Vad innebär det att veta något?

Ska man kunna undersöka något på ett vetenskapligt sätt, alltså kunna komma fram till ett resultat som håller för en vetenskaplig granskning, måste man utgå från en väl genomtänkt metod. Men för att kunna utarbeta en metod som svarar upp mot syftet som arbetet utgår från måste man först ta sig tid att stanna upp för att bilda sig en grundad uppfattning om vad man vill utveckla kunskap om och bygga upp en fördjupad förståelse för vad det innebär att veta något. Det finns inget givet svar på den frågan, men likväl är det väl investerad tid att stanna upp vid den för att bilda sig en egen uppfattning om hur ett svar på frågan skulle kunna se ut och hur man avgör svarets giltighet. För att kunna utarbeta en lämplig metod måste man skaffa sig en uppfattning om vad det är för typ av kunskap man behöver, och för att kunna avgöra hur väl man lyckats i sitt uppsåt behöver man reflektera över vad det innebär att veta något.

En vanlig uppfattning rörande frågan om vad det innebär att veta något är att det handlar om att olika påståenden antingen är sanna eller falska, men kunskap är något annat än fakta, som antingen är korrekt eller felaktig. Kunskap är något mycket mer komplext. Kunskap kan vara osäker eller säker, bred eller djup, den kan vara mer eller mindre ändamålsenlig och så vidare. Kunskapens logik är mer dynamisk än den binära logik som sanning och fakta bygger på. Givetvis ska man allltid sträva efter att vara så säker som möjligt, men eftersom verkligheten inte är uppdelad i fasta och tydligt avgränsade kategorier kommer det inte an på hur säker man är eller hur tydliga ens svar är; kunskapens giltighet beror helt enkelt på vad det är man vill veta något om och om det är möjligt att veta något om just det. Vetande handlar om verkligheten och det är alltid verkligheten som avgör hur säker man kan vara. Tillvaron är fylld av komplexa och dynamiskt föränderliga problem och fenomen som inte går att förstå och skapa säker kunskap om enbart med hjälp av verifierade och vederbörligen granskade faktadelar som satts samman till en koherent kunskapskropp.

Människans rationella förmåga har tjänat oss väl, men enligt psykologen Daniel Kahneman (2011) består det mänskliga tänkandet av två system -- system ett som är snabbt och känslostyrt och system två som är långsamt och analytiskt. Och för att bygga upp förståelse för kunskap och vad det innebär att veta något behövs båda systemen. System två kräver tid och eftertänksamhet, det går inte att effektivisera. Utan ett intellekt att balansera rationaliteten mot blir den kall och instrumentell. Det jag försöker sätta ord på här handlar om förmågan att lära sig leva med osäkerhet och om vikten av att vara lyhörd och öppen för att modifiera sina kunskaper när man stöter på goda argument och underbyggda invändningar mot det man håller för sant. Det handlar alltså om förmågan att analysera både frågan (är den rimlig och undersökningsbar?), svaren (vilket stöd för påståendena finns?) och inte minst konsekvenserna av att det som hålls för sant accepteras som korrekt (är det hållbart?). En förutsättning för att kunskapen ska kunna hållas levande, aktuell och användbar i en föränderlig värld är dels att det råder balans mellan rationalitet och intellekt (och mellan system ett och två), dels att den kritiska blicken vänds lika mycket mot sig själv och det man anser sig veta som mot det man studerar och resultatet av det vetenskapliga arbetet. Kunskapen måste hela tiden relateras till den verklighet som kunskapen utvecklats för att förstå och bli bättre på att hantera. När verkligheten förändras måste kunskapen överges, annars är det inte kunskap man har att göra med. En förutsättning för detta, som är en vetenskaplig nyckelkompetens, är att man ägnar tid och tankekraft åt frågan vad det innebär att veta något, både i generell mening och individuell.

Det är ur bredden och djupet som mänsklighetens samlade vetande växer. Ett isberg är en liknelse som fungerar, eftersom det mesta av vetandets kropp, både hos individer och kollektiv, befinner sig under ytan och är dolt. Kunskap bygger på information och fakta, men är i sig själv något mer. Kunskap är en sammanhållen och dynamisk helhet bestående av olika komponenter, till exempel förmågan att värdera den information och de fakta man ständigt tar del av. För att man ska kunna tala om vetande i termer av kunskap krävs med andra ord analys och kritisk reflektion, liksom beredvillighet att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap. Fakta talar liksom regler för sig själva, men kunskap är liksom principer alltid resultatet av analys och kritiskt tänkande. Viss kunskap går bara att nå med hjälp av en tolkande ansats, vilket ibland och av vissa betraktas som ett problem eftersom kunskapen som presenteras därmed inte är säker. Fast strävar man bara efter att i varje läge vara så säker som möjligt faller den kritiken.

Föreställningen om vad kunskap är och hur säkert det går att vara på olika saker förändras hela tiden. Just nu är vi inne i en period av särskilt stark kulturell övertygelse om att vetenskapen producerar fakta och sanningar, som går att bedöma som korrekta eller felaktiga. Och när tron är stark och många agerar som om det går att bevisa vad som är sant fungerar det sättet att tänka förvånansvärt bra, vilket stärker övertygelsen. Kunskapen är på många sätt social (Berger & Luckman 1979), vilket man behöver ta med i beräkningen när man reflekterar över vad det innebär att veta något. Här kan det finnas en poäng att hänvisa till. Filosofen och kunskapsteoretikern Karl Poppers lösning på induktionsproblemet (som går ut på att man aldrig kan veta hur många empiriska belägg som kräva för att något ska kunna sägas vara sant),handlar om att vetenskapen bara kan falsifiera resultat och hypoteser, inte bevisa något. Framtiden är och förblir en öppen fråga, oavsett hur vi människor ser på den saken och oberoende av systemen vi skapar för att nå visshet och kontroll. För att bli lyssnad på i ett kulturellt klimat där synen på kunskap bygger på tankern att den antingen är sann eller falsk måste man ”bevisa” att man har rätt oavsett om det är möjligt eller inte rent kunskapsteoretiskt. I en strikt rationell och faktaorienterad kultur krävs det evidens eller hänvisning till någon typ av hårddata eller forskning (det vill säga artiklar i journaler där bidragen referee-granskats) för att ens påståenden ska kunna passera som giltiga. Men eftersom kunskapens värde alltid bestäms av verkligheten och eftersom den hela tiden förändras, om än i olika hastighet, går det bara att skapa ny kunskap genom att tänka själv och utanför den berömda boxen. Med allt för rigida krav på referenser och allt för stor betoning på evidens finns en risk att vetenskapen sluter sig i en självrefererande bubbla utan kontakt med verkligheten.

Sanning är som sagt inte samma sak som kunskap, men eftersom det finns ett fåtal kriterier för sanning som är relativt enkla att förstå finns det en poäng att låta reflektionen om vad det innebär att veta något ta sin utgångspunkt i dessa. När vetenskapliga resultat ska testas mot verkligheten finns det tre kriterier som används för att bedöma utsagor och deras sanningshalt:

· Koherenskriteriet

· Korrespondenskriteriet

· Pragmatiskt kriterium

Koherenskriteriet: Här är det utsagans inre logik som står i centrum för bedömningen. Har man valt koherens som kriterium för sanning spelar erfarenhet och iakttagelser en underordnad roll. Allt fokus riktas mot utsagans logiska uppbyggnad. Är resonemanget koherent, det vill säga leder det fram till ett svar som hänger ihop hela vägen, kan man på goda grunder lita på riktigheten i det som hävdas. Deduktion är arbetssättet för den som valt att avgöra sanningstvister med hjälp av logiska analyser av resonemangen vilka leder fram till utsagorna om verkligheten. Deduktion bygger på att man med hjälp av logik härleder kunskap ur bevisat korrekta utsagor. Det mest klassiska exemplet på deduktion är följande kedja av påståenden och slutsatsen som kan dras: ”Alla människor är dödliga. Sokrates är en människa. Alltså är Sokrates dödlig.” Givet att premisserna stämmer kommer kunskapen som härleds ur dem att vara sann. Sådan kunskap kallas även a priori, vilket betyder före, alltså att kunskapen föregår sinnesintrycken. Det är en typ av kunskap som är giltig överallt, alltid och som man dessutom inte behöver memorera eftersom den nås genom analys.

Korrespondenskriteriet handlar om jämförelser mellan utsagan och det som undersöks. Stämmer resultatet av det vetenskapliga arbetet överens med verkligheten anses det vara korrekt. Korrespondenskriteriet för sanning hänger samman med induktion, som är det sätt att arbeta vetenskapligt som empiristerna använde. Det går ut på att samla empiriska belägg, och ju fler belägg man har som ger stöd för tesen man förfäktar, desto bättre och närmare sanningen anses man komma. Ett berömt exempel på hur detta kriterium för kunskap används inom vetenskapen är Einsteins förutsägelse om att ljus böjs kring objekt, vilket var en tanke som hängde ihop logiskt och därför var giltigt enligt koherenskriteriet. Einstein publicerade sin teori 1905, men det var först 1919 som den bekräftades genom empiriska iakttagelser och därigenom kunde räknas som kunskap.

Det tredje kriteriet skiljer sig från de andra två på det sättet att det är mer pragmatiskt, och det handlar om att rikta fokus mot utsagans funktion, bort från tanken på om det stämmer överens med verkligheten (vad det nu är) eller ej, och om resultatet hänger ihop logiskt. Inom genusvetenskap använder man sig av detta kriterium på sanning, och förstår man det inser man både hur och varför en del anser att ämnet är kontroversiellt. Tror man att studier av människors kulturella uppfattningar om män och kvinnor samt maktförhållanden mellan könen handlar om att söka sanningen om män och kvinnor blir det så klart svårt att förstå kulturforskningen. Det går att nå relativt säker kunskap om människans biologi, men vill man förstå den sociala miljö som människor formas till individer i är man hänvisad till andra metoder och kunskapsmål. Förhoppningsvis belyser detta resonemang också betydelsen av att göra sig medveten om vilka grundläggande antaganden och förgivettaganden man själv utgår från. Tar man för givet att alla tänker på samma sätt (som en själv) och att det bara finns ett enda giltigt sätt att se på och skapa kunskap blir det svårt att förstå vad det innebär att veta något. Om klassisk vetenskap handlar om att det som är entydigt och tvingande i tillvaron, handlar den vetenskap som använder sig av det pragmatiska kriteriet för sanning om att undersöka tillvarons kontingenser, alltså det som är mångtydigt och möjligt men inte nödvändigt, och det är frågor och aspekter där det är omöjligt att hävda att man har rätt eller vara helt säker på sin sak.

Utöver dessa tre kriterier för sanning finns det två vedertagna sätt att granska vetenskapliga resultat:

- Replikation

- Falsifikation

Replikation handlar om strävan efter att bekräfta resultatet i studierna som granskas. Uttrycket att något är vetenskapligt bevisat bygger på denna tanke. Lyckas en eller flera forskare upprepa samma resultat som i den studie där de banbrytande resultaten först publicerades talar det för att studien går att lita på, och ju fler som lyckas desto säkrare kan man vara på att resultaten är pålitliga och användbara, men med hänvisning till induktionsproblemet som handlar om att man inte kan veta något om framtiden och därför heller inte kan veta säkert hur många iakttagelser eller replikationer som behövs för att vara säker. Man brukar tala om svarta svanar, som syftar på det faktum att i Europa är alla svarar vita, men när James Cook kom till Australien upptäckte han svarta svanar. Nassim Nicholas Taleb (Taleb ????) har skrivit en intressant bok om människors svårigheter att förstå denna i världen och verkligheten inneboende egenskap.

Falsifikation är en vetenskapsteoretisk tanke hämtad från filosofen Karl Popper, som hävdade att han hittat en lösning på induktionsproblemet. Han skapade den hypotetiskt deduktiva metoden som går ut på att forskare formulerar hypoteser, ju vildare desto bättre, som andra forskare sedan försöker vederlägga, och så länge hypotesen inte falsifieras kan man hålla det som påstås för sant.

Två saker är helt avgörande att man förstår och det är skillnaden mellan kausalitet och korrelation. Livet, samhället och verkligheten är fylld av korrelationer, alltså fenomen som förekommer samtidigt. Men, och det är ett helt centralt men, det betyder inte att det finns något betydelsefullt samband mellan fenomenen, arts att det ena beror på det andra. Ett vanligt exempel på korrelation som brukar hänvisas till när dessa saker diskuteras är det faktum att när glassförsäljningen går upp ökar även drunkningsolyckorna. Det är enkelt att belägga med statistik och enligt korrespondensteorin för sanning är det ett korrekt påstående, men eftersom det inte fungerar kan man med hänvisning till det pragmatiska kriterier för sanning falsifiera påståendet. När det är varmt äter fler glass, och fler badar, där finns det korrelationer som håller för en vetenskaplig granskning. Och när fler badar utsätts fler för risken att drunkna, även om badandet i sig inte utgör någon risk för drunkning. Korrelationer finns överallt och är enkla att finna, men ska man påstå att det även finns kausalitet krävs ingående analyser av gedigen evidens. Alla påståenden om att det beror på detta kommer med ett stort ansvar och det är med hänvisning till ovanstående tankar viktigt att vara ödmjuk och aldrig uttrycks sig säkrare än man faktiskt vet att man kan vara.  

Källkritik lyfts ofta fram som en väg till sanning, men även om det naturligtvis alltid är viktigt att granska varifrån man hämtar uppgifterna som man väljer att lita på är det ingen garanti för sanning. Bara för att det står i en bok eller artikeln blir det inte sant, även peer-reviewade artiklar har visat sig innehålla fel. Av ovan angivna skäl finns inga absoluta garantier för att något är sant, vilket absolut inte betyder att man inte kan eller ska lita på vetenskapen. Man måste dock vara lika kritisk till tidigare forskning som man är till alla andra påståenden om verkligheten. Olika studiers resultat måste ställas mot varandra för att man ska kunna bygga upp tillförlitlig kunskap om ett fenomen. För att fördjupa kunskapen måste man undersöka vilka teorier som forskningen bygger på och vilka metoder som används. Det är ovetenskapligt att bara acceptera resultaten utan att reflektera över hur de förhåller sig till forskningen i stort.

Utan förståelse för teorier blir det svårt att förstå vad det innebär att veta något, och här finns en del utbredda missförstånd. En vanlig missuppfattning är att alla teorier handlar om vad som är sant. Det gäller för många teorier inom naturvetenskap och kvantitativ socialvetenskap, men inte överallt och särskilt inte inom humaniora. Teorier kan vara och fungerar som hypoteser som forskare belägger eller falsifierar, men de kan också fungera som analysverktyg utan sanningsanspråk. Det finns inget universellt och entydigt svar på frågan vad en teori är, det avgörs dels av anspråken den presenteras med, dels av hur den används, vilket är viktigt att lägga märke till om man vill bilda sig en väl underbyggd uppfattning om vad det innebär att veta något.   

För att kunna bilda sig en uppfattning om vad det innebär att veta något kan det även vara en poäng att utveckla förståelse för vilka olika kompetenser som finns för att bygga upp förståelse för olika aspekter av den verklighet vi alla lever i. När jag skriver och talar om kunskap brukar jag peka på tre olika kunskapskompetenser: Veta, som är den kompetens som används när man bedriver positivistisk forskning. Tolka, är den kompetens som används i studier där man använder hermeneutiska metoder. Och Tro som är en teologisk och filosofisk kompetens. Det finns ett hierarkiskt förhållande mellan de olika kompetenserna på det sättet att man först och främst ska försöka veta, och om det inte går är man hänvisad till tolkning, som aldrig kan vara lika säker men ändå så säker som verkligheten tillåter. Och eftersom det finns en massa aspekter av livet och tillvaron som inte går att undersöka genom att analysera olika typer av empiriska underlag finns det en poäng att känna till att tro också är ett slags kunskapskompetens.

Grovt och väldigt förenklat går det att dela in världen och vetandet på följande sätt: positivismen sysslar med förklaringar, hermeneutiken med förståelse, och teologin med trosfrågor. Alla tre kompetenserna (veta, tolka, tro) behövs och kompletterar varandra. Att idealisera det ena framför det andra är problematiskt. Det handlar inte om vad som är bäst, utan om hur man använder verktygen och kompetenserna samt när och till vad.

Den som ställer vetenskap mot religion visar i akt och mening att hen tror på vetenskapen och vad är då skillnaden mellan forskare och präster? Bruno Latour skriver i sin bok On the Modern cult of the factish God om likheterna han finner mellan vetenskaplig fundamentalism och religiös dito. Han menar att det är kampen om makt och inflytande över kunskapen som är problemet. Människor är inte dumma, men strävan efter Sanningen i bestämd form singular och i alla frågor fördummar. Populism, fundamentalism och alla former av extremism är det verkliga problemet, inte religionen eftersom den liksom vetenskapen är en mångfacetterad verksamhet. När man förstår detta och kan skilja mellan vetande, tolkning och tro samt ser dem som olika men kompletterande kunskapskompetenser har man tillgång till och kan använda en större och mer användbar verktygslåda, vilket gör det möjligt att begripa fler aspekter av verkligheten och kunskapsutvecklingen. Tro som kategoriskt förkastar vetande är lika problematiskt som vetande som tar avstånd från all tro. Den som hävdar att hen sitter inne med den enda sanningen är fundamentalist, det gäller samma för troende och sekulära. 

Både positivister, hermeneutiker och teologer undersöker tillvaron och dess mångfald av olika uttryck och aspekter på olika sätt och med olika metoder. Tro handlar om livets gåtfullhet och om det som ligger bortom vetandets horisont. Känslan av att vara del av något större som kan drabba en under en morgonpromenad i vårsolen när fåglarna sjunger, när man är kär eller konfronteras med döden, är aspekter av livet där vetenskapen lämnar människan i sticket. Människor har tankar och känslor och reagerar på sin omgivning. Och det man inte förstår tvingas man ändå hantera. Tro i den mening som diskuteras här handlar om att skapa förklaringar till det oförklarliga som fungerar och står i samklang med kunskaperna som mänskligheten förfogar över. Alla tre benen behövs för att förstå och utveckla kunskap. Att leva är att uppleva och alla begränsningar av människors önskan att tänka fritt är problematiska. Att följa sin vilja att veta och vara fri att upptäcka ny kunskap på kunskapens egna premisser är avgörande för att kunna utveckla vetenskaplig kompetens.

Kunskap är med andra ord inget man på något enkelt sätt kan googla sig fram till, vill man verkligen veta något krävs ingående arbete och fördjupad reflektion, samt inte minst en beredvillighet att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap eller kritiska argument som pekar på problem i det man håller för sant. Kunskapsutveckling är alltså en dynamisk process som inte handlar om att samla på sig så mycket fakta som möjligt.