För några veckor sedan skrev jag en bloggpost om innebörden i begreppet veta. Den frågan blir allt viktigare för mig för varje år som går och ju mer jag läser och skriver. Och anledningen till det är att jag allt tydligare kommer till insikt om hur komplex kunskapsfrågan är. Den allmänna uppfattningen rörande kunskap är att det handlar om en mängd vetande och växer med tiden, och i någon mening stämmer det -- jag vet definitivt mer idag än när jag började studera -- men det viktigaste jag lärt mig är att kunskap inte är en linjär, kumulativ process. Även om hela utbildningssystemet och stora delar av forskningen bygger på tanken att kunskap är ett slags produkt inser jag allt mer hur problematiskt den epistemologiska utgångspunkten faktiskt är.
Lärande handlar inte som många tror om att plugga in så mycket fakta som möjligt även om det naturligtvis handlar om det också -- utan att läsa, lyssna och tänka går det inte att lära. Kunskapsutveckling handlar dock, i alla fall när man kommer till universitetet, allt mer om att avlära och om att utveckla förmågan att tänka kritiskt och analytiskt kring det som presenteras som kunskap. När samhället och kulturen förändras, och det sker hela tiden och dessutom allt snabbare för varje år som går, måste kunskapen hänga med. Därför går det inte att slå sig till ro med något man lärt sig. Även kunskaper som man slitit för att skaffa sig måste överges om eller snarare när de inte längre stämmer överens med verkligheten som kunskapen handlar om. Även om man brukar säga att viljan kan försätta berg är det överallt och alltid verkligheten som gäller, inte vad vi människor anser oss veta.
Problemet är att människan inte är mer än människa, med allt vad det innebär. Vi är en skapelse av evolutionen och den har gjort oss lata, och vår perception och hela vår konstitution är inställd på fysisk överlevnad. Vi är sociala för att det har gynnat mänskligheten, med det gör samtidigt att vi lätt blir förförda av karismatiska individer som säger sig veta hur det är och erbjuder lösningar på våra problem. Vi har även en fallenhet att söka efter syndabockar om något går fel eller det inte blir som planerat. Det är djupt mänskligt och en aspekt av verkligheten som alla som vill veta måste förstå och förhålla sig till. Problemet är att vi mer eller mindre medvetet bortser från dessa helt grundläggande förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Synen på kvalitet i hela utbildningssystemet bygger på idéer hämtade från tillverkningsindustrin, och lärande ses som en linjär produktion av mätbara artefakter. Därför har det vuxit fram en parallell pappersvärd där progressionen följer en rak linje, trots att det bara är en lek med ord. Och även om betygsinflationen rusar anses betygen verkligare än elevernas och studenternas verkliga vetande, eftersom betyg går att producera, jämföra och konkurrera om. Kunskap är dock något helt annat, men för att förstå vad kunskap är och varför bildning är så viktigt krävs det mer tid än vi anser oss ha tillgång till. Tid, har vi nämligen kommit överens om, är pengar och pengar får man inte slösa med. Det är kulturen som "talar", det är våra grundläggande antaganden som får oss att dra dessa slutsatser.
Sanningen är att det inte finns någon standardiserad metod för att mäta kunskap. Lärare kan följaktligen inte på något objektivt sätt bedöma vad elever och studenter faktiskt kan. Och ingen kan heller kontrollera bedömningens verkliga bärighet. Hela tanken på betyg bygger därför på önsketänkande. Enda sättet att visa vad man kan är att omsätta kunskapen i handling. Det går inte att fejka praktiska kompetenser. Med teoretiska kunskaper är det lite annorlunda, men genom att göra som jag gör här, alltså sätta ord på tankarna man har och försöka förklara för andra vad man anser sig veta och argumentera för kunskapernas relevans och giltighet visar man i någon mening vad man kan. Och genom att andra läser och kommenterar, alltså sätter sina kunskaper i relation till mina kan båda utvecklas; i alla fall så länge utbytet inte urartar till en debatt där man söker förgöra varandra.
Vi vet att nuvarande betygssystem (som påstås mäta elevernas faktiska kunskaper) leder till glädjebetyg, och vi vet också att det relativa system vi hade innan ledde till att det svenska utbildningssystemet fungerade som alla utbildningssystem är tänkt att fungera. Kunskapen stod i centrum på ett helt annat sätt i den skola jag fostrades i, av den enkla anledningen att lärarna inte behövde dokumentera allt som gjordes. Deras uppgift var att locka oss elever att lyssna, läsa och lära, och sedan fördelades betygen (väldigt förenklat) enligt normafördelningskurvan. Det relativa betygssystemet var liksom demokratin inte det bästa betygssystemet, utan det minst dåliga. Dagens betygssystem är populistiskt och leder till den kunskapsvidriga uppfattningen att kunskap är en artefakt som kan produceras enligt principer från tillverkningsindustrin, vilket leder till att samhällsmedborgarnas generella kunskaper sjunker i en oroväckande snabb takt, vilket gör att efterfrågan på populism ökar och demokratin urholkas.
Enda sättet att försvara kunskapen och återupprätta kunskapssamhället är att placera kunskapen i centrum för skolan och den högre utbildningen. Det finns inga genvägar eller enkla lösningar. Kunskapens kvalitet står i direkt relation till tiden och mödan som läggs på att utveckla den. Först när vi accepterar det och inser att vi inte får den kunskap vi önskar oss, utan den vi förtjänar, kan det hårda arbetet med att vända den negativa utvecklingen inledas och vi kan börja hoppas på en vändning. Det är ingen annas fel att det ser ut som det gör i samhället idag, det är helt och håller vårt eget. Kanske inte ditt eller mitt, men eftersom vi är del av samhället som är summan av allas våra tankar och handlingar kan ingen svära sig fri. Jag önskar att det vore annorlunda, men efter år av studier och egen forskning är detta vad jag kommit fram till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar