Kulturvetenskapliga utmaningar II

En annan utmaning som kulturvetenskapen har att möta handlar om graden av makt och inflytande i samhället. Även denna utmaning berör och aktiverar behovet av ett slags dubbel kompetens. Å ena sidan inser och undersöker man som kulturvetare (diskursiva) maktordningar, och å andra sidan utsätts man för dem. Kruxet är att makten är just diskursivt hegemonisk och därmed osynlig eller åtminstone svår att förstå för den som inte ser på världen med kulturvetenskapliga glasögon. Den som tilldelats makt i ett sammanhang får, enligt den inneboende logiken, fördelar inte på grund av uppenbar makt utan stöd och medhåll på andra grunder. Däri ligger makten. Det är så den verkar. Resultatet syns i form av ojämlika löser, glashissar och glastak.

Detta är en utmaning som heter duga, för det är minst sagt frustrerande att dels se tecken på makt, dels drabbas av makten, dels tvingas acceptera ordningen. För gör man inte det riskerar man att uppfattas som problematisk. Att skrika på och kräva gehör från någon som inte förstår vad man talar om är dömt att misslyckas. Därför ser jag detta som en utmaning.

Dagligen erfar kulturvetare hur deras ord förlorar i värde i samtal med andra grupper, såsom ekonomer och ingenjörer. Företrädare för dessa ämnen/yrken får automatiskt mer gehör och enklare genomslag för sina tankar. Även ogenomtänkta reflektioner kan tilldelas med tyngd än en aldrig så genomtänkt kulturvetenskaplig analys, trots att analysen har stöt i gedigen empiri. Och det är inget som bör förvåna kulturvetaren, det är en inneboende egenskap eller konsekvens av det kulturella sammanhang vi lever i.

Så, vad göra? Acceptera och lägga sig platt. Ge upp? Eller ta strid och kämpa för rätten att bli tagen på lika stort allvar som andra vetenskaper? Ingen väg känns lockande. Jag tror mer på tålamod och enträget upprepande av kunskaperna och insikterna. Väljer man bara sina tillfällen att ta upp och påpeka vad man ser och tar man bara den man talar med på allvar, även om de inte tar en själv på lika stort allvar, kommer kunskaperna och insikterna att få gehör. Det är jag övertygad om. För jag ser tecken på att kunskaperna och insikterna vinner gehör, på olika håll. Mina studenter som är ute på praktik hjälper mig att förstå kraften i och nyttan med den kulturvetenskapliga kompetensen och kunskaperna som finns inom ämnet. Ute i arbetslivet. I organisationer och på avdelningar, där efterfrågas kunskapen och förmågan att se maktordningar. Där har man varken råd eller energi att bråka, där är det det som görs och konsekvenserna det ger upphov till som räknas.

Alltså. Kommer man bara ut. Får man bara chansen att öppna munnen, väljer man bara sina tillfällen och framförallt, har man bara tålamod. Då kommer kulturvetenskapens nytta och mödan som kulturvetare lagt ner i ämnet att bära frukt. Inte bara till glädje och nytta för kulturvetare, utan även för samhället som helhet. För när vi kommit dit, så ser vi kompetenser, inte kategorier. Och då kommer det människor kan och vill att komma samhället till del. Då ser man mer till det än till vem man har att göra med. Fler kommer att kunna prova, och när möjligheterna för fler att få försöka ökar, ökar chanserna att man snabbare hittar den eftersökta kompetensen. Det är bra för alla, inte bara för dem som tidigare tvingades in i utanförskap.

Det är lätt att vara hoppfull när man ser konkreta tecken. Men enkelt är nu detta, på inget sätt. Det är en stor och viktig utmaning för kulturvetenskapen. Än så länge återstår det hårt arbete och tid, innan vi ens är i närheten av en lösning på problemet. Och problemet är som sagt den asymmetriska fördelningen av tolkningsföreträde i samhället, mellan naturvetenskap och humaniora.

Det räcker tyvärr inte att se makten, eller ens att kunna visa på den. Man måste också ha tålamod med och förståelse för att dem man talar till inte ser det man själv ser. Och förmåga att hantera vetskapen om att den som vägrar lyssna gynnas av den maktordning som påpekas i och med hjälp av kulturvetenskapligt arbete. Klarar vi bara det, och har vi bara tålamod. Då är framtiden ljus. Men där är vi inte ännu. Därav utmaningen.

Dags för en ny lärarutbildningsreform, igen?

Utbildning i allmänhet, och lärarutbildning i synnerhet, står i fokus i dagens SvD (här är några av artiklarna och debattinläggen: här & här & här & här). Förslagen som förs fram för att möta problemen är många och olika. Med lite distans till vad som sägs och har sagts, och med ett inifrånperspektiv på samt ett djupt intresse för (och inte så lite oro) pedagogik, lärande och kunskapsteori, framträder bilden av ett sammelsurium av olika idéer. Det finns dessutom en otålighet och en bristande förståelse för grundproblemet. Känner att jag måste skriva av mig om detta innan jag kan ta itu med mina egna projekt.

Ett av problemen, inte bara i skolans värld utan även i samhället, är synen på kunskap. Att kunskap skulle vara något som kan mätas, vägas och växlas in i pengar. Det ser jag som det största problemet. Ett annat är den utbredda bristen på förståelse för kunskapens egentliga nytta och inre kärna, samt förståelse för vad som krävs för att ni kunskap och fördjupad insikt. Om och när politiker och ansvariga förstår och dessutom tar detta problem på allvar, då kan arbetet med att skapa en bättre skola börja. Men inte förrän då. Och där är vi långt ifrån än.

Ett annat centralt problem är synen på ansvaret för kunskapsinhämtningen. Den har under hela mitt liv, sakta, sakta förskjutits från eleven/studenten, över till läraren/pedagogen för att idag ligga på lärosätet. Det ser jag som det allvarligaste problemet. Jag som lärare ägnar mig, enligt gällande plan för arbetet, mycket lite åt att arrangera för lärande, och åt att förbereda mig för undervisning. En mycket stor del av min tid tvingas jag ägna åt att kontrollera inhämtandet av kunskaper. Det är vad min arbetsgivare, på uppdrag av staten, vill att jag skall ägna mig åt. Det är vad jag har ägnat alla år som student och forskare åt att förberedas för, att kontrollera kunskaper. Inte åt att producera kunskap och hjälpa studenterna ta ansvar för sitt eget lärande.

Och då är jag ändå privilegierad som är lärare på högskolan. Jag slipper hålla i kontakter med föräldrar och slipper en hel del av den kontroll som jag ser att mina barns lärare på lägre nivåer tvingas ägna sig åt och lägga en sin del av sin tid på. Klart att det påverkar synen på och statusen på läraryrket.

Jämför vi med läkare, som är ett högstatusyrke, så ansvarar läkaren för att vården håller hög klass. Men frisk, det får patienten bli själv. Läkaren varken kan eller förväntas hålla efter sina patienter, behöver inte kontrollera vad de gör och hur de äter och om de motionerar. Sådant ingår i lärarens uppgift. Ansvaret för lärande, det ligger hos skolan. Och om det brister på något sätt riskerar skolan att halka ner på rankinglistorna, vilket påverkar studenttillströmningen och den ekonomiska ersättningen. Oansvariga studenter som missköter sin utbildning får härigenom inte skylla sig själva, det är högskolan som straffas. Och lärarna befinner sig mitt emellan, som ett slags gummiband. Dygnet har bara 24 timmar, och den lärare som bryr sig slits oundvikligen ut. Och om läraren inte bryr sig, ja då byts hen ut. Hur man än gör är man förlorare, om man väljer lärarbanan.

Klart att läraryrket inte lockar. Och en ny reform löser absolut inga problem, tvärt om. Vad som krävs är ett helt nytt sätt att se på kunskap och på ansvaret för lärande. Vad lärare behöver för att känna glädje i arbetet, det är tid att ägna sig åt kunskapsinhämtning, mindre av kontrollansvar och mer av kunskapsansvar. Om jag finge ägna tiden som idag läggs på att kontrollera att lärande sker, på att inhämta kunskap, på att undervisa om det jag kan och på att inspirera till lärande. Då är jag övertygad om att allt skulle kunna se mycket bättre ut, på mycket kort tid. Det skulle locka dem som är intresserade av kunskap tillbaka till skolan, och alla dem (både studenter, lärare och ansvariga) som är intresserade av annat bort från skolans värld. Det krävs ingen reform för detta, bara lite mer tid och en annan syn på vem som ansvarar för vad.

Kontrollerna av kunskapen. Utvärderingen av uppnådda resultat. Den kan skötas av externa aktörer, på uddrag av eller direkt av högskoleverket. Då skulle lärarna och forskarna få ägna sig åt det de är bra på, och högskoleverket också. Och den lärare vars elever inte klarar testen, ja hen kommer ju att får svårt att förhandla om högre lön. Som sagt, detta system kräver inga reformer, bara lite annorlunda tänk.

Det finns säker luckor i resonemanget, och det finns absolut problem. Frågan är inte enkel och den löses inte i en handvändning, eller på en blogg. Så kommentera gärna!

Vad som krävs är ett annat angreppssätt, en annan syn på kunskap och värdet med utbildning.

Kulturvetenskapliga utmaningar I

Ett av människan utmärkande kännetecken är att hen konsekvent förväxlar är och bör. Det gäller kulturvetare på samma sätt som alla andra. Att vara utbildad kulturvetare, att ha en väl utvecklad kunskap om detta förhållande är ingen garanti för att inte falla i den fällan. Gång på gång. Det verkar vara en konsekvens av den mänskliga hjärnans konstruktion. Ständig stöter man på och tvingas förhålla sig till exempel bör som automatiskt antas vara är, och förutfattade meningar om att alla är (och att det går att vara) överens. Det är en utmaning för kulturvetare. En viktig utmaning, för den reglerar vad som blir möjligt att säga, och agera i samhällsdebatten.

Kulturvetaren måste här dels vara medveten om, dels aktivera sin dubbla kompetens. Kunskap om och förståelse för kulturens komplexitet och inneboende motsägelser. Förståelse och kunskap om att alla inte ser det kulturvetaren ser och vet är sant och riktigt. Målet för kulturvetaren är (i alla fall den kulturvetenskap jag ägnar mig åt) att undersöka möjligheterna till förändring. Förutsättningarna för ett hållbart samhälle, i ordets alla betydelser.

Vill man att den kulturvetenskapliga kunskapen och kompetenserna som kulturvetare har utvecklat genom åren ska komma samhället till godo krävs att man har förståelse för ovanstående förutsättningar. Det håller inte att köra ner teser i halsen på en allmänhet, eller andra aktörer i samhället. Det går inte att tala teori med någon som inte ser eller kan förväntas förstå. Lika lite som fysiker presenterar sina logaritmer och formler för andra kan kulturvetaren tala om sina verktyg med andra än dem som är insatta och intresserade. Vill man nå ut är detta ett absolut krav. Kultur är en vetenskap, också. Och det ställer krav på förståelse och tålamod.

Saken kompliceras i och med att kulturvetare lika mycket som alla andra är människor som har att hantera vardagens alla krav och motsägelser. Bara för att man vet att bör inte är det samma som är, betyder inte att man får tålamod. Vill man förändring, och samtidigt ser att det är enkelt fixat, då är det lätt att bli otålig. Lätt att glömma att kunskaperna man har, har förvärvats med möda. Människan minne är samtidigt både långt, och kort. Och alla förstår sin historia i ljuset av nuvarande kunskaper. Svårt att se och förstå idag vad man inte förstod då.

En sak som jag tror att alla framgångsrika akademiker konsekvent glömmer, är att framgången säger något om ens förmåga och intresse, redan som nybörjare. Det är lätt att klandra studenter för att inte förstå, för att man själv förstod. Där och då, innan man fortsatte. Men något fick en ju att fortsätta, hur låga tankar man än må ha haft om sig själv som nybörjare.

En annan sak som är lätt att glömma är alla åren av funderingar, alla böcker man läst, samtal man haft, förklaringar man tvingats klämma fram. Allt sammantaget har givit en den förståelse man har. Och om det tagit mig många år att förstå kan jag så klart inte begära att andra ska förstå, omgående.

Kultur är en utmaning. Inte bara att leva i. Inte bara att försöka förstå. Kultur är framförallt en utmaning att sprida förståelse för, när man lärt sig förstå den och leva i den. Just eftersom det är så oerhört lätt att glömma detta att, det är och bör inte är samma sak, dels att det krävs arbete, tålamod och förståelse för att kunna hantera den i sikten.

Förstår kulturvetaren detta, och kan kulturvetaren hantera det. Då först börjar det mödosamma arbetet med förändringen av samhället. Det är en av kulturvetenskapens många utmaningar.

Vad kan fysiker och kulturvetare lära av varandra?

Tittade på Vetenskapens värd igår, om fysikernas sökande efter svaret på verklighetens yttersta vara. Fascinerande, och utmanande. Gillar verkligen att tvingas konfronteras med tankar och teorier från andra vetenskaper. Och kanske särskilt fysiken. Har läst otaliga populärvetenskapliga böcker och även gått en kurs på universitetet, om kvantkekanik. Tror mig ha koll på en del av det mest elementära. Även om jag inte förstår, men det är ju så det måste vara, människan måste sätta parentes kring sig själv för att förstå svängande strängteorin och kvantmekaniken. Mänsklig intuition leder tanken fel. Här är det ren mattematik det handlar om. Och ju längre nivåer vi rör oss på, desto mer mattematik, desto mindre human intuition. Om jag förstått saken rätt.

Ingen tvekan om att människan har nytta av matematiken och av fysikernas arbete. Kulturvetenskap kommer inte, ska inte, ersätta fysiken. Kulturvetare kan dock lära av fysikerna. Och, fysikerna kan lära av kulturvetarna. Eller, snarare (eftersom ämnena är så olika och under olika aspekter av världen och verkligheten) av samtal mellan varandra. Vad skulle komma ur ett möte mellan fysiken och humaniora? Det tänkte jag försöka utveckla här. Mina tankar om ett sådant spännande möte.

Vill se mer av möten, förutsättningslösa möten, mellan discipliner och över fakultetsgränser. Fysiker och humanister. Har svårt att tänka mig två discipliner som står längre från varandra. Just därför ett spännande möte, mellan kompetenser. För båda företrädarna måste kasta all prestige och alla ämneslojaliteter över bord. Skall detta fungera. Skall båda kunna lära av varandra. Då måste det vara kunskaperna och kompetenserna som möts. Annars har vi att göra med helt vanligt akademiskt käbbel, om makt. Just vad som tvingat så många goda tvärvetenskapliga ansatser ner på knä. Inte konstruktivt, alls. Så låt våra kompetenser mötas, på lika villkor.

Igår på TV var temat Verkligheten. Fysikernas sökande efter det yttersta svaret på den yttersta frågan. Vad är verklighetens minsta gemensamma nämnare. Svaret närmar sig matematiken, allt mer desto djupare man kommer in mot universums allra minsta beståndsdelar. Om det nu är delar vi har att göra med? Eller svängande strängar? Det är i alla fall på den nivån sökandet rör sig. Gåtan verklighetens lösning, verkar fysikerna vara överens om, finns förborgad djupt inne i, nere på, materiens allra minsta nivå. Skulle vilja fråga fysikerna om det är en yttersta princip man söker? En, och en enda. Liknar inte det sökandet efter Gud, i en annan skepnad? Hur ser fysiker på den aspekten? Vet vi med absolut säkerhet att svaret finns där, i elementarpartiklarnas djupt förborgade värld? Hur vet vi det? Kan det vara så att den föreställningen är en artefakt, skapad i och av frågan och metoderna för sökandet efter svaret? Vad är hönan och vad är ägget?

Kultur, tänker jag, är ju något (oavsett hur man väljer att definiera det) som uppstår och verkar på nivån över individerna. Ett relationelt fenomen, som inte går att reduceras. Kultur måste undersökas och förstås på den abstraktionsnivån. Enskilda människor är med om att skapa kultur, genom att interagera med andra individer. Och resultatet av interaktionen har alla sedan att förhålla sig till. Omöjligt att skilja hönan från ägget, om man vill förstå kultur.

Musik. Tänk musik. Att analysera musik med utgångspunkt i enskilda noter ger ingen förståelse för helheten. Först när noterna förs samman, över tid, uppstår musik. Har visserligen förstått att musik, speciellt en sådan som Bach eller en nutida kompositör som Peter Glas, kan vara matematiskt strukturerad. Fast hur är det med atonal musik? Musik som följer intuitionen, musik som bygger på brytande av mönster? Går det att räkna på? Om det går, har ingen aning? Men låt oss säga att även det går att räkna på. Ja då finns det ändå aspekter av kultur som inte går att räkna på.

Fri vilja. Över det problemet har filosofer reflekterat genom historien. Oavsett om människan har en fri vilja eller ej, så har människan förmågan att bryta alla mönster. Rätt som det är kan en människa, per definition ta sitt liv. Ett kliv ut i vägbanan eller ner på tunnelbanespåret. Längre bort än så är inte döden, som får konsekvenser för alla människor med någon typ av relation till den som dog. Det går aldrig att räkna på. Grannen, som var hemligt förälskad i mannen som dog, som gick in i en depression som ett resultat av sorgen, vilken fick henne att försumma sin son, som provar droger, för att kompensera förlusten av stöd och uppmuntran i en känslig utvecklingsperiod, och som hamnar i en konflikt med bossen i den lokala kriminella motorcykelgänget och som tvingas mörda för all betala tillbaka. Och så vidare.

Kultur går aldrig att räkna på, för dess minsta beståndsdel är människor. Potentiellt nyckfulla och mer eller mindre gåtfulla men ändå i normalfallet väldigt förutsebara. Så fungerar människan, och hennes interaktion med andra människor, med teknologi, i samhället, ger upphov till kulturella lagar och regelbundenheter. Människans molekyler kan inte svara på varför jag sitter på Göteborgs Centralstation och bloggar på en iPad, just nu. Det är omöjligt att utifrån molekylernas rörelser och lagar sluta sig till vad jag ska göra eller vad som kommer att hända med mig härnäst. Jag vet inte själv, exakt. Och lika lite vet vi och går det att säga om kultur, med ledning av enskilda människor.

Emergens, hur ser fysiker på förekomsten av och förståelsen för emergenta fenomen? Natriumklorid, vanligt bordssalt, är ett fysiskt exempel på emergens. Och jag har fått förklarat för mig att ju explosivare och mer instabil en del av en sådan förening är, desto stabilare blir föreningen, det emergenta fenomenet. Kultur, liksom människan som individ, är emergenta fenomen som bara kan förstås på, och utifrån den nivån. Det är vad jag som kulturvetare har att förhålla mig till. Även om det strider mot min mänskliga intuition.

Lika lite som fysikerna är betjänta av intuition, mänsklig sådan. Lika lite är kulturvetaren det. Båda vetenskaperna bygger på premisser som måste accepteras även om de strider mot det kulturellt förvärvade förnuft som används för att förstå det man studerar. Hur olika är vi egentligen? Och till vad kan våra respektive kompetenser användas?

Detta är några av alla de frågor som jag skulle vilja samtala om med fysiker, eller andra vetenskapsmän och kvinnor. Samtala, inte debattera. Jag är intresserad av och vill lära, inte missionera. Jag tror inte att jag vet allt. Jag söker svar för att bättre förstå det jag vet.

Medierapport, om en medierapport, om (värdelös) forskning

Måste få säga detta. Jag är besviken. Just nu är jag på vippen att tappa tron på allt. Just nu. Det går över, jag vet. Men just nu funderar jag allvarligt på bara ge upp allt vad jag tror på. 20 år av studier och forskning. Känns som ett meningslöst slöseri med tid och energi. Vet att känslan går över, men detta är en ögonblicksbild. Vill bevara den. för jag tror den säger något viktigt.

Mitt mål, under alla dessa år, sedan min först kurs på Universitetet, genom avhandlingsprojektet och under meriteringen till Docent, har hela tiden varit att lära nytt, tillägna mig användbar kunskap och att söka lösningar på angelägna problem. Inser att det inget betyder. Det finns inget intresse för det, i samhället eller i högskolevärlden. Det enda som är intressant är kittlande kunskap, och kunskap som går att omsätta (ju förr desto bättre) i pengar. Ingen nyhet egentligen, men man hoppas ju. Går och bär på förhoppningen om att någon skall se, förstå och efterfråga den kunskap och de kompetenser man har. Tyvärr finns det inte utrymme för generiska kunskaper och kompetenser, inom akademin och samhället. Bara formella meriter, inom etablerade och välkända ämnen. Visste det, men insikten kommer i skov. Och däremellan gror hoppet. Just nu ser det mörkt ut. Har svårt att se någon ljusning. Vill därför skriva av mig.

Det gör ont att se problemen och veta att man har en lösning, men att inte få använda sina kompetenser. Högskolevärlden genomgår en kris just nu. Utbildningspolitiken är under omarbetning. Kränga utbildningar, det är vad man vill att vi ska göra. Alla vi som inte kan resa anspråk på att vara världsledande. Allt däremellan anses överflödigt dödkött som man kan och bör göra sig av med. Kulturvetenskap är, utifrån rådande syn på kunskap, onyttigt. Och kan man inte kränga kunskapen, på den öppna, konkurrensutsatta utbildningsmarknaden, till vilsna studenter som med kort varsel och under stor press skall tvinga fram ett val som de sedan får stå för resten av livet, ja då offras man. Docent eller inte, och oavsett vad man faktiskt kan. Bara för att ingen orkar brys sig om att lyssna. Det som räknas är formella meriter, citeringar och forskningsmedel. Inte faktisk kunskap. Så känns det idag. Det kan ändras. Än så länge tror jag själv på det jag kan, på kunskapens nytta och på användbarheten i/med mina kompetenser.

Kan nog kravla mig upp och hitta mening i tillvaron igen. Tror det, på allvar. Men det blir sannerligen inte lättare av att se vad tidningarna rapporterar om och anser vara värt att uppmärksamma. Läser här på lunchen i DN om en rapport, om en rapport om en studie, som inte kommer fram till något vettigt. Över huvud taget! Artikeln handlar om en studie som gör anspråk på att veta vad vi människor är beredda att offra för att få tillbaka en förlorad bredbandsuppkoppling. Sex och alkohol nämns i rubriken. Och då blir det uppenbart vad kulturvetaren har att kämpa mot för krafter. Mot affektionens makt förstår intellektet föga, och i en värd där allt går fortare och fortare blir det så klart inte enklare att nå ut med viktig och användbar kunskap som kan användas i arbetet för långsiktig hållbarhet.

Vet inte var jag ska börja, eller vad som är värst i och med artikeln (om en artikel som rapporterar om forskningsresultatet, från England)? Det är ett skräckexempel på både synen på forskning och på mediernas logik. Rapporten om mediernas värde för oss människor är en provkarta på alla problem inom akademin. Först har man fått pengar för att fråga människor om meningslösa hypotetiska tankeexperiment, sedan har man fått skiten publicerad, och det är dessutom vad medierna rapporterar om och ger uppmärksamhet åt. Varför frågar man bara om IT? Varför inte om bilen, eller annan infrastruktur? Självklart för att dessa är inslag i vardagen som blivit naturliga. Ingen skulle komma på tanken att ens tänka tanken om vad tåget är värt och vad man är beredd att offra. Tågen skall gå, bussarna rulla. Punkt! Men IT kittlar fortfarande. IT ger rubriker, och då kan man forska om nästan vad som helst inom det området. Det ger pengar, och då sänker man ribban för vetenskapligheten. Jag vet inte om det är så, men allt talar för det.

Fast, slår det mig. Det kan lika gärna handla om en studentuppsats. Det står inget om vem som utfört studien. Men det spelar ingen roll. För den visar ändå hur medierna fungerar. Affektivt, på sådant som genererar uppseendeväckande rubriker. Sex och alkohol. Något mer behöver inte sägas.

Vill man få forskningsmedel ska man forska om IT, och vill man få rubriker skall man undersöka relationer som har med sex och alkohol eller droger att göra. Så ser det ut. Kanske jag ser det extra svart idag, men det är ändå en tendens, både rörande medier, forskning och högre utbildning. Detta är vad vi har att förhålla oss till. Ingen idé att lipa eller drömma sig bort. Bara att kavla upp ärmarna. Spotta i nävarna, och kasta sig ut.

Världen är full av problem som bara väntar på att (upp)lösas. Jag är redo, och  har inte förlorat tron på mig själv. Inte ännu. Är också öppen för förslag. Jag ställer härmed mina kunskaper och kompetenser till förfogande. Hör av er om ni är intresserade av samarbete.

Tillsammans kommer man längre än på egen hand!

Samhällsintegrerat lärande

Beroende på hur man definierar intelligens står det fullkomligt klart att människan är både smart och korkad, samtidigt. Vilken definition man landar i beror på vilken skalnivå man utgår från. Kommer att tänka på det, igen, här, när jag läser dagens tidning.

För bara några hundra år sedan fanns ytterst lite av det vi idag tar för givet, och människan var mycket mer utlämnad till naturens nycker. Världens högsta hus. Bara en sådan sak. Skjuter i höjden på ett häpnadsväckande sätt. Det krävs stort kunnande och en väl utvecklad förmåga att tänka nytt för att bygga ett hus som är åttahundra meter högt, och mer än så. Och för att bygga höga hus och för att placera människor på månen måste olika typer av kunskaper och kompetenser samordnas. Det är uppenbart och självklart. Ingen tvekan om att människan har förmåga till intelligens.

Samtidigt, om man ser till hur intelligensen har använts blir det uppenbart att det inte är så enkelt. För hur smart är det att konstruera ett vapen som skulle kunna förstöra jorden? Den enda plats i universum där människor kan leva, som människor. Är intelligens som används ointelligent fortfarande intelligens? Det kan man undra. Och det bör man reflektera över. Det är en viktig fråga som tarvar ett svar.

Alltså: Det råder ingen som helst tvekan om att människan är intelligent. Det inger hopp. Men så länge som intelligensen inte samordnas mer organiserat, på en högre nivå, finns hela tiden risken att vi förgör oss själva och den plats vi lever på, i och av. Kunskapen måste därför samordnas, eller integreras inte bara inom respektive projekt utan i samhället, lokalt och globalt. Annars är risken stor att mänsklighetens era på jorden och i universum blir en parentes.

På Högskolan Väst är jag involverad i arbetet med att utveckla former och metoder för att integrera kunskap om arbetslivet i forskning och utbildning, och vetenskaplig kompetens och insikter i akademin. Arbetsintegrerat lärande, kallar vi det på HV. Men det finns andra sätt att se på saken. Verksamhetsintegrerat lärande, till exempel. Som alltid är det inte orden och begreppen som är det viktiga, utan vad man gör med dem. Och för att knyta an till inledningen och det jag läste i tidningen ser jag ett stort och djupt behov av samhällsintegrerat lärande.

Vad mänskligheten behöver, för sin egen överlevnad och för att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle är ett slags instans där all världens kunskap samlas, stöts och blöts. Vi har kommit till en kritisk punkt nu i utvecklingen. Vetandet som människan förfogar över riskerar annars att, så att säga, ta ut vartannat, vilket sammantaget tar oss som mänsklighet betraktat tillbaka till ursprungsläget. Det spelar ingen roll vad vi kan, om kunskapen inte används klokt.

Svenska Dagbladet. Näringslivsdelen, pappersupplagan. Två artiklar. Båda handlar om vetenskaplig kunskap. Båda manifesterar människans storhet och intelligens. Var en för sig, vill säga. Tagna tillsammans visar de emellertid på hur svårt detta med intelligens är. Läser man båda blir det uppenbart hur desperat vi behöver integrera den samlade kunskapen, för allas bästa.

Den ena artikeln handlar om grönlandsisen, om hur liten marginalen är för att den skall fortsätta vara fryst eller smälta. Oklart vad som krävs, men det är uppenbart att marginalerna vi har att spela med är mycket små. Det kan vara så att den globala uppvärmningen bara behöver öka med någon grad för att isen på Grönland ska börja smälta på allvar. Och det kommer att få konsekvenser, inte vara på Grönland. Det står fullkomligt klart. Allvarligt, så klart. Något vi som lever på jorden idag måste ta på största allvar.

Den andra artikeln illustrerar med plågsam tydlighet hur svårt det är, detta med intelligens. För den handlar om ny forskning. Om upptäckten av Hydratgas. Det är en ny energikälla. Hydratgasen beskrivs i artikeln som en enorm energireserv. Artikeln upptar en helsida, till skillnad från artikeln om grönlandsisen som snarast är en notis. Den handlar om hydratgasens potential, och om att den är en ren energikälla. Restprodukterna av förbränningen är koldioxid och vatten, inget annat.

Metanhydrater är en snäll energiform. Så står det. Som jag förstår saken är man emellertid hyfsat överens inom vetenskapen om att koldioxidhalten i atmosfären är vad som ligger bakom klimatförändringarna, höjningen av jordens medeltemperatur och själva orsaken till att isen på Grönland och Nordpolen smälter. Det står också i artikeln, utan att det utvecklas närmare att,

Risken är att [Hydratgasen] läcker ut i enorma mängder om jordens temperatur ökar. Metan är 20 gånger farligare klimatgas än koldioxid om den släpps ut i atmosfären.

Okej, jag fattar att om man bränner gasen, då blir den mindre farlig. Men samtidigt ökar man ju halten koldioxid i atmosfären, för Metanhydrater är ju energi som är bunden i jorden. Det är också en ändlig resurs, även om den räcker många år än. Om temperaturen ökar på jorden, ökar alltså risken att metan frigörs, och då ökar temperaturen snabbare.

Så, hur klokt är det att gå vidare med projektet? Hur smart för mänskligheten att söka mer kunskap om denna nya energikälla? För stater och företag tagna för sig, och för enskilda forskarkärriärer, ja då är det kanske klokt. I alla fall på kort sikt. Men för mänskligheten, och på lång sikt, hur klokt är det att vidareutveckla användningen av fossila bränslen?

Vi kan och får inte ducka för den typen av frågor. Ju större kunskap och djupare insikt om enskildheter, desto mer angeläget blir det med integration av mänsklighetens samlade kunskap. Samband måste synas, konsekvensanalyser utföras. För mänsklighetens fortsatta överlevnads skull. Nu behövs inte mer kunskap, utan bättre integration av den kunskap vi har.

Samhällsintegrerat lärande, kunskapsintegrerat samhällsbyggande. Kalla det vad man vill, men det behövs. För allas skull!

Riskkapital

Kapital som riskeras. Riskkapital. Om det talas det ofta, som ett slags möjliggörare i företagsvärlden. Ibland låter det som det är själva förutsättningen för företagande. Tror jag inte ett ögonblick på. Förutsättningen för en viss typ av företag. Absolut, men inte för alla företag, inte för allt företagande.

Intressant att man valt att ha med ordet risk i beteckningen. Det låter farligt. Som om något sätts på spel. Som om kapital riskeras. Ibland gör det så klart det, riskeras kapital. Men den som investerar en stor summa pengar gör det inte man man riskerar något, egentligen. Och väldigt ofta handlar det om investeringar i riskfria projekt. Som statligt finansierad äldrevård, till exempel. De investeringarna var otvetydigt riskfria. Ändå kräver investerarna en så kallad riskpremie. För vad? För att förmera sitt kapital. Så klart. Det är vad det handlar om.

Riskkapitalisterna kräver mångdubbelt igen på sina investeringar, ofta inflytande i rörelsen och snabb avkastning. På tre till fem år skall investeringen tredubblas. Det verkar vara dealen, oftast. Till varje pris. Och den som släppt in riskkapitalisterna i företaget. Den som tagit emot pengar, ofta stora pengar. Måste leverera. Annars kan man glömma att komma ifråga igen, i något sammanhang. Så vem är det som tar risken, egentligen?

Så omvandlas girighet och otålighet till något positivt. Affärsänglar, talas det om. Låter lite som änglamakerskor, i mina öron. Någon som mot ersättning tar hand om problem som ingen vill erkänna. Riskkapital är vad Red Bull är för den som är lite hängig, en vitamininjektion. Men när den blivit norm. När marknaden vant sig vid mångdubbel vinst, uppstår en ny risk. En samhällsrisk. Kanske är det så man bör se på riskkapital. Det är kapital som riskerar att underminera tryggheten i samhället? Ingen överlever i längden på lånat kapital, oavsett om det handlar om pengar eller energi. Lån måste betalas tillbaka. Så ju snabbare hjulen snurrar nu, desto långsammare måste de snurra sedan.

Grekland. Säger bara, glöm inte Grekland. Ett land som pumpats upp med hjälp av lånta fjädrar och steroider. Ett land som växte ur sin kostym utan att hinna skaffa en ny. Eller Island, som byggde sin ekonom på flödet av pengar, uteslutande på flöden. Och när flödet minskade, skar motorn. Konkurs. Var fanns riskkapitalisterna, undrar vän av ordning? Jo, i full färd med att förhandla om att få köpa upp Apoteksrättigheter, till underpriser. Eller i förhandling om att driva äldrevård, med hjälp av svenska skattemedel som via sinnrika transaktioner förflyttades utomlands. Väldigt mycket kapital, ganska liten risk.

Det är inga hjältar vi talar om. Det är helt vanlig girighet. Förkroppsligad girighet, som vill få oss och samhället att tala om det som givmildhet. Risken är som sagt helt och hållet på vår sida. Lika lite som det krävs mäklare för att sälja sin bostad (vilket många verkar tro) krävs det riskkapital för att starta framgångsrika företag. Allt handlar om vilket tidsperspektiv och vilken förräntningsgrad vi talar om. Det går att växa långsamt, tryggt och med framtiden i sikte. Det går och har gått utmärkt förr. Det går att komma dit igen. Om tillräckligt många vill.

Lite långsammare, om jag får be. Lite mer eftertänksamhet. Kapital måste förmeras. The bussines of bussines is bussines. Jag vet! Men det går att leva gott även på en vinst som inte ökar varje år. Det går. Måste gå. För det finns en gräns. Jorden är en ändlig resurs. Inget kan expandera eller öka bortom jorden. Och den är ömtålig. Det måste vi inse. Om vi vill skapa ett samhälle som är långsiktigt hållbart.

Pengar är bra till mycket, men det är allt det där andra som är viktigt. Pengarna i sig har inget värde. Bara för riskkapitalisterna har pengar ett värde, i sig. Och när vi gör deras syn till vår, får vi deras värderingar på köpet. Vill vi det? Om vi tänker lite på saken. Är det säkert att vi vill ha kapital för kapitalets skull. Vad ska vi med det till när jorden är förödd?

Så, vem är det som tar en risk när man tar emot riskkapital?