onsdag 21 december 2016

Postmodernism, som tanke och tillstånd 1

Dagens Under Strecket är skriven av författaren Torbjörn Elensky. Utgångspunkten för texten som handlar om postmodernismen är Jean-Francois Lyotards bok Det postmoderna tillståndet, som nu givits ut på svenska. Både understreckaren, postmodernismen och Lyotards bok väcker en massa tankar, så jag delar upp Elenskys text i fyra delar. Detta är den första.

Postmodernismen omtalas ofta som en rörelse, och det stämmer så klart, men bara delvis. Inom vetenskapen finns inga rörelser. Positivismen är ingen rörelse. Att ansluta sig till en rörelse är att vara den och dess program trogen. Det är inte förenligt med vetenskap. Forskning handlar om kritiskt tänkande, om att undersöka världen utifrån olika aspekter, i jakt på kunskap och förståelse. Forskning är en rörelse, ett kollektivt och övergripande projekt i mänsklighetens tjänst. Jag känner mig enormt stolt och tacksam över att få vara del av den rörelsen. Att få vara med och bidra till kunskapsutvecklingen i landet är ett hedersuppdrag. Jag hämtar mycket inspiration från och skulle nog av många klassas som poststrukturalist, men jag vidhåller att det inte är eller kan vara en RÖRELSE. Postmodernismen är inget sammanhållet fenomen. Kritikerna vill se det så, men om kritikerna vill bli tagna på allvar, om de säger sig verka i namn av vetenskap ställs samma krav på kritikerna som på det som kritiseras. Att välja de mest flagranta exemplen på dålig forskning eller att utgå från ett urval av citat som ingen verklig försvarare av vetenskapen kan ställa sig bakom och bygga sin kritik på det är ovetenskapligt. Det spelar ingen roll vilka höga ideal man säger sig försvara, om kritiken inte bygger på idealen man säger sig försvara är den lika pseudovetenskaplig som det som kritiseras. Postmodernismen handlar delvis om det, om att undersöka relationen mellan makt och kunskap.

Det kritiken mot postmodernismen handlar om är att den dristat sig till att rikta den kritiska blicken inåt. Postmodernismen handlar om att undersöka vetenskapens anspråk och kunskapens karaktär. Att ställa sig frågan, vad är sanning? är inte samma sak som att säga att det inte finns en sanning. Fast om det visar sig, efter att saken undersökts vetenskapligt, att sanning är ett problematiskt begrepp eller att det som sägs vara sanning i själva verket ofta är osäkert eller föränderligt, vore det ovetenskapligt att förneka detta och djupt problematiskt att kritisera den som presenterar sådana resultat. Postmodernismen har fått klä skott för mycket, och det är också där som Elensky börjar sitt resonemang.
Postmodernismen får skulden för väldigt mycket som är fel i vår tid. Den antas vara ansvarig för alltifrån den havererade svenska skolan till kulturrelativismens destruktivitet, och den allmänna känslan av att alla våra värden är tomma och sanningen bara en konstruktion som tjänar den som råkar ha makten. En del av de här an­klagelserna kan till en viss gräns stämma, men det är inte bara på grund av postmodernismen, denna svårfångade teoribildning eller ideologi eller vad det nu är, utan redan den ofta hyllade upplysningens ideal bidrar till att underminera den tvärsäkerhet som rådde på den tid då heliga Guds bud angav gränserna för vad som var rätt och riktigt.
Att anklaga postmodernismen för att den ifrågasätter vetenskaplig kunskap är för mig obegripligt. Det enda postmodernismen ifrågasätter är ju den blinda (och därmed ovetenskapliga) tron på vetenskapen. En okritisk vetenskap är ingen vetenskap. Paulo Macciarini är kunskapsrelativist och han verkar inom den mest vetenskapliga vetenskapen av alla. Om man istället lyssnat på kritiken från postmodernismen och tagit den på allvar, kanske skandalen aldrig blivit ett faktum. Orsaken till att Macciarini kom så långt som han gjorde är ju att han sågs som en auktoritet, en frälsare som drog uppmärksamhet till sig och gav stjärnglans till Karolinska. Det var en naken Kejsare som rekryterades till ett av Sveriges mest prestigefulla vetenskapliga institut, som dessutom har hand om utnämningarna till Nobelprisen i medicin. Det går att förlöjliga en hel del postmodernistiska forskningsprojekt och det går absolut att både kritisera och förkasta resultat av sådan forskning, men den har inga liv på sitt samvete. Interna vetenskapliga strider bör vara offentliga. Vetenskapen ska vara öppen och fler måste engagera sig i den kritiska granskningen. Både resultaten och forskarna måste granskas kritiskt, men att svepande avfärda en hel grupp forskare med hänvisning till ett fåtal problematiska exempel samtidigt som man försvarar sin egen disciplin trots att det finns otvetydiga fall av fusk och mygel där, illustrerar med all önskvärd tydlighet vad postmodernismen handlar om. Och det är en tanketradition som vi bör värna, för kunskapens och vetenskapens skull.
Postmodernismens tanketradition har djupa ­rötter i västerlandet. I misstänksamheten mot de motiv som driver olika teoribildningar är den släkt med marxismen, i underminerandet av de tvärsäkra påståendena rakt av en arvtagare till David Hume och den Immanuel Kant som sade sig väckas ur sin dogmatiska slummer av denne skotske upp­lysningsfilosof, liksom den italienske 1700-tals­filosofen Giambattista Vicos uppfattning att sanningen är något vi skapar med vårt språk och våra verktyg: verum factum. Och givetvis finns där spår av Nietzsches perspektivism: sanningen är aldrig neutral, utan vad du håller för sant beror på vem du är, ditt perspektiv helt enkelt.
Postmodernismen skriver in sig i en mycket gammal bildningstradition där kunskapen och den intellektuella verksamheten har ett egenvärde. Kanske är det där skon klämmer? Kritiken mot postmodernismen kommer inte sällan från dem som menar att forskningen ska vara mer tillämpad. Det var inte för sina kunskaper som Macciarini rekryterades till Karolinska, det var för utsikterna att kanske få ett Nobelpris och för forskningens ekonomiska potential man tog risken. I jakten på kunskap är det viktigt att utmana gränser och våga färdas ut i okänd terräng, men om man gör det av något annat skäl än kunskap är djärvheten förenad med stora risker. Vetenskap handlar idag allt mer om pengar och prestige, eller om makt. Postmodernistisk forskning handlar om att undersöka relationen mellan och konsekvenserna av just det, och därför är det som Elensky skriver inte en ny rörelse. Postmodernismen är lika lite som Internet en fluga, det är en integrerad del av vetenskapen. Att kritiken mot postmodernismen handlar mer om individerna än om resultaten, mer om utgångspunkterna och projektidéerna, än om det man faktiskt gör, är ett oroande tecken i tiden på hur synen på kunskap förändrats. Kunskapen har förlorat sitt egenvärde. Det tror jag är en mycket mer plausibel förklaring till krisen i skolan och problemen i Högskolesverige än postmodernismen, som  är djupt förankrad i en bildningstradition där kunskapens egenvärde hålls högt. Misstänksamhet mot tvärsäkerhet och motiv, intellektuellt uppvaknande, ifrågasättande av bind tillit till Sanningen och insikt om forskningens oundvikliga perspektivism är konsekvenser av passion för kunskap och en tro på vetenskapen, inte ett ifrågasättande. Det är i alla fall så jag ser på saken. Håller inte vetenskapen och dess resultat för en kritisk granskning är den inte vetenskaplig.
Detta kan tyckas leda rakt in i relativism, att vad som helst kan vara sant, och vidare in i nihilism, att ingenting är sant. Men att man erkänner att ens ­infallsvinkel påverkar hur man uppfattar något innebär ju inte att man helt avskaffar möjligheten att nå fram till sanningen om verkligheten. Det är också stor skillnad mellan vetenskaper som matematik och fysik respektive litteratur eller moral­filosofi, till exempel. I de förra fallen är det tydligt att det pågår ett gemensamt arbete som förenar forskare från hela världen som alla har tillgång till gemensamma språk, som matematiken, och gemensam terminologi och mätverktyg. I de senare pågår ibland en mera öppen maktkamp där perspektiv antas utesluta i stället för att komplettera varandra.
Det finns väldigt många missuppfattningar rörande postmodernismen. Det är olyckligt, för i dessa tider där källkritik är viktigare än någonsin, där gränsen mellan akademin och näringslivet är allt mer oklar och där kunskapens egenvärde håller på att utarmas, behövs postmodernismen mer än någonsin. Kompetenserna behövs, synen på kunskap och den kritiska medvetenheten. Postmodernismen värnar KUNSKAPEN mer än något annat, och därför vågar den utmana auktoriteter och kritiskt granska maktförhållanden. Berättigade frågor till kritikerna av postmodernismen är: Hur ser ni på kunskap? Vilka värden värnar ni? Vad är vetenskapens uppgift? För vems skull ska forskning bedrivas? Jag vet vad jag svarar: Kunskapen har ett egenvärde, och forskning bedrivs för mänsklighetens och samhällets långsiktiga hållbarhets skull.

tisdag 20 december 2016

Mikropolitik och segmenteringar 27

Vi ska åka till Berlin över jul, och ska bo bara några hundra meter från platsen där lastbilen rammade julmarknaden. Vi var där för två år sedan också. Det var så himla fint. Stillsamt. Värdigt och jullikt. Nu får vi se hur det blir. Ännu ett dåd alltså. Ännu ett tecken på att något är fundamentalt fel i vår nya sköna värd. Något är fel, men felet är inte någons. Bara den dumme, som söker enkla lösningar och snabba svar, skyller på en eller ett: grupp, faktor, fel. Det är komplext. Allt och alla hänger ihop och att uttala sig om kausalitetens riktning går inte. Det är helt fel sätt att gripa sig an den här typen av problem, det är att förväxla komplexitet med det som är komplicerat. Det gör även många ledare och andra med makt att göra något som verkligen skulle kunna leva till verklig, varaktig förändring. Inte sällan är det så att lösningarna och problemen emanerar från samma grundförutsättningar, samma kontext och tankevärld. Det öppna och hållbara samhället är det som hotas. En helt annan typ av lösning än den som slentrianmässigt brukar föras fram av dem som är mer intresserade av makt och mandat, pengar och uppmärksamhet, är bildning. Det är ingen LÖSNING, det är en komplex handling som riktar uppmärksamheten åt ett annat håll, ett slags omfördelade av tankar och energi. Bildning är ett alternativt sätt att hushålla med resurser som likt hållbarhet är ett mål som adresserar alla, inte bara de där hotfulla andra. Det öppna samhället präglat av mångfald kräver gemensamma ansträngningar och hela samhällets engagemang.

Deleuze och Guattari identifierar fyra faror som utgör hot mot det öppna och demokratiska samhället. Rädsla, som förra posten handlade om, och som nu återigen hotar att sprida sig i världen. Rädsla är den fattiges och maktlöses vapen. Det tar den till som varken har kunskap att förstå eller resurser att faktiskt förändra världen. Om bara öppenheten kan försvaras och praktiseras finns dock inget annat att frukta än fruktan själv. Tragiskt nog brukar attentat av det slaget som nu drabbat Berlin mötas med krav på Klarhet, som är nästa fara Deleuze och Guattari identifierar (vid sidan av Makt och Flyktlinjer, vilka vi kommer till). Att rädsla är ett hot kanske är enkelt att förstå. Rädsla får människor att göra saker de annars inte skulle. Affekt är en direkt reaktion som stressar och därför alltid övertrumfar intellektet. Ska människan kunna använda sina kognitiva förmågor och dra nytta av kunskaperna krävs att basala behov tillgodoses, samt öppenhet och tid att tänka. Klarhet är dock svårare att förstå hur det kan bli ett hot, och kanske är det just därför hotet är ett hot. Viljan att veta handlar det om, och vad den gör med människor och kulturella sammanhang.
The second danger, Clarity, seems less obvious. Clarity, in effect, concerns the molecular.
Det handlar om viljan att veta i detalj, om begäret efter kunskap och kontroll, ända ner på detaljnivå. Det är samma mekanismer som ligger bakom. Kravet på renhet och klarhet är uttryck för samma affektiva och okritiskt oreflekterade tänkande som rädsla, hat och ropen på hårdare straff. Klarhet låter kanske klokt, men just därför är det en fara. Om det var transparens man krävde kom saken i ett helt annat läge. Viljan att veta handlar dock inte om det, utan om rädslan för det okända. Klarhet handlar om kontroll.
Once again, everything is involved, even perception, even the semiotic regime, but this time on the second line. 
Allt och alla påverkas av denna kulturella strävan. Motiven är många, men allt pekar i samma riktning och bidrar till förändringens genomgripande effekter. Människor, tankar och handlingar dras med i kontrollflödet och strävan efter klarhet, in i minsta detalj. Viljan att veta vad som hände egentligen är förståelsen, men lika fullt ett hot. Att försöka uttala sig på detaljnivå om ett komplext problem är att leta efter något som inte finns, på fel ställe. Det är att betrakta delarna av en helhet som helheten och vise versa, det är att söka en genväg till kunskap som inte går att få.
Castaneda illustrates, for example, the existence of a molecular perception to which drugs give us access (but so many things can be drugs): we attain a visual and sonorous microperception revealing spaces and voids, like holes in the molar structure.
Vad som händer när klarheten ökar och kunskapen närmar sig detaljnivån är att helheten och överblicken går förlorad och perspektivskiftet påverkar både delarna och helheten. Det molära och det molekylära byter så att säga plats. Som vi varit inne på tidigare finns det kaos som ser ut som ordning och ordning som ser ut som kaos. Skenet bedrar. Perceptionen leder tanken fel. Ordning och kaos ser olika ut, men tillståndens ursprung kan mycket väl vara identiska. Samma typ av segmentering kan ge upphov till olika uttryck för samma sak. Kravet på klarhet är det samma. men effekten på molär och molekylär nivå, eller kanske ska man här tala om dimensioner, blir olika. Inte sällan blir effekten den motsatta. Molär klarhet blir till molekylärt kaos, och tvärtom. Den molekylära strukturen är en annan än den molära helhetens. Klarhet betyder därför olika saker i de olika dimensionerna, och ger också upphov till olika effekter. Detta är svårt att förstå och därför är klarhet ett hot mot det öppna samhället.
That is precisely what clarity is: the distinctions that appear in what used to seem full, the holes in what used to be compact; and conversely, where just before we saw end points of clear-cut segments, now there are indistinct fringes, encroachments, overlappings, migrations, acts of segmentation that no longer coincide with the rigid segmentarity. Everything now appears supple, with holes in fullness, nebulas in forms, and flutter in lines. Everything has the clarity of the microscope.
När världen betraktas genom ett mikroskåp är det inte ökad klarhet man ser. Kunskapen man får om detaljerna säger en fortfarande ingenting om helheten som man vill förstå. Detaljkontroll leder till att delarna av helheten kontrolleras, men det är en effekt som uppnås till priset av kontrollförlust på den övergripande nivån och allt förvrids och förvandlas till sin motsats. Frihet blir kontroll, och dumhet blir kunskap. Är det inte just vad Orwell beskriver i boken 1984? Är det inte den sköna nya värld vi skapat för oss och med iver fortsätter bygga. Övergripande hot möts med detaljkontroll och problem på detaljnivå möts med övergripande regleringar. Komplexa problem hanteras med komplicerade lösningar och kunskapen man får är inte den man söker och behöver. Det är som att titta på stjärnor i mikroskåp och som att studera myror med teleskåp. Det är dumheten omvandlad till klokskap och det demokratiska, öppna samhället där mångfald är ett hanterbart tillstånd hotas i grunden, inifrån, underifrån, av oss som lever här. Verkligt allvarliga hot kommer inte utifrån, de kommer inifrån. Ofta från dem som säger sig vara våra vänner. Det är just detta som Deleuze och Guattari varnar för. Mikrofascismen som existerar mitt framför ögonen på oss, men som vi missar för att vår uppmärksamhet är riktad någon annanstans. Och som aktiveras och sedan får fritt spelrum av strävan efter kontroll och klarhet.
We think we have understood everything, and draw conclusions. We are the new knights; we even have a mission. A microphysics of the migrant has replaced the macrogeometry of the sedentary. But this suppleness and clarity do not only present dangers, they are themselves a danger. First, supple segmentarity runs the risk of reproducing in miniature the affections, the affectations, of the rigid: the family is replaced by a community, conjugality by a regime of exchange and migration; worse, micro-Oedipuses crop up, microfascisms lay down the law, the mother feels obliged to titillate her child, the father becomes a mommy. A dark light that falls from no star and emanates such sadness: this shifting segmentarity derives directly from the most rigid, for which it is indirect compensation.
Komplexiteten är den samma, hela vägen ner till elementarpartiklarna. Sökandet efter klarhet och kontroll leder till sin motsats, informationen går förlorad i bruset och tydligheten försvinner bland detaljerna. Just det man vill undvika får på det sättet fritt spelrum. Mikrofascismen som hela tiden finns där under ytan, eftersom det handlar om djupt mänskliga (men ändå omöjliga) önskningar, behov och uttryck, riskerar att svänga i takt. Kontrollen på den molära nivån leder till kaos på den molekylära, och det är ett kaos som drivs av hat som riktar rörelsen och ger upphov till ordning igen. Hela tiden denna pendling mellan ytterligheter. Inte antingen eller, utan mer eller mindre av både och. Från det molära till det molekyära. Det som territorialiserats på ena nivån deterritorialiseras på den andra, och reterritorialisas sedan igen i ett komplext spel mellan ordning och kaos. Rädsla är ett hot för den får oss att sluta tänka och ger affekterna fritt spelrum, vilket leder till ökad rädsla. Begäret efter klarhet leder till kontrollåtgärder på en övergripande nivå, som skapar kaos bland delarna. Det är effekter av systemets inneboende strävan efter balans.
The more molar the aggregates become, the more molecular become their elements and the relations between their elements: molecular man for molar humanity. One deterritorializes, massifies, but only in order to knot and annul the mass movements and movements of deterritorialization, to invent all kinds of marginal reterritorializations even worse than the others.
Det som ordnats i mitten bryts upp i marginalen, och vise versa. Kaos på molekylär nivå leder till rädsla som skapar behov av klarhet, som leder till kontroll på molär nivå, vilken leder till ordning. Fast ordningen är en annan än den önskade. Vänner blir på detta sätt till fiender och fiender uppfattas som vänner. Talet om svenska värderingar låter som en återgång till folkhemmet, men är i själv verket en fascistisk nyordning vars enda syfte är att underblåsa rädsla i förhoppningen att det ska leda till kontroll. Det är dock en rörelse som drivs av hat, ett slags dödslängtan.
But above all, supple segmentarity brings dangers of its own that do not merely reproduce in small scale the dangers of molar segmentarity, which do not derive from them or compensate for them. As we have seen, microfascisms have a specificity of their own that can crystallize into a macro fascism, but may also float along the supple line on their own account and suffuse every little cell.
Både ordning och kaos finns överallt. Det är så komplexa system ser ut och fungerar. Därför går det inte att studera delarna, för de är lika komplexa som helheten, på samma sätt som helheten är lika komplex som delarna. Fascismen kommer inifrån och uppstår mellan. Den kristalliseras och riskerar att sprida sig obemärkt i samhällskroppen när rädslan får oss att rikta uppmärksamheten utåt, mot de förment hotfulla, främmande andra. Och när kravet på klarhet får oss att rikta uppmärksamheten mot detaljerna, mot centrum kristalliseras fascismen i periferin. Därför behövs ett annat perspektiv, en annan förståelse. Bildning handlar inte om att söka svaret, utan om att förstå vad det är för typ av problem man har att hantera. Komplexa problem som löses med komplicerade metoder löser inte problemet, det riskerar snarare att förvärras. Och samma gäller komplicerade problem som löses med komplexa metoder. Bildning handlar om att lägga band på rädslan och om att tänka ett varv till innan kravet på klarhet reses. Bildning handlar om perspektiv, om att se till både helheten och detaljerna, om att hantera tillstånd av det som Wittgenstein så träffande beskriver som Ankharar. Fascismen finns inom och mellan oss, men vi ser den inte för vi fokuserar på svaret och väljer att se de aspekter som passar oss.
A multitude of black holes may very well not become centralized, and acts instead as viruses adapting to the most varied situations, sinking voids in molecular perceptions and semiotics. Interactions without resonance. Instead of the great paranoid fear, we are trapped in a thousand little monomanias, self-evident truths, and clarities that gush from every black hole and no longer form a system, but are only rumble and buzz, blinding lights giving any and everybody the mission of self-appointed judge, dispenser of justice, policeman, neighborhood SS man.
Det oss själva vi borde vara rädda för, inte de andra. Hotet kommer inifrån och kan när som helst kristalliseras när rädslan förlamar och oss fokus riktas mot en eller ett. Det öppna samhället kan bara försvaras med öppenhet, liksom verklig kontroll bara kan nås genom tillit och individuellt (frivilligt) ansvar för helheten. Hållbarhet och kvalitet är inga övergripande mål som delarna kan ledas mot. Sanningen är inte svaret för frågan handlar om något helt annat. Enda sättet att mota bort den där SS mannen är att själv inte agera som en, och det kan man bara göra om man håller rädslan i kontroll och tar sig tid att reflektera. Därför återvänder jag till frågan om och behovet av bildning, som är en komplex lösning på ett komplext problem.
We have overcome fear, we have sailed from the shores of security, only to enter a system that is no less concentricized, no less organized: the system of petty insecurities that leads everyone to their own black hole in which to turn dangerous, possessing a clarity on their situation, role, and mission even more disturbing than the certitudes of the first line.
Kraven på effektivitet i samhället leder till ineffektivitet. Kontrollen leder till minskad tillit, mer rädsla och ökad känsla av risk, som leder till begär av mer kontroll. "Det är muslimernas fel, är dumhetens rop på hjälp, inte den kloke och starkes försvar av det öppna samhället. Kraven på klarhet leder till att kunskap om helheten går förlorad. En dunkel tänkt tanke maskerad till handlingskraftig trygghetsåtgärd. Det är nu när hotet är som stört som tilliten är som viktigast, som öppenheten behövs som mest. Och när klyftorna ökar är det inte murar vi behöver bygga, utan broar. Allt vi gör, gör vi med eller mot varandra, och åtgärderna kommer att få effekter som aldrig kan kontrolleras. Verkligheten är inte som man vill att den ska vara, den är som den är, och bildning handlar (som jag ser det) dels om att lära sig förstå det, dels om att lära sig hantera den insikten.

måndag 19 december 2016

Demokratins bräcklighet. Del två.

Demokratin blir aldrig starkare än medborgarnas samlade intresse och engagemang, i vardagen, för den demokratiska ordningen och dess utformning. Det är självklart, men just därför viktigt att påminna om. Jonas Thente skriver om hur snabbt saker och ting kan förändras, och jag fortsätter tänka om dessa saker. Demokrati är inget man kan informera om eller bestämma över uppifrån eller utifrån. Demokratin blir vad vi gör den till, varje dag. Därför är skolan så viktig, inte för att man undervisar om demokrati utan för att kompetensen att hantera demokratin grundläggs där. Skolan stärker eller försvagar demokratin indirekt. Därför är också mediernas hantering av sitt uppdrag så viktigt, för bilderna som sprids av olika saker och händelser, bevakningen av makten, spelar roll för människornas uppfattning om det som alla delar. Läser till exempel i dagens eller någon av helgens tidningar, jag minns inte riktigt, om hur andelen muslimer i ett land konsekvent överskattas. Islam har kommit att betraktas som ett hot, och hot tenderar att förstoras upp. Att piska upp stämningar och peka på risker är därför inte självklart ett sätt att ta ansvar, även om den som gör det vill hävda det.

Kunskap om hur föreställningar uppstår och sprids, vilket är en av kulturvetenskapens uppgifter att forska om, är viktig. Det är detta Thente skriver om och just där visar sig demokratins bräcklighet med smärtsam tydlighet.
Overtons fönster: det är de gränser för offentligt tänkande som anses vara acceptabla i en specifik kultur under en specifik period. ”Fönster” i den här betydelsen bör alltså snarare översättas till ”utrymme”, ”spelrum”.

Men låt oss kalla det fönster. Saken med detta fönster är att det flyttas hit och dit, oftast i små, små steg så att det knappt märks. Med konservativa tankesmedjor i fokus konstaterade Overton att en politisk idé kan uppkomma väldigt långt högerut - i det vi kallar tokhöger eller i allsköns än mer extrema kretsar - och vara fullständigt oacceptabel, rentav skrattretande. Till att börja med.
SD har sedan partiet startat konsekvent talat om en massinvandring som aldrig existerat. Budskapet har upprepats och fortsatt upprepas ändå tills flyktingvågen förra hösten nådde Sverige och det plötsligt uppfattades som en sanning. SD menade då att de sett hotet komma, att de varit framsynta och att deras politik var den mest ansvarsfulla. Sedan började snart sagt alla partier tala om svenska värderingar. Högerskribenter talar om en åsiktskorridor som om yttrandefriheten inte existerade och blandar medvetet samman kritik mot problematiska och demokratihotande åsikter och förbud mot tankar och åsikter. Föreställningarna om åsiktskorridorer, massinvandring, systemkollaps och talet om PK-eliten hotar demokratin, för det är åsikter som förs fram för att söndra och underblåsa rädslor. Demokratin är bräcklig eftersom det är en tankefigur som aldrig blir starkare än människornas samlade tro på den. Demokratin är dessutom inget i sig själv, den blir ständigt till genom människors engagemang i och för den. Den kräver samverkan mellan människor som inte känner varandra, den kräver tillit till främlingar. Det är som upplagt för problem och om man tar demokratin för självklar och börjar ifrågasätta den kommer den att lösas upp bara av det.
Men så omfattas den bisarra idén – som till exempel lika skatt för alla, byggandet av en mur mot Mexiko, förbud mot mörkhyade lucior – till en början av en handfull ledarskribenter. Därefter migrerar den till fler journalister och medier, varpå den tas upp i den mer extrema lokalpolitiken.

Som idén om Brexit, som började som en utskrattad lokalpolitisk kampanj iscensatt av en från kvällspressen ökänd miljonär i Londonförorten Putney 1994.

Idén migrerar till ständigt högre nivåer av offentlighet och till slut har fönstret flyttats och idén tas på allvar. Overtons skala över etableringen av extrema uppfattningar till politisk normalitet löper sålunda: otänkbar - radikal - acceptabel - känslig - allmän - politiskt-program.
Det är en skrämmande rörelse vars hastighet accellerar i en kultur vars förändringshastighet ökar. Ju fler kanaler in eller ut i offentligheten desto fler möjligheter att plantera tankefrön som bär på kraften att söndra. Ingen vet hur farliga idéerna kan vara förrän det är försent. Demokratin bygger på att öppenheten värnas och vårdas, men den har inget eget inneboende skydd mot hoten som kan växa fram inom den. Och när söndringen väl är ett faktum är det vi som lever här som tillsammans har att hantera problemen. Ledaren som sådde fröna och som surfade på vägen av framgång, eller medierna som tjänat pengar på spridningen av viruset, (både på kritiken och försvaret av idéerna) kan inte ställas till svars. I efterhand finns inget att göra, den enda man kan göra för att försvara demokratin är det som görs INNAN den upplösts. Därför skrämmer mig få saker mer än människor som säger att de inte är intresserade av politik. Jakten på förströelse och underhållning, problemen i skolan och så vidare, allt som riskerar leda till bristande engagemang för DEMOKRATIN som utgör grunden för allt annat är mardrömslikt skrämmande.
Ett knappt år efter Joseph P Overtons död lanserades Facebook. Han hade häpnat över expressfarten med vilken hans fönster numera förflyttar sig med sociala mediers hjälp.

Och de traditionella medierna flyter med i strömmen, i alla fall i de delar som leder från otänkbar till känslig. De senaste årens mest läsvänliga skandaler i traditionella medier har nästan samtliga tagit fart utifrån något som någon delat på sociala dito.
Allt och alla hänger ihop, och förändringshastigheten som idag ökat till något som liknar orkanstyrka gynnar krafterna som inte värnar demokratin, som använder demokratin för att få sin vilja igenom. Idag är det förfärande lätt att lufta oro, sprida misstänksamhet och eftersom det alltid är svårt att skilja lögn från sanning växer det problemet när omsättningshastigheten ökar. Det gynnar inte demokratin och kräver därför ännu mer av medborgarna i ett land för att samhället ska fungera. Tyvärr finns inte riktigt tiden, just för att det finns så mycket som stör koncentrationen och så mycket att hålla reda på. Med ökade möjligheter att kommunicera och hålla sig ajour om vad som händer ökar risken för desinformation och spridande av rädsla. Nätet är dubbelt på det sättet. Tyvärr saknas den insikten. Det talas bara om vikten av digitalisering, inte om dess faror och vad teknikskiftet gör med demokratin. En helt ny värld växer fram och naiviteten kring konsekvenserna, eller snarare bristen på intresse, är häpnadsväckande. Det är i princip bara fördelarna som förs fram när det påstådda behovet av digitalisering säljs in, och den som vill tala om eller ställer frågor om risker får finna sig i att bli förlöjligad. Också det utgör ett betydande hot mot demokratin. Ingenting som rör demokrati kan tas för givet. Vårdslösheten som sprider sig och det växande ointresset gör mig rädd, men enda sättet att möta rädslan, främja demokratin och kämpa för hållbarhet är att skriva om det istället.
Det är en lika djävulsk som oundviklig symbios: de sociala medierna uppmanar till kortfattade och enkla appeller, vilket sitter som hand i handske för politiska populister. Och de traditionella medierna måste rapportera om och reagera på det som uppfattas som en ”storm” (liktydigt med 300 personer på Twitter) eftersom de måste vara med där de tror att allt händer för att inkassera klick på webben och i slutändan överleva. De traditionella medierna blir ”content providers” till de sociala och överlever på smulorna från de nya makthavarnas bord.
Detta är ett mönster som måste brytas, och det kan bara brytas genom att agera på andra sätt. Jag får ibland höra att det inte går att skriva så långa texter som jag ofta gör, men vem bestämmer det? Om det blir en sanning går det så klart inte. Det är inte självklart att det går heller, så klart. Men jag har faktiskt läsare som återkommer och det är en ökande skara. Därför fortsätter jag trots varningarna från de som vet hur nätet fungerar. Jag har tillgång till Flyktlinjers statistik och har genom åren arbetat upp en hyfsad kännedom om vad som fungerar här. Dessutom skriver jag inte för att få klick eller tjäna pengar, jag skriver för att det är mitt sätt att tänka och lära mig förstå samhället och det är ett bra sätt att undersöka kulturen också. Texterna är kanske krävande, men det är precis den typen av texter jag själv uppskattar och vet är demokratifrämjande. Varför skulle jag då skriva enkelt, kort och polemiskt? Om fler vågar vägra klicklogiken kan demokratin främjas och är inte digitaliseringen i sig ett hot.
Och så bereds de otänkbara idéerna plats i de etablerade medierna av klicktörstiga men i grunden välmenta journalister och får därmed legitimitet, varpå de kan fortsätta resan via allmän till politiskt program.

Joseph P Overton räknade aldrig med att det otänkbara skulle kunna färdas i närapå ljushastighet till att bli allmänt eller politiskt program. På hans tid fanns det fortfarande en redaktionell mur mellan det otänkbara och det anständiga.
Hastigheten skapar möjligheter, men den ger också upphov till risker när samhällets inre spänningar ökar. Det finns minst två sidor av allt, och inget är ensidigt gott eller ont. Problem och förtjänster, hot och möjligheter beror på vem, hur och till vad teknikerna används. Ekonomiseringen av samhället och kraven på effektivitet ökar omloppshastigheten och kulturens förändringsrörelse vilket skapar oro som idag kan spridas på nätet. Otåligheten ökar och det gör det svårare att nå ut med krävande, analytiska texter. Vi sitter fast i en ond cirkel som bara kan brytas om många går samman och väljer att agera annorlunda i vardagen. Ingen kommer at bryta mönstren och förändra kulturen åt oss. Vi har alla ansvar för det vi tänker, gör och vad vi sprider i samhället på olika sätt.
Han kunde inte förutspå en tid när liberala medier och andra tongivande institutioner tvingades vika sig för extremerna å den ena eller andra politiska skalan, för blotta överlevnadens skull.

Vad vi bör hålla i minne är att Overton dog för bara ett drygt decennium sedan. Så mycket har hänt sedan dess, och kan komma att hända under kommande decennium. Om vi inte är förberedda.
Det finns inget annat sätt att möta hoten än att förbereda sig. Därför tror jag på bildning som den enda hållbara "lösningen". En skola där kunskapen tydligt har ett egenvärde och där fokus ligger på lärande för livet går det att lägga grunden för en mer reflekterande kultur och ett lite långsammare samhälle där det finns tid att tänka och där allt och alla inte pressas till det yttersta.

Idag väljs Donald Trump till president i USA. Han valdes till president i ett demokratiskt val, trots att Hillary Clinton fick 2,8 miljoner fler röster. Det låter kanske inte särskilt demokratiskt, men är ett faktum som delvis har med synen på demokrati i USA att göra. Ida Östenberg skriver om historien bakom det amerikanska systemet i dagens SvD. Det har skapats just för att inte en enskild demagog ska kunna ta makten. Hennes text avslutas med följande tänkvärda ord.
Men de antika texterna påminner oss om att den moderna demokratin i ett längre tidsperspektiv är en kortvarig företeelse. Den kan inte tas för given. Att demokratin har en tendens att framföda en demagog som med makten i sikte utger sig för att föra folkets talan bör stämma till eftertanke, särskilt vad beträffar det polariserande språkbruket. Politiker gör klokt i att undvika den populistiska retorik om folkets oro, som syftar till att underblåsa motsättningen mellan människor och grupper. Detsamma gäller de underhållnings- och debattprogram som nu slentrianmässigt upprepar samma motsatspar: eliten å ena sidan, folket å andra.
Hur det kommer att bli med Trump som president återstår att de, men hans utnämningar till betydande poster i förvaltningen oroar. Trump säger sig företräda folket, men hans regering kommer att domineras av vita, medelålders, manliga miljardärer. Klyftan mellan ledningen och folket har inte varmt så stor på mången god dag. Det manar till eftertanke och ligger inte i linje med den amerikanska konstitutionen, vilket alla med bara ett ytligt intresse för historien förstår.
Framför allt visar antikens texter och de amerikanska grundarnas politiska diskussioner att arbetet med hur vi bäst organiserar våra samhällen aldrig blir färdigt. Det politiska samtalet får inte avstanna, och i en modern demokrati måste det samtalet inkludera alla. Vi:et i samhället är inte folket mot eliten. Som Lincoln underströk och ingressen till den amerikanska konstitutionen föreskrev – alla är folket. We the people.
Politiken och samhället, kulturen och demokratin är ett ständigt pågående samtal. Om det samtalet utvecklas till en debatt där alla talar förbi varandra och allt bara handlar om vem som vann, har vi snart ingen demokrati. Det är på allvar och frågan är allvarlig och kräver analys, utbyte av tankar och framförallt kollektivt engagemang från folket. Demokratin står och faller med FOLKETS engagemang, och om det engagemanget delegeras till företrädare som Trump, som antas "röra om i grytan" är vi alla lika illa ute som samhället och demokratin.

Demokratins bräcklighet. Del ett.

Idag väljs formellt Donald Trump till USAs president. Det vill jag uppmärksamma genom att skriva om demokrati och dess grund. Åtminstone två poster planerar jag att skriva. Ska sitta på tåg i sammanlagt fem timmar. På väg till Lund för att jobba med en forskningsansökan. Lite stressad här på morgonen. Kan inte riktigt tänka klart när tiden är allt för kort. Letar därför i arkivet och hittar en äldre text som jag är nöjd med, men som inte riktigt nått ut. Den handlar om gemenskap, vilket är demokratins grund. Kultur är resultatet av kollektiv möda. Det är en detalj, en aspekt av liv, som ofta glöms bort, eller ibland medvetet förnekas. För en enskild individ, speciellt om denne har ett bräckligt självförtroende eller behöver bekräftelse av andra skäl, finns en rad incitament att underkommunicera det faktum att kollektivet överallt är en förutsättning, även för individuell briljans. Föreställ dig en ensam Zlatan, utan lagets understöd. Eller en författare utan läsare. En kung utan undersåtar. Många vill vara den som får äntra scenen och ta emot massans beundran. Det finns något lockande i detta att befinna sig på toppen. Kanske är det just för att det är så lockande som insikten om hur det är egentligen -- att människan är ett kollektivt fenomen, att ingen är en ö, att alla är beroende av varandra -- bortträngs. Kanske, men oavsett hur den enskilde ser på saken eller individen önskar att det vore är det ett faktum att kultur binder oss samman, även över gränser. Kultur är alltid blandad, aldrig ren. Kultur är aldrig en, alltid flera.

Uttryck för kollektivitet och tecken på tillvarons ömsesidighet finns överallt, om man bara lär sig se. Det är kulturvetenskapens uppgift, att öva upp förmågan att se förbi det uppenbara, att glänta på förlåten och se bakom ytan och genom skenet. Och gör man det finns inga individer, bara kollektiv. Fast inte kollektiv i betydelsen medveten sammanslutning av människor som är överens och ser sig som en gemenskap. Kollektivet som kulturen utgör är ett hopplock av individer som befinner sig på samma plats eller i samma kontext. Det kollektiv kulturen skapas av består av alla, vilket gör försöken att rensa, renodla eller förädla till fåfängt hopplösa företag. Naiva, farliga önskningar som slår tillbaka med kraft mot dem som när dem, men också mot alla oss andra, i enlighet med kulturens kollektiva logik.

Läser Under Strecket, författad av kulturvetaren och professorn i Medie- och kommunikationsvetenskap, Johan Fornäs, om just detta. Texten handlar om Europa förstått och betraktat genom det aktuella prismat European Song Contest. Ett kollektivt fenomen, med stjärnor som vore noll och inget utan publiken. Tävlingen handlar om musik, men rymmer en mångfald andra innebörder. Den är liksom allt annat inte en, utan många.
Det är talande att så många Europasymboler uttrycker ett begär efter kommunikation med andra. Redan mytens nymf Europa kastade sig ju djärvt på den gudomliga tjur som förde henne från Mellanöstern till Kreta där de grundlade en hybrid dynasti, och eurosedlarna betonar med sina fönster, dörrar och broar också en öppning för kommunikation. Och kommunikation i olika former står inte minst i fokus för ESC.
Det finns starka krafter som vill att EU ska handla om ekonomi, som ser gränser som hinder för snabba flöden av pengar. Det är emellertid bara en aspekt av EU, som handlar om så mycket mer. Kommunikation, utbyte och samproduktion av liv. EU handlar om det också, och makten över gemenskapen är allas, inte ledarnas. Det skulle kunna vara en förklaring till problemen som gemenskapen brottas med, att avståndet mellan den formella makten och den reella har vidgats. För på kvadraten av avståndet växer problemen. Integration är svaret, och kommunikation. Och berättelser om Europa finns överallt, vilket Fornäs förtjänstfullt beskriver.
I de berättelser om Europa som genom det senaste kvartsseklet kan utläsas ur tävlingen handlar påfallande mycket om kris och återuppståndelse, där fred och frihet antingen beskrivs som diffusa framtidsdrömmar eller som något som håller på att förverkligas i nuet. Att från det djupa och tragiska mörkret stiga mot ljuset framstår som en typiskt europeisk tankefigur, från myten om Prometheus över Beethovens Europahymn till dagens Eurovisioner.

Och vad säger då ESC om Europas framtid? Forskning pågår men redan nu kan några konturer anas. Förväntningarna på europeisk gemenskap tycktes störst 1990 men föll sedan rätt snabbt. Man kan i Tysklands bidrag år för år från murens fall följa hur det optimistiska hoppet gradvis förvandlades till besvikelse och vaga drömmar, för att redan vid mitten av 90-talet ges upp till förmån för helt andra teman. Sedan några år anas nu en ny och tuffare självsäkerhet från öst, med allt fler röster som tar sig ton gentemot Västeuropas förstelning, men samtidigt förnyar och radikaliserar strävan efter ett mer kommunikativt Europa i världen.
Hur framtiden blir vet ingen. Framtiden skapas i handling. Kollektiv handling, interaktivitet och utbyte. Framtiden är resultatet av ömsesidig tillblivelse. Dock är det så att den aldrig kommer över oss som en blixt från en klar himmel. Framtiden drabbar oss inte, den mejslas fram ur myllret genom ihärdigt, kollektivt arbete.

Utan en stund tillsammans med Nietzsche hade dessa tankar aldrig satts på pränt. Jag skriver, men jag gör det inte ensam. Skrivande är som ett samtal, ett utbyte. Författaren är död, hävdade Foucault. Och han gjorde det, devis med inspiration från Nietzsche, och i samverkan med sin samtid. Texter och tankar växer fram genom och i samspelet mellan bifall och kritik. Ingen människa eller enskilt verk är en ö. Upprepad skillnad, slump och mellanrum är vad som frambringar världen. Det är i alla fall så jag ser på kultur och sammanhangen jag ingår i, för att jag inspirerats av tänkare som till exempel Nietzsche. Och det guldkorn som mejslats fram ur hans mylla av texter, eller "Strötankar och sentenser" som är titeln på del två av Mänskligt, alltförmänskligt, lyder:
"God bok kräver tid." -- Varje god bok smakar kärvt när den kommer ut: den har felet att den är ny. Dessutom är den levande författaren till skada för den, ifall han är känd och något omtalad: för alla människor förväxlar upphovsmannen och hans verk. Vad där finns av ande, sötma, guldglans kan utvecklas först med åren, vårdat av en växande, därefter redan gammal och till slut traderad beundran. Mången timme måste ha förflutit, mången spindel ha spunnit sin nät däröver. Goda läsare gör en bok allt bättre och goda motståndare hjälper den att klarna.
Det är lätt att förföras av det som är nytt. Speciellt om det går att koppla till någon som är känd och beundrad. Detta vet alla bokförläggare, som läser manus av kändisar med lite mer överseende än andras texter. För de vet att bokens innehåll, med kändisens namn på framsidan kommer att bli läst och uppmärksammas, just för att det är hen som står bakom det och den. Kvalitet är således vanskligt att uttala sig om, förrän det gått en tid. Värdet av en tanke går att uttala sig om först efter att det cirkulerat ett tag i en kulturell gemenskap, först efter att det stötts och blötts av beundrare och kritiker. En boks värde visar sig först med tiden, först när den utsatts för tidens tand. Värdet skapas således kollektivt, genom att boken hålls för värdefull, av många. Det krävs kollektiv handling för att kultur ska bli hållbar, för att demokratins ska fungera och för att det ska gå att tala om kvalitet.

Sensmoralen i detta är att vi borde lyssna mer till varandra, och ta hand om det gemensamma. Av det enkla skälet att det är den enda vi har. Ensamma är vi ingen. En scen utan publik är en enslig, död plats. Vill man vara där och suktar man efter kollektivets beundran måste man acceptera att man är en del av helheten. Och man borde vara tacksam och ödmjuk för den uppskattning man får. Alla har allt att tjäna på omsorg om kulturen, den gränslösa kulturen som slipas av tidens tand. När Barack Obama valdes till president för åtta år sedan visade han tydligt att det var så han såg på uppdraget, och den är också den tanken, den inställningen som präglat hela Obamas presidentperiod. Vi får se hur det blir med den saken under de kommande fyra åren. Trumps signum är orden: "You are fired!", och hans kampanj har varit en av de smutsigaste hittills. Hans sätt att behandla demokratin har varit minst sagt vårdslöst. Återkommer till det och utvecklar den tanken i nästa bloggpost.

söndag 18 december 2016

ADHD-dagboken, om att försöka förstå det obegripliga

Sakta går det allt tydligare upp för mig att jag nog aldrig fullt ut kommer att kunna förstå mig själv. Ändå försöker jag, liksom jag alltid försökt och kommer fortsätta att försöka så länge jag lever. Jag har förlikat mig med insikten om att svaren jag söker, om vem jag är och hur jag fungerar, varför jag tänker och agerar som jag gör, inte existerar och aldrig kommer att finnas. Jag söker alltså något som inte går att hitta, något som ständigt förändras, som är undflyende och vagt till sin natur. Jag har insett att om jag vill ha några svar måste jag skapa dem själv. När jag väl insåg detta var det som ett slags lugn spred sig inombords. Att det inte finns något svar är ju ett svar i sig. Ett slags fast punkt, eller en utgångspunkt att bygga något på.

Jag förändras hela tiden och följer därför mer med, upptäcker och förundras snarare än styr och kontrollerar processen. Jag är förändring mer än något. Så fort jag fastnar i ett förutsägbart mönster växer behovet att bryta mig loss. Det måste inte ske med en gång, men trycket växer och förr eller senare måste känslan få utlopp. Som tur är behövs inga dramatiska förändringar, det räcker att oförutsägbarheten ökar och att det finns utrymme för inspiration och kreativitet. Jag är beroende av sammanhang och anpassar mig hela tiden efter givna förutsättningar. Det får gärna vara föränderliga sammanhang och nya besked kan jag snabbt finna mig i, bara det är tydliga och raka besked som faktiskt gäller. Så länge det finns utrymme för mig att vara kreativ trivs jag. Så länge jag får arbeta mot målet efter eget huvud. Att däremot tvingas hållas på halster av människor som velar eller inte kan bestämma sig, att tvingas vänta på att kunna göra något för att den jag samverkar med inte riktigt vet eller hela tiden ängsligt ändrar sig är enormt och närmast fysiskt plågsamt. Jag anpassar mig och följer med, om jag bara får göra det på mitt sätt.

Förändringen tar sig en massa olika uttryck. Humöret går upp och ner hela tiden på oförutsägbara sätt. Även där följer jag förundrat med. Både i de blixtsnabba skiftningarna och de lite längre svängningarna. Jag pendlar på gränsen till bipolaritet, men pendlingen mellan ytterligheterna svänger tillräckligt fort för att jag inte ska fastna i något av läget. Känslorna växlar också snabbt och jag har nära till både skratt och gråt, hopp och förtvivlan. Det var som tur är länge sedan jag lärde mig förstå att det aldrig är så bra eller dåligt som jag befarar. Jag har lärt mig förstå att känslan av upplevelser och intryck aldrig går att lita på. Den jag är har tvingat mig utveckla en reflekterande inställning och analytisk kompetens. Utan den skulle jag aldrig klarat mig så bra som jag ändå har.

Kanske är det för att jag är den jag är och fungerar som jag gör som jag trivs med att försöka bringa reda i kulturens komplexitet. Jag är van vid att leva med och tvingas hantera icke-linjär förändring och frågor utan givna svar. I kulturforskningen kan jag göra dygd av sådant som är problematiskt i andra sammanhang. Att aldrig kunna hålla en tanke särskilt länge och att ständigt tvingas börja om är påfrestande i vardagen. Och att dessutom hela tiden mötas av andras förundran, både välvilliga frågor och kritik, blir påfrestande i längden. Fast det är ju så mitt liv ser ut, det är den jag är och jag vet inget annat. Det var först i vuxen ålder jag insett att jag är annorlunda. Jag varken kan eller vill byta. Jag har lärt mig leva med och hantera den jag är, och i kulturvetenskapen har jag hittat en uppgift, en typ av problem som passar mig som hand i handske. Man skulle kunna säga att jag påbörjade min universitetsutbildning redan i mellanstadiet när jag tydligt började skilja ut mig och tvingades inse att jag var annorlunda. Att klara sig genom mobbingen på högstadiet blev ett slags examen i livets hårda skola. Tänk om jag vetat då att kampen om förståelse av mig själv skulle komma till nytta senare i livet. Fast hur nöjd jag än är idag med hur det blev skulle jag nog ändå velat vara som andra, där och då. Nu är det som det är och idag skulle jag inte vilja byta. Jag har lärt mig enormt mycket om livet och världen genom att studera den från marginalen och genom det prisma som min kropp är och fungerar som.

Olika forskare har olika personligheter. Det borde vara en tillgång. Tillsammans når man längre än på egen hand. Genom samverkan mellan olika forskare med olika kunskaper och kompetenser bredas sökfältet, växer verktygslådan och chansen ökar att resultatet av samverkan blir mer användbart. Tyvärr är det inte riktigt så man ser på forskarkompetens idag. Det finns ett slags norm i akademin, liksom i samhället i övrigt, som premierar den eller det bästa. Det antas finnas en enda väg till kunskap, en best practice. Därför effektiviseras och standardiseras verksamheten. Konkurrens antas driva kvalitet och debatten som utser vinnare är vägen fram. Forskningen strömlinjeformas och bara den som använder rätt metoder, ställer rätt typ av frågor och besvarar dem enligt mallen kan räkna med att bli tagna på allvar, upphöjda till expert eller geni och därmed lyssnade på. Mångfalden minskar och dynamiken mellan olika forskare, olika perspektiv och typer av svar elimineras och betraktas som ovidkommande, problematiskt brus som ska reduceras. Platserna där kunskap kan utvecklas krymper och taket sänks allt mer. Forskning handlar om att passera nålsögon och om att bli accepterad. Därigenom blir världen platt och kunskapen endimensionell. Och så länge kulturen och samhället kan kontrolleras är det i och för sig oproblematiskt, men eftersom verkligheten inte fungerar så, eftersom livet och tillvaron är komplex och förändras icke-linjärt kommer alla kulturella uppfattningar som inte rimmar med verklighetens verkliga karaktär förr eller senare att rasa samman, oavsett hur bländande och fantastiska de uppfattas som.

Jag är en varm anhängare av den intellektuella rörelse som går under namnet neurodiversitet och som omfamnar mänsklighetens mångfald och främjar samverkan mellan olika personligheter. Istället för att söka efter den eller det bästa kan man samverka och bredda den gemensamma kompetensen. Bara så kan klimathotet och mångfaldsutmaningen hanteras, genom att mänskligheten inser att olikhet bara  är ett hot om man letar efter det enda svaret eller frälsaren. Mänskligheten rymmer all världens vishet, men den kunskapen, den kompetensen kan bara komma alla till nytta om vi inser att vi kompletterar varandra. Liksom flugans öga består av tusentals facetter kan mänsklighetens perceptionsförmåga och kognitiva kapacitet öka dramatiskt om vi bara slutar drömma om Messias, den ende, den bäste som ensam löser alla problem. Tillsammans förfogar vi över gemensamma förmågor som vida överträffar även den mest briljante forskare. Istället för att diagnostisera och medicinera människor för att få dem att anpassa sig till en allt smalare norm, skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle därmed kunna integreras i samverkansprojektet som mänskligheten trots allt är. Framtiden är öppen och ingen vet vad som lurar bakom hörnet. Ingen kan veta vilka kunskaper och kompetenser som kan komma att behövas imorgon, i en föränderlig värld.

lördag 17 december 2016

En sprucken vas håller längst

En sprucken vas håller längst, är en låt av Ulf Lundell. Den är med på skivan Evangeline. Jag tyckte om den skivan och lyssnade mycket på Lundell under de där formativa åren mellan 20 och 30. Sedan gick jag vidare, och han förändrades. Vissa av låtarna håller forfarande och bär på en poetisk kraft och längtan efter det som är vackert i livet. Reflektioner över sådant som det idag inte riktigt finns tid och plats för. Sådant som trängs bort i jakten på effektivitet och den eller det bästa. Det fanns en tid när Lundell kunde beskriva livets olika sidor på ett sätt som tilltalade mig. Idag är jag osäker. Han blev med tiden och stigande ålder arg och bitter. Men den där raden, den där titeln: En sprucken vas håller längst, har fastnat. Jag tror på den tanken och vårdar den ömt och här vill jag reflektera över olika innebörder i tanken.

Jag vill inte bli bitter. Fast det är svårt. När man jämför hur det är med hur det skulle kunna vara, (som jag tror är en textrad i en gammal Hola Bandola låt) är det lätt att förtrösta och ge upp. Kämpar men den sidan hos mig, med uppgivenheten och svartsynen. Tycker jag är rätt bra på det. Jag tror inte att jag kan förändra världen och jag är fortfarande nyfiken och vill lära mig mer och bli bättre på att förstå. Det har kommit att bli meningen med mitt liv, att tänka och skriva, utan ambition att driva förändring. Genom att blogga ställer jag mina kunskaper och kompetenser till allmänhetens förfogande och öppnar upp för samtal. Det är en annan sak jag lärt mig, att den som debatterar har lättare att bli bitter. Att ge sig in i en debatt kan vara lockande, för det finns 50 procents chans att man vinner och får del av hela äran. Fast man kan så klart lika gärna förlora, och tappar man greppet och förlorar skärpan blir man en förlorare och var man en gång betraktad som vinnare är det lätt att bli bitter. Om man istället väljer samtalets väg minskar chansen att man tar hem hela spelet, men oddsen för att bli vinnare sjunker å andra sidan dramatiskt. I ett samtal är alla vinare om man bara lyssnar och lär av varandra. Det handlar inte om att komma överens eller om att utses till segrare, bara om att tänka tillsammans. Ett uppslag till samtal, en tanke att mötas kring, skulle kunna vara: Vad betyder raden, en sprucken vas håller längst? Det finns inget givet svar på frågan, den är en öppning till flera olika svar, och ju fler som samtala desto större blir chansen att man hittar olika men lika bra svar.

Hos mig väcker textraden en hel massa tankar. Det som är skadat men älskat vårdar man mer än det starka och friska. Den som är svag möts med försiktighet och lyhördhet. Det finns alltså ett slags hoppfullt budskap i tanken på att det som är skadat men som ändå håller ihop är mer värdefullt än den eller det som är helt och oövervinneligt. Den som anser sig sitta inne med sanningen, den som vet och har rätt (den som vunnit en debatt) blir lätt arrogant och slutar lyssna. Hen blir sig själv nog och antas klara sig på egen hand. Om det är normen och vad som idealiseras blir samhället kallt och hårt. Det är en tanke som sliter isär. Det som är kantstött måste behandlas med omsorg. Det gäller lika för ting, tankar och människor. Tänk om det var normen, om det var utgångspunkten i samhället. Omhändertagande, lyhördhet och gemenskap skulle främjas på ett helt annat sätt. Idag behandlas den som är sjuk med misstänksamhet. Det skulle kunna vara annorlunda och alla skulle vinna på att ändra inställning. En sprucken vas håller längst, är en vacker tanke. En påminnelse om förgänglighet och livets skörhet.

Tänker vidare. Tänker på hur vi ser på texter och skrivande i akademin. Texterna som publiceras måste vara helt färdiga och noga granskade. Tilliten till kvalitetssäkringssystemen är i det närmaste blind. Det skrämmer mig även utan påminnelsen om systemets bräcklighet som Paulo Macciarini innebär. Det som skrämmer är den binda tilltron till Sanningen. Min erfarenhet är att ofärdiga texter väcker större lust att samtala än perfekta. En perfekt text tystar och bestämmer. Den som vill resa kritik tvingas ha minst lika mycket på fötterna som den och det som kritiseras. Det hämmar kunskapsutvecklingen och passiviserar studenterna som lätt kan få för sig att studier på högskolan handlar om att flytta färdig information. Jag vill att mina studenter ska lära sig tänka själva. Jag vill samtala med och lära mig nya saker tillsammans med studenterna. Istället får jag höra av dem att andra lärare sagt att de inte får uttrycka egna åsikter i texterna de lämnar in. Även här kan tanken på att en sprucken vas håller längst bli användbar. En öppen och trevande text som väcker fler tankar och frågor än vad som besvaras är enklare att reagera på och tänka med. Därför bloggar jag, med intentionen att nästa bloggpost ska bli bättre. Hela tiden. Nästa, nästa, nästa. Jag tillåter mig att inte alltid skriva perfekt, inte för att göra slarvighet till en dygd utan för att jag faktisk tror på pedagogiken som ligger nedlagd i tanken på att en sprucken vas håller längst. Ämnet jag intresserar mig för, kulturen jag undersöker, lämpar sig heller inte för peer-review processens fixering vid klarhet och detaljer. Det systemets fokusering på den och det perfekta och rimmar illa med kunskapen jag söker. Kulturen jag forskar om skapas mellan människor och forskaren vet inte mer om det aktuella sammanhanget än människorna som lever i det. Därför tror jag på samtalet och därför är jag kritiskt till kravet på exakthet. Forskare kan inte bestämma eller förklara i detalj vad eller hur man ska göra för att få det samhälle man önskar.

Associerar till andra artister. Leonard Cohen till exempel: There's a crack in everything. That's where the light comes in. Eller på Håkan Hellströms homage till Cohen: I sprickorna kommer ljuset in. Det perfekta är stängt och färdigt, perfekt och kontrollerat i detalj. Eller är det själva verket dött. Livet är inte perfekt. Evolutionen drivs framåt av en enda princip: Upprepningen av misstag. Det är i sprickorna som ljuset kommer in, och utan ljus finns inget liv. Det är inte bara spruckna vaser som håller längst, sådana behållare innehåller också mer liv. Det är inte bara en poetisk tanke, det är en livsvisdom. Ett sätt att se på bildning, kanske? En kvalitetssäkras examen, eller livsvisdom och insikt om livets bräcklighet. Vad är mest hållbart i en osäker tillvaro?

Betoningen på det perfekta leder till att simuleringar, identiska avbildningar blir målet för vetenskapen. Jag tror mycket mer på simulacra som kunskapsmål. En bild som liknar men som INTE är identisk med det som avbildats. Ett slags sprucken vas som med hjälp av fantasin kan bli perfekt, men där ljuset ändå kommer in. Om simulacra var idealet i vetenskapen skulle kreativitet och nytänkande premieras på ett helt annat sätt än idag. En karta som stämmer överens med verkligheten som kartan beskriver, in i minsta detalj är ingen karta och fungerar inte som orienteringsverktyg. Det är skillnaden, brotten, revorna och sprickorna som ger liv åt framställningen och hjälper oss förstå verkligheten som i sig är långt ifrån perfekt. Människan är inte perfekt. Det kan bara en maskin vara, och den är död. Människan är inte mekanisk. Människan är komplex, sammansatt och maskinisk. Det är felen, inkonsekvenserna och sprickorna som ger oss liv och gör oss till människor. Ändå talar vi om den mänskliga faktorn som något negativt. Trots att vi innerst inne vet att en sprucken vas håller längst.

fredag 16 december 2016

Människan har två öron och en mun av en anledning

Kultur är ett enormt fascinerande ämne, av en hel massa olika anledningar. Allt och alla både påverkar och påverkas av kultur. Och både kulturförnekarna och de som inser att kultur är en dimension av tillvaron man bör ta på allvar både påverkar och påverkas lika mycket. "Ja, ja, det säger du, men jag har en annan bild", tänker många. Väldigt många. Sedan undrar man varför problemen hopar sig och varför lösningarna inte fungerar. Bara för att man låtsas att det man inte förstår inte finns betyder inte att det är så. Som sagt, kultur är enormt fascinerande, samtidigt som det är frustrerande att se och förstå utan att bli tagen på allvar. Kunskap är inte makt. Den som väljer att inte se eller försöka förstå kommer att få ett försprång i kampen om makt. Särskilt gäller det kunskap om kultur. Kunskap om det som händer mellan människor, om det som alla påverkas av men ingen kontrollerar, är oundgänglig kunskap i arbetet med hållbarhet. Vill vi VERKLIGEN bygga ett hållbart samhälle finns massor av viktiga insikter att hämta från humaniora och kulturvetenskap. Om vi verkligen vill.

Människor vill en massa olika saker. Att vilja och drömma är enkelt. Många vill äta massa gott och samtidigt vara smala. Man vill nå framgång men vill inte lägga ner arbetet som krävs. Det söks därför ständigt genvägar och förnekas. Och kommer det någon säger sig ha en enkel lösning på ett komplext problem riktas alla blickar dig. Så fungerar makt. Den som lärt sig spela sina kort väl kan nå stora framgångar, men makt och framgång är aldrig någon enskilds förtjänst. Ju mer kulturen förnekas desto mer komplext blir samhället, och ju svårare det är att förstå desto enklare blir det för den som är beredd att sälja sin själ för makt, pengar och framgång. Säger man bara de magiska orden: Jag vet hur det är och jag har en lösning, kan man räkna med att man blir lyssnad på. Om man däremot faktiskt vet och förstår, och dessutom säger: Det är svårt och komplext, men om vi arbetar tillsammans kan samhället bli hållbart, får man räkna med att bli bemött med tystnad. 

Det är summan av allt som sägs och görs i ett sammanhang som avgör hur detta sammanhang kan/ska förstås och hanteras. Här finns en tydlig paradox inbyggd, en svår tankenöt att knäcka för att kunna hitta lösningar på problemen och utmaningarna vi står inför, som faktiskt fungerar. Det stora flertalet samhällsmedborgare är oftast goda och vill för det mesta väl, och det utförs också en massa goda handlingar, av väldigt många människor, hela tiden och överallt. Egoismen syns sällan explicit, och de flesta känner inte igen sig om man beskriver dagens samhälle som präglat av egoism och egennytta. Vem? Jag? Aldrig! De flesta kan räkna upp långa listor på goda gärningar. Få är genuint onda. Majoriteten vill i grund och botten väl. Ingen tvekan om detta. Samtidigt kvarstår faktum, summan av samtliga handlingar som utförs inom en kontext är vad alla har att hantera och leva med samt är ansvariga för. Och jag har svårt att se att vi lever i ett hållbart samhälle präglat av godhet. Följande inslag i samhället är svårt att förneka: näthat, främlingsfientlighet, mobbing, utslagning, arbetslöshet och tiggare på gatorna, samt likgiltighet inför dessa problem. Det är reella problem, som finns på insidan av vårt samhälle. Vore vi som grupp betraktat genuint goda funnes inga problem. Så hur ska man då förklara situationen, hur ska samhället kunna bli hållbart? Hur man än tänker och ser på saken kan ingen slingra sig undan. Som grupp är alla gemensamt ansvariga. Tänker fler så, oftare, ökar chansen att samhället förändras i den riktning alla säger sig vilja. Om fler tar ett kollektivt ansvar behöver dessutom alla göra mindre och kan ändå uppnå mer. Där finns nyckeln till gemensam framgång och långsiktig hållbarhet. Det ser och förstår man om man studerar kultur, och lyssnar man bara på forskarna som studerat dessa saker inser man att det må vara svårt, men inte omöjligt att faktiskt bygga ett samhälle som fungerar och kan härbärgera mångfald och olikhet. Det är så jag vill se på begreppet bildning, som en samling mänskliga kompetenser av både teoretisk och praktisk natur. Studier av kultur ger inga svar, men man blir bättre på att ställa frågor och hantera komplexitet. Kan man bara inse faktum, att människan har TVÅ öron och EN mun av en anledning är första steget redan taget. Sedan gäller det bara att ta ett steg till, och sedan ytterligare ett ...

Situationen har ett namn: Fångarnas dilemma, ett klassiskt filosofiskt problem. Vi lever mitt i det, och tvingas gemensamt hantera konsekvenserna av det. Så ser samhällets paradox ut, och det är också ursprunget till kulturens komplexitet. Samhället blir inte som vi vill, utan som vi agerar tillsammans. Om samhället inte är gott eller hållbart beror det på våra kollektiva handlingar, inget annat. Och ingen annan än jag har makten att förändra. Samhället uppstår som en konsekvens av att jag och alla andra handlar som vi gör i vardagen. Varaktig förändring kan bara komma till stånd i och genom handling, och det är vidare enda sättet att vidmakthålla det tillstånd man tror på och vill se förverkligat. Kultur blir till i och genom handling, kollektivt. Det finns ingen väg ut ur eller sätt för en enskild individ att friskriva sig. Ansvaret för kulturens konsekvenser är kollektivt. Den insikten behöver förstås mer och bättre och den behöver spridas i samhället. Avsaknad av sådan kunskap om sakernas tillstånd behövs för att skapa förutsättningar till en positiv förändring. Låt mig illustrera hur jag tänker med ett tankeexempel, från skolans värld.

Det handlar om det mikroklimat som skapas i skolsalen, om den kultur som byggs upp på en utbildning eller en skola. Präglas kulturen som helhet, av talande, eller lyssnande? Min spaning är att vi rör oss oroväckande snabbt i riktning från övervägande lyssnande till dominans av talande. Att lyssna är svårt. Det är enklare att bara öppna munnen och ge luft åt sina åsikter.

Vad får detta för konsekvenser? Vad händer när flertalet vill bli lyssnade på, men fåtalet kan och vill lyssna? Om utrymmet inte vore begränsat hade vi inga problem, då skulle allas röster kunna höras, men utrymmet är i högsta grad begränsat, och det krymper stadigt i takt med effektiviseringar och besparingar, när mer ska hinnas med på kortare tid. Där och då finns varken tid eller plats för alla att tala, och när allt fler allt oftare vill göra sin röst hörd kommer allt färre att erbjudas möjligheten. En annan konsekvens är att det som sägs inom ett talarklimat måste slipas av mer i kanterna, innehållet måste förenklas och rösten måste höjas. Annars når inte budskapet fram. Talarsammanhang präglas därför av allt mer polariserade debatter, och det finns allt mindre tid och färre utrymmen för nyansering. Tillvarons komplexitet döljs på detta sätt, och det framstår som om samhället är överblickbart och möjligt att kontrollera. I det korta perspektivet är det också så, men på sikt leder detta tänkande till stora risker. För när eftertanke betraktas som en förlegad lyx och allt fler är intresserade av att lyssna, reflektera och gå på djupet, förstärks känslan av att vi har kontroll. Krisen som västvärlden just nu går igenom och som inte kan ha undgått någon talar sitt tydliga språk: På kollektiv nivå har vi ingen koll, ändå låter vi oss invaggas i motsatsen. Ledarna möts och folket röstar. Fast det eder inte till kontroll. Det enda som  möjligen går att kontrollera oss själva och möjligen gruppen vi tillhör. Samhället riskerar att gå under medan vi står kvar på däck med flaggan i topp.

Ett annat scenario är möjligt, om bara fler är beredda att agera lite annorlunda. En lyssnarkultur är fullt möjlig, den kan växa fram ur spillrorna av det som nu i allt snabbare takt vittrar sönder. En kultur där alla lägger sig vinn om att lyssna, och där det anses viktigare att kunna lyssna bra, än att tala väl. Där finns det tid för reflektion, för det är enda sättet att lyssna. Där finns det tid och utrymme för tystnad, vilket är en förutsättning för kritiskt tänkande. Där samtalar man mer och debatterar mindre, man utbyter tankar. Där begrundar man det som sägs, och den som har något att säga får en chans att förmedla innehållet. Lyssnarkulturer präglas av ömsesidig omsorg om det som ägs gemensamt, som till exempel kulturen. Och alla vet att om åhörarna lyssnar välvilligt och har tålamod med den som talar, då blir hen bättre och det går lättare att förstå vad som sägs. Det är en förutsättning för att kunna framföra komplexa kunskaper och analytiska insikter. Dolda samband som kräver tid och uppmärksamhet för att upptäckas och förstås kan bara upptäckas i ett klimat där det finns tid och utrymme för att vända och vrida på kunskaperna.

Talarsammanhang får vi om vi om vi inte gör något åt saken tillsammans. Lyssnarkulturer kräver kollektiv omsorg. Det ena är långsiktigt hållbart, det andra är det inte. Vilket samhälle vill du leva i, och tror du är det bästa för de flesta? Jag vet vad jag tror på: Lyssnande, lärande, långsiktigt hållbara, handlingar. Kunskapen i centrum, gemenskap och marginaler, tid för eftertanke och ömsesidig omsorg om kulturen som alla både påverkar och påverkas av.