Det behövs OLIKA sätt att granska forskning

På samma sätt som inte finns en enda vetenskaplig metod finns det inte heller ett enda sätt att granska vetenskapliga texter. Verkligheten är allt för komplex för att kunna fångas in och kontrolleras på det sätt som den typen av tankefigur förutsätter. Metoderna för granskning av vetenskapliga texter och resultat måste vara fler än en; men det betyder inte att anythig goes, absolut inte! På samma sätt som det är syftet, det vill säga kunskapsmålet, som styr vilken metod man använder, måste granskningen av resultaten anpassas efter det som undersöks och den kunskap som studien ytterst handlar om. Jag ser med oro på hur det dyker upp allt fler "granskningar" av forskning som hävdar att det som kritiseras är ovetenskapligt, bara för att man inte bedriver naturvetenskaplig forskning. Det är stor skillnad mellan att hävda att något är sant och att presentera kritiska analyser av kulturella normer och maktordningar, till exempel. Det är inte vad som sägs som avgör, utan vilka argument man lutar sig mot och vilka kunskapsanspråk man hävdar.

Jag vill se en mer samtalande granskning av texter där forskningsresultat presenteras. Ett mer öppet och kritiskt förhållningssätt till artiklar som publicerats och läses. Idag används dels en och samma modell över hela linjen, en modell som bygger på en form av granskning som syftar till att skapa perfekta texter med lång giltighetstid, dels är granskningen och sättet att se på kunskap debatterande, det vill säga bygger på en dikotomisk föreställning om att resultaten antingen är sanna eller falska. Mångfald är viktigt i såväl samhället som vetenskapen, i alla fall i ett kunskapssamhälle. Olika typer av kunskap kräver olika typer av metoder, som i sin tur måste granskas på olika sätt. Vetenskap handlar om att UNDERSÖKA verkligheten och främja förståelse, och eftersom verkligheten alltid är mer eller mindre föränderlig är det olyckligt om föreställningen om att alla forskningsresultat är antingen vetenskapliga eller pseudovetenskapliga. Den synen på forskning bygger på en naiv och hänsynslös förenkling.

För att leva upp till idealet och den dominerande kunskapssynen har granskarna av sådana artiklar uppdraget att ”aldrig” vara nöjda, vilket är bra om man granskar forskning inom medicin, fysik eller epidemiologi. Forskar man om kultur leder det dock bara till att publiceringen dröjer, och samtalen om studiens resultat riskerar att utebli eftersom frågan kanske inte längre är relevant när artikeln tröskats genom systemet för granskning. Minor revision eller ännu mer accept utan revidering existerar nästan inte i den kunskapsregim som byggts upp inom det akademiska sammanhang där högrankade tidskrifter utgör normen. Allt kan självklart (och bör även) förbättras, men det är olyckligt om det växer fram en kultur där det betraktas som en seger att bli publicerad. Författarna till sådana texter betraktas och betraktar sig ibland även själva som ett slags utmanare som klarat hindren och överlistat gladiatorerna, vilket granskarna av sådana texter lite fungerar som (kanske inte inom naturvetenskapen, men definitivt inom humaniora).

Vissa resultat måste självklart utsättas för nitisk granskning, men långt ifrån all forskning passar in i en sådan rigid mall. Kulturvetenskaplig forskning, till exempel. Eller resultat av hermeneutiska studier med tolkande ansats. När forskningsresultat som bygger på kvalitativa tolkningar utsätts för den typ av granskning som studier där man bearbetar materialet statistiskt blir granskningen lika subjektiv som resultaten som granskas. I dessa fall är det bättre att publicera ofärdiga texter och sedan engagera läsarna i kritiskt, analytiska samtal om innehållet. Kultur är allt ett för vagt och föränderligt problem för att kunna fångas i en text. För att kulturen ska bli levande och hållbar kräver kollektivt engagemang; kunskapen om kultur får inte bli en angelägenhet enbart för forskare. Det är detta jag menar med en samtalande granskning. Tilliten till forskare kan och får aldrig bli blind, för inget system i världen kan skydda kunskapen från någon som Paulo Macciarini.

Forskning handlar om att leverera så klara och tydliga svar som möjligt, men för att förstå olika typer av forskning krävs insikt om att det som är diffust inte kan definieras exakt. Kultur är vagt till sin natur och då spelar det ingen roll hur stort begäret efter ett tydligt svar är, för om det som studeras förenklas för mycket handlar forskningen inte om frågan längre utan om något annat. Detta är ett exempel på hur kulturellt skapade förväntningar kan leda tanken fel. Det finns olyckligt nog en föreställning i samhället idag om att all vetenskap kan och ska leverera entydiga svar på alla frågor som ställs. Tänker man efter en stund inser man dock att det som är vagt aldrig kan beskrivas på något annat sätt, med mindre än att man gör våld på verkligheten. Kombinationen av ett starkt begär efter ett tydligt svar och en stressad och pressad vardag kan göra det svårt att hantera känslan av besvikelse när svaret man får inte motsvarar förväntningarna. Ingen tjänar dock på att skjuta budbäraren. 

Problemet med tillvarons och kulturens vaghet är inte kulturvetarens, det är allas. Därför behöver sådan forskning granskas löpande av många i kritiskt reflekterande samtal, snarare än ett fåtal anonyma som fäller ett definitivt avgörande. Kulturens vaghet är bara ett problem om det betraktas med naturvetenskapliga glasögon. Man kan lika gärna uppfatta vagheten som en förutsättning som man måste acceptera och förhålla sig till. Kulturvetenskap handlar om något som till sin natur är vagt och diffust, föränderligt och komplext samt dessutom inte sällan motsägelsefullt.

Kritiken mot kulturvetare och kulturvetenskap bottnar i ett underliggande antingen-eller-tänkande. Kulturellt finns ett vida spritt antagande om att antingen är svaret sant eller falskt och något annat accepteras inte. Detta dikotomiska tänkande är förföriskt och retoriskt tacksamt, men det borde inte få så mycket utrymme som det får. Inte om man verkligen vill lära känna kulturens karaktär och förutsättningarna för förändring. Ändå är det vanligt förekommande och det visar att vetenskapsutövare lika mycket som människor i allmänhet är kulturvarelser. Tankemodellen bygger på att världen är enkelt ordnad i binära oppositioner. Intuitivt känns det kanske som den enda möjliga uppfattningen, men om man inom vetenskapen utgår från en sådan syn på kunskap generellt leder det till slutsatsen att alla avsteg från denna kunskapsteoretiska princip måste klassas som obegripligt snömos. Den skenbara enkelheten ligger oss alla i fatet eftersom antagandet inte stämmer med hur verkligheten är beskaffad.

Allt för mycket tid och resurser läggs på strider som handlar om vem som har eller vad som är den bästa kunskapen, den bästa metoden, utan hänsyn till vad kunskapen och metoden ska användas till. Till vilken nytta? Jag efterlyser istället vetenskapliga samtal, mellan olika vetenskapsgrenar med olika intressen, verktyg och kunskaper; med det gemensamma målet att samverka för användbar kunskap i mänsklighetens tjänst. Vi har ett val här, antingen samarbetar vi eller så bekämpar vi varandra. Jag ser emellertid inget positivt i kampen. Kanske för att kulturvetare redan på förhand dömts att förlora den? Konkurrens är ett tvivelaktigt verktyg för att nå kvalitet i kunskapsprocesser, för kampen tar död på alla samtal och premierar säkerhet framför osäkerhet, oavsett vad som studeras. Det finns ett värde i att inte blunda för komplexiteten utan samtala över gränser för att med gemensam ansträngning försöka lära sig hantera utmaningen och förstå världen och kulturen i sin fulla vidd och på sina egna premisser.

Ett mer öppet och pragmatiskt sanningsbegrepp är att föredra inom kulturvetenskapen. Sanning blir då helt enkelt det som fungerar och det märker man. För att avgöra vad som fungerar behövs sällan någon vetenskaplig skolning eller avancerade uttolkningar. Kulturen finns dessutom överallt och den både påverkar och påverkas ömsesidigt av delarna som interagerar med varandra i den kollektiva och dynamiska processen av tillblivelse. En bred allmänhet ser mer än två anonyma granskare, därför kan den peer-review-granskning som idag blivit norm inom vetenskapen leda till att kunskapens kvalitet försämras och allmänhetens förmåga att tänka kritiskt utarmas, vilket är högst olyckligt.

Kulturvetenskapens uppgift handlar mer om att konstruera begrepp att tänka med, än att leverera vattentäta och tvärsäkra svar. Tänker man så blir vetenskapliga kontroverser ointressanta och meningslösa, och då avslöjas kampen om vetandet som den kamp om makt och inflytande den ofta är. Med en pragmatisk definition av sanning, eller hellre med en väl utvecklad, spridd och beprövad insikt om vad som fungerar, kan man koncentrera sig på det som är viktigt, på livet här och nu och på förutsättningarna för förändring. Vill man förstå kultur är det mot förväntningarna och handlingarna som skapar kulturen samt konsekvenserna av samverkan man bör rikta blicken. Frågorna är alltid viktigare än svaren i kulturvetenskaplig forskning. Om resultatet av det kulturvetenskapliga arbetet inte fungerar är det bättre, mer effektivt och konstruktivt att bara lämna det därhän, istället för att jaga efter och brännmärka budbäraren.

Ytterst handlar det om att konsekvent avfärda alla uppdelningar mellan subjekt och objekt, för att på det sättet rikta uppmärksamheten mot tillblivelsen och förändringen och för att betona att ingen fråga som rör kultur har ett givet svar. Det handlar om att fokusera på sammanhanget som helhet och det som händer i samspelet mellan. Inom kulturvetenskapen är forskaren både subjekt och objekt i förhållande till det som undersöks och det gäller även mottagaren av kunskapen. Därför är samtal en bättre väg till kunskap (om kultur) än debatt, och därför behövs synen på vad som är bra metoder för granskning av vetenskap breddas; för KUNSKAPENS och den långsiktiga hållbarhetens skull.

-->

Rättssäker och kvalitetssäkrad eller akademisk, utbildning

Alla vill ha kvalitet, så den som säger att det är viktigt konstaterar det uppenbara. Ingen är emot kvalitet; det finns ingen rörelse som kämpar för sämre kvalitet i skolan och den högre utbildningen. Det förutsätts på något sätt att det skulle finnas två läger i denna fråga, och att det handlar om ifall man ska bry sig om kvalitet eller inte. Jag tror den föreställningen, den villfarelsen är en orsak till att kvaliteten i det svenska utbildningssystemet allt mer överförs från vardagen och människoras praktik till papper och planer, dokument och utvärderingar. Istället för att debattera om vi ska ha kvalitet eller ej borde vi samtala om den komplexa frågan: Vad menar vi med KVALITET, i utbildning?

Akademisk är en kvalitet i sig, och liksom alla kvaliteter är den ömtålig och undflyende; så när man inför system för att säkra den går något unikt och värdefullt förlorat. Kvalitetssäkringen och systemen för rättssäkerhet i skolan och den högre utbildningen införs så klart av omsorg och välvilja, men det riskerar att bli en björnkram. Bara för att man vill väl betyder inte att det blir bra. Och råder det ingen samsyn om vad kvalitet är eller om systemen för säkring av kvalitet införs uppifrån, om den administrativa bördan ökar och lärarna tvingas underkasta sig kontroller och serva utvärderarna, istället för att tilldelas ansvar, tas tid, energi, resurser och fokus från kvaliteten som systemet skulle garantera. Lärarna berövas som auktoritet i klassrummet och i mötet med elever och studenter, vilket de så klart märker av. Lägg därtill kravet på genomströmning och vi får ett köp-sälj-system där kunden alltid har rätt, vilket är en tendens som förstärks av att utbildning ska vara rättssäker.

I Sverige är det gratis att gå i skolan och studera på universitetet. Det kan och får aldrig uppfattas som en rättighet att få examen, men med nuvarande system för kvalitetssäkring och betoning på rättssäkerhet riskerar det att bli så (om det nu inte redan är så). Jag är engagerad i frågan eftersom jag värnar kvalitet och kunskap, överallt i samhället. Och akademisk kvalitet kan bara uppnås om alla förstår att studier på högskolan dels bygger på eget ansvar, dels handlar om kunskap och lärande för livet. En högskoleexamen är inget man får, det är något man skaffar sig genom eget, ihärdigt arbete. Som lektor delar jag aldrig ut betyg; jag bedömer och värderar studenternas inlämningar och deras engagemang i gruppövningar. Det är självklart att studenterna kan och ska kräva tydliga besked och transparens i bedömningarna. Ingen student ska någonsin behöva vara utlämnad till en lärares godtycke. Dagens syn på kvalitet och rättssäkerhet handlar dock inte om detta, och i praktiken går arbetet ut över den akademiska kvaliteten.

På grund av att utbildning ses mer som en rättighet än som en värdefull möjlighet och eftersom studier idag av många betraktas mer som ett nödvändigt ont eller som ett hinder på vägen mot ett arbete, än som en strapatsrik och spännande, utvecklande, personlig resa mot fördjupad kunskap och förståelse för livet och tillvaron, går idag allt mer av den krympande tid jag som lärare har till mitt förfogande för undervisning åt till att hantera ärenden rörande fusk och plagiat av olika slag. För varje år som går får jag fler och fler frågor om hur "vi gör nu är jag ska åka på semester(!?) och därför inte kan vara med på de obligatoriska momenten." Julbord med jobbet anförs som skäl att gå tidigare från seminarium och efter varje tentamen hopar sig mailen och växer kön av studenter som är missnöjda med min kvalificerade bedömning av deras inlämningar och vill diskutera betyget; som om det handlade om ett restaurangbesök där maträtten som serveras inte levde upp till gästens förväntningar. Det tär på mig, mer och mer för varje år, att ständigt möta alldeles för många studenter som försöker bedriva studier på högskolan i avsaknad av eget ansvar och utan engagemang för studierna och kunskapsinhämtningen. Det sägs att genomströmningskravet inte får påverka kvaliteten, men hur skulle det INTE kunna göra det? Vi är alla människor och det är i mötet mellan som kultur växer fram. Och verksamheten i dagens högre utbildning må vara rättssäker och kvalitetssäkrad, men den är allt mindre akademisk.

Systemen som blir allt fler och som används för att främja kvalitet i den högre utbildningen vänds allt mer och allt tydligare mot lärarna vars administrativa börda ökar samtidigt som tiden för att hålla sig ajour med aktuell kunskap på området man undervisar i samt möjligheten till kompetensutveckling stadigt minskar. Allt sammantaget underblåser utarmningen av den AKADEMISKA kvaliteten, vilket gör att det snart är berättigat att ställa oss frågan vad vi ska ha högskolan till. Jag menar, om skillnaden mellan gymnasiet och universitetet blir allt otydligare och om studierna på högskolan inte leder till utveckling av djupa kunskaper och breda kompetenser, om studenternas examen bara är ett papper utan mening, om det inte är ett bevis på att man visat prov på kritisk, analytisk förmåga och SJÄLVSTÄNDIGHET, vad är det då för mening att samhället lägger så mycket pengar som man nu gör på skola och utbildning?

Försäkra sig om att man uppnår kvalitet i verksamheten (vilket är något helt annat än att kontrollera) kan man bara göra genom att lita på lärarna och förlägga ansvaret för studierna och kunskapens kvalitet hos studenterna. Det behövs mer tid för och tydligare fokus på studierna, och mindre av kontroll, utvärdering, kvalitetssäkring, målstyrning och effektivitet för att den högre utbildningen ska kunna bli just högre och för att främja akademisk kvalitet. Akademisk kvalitet kan man bara få genom att bygga utbildningssystemet på TILLIT och frihet under ansvar. Rättssäkerhet och kvalitetssäkring låter bra, men leder inte till att vi får det vi önskar. I teorin fungerar det, men det är praktiken som ger oss den verklighet vi har att hantera. Högre utbildning och allt lärande är omvägar och kräver hårt EGET arbete för alla inblandade, särskilt den som ska lära (och det gör alla i en sant akademisk miljö; inte bara studenterna). Det finns inga genvägar till kunskap; därför leder alla försök att effektivisera utbildning till att man både rör sig bort från målen och försämrar kvaliteten.

Kanske måste utbildningssystemet likt en alkoholist nå sin botten innan det mödosamma arbetet med att bygga upp verksamheten igen kan inledas och bära frukt? Ingen kan dock säga att vi inget visste, för all kunskap om läget i akademin och den högre utbildningen finns mitt framför ögonen på oss alla. Det handlar bara om att rikta blicken dit, istället för mot kartan.

Det är okontrollerad forskning och misslyckanden som leder till Nobelpris

Det är samma sak varje år. När det drar ihop sig till Nobeldagen och pristagarna presenteras lite närmare berättas samma sak, om och om och om igen. Och det man berättar om är hur man arbetat som forskare, och det går så gott som alltid på tvärs med rådande syn på kvalitet och nuvarande forskningspolitik. Varje år vittnar nya pristagare av världens mest prestigefulla vetenskapliga pris om att forskningen som leder till banbrytande genombrott och ny, revolutionerande kunskap inte skapas genom att forskarna sätter upp mål, som bryts ner i delmål. Inte heller genom att forskningen kontrolleras och kvalitetssäkras. Forskarna som får Nobelpris har inte strävat efter effektivitet; de drivs av viljan att veta och arbetar därför fokuserat och uthålligt, på egen hand och för kunskapens skull. Inte sällan avslöjar pristagarna att de motarbetats av olika skäl, ofta eftersom de tänkt utanför givna ramar eller för att deras forskning gått på tvärs mot konventionerna.

Årets Nobelpristagare i medicin, till exempel, liknar sin VÄRLDSLEDANDE forskning vid improvisation. Han ser medarbetarna i labbet som en orkester och anser det vara viktigt att man ger varandra frihet att gå på känsla i skapandet av ny kunskap, som kan liknas vid musik. Han motarbetades länge och kallades galen, inte för att han gjorde misstag eller för att forskningen inte höll måttet, utan för att han tänkte i nya banor. Han gjorde inte som andra eller som man brukar. Han gick sin egen väg och följde KUNSKAPEN dit kunskapen tog honom.

Den andra pristagaren hyllar misstag som vägen till ny kunskap. Ett misslyckande är bara ett misslyckande om man betraktar och värderar resultatet av arbetet utifrån en på förhand uppgjord plan; annars är det bara ett resultat som kan analyseras på olika sätt. Och det är just misslyckanden och den typen av analyser som leder till NY kunskap. Forskning handlar ju om det, om att söka insikter och förståelse som går utöver eller fördjupar förståelsen för det vi redan vet. Visste man var kunskapen fanns eller hur den såg var det inte FORSKNING man ägnade sig åt.

Forskare som jagar mål, som strikt följer planen och arbetar effektivt, producerar artiklar och drar in pengar samt citeras av andra forskare anses av det akademiska systemet som forskare måste acceptera och underkasta sig för att få arbeta som forskare anses lyckade; medan forskare som går sin egen väg, som inte räds att "misslyckas" och som söker kunskap på kunskapens egna premisser. Forskare som överger planen och som designar forskningsprojekt, och skriver texter som anpassats, efter kunskapen, hindras idag att bedriva forskning. Det blir så när man mäter kvalitet med objektiva mått och låter ekonomin styra.

Båda medicinpristagarna (och majoriteten av alla forskare som fått Nobelpris) sysslar med GRUNDFORSKNING. Just den typ av forskning som idag i princip är omöjlig att få forskningsanslag för, eftersom den inte anses vara förenligt med effektivt utnyttjande av skattemedel. För att få medel idag måste man veta vad man ska komma fram till; man måste följa en på förhand uppgjord och kvalitetssäkrad plan för arbetet. Och projektet måste kunna utvärderas efteråt, av professionella utvärderare som granskar projektets grad av måluppfyllelse. Går man sin egen väg, följer man kunskapen eller "misslyckas" blir granskarnas omdöme negativt och man kommer inte att kunna räkna med nya medel i framtiden. Vi vet att det INTE är så man bedriver forskning som ger Nobelpris, och ändå fortsätter vi med målstyrning, ställer krav på effektivitet och utvecklar nya metoder för ökad kontroll av forskarnas verksamhet och vardag. Frihet, ansvar och tillit ses av New-Public-Management-ideologins ekonomiska logik som problem, trots att det finns otvetydig och gedigen evidens som visar på motsatsen. Trots att nya Nobelpristagare varje år varnar för detta och vädjar till politiker och makthavare att värna grundforskningen, eftersom det är enda sättet att skapa ny och banbrytande kunskap.

Jag kommer inte att få Nobelpris. Inte bara för att det inte existerar något Nobelpris i humaniora eller kulturvetenskap, utan för att jag ägnar mig åt just grundforskning. Det var länge sedan jag hoppade av den akademiska karriären. Jag gjorde det för att den hindrade mig från att forska, det vill säga följa kunskapen dit kunskapen tar mig. Som forskare vill jag improvisera och eftersom målet med min forskning är att fördjupa förståelsen för kultur samt finna nya perspektiv på och insikter om den komplexa väv av konnektioner som både hålls och håller samman människor och som påverkar tänkandet och föreställningar om vad som är önskvärt, möjligt och bra, misslyckas jag aldrig. Resultatet av mitt arbete kan alltid tolkas på en lång rad olika sätt. Om jag tvingades arbeta mot mål som resultatet sedan utvärderas mot, av någon som är bra på utvärdering, snarare än kulturforskning, skulle jag inte orka forska av det enkla skälet att det är FORSKA jag vill göra, inte producera resultat som bestämts av någon annan, med utgångspunkt i ekonomiska intressen. Jag har accepterat att det är så, att jag får använda min fritid och den skärva av kompetensutvecklingstid som jag (än så länge) kan använda för fritt sökande efter ny kunskap. Fast jag blir lika ledsen och bedrövad varje år i samband med Nobeldagen, när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara (om det verkligen var så att forskarnas uppdrag var att skapa ny kunskap).

Rädslans makt över tanken

I filmen Mitt liv som hund, upprepar huvudpersonen Ingmar att man måste jämföra, man måste sätta saker och ting, det som händer en, i perspektiv. Tänk på Lajka, säger han till sig själv när han drabbas efter den ena motgången efter den andra. Och han lyckas till slut, mot alla odds finna harmoni genom att acceptera sitt öde. Fler borde göra så, jämföra och skaffa sig perspektiv. Fler borde skaffa sig distans till sina egna känslor och se världen med fler än ett enda perspektiv. Det är absolut nödvändigt för att bryta rädslans förödande makt över tanken. Det är Yuval Noah Harari och hans senaste bok 21 tankar om det 21:a århundradet, (en bok jag verkligen kan rekommendera, till alla som liksom jag känner sig vilsna i tillvaron. Han levererar inga svar, men ger perspektiv och skapar förståelse) som inspirerar mig att tänka så här och skriva detta.

Hararis påpekar i boken att omkring 80000 européer, 40000 amerikaner och 270000 kineser dör i trafikolyckor varje år. Totalt dör 1,25 miljoner människor världen över, varje år. Han skriver att diabetes och metabolt syndrom dödar nästan 3,5 miljoner människor årligen. Luftföroreningar dödar 7 miljoner människor, varje år. Sedan jämför han detta med följande siffror: sedan 11 september 2001 har terrorister dödat omkring 50 människor per år i EU, 10 i USA och sju i Kina. Sammanlagt och i hela världen, sedan 2001, uppgår terrorismens dödsoffer till cirka 25000 människor. Hur många amerikaner har dödats av amerikanska galningar med automatvapen som skjutit på och i skolor, kyrkor och folksamlingar, undrar jag? Ändå är det TERRORISTERNA vi är rädda för. Främligsfientliga partier vill stänga gränserna med motiveringen att det finns en risk att terrorister kan följa med flyktingarna och komma in i vårt land.

Harari ger perspektiv på rädslan och visar hur irrationell den är. Han skriver:

Som framgår av ordets bokstavliga betydelse är terrorism en militär strategi för att förändra en politisk situation genom att sprida skräck snarare än att vålla materiell skada. Denna strategi tillämpas nästan alltid av mycket svaga grupper som inte förmår att materiellt skada sina fiender nämnvärt. (s. 155)

Terrorister använder terror för att de INTE utgör något reellt hot mot vårt samhälle. Därför är det som Franklin D. Roosevelt sa i sitt berömda tal under andra världskriget, "Det enda vi har att frukta är fruktan själv." Terroristerna har bara precis så mycket makt som vi ger dem, genom att göra precis vad de vill, det vill säga tumma på våra demokratiska principer, avskaffa friheter och öppenhet; bygga murar och odla vår rädsla och misstänksamhet. Hotet ligger inte i den eventuella skada som terroristerna eventuellt skulle kunna tillfoga oss, utan i den irrationella rädslan för skada och allt som görs för att försöka skydda sig. Det är inte kulorna träffar oskyldiga, stora och välkända byggnader som rasar eller lastbilar som kör rätt in i folksamlingar som utgör terrorns verkliga vapen, det är vårt sätt att agera och de orimliga kraven som ställs på våra folkvalda politiker som är deras verkliga vapen; som vi riktar mot oss själva, eftersom vi inte tänker klart när rädslan slagit sina klor i oss.

I dag kan en regering inta en mildare hållning till våld i nära relationer och sexuella övergrepp än till terrorism eftersom våldtäkter inte urholkar dess legitimitet, trots effekterna av rörelser som #metoo. I Frankrike anmäls exempelvis över 10000 våldtäkter om året, vartill säkert tiotusentals ytterligare fall som aldrig anmäls. Våldtäktsmän och hustrumisshandlare uppfattas inte som ett hot mot den franska statens existens eftersom staten historiskt inte byggt på löften om att eliminera sådant våld. De mycket färre fallen av terrorism uppfattas däremot som ett hot mot den franska republiken eftersom de moderna västerländska staterna under de senaste århundradena gradvis har upprättat en legitimitet byggd på det uttalade löftet att inte tolerera något politiskt våld inom sina gränser. (s. 159) 

Om rädslan vore rationell och om vi verkligen vill skydda oss och dem vi håller kära är det inte stängda gränser, mer övervakning, minskad frihet och ökad kontroll som behövs. Det är insatser för att minska riskerna i trafiken och bättre lagar och polisiära strategier för att komma tillrätta med våld i hemmet. Det är där majoriteten av dödsfallen inträffar. Och genom att arbeta för bättre luft och renare vatten skulle många liv kunna räddas, genom insatser som inte hotar utan kanske till och med stärker demokratin och främjar gemenskap i samhället, vilket utgör ett skydd både mot terror och mot den rädsla som terroristerna försöker sprida. Harari fortsätter:

Hur borde då staten hantera terrorism? Framgångsrik kontraterrorism bör utkämpas på tre fronter. För det första bör regeringar inrikta sig på hemliga aktioner mot terroristnätverken. För det andra bör medierna framställa saker i deras rätta proportioner och undvika hysteri. Terrorns skådespel kan inte lyckas utan publicitet. Dessvärre erbjuder medierna alltför ofta denna publicitet helt gratis. De rapporterar som besatta o terrordåd och blåser upp faran med dem eftersom rapporter om terrorism säljer mycket bättre än rapporter om diabetes eller luftföroreningar. (s. 161f)

Sedan riksdagen enhälligt beslutade att Public Service ska finansieras via skattsedeln har många upprörts över att de tvingas betala för något som de inte själva valt. Det blev dock inga våldsamma protester, för jag tror alla innerst inne inser hur viktigt det är att det finns medier som inte är beroende av reklamintäkter och uppmärksamhet. Public Service har kanske inte alltid agerat sansat, men de tjänar i alla fall inte pengar på människors rädsla och därmed minskar risken för att man gör sig till nyttig idiot för mörkerkrafterna som vill störta samhället i fördärvet. Demokratin behöver Public Service, och Public Service behöver finansieras av det allmänna för att fungera. Fria och oberoende massmedier som inte agerar i affekt, som ger medborgarna vad de behöver, inte vad de vill ha, är en förutsättning för social hållbarhet. Citatet ovan fortsätter med den vikigaste uppmaningen till allmänheten:

Den tredje fronten är allas och envars fantasi. Terroristerna håller vår fantasi fången och använder den emot oss. Gång på gång spelar vi upp ett terrordåd på medvetandets scen och minns den 11 september eller den senaste självmordsbombningen. Terroristerna dödar hundra människor, och får 100 miljoner att inbilla sig att en mördare lurar bakom varje träd. Det är varje medborgares skyldighet att befria sin fantasi från terroristerna och påminna sig om hotets verkliga proportioner. Det är vår inre terror som får medierna att bli besatta av terrorism och regeringen att överreagera.

Och det är också varje medborgares skyldighet att inte rösta på populistiska partier som liksom reklamfinansierade medier parasiterar och bygger sin makt och sitt inflytande på samma ologiska rädsla som terroristerna, vilka partierna säger sig vilja skydda medborgarna från. Med lite perspektiv och kritiskt tänkande inser alla som verkligen vill förstå att det är en lögn eftersom rädslan för främlingar och potentiella terrorister är själva livsluften som populisterna andas och lever av. När rädslan för terrorister försvinner blir det uppenbart för alla att populisterna bygger sin framgång mer på medborgarnas irrationella rädsla än på några egna lösningar.

SD har upprepat sitt mantra om massinvandring sedan 1990-talet och därför har de lika fel nu som då. Att deras stöd ökat är inte på något sätt deras förtjänst, det är en konsekvens av terroristernas djävulska strategi och övriga partiers oförmåga att rakryggat stå upp för demokrati, öppenhet och mellanmänsklig solidaritet. Populister lever liksom terrorister på människors rädsla och deras inflytande vilar på rädslans makt över tanken. Populisterna sitter inte inne med några lösningar. Deras politik kommer inte att rädda samhället av det enkla skälet att de UNDERBLÅSER just den rädsla som är terroristernas enda vapen. Det är inte terrorn som utgör det verkliga hotet, det är helt andra saker; sådan vi gör med eller mot varandra. Därför borde vi göra som Ingemar, vi borde jämföra och skaffa oss perspektiv. Vi borde stanna upp och tänka efter. Bara så kan kunskapen och tankens kraft bjuda motstånd mot rädslan och andra irrationella känslor.

Det allvarligaste hotet kommer alltid inifrån, aldrig utifrån. Låt oss inte glömma det.

Några principer för ett mer mänskligt och kunskaps- och hälsofrämjande arbetsliv

Tempot är idag hårt uppdrivet, inte bara i arbetslivet utan även i skolan och på fritiden. Allt fler fyller sina liv med allt mer på allt kortare tid. Effektivisering har blivit ett mantra som upprepas överallt och som ses som en universallösning. Det må vara bra för ekonomin, men för hälsan och den intellektuella utvecklingen är det förödande. Stress leder till sjukdom och finns det inte tid att tänka tankar till slut kan ingen kunskap utvecklas, och utan bredd och djup i studierna är det omöjligt att främja bildning. Det går inte att köpa lycka, hälsa och en meningsfull tillvaro och det är inte genom att fylla vardagen och arbetet med fler uppgifter och upplevelser på kortare tid. Tid är vad som behövs, tid att läsa, skriva, tänka, lyssna, samtala och granska varandras åsikter kritiskt. Den första principen för att kunskapsutvecklande och hälsofrämjande arbetsliv handlar om behovet av marginaler och möjlighet att stanna upp och reflektera, i både arbetet och vardagen. Livet är en helhet och både arbetslivet och vardagen hänger ihop.

Kvalitet talas det om; allt mer ju hårdare effektiviseringen drivs på. Och det införs system för att säkra kvalitet. På pappret och i teorin låter det bra, men i praktiken kan personalens hälsa, kunskap, kvalitet och långsiktig hållbarhet endast främjas genom att skapa goda förutsättningarna för personalen att vara mer medvetet närvarande i yrkesvardagen. Kvalitet är ett allt för vagt begrepp för att kunna definieras på ett som gör det möjligt att skapa algoritmer för automatiserad, systematisk kontroll. Bygger man bilar går det bra, men ju mer komplext arbetet blir och ju mer det handlar om mellanmänskliga relationer, desto svårare blir det. Och är det lärande, kunskapsutveckling och hälsa man vill skapa förutsättningar för krävs ett helt annat sätt att se på kvalitet än det universella mått som används idag. Det är den andra principen.

Den tredje principen handlar om slump och om den så kallade mänskliga faktorn, som aldrig är undantaget utan regeln. Människor har lätt att drömma och bortse från sina egna inneboende brister och har svårt att skilja mellan är och bör. Det spelar ingen roll hur många som tror och menar att det BORDE gå, ifall principerna inte anpassas efter arbetslivets, mänsklighetens och livets realiteter kommer man förr eller senare att bli besviken. Den mänskliga faktorn är inte ett problem, utan en förutsättning som man måste acceptera. Annars kommer utvecklingen mot ökad effektivitet och minskad tid att leda till att maskinerna tar över; inte för att maskinerna har någon agenda för det, utan för att allt fler människor lever i förnekelse och låter sig vägledas av omöjliga drömmar.

Den fjärde principen handlar om framtiden, som allt mer fokus riktas mot. Planering och utveckling av kontrollsystem samt krav på ständigt ökad produktivitet leder till att ingen befinner sig här och nu. Dagens arbetsliv, skola och högre utbildning präglas allt mer av minskad medveten närvaro. Allt fler tvingas vara allt mer omedvetet frånvarande när historien bortträngs och framtiden betraktas som ett empiriskt faktum. Analytikerna på börsen bryr sig inte om det som är nu och morgondagens vinster är redan intecknade, och eftersom ingen har tid att blicka bakåt, eftersom det anses vara slöseri med tid, lever vi alla mer eller mindre i framtiden. Fast framtiden existerar bara i fantasin, så vi lever i praktiken i en drömvärld. I framtiden är snart sagt allt möjligt och det är drömmarna som sätter gränser. Problemet är bara att vi människor lever här och nu i det möjligheternas mellanrum är existerar mellan då och sedan. Kvalitet, kunskap och hälsa kan bara främjas genom att rikta fokus dit. Framtiden skapas här och nu; den är alltid mer eller mindre öppen och går inte att kontrollera. En tillvaro och ett arbetsliv som inte anpassats efter denna princip kan aldrig leda till något gott.

Paradoxalt nog hinner jag inte med att reflektera över fler principer, för arbetslivets krav pockar på uppmärksamhet och jag känner mig tvingad att tänka på annat, som är förment viktigare och som utifrån ett ekonomiskt perspektiv är mer lönsamt. Inte ens som docent och kulturforskare kan jag följa kunskapen, jag måste följa reglerna som skapats för att tvinga fram högsta möjliga produktivitet av nyckeltal och mätbara resultat, trots att det bevisligen går ut över både kunskapen och hälsan.

Att möta barn med ett vuxet tilltal

Fortsätter reflektera över vuxenhet och barnslighet, kunskap och samhällsutveckling. Det är en viktig fråga, för synen på skillnaden mellan barn och vuxna påverkar samhället och uppfattningarna om vad som är en önskvärd ansvarsfördelning.

Det var inte bättre förr, men när jag var liten möttes barnen med ett mer vuxet tilltal än idag. Som barn introducerades jag successivt i vuxenvärlden. Det är inte bara en äldre mans nostalgiska drömmar om en idealiserad barndom; titta på SVT Play, Öppet arkiv. Där finns en del av de barnprogram som jag och min generation växte upp med och som formade oss. Vi i femman, till exempel. Vi fick inte alltid det vi önskade oss, vi fick det vuxenvärlden ansåg att vi behövde. Det gjorde att värdet av önskningarna ökade, liksom glädjen när man någon gång fick det man ville ha. Jag tycker synd om dagens unga som befinner sig i centrum för de vuxnas uppmärksamhet och som nästan innan de hunnit tänka tanken får vad de önskar sig.

Tänker på Marshmallowtestet som visade på samband mellan tålamod och intelligens. Tänker att det som inte är värt att vänta på heller inte är värt att önska sig eller sträva efter. Min föräldrageneration övade omedvetet oss barn i tålamod på många olika sätt. Då sparade man veckopengen och drömde om vad man skulle köpa. Jag minns fortfarande min första bandspelare och kamera, just för att jag tvingades vänta. Våra föräldrar litade också på att vi tog hand om oss när vi gick ut och lekte, vilket var det enda vi kunde göra. Vi växte upp mycket mer på egen hand genom att vi fick ta ansvar för oss själva. Nej, jag idealiserar inte min barndom. Jag reflekterar över skillnaderna mellan då och nu.

Idag antar man att barn är vuxna, vilket i och för sig stämmer i många fall. Barn sägs vara kompetenta, vilket ingen sa om oss som växte upp på 1970-talet; fast dagens barn är mer övervakade och hela deras tillvaro är mer kontrollerad än någon gång i världshistorien. Vuxen blir man genom att lära sig nya saker på egen hand, genom att försöka förstå det som är svårt och kanske obegripligt. Det är genom att övervinna problem och skaffa sig erfarenheter man växer som människa. Det kan man inte göra i en allt för tillrättalagd och kvalitetssäkrad värld. Vuxenblivande handlar om att gradvis tillägna sig insikten om sin egen obetydlighet i det stora hela. Dagens unga växer upp i ett samhälle där de befinner sig i centrum, och där många vuxna agerar så där härligt spontant som bara barn kan, vilket över tid och i takt med att de förment vuxna blir allt äldre tar sig allt mer patetiska former.

Barn ska mötas med respekt. Barn har rätt att känna tillit, vilket liksom kärlek är något man bara kan lära sig förstå och uppskatta genom att få. Utan krav och tydliga regler är det svårt att känna sig respekterad, och utan tillit är det omöjligt att skaffa sig erfarenheter som gör att man växer som människa. Med omedelbar behovstillfredställelse och i en tillrättalagd tillvaro är det svårt att växa upp och lära sig ta eget ansvar och ännu svårare att inse sin egen personliga obetydlighet. Detta leder till att vi riskerar att samhället infantiliseras. Det är inte att möta barn med respekt, det är att lura barnen att de redan kan och vet allt man behöver kunna och veta för att leva ett lyckligt liv i ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är att bygga samhället på en lögn, vilket ingen tjänar på.

Vi behöver stanna upp och ta oss tid att reflektera över vad vi får för samhälle om vi fostrar generationer av medborgare som går ut i livet i övertygelsen om att de är färdiga och kan allt och vet bäst? Ett samhälle som förknippar vuxenhet med mossighet, där alla längtar tillbaka till barndomen och gör allt som står i deras makt för att undvika vuxenheten riskerar att bli ett naivt och barnsligt samhälle byggt på orimliga drömmar om det som inte går att få.

Jag vill inte tillbaka och menar inte att allt var bra på 1970-talet, men jag efterlyser en annan syn på barn och ser ett behov av uppvärdering av vuxenhet. Barn är man bara en försvinnande liten del av livet och man minns inte särskilt mycket av den tiden när man lämnat barndomen. Vuxen är man resten av tiden och ända tills man dör, om man nu inte blir senil och går i barndom vill säga. Vuxenblivandet är inget man blir klar med, till skillnad från barndomen som är en avgränsad fas i livet. Inte minst därför är det olyckligt att idealisera barn och barnslighet. Chansen att fler ska känna mer lycka och tillfredsställelse ökar i ett samhälle där vuxenhet och erfarenhet värderas högre.

Utforska eller avslöja?

Alla har någon gång sett en trollkarl och förundrats över tricken. Alla låter sig ibland förföras av människor som är skickliga på sitt hantverk. Och den som aldrig förundrats över naturscenerier, väderfenomen eller livets och kärlekens gåtfullhet lever ett torftigt liv; man kan fråga sig om det ens är ett liv. Min poäng här är att allt kan och bör utforskas, men allt ska inte avslöjas. Trollkarlar håller sin yrkesskicklighet hemlig och den som avslöjar tricken förstör upplevelsen och berövar alla som vill förföras av magin ett värdefullt inslag i livet. Den som är förälskad har ingen som helst nytta, tvärtom, av informationen att det bara är neuroner och hormoner i den egna hjärnan som ger upphov till känslan. Magi och kärlek är så mycket mer än bara det som avslöjas vid en närmare granskning, och det är det där överflödet jag är intresserad av. Kultur kan aldrig reduceras till en eller ett, den uppstår i dynamiken mellan och närmare en definition av begreppet än följande förslag går inte att komma; fler än en men färre än många.

Jag vill uppmärksamma skillnaden mellan och argumenterar för att vi behöver både och. Alla tankar på antingen eller betraktar jag som försök till utövande av makt. Ingen äger kunskapen. Följaktligen måste alla som vill säga något i namn av vetenskap vara ödmjuka inför det faktum att alla kan ha fel. Vetenskapen bevisar ingenting, den lägger fram förslag som andra sedan granskar kritiskt och försöker falsifiera. Sanningen är inte evig, den är temporär. Sanning är vidare ett ord som skapats och används av människor; den är ingenting i kraft av sig själv och forskare upptäcker därför inte sanningar, man skapar kunskap. Det är därför det är så viktigt för alla att öva sig i och iaktta kritiskt tänkande i vardagen. Det finns många förförare där ute, som av olika anledningar vill få dig att tro på vad de säger. Därför är det så viktigt att uppmärksamma skillnaden mellan att utforska och att avslöja och vikten av att förstå att det inte går att kategorisera människor i onda lögnare och goda sanningssägare. Verkligheten är långt mer komplex än så och ska vi kunna bli bättre på att förstå den behöver vi både kunna avslöja och undersöka, samt kunna inse och förstå skillnaden mellan och när vilken kompetens är tillämpbar och önskvärd.

Den moderna naturvetenskapen bygger på föreställningen att sanning är något som upptäcks och har därför tagit på sig uppdraget att avslöja allt. Jag är som bekant inte kritisk till naturvetenskapen, tvärtom; men jag ser en risk med ambitionen att avslöja allt eftersom det kan få som följd att mänskligheten förlorar förmågan att förundras, vilket jag ser som en viktig kompetens som behövs för att leva ett fullgott liv. Vissa mysterier ska, som jag argumenterat för ovan, inte avslöjas.

Cancerns gåta, hemligheter med svarta hål och evolutionen samt statistiska samband ska självklart avslöjas. Där och när kunskapen som avslöjandet leder till behövs och kan användas till något positivt är strävan efter avslöjande påkallad. Kunskapen om hur mässling och andra sjukdomar kan vaccineras bort ska naturligtvis avslöjas och användas. Där ligger förundran i kompetensen att finna lösningar och förstå processerna, vilket inte är fallet ifråga om trollkarlar, kärlek och meningen med livet, där avslöjanden kan leda till motsatt effekt.

Om livet reduceras till sina absolut minsta beståndsdelar, om strävan efter kunskap inte gör halt någonstans på vägen utan drivs till sin spets, kommer man visserligen att finna något slags svar, men inte på någon avgörande och meningsbärande fråga. Livets mening finns inte i detaljerna, den uppstår mellan tänkande, kännande människor som möts för att lyssna på varandra. Meningen med livet är en fråga som faller inom humaniora och kulturvetenskapens domän. Det är en fråga vars svar inte kan avslöjas, en fråga som bara kan undersökas. Svar på den typen av frågor måste skapas och användas med försiktighet. Utan ödmjukhet inför kärlekens mysterium och förståelse för livets och kulturens komplexitet förlorar tillvaron en viktig aspekt som behövs för att bjuda motstånd mot känslor av meningslöshet som hela tiden ligger där under ytan; kanske som en konsekvens av att vi alla ska dö en dag.

Sitter man bland publiken och tittar på en skicklig trollkar är kanske första impulsen att man vill veta hur hen gör, för man inser ju att det är ett trick. Men är man förälskad är det sista man vill veta hur det fungerar egentligen. Är man kär vill man förundras över känslans gåtfullhet, och för att inte gå miste om upplevelsen av skickliga trollkarlar gör man bäst att hålla sig till kontraktet och inte söka avslöja tricken. Ifråga om sjukdomar, klimatförändringar och fysikens lagar är det tvärtom, där kan och ska man sträva efter att avslöja så mycket det bara går.

Säger det igen, det jag brukar säga: Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Alla frågor kan inte besvaras med en eller ett och förmågan att förundras är viktig för att kunna leva ett rikt och meningsfullt liv.