Det spelar ingen roll hur elaborerade kvalitets- och kontrollsystem som skapas och implementeras, vi får ändå aldrig det vi önskar oss -- vi får alltid vad vi förtjänar. Oavsett hur många som förnekar detta och väljer att utgå från hur det känns, inte vad vi vet, är och förblir det ett faktum. Det gäller på livets alla områden, men när tanken äter sig in i och tar över kulturen i skolan och den akademiska världen legitimeras villfarelsen och därifrån stupar det brant utför.
Tid är det enda vi människor har, så när vi köper föreställningen att tid är pengar och anpassar oss efter ekonomins logik säljer vi våra själar till djävulen. Ekonomin tar nämligen inga andra hänsyn än sin egen tillväxt. Utan tvekan är ekonomi en kraft med enorm potential, men om priset vi får betala för att ta del av dess positiva effekter är att vi människor tvingas offra både kunskapen, vår hälsa och förutsättningarna för liv på jorden, måste vi ställa oss frågan om det är värt det.
Utan distans till samtidens larmande förändringsflöde som bara blir snabbare och snabbare, går det inte att bygga upp förståelse för den här typen av problem. För att kunna åstadkomma förändring måste det kollektiva tunnelseendet brytas. Idag lever vi, på grund av att allt förändras så snabbt, i ett evigt nu vilket gör att både historien och framtiden, av skrupelfria människor, kan anpassas efter hur det känns idag. När alla är alldeles för upptagna med att få ihop livspusslet här och nu kan den som är säker och karismatisk förföra massorna, vilket förvärrar problemen. Och eftersom dessa skylls på andra och människor som låtit sig förföras har svårt att erkänna detta, kan problemen fortsätta, samtidigt som det införs nya och ännu mer utvecklade kvalitets- och kontrollsystem som sägs kunna komma tillrätta med våra självförvållade problem, vilket gör att kritiken kan avfärdas.
Förr eller senare tvingas mönstret brytas. Det omöjliga är nämligen just omöjligt, även om det finns karismatiska konsulter som vill få oss att se alla orimliga mål som utmaningar, och som försöker få oss att skylla på oss själva eller någon annan om det inte blir som vi önskar. Jag tänker oftare och oftare på de där gråa männen som dyker upp i Momos värld i Michel Endes klassiska bok. Plötsligt fanns de bara där, och övertygade alla att det var en god idé att "spara" tid, vilket är omöjligt eftersom dygnet bara har 24 timmar och livet är så långt det är. Tiden är som ljushastigheten, en naturlag som människornas vilja inte rår på. I vår värld fungerar pengar och ”sparande” i det offentligas utgifter på samma sätt. Vi skär idag ner på allt, i jakt på tillväxt och vinst. Det är sant att en hel del går att effektivisera, men kunskap, kultur och mellanmänsklig omsorg är något annat än tillverkning av bilar längs ett löpande band. Därför offras människors liv och hälsa på ekonomins altare i en yrande dans runt en guldkalv.
Idag tas mer hänsyn till ekonomin än till människorna, därför finns ingen tid för bildning och ingen förståelse för betydelsen av att avläsa. Forskare producerar ständigt nya artiklar som sägs innehålla sanningen, vilket gör att snart sagt vilka beslut som helst kan finna stöd i någon studies resultat. Trots att vi vet att kunskap bara fungerar om den har en relation till verkligheten har få idag tid att stanna upp för att granska forskningen kritiskt. Är resultaten bara publicerade i en peer-reviewad, internationell journal anses det som står där vara sanningen. På det här sättet håller vetenskapen på att sluta sig inom en självrefererande bubbla och den akademiska världen upphör att vara en kunskapssökande institution och börjar istället producera sanningen, enligt regler och produktionsmål som bestäms av de politiker som är bäst på att förföra folket med sina löften.
Visst extrapolerar jag och överdriver, men ibland är det enda sättet att få syn på kulturen och samtidens förändringstendenser. Jag vill skaka om, inte för att få andra att lyssna på mig istället för konsulterna som erbjuder lösningarna på dagens problem som i själva verket är problemet, utan för att jag tror på människans förmåga till kritiskt tänkande och bildningens kraft. Jag skriver som jag gör för att likt det lilla barnet i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder utropa: Han är ju naken!
Tid är som sagt det enda vi har, och tid är liv, inte pengar. Det är människorna, djuren och naturen vi behöver ta hänsyn till om vi vill fortsätta leva, inte ekonomin. För ekonomin tar inga hänsyn, den har ingen moral och den går heller inte att leva på. Det är inte känslan som räknas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar