Företagsekonomiskt tänkande, och dess konsekvenser

Trodde jag hade bearbetat och publicerat alla inlägg som skapades under FEKIS, men detta hade jag tydligen glömt. En av sessionerna på konferensen handlade om följande teman (texten är hämtad från programmet), vilket fångade mitt intresse:

Samklang eller konflikt? Företagsekonomiska tankefigurer i delämne och ämne
I den här sessionen arbetar vi med utgångspunkten att det företagsekonomiska tänkandet såsom enhet i själva verket inte är enhetligt utan innefattar en myriad av olika tänkanden. Vi tar avstamp i att företagsekonomin som ämne har en stor bredd, vilket kan förstås utifrån den traditionella indelningen i delämnen såsom redovisning, verksamhetsstyrning, marknadsföring samt organisation.

De respektive delämnena präglas av olika typer av traditioner vad gäller betoning på praktikinriktning vs. teori, och avseende vetenskapliga ideal och utgångspunkter. Tillsammans bildar dessa ett antal tankefigurer som blir rådande inom delämnet. Vi som arbetar inom fältet företagsekonomi har ofta en god idé om de tankefigurer som råder inom de specifika områden vi forskar och undervisar. Såsom ämne betraktat så bygger synen på varandras delämnen på mer fragmentariska, och ibland förutfattade, idéer.

Genom att sammanföra företrädare för de olika delämnena som diskuterar rådande tankefigurer vill vi skapa möten mellan delämnena för att öka förståelsen för dess likheter och olikheter, och därmed bilda grund för ökad integration mellan olika delar av det företagsekonomiska tänkandet.

Alla vetenskaper utvecklas över tid och det växer överallt fram mer eller mindre tydliga, ämnesspecifika delkulturer. Det är viktigt att försöka få syn på, reflektera över och bli bättre på att analysera konsekvenserna av detta; säger jag som kulturvetare. Inom ämnet företagsekonomi forskar man om kultur, men inte på det sätt som jag som kulturvetare gör. Företagsekonomer är intresserade av hur man kan kontrollera respektive organisations kultur (det som händer i vardagen ute på arbetsplatser) medan jag är intresserad av att förstå kultur mer på djupet och forskar om förutsättningar för förändring av kultur. Inom företagsekonomi är det främst inom delämnet organisation man bryr sig om kultur, medan man inom redovisning fokuserar mer på siffror. Marknadsföringsinriktningen forskar om kultur, men jag får för mig att man där inte talar om eller tänker på den i termer av kultur, även om jag som kulturvetare ser marknadsföring som den gren av ämnet företagsekonomi som ligger närmast mitt eget ämne, etnologi.

Överallt och i alla sammanhang finns grundläggande antaganden som utgör ett slags klangbotten vilket allt som händer inom sammanhanget resonerar med. Om man inte förstår detta faktum, om det bortträngs eller förnekas, leder det till konsekvenser som skulle kunna undvikas, om man inte anser att man lever i den bästa av världar. Det gäller överallt, inte bara inom ämnet företagsekonomi som trots allt ändå är ett reflekterande och självkritiskt ämne. Jag tror det är därför jag trivs så bra i detta sammanhang. I alla fall på FEKIS ägnar man sig en hel del åt analys och kritisk granskning av den egna verksamheten och dess förgivettaganden, vilket jag ser som en förutsättning för kunskapsutveckling. Utan självkritik och eftertanke, ingen kunskap.

Panelen som diskuterar frågorna som presenteras i programmet förhåller sig till följande frågor:

"Vad handlar företagsekonomiskt tänkande om?", "Vad gör det med den tänkande?", "Hur formar det vår samtid?".

Styr tankebilderna och de grundläggande antagandena tänkandet, eller styr tänkandet inom vetenskapliga discipliner ämneskulturen och forskningens grundläggande antaganden? Det är en tanke som kommer upp i mitt huvud. Eller uppstår och förändras ämnet och dess innehåll i dynamiken mellan det ena och andra? Den där tredelningen återkommer i så många frågor, antingen vs eller, samt både och. Tre positioner. Två kategoriska; en för, en mot, och en medlande. Jag vet inte, men misstänker att både forskarens personlighet och det kulturella sammanhanget avgör vad man väljer och vad som blir dominerande. Jag är en lyssnande, samtalande och medlande människa och trivs i reflekterande och självkritiska sammanhang där man kan och uppmuntras vända och vrida på saker och ting. Och det är så jag ser på företagsekonomi också, där finns i alla falla en öppenhet för detta sätt att tänka och det är därför jag trivs.

Företagsekonomi är det ämne som idag lockar flest studenter och det utgör därför en ansenlig påverkanskraft i samhället. Beroende på vad man fokuserar på inom de företagsekonomiska utbildningarna i landet kommer det är påverka samhällets grundläggande antaganden, vilka i sin tur påverkar tänkandet och vad som tas för givet i samhället samt vilka beslut som framstår som kloka. Vad händer om alla tänker och talar ekonomiska, om ekonomin värderas högre än andra värden i livet och samhället? Här har ämnet företagsekonomi ett enormt ansvar. Jag tänker på det hela tiden i mötet med studenterna. Ni är framtidens ledare, säger jag, och försöker på olika sätt öka deras medvetenhet och kritiska kompetens genom att tala om hållbarhet. Det var lättare när jag undervisade i kulturvetenskap eftersom förväntningarna var annorlunda där och studenterna som sökte sig dit kom från andra sammanhang och läste med delvis andra mål. Kunskapen är aldrig neutral, dess värde och möjliga tolkningar avgörs av kulturen som växer fram mellan.

Hållbarhet är ett tillstånd av balans mellan olika aspekter; sociala, ekologiska och ekonomiska. Detta har ämnet företagsekonomi en skyldighet att förhålla sig till, vilket är bra och viktigt eftersom ekonomin utgör en så stark förändringskraft i samhället och alla sammanhang den ingår i. Att skapa värde är en av ämnets kunskapsmål och utgångspunkter, men det finns tyvärr inte alltid riktigt utrymme för att reflektera över vad man menar med värde? För vem skapas värde? Vilket tidsperspektiv talar man om? Och vad menar man med värde? I panelen är man överens om att det INTE handlar om vinstmaximering till varje pris, vilket är viktigt. Företagsekonomi handlar om hushållning med BEGRÄNSADE resurser, alltså om samspel och analys. Hur hanterar man konflikter som kan uppstå mellan olika värden? Här finns mycket att arbeta med, och jag blir glad över att höra att det finns en djup medvetenhet om detta inom ämnet.

Är det ens rimligt att ämnet heter FÖRETAGSekonomi? Det finns massor med andra typer av organisationer och exempel på organisering i samhället, som hushållar med begränsade resurser och behöver nå ut med sina budskap. Ämnets grundläggande tankefigurer och huvudintressen behöver inte kastas ut med badvattnet om man ändrar namn. Det är här liksom överallt annars viktigt att man som forskare inte försvarar sina egna och sitt ämnes resultat; kunskapen och den långsiktiga hållbarheten måste vara viktigare. Företagsekonomi är en vetenskaplig disciplin och forskarna där liksom i alla andra ämnen arbetar på det allmännas uppdrag. Det är en avgörande skillnad mellan utgångspunkten att företag är ekonomiska organisationer och att se dem som sociala sammanhang där man ansvarar för ekonomi och värdeskapande.

Varför bloggar jag?

Varför jag bloggar, är en fråga jag ställer mig kontinuerligt. Det är viktigt att ha en riktning i skrivandet även om jag inte har något tydligt mål. Flyktlinjer är en öppet sökande blogg med många olika mål och ambitioner, ett komplext och föränderligt projekt. Jag bloggar för att lära och utvecklas genom att tänka högt om det jag läser och erfar, dels för att bli bättre på att förstå mig själv och min egen tillvaro, dels för att bli bättre på att förstå kunskapens karaktär och möjligheter samt förutsättningar för förändring av samhället och den kultur som är mitt forskningsområde. Flyktlinjer är allt det där samtidigt och bloggen drivs av nyfikenhet, inspiration och frihet i ord och tanke. Jag har svårt för allt som är kravfyllt, därför fungerar bloggen även som ett slags ventil för mig i dagens allt mer styrda och kontrollerade akademi. Ju hårdare styrning, desto större behov av frihet och desto fler bloggpoeter tenderar det att bli. Strävan efter balans är viktig!

Jag bloggar även för att dela med mig av tankar, för andra att reagera på och tänka med. Jag är lärare framförallt för att jag vill lära, men jag tycker också om att undervisa, dock inte genom att sprida fakta på ett effektivt sätt. Lärande och kunskapsutveckling kan aldrig sättas i verket av information eller fakta som ska memoreras. Utan en vilja att veta och eget arbete går det inte att lära. Därför lägger jag större vikt vid att visa olika sätt som man kan tänka för att nå kunskap och förståelse, än vid förklaringarna om hur det är egentligen. Kunskap är ett mål man kan nå på oändligt många olika vägar, det finns ingen best practice. Alla sätt som fungerar är bra, men det kan ibland ta tid. Därför har jag inget mål med mitt bloggande, som utförs en post i taget. Det vet jag att jag kan lova, och får jag bara sätta upp mina egna regler vet jag att jag har nästan hur mycket tålamod som helst, vilket bekräftas av att 4000 bloggposter känns nåbart eftersom det nu bara återstår lite mer än 200 poster. Fast, som sagt, antalet poster är inte viktigt. Processen är viktigare. Flyktlinjer ger stadga och kontinuitet åt mitt liv.

Jag får ibland råd om hur jag ska skriva och/eller agera för att nå fler läsare, men skulle jag lyssna på och anpassa mig efter råden skulle Flyktlinjer utvecklas till något annat, min blogg skulle bli ett slags kopia av ett tänkt original. Då skulle projektet helt tappa den mening det har, för mig och förhoppningsvis även för läsarna som faktiskt hittar hit. De som ger mig råd har inte tillgång till statistiken, men det har jag. Jag lär mig massor bara av att se vad som läses och sprids samt vilka reaktioner det jag skriver väcker. Som sagt, Flyktlinjer ger mig massor av kunskaper och förståelse på väldigt många olika sätt.

Min önskan är visserligen att nå ut till så många som möjligt, men det är som sagt inget självändamål och det får aldrig någonsin bli viktigare än själva skrivandet, tänkandet och kunskapsutvecklingen. Så fort jag känner minsta lilla krav på mig att göra på något speciellt sätt händer något inom mig och jag tappar all lust och inspiration, vilket visserligen är lärorikt men samtidigt förödande för skrivandet och kreativiteten. Det är helt klart lättare att finna inspiration och motivation i skrivandet när antalet läsare ökar, och på motsvarande sätt krävs det mer av mig för att hitta på nya uppslag och hålla motivationen uppe när statistiken pekar åt andra hållet. Det har hela tiden gått i vågor, men jag blir stadigt bättre och bättre på att inte bry mig om hur många som läser eller vem som läser och vad som blir läst. Det är och kommer aldrig vara därför jag skriver, det har jag heligt lovat mig själv. Jag har sett alldeles för många avskräckande exempel på vad som händer med så kallade Swishjournalister som börjar som vettiga skribenter och kloka tänkare men som med tiden allt mer glider i den riktning som pengarna pekar, inte sällan i en högerradikal, nationalistisk riktning, eftersom det är den gruppen som mest aktiv på nätet. Skulle jag tänka och agera så, om jag börjar skriva eller forska för något annat mål och syfte än KUNSKAPEN skulle Flyktlinjer bli ett populistiskt projekt, vilket är just vad jag med mitt skrivande och min forskning försöker bekämpa genom att visa på kunskapens och bildningens egenvärde.

Det tar tid att tänka klokt och lärande är en omväg. Flyktlinjer är ett slags motståndshandling och ju fler poster det blir och ju längre projektet lever och det finns läsare som söker sig hit, desto mer evidens får jag för att kunskap och bildning faktiskt har ett värde. Jag avslutar därför med en vädjan till er som läser och som liksom jag tror på och värnar kunskapen, att ni delar och sprider poster som ni tycker är värda att delas. Jag tjänar inga pengar på Flyktlinjer och det finns ingen reklam, så spridningen handlar endast om kunskap och strävan efter att utveckla projektet. Tillsammans når man alltid längre än på ensam och på egen hand.

Om vikten av att vara öppen för att tänka om

I ett samhälle och en kunskapskultur där man dyrkar Sanningen och söker SÄKRA svar finns en uppenbar risk att kunskapens innehåll överordnas dess form och det blir viktigare att försvara uppnådda resultat än att se till att vetandet svänger i takt med de fenomen och den verklighet som undersöks. Och på sociala nätverk där utbytet av tankar styrs mer av affekter än av intellektet finns ingen tid för eftertanke, där anses anfall vara bästa försvar. Inget av detta gynnar kunskapsutvecklingen i samhället, tvärtom.

Tänk efter, ärligt; hur gör du om du möter kritik mot det du påstår? Identifierar du dig med påståendet och försvarar det till sista blodsdroppen? Har du en inre övertygelse om att den som erkänner att hen har fel är en förlorare? Då styrs du mer av affekt än av intellekt. Jag tror det var i Ray Monks biografi om Ludwig Wittgenstein jag stötte på följande anekdot om John Maynard Keynes, som tydligen ansågs som en av sin tids mest intelligenta människor. Han lär ha sagt följande, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant för att vara klokt. Keynes möttes av kritik för att han ändrat uppfattning i en viktig fråga och svarade då: Hur gör du om du överbevisats om att du har fel, håller du fast vid din ursprungliga tanke? Självklart ändrar man sig, om det är KUNSKAP man söker och om man vill lära sig saker. Kunskap är inget man äger, det är något man som lärande subjekt måste underordna sig.

För den som söker makt och inflytande är kunskap varken målet eller vägen, för hen är det känslan som räknas. Kunskap är bara makt i samhällen där bildning anses värdefullt och vishet hålls högt, i samhällen och kulturer där man lyssnar på varandra och tänker tillsammans för att förbättra vetandet. Hur ser det ut i Sverige idag? Hur ser det ut i USA och på andra håll i världen? Vilket värde har KUNSKAPEN och hur förhåller sig människor till vetande? Ödmjukt lyssnade eller arrogant och överlägset?

Vilka vetenskapliga resultat som sprids och tas på allvar är inte bara en samvetsfråga, det är också ett slags test på kunskapens status i samhället. Är det främst studier som bekräftar det man redan "visste" eller är det studier som visar att man kanske har fel? I flödena på sociala nätverk sprids idag framförallt resultat som bekräftar ens antaganden och övertygelser, och man använder även dessa studier för att visa att andra har fel. Meningar som inleds med, forskning visar, slutar oftast med att du har fel och jag har rätt; sällan med att jag nog får tänka ett varv till. Ledarskribenten Ivar Arpi, till exempel, jobbar just nu med ny bok där han har för avsikt att bevisa det han redan "vet", nämligen att universitetsvärlden styrs av en genuskonspiration. Han och alla andra debattörer är mer intresserade av få rätt än att faktiskt lära sig något eller utmanas i sitt tänkande. Den ledarskribent, vilket är en ny och mäktig grupp människor idag, som ändrar åsikt tappar all makt och inflytande och ersätts därför snabbt med någon annan som driver opinion för den enda vägen, i hård kamp mot andra.

Vad innebär det för en som individ att utsätta sina kunskaper för granskning och vara öppen för att ändra ståndpunkt? Att man blir mer ödmjuk och att man lär sig mer; fast det krävs av en att man sätter kunskapen före egot och att man sväljer stoltheten och klättrar ner från den höga häst man kanske sitter på. För att komma dit krävs att man öppnar upp sig för nyfikenheten och riktar viljan bort från makten, mot vetandet. Det är inte på något sätt lätt för kunskap och makt är sammantvinnade; det är därför det är så svårt att hävda kunskapens primat mot känslan. Få är öppna och ärliga med att man sprider lögner för att få makt, och de flesta är nog övertygade om att de faktiskt har rätt. Men, återigen, är det kunskap man söker måste man vara ödmjuk och inte bara öppen för att tänka om, man måste omfamna kritiken och kunna känna glädje över att övertygas om att man har fel.

Vad innebär det för samhället att välja kunskapens väg, istället för känslans? Ja, en uppenbar konsekvens skulle vara att man inte hamnade i det prekära läge Sverige befinner sig i idag, med ett hopplöst parlamentariskt läge som uppstått för att ingen av de folkvalda tänker ändra ståndpunkt, trots att det är uppenbart att många av vallöftena är orimliga och mycket av det som hävdades är fel. I USA stämmer presidenten journalister som ställer obehagliga frågor och anklagar granskande medier för att sprida fake news, samtidigt som han själv sprider alternativa fakta för att framhäva sig själv och sin egen osedvanliga förträfflighet. Där det är känslan som räknas har kunskapen bara ett värde om den ger stöd åt det man redan "vet". I ett verkligt kunskapssamhälle revideras ständigt politiken i ljuset av ny forskning och där inte bara välkomnas granskande medier, de ses som själva garanten för demokratins överlevnad. Där finns även förståelse för hur svårt det är att följa kunskapens väg. Där har lärarna, med stöd i kunskap, makt över undervisningen och det finns inga prestationskrav i undervisningen. Där samarbetar skolorna för KUNSKAPSUTVECKLINGENS skull, istället för att som här i Sverige idag, konkurrera om eleverna för pengarnas skull. I ett kunskapssamhälle finns det tid att tänka tankar till slut och förståelse för marginalernas värde. Där samtalar man för att lära av varandra istället för att debattera för att vinna makt och förgöra andra. I ett kunskapssamhälle hjälper man andra och tar tacksamt emot hjälp för egen del, att tänka om.  

Vad innebär det för mänskligheten och för livet på jorden att välja kunskapens väg? Allt skulle jag säga, för idag används kunskapen i förfärande liten utsträckning för att göra världen till en bättre plats; den används istället för att tjäna så mycket pengar som möjligt, i och för sig eftersom man tror att tillväxt leder till en bättre värld, men helt i strid mot ledande klimatforskare och aktuell forskning om ekonomiseringens påverkan på människors hälsa, den biologiska mångfalden och kunskapens utveckling.

Vill man vandra längs kunskapens väg och är det bättre vetande, bildning och vishet man söker måste man lyssna på olika röster och välja det som är bäst, oavsett vad man trott och hävdat tidigare. Egot får aldrig överordnas vetandet och känslan kan inte anses viktigare än kunskapen. Vikten av att vara öppen för att tänka om kan inte nog understrykas; om det nu är kunskap man söker.

Kvalitetssäkrad kunskap är ingen kunskap

Förståelsen för den avgörande skillnaden mellan fakta och kunskap har på kort tid utarmats betänkligt och många ser idag ingen skillnad, vilket gör att orden allt mer kommit att betraktas som synonymer. Detta påverkar synen på lärande och kunskapskvaliteten i samhället. Skillnaden som jag menar behöver uppmärksammas är att fakta går att kontrollera, men det gör inte kunskap. Fakta kan man googla fram och med hjälp av källkritik avgöra om den är pålitlig eller inte, men KUNSKAP är något helt annat. Kunskap är dynamisk och kräver reflektion och analys och går aldrig att äga, kontrollera eller slå sig till ro med. Min blogg Flyktlinjer, till exempel, är ett öppet och sökande kunskapsprojekt för bättre vetande, inte en kanal för spridande av fakta. Jag försöker sprida förståelse för hur kunskap blir kunskap och visa hur intimt kunskapen hänger samman med den föränderliga kulturen och maktordningarna i samhället.

Om jag hårdrar är målet med dagens kvalitetssäkrade, målstyrda och rättssäkert examinerade (läs New Public Management-präglade) skola att producera mätbara och strikt kontrollerade resultat. Eleverna får i hög grad själva söka information och fakta från säkra, kontrollerade och godkända källor, och sedan får de i återkommande prov visa att de vet vad man förväntas veta på den nivå man befinner sig på. Fast när fokus ligger på fakta istället för på kunskap finns en stor risk att man läser mer för betyget än för livet, vilket påverkar förståelsen för kunskapen menligt. Jag vet att majoriteten av landets lärare inte känner igen sig och vill poängtera att jag inte kritiserar lärarna, tvärtom skriver jag detta för att försöka driva opinion för en annan skol- och utbildningspolitik som återger lärarna makt över skolan. Det är som jag ser det enda sättet att värna KUNSKAPEN.

Tankarna om skolan och dagens förändrade kunskapssyn bygger på det som händer i mitt möte med nya studenter på högskolan, vars förkunskaper på senare tid blivit allt grundare och vars förståelse för skillnaden mellan fakta och kunskap på kort tid blivit påfallande sämre. Jag möter dagligen studenter som helt uppenbart tänker att högskolan är en förlängning av gymnasiet och skolan där man läser för att tillfredsställa lärarna och därför lydigt producerar mätbara resultat. När jag och mina kollegor ber studenterna förklara HUR de vet vad de vet blir vi svaret skyldiga, väldigt många förstår frustrerande nog inte ens frågan. Jag vet inte, men det skulle kunna handla om bristande förståelse för skillnaden mellan fakta och kunskap. Även i hemtentor berättar man vad som står i boken, snarare än reflekterar över sin egen förståelse för innehållet. En gång efter att jag bedömt en inlämningsuppgift snabbt, redan dagen efter, för att jag prioriterade det eftersom jag ville komma igång med mitt eget skrivande, fick jag frågan från en student; varför hen skulle lägga ner så mycket jobb på att skriva texter när vi lärare ändå bara skummar igenom dem. Mitt självklara svar var: För att ni är studenter som kommer till högskolan för att lära genom att bedriva självständiga studier vars mål är KUNSKAP. Allt för ofta i min undervisning idag känns det som jag är den enda i rummet som är där för att lära mig nya saker och för att utvecklas intellektuellt.

Skillnaden mellan fakta och kunskap kan beskrivas med hjälp av begreppen ratio och intellectus som filosofen Jonna Bornemark skriver om i sin bok Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Båda sätten att närma sig världen och vetandet behövs; jag försöker inte ställa det ena mot det andra. Kunskapen uppstår mellan ratio, som handlar om det rationella samt kalkylerbara, och intellectus, som handlar om kritisk analys, reflektion och bedömning. Skillnaden handlar om att se lärande som produktion av svar som är antingen rätt eller fel, eller som förmågan att söka ny kunskap och argumentera för olika ståndpunkter. Det kan också sägas handla om skillnaden mellan komplex och komplicerad, som jag ofta återkommer till här på bloggen. Ett annat sätt att sätta ord på skillnaden är att tala om den i termer av debatt och samtal, som jag skrivit en bok om; eller träd och rhizom, som min senaste bok, Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki handlar om. Skillnaden mellan nomaden och statsbyggaren är ytterligare ett annat sätt att se på skillnaden, och även det har jag skrivit en bok om. Tre böcker, som finns att ladda ner gratis på nätet, med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, där jag reflekterar över vad hållbarhet är för typ av problem och vilken kunskapssyn som behövs för att kunna gripa sig an frågan. Ska vi kunna hantera problemen som klimatförändringarna ställer mänskligheten och vårt samhälle inför räcker det inte med bara fakta, det behövs kunskap och analytisk förmåga också, samt i högsta grad vishet. Och då krävs en annan syn på skolans och den högre utbildningens uppdrag, ett annat och mer öppet och vidare sätt att att se på kunskap.

Universitetens status som kunskapens högborg hotas ju mer verksamheten styrs och regleras, ju mer kontrollerad, kvalitetssäkrad och målstyrd verksamheten tillåts bli. Talet om effektivisering av utbildningar, tanken att man skulle kunna läsa in kurser och hela utbildningar på kortare tid utan kvalitetsförlust och utarmning av innehållet, skrämmer mig eftersom det är en förfärande naiv tanke som sätter ekonomin i främsta rummet och som bygger på att utbildning är en kostnad, inte den investering jag menar att det handlar om. Sökandet efter kunskap, bildning och vishet är ett öppet sökande i okänd terräng, utan givna svar, vilket kräver en helt annat kompetens än kontroll av fakta och källor. För att utveckla kunskap krävs fokus på vad man INTE vet, och förståelse för hur man söker NY kunskap samt bedömer resultat av vetenskapligt arbete. I dagens högskola kommer man bara i undantagsfall dit eftersom man är allt för upptagen med att kompensera för brister tidigare stadier i utbildningssystemet. Och även högskolans verksamhet handlar allt mer om produktion av nyckeltal, inte minst eftersom genomströmningen står i direkt relation till högskolornas ekonomi, vilket är möjligt i en värld där ratio regerar och där skillnaden mellan fakta och kunskap underkommuniceras.

Som en konsekvens av den här utvecklingen tvingas högskolorna ägna allt mer tid och resurser åt att utveckla strategier för att hävda sig i konkurrensen om studenter från privata aktörer som säljer utbildningar genom att garantera en anställning efter examen, vilket gör att "kunskap" allt mer behandlas som en vara vars enda värde är ekonomiskt. Allt fler vill kapa åt sig allt mer av kakan och läroboksförlagen kommer med nya upplagor allt oftare för att öka sin vinst, vilket driver på den negativa utvecklingen eftersom böckerna som efterfrågas är pedagogiska och lättillgängliga, vilket ökar genomströmningen.

Om man som elev har lärt att man kan googla fram all den fakta man behöver och har lärt sig att det enda som betyder något är betygen och det kan man växla in den valutan mot, varför ska man då äga år åt att studera på högskolan för att lära sig förstå vad kunskap är och för att bli bättre på att LÄRA? Vi fjärmar oss med dagens kunskapssyn och utbildningspolitik förfärande fort från den kunskap vi säger oss vilja ha och den bildning som trots allt fortfarande idealiseras och visheten som jag aldrig hört någon kritisera. Vi måste bryta det mönstret och inse att vi får den skola och kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss. Högskolan håller på att avintellektualiseras och det är allvarligt. Vägen till KUNSKAP är en omväg, brukar Sven-Erik Liedman säga, och det är min övertygelse också, och för att förstå det krävs förståelse för forskningens och den högre utbildningens unika, intellektuella kunskapsvärde.

Ett individanpassat samhälle är inget samhälle

Att kunna anpassa sig är en av människans viktigare egenskaper. Anpassning och samarbete har byggt civilisationer och skapat högkulturer. Det är en värdefull egenskap, en kompetens att värna. Tillsammans är ett ord som borde användas mer. Människa blir man tillsammans med andra. Allt som människan behöver för att leva delar hen med andra; luften, vattnet, jorden, språket, kulturen och samhället. Personlig rikedom och individuell framgång skapas inte ur ingenting, det är ett resultat av samverkan. Utan entusiastiska följare och fans finns inga stjärnor. Böcker och bloggar utan läsare är bara ord utan mening.

Att inse och förstå detta, att värdesätta tillsammansskapet är en förmåga som behöver värnas. Fast idag håller den kompetensen på att utarmas i förfärande snabb takt när allt fler verksamheter individanpassas. När jag får det som jag vill ha det känner jag mig kanske exklusiv, men när alla får det som just de går exklusiviteten förlorad och kvar finns bara en molande känsla av ensamhet och övergivenhet; om man nu inte tränger bort det andra och går helt upp i en narcissistisk bubbla av världsfrånvändhet.

Det kundorienterade samhället ger oss vad vi vill ha, men inte vad vi behöver. Alla är köpare och säljare på samma marknad. Och det är MARKNADEN som definierar oss. Identitet är resultatet av skapande och interaktion. Vi blir vad vi köper och vilka handlingar vi utför. Det är relationerna som gör oss till dem andra uppfattar oss som. Hugade säljare ger oss det vi vill ha för att tjäna pengar, och vi tror oss vara vinnare när vi fyndar. Det är dock ett nollsummespel. Det finns inga fria luncher och, som Dylan sjunger:

You may be an ambassador to England or France
You may like to gamble, you might like to dance
You may be the heavyweight champion of the world
You may be a socialite with a long string of pearls 

But you're gonna have to serve somebody, yes
Indeed you're gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you're gonna have to serve somebody 

You might be a rock 'n' roll addict prancing on the stage
You might have drugs at your command, women in a cage
You may be a business man or some high-degree thief
They may call you doctor or they may call you chief 

But you're gonna have to serve somebody, yes you are
You're gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you're gonna have to serve somebody

Man kan tycka och tänka som man vill, men individualister i alla länder är ändå förenade av sin kollektiva längtan efter autonomi och sin gemensamma strävan efter makt och inflytande på andras bekostnad. Alla kan inte vara stjärnor, för utan publik förlorar ordet sin mening. Alla kan inte vara rika för pengars värde styrs av tillgång och efterfrågan.

Hur man än vänder och vrider på det är man dömd att leva sitt liv tillsammans. Individanpassningen av samhället och den ökande valfriheten som nu införs i snabb takt på bred front talar till människans känslor. Det är dock tomma löften, för ett samhälle utan gemenskap och mellanmänsklig solidaritet är inget SAMHÄLLE. Det är lätt att förföras och tro att man är unik och mer värdefull än andra, men eftersom alla tycker, tänker och agerar så underblåses bara illusionen om att det omöjliga är möjligt. Och under tiden som alla för egen del är fullt upptagna med att jaga det ouppnåeliga skövlas regnskogen, förorenas havet, smälter glaciärerna och dör de ena stora däggdjursarten efter den andra i allt snabbare takt.

Förr eller senare tvingas vi alla samarbeta för att rädda det som räddas kan. Hellre förr än senare, tänker jag. Hur tänker du? Ska vi tillsammans försöka göra något åt alla villfarelser som inte bara hotar mänskligheten utan även livet på jorden? Vad har vi att förlora på att försöka?

Vad är värdet på din bostad?

Gick förbi en mäklarfirma häromdagen just när ett gäng byggnadsarbetare stod och tittade på och talade om priserna på lägenheterna som bjöds ut i fönstret, vilket satte igång tankar. Vad är värdet av min bostad egentligen? Jag får ofta vykort från mäklarna i området när de sålt en lägenhet, där de säger att jag bor i ett attraktivt område. De säger ibland att det finns fler köpare, inte sällan köpare som är kapitalstarka. För mäklarna är min lägenhet ett objekt som man köper och säljer, och mäklaren lever på provisionen som blir högre ju högre priset är. Jag slänger alltid de där vykorten, för jag trivs i min lägenhet. Det är mitt hem, det är här jag bor. För mig är min lägenhet värd så mycket mer än pengar, fast det värdet, den typen av värden, talar vi inte så mycket om idag.

Alla värden räknas om i den universella ekonomiska valutan, vilket reducerar allt till en fråga om pengar. Därför blir också frågan om vad min lägenhet är värd en fråga vars svar avgör vilket samhälle vi får. Och eftersom vi lever i en allt mer polariserad och dikotomiserad värld kommer talet om bostäderna att handla om antingen trygghet och tak över huvuden eller ekonomi. Bostadsfrågan ställer det djupt kända, mänskliga behovet av att ha någonstans att bo och leva mot den kulturellt skapade synen på bostaden som ett investeringsobjekt.

Min bostad representerar ett högt värde, men det är inget jag gläds över. Jag ser ju hur svårt mina barn har att dels hitta någonstans att bo, dels få fram pengar för att antingen klara hyran eller få ihop till kontantinsatsen. När jag köpte min första lägenhet på 1980-talet var priset överkomligt, även för en hyfsat centralt belägen bostad. Jag tyckte ändå det handlade om mycket pengar, inte minst eftersom räntan låg på 12 procent. Det upplevdes som en stor risk, vilket i ljuset av utvecklingen på bostadsmarknaden efter krisen på 1990-talet känns obegripligt. Jag köpte lägenheten där jag bor idag 2008, mitt under den senaste finanskrisen och satt under några månader med två lägenheter och en skuld som jag upplevde som ENORM. Fast det tog inte lång tid innan priset på lägenheter fördubblades och mitt lån upplevdes som helt överkomligt. Det är lätt att bli fartblind, men jag påminner mig ständigt om att pengarna jag "tjänar" står i direkt relation till mina barns problem att etablera sig på bostadsmarknaden; se där, ännu ett exempel på hur bostadens värde omförhandlats.

Poängen är att behovet av trygghet, tak över huvudet och ett HEM är lika stort idag som någonsin tidigare. Människorna som lever i och tillsammans skapar det samhälle där priserna på lägenheter är något man rapporterar om på samma sätt som börsens upp- och nedgångar, har inte förändras genetiskt sedan stenåldern. Om bostadens värde omförhandlades och mer kom att fokusera på dess mjuka värden, om vi talade mer om frågan: Vad är ett hem? Vad skulle hända då med samhället och alla mellanmänskliga relationer? Visst är det lättare att leva som rik än som fattig, men ingen överlever på enbart pengar. Min lägenhet är platsen där jag bor och jag känner mig utsatt när mäklarna tränger sig på och försöker locka fram känslor av girighet hos mig. Mitt hem besudlas av den ekonomiska logiken och sprider en känsla av otrygghet.

Jag tycker inte att allt ska kunna värderas i pengar och tror inte marknaden löser alla problem. Marknaden är amoralisk medan människor är komplexa och sammansatta varelser som styrs av många olika känslor och en moralisk kompass. Ett samhälle utan etik är snart inget SAMHÄLLE längre. Och där värdet av en bostad, liksom värdet av rent vatten, biologisk mångfald och omsorg om de svaga reduceras till en ekonomisk fråga kommer den långsiktiga hållbarheten att bli svår att försvara. Livet är OVÄRDERLIGT, men ekonomin är begränsad, därför kommer priset på bostaden alltid att vara för lågt i relation till dess verkliga värde.

Vem tjänar på att bostadsmarknaden utvecklats till ett pyramidspel där alla förr eller senare riskerar bli förlorare? Ingen! Så vad är det vi sysslar med egentligen? Vart är vi på väg?

Om våndan över att underkänna tentor

Det är ingen rättighet att få betyg eller en examen på högskolan. Studier i högre utbildning är självständiga och resultatet bedöms av ansvarig lärare. Vem som får godkänt eller underkänt är inte godtyckligt eller helt och hållet upp till examinator, det måste alltid finnas en motivering som kopplats till offentliga dokument och de instruktioner som givits i uppgiften. Examinatorn är alltså varken snäll, sträng eller ogin när hen sätter betyg. Det är därför inte orättvist att bli underkänd och det finns heller ingen anledning att vara tacksam över ett högre betyg, även om man som lärare och medmänniska självklart förstår att examinationer kan vara känsloladdade moment i utbildningen.

Jag är just nu mitt inne i en period med många tentor och inlämningar, vilket innebär dels ökad arbetsbörda, dels att interaktionen med studenterna intensifieras. Och detta påverkar mig. Jag har stor förståelse för att mycket står på spel och att det är många känslor inblandade. Mitt tålamod är under dessa hektiska dagar större än annars och tröskeln för vad jag accepterar i fråga om takt och ton i bemötandet är betydligt högre. Jag har själv varit student, även om det var länge sedan och i en helt annan högskola; det påminner jag mig ständigt om. Ändå sitter jag här och känner mig uppgiven och nedstämd. På det stora hela tycker jag oftast att jag har världens bästa arbete, men under tentaperioder känns det allt oftare och allt tydligare som att lärargärningen är en otacksam uppgift.

Som lärare och forskare söker jag KUNSKAP och försvarar KVALITETEN i den högre utbildningen. Jag står som garant för att värdet av de examen som jag ansvarar för ska hålla samma höga kvalitet över tid. Jag sätter en ära i att förvänta mig mycket av studenterna jag möter, men det uppfattas allt oftare som att jag ställer för höga krav, trots att jag bevisligen inte underkänner fler inlämningar än mina kollegor. Min utgångspunkt och inställning är att INGEN äger kunskapen, och det som bedöms och betygsätts är texterna som lämnas in, inte studenterna som lämnar in det. Trots att studierna på högskolan är självständiga är det påfallande många och på senare tid allt fler studenter som tar det personligt och som ser mig som ett hinder på vägen mot den examen som många uppenbarligen ser sig lovade. Jag förstår dem och skyller inte på dem; jag skriver här om min frustration över att vara och verka i dagens högskola där kundnöjdhet och hög genomströmning ses som tecken på kvalitet.

Den som försvarar och fokuserar på kunskapen i alla lägen blir ensam. Det är hur lätt som helst att bli omtyckt och få goda vitsord från studenterna, kollegorna och ledningen. Den som ger studenterna instuderingsfrågor, lägger ut föreläsningsanteckningar och ställer frågor som är lätta att svara på och som tar hänsyn till annat än den text som lämnats in när studenternas prestationer bedöms blir omtyckt och populär av alla. Hög genomströmning ger bra ekonomi, glada studenter och minskad arbetsbörda för alla inblandade. En verklig vinn-vinn-situation, om det inte vore för den där "lilla" detaljen att det är lärande vi sysslar med på högskolan och kunskap vi förväntas producera.

Det som gör att jag känner mig frustrerad är att jag aldrig kan eller kommer kunna kompromissa med kunskapen; för gjorde jag det skulle alla åren av slit som student, doktorand, lärare och forskare vara förgäves. Om kunskapskraven sänks devalveras både tidigare studenters och mina egna examina och titlarna jag med möda förvärvat. Frustrationen kommer sig av att jag inte kan slå ifrån mig känslan av att det finns en dolt krav på att genomströmningen ska hållas på en hög nivå och att studenterna alltid har rätt, oavsett vad de tycker, säger och gör. Ingen säger att det är så, och ingen erkänner heller att de låter kravet på hög genomströmning påverka dem i bedömningen. Det kan så klart bero på mig, jag är öppen för det, men jag är inte ensam om att bära på känslan. Vi är många som känner oss utsatta och sårbara när vi försvarar kunskapen i dagens nyckeltalsjagande akademi.

När jag underkänner en student riskerar jag att dra på mig kritik från studenten. Jag får läsa och svara hövligt på mail skrivna i affekt och där jag kallas det ena och andra, och där jag avkrävs en förklaring trots att jag tydligt motiverat mitt beslut. Jag får, (eller fick i alla fall fram till för något år sedan när möjligheten att lämna frisvar togs bort på grund av att det blivit ett arbetsmiljöproblem) i utvärderingar läsa saker om mig som person som jag tar oerhört illa åt mig av. Skulden för underkännandets läggs av förfärande många av dagens studenter på mig som lärare, och det är jag ensam som får bära den bördan. Ledningen ger mig stöd och står bakom mina beslut, men ingen lärare får uppskattning för att hen håller på kvaliteten. Omtyckta lärare får däremot pedagogiska priser och löneförhöjningar samt möts i korridoren av glada studenter. Den som underkänner studenter blir ett problem för högskolan där hen jobbar; det är systemet är riggat. Självklart påverkar det kunskapskvaliteten. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ingen är mer än människa och kulturen äter som bekant strategier och strukturer till frukost.

I ett verkligt kunskapssamhälle och i ett skol- och utbildningssystem där KUNSKAPEN faktiskt står i centrum ses underkännanden som en kvalitetsaspekt och alla är tacksamma över att bli granskade eftersom det betyder att den som klarar sig verkligen har vad som krävs och vet det man måste veta. Där ses den som godkänner många med skepsis, där är det hen som får förklara sig och motivera samt möts av misstänksamhet. Ingen äger kunskapen; därför borde ingen lärare känna vånda inför beslutet att underkänna någons arbete.

Jag är orolig över vart vi är på väg. Vi ser alla tydliga tecken på hur lite kunskapen är värd i dagens samhälle. Ändå görs inget. Det talas om kris i skolan, men debatten handlar inte om kunskapens värde utan om vilka metoder man ska använda, om valfrihet och privatisering. Utbildning ses som en kostnad och det höjs krav på effektivisering. Allt som anses viktigt i dagens utbildningssystem hotas av lärare som sätter kunskapen före kundnöjdheten och som underkänner alla arbeten som inte håller måttet, (trots att det innebär mer arbete och risken att man uppfattas som ett problem, uttalat eller mellan raderna) vilket i sig borde vara en varningsklocka. Fast så ser det inte ut. Det är inte så det fungerar. Kunskapens värde håller på att devalveras och därmed rör vi oss alla ut över ett sluttande plan som är potentiellt förödande för framtiden.

Behövde få ur mig det här för att orka fortsätta. Det är ingen anklagelse riktad mot någon, det är ett rop på hjälp och et försök att sätta igång samtal om vad som är viktigt på riktigt, i samhället, skolan och den högre utbildningen.