapsvidrig grund, och ju mer som produceras och ju effektivare arbetet blir, desto mer utarmas kunskapen. Och eftersom det är tillåtet för privata aktörer att hänvisa till företagshemligheter medan offentlighetsprincipen gäller för kommunala skolor snedvrids "konkurrensen" och som om det inte vore nog problematiskt dräneras dessutom utbildningssystemet på pengar när aktiebolagen och riskkapitalisterna plockar ut "vinst". Det faktum att samhället och skattebetalarna inte vinner någonting på upplägget säger allt om vad som prioriteras i dagens skolsystem, som snart inte längre kan kallas skolsystem eftersom det inte handlar om kunskap, lärande och utveckling.
För varje generation som går ut skolan urholkas på detta sätt förutsättningarna för att bedriva högre utbildning och möjligheterna att försvara demokratin försämras därigenom, liksom den kollektiva förståelsen för vad som krävs för att förstå det komplexa samspel som är förutsättningen för livet, både vårt eget och det som vi människor är del av här på jorden, lärande och även meningsskapande. Detta är den grogrund som populismen växer ur och när allt färre förstår demokratins dilemma växer efterfrågan på diktatorer.
Populismens väg är bred och tar en dit man vill. Och eftersom problemen visar sig först långt senare har kunskapen svårt att hävda sig. Individer och samhället som väljer populismens enkla väg får förr eller senare vad man förtjänar, och då kan det mycket väl vara för sent att göra något. Bara för att man är många betyder inte att man har rätt. Till skillnad från populisterna talar kunskapens försvarare inte i egen sak, vilket idag avfärdas som kommunism. Därför har vi nu en marionettregering som fick makten genom att lovar runt och hålla tunt, vars enda förklaring till allt är att det är sossarnas fel, även om det många gånger handlar om beslut man själv drivit igenom. Och väljarna, eller idag heter det anhängare, köper det, eller också bryr de sig inte. Problemet är att populism inte går att bekämpa med kunskap, den bygger på känslor som tenderar att övertrumfa intellektet eftersom kunskap tar tid och kräver respekt för mänsklighetens samlade insikter och verklighetens komplexitet. Det är därför man sedan 1800-talet har satsat på skolan, just för att försöka undvika att hamna just där vi är idag.
Mitt intresse för kunskap och värnandet av högskolans akademiska kvaliteter handlar inte om att jag ska få några personliga fördelar, tvärtom är det ett hårt och mödosamt arbete som tar det mesta av min vakna tid och det får mig ofta att känna mig som ett problem på jobbet. Kunskap är inte makt, att veta är snarare en förbannelse, i alla fall i dagens samhälle. Kunskapskrav kastar grus i maskinen som producerar nyckeltal. Jag har dock gått in i detta med öppna ögon. Ignorans och medlöperi är värre, för den som väljer den vägen vet inte vilka risker hen utsätter sig själv och andra för, och kommer förr eller senare, oundvikligen att bli grymt besviken. Jag vet i alla fall vad jag gör och ser vad som är på väg att hända och kan därmed förbereda mig och varna andra. Men det är outsägligt sorgligt, och att sen kunna säga; vad var det jag sa, är ingen tröst, tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar