ADHD-dagboken: Mellan kroppens materialitet och medvetandets virtualitet

Jag skriver för att lära känna mig själv och för att dela med mig. När jag skriver får jag syn på tankarna jag bär på och kan modifiera och utveckla dem. Skrivandet handlar både om att lära och om att sprida tankar; kunskapen uppstår i processen, mellan elementen som interagerar. Att skriva offentligt handlar om att både skapa och vara med i en berättelse, utan början eller slut. Och det är så jag ser på mig själv också, på den jag är och hur jag fungerar. Det var också genom att lyssna på andras berättelser som jag upptäckte att diagnosen ADHD stämmer in på mig, och insikten har hjälpt mig att förstå och hantera den jag är. Jag skriver för att visa dels att ADHD inte (bara) är ett handikapp, dels för att hjälpa andra med liknade erfarenheter att förstå och hantera det som händer inom och med dem. Människoblivandet är inte en autonom process, den är kollektiv. Människa blir man tillsammans med andra och inom ramen för kulturella sammanhang.

Livet har lärt mig att jag sällan passar in och jag har tvingats inse att jag inte är kollektiv. Med sorg har jag insett att trots att jag värnar det sociala känner jag mig väldigt ofta obekväm tillsammans med andra. Orsaken till att det blir så är inte att jag ogillar sällskap eller människorna jag är med; det handlar istället om att jag har svårt att vara närvarande. Kroppen är där men medvetandet vandrar och kan inte låta bli att fara iväg i associationer. Jag längtar bort när jag är hemma och hem när jag är borta. Gräset är inte grönare på andra sidan, men det har alltid känts så; kanske just eftersom "andra sidan" är virtuell och därmed rymmer mer än den begränsade plats som kroppen och det som är här och nu utgör. För mig är det som om kroppen inte räcker till eller rymmer allt som finns och uppstår inom den. Jag lever i en begränsad materialitet som ständigt riskerar att svämma över av känslor, tankar, infall och kroppslig rastlöshet. Den eller det som är jag ryms liksom inte på insidan av kroppen.

Jag har förlikat mig med tanken på att jag aldrig kommer att hinna med att göra och realisera allt jag i stunden kommer på och vill. Det tog tid att nå fram till den insikten, men väl där infann sig ett relativt lugn och en ro. Jag har lärt mig acceptera det jag måste och arbetar ständigt på att förändra det jag kan.

Vardagen och livet handlar om att ständigt sortera och värdera alla intryck och infall. Det är där, mellan världens begränsade materialitet och medvetandets oändliga mångfald som jag blir till och mitt liv utspelar sig. Lugn och ro är ett relativt begrepp; för mig handlar det om att jag får vara den jag är och hantera mina förutsättningar på mitt sätt. Även om jag är lojal och håller mig till det jag lovat vet jag att jag kan uppfattas som opålitlig, just eftersom jag hela tiden modifierar mina åsikter och har lätt för att byta uppfattning i ljuset av bättre fakta och goda argument. Kanske har det med den jag är och hur jag fungerar att göra? Jag har alltid haft lätt att anpassa mig till nya och väldigt olika typer av sammanhang; jag känner mig hemma omgående med många olika människor eftersom de tilltalar olika delar det virtuella jag som kroppen rymmer. Det skulle kunna uppfattas som att komma hem, och jag föreställer mig att den som rymmer lika mycket på utsidan som på utsidan (om nu någon känner så?) upplever det så. Fast jag blir snart rastlös och tankarna vandrar, mina olika virtuella delar och aspekter behöver alla få bekräftelse och jag har ännu inte funnit ett sammanhang där både kroppen och medvetandet passar in.

Inspiration är min drivkraft och kreativitet är en effekt eller konsekvens av hur jag är och fungerar. På utsidan ser jag ut som alla andra, men på insidan liknar jag ett kalejdoskop och minsta lilla förändring eller skiftning i omgivningen gör att jag ser nya saker och kommer på olika lösningar. Hela tiden uppstår nya flyktlinjer i mitt inre och bloggen hjälper mig dels att sortera, dels bevisar den och dess varierande innehåll att jag kan hålla liv i och utveckla många olika processer parallellt. Bloggen är virtuell och därför ryms fler delar och aspekter av den eller det jag är här på nätet än i kroppen. Kanske det kan förklara det faktum att jag är på god väg att skriva min 3700de bloggpost. Genom att lära känna kulturen omkring mig lär jag känna mig själv och för varje ny insikt ser jag flera nya möjligheter och förstår jag vad som behöver modifieras av det jag hållit för sant tidigare.

Jag och andra som är och fungerar på liknande sätt behövs också i samhället; det är detta som är huvudbudskapet i denna post och övriga i den serie poster som jag valt att döpa till ADHD-dagboken. När normerna i samhället krymper kommer allt färre att rymmas på insidan, och allt fler kommer att känna sig utanför. Det är olyckligt och helt onödigt eftersom samhället inte är lika begränsat som kropparna som människorna lever sina liv i. Normer är virtuella och dess innehåll bestäms kollektivt. Kulturen är större och rymmer mer mångfald än enskilda individer och det kan och bör utnyttjas för att få fler att känna sig hemma; alla tjänar på det eftersom ingen människa klarar sig på egen hand.

A working class hero

Även om jag detta år kände mig mer landad och i fas med ledigheten när semestern började, än på många år är det ändå först nu som jag verkligen känner att kroppen kommit i ro på riktigt. Varje år blir detta till en påminnelse om hur ohållbar arbetslivets organisering är, för jag är på inget sätt ensam. Försöken att effektivisera intellektuella yrken och uppgifter för att sänka kostnaderna leder till sämre resultat och ökad risk för ohälsa, i alla fall på sikt. För en (högst osäker) ekonomisk vinst säljer samhället ut medborgarna; det finns ingen konspiration eller någon ondskefull lobby som agerar cyniskt, det är kulturen som vi alla både påverkar och påverkas av som får den effekten. Vi förgör oss tragiskt nog själva i en destruktiv konkurrens om relativa fördelar, vilket på sikt riskerar leda till att den gemensamma kakan minskar och alla måste kämpa ännu mer för att inte få det sämre, samtidigt som en drastiskt krympande grupp av tursamma individer i toppen av pyramidspelet blir allt rikare, till priset av isolering och ensamhet som riskerar att leda till paranoida vanföreställningar riktade mot allt och alla som skulle kunna hota deras rikedomar. Ingen tjänar alltså på att vi lever och agerar som vi gör, alla får det sämre.

Sitter på ett tåg och skriver. Där finns det tid och möjlighet att tänka tankar till slut. Har länge funderat på att skriva om en låt som jag tycker har ett patos som saknas idag, i den genomkommersialiserade, supereffektiviserade och destruktiva (vilket inte minst Tim Berglings tragiska självmord visat) populärkultur. Tänker på John Lennons A working class hero, som jag har för avsikt att tänka om och med här på resan norröver.

As soon as you're born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all

Den som aldrig har tid att tänka tankar till slut påtvingas en känsla av otillräcklighet, en känsla av litenhet. Med tiden trubbas man av, och tröttheten som leder till illusionslöshet, får allt fler att känna allt mindre. Kanske kan detta vara en ledtråd till SDs och Trumps framgångar? När allt fler känner sig allt mindre värda och ingen har tid att reflektera växer ett känslokallt samhälle fram. Jag ställer dock inte upp på tanken att they i de inledande textraderna skulle handla om någon, jag ser det snarare som en effekt av kulturen. Det är vi som gör detta mot varandra, och därför är det viktigt för alla att se och förstå vad våra grundläggande antaganden och det vi vant oss vid att ta för givet och därför inte ifrågasätter får för konsekvenser.

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Alla som arbetar är arbetare; om fler kunde förmå sig själva att inse detta och arbeta kollektivt för en förändrad syn på arbete, skatt och vad samhället är skulle hjältedåd kunna uträttas. Fler skulle kunna få det bättre tillsammans genom att inse och acceptera att alla är arbetare som sitter i samma båt. Chansen för det ökar i alla fall om vanliga människor slutar konkurrera med varandra om anställningar på en stadigt krympande arbetsmarknad. Den arbetarklasshjälte som jag väljer att tolka det som att texten handlar om är ett kollektivt fenomen, det är alla vi tillsammans, inte en avgränsad grupp i botten av samhällspyramiden. Eftersom snart sagt alla påverkas negativt under nuvarande förhållanden på arbetsmarknaden är det mer gemenskap och fler samtal som behövs. Debatt och individfokus är konsekvenser av brist och problem, inga lösningar. Vi är våra egna fiender.

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you're clever and they despise a fool
Till you're so fucking crazy you can't follow their rules

Kulturen växer fram mellan oss människor och därför är alla medskapare av den samtidigt som alla är  offer för den. Det finns ingen ondskefull liten grupp av listiga ledare och ingen lobby som planterar tankarna i huvudet på individerna, problemen vi ser överallt är vi själva genom vårt sätt att tänka och agera i vardagen skapare av och offer för. Det är inte deras (vem eller vilken grupp människor det nu är man ser som hot) fel, utan vårt eget.

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Om fler såg sig som arbetare eller i alla fall fokuserar mer på det som förenar oss människor än det som skiljer oss åt, skulle hjältedåd kunna utföras. Även om det är lättare sagt än gjort är ett anat samhälle alltid möjligt, om och när tillräckligt många människor agerar gemensamt för att uppnå samma mål. Det motsatsen till härska genom att söndra. När människor vänder sig mot varandra och börjar konkurrera blir alla fiender i ett allas krig mot alla där ingen kan bli vinnare, där alla kämpar om att i alla fall inte få det sämre än grannen. Inser vi det kan hjältedåd uträttas, gemensamt.

When they've tortured and scared you for twenty-odd years
Then they expect you to pick a career
When you can't really function you're so full of fear

Dagens ekonomiserade skola som säljs in med slagordet valfrihet, där alla förväntas producera resultat, lär den uppväxande generationen vad som gäller och förväntas av en på arbetsmarknaden. Från allt tidigare år förväntas allt yngre människor och samhällsmedborgare konkurrera med varandra i klassen på samma sätt som skolorna konkurrerar med varandra. Det sägs att konkurrens leder till och driver utvecklingen mot allt bättre kvalitet till allt lägre pris, fast inget talar för detta och trots att erfarenheten säger något annat, fortsätter utvecklingen. Rädslan och känslan av att hoten ökar växer och driver på processen.

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Frälsningen kommer inte från är inte någon, den skjuts på framtiden av oss själva genom att vi väljer att se mer till och värna mitt eget än till det gemensamma. Alla kan inte bli vinnare, men allt och alla kan få det bättre genom att arbeta gemensamt för varandra istället för att söka individuell lycka och njutning.

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you're so clever and classless and free
But you're still fucking peasants as far as I can see

Utvecklingen kan och kommer att fortsätta så länge som majoriteten är övertygade om att just de är bättre än alla andra, så länge jag och du tänker mer på vår egen lycka än den gemensamma tryggheten. Tänk om tron på det klasslösa samhället i själva verket är ett tecken på att alla dels är arbetare, dels varandras fiender? Tänk om!

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

En kulturförnekande kultur är fortfarande en kultur brukar jag säga. Kulturen finns överallt och både påverkar och påverkas. Kulturvetenskaplig forskning handlar om att visa det, som jag ser det är det humanioras viktigaste uppgift att bjuda motstånd mot allt negativt som människor gör med och mot varandra.

There's room at the top they're telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill

Alla vill vara och leva som de rika, därför konkurrerar vi med varandra. Paradoxalt nog blir förlorarna fler och vinnarna färre, de rika blir rikare, inte för att den gemensamma kakan växer utan för att den krymper. Om bara de rikaste av de rikaste får det bättre är det inte medelklassen som växer utan arbetarklassen som ökar. Arbetslivet förändras och det är inte känslan som räknas, rikedom och klass är relativa begrepp och samhället är alla vi tillsammans.

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be 

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

Me vill jag se som vi. Det är varken John Lennon eller någon annan man ska följa, det är vi som behöver skapa ett bättre samhälle för alla tillsammans. Genom att arbeta gemensamt kan hjältedåd uträttas. För att bli en hjälte kan man inte följa med någon eller något, man måste agera kollektivt och skapa något nytt. Alla kan, ingen tvekan om det, men för att förstå hur och varför krävs kunskap, kritisk analytisk förmåga samt tid att tänka efter och gemensamma ansträngningar.

Berättelsers förförande makt över tanken

Det framstår som allt viktigare att förstå berättelsers betydelse för den kultur som utgör klangbotten till samhället och allt som tas för givet i vardagen. När allt förändras allt snabbare och det sällan finns tid att tänka efter blir det svårare att minnas och förstå alla narrativa fragment som flimrar förbi, särskilt om dessa fragment passar in i en större berättelse som man känner igen och begriper. Det som skaver kan då uppfattas som ett problem, trots att det är sant och fungerar, om än inte inom ramen för den övergripande berättelsen som tas för givet av majoriteten.

Ett sätt att se på och förstå populismens framgångar är att inse att det handlar om att underblåsa olika berättelser som finns ute i samhället; berättelser som ofta handlar, dels om hur dåligt det är i vårt land, dels om varifrån hotet kommer, dels om ett idealt folkhem som fanns en gång och som ska återupprättas. När berättelsen lanserats och fått fäste ute i samhället bland medborgare som av olika anledningar faller för lockelsen och ansluter sig till rörelsen blir berättelsen självgående och skaparna kan ta ett steg tillbaka, om de nu inte, vilket är vanligare, knyter an till äldre berättelser. Populism handlar det om eftersom det inte spelar någon roll ifall berättelsen är sann eller ej, upphovsmännen vet att när den väl etablerats och blivit del av det allmänna medvetandet kommer den att tas på allvar och ställas mot andra berättelser.

Striden står inte mellan berättare och sanningssägare. Religioner är i grund och botten berättelser, liksom för övrigt även vetenskapen. Det handlar ytterst om att övertyga andra om att man har rätt och bör lyssnas på, det handlar om makt, och den insikten behöver uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag. Sanningen är ett slags berättelse om sakernas tillstånd som ateister ställer mot bibelns berättelser. Objektivitet är ett ideal, men framförallt eftersom subjektivitet är mer problematiskt. Objektivitet är väldigt svårt att uppnå i realiteten och ännu svårare att garantera och kontrollera. Utan förståelse för berättelsers förförande kraft och dolda makt blir det svårt att bekämpa populism och fundamentalism, som jag menar är de verkliga hoten. Om allt ses som berättelser tvingas alla närma sig varandras verklighetsbeskrivningar och narrativa grundstrukturer på ett mer analytiskt och kritiskt sätt än idag. Kampen om kunskapen och den långsiktiga hållbarheten handlar inte om hur man uppnår neutralitet och objektivitet, utan om vilka berättelser som fungerar och vilka som inte gör det. Hur man än tänker och agerar kommer det ytterst att vara olika berättelser som ställs mot varandra. Och det räcker därför inte att bara hoppas på att sanningen ska utkristallisera sig, det kommer den inte att göra eftersom även sanningen är ett narrativt element i en grundläggande berättelse om vetenskap.

Kunskap inte samma sak som sanning eftersom alla fakta går att tolka på fler än ett sätt. Realister är inte mer förankrade i verklighetens realiteter än någon annan, det är ofta bara ett retoriskt knep för att framställa sin egen berättelse i bättre dager än motståndarens. Problemet är således inte själva berättelserna utan maktanspråken som knyts till berättelserna och kampen om tolkningsföreträde. Den vars grundläggande narrativ får genomslag kommer att FRAMSTÅ som mer trovärdig eftersom hens berättelse ser ut att dels hänga samma mer, dels passar nya bitar som efter hand adderas till berättelsen bättre in i grundstrukturen än element som skaver, även om delarna var för sig fungerar. Verkligheten är komplex, inte kompliceras. Det är detta man måste förstå och bli bättre på att hantera.

Kultur är i grund och botten berättelser vars grundton och underliggande logik tilltalar olika människor olika mycket. Utan förståelse för detta blir det svårt att förstå värdet med samtal om komplexiteten på övergripande nivå, vilket banar väg för debatter om detaljer. Vissa berättelser är mer framgångsrika än andra, men framgången bygger alltid mer på känsla än på fakta.

Några exempel på narrativa element i en väldigt framgångsrik berättelse är den amerikanska konstitutionen som tillsammans med den amerikanska flaggan och nationalsången Star spangled banner tillsammans bygger upp en lockande berättelse om The land of the free. Den berättelsen bygger på känsla och drömmar och den övertrumfar enkelt alla fakta som säger något annat. Därför kan Trump agera som han gör utan att förlora makten om ämbetet. Människor vill drömma och offrar ibland inte bara sanningen, utan även sin egen och sina barns hälsa och samhällets långsiktiga hållbarhet för att slippa överge drömmen om hur man anser att det borde vara. Trumps framgångar handlar om att han förstått detta och agerar i enlighet med den logiken.

Det är inte berättelserna eller drömmarna som är problemet, eftersom även vetenskapen är ett slags berättelse handlar det egentligen heller inte om vad som är sant eller ej utan om vad som fungerar. Och det har visat sig att människor de facto, ensamma likväl som tillsammans, kan leva länge på förhoppningar, drömmar och även rena lögner. Vägen mot en väl fungerande demokrati och långsiktig hållbarhet måste därför byggas på förståelse för kraften i och kompetens att hantera berättelser.

Det som oroar mig är att helt andra berättelser idag vinner mark och sprids; berättelser som talar mer till egot än till gruppen eller mänskligheten. Att bli rik är en egoistisk dröm, inte en allmängiltig vision som fungerar som grund för långsiktigt hållbar samhällsförvaltning. Problemet är att det inte spelar någon roll att den drömmen faller på sin egen orimlighet eftersom bara ett yttest begränsat fåtal kan bli rika. Det ligger i sakens natur att rikedom är ett relativt mått. Den drömmen och berättelserna som bygger på den blir därför till ett slags gift som förstör chanserna att arbeta långsiktigt med hållbarhet och för att värna demokratin. Under sommarens VM i fotboll och annars också översköljs vi av en aldrig sinande ström av ny reklam för olika nätkasinon, för Trisslotter och inte minst Postkodmiljonären, som cyniskt nog försöker sälja in sitt budskap om att just du kan bli ofantligt rik genom att skapa en berättelse om att verksamhetens mål är välgörenhet. Att påpeka att berättelsen är osann är inte ett verksamt vapen mot den här typen av berättelse, det visar Trumps och SDs framgångar tydligt.

Även om aktörerna bakom Postkodmiljonären försöker går det inte eller är det i alla fall svårt att skapa verkligt framgångsrika berättelser, berättelserna som berör och mobiliserar skapades oftast för länge sedan, eller växte fram ut äldre berättelsekomplex. Det finns ett slags inbyggd fördröjning i alla berättelser. Det handlar INTE om storytelling eller paketering och vägen fram är inte att lära sig hantera berättelserna eftersom det är ett tveeggat svärd som lika gärna kan riktas mot en själv eller det goda man försöker åstadkomma med kunskapen och kompetensen. Sanningen och källkritiskt granskade fakta biter inte på känslor och alternativa fakta av den enkla anledningen att det i båda fallen handlar om BERÄTTELSER. Först när vi förstår detta kan vi försöka finna andra sätt att arbeta med och försöka förstå hur ett HÅLLBART samhälle skulle kunna byggas från grunden och med utgångspunkt i en berättelse som fungerar och leder till det samhället behöver.

Berättelser inspirerar och får människor att skapa något större än sig själva, tillsammans. På gott och på ont. Det går inte att komma ifrån. Berättelserna kommer inte att försvinna och vi gör därför bäst i att inte förneka dem och deras betydelse. Vad som behövs är förståelse, dels för berättelsernas existens, dels för dess funktion i vardagen och deras roll i skapandet av kultur. Om det ska satsas på något är det på utveckling av kompetens att analysera och möjlighet att samtala. Det behövs kollektiv förmåga till kritisk granskning och förståelse för komplexitet; eller, kort sagt, mer humaniora. För att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle behövs en skola och en utbildningspolitik som har bildning som mål istället för olika typer av mätbara resultat. En skola som säljs in med hjälp av andra berättelser än dagens, som talar till individens egoistiska önskan om valfrihet och höga betyg. Kunskapen måste placeras i centrum. Det är inte effektivitet som leder till insikterna som krävs, utan samtal, kritisk analys och tid att tänka efter. Det är inte svar och lösningar som behövs, utan andra sätt att närma sig problem och nya sätt att ställa frågor och arbeta för hållbarhet.

Normer om mat (och annat)

Förra hösten började jag ändra mina matvanor på ett mer systematiskt och genomtänkt sätt, med stöd i ny forskning om tarmbakteriernas betydelse för kroppen och hälsan. Det verkar allt mer uppenbart att mikrobiomet samverkar med kroppens eget DNA på fler och mer genomgripande sätt än man tidigare trott; därför bestämde jag mig för att ta hand om och vårda bakterierna i tarmsystemet. Det är ett antal år sedan nu som jag drog ner på min köttkonsumtion, dels av rent egoistiska hälsoskäl, dels av etiska och miljömässiga skäl; men det var när jag läste en artikel om resistent stärkelse, provade att äta detta (först åt jag rå potatis om dagen, men sedan började jag blanda en tesked i vatten, vilket smakar bättre och är lättare att få i sig) som jag verkligen märkte en tydlig förbättring. På bara några dagar upplevde jag ett lugn i magen, som sedan dess hållit i sig. Förr åt jag ofta Losec, men det har jag helt slutat med. Den omedelbara och tydliga effekten peppade mig att fortsätta, dels att läsa mer, dels att experimentera med maten.

Insikten om kolhydraternas koppling till låggradig inflammation i kroppen, vilket i sin tur kan kopplas till en lång rad välfärdssjukdomar -- metabolt syndrom, hjärt- kärlsjukdom, demens liksom tarmproblem och allergier -- öppnade upp en helt ny värld. Jag har alltid varit intresserad av och hängt med i forskningens rön och har tänkt på vad jag ätit, men suget efter vissa saker har ständigt satt käppar i hjulet, jag har aldrig varit är inte heller idag någon fanatiker och följer inte någon diet. Jag söker kunskap och testar insikter i praktiken, liksom jag alltid gjort. Det är bara det att ifråga om maten har det inneburit så mycket positivt på så många olika håll. Och det kommer ny kunskap hela tiden.

Länge var jag en hängiven köttätare och tanken på att aldrig få äta korv och bacon kändes omöjlig. Sedan unga år har tanken på chips fått det att vattnas i munnen på mig, och så fort det lanserades en ny sort eller smak var jag tvungen att prova. Pasta var min absoluta älsklingsrätt som jag fortsatte äta tills magen sa stopp, trots att jag fortfarande var sugen. Socker och sötsaker jag visserligen ätit, men sällan varit sugen på. En nybakad fralla med smör och ost däremot, fick mig att känna lycka. Idag undviker jag bröd och håller nere konsumtionen av kolhydrater. Jag trodde det skulle vara en uppoffring, men det är det inte. Att undvika socker var enkelt och kändes bra redan från första stund, medan suget efter chips och pasta klingat av successivt.

Idag är jag varken sugen på korv eller bacon, chips äter jag allt mer sällan och bara lite åt gången. Gränslösheten ifråga om intag av, till exempel pasta har klingat av och hungern har även förändrats. Jag har upptäckt att det finns två olika sorters hunger och lärt mig skilja dem åt: hedonistisk hunger och homeostatisk hunger. Hedonistisk hunger handlar om det oemotståndliga sug efter viss mat (pasta, chips och godis) som jag känt av men som tur är alltid kunnat kontrollera. Homeostatisk hunger handlar om vad kroppen behöver och är en mycket mer smygande känsla, som går att leva med. Omläggningen av kosten fick den effekten att den hedonistiska hungern i princip försvann, vilket gör det enklare att kontrollera vad jag stoppar i mig. Jag har slutat småäta. Några gånger i veckan kör jag periodisk fasta genom att äta innan fyra på eftermiddagen och sedan vänta till närmare 12 dagen efter innan jag äter igen. Det är bra för bakterierna och tarmslemhinnan. Utan kaffe går det inte, men jag känner dock ingen nämnvärd eller i alla fall ingen plågsam hunger. Jag mår väldigt mycket bättre på en hel massa olika och ibland oväntade sätt. Magen är stabilare, jag drabbas av färre och lindrigare förkylningar, humöret är stabilare och idag är jag dessutom mycket mer stresstålig än tidigare.

Utan att tänka särskilt mycket på det och helt utan uppoffring avstår jag idag helt från socker och undviker bröd, pasta och ris. Jag äter bara kött i undantagsfall och försöker dra ner på kolhydraterna. Jag äter mycket bönor, linser och olika sorters grönsaker. Vegan kanske jag blir med tiden, men än så länge äter jag ägg och unnar mig ost och smör, även om olivolja är det jag använder mest. Det verkar inte finnas någon forskning som ger stöd åt hypotesen att fett är farligt -- tvärtom verkar det finnas välgrundade misstankar om att dagens kostråd leder till ökad fetma och försämrad folkhälsa -- så jag snålar inte med smör eller majonäs, vilket bidrar till ökad mättnadskänsla och minskat sug. Just det är vad jag egentligen ville skriva om, föreställningarna om mat och dess effekter. Så länge jag minns har jag fått höra att fett är farligt och socker är onyttigt, vilket det inte verkar finns något vetenskapligt stöd för. Däremot finns det gott om studier som indikerar att socker är farligt och (allt för mycket) kolhydrater är skadligt för hälsan eftersom det ger upphov till och eldar på inflammationer i kroppen. Föreställningen om att fett är farligt var det största hindret att övervinna i min omställning av maten, och även om jag omgående kände hur mycket bättre mådde och dessutom, som en bonus såg hur kilona rasade (sedan i julas har jag långsamt men stadigt tappat närmare sju kilo). Kulturens makt är stor, det visste jag, ändå förvånas jag över dess verkan.

Min förändring av kosten är liten, men den har fått konsekvenser även för mitt sociala liv. Normernas makt är liksom kulturens stor. Vi människor påverkar varandra genom att leva i enlighet med det vi lärt oss ta för givet. Även små förändringar i det tysta, som att lägga om kosten och sluta äta sådant som utgör norm i dagens matutbud, går inte obemärkt förbi. När man avstår från vissa saker ger det upphov till frågor och ibland misstänksamhet; som om jag utgjorde något slags hot bara genom min närvaro. Jag har fått vänja mig redan tidigt i livet vid att uppfattas som konstig, så det är inget stort problem. Fast jag förstår hur svårt det kan vara att ändra sina matvanor, även om hälsovinsterna är snabba och tydliga och suget efter onyttigheter minskar.

Mat handlar inte bara om individuell överlevnad. Mat är kultur och det finns tydliga normer för vad, hur och när man ska äta. Kollektivets tysta makt är stor. Dessutom är maten del av det ekonomiska systemet. Jag vet inte hur stor reell makt socker- eller köttindustrin faktist har, men i kombination med rådande normer och inom ramen för vår västerländska kultur leder allt sammantaget till att det växer fram hinder som den som vill värna sin hälsa eller leva mer etiskt och klimatanpassat måste övervinna. Dessutom tjänar läkemedelsindustrin enorma summor på välfärdssjukdomarna, så utifrån deras perspektiv finns inga incitament att sprida kunskap om förebyggande åtgärder. Lägg därtill insikten om att det är svårt att driva poltik med utgångspunkt i alternativkostnader, så blir det uppenbart vilka utmaningar samhället står inför.

Min ledare vs Vår demokrati

Efterfrågan på stark och handlingskraftig ledare som skapar resultat som ligger i linje med hur jag tänker och vad jag anser behövs är en kollektiv variant av egoism och girighet. Innan Donald Trump valdes till president var det många som ansåg att en företagsledare skulle passa som president; eftersom företagsledare är bra på att generera vinst och att få saker och ting gjorda. Efter två år med Trump kan man utvärdera hans insatser. Han är och har alltid varit bra på att lova runt och hålla tunt, vilket präglat hans presidentskap. Och han producerar resultat, han: twittrar, skriver presidentordrar, avskedar medarbetare, jagar immigranter och håller osammanhängande, självförhärligande tal, samt har dragit igång ett handelskrig med Asien och Europa; men särskilt mycket POLITISKA resultat åstadkommer han inte, om man inte räknar försöken att bryta upp det som Obama genomförde. Jag vet inte hur många amerikaner som idag är nöjda med sin president, men de rika som får skattesänkningar och företagen som gynnas av hans poltik har mer att vinna på att vara tysta än på att höja sina röster. Man kanske inte tycker om Trump och man är möjligen kritisk till hans uttalanden, men eftersom han är deras ledare sitter man stilla i båten.

Det är en riskabel utveckling. Om och när synen på politik allt mer liknar synen på aktier som går upp eller ner och som genererar vinst eller inte, kommer efterfrågan på en stark ledare som för MIN talan att öka. Om och när politikens uppgift anses vara att ge mig det JAG vill ha och anser mig behöva, ger man efter för människans inneboende egoism och girighet. Om den dominerande bilden av samhället är att det består av ett avgränsat VI med nedärvda eller förtjänade och villkorade privilegier som ska skyddas mot en hotfull, diffus och obestämbar massa av alla andra som kommer utifrån och vill snylta på VÅR välfärd, växer behovet av en stark ledare fram. Min ledare, som värnar mina intressen och som skyddar mig mot hoten som jag upplever. Poltik handlar mer än de flesta om psykologi, och en annan effekt som också går att iaktta är att om man skäms för att man valde en ledare som inte lever upp till förväntningarna är det lätt att man döljer skammen genom att offentligt agera med ännu mer entusiasm.

Det är så som demokratin undermineras; genom att medborgarna använder sina demokratiska rättigheter för att få det man vill ha, istället för att höja blicken, vidga perspektivet och reflektera över vad SAMHÄLLET behöver, idag och på lite längre sikt. Samhället är vårt att förvalta GEMENSAMT, vilket företagsledare som endast ansvarar inför aktieägarna är dåliga på. Det är egoismen och girigheten som utgör hotet och som behöver belysas och diskuteras. När Miljöpartiet lägger fram förslag vars syfte är att värna miljön för framtida generationer behöver förslagen bemötas med intellektuella argument, inte med känsloargument som förklätts till "vetenskap". Man kan och får tycka vad man vill om förslag som värnar demokratin och samhällets långsiktiga överlevnad, men om magkänslan tillåts styra poltiken är vi ute på ett sluttande plan.

Vår gemensamma demokrati behöver värnas kollektivt, annars löses den upp i atomer och försvinner; därmed försvinner även allt det vi vant oss vid att ta för givet. Vår demokrati skapar förutsättningar för fler och olika människor att leva sina liv i enlighet med sina drömmar och sina respektive olika sätt att tänka. Vår demokrati kräver kollektiv omsorg om det som är gemensamt. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, och därför är alla tankar som bottnar och går att härleda till individers egoism och girighet, alla tankar på vi och dem, att utgöra ett hot mot samhället som vi lärt känna det. Hotet mot vår demokrati kommer inte utifrån, det kommer inifrån, dels människor, dels grupper. Egoism och girighet anses med rätta vara dödssynder, inte bara för dig och för mig, utan för alla och även för demokratin.

När Jimmi Åkesson, som lanserar sig själv som din och min ledare, som en sverigevän, säger att det är känslan som räknas, eller när han ställer pensionärer mot invandrare, söker han stöd för sin politik i människors psykologiska och allt annat än rationella inre. Han säger att han tar oron på allvar, din och min oro. Han lanserar sig själv som din och min ledare. Vår demokrati och den livsnödvändiga mångfalden vill SD att vi ska se som ett problem eftersom det ökar deras chanser att likt Trump eller företrädarna för Brexit, få makten. En poltik som bygger på känslor är per definition kortsiktig och eftersom känslor inte syns på utsidan både bygger den på och banar väg för egoism och girighet. Det vore en katastrof för demokratin.

Det är skillnad mellan politiker som TALAR om ansvar, och politiker som faktiskt försöker ta ansvar. Skillnaden handlar om hur man ser på demokrati. Den politiker som lanserar sig själv som handlingskraftig och ansvarsfull talar till DIG och till MIG, det är oss hen söker stöd från, i sin personliga jakt på ära och makt. Den politiker som går till val på förslag som sätter demokratin och den långsiktiga hållbarheten före den personliga egoismen och den kortsiktiga girigheten, söker mandat för en ansvarsfull POLITIK som bottnar i humanism, ödmjukhet och solidaritet med andra och med livet på jorden.

Inget samhälle kommer att vara perfekt för alla, det kommer alltid att finnas massor av problem; fast det innebär inte att det råder undantagstillstånd som kräver extraordinära åtgärder och en stark ledare. Vår demokrati och mångfalt är den enda garanten som finns för öppenhet och långsiktig hållbarhet. Det är vår egen egoism och girighet vi alla måste göra upp med och diskutera, liksom våra föreställningar om människor som kommer utifrån. Om vi låter känslorna räknas får vi ett samhälle som är motsatsen till dagens, och vi kan glömma alla ambitioner om att bygga ett kunskapssamhälle. Demokratin och öppenheten kommer liksom sanningen att vara det första offret, om säger om vi slår in på den vägen. Ingen talade om alternativa fakta innan Donald Trumps ego hotades av jämförelsen mellan antalet besökare på hans ceremoni jämfört med Obamas ...

Kunskapskontrollens paradox

Om bildning, som man brukar säga (och jag gillar verkligen den definitionen), är det man har kvar när man glömt det man lärt sig framstår dagens fixering vid styrning och kontroll av just kunskaper som ett fatalt, utbildningspolitiskt feltänk. Snacka om slöseri med skattemedel, särskilt som en ansenlig det av pengarna som samhället lägger på utbildning hamnar hos aktieägare, inte sällan utomlands.

En skola där fokus riktas mot allt fler prov och kontroller rörande allt mer detaljerade och specificerade kunskapsmål kan inte vara och kan heller aldrig fostra elever och studenter till att bli bildade medborgare. Där betygen och det man kan göra med hjälp av dessa är allt hamnar kunskapen i skymundan och förståelsen för relationer mellan olika ämneskunskaper och komplexa samband går förlorad. Vad har man då kvar när man glömt det; om man inte ens har lärt sig något, om både lärarnas och elevernas fokus riktats mot provresultaten och betygen? Ingenting. Några siffror eller bokstäver på ett papper.

Bildning är något djupt personligt, samtidigt som det är något man delar med andra. Bildning är ett förhållningssätt till både kunskap (det man redan vet) och lärande (det man ännu inte kan), inte en lista över viktig information och avgörande fakta. Bildning är ett mångfacetterat och öppet begrepp, inte en allmän kanon. Därför är bildning mer en riktning för utbildning än ett mål, och därför kan ingen annan än en själv styra eller leda processen. Lärare är inte ledare som producerar resultat, utan skapare av förutsättningar för lärande. Lärare visar vägen, men bildad blir man på egen hand och med utgångspunkt i sina egna, högst personliga intressen.

En bildningsinriktad skola är ett sammanhang där KUNSKAPEN står i centrum. Kunskapen är vägen fram, inte målet för resan. Den kunskapssyn som New Public Management bygger på är motsatsen till bildning; det är en resultatorienterad kunskapssyn. NPM-skolan är målfixerad och resultatorienterad; det är en standardiserad och strikt kontrollerad verksamhet. Att kalla det skola är missvisande, i alla fall för alla som värnar bildning. Det enda man har kvar när man glömt vad lärarna talade om på lektionerna i NPM-skolan är målfixeringen, resultatorienteringen och förmågan att följa order. NPM-skolan fostrar eleverna till rättänkande, effektiva kuggar i ett ekonomiskt system inriktat på vinst.

Det går inte att mäta graden av bildning. Det finns ingen standard. Bildning handlar mer om hur man ser på kunskap och de sammanhang man lever och verkar i, än om vad man kan. Eftersom bildning handlar lika mycket om det man kan och vet som om det man glömt och det man ska lära sig i framtiden är det ett flytande och föränderligt begrepp som passar synnerligen dåligt att upphandla i konkurrens. Utan omsorg om innehållet och ödmjukhet inför komplexiteten kan ingen bildning utvecklas. Det krävs tid och marginaler, analys och eftertänksamhet. Utan generösa möjligheter att börja om och överseende med misslyckanden rinner bildningen som sand mellan fingrarna och det spelar ingen roll hur fina resultat man kan visa upp. Bildningen finns alltid någon annanstans, den går bara att närma sig indirekt.

En bildningsskola kan man paradoxalt nog bara få genom att släppa på kontrollen och sluta tänka på mål och fokusera på mätbara resultat. Valfrihet är viktigt, men det handlar om vilka vägar man tar, inte om vilken skola man går i. Elever och studenter som söker bildning måste arbeta självständigt, vilket dagens NPM-skola förhindrar dem att göra. Lärare som söker bildning är där för att lära, inte för att producera resultat. Alla med genuint intresse för kunskap och lärande inser att ju mer man satsar på dagens skola, ju mer och bättre resultat man kan visa upp, desto mindre och mer utarmad blir bildningen i samhället.

Vuxenutbildning, en kärleksförklaring

På sommaren finns det tid att bara vara, utan krav. I vardagen ligger man ständigt steget efter och känslan av att vara jagad stressar; där finns varken tid att reflektera eller möjlighet att återkalla minnen som man skulle kunna dra lärdom av. Kanske är det därför kravet på evidens utvecklats till standardsvar när någon säger något som känns fel? Det har alltid varit så, men idag när det inte finns tid att analysera, när säkra svar anses viktigare än analyser och elaborerade frågeställningar, kommer magkänslan att påverka samhällsdebatten och styra vetenskapen. Det är olyckligt och förenat med risker.

Tillvaron, min och alla andras, (föreställer jag mig), handlar allt mer om att nå mål och producera resultat. Kraven på effektivisering gör att ingen är nöjd. Alla producerar alltid mindre än de kunde och borde, av det enkla skälet att allt och alla alltid kan bli bättre; fast inte av några objektiva skäl utan enbart för att det är så det är bestämt. Detta sätt att tänka och agera leder till att en tunnelseende och allt mer historielös kultur växer fram. Bara kunskaper som anses lönsamma och som går att motivera med hänvisning till legitima, uttalade behov satsas det på; fast ingen verksamhet får full kostnadstäckning. Effektivitet är något som tvingas fram, något man räknar med. Människorna och verksamheterna, kunskapen och kvaliteten från anpassa sig, inte tvärtom. Även om det är en villfarelse att motsatsen till effektivitet är ineffektivitet eller slöseri med skattemedel är det den tanken som styr; kanske eftersom det inte finns tid att tänka efter.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag för en stund sedan gick förbi skolan där jag som vuxen läste in mina gymnasiebetyg. Huvudet fylldes av positiva minnen från de två år jag studerade på KomVux.  Om fler, oftare i vardagen, kunde stanna upp och tänka efter; återkalla minnen och reflektera över tillvaron utan krav på resultat och prestation, skulle kulturen och samhället bli mer hållbart. Tunnelseendet och den växande historielösheten skulle enklare kunna brytas om det fanns tid för samtal. Fler huvudlösa beslut skulle kunna undvikas och förhoppningsvis skulle den populism som nu växer sig allt starkare kunna bjudas motstånd. KomVux är dock ingen lösning; det är fel sätt att att närma sig problemet. KomVux är en möjlighet som kan skapa förutsättningar för att färre problem uppstår. KomVux är en del av ett hållbart utbildningssystem och som i sin tur är en viktig del i försvaret för demokratin, mångfalden och det öppna samhället.

KomVux och landets folkhögskolor är försummade men helt centrala inslag i utbildningssystemet. Om och när utbildning ses som en kostnad blir det svårt att motivera just detta. Folkhögskolorna och KomVux är komplement till andra skolformer. Bredden en förutsättning för att skapa spets. Ju fler som får chansen desto färre misslyckas, och det är en långsiktig investering i samhället som helhet. Jag sa upp mig från min fasta anställning som bagare i samband med att jag sökte mig till KomVux. Jag hade nått vägs ände i bagerivärlden och kom till skolan som en desillusionerad 24-åring utan självförtroende på kunskapens arena. Min hunger efter kunskap och mitt behov av intellektuell stimulans var enorm. Det var därför jag läste, för att få kunskap och för att utvecklas som människa. Inte för att få betyg och öka mina chanser att göra karriär. Jag läste inte för att få högre lön. KomVux såg jag som en långsiktig investering, inte som en kostnad. Jag levde på studiebidraget och arbetade extra. Fast jag läste på heltid fanns det under KomVux-tiden tid att läsa skönlitteratur. Aha, kanske någon tänker; då skulle du alltså kunna läsa in dina betyg snabbare. Ja, kanske. Om det bara var betygen jag läste för, men nu var det inte så. Målet med mina studier var och är fortfarande bildning, och det vad just avsaknaden av mål- och prestationstänkandet som gjorde det möjligt för mig att bygga upp både kunskaperna och ett intellektuellt självförtroende. Utan de två åren på KomVux hade jag aldrig vågat söka mig till universitetet.

Min tacksamhet för åren på KomVux (i den form den hade runt 1990) är enorm. Och jag har på senare år även insett att folkhögskolorna fyller samma funktion. Därför gör det mig bedrövad att se hur ansvariga politiker behandlar både den vanliga skolan och vuxenutbildningen, och som lärare på högskolan märker jag hur förkunskaperna utarmas för varje ny kull som söker sig till högre utbildning samt hur illa rustade studenterna är för självständiga studier. Det är inte deras fel, det är en konsekvens av den syn på kunskap som dagens utbildningspolitik bygger på. Det är ekonomiseriringen, målstyrningen och kontrollen av skolan som gör att KomVux och Folkhögskolorna inte längre är vad de en gång var samt att förståelsen för vad bildning är och behövs för utarmats. Under de två år då jag läste in gymnasiet på KomVux växte jag som människa och fick perspektiv på tillvaron. Det viktigaste jag lärde mig var hur lite jag visste, vilket fortfarande idag är den mest värdefulla insikten som studierna gett mig.

Utan åren på KomVux är risken stor att jag inte varit lika ödmjuk som jag är idag, just för att jag vet hur lite jag vet och hur svårt det är att säga något säkert om det som rör människor i samverkan. Jag lärde mig förstå, dels att jag var, dels vad det innebär att vara, humanist. Utan att veta att det var detta jag gjorde så bildade jag mig på KomVux, jag insåg vidare att jag led av samt lärde mig hantera min dyslexi. Kunskaperna jag skaffade mig har jag antingen glömt eller omvärderat i ljuset av ny och bättre kunskap, och det ser jag som den viktigaste lärdomen, detta att OMVÄRDERA insikter. Fixeringen vid mål, styrning och resultat, som dagens utbildningssystem bygger på är närmast motsatsen till det jag lärde mig och idag inser är nyckeln till bildning och personlig utveckling. Det gör mig så ledsen, men samtidigt inspirerar det mig att kämpa vidare.

Återvänder i minnet till de där formativa åren. Tar vara på tiden och njuter av ledighet och kravlöshet. Med små medel skulle så mycket kunna bli så mycket bättre i skolans värld. Utan krav på styrning och effektivisering, med mer marginaler, ökad frihet och minskade kraft på prestation och mätbara resultat skulle läraryrket inte bara kunna locka till sig fler och mer motiverade studenter, det skulle dessutom kunna främja bildningen och samhällets långsiktiga hållbarhet.