Kunskap kan inte upphandlas i konkurrens

Läser en intressant debattartikel i SvD. Den handlar om svenska ungdomars självförtroende vad gäller deras mattematiska förmågor ställt i relation till faktiska mattekunskaper, i jämförelse med resultat från andra länder. Det är Nima Sanandaji som skrivit artikeln och han skriver följande (och jag har fetmarkerat det jag vill diskutera).

I den senaste versionen av TIMSS jämförs också kunskapsläget hos de 5 procent av åttondeklassarna som har högst betyg i sina respektive länder. De svenska elever som är duktigast får betyget 590 på en skala där 500 har satts som genomsnittet. Med undantag av Norge klarar sig Sverige sämre jämfört med alla utvecklade västländer i studien. Avståndet är enormt till Taiwan, där de 5 procent av de bästa eleverna får hela 765 i betyg. Det bådar inte gott i ett globalt kunskapssamhälle, där allt större del av näringslivets konkurrenskraft är kopplat till medarbetarnas kunskaper.

Anmärkningsvärt nog ligger de svenska toppstudenterna också efter sina motsvarigheter i Georgien, Armenien, Kazakstan, Ukraina, Litauen och Rumänien. I Turkiet och Ungern ligger toppstudenterna mer än 50 poäng högre än i Sverige. Tack vare revolutionerande satsningar som Coursera – en global tjänst för onlineutbildning som redan nått upp till fyra miljoner användare – kan elever runtom i världen för en billig peng ta del av de utbildningar som erbjuds på toppuniversitet som Stanford och Princeton. Liknande satsningar gör att ambitiösa ungdomar, också i länder som Kazakstan, kan konkurrera med svenska elever på den globala talangmarknaden.

Många olika undersökningar visar på att svenska ungdomar har sämre kunskaper i förhållande till andra länder. Och som lärare på högskolan känner jag igen bilden som målas upp. Förkunskaperna har minskat dramatiskt på senare år, inge tvekan om det. När förkunskaperna, det blivande studenter har med sin i högre utbildning minskar kommer mindre tid att kunna lägga på att vidareutveckla kunskaperna. Slutresultatet, ända upp på doktorsnivå minskar som en följd av ... vad då? Att det finns problem i den svenska skolan behöver man inte jämföra med andra länder för att konstatera. Det räcker att tala med lärarna som varit med ett tag.

Finner det oklart vad debattören vill uppnå. Ordet konkurrens nämns med jämna mellanrum i artikeln. Det globala kunskapssamhället och dito talangmarknad, nämns också. Tonen är ganska raljant och synen på svenska ungdomar och personalen i skolan lite nedlåtande.

För att anpassa oss till konkurrensen behöver vi inte bara satsa på att markant höja kunskapsnivåerna i svenska skolor. Det kan också behövas kampanjer som informerar studenterna om var de internationella kunskapsnivåerna ligger. Självförtroendet kan behöva anpassas till verkligheten.

Faktum är för det första att det inte finns något enkelt svar på frågan om vad problemen beror på. Och för det andra blir är det uppenbart att debattören, som tydligt har anslutit sig till Svenskt Näringsliv och Reforminstitutets hållning, varken tänker delta i arbetet med att komma till rätta med problemen eller ens bemöda sig om att försöka reflektera över hur man skulle kunna göra.

Det jag ser skymta fram mellan raderna är en obehaglig människosyn, en naiv kunskapsuppfattning och dessutom ett cyniskt ekonomiskt tänkande. Det står i det sista citatet att "vi" behöver höja kunskapsnivåerna. Vilka vi är definieras inte närmare, men som jag läser orden handlar det om den svenska skolan och de svenska ungdomarna. Företagens ansvar för landet nämns inte, men av den återkommande formuleringen och betoningen på det globala kan man misstänka att problemet förväntar man sig att någon annan ska åtgärda. Problemet i och med den svenska skolan är inte isolerat till skolan, det ligger djupt inbäddat i det svenska samhället. Och där finns och påverkar även företagen. Först när vi (och här menar jag alla vi som lever och verkar inom Sveriges gränser) inser att både problemet och lösningen på det samma är gemensamt och först när vi börjar samarbeta och när alla tar ömsesidigt ansvar kan vi hoppas på att finna en lösning.

Jag finner det allvarlig att stora företag med svenska ägare har en så pass raljant och nedlåtande syn på potentiella arbetare. Och när man dessutom inte verkar förstå att kunskap inte är något man bara kan beställa fram samt när man enbart är intresserad av relationen mellan resultaten i olika länder, då är det svårt att känna optimism inför framtiden.

Företagen som agerar på den globala marknaden har enorm makt och när/om den makten vänds mot och spelar ut medborgare i olika länder mot varandra, då är det allvarligt. Företagen har också ansvar för situationen, ett stort ansvar. Och så länge som de vägrar inse det och så länge man helt och hållet förlägger ansvaret för den uppkomna situationen hos eleverna, medborgarna och samhället, som man enbart ser som resurser som uteslutande finns till för företagen, då är det allvarligt.

Att resultaten sjunker i skolan och att det är bättre i utvecklingsländer kan mycket väl bero på att ungdomarna har genomskådat detta, att de inser att de inte är värda något som individer i företagens ögon. Att de bara uppfattas och bemöts som resurser vars kunskaper och förmågor ägs av företagen. Ungdomar i utvecklingsländer har möjligen lättare att motivera sig då deras familjer är mer pressade ekonomiskt och för dem kan en anställning vara enda vägen till ett bättre liv.

Kunskap är oerhört komplext, liksom utbildning. Det är ingen isolerad del av samhället, det är aspekter av helheten som är lika integrerade i vartannat som företagen, politikerna och (världs)medborgarna. Kunskapsnivåerna kan inte bara höljas, vilket debattören och Svenskt Näringsliv påstår. Först måste man ha en uppfattning om vad kunskap och sedan vilka åtgärder som är lämpliga. Inom näringslivet kanske konkurrens är universallösningen, men det gäller inte ifråga om utbildning och framförallt inte om det handlar om kunskap. Motiven för att lära eller att inte lära för den delen är komplexa. Och det enda vi vet är att allt och alla hänger ihop och således har ett gemensamt ansvar för den uppkomna situationen.

På Högskolan Väst, där jag arbetar, har vi regeringens uppdrag att utveckla former för Arbetsintegrerat Lärande. Många av oss som arbetar på högskolan, forskare, lärare och studenter vill inget hellre än samverka med företagen. Men lärandet blir inte INTEGRERAT förrän företagen visar en vilja att samverka med oss, på jämlik grund, med sikte på ett bra och hållbart framtida samhälle. Kunskap är skapat och ömsesidigt upprätthållet vetande, som får sitt värde i och genom dess användning. Kunskap är ingen produkt som kan beställas fram eller upphandlas i konkurrens.

Passion för kvalitet

Det sker omorganiseringar på jobbet, som ett led i omställningen av akademin och som en konsekvens av nedläggningen av kulturvetarprogrammet och rådande besparingskrav. Organisationen tightas till och effektiviseringsåtgärder genomförs enligt direktiv uppifrån, från högsta ort. Akademin liknar, i enlighet med Björklunds vision, allt mer en produktionsenhet, en väloljad (kunskaps)industri. Marginalerna minskas och vardagen regleras allt mer i detalj, tidsvinster görs överallt. Därför finns idag allt mindre tid för eftertanke. Kvalitetssäkringsprogram ersätter allt mer eftertanken, kritiskt tänkande och marginaler. Ansvaret för upprätthållande av kunskap delegeras därigenom till systemet, vilket innebär att ingen har eller kan ta ansvar. Effektivitet är ledordet och alla offentliga organisationers mantra är snabbare, mer, billigare. Kunskap mäts idag framförallt med kvantitativa mått, antalet artiklar och var man publicerar sig är viktigare än innehållets kvalitet. Det är som om väggarna och taket tränger sig på. Platser och tid för att andas blir allt svårare att finna på jobbet. Tänka, läsa och fördjupa kunskaper, förkovra sig och studera för lusten att lära, får man göra på fritiden idag.För det är naturligtvis inte så att behovet av kunskap och kvalitet har minskat. Tvärt om! Insikten om behovet har däremot minskat i samhället, skrämmande fort.

Tron på kvalitetssäkringens tillförlitlighet och målsäkringsarbetets precision är utbredd och motiverar effektiviseringsivern ytterligare. Åtgärderna och omorganiseringen påverkar inte kvaliteten och kunskapen, utfallet av det akademiska arbetet. Det är den allmänna åsikten, tills motsatsen bevisats. Det finns ingen möjlighet eller något intresse hos någon att resa invändningar, inifrån akademin. Utvärdering av verksamheten genomförs av externa aktörer och styrningen sker från Utbildningsdepartementet. Ansvaret sprids härigenom ut på ett sätt som gör att alla kan svära sig fria eller skylla på andra. Konsekvensen blir att ingen styr och ingen tar ansvar, och kvaliteten blir lidande. 

Att vara forskare idag liknar på många sätt arbetet på något av tillverkningsindustrins löpande band. Akademin levererar artiklar och utredningar, vilka används för att motivera politiska och ekonomiska beslut som tagits i ett tidigare skede. Överflödet av artiklar gör att makten kan välja och vraka i utbudet tills man hittar en studie som stödjer beslutet, och tid för att kontrollera relevansen i valet finns inte och dessutom antas alla artiklar som publicerats hålla samma klass. Kritiskt granskning överlåts allt mer åt journalister, som liksom akademikerna dignar under samma ekonomiska krav på avkastning som tvingar dem att skriva kortare, snabbare och allt mer populistiskt. Samhället består av kommunicerande kärl. Ingen människa eller organisation är en ö, allt och alla hänger ihop.

Samhället urholkas på detta sätt inifrån, av sina egna krav. Ingen styr processen, den är självgenererande. Ingen ond kraft eller individ finns därför att skylla på. Alla är vi medlöpare och understödjer mer eller mindre processen, i och genom att leva i vardagen, i samhället. Ingen ändring av förhållandena finns i sikte, men allt kan ändå förändras snabbt. Av krav som uppstår som en konsekvens av inre spänningar kan en helt ny syn på saker och ting utvecklas och behov av nya sätt att organisera akademin skapas, fort. Hoppet är det som håller en uppe och det enda man har att klamra sig fast vid. Det kan bli bättre, det måste bli bättre.

Av ovanstående skäl var det oerhört befriande att igår, som en konsekvens av omorganiseringarna på jobbet, få träffa en människa som lever och verkar helt på tvärs mot rådande samhällsnorm. Vi avtackade några kollegor genom att åka till en plats utanför Vara. Där träffade vi Sivan, som jobbar med ost. Hennes passion är ost och hennes mission är kvalitet. Den enda smolken i glädjebägaren är att hon vittade om hur svårt det är att få tag i högkvalitativa råvaror. Hennes möjligheter att leverera kvalitetslagrad ost minskar för varje år som går, för att bönderna inte har tid eller ekonomiska möjligheter att ta hand om sina djur och marker. Effektivseringens konsekvenser är som sagt inget isolerat fenomen. Alla drabbas, på ett eller annat sätt.

Sivan är helt unik! Hennes företag Sivans ost drivs med ett enda mål för ögonen och det är kvalitet. Verksamheten ska gå runt och överleva, det är som jag förstod saken det enda ekonomiska kravet man har satt upp för sig och företaget. Härigenom kan all kraft och energi läggas på att skapa och upprätthålla kvalitet. På hemsidan står följande att läsa.

I ett garage på västgötska Vara slätten finns ett himmelrike för alla ostälskare. Här lagrar Sivan, och hennes familj, sina ostar som har blivit uppskattade av så väl krögare och politiker. Sivan har mottagit flera utmärkelser för sina unika kunskaper om att lagra ost. Hennes specialiteter är långlagrade svenska hårdostar. Gastronomiska Akademins Diplom 2011 tilldelades Sivan Johansson för att noggrannt och länge lagrat och lyft fram svenska ostar.

Det finns inga genvägar till kvalitet. Inga system eller modeller, koncept i världen kan skapa det som Sivan och hennes familj i generationer har byggt upp. Under många år var hon bara känd i närområdet. Hennes intresse var riktat mot osten och kvalitet, inte mot marknadsföring, profit eller publicitet. Därför tog det tid innan ryktbarheten spred sig, men när väl krögarna i landet, som också drivs av passion och som aldrig kompromissar med kvaliteten, nosat rätt på Sivan fick hon både uppmärksamhet och utmärkelser. Hon skulle kunna sälja sitt varumärke och dra sig tillbaka. Istället väljer familjen att fortsätta driva verksamheten i liten skala, för att upprätthålla kvaliteten. Passionen för ost och möjligheten att få fortsätta med det man gör går inte att mäta i pengar. Respekt och vördnad är vad jag känner, och tacksamhet för att jag fick uppleva 

Kvalitet går inte att beställa fram eller skapa modeller för. Kvalitet växer alltid underifrån, ur passionen för, vad det nu är man brinner för. Kvalitet kräver en del, men betalar mångfalt igen. Effektivitet och lönsamhet däremot lovar en massa, men ger sedan långt mindre tillbaka än det kostar.

Sivan ger mig hopp. Hon visar att det går och kompromissar inte med kvaliteten, drivs av passion. Därför var det extra sorgligt att lyssna på henne när hon berättade hur svårt det är att hitta bra råvaror. Bönderna som drivs av ekonomiska effektivseringskrav tvingas till stordrift, vilket i sin tur gör det svårt att hinna med att kontrollera kvaliteten på foder och annat. Konstgödning och antibiotika vill man inte använda, men man tvingas av ekonomiska och effektiviseringsrelaterade krav till det. Och Sivan, samt i förlängningen alla som värnar kvalitet och som har en passion för god mat, blir förlorare. Betänk här att det fortfarande finns många som kan och är beredda att betala för kvalitet, men eftersom kraven omfattar alla och slår över hela linjen är det idag svårt att överhuvudtaget få tillgång till råvaror.

Jag ser ett tydligt samband här. Tänk om akademin var en plats där dem som fanns och verkade där fick drivas av sin passion för kunskap och lärande, och tänk om kvaliteten sattes i första rummet? Tänk om. Tänk vilket samhälle som skulle kunna växa fram som en konsekvens av ett sådant perspektivskifte. Tänk vilka möjligheter, till ökad folkhälsa, bättre kunskap och förutsättningar för långsiktig hållbarhet som ligger däri. Det krävs inga stora insatser för att vända utvecklingen, inga kostsamma reformer, bara en tankemässig omsvängning hos fler av oss, i vardagen.

Höjer på hatten och böjer på nacken, i vördnad för Sivan och alla där ute som drivs av passion och som brinner för äkta kvalitet!

Anexakt? Precisering av det vagas vaghet. Komplement till det exakta.

Antingen är det som studeras exakt, eller också är det diffust. Det så det brukar heta och det är den typen av kritik som kulturvetare ofta drar på sig när de rör sig i den akademiska världen. Detta antingen-eller som är så förföriskt och retoriskt tacksamt. Antingen är du med mig, eller också mot mig. Intuitivt känns det som den enda möjliga uppfattningen, vilket gör alla avsteg från denna kunskapsteoretiska princip till obegripligt snömos. Makten som ligger i den skenbara enkelheten går inte att underskatta. Därför kändes det befriande när jag hos Fredrika Spindler, i hennes bok om Deleuze får möjlighet att återknyta bekantskapen med ett begrepp som jag först nu inser storheten i. Anexakt vetenskap. Den är varken naturvetenskapligt exakt, eller hermenetiskt subjektiv. Det anexakta är en precisering av allt det som finns i världen men som inte är exakt, linjärt och möjligt att räkna på.

Kulturvetenskapen är som jag ser på den en anexakt vetenskap. Begreppet är ursprungligen hämtat från Husserl, men det är i Deleuze och Guattaris bearbetning som den blir konstruktiv och användbar för en posthumanistisk kulturvetenskap. Husserls anspråk på fenomenologin som han menar är anexakt är allt för stora och uppvisar lite för mycket av antingen-eller för att vara användbar i samtal (som är Deleuze metod), vilket Deleuze och Guattri visar i en av passagerna där begreppet nämns i, "Traktat om nomadologin - Krigsmaskinen." De skriver följande (och jag fetmarkerar det jag finner viktigt och vill resonera vidare om).

Husserl talar om en protogeometri som gäller vaga, det vill säga vagabonderande och nomadiska morfologiska essenser. Dessa essenser skiljer sig från de sinnliga tingen, men också från ideala, kungliga eller imperiala essenser. Den vetenskap som behandlar dem, protogemetrin, skulle själv vara vag, vagabonderande: den skulle varken vara inexakt likt de sinnliga tingen eller exakt likt de ideala essenserna, utan anexakt och likväl sträng (”inexakt i sin essens och inte genom en slump”). Cirkeln är en fixerad och ideal, organisk essens, men det runda är en vag och flytande essens som på en gång skiljer sig från cirkeln och från alla runda ting (en vas, ett hjul, solen ...). En teorematisk figur är en fixerad essens, men dess transformationer, deformationer, ablationer och augmentationer, alla dess variationer, utgör figurer som är problematiska och vaga men likväl strikta, i form av ”linser”, ”flockblomster”, eller ”taggighet”. Man kunde säga att de vaga essenserna från tingen extraherar en bestämning som är något mer än ängsligheten, nämligen kroppsligheten, vilket till och med kanske implicerar en ”kroppens ande” [esprit de corps]. Men varför ser Husserl i detta en protogeometri, en sorts mellanstation och inte en ren vetenskap? Varför låter han de rena essenserna bero på en gränsövergång, trots att varje gränsövergång som sådan tillhör det vaga? Snarare finns här två olika, formellt skilda uppfattningar av vetenskapen – men, ontologiskt sett, ett enda interaktionsfält där en kunglig vetenskap ständigt söker bemäktiga sig den nomadiska eller vaga vetenskapens innehåll, och där en nomadisk vetenskap ständigt får den kungliga vetenskapens innehåll att fly undan. Vad som i sista hand räknas är den ständigt rörliga gränsen. Hos Husserl (men även hos Kant, även om i omvänd form: det runda som cirkelns ”schema”), kan man notera en klar uppfattning av den nomadiska vetenskapens irreducibla karaktär, men samtidigt också en önskan hos Statsmannen eller den som tar Statens parti att bibehålla den kungliga vetenskapens legislativa och konstitutiva prioritet. Varje gång man förblir vid denna prioritet gör man den nomadiska vetenskapen till något för-, para- eller subvetenskapligt. Framför allt kan man inte längre förstå relationerna mellan vetenskap och teknik, vetenskap och praktik, eftersom den nomadiska vetenskapen inte bara är en simpel teknik eller praktik, utan ett vetenskapligt fält där problemen angående dessa relationer ställs och löses på ett helt annat sätt än i den kungliga vetenskapen. Staten producerar och reproducerar ständigt ideala cirklar, men det krävs en krigsmaskin för att göra något runt. Man måste alltså bestämma den nomadiska vetenskapens egna kännetecken för att förstå såväl den repression den underkastas som den interaktion i vilken den ”uppehåller” sig.

Samtal mellan vetenskaper är vad som leder mänsklighetens vetande framåt. Det är i utbytet mellan olika discipliner, kompetenser och vetenskapliga intressen och temperament som fruktbar och användbar kunskap uppstår. Kunskap som inte kontrollerar världen utan gör den begriplig och omformar den. Vetenskap handlar om att förstå världen och om att lära sig leva i och med den, inte om att ta makten över livet, kulturen och naturen. Naturvetenskapen är exakt till sin natur och dess verktyg är skapade för att hantera det exakta i världen. Kulturvetenskapen däremot har verktyg som kan hantera allt det som är anexakt, vilket alltså inte ska förväxlas med inexakthet eller oklarhet. Det anexakta är till sin natur vagt och det är inget problem, det är så det är. Naturen uppvisar både exakthet och vaghet. Och då blir vetenskapen missvisande om den på förhand bestämmer att det exakta är bättre än det anexakta. Det är olyckligt om vetenskap blir en kamp om vem som har den bästa kunskapen, för det tar kraft och fokus från uppdraget. Tänker här på ett av citaten från Nietzsche, om samtal och om fördelen med två sanningar.

Säga två gånger. - Det är bra att från början uttrycka en sak på två olika sätt och ge den en höger- och en vänsterfot. På ett ben kan sanningen visserligen stå, men på två kommer den att kunna gå och vandra runt.

Detta skulle kunna vara konturerna till ett vetenskapligt samtal mellan olika vetenskapsgrenar med olika intressen, verktyg och mål, men som samverkar i mänsklighetens tjänst. Vi har ett val här, antingen samarbetar vi eller så bekämpar vi varandra. Jag ser inget positivt i kampen. Jag vill samtala och närma mig världen och kulturen i sin fulla vidd. Och det kan jag göra med hjälp av begreppet anexakt som hjälper mig sätta ord på kulturvetenskapens egenhet och kunskapsmål. Detta är jag på inget sätt ensam om att göra (här finns en bra och klargörande text, till exempel), men det är av underordnad betydelse. Det viktiga är inte vem som var först, utan att det fungerar.

Åter till Deleuze och Guattri, till det andra stycket där begreppet anexakt förekommer i kapitlet om Krigsmaskinen.

Hur ska man då definiera denna materia-rörelse, denna materia-energi, detta materia-flöde, denna materia i variation, som går in i och ut ur sammansättningarna? Det är en destratifierad och deterritorialiserad materia. Det förefaller oss som om Husserl gjorde ett väsentligt framsteg i tänkandet när han upptäckte en region av materiella och vaga essenser, det vill säga vagabonderade, anexakta och likväl stränga essenser, och skilde dem från fixerade, metriska och formella essenser. Vi har sett att de vaga essenserna lika mycket skiljer sig från de formade tingen som från de formella essenserna. De utgör oskarpa mängder. De bildar en typ av kroppslighet (materialitet) som varken ska sammanblandas med den formella och intelligibla essentialiteten eller med sinnliga, formade och varseblivna tingsligheten. Denna kroppslighet har två kännetecken: å ena sidan hänger den intimt samman med gränsövergången som förändring av tillstånd, en deformations- eller transformationsprocess i en rumtid som själv är anexakt, och verkar i termer av händelser (ablation, adjunktion, projektion ...); å andra sidan hänger den samman med de expressiva eller intensiva kvaliteter som utgör ett ”mer eller mindre”, och produceras likt variabla affekter (motstånd, hårdhet, tyngd, färg ...). Det finns alltså en ambulerande sammankoppling mellan händelser och affekter, vilken konstituerar den vaga kroppsliga essensen och skiljs från den sedentära förbindelsen ”fixerad essens-egenskaper som följer därav i tinget”, ”formell essens-format ting”. Tvivelsutan tenderade Husserl att göra den vaga essensen till ett slags mellanläge mellan essensen och det sinnliga, mellan tinget och begreppet, en smula som Kants schema. Är inte rundheten en vag eller schematisk essens, ett mellanläge mellan de sinnliga runda tingen och cirkelns begreppsliga essens? Rundheten existerar egentligen bara som en tröskelaffekt (varken platt eller spetsigt) och som en gränsprocess (runda till), genom de sinnliga tingen och de tekniska agenterna: kvarnsten, torn, hjul, spinnrock, hylsa ... Men den är bara ett ”mellanläge” försåvitt detta mellanläge är autonomt och först och främst sträcker ut sig självt mellan (ingen och mellan tankarna för att instifta en helt nya relation dem emellan, deras vaga identitet.

Det vaga är en del av världen, i kraft av sig själv. Detta är ett faktum som måste accepteras om man vill förstå världen så som den fungerar i praktiken, om det är levande natur eller kultur man vill undersöka. Det anexakta är lika viktigt och betydelsefullt som det exakta. Jag vill med Nietzsche se det som två sanningar som står på var sitt ben och som kan röra sig och därigenom ge bättre svar på människors frågor om livet, verkligheten och världen vi är utkastade i och tvingas hantera för att garantera samhällets långsiktiga överlevnad.

Låt oss sluta bekriga varandra. Sanningen står på två ben, inte ett, och båda benen behövs för att kunna får till stånd samtal om den värld och verklighet vi alla delar. Ingen vetenskap kan ensam svara på allt, men gemensamt kan olika discipliner hjälpa varandra att skapa bättre svar. Det anexakta är precis lika viktigt och reellt som det exakta.

Dagens Nietzsche: Den fria viljans tyranni

Efter ett långt sommaruppehåll, semester och förra veckans mjukstart med jobb är nu allt som vanligt igen och jag tar upp det nedlagda läsprojektet som handlar om att ta sig igenom filosofen Friedrich Nietzsches samlade verk. Har kommit till slutet av band tre och har precis börjat på det sista tillägget till boken Mänskligt, alltförmänskligt; Vandraren och hans skugga. Hittar där en massa tankeväckande aforismer, som får bilda utgångspunkt för dagens bloggpost.

Nietzsche är som många vet nihilist, det vill säga han utgår från att det inte finns något utanför människans värld som människor måste beakta för att leva ett gott och hållbart liv, alla värden och sanningar utgår från människan. Inget är eller blir mer giltigt än vad människor gör det till. Nihilismen som Nietzsche för fram handlar inte om att allt är lika bra. Nihilism kräver istället en väl utvecklad förmåga till kritiskt analytiskt tänkande för att livet ska fungera och kulturen ska blomstra.

Så vad innebär det att vara människa? Nietzsches svar och utgångspunkt är att det krävs och innebär långt mindre än vad människor i allmänhet förmår förstå och acceptera. Människan är med Universums mått lika obetydlig som myrorna i skogen är för jorden. Den tid som mänskligheten existerat är bara ett ögonblick av ett ögonblick i förhållande till Universum. Nietzsche hjälper oss förstå detta smärtsamma faktum. Och ett sätt att göra det på är att lansera nihilismen som utgångspunkt för livet på jorden. Nietzsche riktar sitt fokus mot människans värld och det människan skapat, för där finns alla svar människan behöver för att leva.

Av någon anledning har det inte ansetts räcka. Mänskligheten ansåg länge att människan var en fattig, syndig, obetydlig och ofullkomlig varelse i relation tänka gudomar. Detta är en tanke som Nietzsche gör upp med. Han tar dör på myten om Gud och tron på att det finns någon yttersta kunskap att sträva efter. Vetande är skapat och kunskap är det som människor känner igen och accepterar (på mer eller mindre goda grunder) som kunskap, varken mer eller mindre. Nihilismen är en filosofi för fria andar, vilket är undertiteln på boken.

"I begynnelsen var". - Att förhärliga uppkomsten - det är en metafysisk naturdrift, som på nytt ger sig till känna vid ett betraktande av historien och gör en helt övertygad om att det värdefullaste och viktigaste överallt finns i begynnelsen.

Vad är det som gör begynnelsen och sökandet efter definitiva, yttersta svar så eftersträvansvärt? Vad är det som lockar i frågor som; varifrån kommer jag, och hur började allt egentligen? Vad är det annat än ett fåfängt sökande efter kontroll. Varför anses frågan om  livets och Universums uppkomst som det finaste man kan ägna sig åt? Betänk att det är en uppfattning som skapats av människor. Det finaste Nobelpriset är det i fysik, men det i sig gör det inte till mer värdefullt än något annat pris. Värdet av kunskapen bestäms genom kulturella överenskommelser, inte av någon eller något externt. Hur kommer sig detta? Det är den typen av frågor och genom filosofiskt arbete med att söka svar på dem som leder Nietzsche fram till hans nihilism. Och den tanken leder honom till tankar om viljans (eventuella) frihet.

Viljans frihet och isoleringen av fakta. - Vår invanda oprecisa iakttagelse uppfattar en grupp av företeelser som en och densamma och kallar den ett faktum: mellan detta och ett annat faktum tänker den sig därjämte ett tomrum, den isolerar varje faktum. Men i verkligheten är vårt handlande och inhämtande av kunskap aldrig en sekvens av fakta och tomma mellanrum, utan ett ständigt flöde.

Om verkligheten är ett flöde, ständig tillblivelse och om flödet är icke-linjärt. Vad nyttar det då att söka svaren på viktiga frågor i ett avlägset förflutet? Varför är frågan om livets uppkomst mer värdefull än frågor som rör förutsättningar för livet här och nu? Svaret på den typen av frågor bestäms kollektivt av oss människor, enligt Nietzsche. Och om vi vill att svaren på frågorna ska vara så bra och användbara som möjligt är nihilismen en viktig utgångspunkt, för den påminner oss om hur avgörande det är vad vi håller för sant, för det kommer att styra vårt handlande och ge upphov till konsekvenser. Ansvaret för handlingarnas konsekvenser är vårt och ingen annans.

Nu är tron på viljans frihet oförenlig just med en föreställning om ett evigt, ensartat, odelat och odelbart flöde: den förutsätter att var enskild handling är isolerad och odelbar; den är en atomlära på viljandets och insiktens område. - Lika oprecist som vi upplever karaktärer, just så förfar vi likaså med fakta: vi talar om identiska karaktärer, identiska fakta; men varken det ena eller andra existerar.

Kultur är varken isolerad eller odelbar, den är tvärt om kollektivt delad. Igen människa är en ö, allt och alla påverkar varandra. Det får så klart betydelse för kunskapen och synen på sanning. Tron på viljans frihet blir allt svårare att upprätthålla ju mer man forskar och tänker på kultur. Vad är mina egna tankar och vad är influenser utifrån? Finns det någon metod att klargöra detta, en gång för alla? Knappast. Ändå försöker vi. Patenträtten är bara ett exempel, liksom upphovsrätten. Men handlar dessa båda frågor inte mer om makt än om egentligt ursprung? Allt talar för att kunskap är en process, ett flöde ett ständigt pågående kollektivt arbete som hela tiden bygger vidare på andras tankar. Viljan är med andra ord inte min, den är bara en individuell reaktion på det som kommer i min väg på min resa genom livet, tillsammans med andra människor.

När vi klandrar och berömmer är det under den felaktiga förutsättningen att det finns identiska fakta, att det finns en hierarki av olika sorters fakta, som svarar mot en lika hierarkisk världsordning: vi isolerar alltså inte bara enskilda fakta utan i sin tur likaså grupper av föregivet identiska fakta (gott, ont, medlidsamt, missunnsamt agerande osv.) - i båda fallen felaktigt. - Ord och begrepp är den lättast synliga förklaringen till att vi tror på en sådan isolering av beteendegrupper: med dem betecknar vi inte bara fenomenen, vi tror oss därmed ursprungligen också komma åt deras väsen.

Hittar vi bara ursprunget kommer vi att nå insikt om tingens innersta väsen. Tänker närmast på sökandet efter Higgspartikeln, eller Gudspartikeln som den också kallats. Vad är sökandet efter den om inte ett sökande efter livets och Universums yttersta väsen. Nietzsches beskrivning är med andra ord giltig även idag, för sökandet efter kunskap om världen ser lika dan ut idag som för drygt 100 år sedan, för även om kunskapen har utvecklats så är det samma drivkraft och samma måttstock för sanning som fortfarande driver arbetet och som bestämmer kunskapens värde. Värdet finns dock inte i världen, utan upprätthålls kulturellt genom att det erkänns kollektivt. Fakta är ingen isolerad företeelse, den är en konsekvens av sammanhanget där kunskapen används.

Av ord och begrepp förleds vi än idag oupphörligt att tänka saker enklare än de är, skilda från varandra, odelbara, var och en existerande i och för sig själv. I själva språket döljer sig en filosofisk mytologi, som i varje ögonblick blommar upp på nytt, hur försiktig man än är. Tron på viljans frihet, det vill säga på identiska fakta och på isolerade fakta - har i språket en beständig evangelist och advokat.

Språket, som behandlas i en annan serie bloggposter här på Flyktlinjer, är med andra ord centralt att undersöka om  man vill förstå människan. Och språket är per definition aldrig mitt eller isolerat, det är alltid kollektivt och föränderligt, ett flöde av icke-linjär tillblivelse. Språket är en central det i den uppsättning delar som krävs för att en varelse skall kunna kännas igen som människa. Inget är som sagt isolerat eller möjligt att plocka ut ur helheten och betrakta som viktigare än något annat. Tron på den fria viljan må vara stark, men det gör den inte mer rimlig för det. Livet och verkligheten är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Och fasthållandet vid tron på en fri vilja får konsekvenser för kunskapen som behövs för att leva ett gott liv. Vad vi överallt har att gör med är alltså ömsesidig påverkan och kollektiv tillblivelse.

Människan som den mätande. - Kanske har allt moraliskt beteende hos mänskligheten sitt ursprung i den oerhörda inre upphetsning som bemäktigade sig urmänniskorna när de upptäckte måttet och mätandet, vågen och vägandet (ordet "människa" betyder ju den mätande, hon har velat uppkalla sig efter sin största upptäckt!). Med dessa föreställningar gick de vidare till företeelser som är helt omätbara och ovägbara men till en början inte tycktes vara det.

Nihilismen förändrar ingenting, den bara ser och värderar människan för vad hen är. Nihilismen är en hjälp på vägen i det mödosamma arbetet med att skapa regler som fungerar för social samvaro och samhällsbyggande. Ett verktyg som får sitt värde i och genom hur det används och genom konsekvenserna som handlandet resulterar i. Nihilismen är inte ett reflexmässigt ifrågasättande av kunskaper, det är mer en påminnelse om att även om det verkar vara så kan det mycket väl vara si, istället. En uppmaning till vaksamhet. Ett rörligt tänkande, eller för att använda Nietzsches egna ord;

Säga två gånger. - Det är bra att från början uttrycka en sak på två olika sätt och ge den en höger- och en vänsterfot. På ett ben kan sanningen visserligen stå, men på två kommer den att kunna gå och vandra runt.

Det skulle kunna vara ett slags programförklaring till nihilismen, ett vetande som aldrig slår sig till ro, ett vetande som rör sig i takt med och tillsammans med världen och livet. Ett vetande som inte låser fast, utan öppnar upp. Ett vetande som frigör människan från den fria viljans tyranni.

Språkfilosofiska reflektioner 5

Deleuze och Guattari undersöker lingvistiken, så som den förstods och användes på 1970- och 1980-talen, när de skrev på sin bok. Deras sätt att närma sig språket skiljer sig från den lingvistik som vad den rådande i Frankrike då. Hur det ser ut i Sverige idag vet jag inte riktigt. Börjar därför denna post med att söka fördjupad kunskap, om ämnet Lingvistik. På Göteborgs Universitets hemsida står följande, som förklaring/beskrivning av ämnet.

Lingvistik är den allmänna vetenskapen om den mänskliga språkförmågan, mänskliga språk och språklig kommunikation. Inom ämnet behandlas språkets olika aspekter: Fonetik, fonologi (språkets ljudsida), morfologi och syntax (språkets ordformer och grammatiska struktur) samt semantik och pragmatik (språkets betydelsesida och användning) ur fysiskt, biologiskt, psykologiskt och socialt perspektiv.

Troligen har det hänt saker inom ämnet sedan Deleuze och Guattari skrev sin text, helt säker har det utvecklats, kanske med inspiration från filosofernas tankar. Av beskrivningen att döma tar man ett helhetsgrepp på språket och det undersöks utifrån en rad olika aspekter och ingångar. Även människokroppen finns med som en aspekt för språkutvecklingen. Informationen på hemsidan är dock inte speciellt klargörande, söker mig vidare, till Wikipedia. Där finns mer information att hämta. Det handlar om språk, om att förstå vad det är och hur det fungerar. Av inlägget på Wikipedia att döma är det Noam Chomsky som är nestorn och den vart teorier idag är mest gångbara, vilket väcker en del tankar.

Noam Chomsky är inflytelserik och hans makt över vetandet och vetenskaperna som rör språk är stor, det visades inte minst i ett avsnitt av Vetenskapens värld som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Programmet handlade om en forskare som under många år studerat en indianstam i Amazonas och som där funnit indikationer på att Chomskys förklaring kanske kan revideras. Han ville undersöka detta närmare, men hindrades att genomföra sin undersökning av forskare som gjort sin en karriär på och i Chomskys efterföljd. Ett typexempel på hur kunskap och makt är två sidor av samma sak. Chomskys teori benämns, Generativ grammatik, och förenklat handlar den om att språket är nedärvt och finns inbyggt i den mänskliga hjärnan. Detta vänder sig Deleuze och Guattri emot, för det är en tanke som utgår från att det finns en och en enda yttersta princip som förklara språket, vilket de menar är omöjligt. Inget kan förklaras på det sättet, eftersom allt befinner sig i rörelse och förändring. Både världen, människan och språket, allt skapas i processer av icke-linjär tillblivelse, menar Deleuze och Guattari.

På Youtube finns klipp (här och här) från en berömd debatt mellan Chomsky och Foucault visar sig skillnaden mellan hans teori, som utgår från tanken att kunskap bottnar i fundamentala principer, och Foucault (som verkar i samma tanketradition som Deleuze (som också finns på Youtube) och Guattari) som utvecklat tanken om att kunskap överallt är ett resultat av maktordningar och interaktion mellan en mängd olika aspekter och aktörer inom ramen för sammanhang samt att ingen absolut punkt att förankra vetandet i existerar.

Den lingvistik Deleuze och Guattari förfäktar är med andra ord en lingvistik utan någon fundamental utgångspunkt, en lingvistik som inte försöker kontrollera och stänga in språket. Deleuze och Guattari lanserar en nomadologisk lingvistik som följer med språket och som intresserar sig för det som händer mellan människorna som talar och orden som används, en lingvistik som undersöker effekter av språk, istället för språkets yttersta, oföränderliga lagar och principer. Vad jag finner hos Chomsky är stora kontrollanspråk och krav på sanning och lydnad. Hos Deleuze och Guattari finner jag verktyg för att förstå och arbeta med språk som är levande. Det senare, praktiken och effekterna, intresserar mig mer än sanningen, därför återvänder jag efter denna utvikning till Deleuze och Guattri.

We call order-words, not a particular category of explicit statements (for example, in the imperative), but the relation of every word or every statement to implicit presuppositions, in other words, to speech acts that are, and can only be, accomplished in the statement.

Effekter av kombinationer av specifika ord och uttalanden av dessa ord, är vad som studeras av den nomadologiska lingvistiken. Relationen mellan orden, talet och effekterna, hela det sammanhang där språket används och förändras. Där finns svaret på vad språket är, i mellanrummen som är oändliga eller obestämbara. Mellanrum är en obestämd plats, till skillnad från människans biologi. Kultur är också en obestämd plats och därför går den lika lite som språk att studera direkt. Språk och kultur kan bara studeras indirekt, via affekter och konsekvenser, i handling, genom att följa med aktörerna i det flöde vari de blir till.

Order-words do not concern commands only, but every act that is linked to statements by a "social obligation."

Order-word är inte bara uppmaningar, det är alla ord som ger upphov till effekter. Det är dessa ord som studeras av nomadologiska lingvister, ord som inte går att koppla till effekter är att betrakta som störande bakgrundsbrus. Det är effekter som är det viktiga, det som går att studera. Det andra får man vackert lämna därhän, eller avvakta med tills man hittar ett sammanhang där effekter går att iaktta.

Every statement displays this link, directly or indirectly. Questions, promises, are order-words.

Noam Chomskys Generativa grammatik blir med detta sätt att se på saken ett exempel på order-word, för det är tvingande och uppfordrande. Det går bara att hålla med till 100%, eller avfärda teorin, för den är inget verktyg, den har universella anspråk. Deleuze och Guattari reser inga sådana anspråk, deras lingvistik är ingen förklaring, det är ett verktyg för att förstå. Vi får inspiration och mandat att studera själva, vår egen samtid, i eget namn. Chomsky kräver lydnad och underkastelse, och studerar vi språk med hjälp av hans teori tillfaller resultatet honom, i kraft av upphovsman.

The only possible definition of language is the set of all order-words, implicit presuppositions, or speech acts current in a language at a given moment.

Eftersom språk förändras, förändras också dess lagar och regler. Därför går det bara att studera språk indirekt, genom språkliga praktiker och med fokus på effekter. Det är nomadologins utgångspunkt, och verktyg för det arbetet samt fler tankar om och förklaringar till den synen på språk kommer i fortsättningen.

Balans är den (tråkiga) nyckeln till hållbarhet

Tider av balans och harmoni är eftertraktade, i alla fall i teorin. Samtidigt kan det uppfattas som trist att ha kontroll och överblick. Därför behövs även balans ifråga om balansen, för att långsiktigt kunna leva i harmoni krävs tider av disharmoni och såväl toppar som dalar. Det gäller för både människor och samhällen. Idag lever vi dock i och med en annan syn, det extrema är vad som eftersträvas. Tvära kast är vad som genererar vinster (och förluster) på börsen, och enorm individuell framgång eftersträvas och idealiseras.

Dagens Under Strecket handlar om synen på filmstjärnor genom tiden. Där visar historikern Kim Salomon hur stjärnornas glans falnat betydligt under senare år. Vad säger det om vår tid och vilken roll spelar stjärnorna, för individer och kulturell förändring. Inser att det har med hållbarhet att göra, eller att tankarna i alla fall kan användas som utgångspunkt för att resonera kring sådana frågor.

Filmstjärnornas flärdfulla liv är artificiellt och saknar förankring i verkligheten. De är ovanliga människor men ändå vanliga. Deras glamourvärld borde enkelt kunna avfärdas som ytlig och enfaldig. Hjärtformade swimmingpooler och rosa limousiner vittnar om prålighet. Likväl förtrollar och lockar den flyktiga prakten. Det tycks finnas ett envist behov av att förföras av deras livsstil, skönhet och karisma. För många fungerar stjärnorna som existentiella bollplank. Inblick i deras privatliv reser frågor som: Varför måste de spåra ur? Är de inte nöjda med sina liv? Är berömmelse och pengar inte lika med lyckan?

Kändisar triggar fantasin och får oss att tänka kring våra egna liv och mina drömmar får genom dem ett slags måttstock. Kändisar visar att det går att höja sig över mängden, att det är lönt att drömma och kämpa för att nå sina drömmars mål. Kändisar som lever sina och allmänhetens dröm hjälper oss även att reflektera över berömmelsens baksida och svårigheterna med att kunna realisera alla sina drömmar. Hur lycklig blir man egentligen av att få allt man vill ha? Kändisar fyller på det sättet en viktig funktion i kulturen och samhället.

Filmidolernas livsstilskoncept imiteras och kopieras. De inspirerar till att pröva olika identiteter och utstaka alternativa sätt att vara. De fungerar också som en sorts stand-in i drömlivet, som lever ut publikens fantasier, justerar självbilder, återskapar triumfer och tragedier. Stjärnkulten handlar vidare om att lösa identitetsgåtor, om vem som egentligen gömmer sig bakom de olika maskerna. Alla känner dem så väl och ändå inte alls.

Att filmstjärnor på detta sätt hänför sin publik beror i grunden på psykologiska och kulturella behov. Människor förstår inte nödvändigtvis världen genom idéer, utan berömda personer som filmstjärnor utgör relativt ofta ett filter genom vilket verkligheten betraktas och tar form. Små dagliga livsval kodas med kändisvärlden som mall.

Kändisar och stjärnor ger materiell form åt immateriella drömmar. Därför är det intressant att, som Salomon gör, studera kändisar och synen på dem, genom historien, för det säger väldigt mycket om samtiden. I artikeln spelar tekniken en viktig roll. Synen på filmstjärnan förändras när film upplevs i andra format än storbild. En berättigad fråga är då vad som händer när allt fler, allt enklare och billigare kan producera film. Vad gör det med synen på kändisar och med kulturen vi lever i? Det är en öppen fråga.

Internet har fört med sig en utveckling vi saknar facit till. Den digitala revolutionen har emellertid förvandlat vardagsrummen till privata inspelningsstudior och öppnat för global exponering. Med den nya teknologin kan alla skapa sin egen arena. Kändisstatus nås genom att följa en gör-det-själv manual och hela processen sker i datorer; från produktion till distribution. Med en bärbar kamera kan allt dessutom göras från köket, gatan eller närmaste kafé. Att antalet filmstjärnor minskat i jämförelse med början av 1990-talet är begripligt i det perspektivet. Istället för att beundra andra marknadsförs och lanseras det egna egot.

Tekniken hjälper oss kanske idag att förverkliga den dröm som stjärnorna tidigare utgjorde ställföreträdare för. Andy Warhol nämns i artikeln, vilket får mig att tänka på hans uttalande om de berömda 15 minuterna i rampljuset. Har skrivit om det tidigare, om hur det kan tolkas på olika sätt. Ett sätt att förstå orden är att alla har fått sig tilldelade 15 i rampljuset och att det gäller att ta vara på dem när man står där, för sedan har chansen gått en förbi. Ett annat sätt att förstå handlar om att det finns ett begränsat utrymme för stjärnglans i världen och att om den samlade glansen fördelas jämnt över populationen så räcker den till 15 minuter per person. Den tolkningen gör jag. Så väljer jag att se på och tänka kring Warhols uttalande. Den tolkningen har med kultur samt balans och hållbarhet att göra.

Om det är så att det finns en begränsad mängd stjärnglans i världen, då handlar det om fördelning. Och därmed blir det intressant att studera människors drömmar om berömmelse och deras strategier för att marknadsföra sig själva och det egna egot. Om mängden är begränsad, om alla omöjligt kan bli stjärnor, då gör det något med oss om det blir många som vill och försöker. Stjärnglans blir ett slags kulturell hårdvaluta. Min berömmelse vinner jag på bekostnad av någon annans. Det premierar inga positiva egenskaper och det skapar misstänksamhet och oginhet. Egoismen sprider sig och alla vänder sig mot varandra. Jag-lojaliteten sprider sig, och min framgång är viktigare än hur jag når den. Ett sådant tänkande kanske inte finns, men det finns frön till det i samtidskulturen, och det är inget positivt scenario som riskerar att utvecklas. En kall värld, utan solidaritet och gemenskap. En allt annat än hållbar värld.

Dagens tidning innehåller även en annan artikel på samma tema. Det är Daniel Sandströms krönika, som har titeln: Kafka hade aldrig fått bli en sommarpratare. Texten är fylld av kloka och tankeväckande uppslag att reflektera vidare kring, som liksom Understreckaren kan sägas handla om hållbarhet. Sandström skriver om klassiska myter och den sensmoral de förmedlar.

Mytologins huvudpersoner vill bli gudalika och överskrider därmed en gräns – därför straffas de. Vår tid tänker precis tvärtom. Vi är mer förtjusta i tanken på superhjälten, den som blir närapå gudalik.

Är det vår tids mytologi? Kritikern Daniel Mendelsohn har i essäboken ”Waiting for the barbarians” påpekat just likheterna mellan de klassiska myternas gestalter och dagens populärkulturella hjältar. Men den stora skillnaden, säger Mendelsohn, är att berättelserna om superhjältarna alltid är uppbyggliga och slutar gott. Den mobbade får superkrafter, den blyge blir ett attraktivt muskelpaket, den ensamme och ifrågasatte nörden blir till sist hela stadens räddare. Och så vidare.

Drömmen om ett liv i rampljuset, som kändis, går på tvärs med klassisk mytologi där sådant beteende straffar sig. Tänker även på den föraktade Jante som håller ner alla individuella ambitioner till förmån för gruppen och gemenskapen. Värt att reflektera över detta. Vilket samhälle får vi om allas strävan efter berömmelse underblåses och välkomnas? Vad händer med det gemensamma, allt det som behövs för att jag ska få möjligheten att bli stjärna? Eftersom det krävs en stor publik för att någon skall kunna kallas stjärna blir jag allt mer benägen att ta till mig uppfattningen om det ohållbara i ekvationen. Jag ser poänger med Jante och med de klassiska myterna, även om jag förstår lockelsen i tanken på att alla kan bli stjärnor och lyckas.

De klassiska myterna lär oss att livet ofta är orättvist och grymt, att mänskliga misstag och dumdristighet är det normala. Myternas extrema konstfullhet kontrasterar mot det krassa budskapet: shit happens. I myten är individen och övertron på individens förmåga ofta orsaken till problemet, inte lösningen på det.

Med dagens språkbruk skulle vi säga att en Aktaion eller en Ikaros är losers, klantskallar som gapade över för mycket. Och däri finns förstås en förklaring till varför den populärkulturella berättelsen helst undviker sådana öden. Mänskliga tillkortakommanden har en begränsad efterfrågan. Misstag, lidande och kriser kan accepteras men då oftast som temporära hinder på vägen i framgångssagans dramaturgi.

Visst har tillkortakommanden låg efterfrågan, men det vi bör fundera kring i så fall är vad det får för konsekvenser. Vad betyder det att vi idag inte ser eller förstår värdet i en utbredd kulturell insikt om hur man hanterar misslyckanden. Om och när alla bara bara bryr sig om sin personliga framgång går något värdefullt förlorat, gemenskapen och solidariteten med medmänniskorna. Vi lever alla här på jorden, just nu och i enlighet med rådande regler och konventioner. Det finns lagar, eller snarare kulturella begränsningar, som inte går att överskrida. De klassiska myterna handlar om dessa lagar, eller i alla fall ser jag på dem på det sättet. Och jag tolkar det som att Sandström håller med.

Jag slogs av detta när jag efter semestern kom hem till Sverige och lyssnade på några sommarpratare i P1. Jag hade säkert otur när jag rattade in programmet, men jag hörde påfallande många berättelser som bara handlade om framgång. Det var miljardärer, hockeyproffs och modebloggare med framför allt en sak gemensamt: att de var lyckade.

Det är skillnad på att se stjärnor på filmduken och att på distans drömma om kändisars liv och att lyssna på dem i radion. Mediet påverkar budskapet och när man hör hur vanliga entreprenörerna och proffsen låter är det lätt att förledas tro att framgången finns runt hörnet, om jag bara sköter mina kort. Sanningen är emellertid att den viktigaste framgångsfaktorn, just för att utrymmet är oerhört begränsat, är tur. Det som framförallt gör stjärnor till stjärnor är slumpen. Visst krävs det hårt arbete, men eftersom många jobbar oerhört hår utan att nå framgång visar det att det inte räcker.

Slumpens roll och turen som krävs för att lyckas är det ingen som talar om, av förklarliga skäl. Den som har kämpat för att uppnå sin dröm vill så klart inte erkänna att det har med tur att göra. Därför blir lottomiljonärer aldrig kändisar, även om alla drömmer like mycket om det som att bli filmstjärna. Det krävs ingen ingående undersökning eller exceptionell begåvning för att inse att slumpens roll är central för framgång. Och på samma sätt är det lätt att förstå att ingen erkänner det eller ser på sin personliga framgång på det sättet. Just därför är det viktigt att påminna sig om detta. Och ett sätt att göra det på är att lyssna på myter och losers.

Hur hade det gått om Franz Kafka traskat in på Sveriges Radio och föreslagit sig själv som sommarpratare? ”Jag tänkte tala om hur mycket jag avskyr min far, min asketism och min skräck för mat, min oförmåga att knyta an emotionellt till de kvinnor som jag träffar, mina drömmar om att förvandlas till en insekt”.

Jag är inte säker på att det hade blivit något program. Kafkas prosa går inte att omformulera till modern framgångssaga, lidandet leder ingen vart, man förvandlas inte till Spindelmannen, man blir på sin höjd en insekt. Som självhjälpslitteratur är den värdelös.

Självhjälpslitteraturen är samma andas barn. Läs en bok, följ några råd, så kan även du lyckas. Alla kan lyckas, med rätt inställning och metoder. Den som misslyckas har sig själv att skylla, det är motsatsen till Jante. Det är problemet som finns med en överdriven tro på individens möjligheter att lyckas. Fler borde fundera mer på vilken typ av hjälp de verkligen behöver och vad som faktiskt fungerar, för både individen och för samhället och över tid.

Samtidigt innehåller en litteratur som Kafkas, precis som de klassiska myterna, en annan form av hjälp. De lär oss något om villkoren för att vara människa, berättar något annat än instagramlyckans tyranni. Det är som W H Auden skrev i sin berömda museidikt, ”Musée des Beaux Arts”, om Pieter Bruegels tavla ”Ikaros fall”: ”About suffering they were never wrong, the Old Masters; how well, they understood its human position”.

I Bruegels fantastiska tavla kan vi bara se hur Ikaros störtar mot döden om vi tittar noga i ena hörnet – där faller han. I övrigt är tavlan full av vardagsbestyr, solen skiner och livet går sin gilla gång utan att någon lägger märke till den katastrof som inträffar i periferin.

Men det är den katastrofen som ger tavlan liv, det är Ikaros fall som gör att det andra blir så vackert. Klart att barnen behöver tala om detta, vad museivakterna än säger.

Balans i livet, samhället och kulturen, vilket är nyckeln till hållbarhet, skapas i och genom dynamiken som uppstår när vi inser betydelsen och värdet av den stora gråa massan och både framgång och misslyckande på marginalen. Alla kan inte bli kända och framgångsrika, för då riskerar alla att bli förlorare och olyckliga. Livet och kulturen är en ekvation som aldrig riktigt går jämnt upp. Det är vad som möjliggör framgång, men också misslyckande. Därför finns en stor och viktig poäng med att hålla antalet framgångsrika nere, och med att lägga större vikt vid att ta hand om dem som misslyckas. Balans må vara tråkigt, men det är det enda hållbara i längden.

Språkfilosofiska reflektioner 4

Lördag. Ledig. Längtar ändå in i skrivandets tankeflöde. Vilar där, i skuggan av orden som bildar tankar som föder nya tankar. Huvudet mitt är fyllt av ett ständigt brus av tankar som färdas korts och tvärs, som bryter av varandra och som pockar på uppmärksamhet. Att skriva är därför vilsamt, för det lättat lite på trycket. Återvänder därför till Deleuze och Guattari och till språket.

Att skriva handlar bara delvis om att uttrycka sig, det handlar lika mycket om att upptäcka språket och dess gränser. Och för mig fungerar det så att när jag ser orden förstår jag mina egna tankar, att skriva är för mig det samma som att tänka. Tankar som hålls kvar i huvudet försvinner allt för lätt, men här på Flyktlinjer är de fångna och kan studeras kritiskt, av mig och av andra. Läsande ger bränsle åt tankarna, och skrivandet fångar kunskapen i flykten. Ett slags samverkan i ordets vidaste mening, så vill jag se på bloggandet, här och för mig.

Talakter handlade det om i förra posten, nummer tre i serien. Vill dock inte att dessa poster ska läsas linjärt, för det är inte så jag ser på dem och det är inte så Deleuze och Guattari skriver. Här finns inget budskap att förmedla, inget program att förklara, ingen teori att försvara. Bara språk som ska förstås, på olika sätt och med hjälp av olika verktyg. Talakter är ett sådant verktyg, men det är inte det enda och det fångar inte hela språkets innebörd och komplexitet. Inget verktyg gör det. Språk kan bara studeras genom att vända sig till det upprepade gånger och stånga pannan blodig mot dess gränser. Därför passar bloggformatet synnerligen väl som metod och forum för att undersöka språket med hjälp av och via.

It is true that it is still difficult to see how speech acts or implicit presuppositions can be considered a function coextensive with language. It is all the more difficult if one starts with the performative (that which one does by saying it) and moves by extension to the illocutionary (that which one does in speaking). For it is always possible to thwart that move.

Det finns som sagt inte ett sätt att förstå språk, en metod att förklara dess egenhet med hjälp av. Språket är långt mer komplext än någon förklaringsmodell låter påskina. Det första man kan och bör acceptera är att det är svårt att försöka förstå, men det är inget problem. Det är svårt för att språket bjuder motstånd. Språket är levande, inte statiskt. Språket förändras inte utifrån några på förhand definierbara lagar, det skapas inom ramen för kultur samt i och genom att det används. Språk förändras icke-linjärt, av utifrån kommande impulser och implicita (men föränderliga) lagar och regler. Söker man svaret på frågan om vad språk är tvingar man på språket en tvångströja som det förr eller senare kommer att spränga sig ut ur. Därför är det svårt och därför är det bra att göra sig medveten om just att det är svårt, för att inte få för sig att man skådat ljuset. Det har man inte, för det finns inget enda, enkelt svar på frågan. Språk kan bara förstås genom att användas, genom att följa med i flödet. Deleuze och Guattari kallar sig själva för nomader och sin vetenskapliga metod för nomadologi, för att betona vikten av att ständigt vara i rörelse, tillsammans med det man studerar.

The performative can be walled in by explaining it by specific syntactic and semantic characteristics avoiding any recourse to a generalized pragmatics. According to Benveniste, for example, the performative relates not to acts but instead to a property of self-referentiality of terms (the true personal pronouns, I, YOU..., defined as shifters). By this account, a preexistent structure of subjectivity, or intersubjectivity, in language, rather than presupposing speech acts, is adequate to account for them.

Performativiteten bör inte tänkas som någon som gör något, det handlar snarare om effekter av det som sker inom ramen för ett sammanhang. Språket ger upphov till affekter och konsekvenser, triggar agens och förändrar världen, tillsammans med dem som använder språket. Och det är helheten som är performativ. Vad vi har att göra med är kollektiv tillblivelse, ömsesidig rörelse och förändring som växer mellan delarna som bygger helheten. Performativiteten är en egenskap i språket som system, vilket inbegriper även dem som talar och det man talar om. Det gäller att vidga perspektivet för att få syn på och se helheten. Emergens är ett ord och begrepp som fångar vad jag söker och vill beskriva. Språket är mer än summan av delarna, och vill man förstå språket går det inte att studera det avskilt från kontexten där det används.

Benveniste thus defines language as communicational rather than informational; this properly linguistic intersubjectivity, or subjectification, explains all the rest, in other words, everything that is brought into being by saying it.

Språk är ett verb, något som utförs. Språk är synonymt med kommunikation, med handlingen. Och allt som krävs för kommunikationen måste beaktas om man vill förstå språket. Människorna som talar, orden som används och effekterna som utbytet resulterar i. Även lagarna, grammatiken och de kulturella konventionerna måste beaktas. Språk är således ett slags mutitud (eller multiplicitet. Kan även rekommendera denna sida, för ytterligare tankar om detta mångfacetterade begrepp) bestående av både materiella och icke-materiella aspekter, en komplex helhet. Det är på detta sätt som Deleuze och Guattari undersöker språket, via effekterna det ger upphov till, inte i sig själv, isolerat från sammanhanget.

The question is whether subjective communication is any better a linguistic notion than ideal information. Oswald Ducrot has set forth the reasons that have led him to reverse Benveniste's schema: The phenomenon of self-referentiality cannot account for the performative. The opposite is the case; it is "the fact that certain statements are socially devoted to the accomplishment of certain actions" that explains self-referentiality.

Måste erkänna att jag inte riktigt hänger med just här. Påpekar det för att inte ge sken av att ha koll på sådant jag svävar på målet om. Det spelar emellertid ingen roll för det jag har att säga eller för läsningen av Deleuze och Guattari. Deras böcker är fyllda av tankar och passager som för respektive läsare är obegripliga. Böckerna är helt enkel skrivna för att nå många olika publiker och för att tala till läsare med olika intressen och förkunskaper. Deleuze och Guattari skriver inte linjärt och de bygger inte upp ett resonemang från grunden, de skriver rhizomatiskt, vilket betyder att man kan ta sig i texten och tankarna på olika ställen och ändå hänga med i det övergripande resonemanget. Kommer man till en passage dör man inte riktigt hänger med kan man i trygg förvissning om att det kommer passager längre fram som man förstår läsa vidare och förundras över lekfullheten och upptäckarglädjen, man kan njuta en stund av språket och formuleringskonsten.

The performative itself is explained by the illocutionary, not the opposite. It is the illocutionary that constitutes the nondiscursive or implicit presuppositions. And the illocutionary is in turn explained by collective assemblages of enunciation, by juridical acts or equivalents of juridical acts, which, far from depending on subjectification proceedings or assignations of subjects in language, in fact determine their distribution.

Uttalandet, artikulationen, sättet som orden uttrycks på är det som ger orden agens, är det som leder till performativitet och effekter. Helheten igen, kommer före delarna och överskrider dessa. Språket är hela tiden något mer än det som används för att förklara och bestämma det. Språket lever tillsammans med dem som använder det. Det är så jag förstår ovanstående passage. Och detta är ett nytt och annorlunda sätt att se på språk. Som jag förstår det fiskar Wittgenstein i samma vatten när han försöker förklara språket. Hittar en vacker och klargörande text på SvD om hans språksyn, som också lägger stor vikt vid användandet och sammanhangen, helhetens, betydelse.

Communication is no better a concept than information; intersubjectivity gets us no further than signifiance in accounting for these "statements-acts" assemblages that in each language delimit the role and range of subjective morphemes. (We will see that the analysis of indirect discourse confirms this point of view since it shows that subjectifications are not primary but result from a complex assemblage.)

Språket är inte intersubjektivt av den enkla anledningen att Deleuze och Guattari inte ser på människan på det sättet. Deras filosofi utgår från en annan förståelse för människan, en posthumanistisk förståelse som även ifråga om människa ser mer till helheter än till individer. Felix Guattari skrev liksom Deleuze på egen hand och en av sakerna han skrev om vad just synen på människan. Han vill inte tala om individer, för han ser inget odelbart när han studerar människan. Människan är alltid mer och fler än man tror och erkänner till vardags, om man bara lär sig se och förstå detta. Deleuze skriver följande i texten Postscriptum om kontrollsamhällena.

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband). Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

Den posthumanistiska förståelsen av begreppet människa är viktig för att hänga med i fortsättningen, för att förstå språket med hjälp av Deleuze och Guattri.