Intelligens 2

SvD kör en artikelserie om intelligens i sommar. Tar mig an den i bitar. Tänker med snarare än om det jag läser. Det är sommar nu. Lediga dagar utan krav. Semester innebär en tillvaro utan strukturer. Skönt, men också lite stressande. Behöver slippa kraven, samtidigt som allt för mycket frihet hämmar mig och mitt tänkande. I år är jag inte alls lika trött som jag varit andra år vid den här tiden. Jag har blivit bättre på att inte jaga upp mig över sådant som ligger bortom min kontroll. Jag får mer gjort i vardagen, med bättre resultat, samtidigt som jag inte tröttar ut mig. Det är bra, det är jag glad över. Varje dag är en dag av lärdom, om man bara kan lära sig se det så. Visst klagar jag en del, men det är mitt sätt att hantera frustrationen. Här leds inget i bevis. Hur bevisar man att något föränderligt är just föränderligt, när det finns de som konfronterar en med fakta som pekar på motsatsen. Fakta som stämmer, men som tagits ut ur sitt sammanhang. Redan de gamla grekerna insåg att livet är fyllt av paradoxer. Vill man och skaffar mig sig kontroll över samtalsklimatet och tar sig rätten till tolkningsföreträde går det att bevisa att Apollo aldrig kommer att springa förbi den där sköldpaddan, eller var det en pil han jagades av? Paradoxen bygger på fakta och vid varje givet ögonblick, i varje utsnitt av verklighetens flöde taget för sig har sköldpaddan eller vad/vem det nu är som tävlar flyttat sig. Så länge man bara diskuterar hårda fakta går det nästan alltid att ro i land ett resonemang, så läge man endast är intresserad av att få rätt går det att fixa så det blir så. Fast verkligheten fungerar inte så. Den är för stor, för komplex och allomfattande för att tas in och förstås objektivt. Vill man verkligen förstå krävs vishet. Om det är synonymt med intelligens vet jag inte, men ju mer jag tänker på och forskar om kulturen desto säkrare blir jag på att det aldrig går att uttala sig tvärsäkert om någonting, för det är att göra våld på verkligheten.

Tappar tråden. Låter det stå. Det är semester nu och jag skriver inte för att förmedla kunskap, jag skriver för att tänka och för att bli bättre på att försöka förstå. Livet är fyllt av paradoxer. Jag stressas av friheten och avsaknaden av strukturer. Jag mår bäst när jag får finna min egen väg i ett färdigt system som fungerar hyfsat, det måste inte vara perfekt. Där kan jag hitta ro, i relativ frihet och lagom med struktur kommer jag till min rätt. Jag tror det är precis samma med intelligens och vishet. Jag säger inte att jag är intelligent, det är inte upp till mig att avgöra. Dumheten som sprider sig i nätets filterbubblor oroar mig. Jag tror alla äger förmågan till intelligens. Det handlar bara om att lära sig locka fram den, och idealiseringen av tvärsäkerhet, strävan efter kontroll och försöken att detaljstyra kulturella processer, tendensen att vara lyssna på fakta som stödjer ens tes och endast tala med dem som håller med, är en väg som leder bort från intelligens och vishet.

Efter att ha glatt oss över den så kallade Flynnkurvans stegring, alltså iakttagelsen att vi över lång tid har blivit intelligentare, i genomsnitt, verkar kurvan i dag vara på väg neråt. En del forskare, som Gerald Crabtree vid Stanforduniversitetet, menar rentav att vi genetiskt håller på att tappa intelligens som art. Enligt honom peakade vi redan som jägare och samlare. Enligt andra är det den nya teknologin som passiviserar och fördummar oss.

Jakten på trygghet, tydliga och korrekta svar. Rädslan för ansvar och strävan efter ha ryggen fri. Förnekande av människans avsaknad av perfektion, försöken att eliminera misstag och idealiseringen av maskinen som säkert och effektivt uppnår alla uppsatta mål, är ett allvarligt hot mot såväl livet på jorden som mänskligheten. Vad som är orsaken eller när förfallet påbörjades är vanligt att peka på, det är heller inte det viktiga. Många vill veta säker, vad, om, hur och när. Annars tänker man inte samtala om saken. "Bevisa att du har rätt annars lyssnar jag inte" ... hur många gånger har jag inte bemötts med dessa ord, med den oresonliga inställningen. Jag har tappar räkningen. Det är norm idag, även i akademin som förfärande snabbt håller på att avintellekualiseras, När någons kompetens ska bedömas använder man i allt mindre utsträckning människans inneboende bedömningskompetens, man använder förment objektiva bibliometriska data för att räkna fram ett värde som kan ställas mot andra värden. Förment objektivitet antas vara bättre än subjektiv bedömning. Samtal ersätt med debatt, och vinnaren skriver historien. Det låter sig göras. Kulturen är kontingent; möjlig med sällan nödvändig. Det skrämmer mig. Det instrumentella, iskalla och känslobefriade (och därför omänskliga) täkandet är förförande elegant och framgångsrikt, men det bär på frön till undergången och är därför motsatsen till intelligent. Den som är bäst på att gräva sin egen och alla andras grav må vara just bäst och framgångstik, men med mänskliga mått mätt kan det knappast sägas vara klokt eller bra, vilket är hela poängen med att leva.

Jag kan naturligtvis inte avgöra vad som stämmer, men mitt övergripande intryck är att vi blir allt dummare som individer i takt med att samhället och den bärande tekniken blir intelligentare. Men jag tror inte att det måste vara så.

Jag tror heller inte att det måste vara så. Ett annat samhälle, ett klokare och mer intelligensfrämjande samhälle är möjligt. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många vill och gör vad som krävs. Dumheten har dock tyvärr en tendens att segra, för dumheten tar bara hänsyn till det dumheten anser behöver tas hänsyn till. Allt annat anses vara överflödigt och ta fokus från det "viktiga": att vinna debatten med fakta som talar för det man redan "vet" är sant. Den nya tekniken och sociala nätverk där man kan låsa in sig bakom murar för att möta och utbyta sanningar med likasinnade fördummar, för det är i mötet med oliktänkande och när man konfronteras med verklighetens komplexitet och kulturens paradoxer, det vill säga när man möter motstånd som man behöver och får möjlighet att utveckla intelligens. Om fler oftare och mer söker sig till likasinnade och sådana som håller med kommer fler att få svårare att förstå och möta olikhet. Dumheten segrar om vi inte lär oss se faran och utvecklar verktyg för att hantera och mota den i grund. Intelligens är ingen lösning, men utan intelligens blir det svårt att finna vägar fram mot eventuella lösningar. Därför detta eviga tjat om samtal, och ständiga kamp mot debatten. Samtalet främjar klokskap som behovs för att finna lösningar på komplexa problem, medan debatten banar väg för dumhetens vurm för enkla lösaningar.

För att kunna prata om intelligens måste vi först ringa in vad vi syftar på. Problemlösning, orienteringsförmåga, associationsförmåga – och krävs kanske kunskaper för att intelligensen ska kunna utvecklas till fullo?

Vad menar vi när vi säger ...? Bara genom att samtal, öppenhet, ärlighet och en ömsesidig vilja att förstå kan man komma sanningen på spåren. Det är när jag lyssnar på dig och du lyssnar på mig som vår gemensamma förståelse ökar, inte när du övertygar mig om att du har rätt. Konsensus är överskattat, det är olikheter och skilda perspektiv vi måste lära oss hantera. Och för att klara av det krävs intelligens och förståelse för komplexitet, inte mer och exaktare fakta om detaljer.

Är förresten intelligens möjlig utan viss kreativ förmåga? Jo, jag har träffat klart intelligenta personer som inte tycks ha någon direkt begåvning, deras intelligens går liksom på tomgång – så upplever jag till exempel IQ-föreningen Mensas inställning till intelligens – och jag har faktiskt träffat rätt framstående konstnärer som inte verkat så där enormt intelligenta.

Kreativitet är en samhällsbärande egenskap. Jag tror inte man behöver vara kreativ för att vara intelligent, men jag tror det är omöjligt att vara intelligent i avsaknad av förståelse för vad kreativitet är och hur viktig egenskapen är för samhällets långsiktiga hållbarhet. Tvärsäkerhet är motsatsen till kreativitet. Tvärsäkerhet är fakta i kombination med överlägsenhet och avsaknad av lyhördhet. Intelligens kräver frihet, öppenhet, ödmjukhet och förståelse för komplextet. Intelligens är motsatsen till tvärsäkerhet. Intelligens går inte att beskriva och fånga i en kristallklar och logiskt konsistens definition, för då beskriver man något annat än det man vill veta något om. Och oförmågan att förstå skillnaden är dumheten personifierad. Det är lätt att vara säker men hopplöst svårt att vara intelligent.

Men, åter igen, detta beror ju också på vad man menar med intelligens. Det finns en känslans, såväl som en erfarenhetens, en rumslig och en kreativ intelligens, förutom den vanligaste som mäts med IQ-tester. Och det finns även, skulle jag vilja understryka, en kollektiv intelligens, som den James Surowiecki skildrar i ”The wisdom of crowds”, och som gör att en grupp människor sammantaget kan vara bättre på att exempelvis uppskatta vikten på en elefant än var och en för sig. Även om alla har fel stämmer genomsnittet.

Den intelligensen gör vi idag allt för att eliminera, för den erkänns inte som intelligens. Den klassas av de tvärsäkra som uttryck för flum, för den går inte att använda för att göra förutsägelser med, och man kan varken fånga eller styra den. Likafullt existerar den och den går att använda, fast inte på det sätt som idag hålls som det bästa. Gruppens vishet går på tvärs mot drömmen om det ensamma geniet som så många ser sig som och försöker övertyga andra om att de är. Egoismen och narcissismen lägger krokben för intelligensen. Om jag inte kan ta åt mig äran eller ensam får sola mig i glansen av massans beröm är det många som hellre ägnar sig åt annat. Det är så dumheten vinner. Många äro kallade med få är utvalda. Tillsammans når man dock alltid längre och blir klokare.

Kollektiv intelligens förstärks troligen av de tekniska hjälpmedlen, men ju mer som flyttas över och anförtros till dem desto mindre krävs av den enskilde. Den som bor i ett välfungerande samhälle har mindre krav på sig att lösa problem än den som är utsatt – säkert blir den som tvingas till daglig problemlösning i en dysfunktionell stat i någon mening intelligentare än konsumenten i välfärdssamhället. Men ett välfungerande samhälle är sammantaget intelligentare än ett dysfunktionellt, även om varje enskild individ i det dysfunktionella samhället skulle vara intelligentare än i det välfungerande.
Olika förutsättningar kräver olika färdigheter. Den som uppfann hjulet var säkerligen ett geni – men de som använder det behöver ju inte vara dummare. Läser man om antikens Aten, renässansens Florens eller upplysningens 1700-tal är det slående hur få de var, och hur mycket de fick gjort, av högsta tänkbara kvalitet på alla plan, samt att alla våra största genier verkat i epoker då det funnits flera andra som verkat samtidigt.

Det som fungerar borde vi sträva mer efter, än att få våra drömmar uppfyllda. Ju fler som tänker samma och håller med desto dummare blir vi ihop. Tillsammans når man alltid längre, och kan ta klokare beslut än på egen hand, oavsett hur klok man är. Vi är alltid intelligentare än jag, även om jag heter Einstein. Och bara när vi gör saker tillsammans, lyssnar på varandra och försöker förstå dels varandras olikheter, dels verklighetens komplexitet, kan vi börja hoppas på en bättre framtid för alla.

Intelligens 1

SvD kör en artikelserie om intelligens i sommar. Väcker både en hel del tankar och lust att skriva. Vad är intelligens och vad krävs av den som gör anspråk på att vara intelligent? Är det en individuell egenskap, finns det genier, eller handlar det om ett kollektivt fenomen? Är jag intelligent? Som sagt, många frågor finns det. Det är Torbjörn Elensky som skrivit just den här artikeln och han inleder med ett tänkvärt exempel.

I mitten av 80-talet gjordes en ny säsong av den gamla klassiska tv-serien ”The twilight zone”, ”Skymningszonen”, som blandade mysterier med sci-fi, skräck och amerikansk helyllemoralism. I en episod, ”Examination day”, skildras ett framtida samhälle där allt går som smort, det är rent, utopistiskt perfekt och alla invånare måste göra ett obligatoriskt IQ-test då de fyller 12 år.

Dickie Jordan, avsnittets huvudperson, är tvärsäker på att det kommer att vara en lätt match att klara testet. Hans föräldrar blir nervösa av sonens stöddighet, men han låter sig inte påverkas.

Han klarar alla testets delar med bravur. När det är avklarat och hans föräldrar väntar hem honom får de i stället ett brev där de meddelas att sonen avlivats på grund av för hög IQ. Hans intelligens är överflödig. Den anses skadlig för den samhälleliga harmonin.

Tänker här på mitt arbete som akademiker, vilket inte kräver någon intelligens även om många tror det. Visst underlättar det och ska man forska går det inte att vara korkad, men man blir inte automatiskt smart för att man studerar på högskolan. Att vara smart handlar om att se (existerande) lösningar och mönster där andra bara ser oordning, om att hitta NYA lösningar och om att kunna tänka utan hänsyn till imaginära boxar och normer som säger hur man bör göra. Jag har alltid varit bra på att lösa problem som kommer i min väg, dock sällan på konventionella sätt. Jag hittar mina lösningar, på mitt sätt, och så länge det fungerar ser jag inga problem. Fast i en organisation som allt mer handlar om att följa regler och manualer och allt mindre om kritisk analys och ny-tänkande kan förmågan att lösa problem på okonventionella sätt uppfattas som i bästa fall överflödig och i värsta som ett problem. För mig blir det allt svårare för varje år som går att finna mig tillrätta i akademin. Det känns allt mer och allt tydligare som att mitt sätt att tänka och närma mig världen och kunskapen uppfattas som skadlig. Det oroar mig att allt fler aspekter av livet, och idag även undervisning och forskning, standardiseras och kontrolleras av experter på system för utvärdering. Vi håller på att skapa ett standardiserat samhälle där det handlar om att tänka rätt, inte om att tänka fritt, vilket är förödande för utvecklingen av intelligens, både hos individer och samhället som helhet. Best practice är målet, men det är ett relativt begrepp och den som är bäst är inte nödvändigtvis bra i en objektiv mening. Verkligheten förändras hela tiden och låser man fast sig i en vana eller bygger ett samhälle på rigida regler som ska följas till varje pris kommer vardagen kanske att flyta på utan problem, men skyddet mot det oväntat oväntade som alltid förr eller senare inträffar utarmas. Kontroll, måluppfyllelse och överblick har ett pris kopplat till sig och det priset är minskad flexibilitet och behov av konformitet. Därför är frågan om intelligens viktig att samtala om, för intelligens handlar INTE om att följa regler utan om att undanröja problem, hitta lösningar och skapa nya regler som fungerar.

Novellen historien bygger på publicerades först i Playboy, ser jag när jag googlar efter den och hittar den på Wikipedia. Jag mindes den på ett ungefär, och sökte på ”short story where intelligent children are eliminated”. Wikipediaartikeln om avsnittet var den första träff jag fick.

Just den typen av problem älskar jag att ge mig i kast med, att hitta saker på nätet som man bara vagt kommer ihåg. Det ena ger det andra och rätt som det är hittar man svaret. Där är det bra att vara intelligent, att kunna kombinera olika sökord för att hitta informationen man söker. Nätet svämmar över av information och idag krävs att man vet hur man söker för att kunna finna svar. Det räcker inte att lära sig hantera Googel, för Googel är bara ett verktyg. Tänker på huvuddatorerna i många science-fiction serier från förr, där datorn gav besättningen alla svar på alla frågor. Det var så man tänkte sig datorer på den tiden, som ett slags superintelligens. Det är drömmen om geniet personifierad, men det är inte så intelligens fungerar. Intelligens handlar om förmågan att hantera det vi INTE vet. I samma stund som vi vet är det andra egenskaper som behövs, där och då är intelligens närmast överflödigt. Som jag ser det tränger sig drömmen eller myten om geniet olyckligtvis in mellan och påverkar synen på intelligens och i förlängningen även kunskapssynen.

Tack vare att jag kunde sätta ihop en sökrad utifrån ett vagt minne av en tv-serie jag sett för 30 år sen hittade jag den referens jag sökte. Förstärkte eller försvagade min mobil min intelligens?

Jag menar att det krävs intelligens för att finna det man söker på nätet. Förlitar man sig helt och hållet på mobilen eller någon sökmotor kommer man på kort sikt att få problem att finna det man söker (om det man söker inte är standardiserat och vanligt, vilket det ofta är, men för att tillfredsställa sådana behov har det aldrig krävts intelligens), och på lång sikt, om det sättet att lösa problem blir norm, kommer det att innebära att intelligens i den betydelse av ordet som jag värnar kan komma att uppfattas som överflödigt eller som problematiskt.

Talet om och synen på den så kallade mänskliga faktorn skrämmer mig lika mycket som den där gamla TV-serien. Intelligens är en bräcklig egenskap som kräver gemensamma ansträngningar för att kunna utvecklas och kollektivt erkännande för att kunna komma mänskligheten till gagn.

Rekordårens baksida 11

Detta blir den sista bloggposten i serien om min fars uppväxt, som avslutas med att jag föds. Kanske är och har jag varit för privat? Jag har aldrig riktigt förstått var gränsen går. Stora delar av mitt liv, min uppväxt och mina innersta tankar finns publicerade på, utspritt och uppblandat med annat. Flyktlinjer har kommit att bli en del av mitt liv, och mer så ju längre tiden går och det fortfarande finns saker att skriva om och läsare som återkommer. Jag skriver av en hel massa olika skäl. Dels hjälper skrivandet mig att hålla rastlösheten under viss kontroll, dels är det för mig ett sätt att tänka, dels för att dela med mig. Jag ser med oro på vad som håller på att hända i vårt land och i värden. Fixeringen vid fakta, yta, mätbarhet och styrning på livets alla områden skrämmer. Politiker som inte vågar drivas av en personlig övertygelse, som lyssnar mer på opinionsvindar och PR-konsulter, ger oss ett kallt och prestationsinriktat samhälle, ett omänskligt samhället som plockar fram och ger luft under vingarna åt mörkerkrafter av olika slag. Till syvende og sidst är vi alla små, obetydliga, bräckliga människor som behöver varandra. Ensam är inte stark. Den som har behov att vi visa sig stark inför andra är i själva verket svag. Stark är den som trots motgångar, svek och besvikelser ändå lyckas behålla tron på framtiden och människan. Jag tror faktiskt att jag är ganska bra på det. Livet som format mig och förhistorien till den som kom att bli jag har gjort mig till den jag är, och jag tror på framtiden, kunskapen, ärlighet, öppenhet, solidaritet och medmänsklig värme. Därför delar jag med mig, för jag tror inte det går att bygga ett hållbart samhälle på populism och PR-trick, jag tror inte på New Public Management, kvalitetsstyrning eller målfokus. Jag tror på det som händer här och nu, mellan människor i vardagen. Därför skriver jag om högt och lågt, personligt, privat, filosofiskt, politiskt och reflekterande. Jag vill inte bara tala om eller visa hur, jag vill vara del av verkligheten. Jag vill vara med och bygga ett bättre samhälle tillsammans med andra som också vill det, och för att veta vad vi vill och lära känna varandra behöver vi inte bara öppna våra hjärtan för varandra, vi behöver öppna oss för varandra också. Glänta på dörren till det där som man vanligtvis inte brukar tala om. Vi behöver visa varandra våra svagheter, våra egenheter och vi måste lära oss lita på varandra. Jag är hjärtinnerligt trött på alla fakta och vinklade åsikter. Att berätta om min far och dela med mig av mina tankar om hans uppväxt och mig själv är mitt sätt att göra uppror. Jag kanske har fel, men jag skriver i alla fall alltid ärligt om det jag tror på. Därför kan jag ta kritik, och jag lovar alltid att ändra åsikt om jag med goda argument övertygas om att jag har fel. Flyktlinjer är inte en informationskanal, det är en kommunikationskanal. En plats att tänka på och tänka med; mellan och tillsammans.

Vi är framme vid 1959. Pappa är då 18 år. Han bor hemma hos farmor tillsammans med sin bror och han arbetar på SKF, på biblioteket där.

Olav kommer till Göteborg och träffar Gert och Ove på ett konditori, där de fikar tillsammans. Sedan åker de till Östra Kyrkogården och besöker en släktgrav där Olavs farbror Christian med hustru ligger begravda. Träffen avslutas på Avenyn med att Olav ger pappa och min farbror pengar till ett biobesök. De ser då filmen Jorden runt på 80 dagar. 

Nu är utgångspunkten för berättelsen inte längre några myndighetshandlingar. Det är min mamma som skrivit ned och sammanställt berättelsen om pappas liv. Mamma är bra på det och är en ihärdig släktforskare. Hon har skrivit dagbok i hela sitt liv. På kvällarna när jag var liten satt hon alltid uppe till sent och skrev. Hon försökte få även mig att skriva dagbok, och lyckades delvis. Det gick i perioder och jag är tacksam för det. När jag tittar på anteckningarna idag hjälper de mig minnas dagar och saker jag gjorde som annars försvunnit in i minnets dunkla vrår varifrån jag aldrig kunnat hämta upp dem. Hon är noga med detaljerna och har rättat mig flera gånger när jag skrivit fritt ur minnet. Jag har alltid haft svårt för årtal och detaljkunskap. Jag har alltid varit bättre på och mer intresserad av sammanhang, känslor och stämningar, av kvalitativ kunskap och förutsättningar för förändring. Mamma har svarat på många av Nordiska museets frågelistor och hon har berättat om familjens julfirande, sommarsemestrar och så vidare. Några av mina etnologkollegor har kommit i kontakt med det materialet, så man kan säga att det var mamma som introducerade mig i kulturforskarvärlden, långt innan jag ens visste att den fanns.

5 maj börjar Gert sin gruppchefsutbildning vid Kungl. Göta Trängregemente, T2 i Skövde.

Under denna tid utgår bidrag med 75 kronor i månaden från SKF. Även körkortsutbildning får Gert vid regementet och kostnaden blir 6 kronor (=fotot).

Olav flyttar i november med sin familj till Hisingen i Göteborg.

1960. Gruppchefsutbildningen avslutas 19 mars.

Under militärtjänsten kom pappa återigen i kontakt med myndigheterna och tvingades underordna sig. Han gjorde det dock här på sina egna villkor eftersom han sökte sig till den frivilliga befälsutbildningen. Jag vet inte om det fanns en tanke med det, men han har själv berättat att han därmed fick körkortet betalt. Kanske var det ett sätt att ta kontroll, att bevisa att han var någon att lita på. Ett sätt att gå sin egen väg. Hans bror, min farbror, gjorde aldrig lumpen. Och så där har det varit, de har hanterat sin gemensamma historia och upplevelserna de tvingades gå igenom på olika sätt och har valt olika livsbanor. Både pappa och min farbror har skaffat sig, var och en på sitt sätt, kontroll över sina liv. Farmor lyckades som jag förstått saken aldrig riktigt göra det. Hennes psyke var svagt.

Mamma Vera mår inte psykiskt bra nu. Vid månadsskiftet maj/juni går Gert en kurs på Tollare folkhögskola utanför Stockholm för biblioteksbiträden. Där går även Erna Andersson från Kockums bibliotek i Malmö (min mamma). De träffas sedan även efter kursen, först i Göteborg och senare också i Malmö.

Då, på den tiden, var det inte lika lätt att ta sig mellan städerna. Mamma har berättat om hur pappa i ett försök att verka världsvan skulle guida henne i huvudstaden, men att de gick vilse. De fann varandra där, i Stockholm, och kanske är det så att man känner igen sig i andra. Båda växte upp i trasiga familjer och hade erfarenheter av att pekas ut som fattig. Mamma kom dock från en lite mer stabil familj med fler släktingar och bättre ordning. Pappa hade egentligen bara sin mor och sin bror. Om inte mamma tagit kommandot hade det dock troligen inte blivit något, har jag förstått. Kanske vågade pappa inte knyta an på riktigt? Det kan jag i så fall förstå. Han växte upp med en mamma som aldrig var att lita på.

I början av juni låser Vera en kväll in sig i lägenheten och vill inte släppa in Gert och Ove. Hon är mycket deprimerad. Gert och Ove får övernatta i källaren. Dagen efter kontaktar Gert distriktsläkaren som kommer hem och upptäcker det eländiga tillståndet i hemmet. Han skriver omedelbart ut remiss och ordnar med ambulanstransport för Vera till Lillhagens sjukhus. Gert följer med och Vera blir omhändertagen där under en tid.

Pappa fick tidigt axla den ansvarsfulle storebrorsrollen, och han har ofta tvingats vara medlare. Det är något han fortsatt vara genom livet. Han är en god lyssnare och både han och mamma är bra på att se saker ur olika perspektiv. Det har jag lärt mig av dem. Idag är jag tacksam för det, men det är en egenskap jag inte alltid tyckt om. Ibland vill man inte förstå dem som behandlat en orätt. Ibland vill man odla sin ilska. Det känns bra för stunden, men jag vet att det inte håller i längden. Hat förtär och förgör; äter upp en inifrån. Därför är jag glad att jag lärt mig livets stora gåta, som sägs vara att älska, glömma och förlåta. Jag är bra på att förlåta, eller också är jag bara dålig på att hata. Jag kan lösa saker, släppa taget och gå vidare. Kanske är det en egenskap jag fått från farfar? Jag känner igen mig i hans rastlöshet. Det finns egenskaper hos mig som jag känner igen från min mor och hennes sida också. Alla människor är resultatet av både arv och miljö. Ingen föds som ett oskrivet blad. Det handlar inte om antingen eller, det handlar alltid om mer eller mindre av både och. Vi formas som människor av både vårt DNA, vår livshistoria och allt det som tas för givet i familjen, bland vännerna och ute i samhället. Ingen människa är en ö, och ingen är färdig. Vi börjar formas långt innan vi föds, och den processen fortsätter genom hela livet. Mitt liv är sammantvinnat med så många andras liv, liksom mina barns liv formas av mig och min historia, i kombination med sin mors familj, släkt och så många andras.

Gert möter pappa Olav på en arbetsplats i Marieholm och blir hembjuden till Hisingen.

Lägenheten låg i Biskopsgården, i ett miljonprogramshus. Elsa bodde kvar där efter att farfar dött, och jag har många minnen därifrån. Lägenheten låg ganska högt upp i huset. De hade en katt. Mamma har berättat om hur som liten stod och tittade på katten och hur jag förnumstigt sa: "Akta, tänk du ramla ner." Det minns jag inte, men jag minns kaffekalaset efter att min kusin, pappas halvsysters son döptes. Hans pappa var från Italien och det var fullt med folk och liv i lägenheten. Och jag minns senare, när vi var lite större, hur vi byggde kojor och lekte där i lägenheten. Livet är fyllt av sådana små och till synes obetydliga minnen, som är så lätta att glömma. Jag tror det är viktigt att försöka minnas, även det och kanske framförallt det. Vad är det för typ av minnen som fastnar, vad glöms bort och vad betyder det? Några svar finns inte, men genom att reflektera över sådana saker når man kontakt med sig själv och kan lära sig förstå bättre, inte bara sig själv utan även samhället och medmänniskorna. Jag tror det är nyckeln till tillit, att lära känna sig själv och att se sig själv med andras ögon, utifrån. Att dela med sig av sina innersta tankar är ett sätt att göra det på. Inte det enda sättet och kanske inte det bästa. Ett sätt, mitt sätt, ett sätt som fungerar för mig.

I oktober deltar Gert i Tekniska Litteratursällskapets utbildningskurs för biblioteksassistenter.

Pappa gick bara åtta år skolan, men har har aldrig slutat lära sig saker. Har läste språk på kvällarna och har genom åren utvecklat en fantastisk hantverksförmåga genom otaliga renoveringsprojekt. Vi är så fixerade idag vid att mäta kunskap, vid betyg och rättssäkerhet. Fast vi vet att kunskapen inte finns där fortsätter vi: För hur skulle det annars se ut? Ja, låt oss stanna upp lite och fundera över det. Även min farfar som eldade upp sina böcker och lämnade skolan, besviken på samhället, slutade inte lära sig saker för det. Han är på många sätt mer bildad och intresserad av samhället än många av mina studenter som kommer från gymnasiet med toppbetyg. Det tål att tänkas på och vi borde reflektera mycket mer än vad vi gör över dessa saker.

Min farfar dog fem år innan jag föddes. Han och pappa återtog aldrig riktigt kontakten, trots att han bodde i samma stad. Kanske ville farfar inte minnas, kanske trängde han bort sina tidigare liv. Han blickade framåt. Fast minnena finns där trots allt, under ytan och påverkar. Det går inte att tränga bort eller glömma sin livshistoria, den finns där och kan när som helst pocka på uppmärksamhet. Vill man verkligen göra upp med det förflutna och förstå sig själv på allvar måste man ta tjuren vid hornen, konfrontera sig själv både med det som hänt, det man gjort och det man av olika anledningar valde att inte göra. Förlåta sig själv måste man göra, annars äts man upp, men aldrig glömma. Det som hänt kan inte göras ogjort, men det går att lära sig se på och hantera det man varit med om. Farfar lyckades aldrig med det. Han blev 53 år.

Olav dör i hjärtinfarkt i bilen på morgonen den 20 december just när han stannat för att parkera utanför sin arbetsplats. Han hade då nyligen varit inlagd på Sahlgrenska sjukhuset där Gert var och hälsade på honom.

Tänk om pappa vetat då vad som senare skulle komma fram. Farfar lämnade inte bara livet, han lämnade även 11 (eller kanske 12) barn efter sig. Och eftersom han var den ende som kände till allt, men valde att inte berätta, kom inte bara hans hastiga död som en chock.

När Elsa i dödsannonsen i tidningen uppgett barnen Gert, Ove, Lars, Lena och Liselotte, ringer Olavs fru Lilly från första äktenskapet och undrar varför inte hennes dotter Inga-Lill fick vara med i annonsen. Elsa, som inte vetat om detta äktenskap och ej heller dottern, blir förtvivlad och mycket ledsen. Elsa frågar Gert om han visste om detta. Gert säger att han vet och de pratar om Olav en hel kväll. Elsa tycker det är lättande att få tala med Gert.

Säkert var det skönt även för pappa att få berätta. Jag har också suttit en lång natt och talat om min farfar, långt senare, efter att handlingarna begärts ut och berättelsen börjat rullas upp. Det var efter ett födelsekalas hemma hos pappas halvbror, tillsammans med min farbror. Innan dess visste jag inte så mycket, framförallt visste jag inte hur de tänkte. Jag fick även en ny förståelse för min pappa genom deras berättelser, om honom och deras far. Där och då fick jag många viktiga nycklar till förståelse för mig själv, min uppväxt och min släkt på pappas sida. Elsa dog utan att ha fått hela historien berättad för sig, eftersom mycket av det som vi vet idag kommit i dagen efter att hon dog. Jag tror det var bra. Vissa saker mår man bäst av att inte veta. Jag har ju inga egna minnen av min farfar, så för mig är informationen inte lika känsloladdad.

1961. Gert fortsätter att ha kontakt med Elsa och halvsyskonen och åker ibland på helgerna till Hisingen för att hälsa på.

Gert och en kamrat som hette Georg, hälsar på Erna i Malmö under påskhelgen.

Georg bodde hela sitt liv i Gamlestaden. Han dog för några år sedan. Hans dotter är lika gammal som jag, och när vi möttes som barn, och det händer att vi stöter på varandra fortfarande ibland, blir det så uppenbart att uppväxtmiljön spelar roll för vem man blir. Som sagt, arv och miljö, i kombination. Både och, inte antingen eller. Jag minns hur Georg berättade att de fick ett infall och bara satte sig i bilen och körde ner till Malmö. Varken mamma eller pappa är spontana på det sättet. Det är båda mycket mer av planerare. Min farbror är mer spontan. Jag är någonstans emellan, men fixar inte planeringstvång. Jag förbereder mig och tar sedan dagarna som de kommer.

Det blir sedan en ”paus” mellan Gert och Erna.

Gert flyttar från Gamlestadsvägen till ett spisrum på Storkgatan 7.

Det står Gamlestaden i mitt pass, även om jag är uppvuxen i Lerum. Lägenheten som mamma och pappa köpte hann inte bli färdig i tid. Min första vecka i livet tillbringade jag i en lägenhet i Kortedala som mamma och pappa fick låna av en kompis. Lägenheten på Storkgatan var allt för liten och omodern för en nyfödd tyckte kompisarna.

Genom SKF får Gert gå en kurs i tyska på Kvällsgymnasiet.

1962. Gert deltar i Tekniska Litteratursällskapets vårmöte i Malmö. Även Erna är med under delar av mötet och Gert och Erna träffas igen och mera ”tycke” uppstår.

Det var som ödet förde dem samman, mamma och pappa. Och jag tror det var bra för båda. Jag tror de har behövt varandra på olika sätt genom livet. Det har inte alltid varit lätt, vilket det inte är för någon, men båda har ett tungt bagage att bära på. Lika men ändå väldigt olika.

Pappas bror hade under en tid sällskap med en flicka. De upptäcker att de har en gemensam halvbror och det är Olavs son Frank, som senare tagit namnet Aspenskog.

Göteborg är en liten stad på många sätt, och det som senare rullades upp kom inte som en total chock. Det fanns gott om tecken och aningar.

1963. Erna får arbete på biblioteket hos Stiftelsen för Skeppsbyggnadsteknisk Forskning på Hisingen och flyttar i november till Göteborg. De första månaderna får Erna bo hos Vera på Gamlestadsvägen.

1964. Erna skaffar ett hyresrum i Hisings Backa. Den 2 maj förlovar sig Erna och Gert på Öland under ett besök hos Ernas släktingar. Den 5 december blir det bröllop i Malmö och Erna, som är gravid, flyttar in hos Gert på Storkgatan.

Här förs jag alltså in i handlingen.

1965. Erna och Gert köper en nybyggd lägenhet i Riksbyggens hus i Lerum. Den kostar 6.700:- kronor i insats och inflyttningen är beräknad till mars. Bygget blir försenat på grund av strejk och den 26 maj föds Eddy på KK i Göteborg. Elsa är tjänstgörande barnmorska då och är med under förlossningen.

Farfars sista fru var alltså med och förlöste mig. Det känns fint tycker jag.

Familjen får först låna en lägenhet i Kortedala en vecka av en kamrat till Erna från Malmö, och i juni flyttar Gert, Erna och Eddy in på Lerum Andersvägen 126. Vera flyttar från Gamlestadsvägen till en liten lägenhet på Banérsgatan 12. Ove bor kvar på Gamlestadsvägen.

Vi hälsade ofta på hos min farbror när jag var liten. Tänk om jag vetat då vad som hänt i den där lägenheten.

Erna är mammaledig ett halvår och sedan får Eddy en dagmamma, Svea Olsson, i samma hus på Lerum Andersvägen och Erna börjar arbeta på Stiftelsen igen på hösten.

1966. Det är långa dagar med restid till Hisingen och Erna och Gert kommer på våren överens om att Erna skall vara hemma med Eddy. Gert önskar inte att hans barn skall vara borta från hemmet som han själv fick vara under långa perioder som barn.

Jag minns inte min dagmamma, men allt tyder på att jag trivdes och när jag långt senare följde med och uppvaktade henne på sin 80-årsdag märkte jag hur mycket hon tyckte om mig. Mina barn har varit på dagis, liksom de flesta barn är idag. Det får själva berätta om sina upplevelser, men jag tror inte det påverkat dem negativt. Det pappa tvingades uppleva var något helt annat, men jag förstår honom så klart. En liten lustig detalj och en illustration till livets många märkliga sammanträffanden är att min dagmammas son, långt senare i mitt liv, av en slump kom att svara i telefonen på ett av alla åkerierna jag ringde till för att försöka få någon att åka lastbil med under materialinsamlingsfasen av avhandlingsarbetet. Jag blev mäkta förvånad och oändligt tacksam när jag hörde en röst säga: Det kan bara finnas en enda Eddy Nehls, och så berättade han några minnen av min som dagbarn hos hans mamma. Sedan sa han: Klart du ska få åka lastbil.

1967. Eddy får astmatisk bronkit i samband med förkylning. En läkare kommer hem och remitterar honom till Alingsås lasarett där han blir inlagd. Eddy är väldigt ledsen och även mamma och pappa. Efter några dagar får Eddy komma hem igen, eftersom det finns risk att han skall ta skada av vistelsen på sjukhuset.

Just den här notisen, i en lång rad av andra, mer eller mindre gripande noteringar, är den som jag personligen har svårast för. Det kan tyckas som en liten sak, men för mig har just den här berättelsen, kanske mer än upplevelsen i sig, kommit att bli enormt betydelsefull. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det, vilket jag sällan gör nu mer. Mamma och pappa har berättat hur jag levde upp och återfick livslusten när de kom på besök. På den tiden fick inte föräldrarna vara med barnen som lades in på sjukhuset. En rest av en gammal syn på människor och barn, antar jag. När mamma och pappa kom på besök började jag leka med leksakerna som fanns där, och det som gör så fruktansvärt ont i mig är att personalen då sa till mina föräldrar att de skulle gå. För att jag inte skulle bli besvärlig när det tvingades bort, antar jag. Mamma och pappa har berättat om hur ont det gjorde i dem när de hörde min förtvivlade sorg över att upptäcka att de inte fanns där längre. Jag förstår dem, och för mig har det (händelsen eller berättelsen, jag har ingen aning och det spelat heller inget roll) lämnat ett hål i hjärtat som fortfarande finns kvar. Svek och besvikelser har jag genom livet alltid haft ENORMT svårt att hantera. Idag har jag väl lärt mig det, men det har tagit lång tid och mycket arbete att kunna se på denna händelse med lite distans. Jag minns hur jag grät HEJDLÖST när jag som femåring såg på Lassie på TV, och jag lyssnade bara på första sidan av skivan med Djungelboken, för jag grät och kände ångest och bottenlös förtvivlan när Mowgli lämnade vännerna i Djungeln och gick till människobyn. Mina reaktioner på svek eller besvikelser står sällan i relation till det som faktiskt händer. Det är ett sår och det kommer aldrig att läka. Som vuxen tog jag för många år sedan nu kontakt med en psykolog, och tanken var att jag skulle gå i terapi. Vi hade en första träff, och där tog jag upp berättelsen och mina reaktioner och fick det bekräftat att sådana saker mycket väl kunde sätta djupa spår. Det blev dock ingen terapi. Det var efter skilsmässan från barnens mor och jag träffade strax efter en kvinna och blev väldigt förälskad och någon terapi kände inte aktuell. Tror dock att jag hade behövs det, där och så. Många av problemen jag tvingats genom hade jag kanske sluppit om jag hade tagit tjuren vid horden den där gången när jag hade chansen. Nu blev det inte så. Livet har gått vidare, men när jag blivit sviken har det alltid varit lika jobbigt att ta mig igenom det. Kanske är det en kombination av minnena av min egen upplevelse, föräldrarnas berättelse om det som naturligtvis färgats av deras upplevelser av förlust, svek och orättvisa. Jag vet inte, men den där händelsen kan mycket väl vara den enskilda händelse i mitt liv som definierat mig mest.

Den 8 maj föds min syster på Alingsås BB.

1968, i maj föds min första kusin på pappas sida när min farbror får sitt första barn.

1969. Gert bygger på sin biblioteksutbildning med en klassifikationskurs, anordnad av Tekniska Litteratursällskapet.

Vera har under en längre tid inte mått bra och väljer att själv ta sitt liv i september.

Att farmor tog livet av sig fick jag reda på först som vuxen. Det var inget vi talade om, även om det inte var en hemlighet. Jag har som sagt inga minnen av min farmor. Fast jag minns en dela annat från den tiden, från Öland och Malmö. Farmor är som en skugga. Jag har ett tydligt minne av att jag och min syster gungade utanför hennes hus, men jag minns inte at vi var där inne. Kanske vara bara pappa inne, jag vet inte. Det måste ha varit på sommaren innan hon dog. Hennes begravning minns jag också.

1970. 1 februari flyttar Gert, Erna, Eddy och Camilla till ett radhus på Höjdenvägen 55. Huset kostar 115.500:- kronor och är nybyggt.

Från höstterminen blir Erna dagmamma för grannbarn.

Där, i det huset, bodde jag tills jag flyttade hemifrån. Många fina minnen har jag därifrån, liksom från otaliga resor med föräldrarna. Om uppväxten i Lerum har jag dock skrivit om på andra ställen, liksom om min bildningsresa. kanske återvänder jag till barndomen igen, men om det blir så stor skrivet i stjärnorna. Jag är tacksam för livet så här långt, och äntligen känner jag på allvar och på riktigt att jag är trygg i mig själv. Lätt fånget, lätt förgånget brukar man säga. Fast mitt självförtroende idag och den medelklassidentitet jag lever med nu, har varit allt annat än lättfångad.

Sammanställt och författat från personakter och sjukjournaler inhämtade hos Stadsarkivet och Landsarkivet i Göteborg, m.fl. dokument. Tack Erna för Din vilja och hjälp till detta arbete.

Det är pappa som tackar min mor, och dokumentet är undertecknat.

Erna och Gert Nehls, Lerum i november 2006.

Först nu har jag tagit mig an texten på allvar. Inser att jag inte riktigt varit redo förrän nu, även om jag länge vetat om vad där står och trott att jag varit det.

Rekordårens baksida 10

Från och med nu blir anteckningarna mer "normala". Pappa och hans bror bor stadigvarande hemma och äntligen hittar livet en lunk och blir överskådligt på ett helt annat sätt än tidigare. Farmor mår dock aldrig riktigt bra, och hon kom att må dåligt i perioder under återstoden av sitt liv.

1954. Gert går i Nylöseskolan under vårterminen och sedan på sommarlovet kommer han tillbaka till Gerda och Yngve som sommarbarn. Höstterminen går han i Gamlestadsskolan och börjar då i sjunde klass.

Detta att få komma tillbaka till en plats där man trivts måste ha känns fint, och jag förstår att pappa höll kontakten med dem. Jag kände aldrig att de blev som min farmor och farfar, men jag trivdes som sagt på gården och lekte med grannbarnen, hjälpte till med skörden och där fanns även en hund som jag verkligen tog till mitt hjärta: Murveln.

Olav flyttar i december med sin familj till Jämtland.

1955. Vårterminen går Gert på Gamlestadsskolan. Den 11/5 är det hälsoundersökning och Gert är 162 cm lång och väger 45,2 kg. Dessa anteckningar skrivs in i en Arbetsbok. Allmäntillståndet är gott. Han tillbringar sommaren hos Gerda och Yngve igen och är sedan under höstterminen tillbaka på Gamlestadsskolan. 

Som sagt. Livet börjar anta en form. Jag skrev i förra posten att pappa gick sju år i skolan, men det ska vara åtta år. Vet inte varifrån jag fått uppgiften ifrån, men åtta år ska det vara. Mamma gick något fler år och tog realen. I samma stund som jag tog min första tenta hade jag med andra ord passerat mina föräldrar utbildningsmässigt. Mina barn får det svårare. Antar att det är så klassresor fungerar. Det är ingen resa man gör på egen hand, det är en lång process som löper över generationer. Det tog lång tid för mig att känna mig bekväm och hemma i den akademiska miljön, men nu när jag kännner så kan mina barn ta hjälp av den känslan, om de önskar och vill. Fast det är inte givet. De kommer inte från en akademikerfamilj. Jag är relativt ensam om att ha studerat på högskolan i släkten. Pappas halvsyster är läkare, men annars är den sammanlagda summan högskolepoäng i familjen låg.

1956. Vårterminen går Gert på Gamlestadsskolan och han avslutar grundskolans åttonde klass. På våren blir han konfirmerad. Den 14 juni är han 166 cm lång och väger 50,3 kg. Han får sin ”Arbetsbok för minderårig” av skolan, där hälsotillståndet skall antecknas så länge han är minderårig. Mamma Vera är med Gert på Arbetsförmedlingen när han skall söka arbete. Förmedlaren frågar vad han helst vill arbeta med och Gert svarar att han gärna vill bli murare. Mamma Vera avstyr detta och tycker att han är alldeles för klen och i stället får han arbete på SKF:s bibliotek som springpojke.

Pappa bliv SKF trogen och arbetade där tills han gick i pension. Han blev med tiden chef för biblioteket, dels beroende på grund av sin noggrannhet, dels beroende på att övriga slutade och arbetet effektiviserades. Sedan la man ner biblioteket och han blev chef i kontorsbutiken. Jag minns hur roligt det var att få följa med honom på jobbet som barn, och senare när jag arbetade som bagare på Avenyn kom han ofta om mötte mig efter jobbet och bjöd på lunch när han hade ärenden i stan. Vi pratade inte så mycket med varandra när jag var barn, men under de där åren kom vi varandra nära. Det finns ett slags före och efter i vår relation, före och efter fjällvandringen vi genomförde 1997 (tror jag det var). Idag förstår jag mycket bättre varför vi hade svårt att nå varandra. Han hade sina problem och jag mina. Det tar tid att finna sig själv och läka sina sår. Livet rullar obönhörlig vidare.

Farfar Gustaf dör den 29 december i Göteborg.

1957. Gert och Ove blir svenska medborgare i februari och även Olav sedan i oktober.

Äntligen, med tanke på att de bott här i hela sina liv, med en svensk mamma dessutom. Pappas sökande efter kontakt med sin far smärtar att läsa om, liksom farfars ovilja att hålla kontakt.

Gert åker på sin moped till Uddevalla för att söka upp pappa Olav. Då Olav med sin familj flyttat till Jämtland sker detta utan resultat.

I december väger Gert 63 kg och är 173 cm lång.

1958. Morbror Roland dör i cancer den 11 september.

Gert letar i telefonkatalogen och hittar Olavs adress i Jämtland, dit han skriver ett brev. Senare svarar Olav att han skall köra till Göteborg för att titta på lägenhet eftersom familjen har för avsikt att flytta dit nästa år.

I december är Gert 181 cm lång och väger 71,5 kg. I Arbetsboken antecknas att besiktningsläkaren inga anmärkningar har att göra, och att hälsotillståndet är gott.

Livet är svårt att förstå sig på och alla har sina problem att brottas med. Bara för att jag inte behövs genomleva något av det mina föräldrar tvingats gå igenom betyder inte att jag självklart kan känna tacksamhet. Det kan man bara göra om man själv vet om vilka alternativen är. Jag är självklart tacksam, men det är på ett mer filosofiskt och rationellt plan. Känslomässigt har jag svårt att vara tacksam, för jag har så klart också påverkats och det sammanhang jag vuxit upp i var som det var och där betraktades jag som annorlunda på fler sätt än jag tror någon annan än jag som upplevt det så att säga inifrån kan förstå. Min historia är på inget sätt spektakulär och jag har inga myndigheter att skylla på. Ändå har det många gånger varit enormt jobbigt. Idag är jag tacksam och skulle inte vilja byta, men under resans gång har jag många gånger önskat mig något annat. Bättre sent än aldrig, men det kan kännas lite surt att först vid närmare 50 finna ro. Fast å andra sida är det nog många som aldrig gör det.

Nästa post blir den sista. Där träffas mina föräldrar och där dyker jag upp.

Rekordårens baksida 9

Äntligen börjar livet hitta något slags ordning för min far och hans bror. 1950-talet har jag hört berättats om och jag har även fått ärva lite saker. Serietidningar, till exempel. Illustrerade Klassiker, till exempel. Efter det som hände kunde det knappats blivit värre, annars hade mitt liv sett helt annorlunda ut, om jag ens funnits. Enkelt är det dock inte, inte för den som är fattig.

1952. Vera, Gert och Ove bor på Gamlestadsvägen och hyran är 116:- /månad. Vera får i september socialhjälp med 150:- per barn och hyran betald. Barnen går på Nylöseskolan.

Olav flyttar i januari till Uddevalla med sin nya familj och den 8 november föds en dotter som skulle visa sig bli hans sista barn, hans 11e (eller kanske 12e kända) barn.

Gert är sommarbarn hos en familj i Lindome.

Vera besöker den 14 november Barnavårdsnämndens byrå, och i protokoll därifrån står skrivet att Gert och Ove är ”nödställda” och kommer till Vidkärrs barnhem den 17 november. Gert blir mycket ledsen och han vantrivs och har hemlängtan.

Ändå flyttas han?! Obegripligt, med utgångspunkt dagens syn på barn. Fast beslutet byggde nog inte enbart på barnens situation. Farmor mådde inte bra, hon var av förklarliga skäl bräcklig.

Vera läggs in på Jubileumskliniken den 20 november för bröstoperation.

Även om livet trots allt normaliserats någorlunda släpper myndigheterna inte bröderna för en sekund. Och i ljuset av dagens resonemang kring hur man ska hantera flyktingar ekar det påfallande bekant. Inget är nytt under solen och även om historien inte upprepar sig finns det en begränsad repertoar att hämta inspiration ifrån när man "uppfinner" åtgärder.

Barnavårdsnämnden vill ha åldersbetyg för Gert och Ove från Pastorsämbetet i Gamlestaden den 24 november. Carl Johans församling har uppgett att flyttning ej var anmäld till Gamlestaden. I en anmälan den 6 december från Barnavårdsnämnden till Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län står att utvisning till Tyskland ej bör ske för Gert och Ove.

Till vad skulle de kunna utvisas? Detta att myndigheten framhärdar, under så lång tid, trots alla avslag, är det mest obegripliga i hela den här historien.

Pojkarna får gå på Torpaskolan, som invigdes 1951. De går i femte respektive tredje klass.

Gert är enligt barnhemmets journal mager och gracilt byggd. Han väger 36,1 kg, är 152 cm lång och han har ett operationsärr efter blindtarmsoperation. Han är ej lättillgänglig, men ej direkt besvärlig i skolan. Som förklaring till att han är neurotiserad hänvisas bl.a. till att mamma Vera en gång sagt att pappa Olav var död och att Gert sedan mött pappa ute! Det står också att Gert läst om Ingvars död i tidningen och att inte mamma berättat det först.

Fortfarande efter alla dessa år häpnar jag över alla nya detaljer och pusselbitar som ger mig en bättre bild av min far. Jag kommer aldrig att förstå, men med ledning av det jag läser inser jag hur mycket han tvingats jobba med och övervinna för att bli den välfungerande och plikttrogne samhällsmedborgare och omhändertagande, välmenande pappa som jag lärt känna genom att växa upp och leva med honom. Jag får dock inte ihop de olika bilderna, och jag kommer aldrig att på riktigt kunna förstå vad han och hans bror tvingades gå igenom som barn.

Utanför det som en gång var Vidkärrs barnhem restes en staty för ett antal år sedan. Läser om barnhemmet och den där statyn på Wikipedia:

Tusentals barn har genom åren bott på Vidkärr.[3] Kända personer som tillbringat delar av sin barndom på Vidkärr är exempelvis trubaduren Bengt Sändh, dennes bror Kent Sänd, artisten Morgan Alling, mördarna Leif Axmyr och Leif Peters. 

Som förövare till övergreppen pekas framförallt en läkare och två föreståndarinnor ut, men även annan personal och andra barnhemsbarn.[3 

Skulpturen Ensam av Margareta Ryndel utanför Vidkärrs barnhem hade tidigare en plakett med texten: "Under åren 1935-1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet."[4] Detta upprörde många före detta barnhemsbarn[5] och texten har därför tagits bort av Park- och naturförvaltningen.[6]

Bengt Sändhs bror tog livet av sig, och Morgan Allings berättelse om sin uppväxt uppvisar påfallande många likheter med min fars och farbrors. Många har vittnat om AVSAKNADEN av kärlek och omtanke, och pappa har sitt alldeles egna minne av personalens brist på empati och förståelse.

När det serveras bruna bönor på barnhemmet och Gert inte äter upp det under sin lunchrast, så ställs tallriken undan i ett skåp och när han kommer tillbaka från skolan på eftermiddagen tas tallriken fram igen och han blir tillsagd att äta upp maten, som då är kall. Han klarar inte detta och lyckas smussla ner portionen i byxfickorna och kan senare tömma dem på toaletten. Han får gå till sängs utan mat på kvällen. Nästa gång bruna bönor serveras får han ångestkänslor.

När jag var liten tyckte jag det var lite roligt att pappa avskydde bruna bönor. Han åt allt annat, men aldrig någonsin åts det bönor hemma. Det är först på äldre dagar som jag äter bönor, fast dock inte bruna bönor, inte med brunsås och sirap. Idag har jag svårt att se det roliga. Det är ingenting annat än en tragisk ögonblicksbild av 1950-takets syn på barnuppfostran.

Till julen får Gert på barnhemmet förtroendeuppdraget att gå till konfektfabriken Turion i Gårda för att hämta godis till barnen.

Mormor Emma dör i urinförgiftning på Vasa sjukhus den 31 december.

Vera har stöd och hjälp av sin bror Roland, som bor med sin familj i Göteborg.

Sakta, sakta antar livet ett slags normal vardag, och pappa kan finna sig tillrätta allt mer i tillvaron. Än är dock prövningarna inte över.

1953. Den 3 januari väger Gert 37,7 kg. I mars skrivs i journalen att han trivs bättre på barnhemmet. I april väger han 38,5 kg och även ett svalgprov görs. Det misstänks att han har fått scharlakansfeber och Gert läggs in på Epidemisjukhuset, där han får stanna till den 25 april. Då är vikten 37,6 kg. Den 5 maj väger han 39,4 kg och är mera harmonisk.

Vid fall under lek på berget i parken på barnhemsområdet uppstår en skada på handen.

En avgörande och, tror jag, vattendelande händelse, inträffade. Här tror jag, det är min tolkning, att min far och min farbrors liv delades upp. Både påverkades och pappa valde härefter sin väg och min farbror valde sin. För mig är det kanske den berättelse som alla starkast tagit sig innanför huden på mig. Det gör ont att läsa, och jag känner lika mycket med båda. Pappa satt på en lektion och min farbror hade fått tillsägelse om att sitta i samma sal för att arbeta med andra saker; han var ju tre år yngre och gick i en annan klass. Detta hade pappas lärare inte informerats om, och han reagerade på följande sätt:

Ove blir orättvist behandlad av en lärare på Torpaskolan. Han får ett slag över kinden med en nyckelknippa. Ove tar så illa vid sig, att han bränner sina skolböcker och uteblir från lektionerna i tre dagar. Läraren betalar honom senare 10 kronor som ”plåster på såren”. Som straff för bokbränningen får Ove inte göra besök hemma hos mamma på Gamlestadsvägen under tre helger. Barnen får annars under våren gå hem till mamma på söndagarna.

Pappa och min farbror har valt helt olika vägar genom livet. Oves tillit till samhället har aldrig riktigt återupprättats, och jag förstår honom fullt ut. Han har varit ett stort föredöme för mig genom livet, särskilt när jag känt mig instängd och trängd. Han är en mästare på att se glädjen och värdet i det lilla och han kan göra varje dag till en fest. Han blev en rebell även om han inte valde den vägen. Samhällets företrädare tvingade honom att bli det. Kanske blev både pappa och hans bror vuxna, just där, just då. Misshandeln av min farbror var kanske det sista, slutgiltiga beviset på att ingen av dem kunde lita på samhället. Var och en valde sin väg, utifrån sina förutsättningar. Min väg kom att bli någonstans mitt emellan min fars och min farbrors.

Vera har i juni blivit starkare. Hon bor nu tillsammans med en man, Sven-Erik Höglund.

En lite rolig detalj i sammanhanget är att denne Höglund, som jag träffade som barn eftersom pappa höll kontakten med honom hela hans liv, sedermera, efter att farmor gått bort, gifte sig med en ganska mycket yngre kvinna. Hon lever nog inte längre, men hennes minne lever vidare. Korvkiosken bakom hotell Eggers i Göteborg, som hon ägde, heter fortfarande Höglunds. Och det var alltså min farmors kavaljer under några år på 1950-talet.

När Gert skrivs ut från barnhemmet den 10 juni är vikten 39 kg. Lite senare i juni får Gert komma till sommarhem. Det är hos Gerda och Yngve Karlsson i Tranum nära Lidköping i Skaraborg. De har bondgård med kor och grisar m.fl. djur.

Här hittade pappa äntligen vuxna människor som tog hand om honom. Och han höll kontakten med dem under resten av deras liv. Alla mina somrar, många jular, lov och helger tillbringade vi på gården. Jag trivdes så bra där att jag genom så gott som hela skoltiden drömde om att själv bli bonde. På ålderns höst frågade paret som inte hade några egna barn om pappa ville bli adopterad av dem. De ville på det sättet säkra sin ålderdom, och så blev det. Jag har väldigt många fina minnen från Tådene!

På hösten fortsätter han sin skolgång i Nylöseskolan under sjätte läsåret.

Pappa gick bara sju år i skolan. Så därför kan man verkligen säga att han blev vuxen tidigt, särskilt med tanke på hur mycket erfarenheter han redan skaffat sig.

Sina första 12 år bor Gert på olika barn- och sommarhem under sammanlagt cirka 7 år.

Berättelsen om min fars "bortglömda" liv är snart till ända, men det blir två bloggposter till i serien. Än finns det saker att förtälja.

Ord, ting och diskursiva ordningar 21

Det kom en massa emellan. Tappade bort Foucault. Fast han finns ständigt med mig, och denna serie bloggposter vill jag inte tvinga eller stressa fram. Semester nu. På resa. Bor på hotell. Promenerar. Sitter på fik. Handlar lite. Blev ensam en vecka. Har inga problem med det. Tar hand om mig. Inkognito. Vilsamt. Och tar mig tid att tänka tankar till slut, bland annat om Foucault och diskursbegreppet. Han skriver, som ett slags avslutning på den del som jag lämnade hängande i luften, där i början av maj, följande.

På en annan och betydligt större skala måste vi slutligen uppmärksamma de stora klyftor som finns inom det man skulle kunna kalla för den sociala tillägnelsen av diskurser. Utbildningen försöker förgäves, men med rätta, vara det instrument som i ett samhälle som vårt gör det möjligt för varje individ att få tillgång till vilken typ av diskurs som helst. Vi vet mycket väl att fördelningen av utbildning, liksom vad utbildningen tillåter och förhindrar, följer de linjer som dragits upp genom distansering, motsättningar och sociala strider. Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de bär med sig.

Det handlar aldrig BARA om kunskap. Går man en utbildning lär man sig enormt mycket mer än så, och det spelar ofta en avgörande roll VAR man studerar. Utbildningar både öppnar och stänger dörrar. Allt är aldrig möjligt, och absolut inte för alla. Klassresor fungerar i teorin, men i praktiken är det hopplöst svårt. Bara för att det finns de som vill att det ska vara möjligt att bygga imperier med två tona händer, enbart med stöd i kunskaper, eget driv och intelligenta strategier, är det inte möjligt. De som talar om hur enkelt det är gör det ALLTID från toppen. "Se på mig. Kan jag kan alla", så känns det säkert, och det är inte svårt egentligen, men orsaken till det är DISKURSER. Och diskurser är osynliga även för dem som utnyttjar dem, och särskilt för dem som lyfts upp, fram och ut av dem. Diskurser är kultur, är en blandring av en massa olika saker, materiella såväl som virtuella. Diskursen existerar mellan. Kanske kan man se diskurserna som ett koordinatsystem, delvis dolt för den som orienterar sig i systemet. Man kan ana var blindskären, återvändsgränderna, öppningarna, genvägarna och det minsta motståndet finns, men ingen vet säkert och systemet förändras hela tiden. Det finns inre och yttre utestängningsmekanismer, som till synes ser ut att handla om annat, men det är diskurens verkan. Allt är inte diskurs, men allt kan ge stöd eller hindra diskursens verkan. Forskningen om diskurser kan därför aldrig blottlägga diskursen eller avslöja och rita kartor över det där koordinatsystemet. Forskningen handlar, som jag ser på saken i alla fall, om att skapa förståelse för den underliggande logiken. Jag forskar om förutsättningar för kulturell förändring, och vill man förstå behövs insikt om diskurser.

Diskurser är som sagt ingenting i sig själva, de uppstår mellan och som ett resultat av interaktion. Foucault skriver att,

Jag är fullkomligt medveten om att det är mycket abstrakt att, som jag just gjort, skilja mellan talets ritualer, diskurssamfund, lärogrupper och social tillägnelse. För det mesta är de alla sammankopplade och bildar ett slags stora konstruktioner som garanterar att talande subjekt fördelas bland de olika diskurstyperna och att vissa kategorier av subjekt tillägnar sig diskurser.

Diskurserna ordnar och även om människor bidrar till ordnandet handlar det om indirekt påverkan. Ingen styr eller kontrollerar diskursen. Utan diskursen fanns bara kaos; inget samhälle, ingen kultur, bara ett tillstånd av allas krig mot alla. Diskursen är både en effekt och möjliggörare av samhället. Både och, inte antingen eller. Diskursens ordning kan vara stark och tvingande, eller svag och upplösande. Hållbarhet handlar om balans mellan olika krafter, och det människor kan göra är att lära sig förstå logiken bakom samt engagera sig mer medvetet i samhällets tillblivelse och de diskursiva ordningarna.

Vi kan säga att dessa är de huvudsakliga procedurerna för att betvinga diskursen. Vad, när allt kommer omkring, är egentligen ett utbildningssystem om inte en ritualisering av ordet? Eller ett bestämmande och fixerande av de talande subjektens roller? Eller ett bildande av en, må vara diffus, lärogrupp? Eller en fördelning och tillägnelse av diskusen med dess kunskaper och makt? Vad är "skriften" ("författarnas" skrift) annat än ett liknande system för betvingande, som kanske är lite annorlunda till formen men vars viktigaste accentueringar är analoga? Och skapar inte det juridiska och det institutionaliserade medicinska systemet, åtminstone om man ser till vissa av deras aspekter, snarliga system för att betvinga diskursen?

Det sägs att diskurs är ett flummigt begrepp eftersom det inte kan definieras och användas för att göra förutsägelser, men varifrån kommer den tanken, att det är vetenskapens uppgift, överallt, alltid? Är lite det snarare en bekräftelse på diskursens ordnande kraft? Jag vill inte göra som man ska. Om forskningen ska kännas meningsfull för mig måste jag få söka kunskap där och när den finns och är möjlig att få fatt i. Forskning kan inte handla om att följa regler, om något är det forskningens uppgift att skapa regler och hela tiden sträva efter att förstå världen och verkligheten bättre.

Rekordårens baksida 8

Som det inte vore nog, som om min pappa, farbror och farmor inte redan hade tvingats gå igenom tillräckligt hände det mest fruktansvärda som kan hända en familj. Även om jag alltid vetat och hela mitt liv tänkt på och försökt sätta mig i hur det var är det smärtsamt att läsa om det; särskilt i ljuset av alla övriga noteringar.

1949. Den 1 mars dör Ingvar i en tragisk olycka på ett järnvägsspår i Gamlestaden, överkörd av tåget. Ove är med när olyckan sker. Vera har gäster hemma och ber först Gert gå och hämta Ove som är ute och leker med kamrater. Gert vill inte och då går Ingvar i stället.

Livet är fyllt av tillfälligheter. Tänk om pappa gått istället. Tänk om ... Det finns en bild hemma på tvillingarna. Två små pojkar som tvingats gå igenom rå mycket. Bara en av dem lever idag. Min farbror. Pappas lillebror. De är väldigt lika varandra och ändå så olika. Att förlora sin bror är en sak, att förlora sin tvillingbror en annan. Och han var med och såg olyckan.

Ingvar dör under operationen på sjukhuset, och Vera som sitter i ett väntrum, får sedan åka hem utan någon hjälp, djupt chockad. Det blir sedan en hemsk tid för familjen på Gamlestadsvägen.

Jag ryser och får tårar i ögonen när jag skriver detta. Och pappa berättade helt nyligen om hur han låg i sin säng och oroades över sin mamma, som redan innan hade ett svagt psyke. Ensam med tankar och rädsla. Vad skulle hända nu? Och, som sagt, ingen som helst hjälp fick de. Samhället som bevakat dem in i minsta detalj, som hämtat barn och uttalat sig om familjemedlemmarnas mentala hälsa svek dem å det grövsta. Jag heter Ingvar i andranamn. När jag var liten skämdes jag över det, men idag tycker jag det är fint. Och min son heter också Ingvar i andranamn (hans morfar heter så och därför tyckte vi det var en god idé, ett sätt att knyta samman släktlinjerna).

Den 6 mars skriver Olav brev från Aspgatan till Ella Högmark och begär att få tillbaka sina 5 intyg i samma skick som var överenskommet efter äktenskapsskillnaden. Det har ej verkställts trots att det har gått 2 år. Han tycker också att starka skäl föreligger att Vera inte är lämplig som vårdnadshavare. Han säger sig upprepade gånger fått höra att barnen får springa hur som helst ute på gatan och vid järnvägen och kallar det bristande tillsyn. Han tror att olyckan med Ingvar hade kunnat undvikas. Grannar hade sagt ”Hade du fått taga hand om pojkarna hade Ingvar levt nu. Du skötte dem bra”. Olav uppger att de kunde haft det bättre på barnhemmet i Stenkullen. Ella Högmark svarar den 8 mars att Olav har möjlighet att hämta tillbaka intygen hos advokaten.

Kanske en handling i chock, men detta tycker jag är det skamligaste av alla dokument. Hur kunde han? Om han hade skött sig och tagit hand om familjen bättre hade alla kanske mått bättre, men det är inte så livet fungerar. Det som händer sker och går inte att göra ogjort.

Gert tillbringar 8 veckor på sommarkoloni i Ödsmål (Galtarö), och han trivs inte där, är inbunden och vill inte tala om varför han vantrivs. Han är nervös och får choreatiska ryckningar i ansiktet, och har sömnsvårigheter. Han ordineras av doktor Brodin och lärarinnan Gurli Jansson i Nylöseskolan att få miljöombyte på grund av att det är svårt hemma och att mamma Vera inte mår bra och är ledsen.

Sorg tar sig olika utryck. Pappa var storebror och eftersom farmor inte orkade tvingades han ta ansvar, eller kände sig tvingad. Fast han var bara åtta år! Idag hade man tagit hand om honom, hans bor och mamma på ett helt annat sätt. På det området var det sannerligen inte bättre förr. Jag kan nog aldrig riktigt sätta mig in i vad pappa tvingades gå igenom. Han förlorade sin lillebror och sin mamma, skulle man kunna säga eftersom hon inte orkade.

Gert får komma till Barnsjukhuset 27 oktober för undersökning. Ordinationen blir placering på sjukhusets konvalescenthem på Amundön, som drivs av Ågrenska Stiftelsen. Han trivs bra och får lekkamrater. Han är duktig i skolan och går där terminen ut. I december är Gert 138 cm lång och väger 28 kg.

Det är märkligt att läsa den här typen av noteringar. Vardagliga iakttagelser om små saker som satts på pränt. Fint att läsa, så klart. Livet vänder åter och allt är inte elände. Men var fanns myndigheterna i den akuta fasen? Varför finns inga anteckningar om dödsfallet och efterspelet? Det är en gåta.

Den 20 december sitter Gert med de andra barnen runt ett bord och pysslar. Han har stoppat en stor femöring i munnen och råkar svälja den, och får åka till Barnsjukhuset för röntgen. Där ser man att femöringen hamnat i magsäcken. Avföringen kontrolleras därefter i pottan flera dagar utan resultat.

Som Emil i Lönneberga ... Olav har flyttat från Göteborg, till Jämtland. Han finns inte där alls för att ta hand om sina barn i det tidigare äktenskapet. Antar att det inte var ovanligt förr. Idag är det ovanligt, paradoxalt nog trots att möjligheterna att faktiskt hålla kontakt är mycket bättre idag. Fast å andra sidan är kunskaperna om människans psykologi också mer utvecklade. Pappa och hans bror får ännu ett syskon.

Olav och Elsa får en dotter som föds i Jämtland den 6 augusti.

Den där femöringen ägnas i sammanhanget väldigt mycket uppmärksamhet kan jag tycka, och ställt i relation till hur lite man, med ledning av dokumenten i alla fall, brydde sig om familjen efter dödsfallet är det närmast stötande att läsa om hur mycket omsorg man ägnade en femöring i magen.

1950. Den 3 januari konstateras med röntgen att den svalda femöringen är borta, troligen missad i pottkontrollen. Gert får stanna på Amundön till 17 januari, och har då blivit gladare och harmonisk, dock med lite tunt hull, enligt journalen.

En relativt harmonisk tid som det verkar, men svårigheterna är inte över.

Mormor Emma ligger på Vasa sjukhus i Göteborg och i april eller maj hittas morfar Anders död i vattnet i Göteborgs hamn. Ingen vet hur han har hamnat där. Han tyckte aldrig om att besöka sjukhusmiljöer och bodde ensam på Såggatan. Han blev efterlyst i dagstidningen.

På kort tid förlorade farmor alltså både en son och sin pappa, och min far och hans bror förlorade sin morfar.

Gert får vara på sommarkoloni i Floda på sommaren, men trivs inte. Antagligen för att det är så många barn där. Han kommer till Friluftsskolan i Västra Bodarne under höstterminen där han också bor.

När jag var liten besökte vi det där barnhemmet. Då var det inget barnhem längre. Vidkärrs barnhem, där han tillbringat mest tid har jag inte sett dock.

1951. Gert är kvar i Västra Bodarne under vårterminen. På sommarlovet är han sommarbarn hos en familj i Sollebrunn.

Kanske kan man säga att det trots allt vänder här, men det finns fortfarande saker att berätta. Återkommer inom kort om det. Nu måste jag rusa till tåget.