Kultur, krig och aritmetik

Vaknar på spa, utvilad. Hotellfrukost. Ute regnar det. En hel dag att fylla med kravlöst innehåll. Bara vara. Efter en lång och intensiv arbetsperiod behöver jag detta. Efter veckor av förkylningskänningar och sömnlöshet är känslan av att vara helt frisk enormt befriande. Tar in tacksamheten över det, över livet i sig självt. Det behövs inget mer, egentligen. Har en massa saker att fira, men detta att få vara frisk är värt mer än allt annat tillsammans. En tung period av arbete är passerad. Våren är här på allvar. Och boken jag arbetat med i några år är nu äntligen klar på riktigt. Kanske skriver mer senare idag, men just nu vill jag ta en bastu, simma lite och bara vara. Bjuder därför på ännu ett utdrag från manuset.

Fred, är det verkligen det vi vill ha: Till varje tänkbart pris? Den revolutionsromantiska frågan ställdes av Hoola Bandoola Band på 1970-talet. Och man kan verkligen fråga sig om det överallt, alltid är värt priset för att upprätthålla fred till varje tänkbart pris och utan hänsyntaget till rådande förutsättningar. Krig kan vara en bättre lösning, på vissa problem, i vissa kontexter. Är fred verkligen alltid viktigare än till exempel frihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet? Att svara kategoriskt, antingen ja eller nej på frågan är omöjligt. Det beror på. Och samma sak gäller många frågor som rör kultur. Krig är en konsekvens av levt liv. Inte en oundviklig konsekvens, men ett möjligt utfall av ett kulturellt sammanhang där balansen rubbats och spänningarna närmar sig bristningsgränsen. Både krig och fred är tillstånd som man dels kan förhålla sig till på olika sätt, dels måste lära sig förstå och hantera. Inget är givet. Alla tillstånd är resultatet av kollektivt engagemang, eller brist på engagemang. Krig driver utveckling och tvingar fram innovationer, men är det värt priset som mänskligheten får betala? Här ser jag nyttan med kulturvetenskapen och humaniora, för utan kritiskt, analytiskt arbete med fokus på förutsättningar för och konsekvenser av förändring blir det omöjligt att ta kloka, välinformerade beslut. Forskningen kan aldrig avgöra vad som är bäst, det är beslut som måste tas tillsammans, demokratiskt eftersom alla får leva med konsekvenserna sedan.

Krig utgör normen. Varför talar man annars om civilingenjörer och civilekonomer? Kriget har kommit att bli normaltillstånd, även långt efter att man slutat kriga om territorier för territoriernas skull. Kriget är ett slags logik, och fred är en annan logik. Samhällen uppstår och förändras i dynamiken mellan och präglas av mer eller mindre av än det ena, än det andra. Kriget som dominerande tankemodell påverkar allt och alla och skapar förutsättningar för kulturens och samhällets organisering. Att Deleuze och Guattari ägnar en stor del av sitt centrala verk åt krig är med andra ord ingen slump. Vill man förstå samhället och principerna som driver förändring, samt förutsättningar och hinder för hållbarhet är krig en oundgänglig källa till kunskap.

Krigets historia innehåller kunskap om långt mer än vem som vann och vem som förlorade. Där finns även kunskap om hur man tänkt och vilka sätt att agera som utgjort norm. Något hände i mötet mellan bofasta och jägare/samlare, något som bland annat påverkade sättet att bedriva krig. Därför är just den brytpunkten i historien intressant att studera. Siffror har en hel del med saken att göra, om man ska tro Deleuze och Guattari (och det ska man, menar jag).

Det numrerande Numret, det vill säga den autonoma aritmetiska organisationen, implicerar varken en högre grad av abstraktion eller stora kvantiteter. Det relaterar bara till de möjlighetsbetingelser som skapats av nomadismen och till de betingelser för verkställande som utgörs av krigsmaskinen.

Aritmetik är räknande i vardagen. Mer avancerad matematik än så krävs inte för att hantera grupper av individer, i strid och i vardagen. Nomadernas sätt att organisera krigföring utgår från mindre, relativt autonoma enheter bestående av individer med egenskaper som kompletterar varandra. Beroende på hur individerna organiserar sig och relaterar till omgivningen samt hur man förhåller sig till problemen gruppen ställs inför, det vill säga vad som är den dominerande tankemodellen (fred eller krig), kommer konsekvenserna att skilja sig åt. Det går inte att veta något säkert om utfallet på förhand, men med fördjupad förståelse för förändringsprocessers (avsaknad av) logik kan ett mer hållbart samhälle byggas. Poängen här är att peka på olika sätt att räkna och för nomader som rör sig i terrängen behövs ingen speciellt avancerad matematik för att få samhället att fungera. För att klara av att hantera livets olika utmaningar behövs oftast erfarenheter och praktiska kunskaper, mer än teoretiskt abstrakta modeller. Det är ar lätt att glömma det och därför bortser man ofta, både från att teori är ett slags praktik och att praktik utan teori är omöjligt. Kunskap uppstår i dynamiken mellan teori och praktik. Vetande handlar om samspel och är en relation.

Det är i Statens arméer som problemet med att behandla stora kvantiteter uppstår i relation till andra materier, under det att krigsmaskinen opererar med små kvantiteter som den behandlar med numrerande nummer. Dessa nummer uppträder så snart man distribuerar något i rummet i stället för att dela upp rummet och distribuera rummet självt. Numret blir ett subjekt.

När staten skall försvaras krävs fler soldater och en annan organisering av trupperna. Andra redskap och en annan matematik. Även detta ger upphov till konsekvenser. Inga verktyg är neutrala, allt som ingår i helheten påverkar allt annat. Staten ger siffrorna andra innebörder, använder matematiken på andra sätt och laddar numren med mer agens än nomaderna (som mer litar på kraften i mellanmänskliga relationer), vilket ger upphov till andra konsekvenser.

Numrets oberoende i förhållande till rummet är inte resultat av en abstraktion, utan av det släta rummets natur, vilket ockuperas utan att själv räknas. Numret är inte längre ett sätt att räkna eller att mäta, utan ett sätt att röra sig: det är numret själv som rör sig genom det släta rummet.

Matematiken som skapas av statsapparaten bryter sig loss från territoriet och börjar leva sitt eget liv. Det är en effekt av statens behov, en konsekvens av att människor organiserar sina liv på andra sätt och i andra dimensioner. Liksom kultur som är ett fenomen som uppstår på en annan skalnivå än enskilda individer uppstår en ny matematik när stater krigar med varandra, som skiljer sig från matematiken som används av nomader, vilket i sin tur ömsesidigt påverkar både helheten och delarna.

Otvivelaktigt har det släta rummet sin geometri: men som vi sett är det en mindre, operativ geometri, en dragets geometri. Ju mer oberoende rummet är av en metrik, desto mer oberoende är numret av rummet. Geometri såsom kunglig vetenskap har föga användning av krigsmaskinen (dess enda användning är i Statsarméer och för sedentär fortifikation, men den driver generalerna in i allvarliga nederlag).

Konsekvenser, som sagt. Det går inte att välja och vraka mellan konsekvenser man önskar och sådana man inte vill ha. Världen kommer i paket och är en medicin som måste sväljas i sin helhet. På gott och ont, allt eller inget. Det glöms konsekvent bort i både politiken och när vardagen organiseras. Allt för oftast ser man bara till de positiva konsekvenserna och bortser från de negativa eller försöker eliminera oönskade inslag från sammanhanget. Tankens makt och viljans kraft är stor. Vaksamhet och kritiskt tänkande, i kombination med insikter om att det är kontexten som bestämmer innebörder och reglerar horisonten av möjligheter och begränsningar, är samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande, mellanmänskliga egenskaper.

Numret blir en princip närhelst det ockuperar ett slätt rum och träder in i det som ett subjekt i stället för att mäta ett räfflat rum.

När en uppsättning verktyg överförs till en annan miljö än den de skapats i och för händer något, med både verktygen och miljön. Skiftet av perspektiv gör att saker och ting kan betraktas utifrån nya perspektiv, och det är just det som är poängen. Kunskap uppstår mellan och är liksom kultur resultatet av samproduktion. Inget är isolerat från något annat. Ingen människa eller annan aktör är en ö och inget territorium är någonsin autonomt. Siffrorna är de samma, men olika sätt att räkna ger upphov till olika möjligheter, hinder och konsekvenser.

Numret är den rörliga ockuperande kroppen, det rörliga i det släta rummet, i motsats till det orörligas geometri i det räfflade rummet. Den nomadiska numeriska enheten är den ambulerande elden och inte tältet, vilket fortfarande är alltför orörligt: ”Elden vinner över jurtan”. Det numrerande numret är inte längre underkastat metriska bestämningar eller geometriska dimensioner, utan har bara en dynamisk relation till geografiska riktningar: det är ett riktningsnummer, inte eller dimensionalt eller metriskt nummer. Den nomadiska organisationen är oupplösligen aritmetisk och riktningsbaserad; det finns kvantiteter överallt, tiotal, hundratal, riktningar överallt, vänster, höger: den numeriske hövdingen är också hövding över höger och vänster.

Nomaden lever i och av rörelse. Staten är stationär men inte statisk. Dynamiken är konstant, men den har olika intensitet i olika sammanhang. Två sätt att leva som skapar olika behov och skilda problem. Två olika sätt att förstå och ordna världen. Anpassa tankar och liv efter terrängen, eller anpassa terrängen efter liv och tanke? Upplösande eller fasthållande? Nomadologisk, uppbrytande och medföljande, minor science, eller strikt hierarkiskt kontrollerande Royal science? Begreppen är verktyg för att lära sig se och förstå dynamiken i olika kombinationer av sätt att tänka och agera. Det handlar om både och, inte om antingen eller. Det måste man förstå och bygga kompetens att hantera. Chansen att lyckas, det vill säga uppnå hållbarhet, ökar om man samtalar, det vill säga utbyter tankar och erfarenheter i en anda av samförstånd och med fokus på sökandet efter konstruktiva lösningar. Jag och min strävan efter att vinna bör ersättas med tydligare fokus på oss och våra olika förutsättningar att samverka, inte för att segra utan för att lära sig hantera mångfald. Hållbarhet kräver ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet och insikt om det oväntat oväntades betydelse.

Det numrerande numret är rytmiskt och inte harmoniskt. Det är inte relaterat till takt eller mått: det är bara i Statens arméer, av skäl som har att göra med disciplin och uppvisning, som man går i takt; den autonoma numeriska organisationen finner sin mening annorstädes, varhelst det blir nödvändigt att etablera en förflyttningsordning på stäppen eller i öknen – där skogsfolkets släktskap och Statens figurer förlorar sin relevans. 

Ute i terrängen, det sammanhang där krig utkämpas, tvingas de stridande enheterna anpassa sig. Soldaterna blir nomader, för överlevnadens skull. Generalerna under första världskriget tänkte sig att man skulle kunna bedriva ett matematiskt krig. Därför växte skyttegravarna på västfronten och soldaterna stod i ordnade led och besköt varandra. Där och då skulle man kunna tänka sig att man drog erfarenheter, att man lärde sig. Men icke. Kanske kriget inte kan vara en plats för eftertanke? Men hur är det då med klimathotet, är det ett slags krigssituation, eller ett kollektivt problem som rör alla? Är det en fråga att strida om eller en utmaning som kräver gemensamma ansträngningar? Det spelar roll hur man ställer frågor och ser på problem, för det påverkar vad man ser som lämpliga och önskvärda lösningar. Klimathotet kan inte lösas med hjälp av lösningar skapade av Royal science, för hotet är en utmaning som kräver både ingenjörer och naturvetare samt nomadologisk filosofi och kulturvetenskap. Utan en ordentlig problemanalys är risken stor att lösningarna på sikt skapar fler problem än de löser. Och utan engagemang från allmänheten i jordens alla länder kommer ingenting att förändras. Anpassning av liv och tanke, i kombination med lyssnade samtal och ödmjukhet. Jag vet inte att det är så, men tror det och tycker mig se en massa tecken på rimligheten i den slutsatsen. Låt oss göra ett försök. Tänk om vi skapade en bättre och mer hållbar värld, helt i ”onödan”. Vill se mer av försiktigt, ogarderat tänkande och mindre av kontroll, målsäkring och krav på tvärsäkerhet. Samtalar gör man för att lära sig mer tillsammans. Debattera gör man för att vinna. Jag hävdar inte att jag har svaret, eller att mina tankar är bättre än andras. Jag skriver för att tankarna ska kunna spridas och för att locka till samtal och dialog. Om någon vill kommentera och dela med sig av egna tankar, kritisera eller bygga vidare på min text, mina tankar, är det tillåtet, välkommet och en uttrycklig önskan från min sida. Låt oss samtala och lyssna på varandra. Är det krig vill ha, eller fred, till varje tänkbart pris?

Studier av kultur är studier av förändring, i rörelse

Idag lägger jag sista handen vid nästa bok i serien Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Sedan bär det av till spa. Inser att jag inte har ro att tänka på något annat än boken just nu. Vill fila på detaljerna så mycket som möjligt. Därför bjuder jag på ett smakprov istället. Det kanske blir fler i helgen, vi får se.

Nomadologin är en filosofi som öppnar upp rum för tankar. Rum där allt rör sig, hela tiden och där detta inte ses som ett problem som måste elimineras. Den konstanta rörelsen är istället något som bejakas och därför heter filosofin nomadologi. Kulturen är ett rum utan fasta gränser, som skapas och omskapas av aktörer, såväl mänskliga som icke-mänskliga, som verkar och påverkar varandra i och genom nätverk. Det finns alltid något kvar att jobba med och ständigt nya aspekter att upptäcka. Jag är säker på att jag hade kunnat jobba mig genom platån ”1227 – Traktat om nomadologin” en gång till, med helt nytt resultat. Men det tänker jag inte göra. Vill upp, ut, fram, förbi. Ständigt på väg. Det finns fler uppslag, andra texter och ämnen att ta sig an. Jag skriver av lust och vill att det så ska förbli, för skrivande är detsamma som tänkande. För mig fungerar det så. Det är när jag skriver och sedan läser texten som jag får syn på mina tankar och kan modifiera dem. Vetenskapen blir aldrig färdig, och det är som det ska, det är bra.

Det viktigaste jag lärt av Deleuze och Guattari är följande: Vikten av att vara i vetandet, totalengagerad i kunskapandet, utsättandes sig för risker, mitt i osäkerheten. Betydelsen av att våga bli till, tillsammans. Förkastandes allt som har med försvar och förvaltande av kunskap att göra. Insikten om att man måste upplösa problem, inte lösa dem. Problem som är lösta finns i någon mening kvar och pockar på uppmärksamhet och underblåser därigenom det fiktiva behovet av experter. Vetenskap handlar om att helhjärtat engagera sig i världens tillblivelseprocess, om att ömsesidigt skapa vetandet som behövs för att förstå och utveckla den helhet forskaren delar med allt och alla andra som lever och verkar på jorden, tillsammans.

Insikterna har jag fått betala för med blod, svett och tårar, genom att slita med texterna. Jag har inte informerats, inte lyssnat andäktigt och antecknat flitigt. Jag har engagerats. Orden har trängt sig på och arbetet med att försöka förstå har tvingat fram tankar och associationer. Deleuze och Guattari hjälper mig att se min verklighet, min samtid med nya ögon. Texterna talar inte om för mig, pressar inte fakta på mig, de öppnar mina ögon genom att uttrycka sig kryptiskt ibland. Deleuze och Guattari tvingar mig ta ansvar för det jag säger, skriver, tänker. De driver mig framför sig likt personliga tränare som hjälper mig att utveckla användbara kompetenser som behövs i sökandet efter kunskap om kultur. Det är så jag läser och använder deras texter, och det är så jag vill bli läst.

Något av detta har jag velat visa här. Sista ordet är dock aldrig sagt, varken om Deleuze och Guattari eller kultur och hållbarhet. Fler verktyg, mer sökande, mindre prestige och minskade möjligheter till maktutövning, är vad som behövs för att göra akademin till en dynamisk plats och samhället till ett kunskapssamhälle. Fler inte färre behöver nås av och jobba med vetenskapliga resultat och filosofiska texter. Öppna upp, stäng inte in. Riv pyramider, elfenbenstorn och murar. Ut i världen, forskare. Låt oss utmanas, tillsammans.

Hos nomaderna har vi trott oss se en sådan maskin uppfinnas. Här vill vi bara peka på denna upptäckt som historiskt faktum, även om den från början uppvisar hela denna tvetydighet som får den att bilda sammansättningar med den andra polen och röra sig mot den. Men i grund och botten är det inte nomaderna som besitter hemligheten: en konstnärlig, vetenskaplig eller ”ideologisk” rörelse kan också vara en potentiell krigsmaskin just i den mån den skapar ett konsistensplan, en kreativ flyktlinje, ett slätt rum för förflyttning, en relation till ett fylum.

Verktyg var det, inte en historielektion. Krigsmaskiner är sammansättningar, med förmåga till agens. Nomaderna må vara ett utdöende släkte, men deras uppfinningar lever vidare. Hemligheten är att det finns ingen hemlighet, bara konsekvenser och upprepad skillnad. Allt skapat lever sitt eget liv. Ingen äger något och allt är samtidigt både gott och ont. Likt Schrödingers katt och Wittgensteins ankhare är Krigsmaskinen vid varje givet tillfälle, samtidigt både konstruktiv och destruktiv. Ingen styr, det är sammanhanget som ger upphov till konsekvenser. Och konsekvenser måste tolkas för att få mening. Ont och gott är liksom sanning mänskliga uppfinningar, värderingar. Konsekvenser bara är. Krigsmaskinen är kastad ut i världen. Den finns där och den kan användas. Men den kan också vändas mot sin skapare. Nu är det upp till oss att göra det vi anser klokast och bäst. Bryt gärna upp, men gör det med måtta och aldrig uteslutande eller fullständigt. Det finns inte en väg fram, bara olika vägar vidare. Alla med sina unika möjligheter, problem och konsekvenser.

Det är inte nomaden som definierar alla dessa karaktärer, det är denna helhet som definierar nomaden och på samma gång krigsmaskinens essens.

Det är i förhållande till den fattige som den rike känner sig rik. Och det är för att direktörerna fjärmat sig från samhället och bara jämför sig med sina likar som bonusarna skenar. Det är klyftorna och kontrasterna som skapar den relativa känslan. Fast bara i skalans övre skikt, för den som är fattig tvingas kämpa med livets elementa och realitet. För hen är nästa budget eller löneförhandling på liv och död. För den rike och privilegierade är det en fråga om prestige. Allt är relativt och får sin mening beroende på vilket perspektiv saken studeras från, och hur den förhåller sig till helheten som den är en del av. Vi måste lära oss se det, om en mer hållbar värld skall kunna byggas.

Om gerillan, minoriteternas krig, det folkliga och revolutionära kriget, står i samklang med denna essens, är det för att de antar kriget som ett syfte desto mer nödvändigt då det bara är ”supplementärt”: de kan bara starta krig om de samtidigt skapar något annat, om det så bara rör sig om nya icke-organiska sociala relationer.

Nöden har ingen annan lag än nödvändigheten … är det detta de säger? Blir inte riktigt klok på denna passage. Men för den underordnade är det alltid på riktigt, på allvar. För den rike är allt bara en lek. För den som fjärmat sig från resten av samhället är allt sekundärt och förmedlat. Många söker ära, berömmelse och rikedom och det är lockande att liera sig med krigsmaskinen för att få det man önskar sig. Det är dock förenat med risker. Statsapparaten har makt och det distraherar, den påverkas också av sitt sammanhang. I toppen av pyramiden där hastigheten är stor kan det som händer snabbt skalas upp och spridas. Processer långt från jämvikt går lätt över styr. För makt som koncentreras får en mer genomgripande verkan, på gott och på ont.

Det finns stor skillnad mellan de båda polerna, framför allt vad gäller döden: flyktlinjen som skapar, eller blir till ett organisations- och dominansplan. Man ser ständigt att dessa två linjer eller plan kommunicerar med och ger näring åt varandra, lånar från varandra: den allra värsta världsomspännande krigsmaskin återskapar ett slätt rum för att omge och stänga jorden.

Citatet kan läsas som ett uttryck för ekonomins primat. Ekonomin är också en process som kan anta krigsmaskinens form och verkan. En ekonomisering som drivs till sin spets leder till att pengar för pengarnas skull blir ett värde i sig. Jakten på pengar, vinst och effektivitet är liksom tendenser till territorialisering en rörelse som förfärande lätt blir ett självändamål. Vad händer med samhället, medmänskligheten, humaniora och hållbarheten när pengar inte längre betraktas som ett medel, utan ett mål i sig? Vi är på väg med full fart i den riktningen. Om tillräckligt många ser faran och agerar för att tillblivelsens riktning ska ta en annan väg är ett annat samhälle möjligt, därför pekar jag på faran. Jakten på ökad vinst och låga priser kommer förr eller senare att leda till krav på sänkta löner. Kan vi inte skapa ett system som fungerar balanserande kommer vi aldrig att kunna bygga ett hållbart samhälle. Det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och.

Men jorden aktiverar sina egna förmågor till deterritorialisering, sina flyktlinjer, sina släta rum som lever och banar väg mot en ny jord.

Finns det liv, finns det hopp. Förändringens rörelse kan alltid ta sig nya vägar, utvecklingen av samhället är inte linjär. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många vill och försöker. Om tillräckligt många agerar tillsammans, mot samma mål finns ingenting som kan hindra rörelsen. Så enkelt är frågan om hållbarhet, och just därför enormt svår. Kulturens karaktär är sådan, och det är kulturvetarens hopplösa dilemma att se och förstå men inte nå ut. Dessutom är det inte bara människor som agerar. Jorden och klimatet har också agens. Fisken i havet kan ta slut och då finns det ingenting som kan hindra fiskeindustrin från att gå i konkurs. Glaciärer smälter och havsvattennivån ökar. Mot sådana krafter står sig människan slätt. Vad vi än gör och även om många agerar idag kommer livet på jorden under överskådlig tid att få leva med och utsättas för konsekvenserna av det som varit. Klimatet och kulturen är rörelser som hämtar kraft i mellanrummen. Förändring och tillblivelse utan riktning som fångats in, krafter som kanaliseras.

Frågan gäller inte kvantitet, utan den inkommensurabla karaktären hos de kvantiteter som står mot varandra i de två typerna av krigsmaskiner, enligt de två polerna. Krigsmaskiner bildas mot de apparater som övertar maskinerna och gör kriget till sitt projekt och sitt syfte: mot de stora konjunktionerna av infångnings- och dominationsapparater ställer de sina konnektioner.

Makten är alltid produktiv och föder överallt motmakt. Makt mobiliserar, kopplar samman, fångar in och ger upphov till effekter, men den går inte att kontrollera. Kultur händer i sammanhang fyllda av asymmetri, och är resultatet av dynamiska relationer. Kultur är allt och inget, förändring och rörelse. Kulturvetenskapens studieobjekt är fler än en men färre än många. Närmare än så kommer man inte kulturen. Kultur kan aldrig förklara något, det är kulturen som ska förklaras. Därför är studier av kultur, studier av förändring, i rörelse.

Samtalets (förlorade?) kraft 2

Fortsätter tänka om digitaliseringens konsekvenser med utgångspunkt i Merete Mazzarellas Under Strecket från förra veckan, som i sin tur skriver med utgångspunkt i den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkles bok ”Tillbaka till samtalet. Samtalets kraft i en digital tid” (övers: Linus Kollberg; Daidalos).

Den nya tekniken – och det är i första hand mobiltelefoner Turkle skriver om – ger en illusion av sällskap utan de krav som följer med vänskap, eller rentav en illusion av vänskap utan de krav som följer med närhet. Den betyder också att man alltid kan rikta uppmärksamheten vart man vill och att man aldrig behöver ha tråkigt. En collegeflicka säger: ”Sedan jag vande mig vid gruppchatten på Facebook tycker jag att det är väldigt segt att bara prata med en person i taget.” En fjärdedel av alla amerikanska tonåringar kopplar upp inom fem minuter efter att de vaknat. De flesta tonåringar skickar minst 100 meddelanden om dagen. 80 procent sover med sina telefoner bredvid sig och 44 procent är aldrig någonsin offline, inte ens när de går i kyrkan eller tränar. Alltfler lärare har resignerat inför elevernas oförmåga till koncentrerad uppmärksamhet, andra ser rentav något positivt i den nya så kallade ”hyperuppmärksamheten”. Resultatet är nya undervisningsmetoder: medan lärarna talar får eleverna vara på nätet och kommentera eller leta efter åskådningsmaterial – exempel eller bilder.

Det finns inga vägar tillbaka, det är viktigt att påminna sig om. Och det var varken bättre eller sämre förr, det var annorlunda. Fast det mesta kan alltid bli bättre. Bara för att det är nytt, digitalt, snabbt, enkelt, överskådligt, eller vilket värdeord man nu väjer, är det inte självklart bra eller dåligt. Jag är ingen motståndare mot digitalisering, tvärtom. Jag är lika mycket uppkopplad som alla andra. Men jag är kritisk mot att tiden för samtal håller på att bortrationaliseras, att samtalet betrakta som omodernt, som något man inte behöver längre. Kommunikation via nätet, med hjälp av mobilen eller andra verktyg, har många fördelar men är inte en fullgod ersättning för ett samtal ansikte mot ansikte. Något viktigt går förlorat när samtalet överges. På samma sätt som läsningen blir en annan när pappersbokens betydelse luckras upp. Jag vänder mig mot antingen eller tänkandet, och mot inställningen att allt nytt är bra och att all kritik mot förändring slentrianmässigt betraktas som bakåtsträvande. Jag vill inte tillbaka, jag vill framåt.

Citaten ovan går att tolka som tecken på att digital kommunikation håller på att bli eller, åtminstone i vissa kretsar, uppfattas som norm, och i förhållande till teknikens utvalda möjligheter framstår människan som hopplöst föråldrad. Det är detta jag vänder mig mot och skräms av. En kultur där människan dissar det mänskliga kan aldrig bli en hållbar kultur. Inget gott kan komma ur en sådan utveckling. Okritisk teknikfascination går att likna vid flugor som kretsar kring elden. Ikaros, i den grekiska mytologin, byggde vingar och flög mot solen. Det straffar sig. Hybris straffar sig alltid. Om människan inte uppskattar det mänskliga, vilket i och för sig ständigt varit en kamp, genom hela historien, kommer det att straffa sig. Samtalet öga mot öga, som får ta den tid det tar och som inte MÅSTE leda mot ett mål eller till att man nödvändigtvis kommer överens, är värt att värna. Maskiner kan aldrig människor, och försöken att skapa en maskin som ser ut och fungerar som en människa är synnerligen meningslösa. Jag menar, människor finns ju redan. Bara för att man kan betyder inte att man ska eller bör. Människor är inga maskiner, det är liksom hela poängen och absolut inget problem. Och samtalet ansikte mot ansikte är ett sätt att lära känna både sig själv och sina medmänniskor. Det är svårt att hata någon man SAMTALAT med. 

Telefonerna har skapat nya umgängesformer. En grupp studenter förklarar för Turkle att hon omöjligt kan förstå hur de kommunicerar om hon inte går med i deras gruppchatt på Whatsapp. När hon gör det förändras allt. Deltagarna växlar hela tiden mellan pratet i rummet och chatten på mobilerna, och bilder – teckningar, foton och videor – är en lika viktig del av kommunikationen som pratet. I många sammanhang gäller idag ”treregeln”: när ett gäng sitter tillsammans måste du se till att det är minst tre andra som tittar upp från sina telefoner och deltar i samtalet innan du kan tillåta dig att dyka ner i din. På så vis går samtalet vidare – fast det är olika personer som samtalar och har blicken uppe vid olika tidpunkter. Samma beteende förekommer på arbetsplatser: på möten är det många som bara lyfter blicken när de själva har ordet. Sitter man på tumanhand med någon kan man visa vederbörande en särskild ynnest genom att lägga ifrån sig telefonen eller rentav stänga av den.

Den mänskliga hjärnan är fantastisk på många sätt, men den har inte utvecklats under de senaste 10000 åren. Den mänskliga hjärnan är MÄNSKLIG och dess uppmärksamhetsförmåga är begränsad och anpassad efter helt andra förhållanden än dem som råder i dagens kulturella klimat. Det ser kanske ut som man idag hinner med att uppleva och ta in så mycket mer än förr i tiden, fast det stämmer inte. Människans bandbredd och processorhastighet (om uttrycken tillåts) har inte ökat, vilket betyder att mängden processad information bara ökat på marginalen. Konsekvensen av de nya sätten att interagera är att djup ersätts med yta. Samma utveckling syns i skolan där digitaliseringen helt okritiskt och i rasande hastighet införs. Läshastigheten är den samma då som nu och tankeförmågan är den samma. Det går idag att SÖKA information snabbare, men det innebär samtidigt att man har tillgång till och måste processa en större mängd information, vilket tar tid och kräver en analytisk förmåga som står i paritet med utbudet. En växande ytlighet ifråga om kunskap och en kollektiv oförmåga att tänka kritiskt (finns inte tiden går det så klart inte), tillsammans med otålighet och ett skapat behov av omväxling, leder till att skyddet mot populism utarmas. Kunskapen och skolan måste anpassas efter människan, inte tvärtom. Bildning må vara omodernt, men en skola med bildning som mål är en långsammare, mer kritiskt analytisk och människoanpassad skola.

Bildning tar tid, har inget specifikt mål och är heller inget man blir färdig med. Det talas ofta om behovet av livslångt lärande. Bildning handlar om det, om att knyta band mellan människor och över generationer. Bildning behövs idag mer än någonsin, just eftersom samhället digitaliserats. Livslångt lärande kan och får inte handla om att ständigt lära sig nya system och digitala rutiner, för det leder bara till att känslan av att människan ligger ett steg efter och är underlägsen tekniken sprids. Samhället består av människor och måste vara anpassat för människor. Hur ska vi nå dit om vi inte samtalar med och lyssnar på varandra. En webbenkät ger kanske resultat, men är kunskapen man får bra? Låt oss stanna upp. Tänka efter. Ta oss tid att bara vara människor. Att vara uppkopplad innebär att vara bortkopplad från sin egen kropp och det som gör oss mänskliga. Datorer är verktyg, inte mål. Vi ska självklart använda verktygen, men om digitaliseringen blir ett självändamål går det ut över allt som är mänskligt, samhället blir artificiellt, kallt och instrumentellt. Det är maskinernas hemmaplan, men människor är djur och del av naturen.

Nuförtiden tittar en genomsnittlig vuxen amerikan på sin telefon en gång per sex och en halv minut. Även föräldrar som förbjuder sina barn att använda sina telefoner vid matbordet kan själva sitta och knappa på sina medan de äter. En ung kvinnlig företagare säger: ”Om jag försöker göra bara en sak blir det inget bra. Då blir jag jättenervös. Jag klarar inte det. Jag är fysiskt oförmögen att göra bara en sak i taget.” Det finns pappor som använder telefonen när de badar sitt barn och mammor som gör det medan de ammar.

Även om det känns så är ingen FYSISKT oförmögen att bara göra en sak. Nervositeten som kryper sig på alla (och jag erkänner att även jag känner av den) är skapad, eller är en konsekvens av att människan gjort maskinerna till  norm. Människans hjärna kan bara fokusera på en sak i taget. Det är därför digitaliseringen och den ökande mobilanvändningen leder till ytlighet. För att nå kontakt med först sin egen kropp och sedan med andra mänskliga kroppar krävs att man tar sig den tid som det tar. Ger man efter för nervositeten och splittrar upp sig och sin uppmärksamhet på allt för mycket olika saker, agerar man som en knarkare som väljer heroinet framför livet. Det känns som man är oförmögen att bara göra en sak i taget, men ger man efter för känslan slutar man vara människa. Att vara människa handlar om att höja sig över kroppens begränsningar och med hjälp av intellektet agera på sätt som leder till fysisk hälsa och välbefinnande. Att samtala är att lära känna både sig själv och den andre, samtidigt som man tillsammans utforskar det mänskligas möjligheter och begränsningar.

Digitaliseringen går inte att stoppa, men det går att reglera dess hastighet och anpassa reformerna efter människan, istället för tvärtom. Låt oss samtala först och sedan arbeta med tekniken. Låt oss lära oss hur vi fungerar först innan vi medicinerar eller digitaliserar våra liv. Jag stannar där och tar en paus. Idag ska jag korrekturläsa färdigt mitt bokmanus och imorgon ska ändringarna föras in i texten. Boken, som heter Studier av förändring, i rörelse, kommer att publiceras senare i vår. Jag vet inte riktigt när, det får ta den tid det tar, liksom arbetet med boken. Nu ska jag ut i solen. Just nu skiner den, men det ska tydligen bli regn. Jag tar mig den tiden för att komma i balans och för att återknyta kontakten med min kropp, efter en längre period av hårt arbete och stor press. Jag behöver det för att orka med resten av våren. Utan min dator blir det idag svårt att leva, men utan en sund kropp är det omöjligt.

Samtalets (förlorade?) kraft 1

Är inne i en väldigt intensiv arbetsperiod just nu. Mitt i terminen är det många kurser som snart är slut och andra som snart ska börja. Många bollar i luften med andra ord. Mycket olika saker att hålla reda på. Massor av frågor. Eftersom ansvaret för lärande idag allt tydligare flyttats från studenten till läraren, helt i linje med kundtänket, och eftersom New Public Management-synen på offentlig verksamhet flyttar mer och mer kunskap från lärare/forskare till systemet blir mitt arbete mindre och mindre akademiskt. Yrkesvardagen utarmas och allt mer av jobbet handlar om att kontrollera och producera resultat, istället för att utveckla kunskap och arbeta med förståelse. Akademin håller på att förlora sin själ. Högskolan är inte längre den dynamiska plats som jag sökte mig till på 1990-talet. I början av min lärarkarriär handledde jag max tio uppsatser på B- och C-nivå tillsammans. Förra våren handledde jag närmare 30 och var dessutom examinator för uppemot 40 uppsatser till. Givetvis utan att kvaliteten blir lidande. Vi har ju system och utvärderas dessutom regelbundet, just för att kvaliteten inte ska bli lidande. Vem försöker vi lura, tänker jag.

Befinner mig just på randen till den period på året då närminnet sviktar, sömnen blir lidande, magen krånglar och ryktesspridningen bland studenterna ökar i takt med stressen och pressen. Just innan tunnelseendet kickar in. Här stannar jag upp. Mitt i stormens öga. Jag tar chansen att stjäla till mig en andhämtningspaus. Resten av veckan är lite speciell. När jag åker hem från jobbat idag är det för att ägna två odelade dagar åt skrivande. Innan helgens spavistelse ska ett bokmanus vara klart för sättning. Stannar upp och tänker efter. Tar mig tid att reflektera. Min tjänstefördelning rymmer massor av detaljerade uppgifter och för varje år som går blir de fler, utan att något tas bort. Samtidigt krymper timtilldelningen, eftersom högskolan liksom alla andra verksamheter måste effektiviseras. Mer, snabbare och bättre, för mindre, är mantrat. Tiden att tänka, som borde vara en självklarhet i all akademisk verksamhet specificeras inte. Tid för reflektion finns inte specificerat. Alla förstår att den tiden därför krymper. Seminarieverksamheten blir lidande och samtala får man göra på fikarasterna, om man nu hinner ta några sådana. Ofta blir det så att man tar med sig koppen och dricker kaffet på nästa möte istället.

Hittar en Under Strecket från förra veckan som jag missat, om digitaliseringen av samhället och vad det gör med samtalet. Det är Merete Mazzarella som skriver. och jag försöker säga något klokt med utgångspunkt i orden och tankarna. Samtalet ligger mig som bekant varmt om hjärtat. Debatten som dominerar dagens samhälle handlar om att utse vinnare och om att prestera. Samtalet handlar om eftertänksamhet och kunskapsutbyte. När tiden att tänka krymper ökar behovet av debatter där frågor avgörs snabbt och effektivt. Ekonomiskt är det kanske en vinst, men den vinsten betalar vi alla för genom att både akademin och samhället utarmas intellektuellt. Donald Trump, "fake news" och faktaresistens är tecken i tiden. Samtalet är ingen lösning, men det är bara i ett debattsamhälle som Twitter fungerar som kanal för nyhetsförmedling. På Twitter går inte att samtala. Mediets makt över budskapet är stor. Man får vad man betala för. Debatter slutar alltid med att någon vinner, men utfallet av ett samtal är helt och hållet avhängigt parternas engagemang och den tid som finns att mötas för att utbyta tankar.

Först två minnen: För ett par år sedan såg jag Nokias mest sofistikerade smartphone presenteras på tv. En ung glad man räknade stolt upp alla nya finesser. Till slut frågade reportern: ”Finns det då ingenting alls som kanske inte är perfekt?” Nokia-mannen måste fundera en stund men till slut sa han: ”Nå, det skulle då vara hörbarheten.”

En liten tid senare pratade jag mobiltelefoner med en god vän och plötsligt sa hon: ”Jag har sagt åt mina barn att den dag de kommer för att sitta vid min dödsbädd får de lov att lämna mobiltelefonerna hemma.”

De här replikerna kommer jag osökt att tänka på när jag läser den amerikanska psykologen och ­sociologen Sherry Turkles nya bok ”Tillbaka till samtalet. Samtalets kraft i en digital tid” (övers: ­Linus Kollberg; Daidalos). Turkle var länge entusiastisk för den digitala teknikens alla möjligheter, som hon har ägnat decennier åt att studera, men idag är hon allvarligt oroad. Det som går förlorat är nämligen det levande samtalet, det som förs ansikte mot ansikte och som påverkas av såväl mimik som kroppsspråk. Det kräver tid, det kan vara trevande, det kan rymma pauser, det är förutsättningslöst, det ger utrymme åt fria associationer, det handlar inte bara om att tala utan också om att lyssna. När det är som bäst finns det en tillit som möjliggör både ­öppenhet och sårbarhet och som hjälper oss att förstå både oss själva och andra bättre. 

Debatterna i TV som blir vanligare och vanligare är torftiga tillställningar, eller ett slags skruvad underhållning. Två robotar som inte lyssnar på varandra upprepar sitt förenklade budskap tills programledaren avbryter för att annonsera nästa inslag. Man talar förbi varandra eller också talar man om den andre och hens åsikter. Debatter låter en massa och kan vara underhållande, men det är tomma tunnor som skramlar. Tystnad, eftertänksamhet, djup och associationer existerar inte i ett debattsamhälle. Det finns heller ingen tid att lyssna, och den som ändrar åsikt för att hen övertygats om att hen hade fel betraktas som en förlorare. Samtalet kräver medmänsklighet. Debatten gynnar den som är skrupelfri, hänsynslös och omänsklig. I en debatt kan det vara en fördel att vara korkad, eller i alla fall är det ingen självklar nackdel. Det enda som betyder något är vem som vinner. Samtalet bygger på ömsesidigt tillit, leder till självinsikt och förståelse och gör alla bättre och mer mänskliga. När ska vi se, förstå och dra slutsatser av detta. Det krävs inte en raketforskare för att se och förstå skillnaden mellan samtal och debatt och det krävs ingen ingående analys för att inse att debatten dominerar och samtalet bortrationaliserats. Man får vad man betalar för. Alla val som görs får konsekvenser.

När hon har diskuterat ”flykten från samtalet” med studenter och andra yngre människor har de ofta svårt att se problemet. Att mejla, messa eller chatta är ju också att prata, tycker de, och man kan börja och avsluta samtalen precis som det passar en. När man uttrycker sig i skrift har man kontroll över sina ord, man kan redigera dem, man kan se till att allt blir rätt, man kan överväga varje skiljetecken. (Intressant nog har många klart för sig att känslotonen i digital kommunikation lätt kan missförstås. En ung kvinna säger: ”Det värsta med messandet är den här rädslan att nån är sur på mig. Om ett mess avslutas med punkt tänker man typ ’Å, nej, du är skitsur på mig’.”)

På många arbetsplatser han man regler som säger att är man arg på någon ska man tala med den personen öga mot öga, men beröm kan man göra ta på mail. Alla vet att det är lätt att det uppstår missförstånd om man kommunicerar digitalt, men när samhällets digitalisering ska drivas igenom är det få som bryr sig. Det finns så många fördelar, sägs det. "Förresten dras all ny teknik med barnsjukdomar", är en annan vanlig ryggmärgsreaktion. Fast varför inte vänta med att ställa om samhället från grunden innan tekniken testats och visat sig säker? Varför denna otålighet? Varför införa ett system för kommunikation mellan människor som fördummar? Näthat anses vara ett problem, men i verkliga livet är det förhållandevis ovanligt. Vad beror det på? Kanske på att medierna reducerar det mänskliga och analoga till digital information. Mänsklig kommunikation är ENORMT mycket mer komplex, mångfacetterad och oöverblickbar än dess digitala motsvarighet. Jag befinner mig tacksamt nog i sammanhang på Twitter där man bryr sig om varandra och utbyter tankar om skolan, men annars är det en stinkande kloak fylld av anonyma konton som sprider hat och misstro. Det går inte att samtala på Twitter. Twitter reducerar människor och det mänskliga till 140 kommersiellt gångbara tecken. Barack Obama skrev böcker, läste massor och var en gudabenådad talare. Hans budskap var: Yes we can! Donald Trump Twittar och läser bara sammanfattningar och talar osammanhängande om sin egen förträfflighet. Hans slagord är: You are fired! Skillnaden är talande. Obama var en samtalande och lyssnande, sant humanistisk och klok ledare. Trump debatterar, sprider lögner och vägrar lyssna på någon annan än de kunskapsförnekande ja-sägarna han omger sig med. Eller är han en marionett som för den ekonomiska maktens talan? Samtalar gör han i alla fall inte: He grabs them by the pussy. Är han och Brexit bara olycksfall och misstag, eller är det den nya tidens ledare som gjort entré och är detta saker vi måste välja oss vid?

Många duktiga studenter är idag så rädda för att allt inte ska bli rätt att de inte vågar gå och tala med en lärare. För många känns ett samtal ansikte mot ansikte – eller ens i telefon – alldeles för krävande, för oförutsägbart, ja, rentav hotfullt. Det finns ­familjer där man enbart grälar skriftligt för att ingen ska överila sig och för att allt ska finnas dokumenterat. Alla får tid att tala till punkt och fundera över de andras perspektiv, men man kan ändå fråga sig om det inte ligger något potentiellt skadligt i budskapet ”Jag väljer att hålla mig borta från dig för att kunna tala med dig”. Allt oftare är det också per mejl eller mess man ber andra människor om ­ursäkt eller avslutar ett förhållande – kanske med en smiley på slutet.

Jag kan inte säga att jag känner igen mig i just dessa ord. Fast jag delar känslan att människor undviker att samtala med varandra idag. Man debatterar istället, eller lyssnar i alla fall inte. Och man sluter sig inom sin personligt utformade filterbubbla och ägnar sig åt förströelse. Digitaliseringen är onekligen fylld av möjligheter, men liksom med allt och alla andra handlar det om en komplex helhet och man får ta de goda med det onda. Samtalet öga mot öga har utan tvekan blivit lidande av att allt mer av kommunikationen flyttats över till nätet och sker via digitala verktyg.

Det mänskliga, vad händer med det mänskliga? Samtalet, eftertänksamheten, tystnaden och reflektionen? Hur påverkas dessa aspekter av mänskligt liv och ett hållbart samhälle äv digitaliseringen? Bryr vi oss inte? Jag vet inte, men tror vi behöver samtala om saken. Just nu har jag dock inte tid. Jag måste förbereda mig inför dagens seminarier. Återkommer senare eller imorgon med fler tankar om samtalets (förlorade?) kraft.

Ord, ting och diskursiva ordningar 19

Diskursen är inget i sig. Det handlar snarare om utfallet av en lång rad samverkande anordningar. Varken konsekvenserna eller anordningarna går att kontrollera eller beskriva i detalj. Det beror på. Vissa processer kan, under vissa tider och förhållanden stå emot anordningarnas reglerande kraft bättre och olika kombinationer av olika anordningar kan ge upphov till samma effekter. Jag tror att det just detta som kritikerna av poststrukturalismen och Foucault har så svårt att förstå. Det som kritiseras är karikatyrer och vanföreställningar av sådant som inte passar in i den bild av verkligheten och det akademiska sammanhang man anslutit sig till och byggt sin karriär av och i inom. Kritiken mot poststrukturalismen bekräftar på många sätt relevansen i just det Foucault talar om i Diskursens ordning.

Här har det blivit dags att studera ännu en grupp av procedurer som reglerar diskurser, fast här handlar det inte som i fallet med den första gruppen, om att hantera krafterna som är i rörelse, eller som i den andra om att hantera det okontrollerbara, utan om villkoren för diskurserna som sådana.

Det finns, tror jag, en tredje grupp procedurer som möjliggör kontroll över diskurserna. Denna gång handlar det inte om att bemästra de krafter de bär med sig, inte heller om att besvärja deras slumpmässiga framträdande, utan om att bestämma villkoren för diskursernas inträde i spelet, om att påtvinga de individer som håller dem regler för att därigenom hindra att vem som helst får tillgång till dem. Denna gång rör det sig om en gallring bland de talande subjekten. Ingen kommer in i diskursen ordning om han inte uppfyller vissa krav eller inte från början är kvalificerad för att uppfylla dem. Mer exakt: alla diskursens områden är inte lika öppna eller lätta att tränga in i. Vissa är mycket väl försvarade (särskilda och särskiljande) medan andra tycks öppna åt nästan alla håll och utan föregående inskränkningar tillgängliga för varje talande subjekt.

Allas ord är inte like mycket värda. Det handlar aldrig om VAD som sägs, utan om vem som talar, för innan man kan och får tala måste man uppfylla vissa kriterier, annars blir man inte lyssnad på. Vissa samtalsordningar är mer öppna och välkomnande än andra. Det finns områden där bara ett fåtal mycket speciella subjekt ges tillträde till. Vem som helst får inte säga vad som helst, helt enkelt. Viktigt att lägga märke till komplexiteten här, att det dels bara är den som säger rätt saker som får tala, dels att det gäller att säga saker rätt, dels att den som säger det kan uppvisa rätt kvalifikationer. Fast den som uppfyller kriterierna för diskursen och så att säga talar inifrån den kan å andra sidan också komma undan med nästan vad som helst, för det finns ett moment av bakåtkompatibilitet, att uttalanden kan sanktioneras i efterhand. Det mänskliga intellektet fungerar ofta på det sättet, det är en mästare på att hitta på förklaringar i efterhand för att skapa känsla av kontinuitet och koherens. Så verkar det fungera på både individ och gruppnivå. Diskursen består av ord, men inte om alla ord eller vilka ord som helst, den består samtidigt av regleringar och mer eller mindre explicita kriterier. Foucault plockar isär och visar upp diskursen, det vill säga hela maskineriet eller anordningen som sådan, för att undersöka dess inneboende logik. Här tror jag kritikerna till poststrukturalismen går vilse i sin kritik, när de utgår från att kunskap kan användas för att kontrollera (diskursen). Foucault visar dock att kausalitetens riktning är dubbel, för makten och också kontrollera kunskapen. Diskursen uppstår mellan människor och det som skiljer människan från resten av världen/verkligheten är förmågan eller egenskapen att tänka annorlunda, att föreställa sig. Bara för att det är och ser ut på ett otvetydigt sätt betyder inte att alla tolkar det man ser på samma sätt. Diskursen reglerar även perceptionen. Kejsaren är bara naken om vi uppfattar sakernas tillstånd på det sättet och över dessa saker bestämmer ingen enskild.

I detta sammanhang skulle jag vilja berätta en liten anekdot som är så vacker att det är fara värt att den är sann. I en enda bild visar den alla de inskränkningar som drabbar diskursen -- de som begränsar dess makt, de som bemästrar dess slumpmässighet och de som väljer bland de talande subjekten. I början av 1600-talet fick shogun höra talas om att européernas överlägsenhet i navigation, handel, politik och krigskonst berodde på deras kunskaper i matematik. En så värdefull kunskap ville han gärna skaffa sig. Då man hade berättat för honom om en engelsk sjöman som kände hemligheten hos denna fantastiska diskurs, lät han kalla denne till sitt palats och höll honom kvar där. Ensam med engelsmannen tog shogun lektioner. Han lärde sig matematik, fick faktiskt behålla makten och levde till en hög ålder. Först på 1800-talet fanns det japanska matematiker. Men anekdoten slutar inte här -- den har en europeisk sida också. Det sägs att den engelske sjömannen, Will Adams, var autodidakt, en snickare som genom att arbeta på ett varv hade lärt sig geometri. Bör man se denna historia som ett uttryck för en av de stora myterna om den europeiska kulturen? Mot det österländska tyranniets monopoliserade och hemliga kunskap ställde Europa den allmänna spridningen av kunskap, det oändliga och fria diskursutbytet. 

Foucault var en mästare på att hitta talande berättelser som illustrerade hans tankar. Kritikerna till postmodernismen missförstår ofta och ibland medvetet, får jag för mig, dessa berättelser som man utan att det finns grund för det uppfattar som bevis för något, bevis som man på olika sätt plockar isär eller avfärdar med hjälp av vedertagen evidens. Fast berättelserna och exemplen som Foucault lyfter fram är inga bevis för något, utan illustrationer av tankegångar. Foucault är intresserad av samtiden, av det som skulle kunna bli och studerar historien för att finna nycklar till förståelse för diskursernas inneboende logik. Han skriver inte historia, han skriver teori. Han för inte fram hypoteser som ska förkastas eller beläggas, han presenterar tankeredskap som ska användas. Fungerar redskapen är det bra, om inte är det bättre att lägga sin tid på något annat än att skjuta på budbäraren. Läs nästa mening noga, och reflektera sedan över kritiken mot poststrukturalismen.    

Detta tema håller naturligtvis inte för någon närmare granskning. Utbyte och kommunikation är positiva företeelser som verkar inom komplicerade system av restriktioner, och de skulle utan tvekan inte kunna fungera oberoende av dem. Den ytligaste och mest synliga formen hos dessa restriktionssystem består av det som man kan samla under beteckningen ritualer.

Kunskap är inte kunskap om den inte delas och används. Samtidigt krävs det för att något ska uppfattas som kunskap att det uppfyller vissa kriterier och att budbäraren ses som trovärdig. Diskursen är hela det maskineri som frambringar vetande, subjekt och makt. Diskursen är inget i sig själv, den uppstår mellan och ger upphov till effekter. Diskursen kan därför bara studeras indirekt. Ritualer är ett slags upphöjda och formaliserade handlingar som både är bärare av diskursen och skapare av den. Utan ritualen är det som att besluten man enats om aldrig tagits. Man tar i hand, prästen uttalar de magiska orden: "Härmed förklarar jag er till man och hustru", eller "jag döper dig i faderns, sonens och den heliges namn till ...". Det skålas och skrivs under avtal, presidenter svärs in i ämbeten och många har tvingats utföra och utstå vidrigheter för att bli upptagna i eftertraktade församlingar och hemliga sällskap. Ritualerna är del av diskursen, men diskursen kan inte reduceras till ritualerna. 

En ritual  bestämmer vilka kvalifikationer de talande individerna måste ha (och vilka som i dialog-, fråge- eller recitationsspelet skall inta vilka positioner och formulera vilka typer av yttranden), den bestämmer gesterna, beteendena, omständigheterna och alla de tecken som måste beledsaga diskursen. Den bestämmer också ordens förmodade eller påtvingade effektivitet, vilka effekter de skall ha på dem som de riktas till och gränserna för deras tvingande värde. De religiösa, juridiska, terapeutiska och delvis också de politiska diskurserna kan knappast skiljas från denna ritualisering som samtidigt bestämmer både enstaka egenskaper hos och passande roller för de talande subjekten.

Ritualerna handlar om vem och vad som bjuds in i diskursen, in i det ständigt pågående samtal som utgör och samtidigt skapar kultur. En bärande tanke för Foucault är att inget kan sägas stå utanför diskursen, allt av betydelse finns så att säga på insidan, är immanent. Därmed kommer regleringarna egentligen att handla om på vilken nivå i diskursens hierarki ett specifikt fenomen hamnar, och inte om vad som tillhör och vad som inte tillhör diskursen. Ritualer lyfter Foucault fram som den mest synliga och påtagliga formen för reglering av diskursens deltagare. Ritualen bestämmer så att säga reglerna för hur den som vill skaffa sig inflytande över diskursen kan/får agera. Det handlar vidare om vilka möjliga positioner som finns att tillgå inom diskursen samt hur dessa skall organiseras i förhållande till varandra och vem som hamnar var. Ritualerna som finns inom, till exempel, akademin är många, gamla och strikt formaliserade, men samtidigt högst levande och bestämmande för hur vardagen och verksamheten organiseras för alla som vill vara en del av en specifik gemenskap. Vad talar man om i vilket sammanhang? Hur bör man vara klädd? Vilka är de anmodade referenserna och vem bjuds in i gemenskapen som fullvärdig medlem, och på vilka premisser?

Skrivande som ett sätt att leva

Jag drömde länge om att bli författare. Det är lite konstigt, för under åren i skolan klassades jag som ordblind. Det hette så på 1970-talet. Dyslexi talade man inte om. Den som hade problem uppfattades som lite trög. Jag fick gå i klinik, det vill säga separerades ut från klassen och gå iväg till en speciallärare som talade lugnt och metodiskt om mjuka och hårda vokaler. Det är det jag mins. Listorna på väggen och detta att pekas ut och uppmärksammas för något jag klarade sämre än andra men som ingen riktigt verkade förstå. Det var som om stavningen, vokalerna och grammatikens termer var viktigare än allt annat. För så är det. Fast så var det inte för mig. Just det intresserade mig inte. Jag ville lära mig mer och även om jag läste långsamt fascinerade språket, orden och alla berättelserna som omgav mig. Jag har alltid varit en intresserad och uppmärksam lyssnare. Det är formfrågorna jag haft problemen med, inte innehållet. Skapande verksamheter tyckte jag om och jag älskade att skriva. Ändå var det enda jag fick höra att jag stavade som en kratta. Skrivboken kom tillbaka full med rödmarkeringar. Och så den där kliniken. Ingen förväntade sig något av mig och skolsystemet hade ingen aning, upprepade bara sina gamla, inarbetade metoder. Det låter kanske inget vidare, men jag är tacksam för att jag fick gå i just den skolan. Kunskapen stod i centrum där, det var den som allt kretsade kring. Systemets handfallenhet gentemot en avvikare som jag var paradoxalt nog vad som räddare mig, tänker jag idag. Avsaknaden av förståelse och hjälp och det faktum att lärarna bara fortsatte göra som de alltid gjort skapade ett slags lugn. Det fanns tid för reflektion och eftertanke och jag fick vara ifred med mig själv. Skolan intervenerade och tog inget ansvar för min kunskapsutveckling, jag fick göra saker och ting på mitt sätt och det enda skolan gjorde vara att sätta betyg. Dåliga betyg blev det, för jag gjorde som sagt inte som man skulle. Resultatet blev dock att jag lämnade skolan med nyfikenheten och viljan att lära intakt. Mitt stukade självförtroende berodde inte så mycket på den där kliniken som på klasskamraternas behandling av avvikare. Jag minns skolan som en plats fylld av kunskap och skolgården som en plats där jag aldrig kunde känna mig trygg.

Hade jag gått i skolan idag hade jag och mina problem uppmärksammats mycket med. Hjälpen hade dock inte lett till något gott, det är jag övertygad om, för den hade fokuserat på och accentuerat det jag var dålig på och saknade intresse för. Jag hade inte fått vara jag. Jag hade blivit påmind hur annorlunda jag är och hur dålig jag är. Hjälpmedlen och stödet hade inte hjälp mig. Jag tror faktiskt inte det. Idag är jag lärare på högskolan och jag stöter ofta på studenter som talar om sig själva som dyslektiker på ett sätt som tydligt visar att de anser sig vara sämre, och vad värre är, de väntar sig att jag ska ta hänsyn till deras problem. Problemen står i fokus. Språket är inte så viktigt och kunskapen reduceras till en formfråga, en formalitet. Skolan fokuserar på helt fel saker och när alla ska tvingas in samma form finns varken tid eller utrymme för kunskap. Nyfikenhet och olika elevers lust att lära sig olika saker behandlas vårdslöst av skolan som fokuserar på nyckeltalen och prestationerna. Kunskapen har flyttats från lärarna till systemet, och eleverna följer efter och förväntas lydigt uppfylla kraven som systemet ställer på dem. Det gäller att prestera ett så bra resultat som möjligt. Därför står många handfallna när de blir studenter och själva förväntas ta ansvar för sin egen kunskapsutveckling. Och handfallenheten yttrar sig på så sätt att man ställer krav på oss lärare att vi ska tala om vad vi vill och och hur man ska göra. Fast jag vill inget och det finns lika många olika sätt att lära sig på som det finns studenter. Utan egen lust att lära och ett inre driv, utan självständighet, blir studierna på högskolan aldrig högre. Även om jag själv inte är en formmänniska utan mer en innehållsmänniska förstår jag så klart behovet av form, kontroll och regler. Jag driver ingen linje här, med stöd i anekdotisk bevisföring. Jag tänker högt om vem jag är och hur min skolgång var. Och jag värnar mångfald, för den enda vägen leder alltid fel.

Trots den dåliga starten kom skrivande att bli mitt liv. Fast det var först runt 1995 som jag började skriva på allvar, i efterdyningen av besvikelsen över att inte ha lyckats komma in på forskarutbildningen i Etnologi vid Göteborgs universitet. När slutet på studierna nalkades var det skrivandet jag insåg att jag skulle sakna mest, och för att inte stå utan projekt tog jag tag i drömmen om att bli författare och startade ett skönlitterärt projekt. Jag började skissa på en delvis självbiografisk, utvecklingsroman, delvis eftersom jag börjat fundera allt mer på vad som hände egentligen i skolan, åren efter, i bagerivärlden, på KomVux och sedan på universitetet. Hur kom det sig att min bildningsresa såg ut som den gjorde? När jag sökte igen ett tag senare blev jag emellertid antagen, tiden gick och behovet att skriva kanaliserades till avhandlingen. Men manuset låg ändå där och pockade allt som oftast på uppmärksamhet. Ibland filade jag på innehållet eller lade till en episod. Sedan separerade jag och då kom det gamla manuset till heders igen. Skrivandet blev ett sätt att bearbeta sorgen. Idag är jag författare, avhandlingen är utgiven på ett förlag och finns till försäljning. På biblioteket har jag sett att den också läses av icke-akademiker. Aldrig glömmer jag känslan av lycka när jag tillsammans med min handledare öppnade den första kartongen från tryckeriet. Där låg den, boken med mitt namn på framsidan. Underbart! Den känslan är jag enormt tacksam för att jag fått uppleva, inte bara en gång utan två (eller fler om man räknar antologierna jag varit redaktör för). Idag är det hopplöst svårt att få ett manus antaget, om man inte är kändis vill säga. Innehållet är inte det viktiga. Idag handlar det om möjligheten att sälja, eller om formen. Den där formen som verkar förfölja mig. Jag accepterar fortfarande spelreglerna och gör det jag tror på även om det inte räknas. Jag skriver dagligen. På fredag blir bok nummer två klar för redigering. Det blir inte heller denna gång en pappersbok, även del två i serien: Förlag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle blir en E-bok, som kommer att publiceras open access senare i vår. Det känns bra och chansen att nå ut ökar. Den första boken har blivit läst, kanske av fler än någon av mina andra böcker. Det är jag enormt tacksam för.

Jag gick med i Författarförbundet för några år sedan, för att jag kunde och för att det kändes ärorikt på något sätt. Fast det känns ändå inte riktigt som man är författare om man inte gett ut ett skönlitterärt verk. Boken jag påbörjade innan jag blev doktorand ligger där i byrålådan. För typ tio år sedan gjorde jag en fokuserad insats och fick till ett manus som jag tyckte fungerade. Och de som läst det har sagt att historien är allmängiltig och att de fångats av Larrys (huvudpersonen) berättelse. Det är dock bara mina vänner som läst. Jag sände manuset till några bokförlag, men det refuserades utan kommentar. Sådär är det och även om jag hoppades var jag beredd på avslag. Det viktiga för mig var och är att får skriva.

Handlingen i boken byggs kring ett slags ramberättelse, en tågresa. Larry som sitter på tåget befinner sig i en brytpunkt i livet. Det står och väger. Vad ska hända, vad har hänt, vem är han och vad vill han göra av sitt liv? Resan går från Göteborg, via Umeå till Ammarnäs, och tillbaka igen. Berättelsen som är skriven i första person börjar och slutar på Göteborgs centralstation. När Larry åker regnar det och när han kommer åter lyser solen. Göteborg lämnas i en känsla av utanförskap, under resan befinner han sig i ett slags limbo och slutligen återvänder Larry som en hel människa tryggt förvissad om att han från och med nu inte är en betraktare av världen, han är en integrerad del av sammanhanget han lever i. Allt är sig likt, ändå har det förändrats. Det är min berättelse, fast ändå inte. Skönlitterärt skapande innebär att historien kan ändras och sådant jag inte gjorde kunde Larry göra. Arbetet med boken blev ett slags bearbetning av mitt liv och jag är enormt tacksam för att jag tog mig den tiden och lade ner mödan som krävdes. När jag var klar var det som jag kunde blicka framåt och stänga dörren till det gamla. Att bli refuserad tog jag inte personligt, för med distans till innehållet och så här i backspegeln förstår jag ju att texten inte har särskilt många skönlitterära kvaliteter. Hade jag inte sänt iväg manuset till förlagen för påseende hade jag dock ångrat mig. Så här skrev jag i följebrevet.

I korthet går handlingen ut på att Larry bestämmer sig för att ta sig tid att under en sista resa mot norr rekapitulera sitt liv. Han återkallar, bearbetar och sorterar minnena av mobbingen i skolan, de hårda åren i bagerivärlden, uppbrottet därifrån, KomVux och studierna på universitetet. Boken beskriver erfarenheter som förändrat och fått Larry att växa. Roliga minnen och episoder varvas med jobbiga. Avgörande händelser i livet skildras och problematiska saker bearbetas. Ambitionen är att Larrys berättelse ska vara allmängiltig, det är ingen självbiografi jag har skrivit. Läsaren får via Larry bland annat ta del av vardagen i ett bageri. Hultsfredsfestivalen 1998 skildras relativt ingående. Ett utdraget uppbrott från det gamla kompisgänget skildras genom ett antal avgörande händelser (bland annat en herrmiddag). Omöjlig bitterljuv kärlek på universitetet skildras med innerlighet och värme. Insikten om att ingen väg tillbaka finns från en nyss anträdd klassresa blixtbelyses i en kort passage. Och en magisk eftermiddag och kväll i Ammarnäs, längst in i Västerbottens inland, vid Vindelälvens källa, beskrivs på ett sätt som jag hoppas kan få fler att vilja upptäcka denna underbara plats på jorden. Berättelsens klimax och vändpunkt inträffar också på morgonen i Ammarnäs, strax innan avfärd, när Larry utför den katharsiskt renande symbolhandling som antyds i inledningen.

Boken handlar helt enkelt om sådant jag själv lärt mig genom liknande upplevelser, framförallt att alla kan förändra sitt liv om de bara vill, även om det tar tid och inte på något sätt är enkelt. Jag vill visa att ett grundmurat självförtroende är ovärderligt och väl värt att kämpa för. En viktig ambition i berättelsen är vidare att skildra en annorlunda manlighet. Larry har till exempel en kvinnosyn som skiljer sig från genren och han dricker inte på det sätt som många romanfigurer (efter Lundells bok Jack) har kommit att göra. Att resa några anspråk på att ha skrivit en generationsroman vore förmätet, men jag är övertygad om att många som är födda på 1960-talet kan känna igen sig. Som lektor på högskolan kommer jag dessutom dagligen i kontakt med studenter som brottas med samma problem som jag gjorde när jag först kom till universitetet. Högskolan tvingar oundvikligen studenterna att göra en klassresa och det ställer krav på ungdomar från studieovana miljöer. Eftersom Larry sätter ord på sådant som det kan vara svårt att prata om tror jag att boken, med rätt marknadsföring, kan hitta en publik (inte bara) bland den ganska stora grupp människor som nyblivna studenter på högskolan utgör.

Delar av det där manuset finns publicerat här på Flyktlinjer. Kanske vågar jag lägga ut fler passager, men det gränsar till det privata. Det var det svåraste, att hitta en ton och en linje som fungerar. Att skriva allmängiltigt och gestaltande, inte privat och beskrivande. Vi får se om jag gör ett nytt försök i genren. Idag behöver jag dock inte oroa mig över skrivandet. Jag har hittat det inre driv som krävs och jag har en plattform. Flyktlinjer är mitt livsprojekt. Här publicerar jag det mesta av det jag skriver. Jag blir läst och jag når ut. Det kunde jag inte i min vildaste fantasi tro när jag gick i grundskolan, och det kunde nog ingen annan heller. Jag hoppades dock, och känslan av tacksamhet för att jag fått chansen håller inspirationen och skrivandet igång. Det bär så länge det bär. Ingen dag är den andra lik. Varje dag är en ny utmaning. Jag skriver om mitt liv och mitt liv är att skriva.

Ord, ting och diskursiva ordningar 18

Fortsätter resonemanget om disciplinen och dess reglerande roll i en diskursiv ordning. Det handlar som sagt inte om vad som sägs, utan mer om vem som talar (författaren), hur det talas om den som talar och det som sägs (kommentaren) och hur det förhåller sig till vad andra som håller på med liknade saker har sagt samt hur kollektivet som mutat in kunskapsområdet tänker (disciplinen). Det handlar om en helhet som regleras av både inre och yttre kontrollmekanismer. 

Inom sina egna gränser erkänner varje disciplin sanna och falska satser men skjuter en hel teratologi av vetande utanför marginalen. Området utanför en vetenskap är såväl mer som mindre befolkat än man tror. Där finns naturligtvis den omedelbara erfarenheten och alla imaginära teman som bär och ständigt förnyar uråldriga trosföreställningar, men kanske finns där i egentlig mening inga misstag, eftersom ett misstag endast kan uppstå och avgöras inom en bestämd praktik. Där strövar i stället monster omkring, monster vilkas form ändras med kunskapshistorien. En sats måste alltså uppfylla komplicerade och tunga fordringar för att kunna räkna som del av en disciplin. Innan den kan sägas vara sann eller falsk måste den, som Monsieur Canguilhem skulle ha sagt, vara "i det sanna".

Det räcker inte att vara klok eller producera kunskap, och ibland kan även det som inte är sant passera som vetande. Allt handlar om ifall man befinner sig på insidan eller utsidan av disciplinen som hävdar äganderätt över kunskapen som produceras. Först måste man vara i det sanna, sedan får man se hur det som sägs tas emot och vilket stöd förlagen som läggs fram får. Sedan kan det räknas som kunskap, alternativs förkastas. Yttranden från den som verkar utanför en disciplin kommer inte ens ifråga för bedömning. Det viktiga är inte vad som sägs, utan vem som säger det, hur det sägs och i vilket sammanhang orden uttalas. Ingen människa är en ö, och ingen kunskap är ren. Allt vetande är medierat, redigerat och sanktionerat. Man kan vara i eller utanför den, men ingen kommer undan diskursens ordning. Diskursen är ingens, och samtidigt är den allt och allas. Foucault använder botanisten och ärftlighetsforskaren Gregor Mendel som exempel på hur diskursens ordning fungerar. Hur kom det sig att rönen som publicerades strax efter 1800-talets mitt först på 1900-talet rönte uppmärksamhet och accepterades som giltig kunskap?

Man har ofta undrat över hur 1800-talets botanister och biologer egentligen bar sig åt för att undgå att se att det som Mendel sade var sant. Men det berodde på att Mendel talade om objekt, använde sig av metoder och placerade sig inom en teoretisk horisont som alla var okända för biologin på hans tid. Visst hade Naudin före honom lagt fram tesen om att arvsanlagen var diskreta; men hur ny eller märklig denna princip än framstod kunde den införlivas med den biologiska diskursen, åtminstone som en gåta. Mendel däremot konstituerade arvsanlagen som ett helt nytt biologiskt objekt, tack vare en filtrering som ditintills aldrig använts. Han skilde det från arten, liksom från det kön som överför det, och den domän inom vilken han observerade det var generationernas oändliga öppna serie, där det dök upp och försvann med statistisk regelbundenhet. Ett nytt objekt som kräver nya begreppsliga verktyg och nya teoretiska fundament. Mendel talade sanning men befann sig inte inom det "sanna" i sin tids biologiska diskurs. Man formade helt enkelt inte biologiska objekt eller begrepp enligt sådana regler. Det krävdes en totalt förändrad referensram, att en helt ny plan för objekt inom biologin utvecklades, för att Mendel skulle komma in i det sanna och hans satser (till stor del) framstå som exakta. Mendel var ett sant missfoster, vilket gjorde att vetenskapen inte kunde tala om honom, medan t ex Schlieden som ett trettiotal år tidigare -- mitt under 1800-talet -- förnekade växternas sexualitet men gjorde det enligt den biologiska diskursens regler, endast formulerade ett disciplinerat misstag.

Kanske skulle man kunna säga att Mendel tänkte utanför boxen, vilket är enkelt att göra men enormt svårt att få gehör för. Att tänka utanför boxen eller vara kreativ är ord och uttryck som ofta används, och det är en förmåga som idealiseras, men i praktiken finns alltid gränser för hur långt utanför diskursens givna ramar man kan tänka. Och det spelar ingen som helst roll om det som sägs är sant eller ej, för det enda som betyder något är hur väl uttalandena passar in i de givna ramarna. Alternativt hur mycket makt man har. Den som har makt kan alltid få gehör för sina uttalanden, vilket Donald Trump och talet om postsanning är tydliga tecken på. Kunskap och makt är två sidor av samma sak, och diskursen är en ordning som reglerar makt. Därför räcker det inte att säga sanningen, uttalandet får inte avvika allt för mycket från gängse syn på vad som hålls för sant.

Det är alltid möjligt att man råkar säga det sanna i utanförskapets vildmark, men i det sanna är man endast om man lyder "diskurspolisens" regler, vilka man måste aktivera på nytt i varje diskurs.

Ofta märker man inte av diskursen förrän man byter fält eller inriktning. Jag märkte redan som student att man tänkte, talade och höll olika saker för sant inom olika ämnen på högskolan. Jag tycke det var spännande och lärorikt att byta ämnen och lärde mig massor. Sedan var jag tvungen att sätta ner foten för att kunna bli forskare, jag var tvungen att välja disciplin och bygga upp allianser. Jag valde etnologi, riktade in mig på genus och specialiserade mig på maskulinitet. Som forskare/författare var jag del av ett kollektiv. Vi kommenterade varandras texter och hänvisade till varandra. Gränser bevakades både inom och utanför området som mutats in. Hierarkier skapades och underblåstes. Det viktiga var inte vad som sades, utan hur orden och tankarna togs emot av auktoriteterna inom disciplinen. Som genusforskare får man finna sig i att betraktas som suspekt utanför de edsvurnas skara, men inom gruppen gäller det att skapa sig en plats och bevaka den. Vad som helt är inte tillåtet. Jag minns hur jag på ett seminarium uttryckte mig gillande om Bourdieus habitusbegrepp, efter att jag läst hans bok Den manliga dominansen. Jag överraskades av den negativa reaktionen. "För inte in kroppen i diskursen" sa man inte, men det var detta diskurspoliserna menade. Genus handlar om språk; punkt! Det var första gången jag stötte på diskursen, och på den vägen har det fortsatt. Att byta inriktning, lämna genus och forska om alkohol och droger gynnar inte karriären. Och att arbeta över gränser eller tvärvetenskapligt är hopplöst svårt, trots att det efterfrågas. Diskursen tar sig många olika uttryck. Ingen äger den, man alla måste anpassa sig efter den, oavsett vad man tycker om den. 

Disciplinen är en kontrollprincip för diskursproduktionen. Den fixerar gränserna för diskursen genom spelet med en identitet vars form är en ständig reaktualisering av reglerna.

Reglerna finns inte nedskrivna och ibland ändras det utan att man märker det. Diskursen är gäckande, diffus och svårt att se om man inte vill se den. Kritikerna mot Foucault och poststrukturalismen är många och de anser sig ha på fötterna när de ondgör sig över resultatet av hans kritiska granskning av kunskapsproduktionens dolda, underliggande regler. Kritikerna vägrar inse att deras agerande bekräftar kunskapen som de inte accepterar som kunskap.

Man brukar ofta se outtömliga källor till skapandet av diskurser i en författares produktivitet, i kommentarernas mångfald och i utvecklandet av en disciplin. Må så vara, men icke desto mindre är de tvångsprinciper. Antagligen kan man inte förklara den positiva och mångfaldigande roll de spelar om man inte ger akt på deras begränsande och tvingande funktion.

Om det som hävdas stämmer överens med verkligheten är det sant, men sanningen kan bara uttalas av den som befinner sig inom en disciplin och som följer dess regler. Jag erkänner villigt att jag många gånger, för att bilda mig en uppfattning om relevansen i en bok jag vill läsa, kollat referenserna längst bak. Och om de författare som jag anser bör finnas med inte finns där, läser jag inte boken. Tror inte jag är ensam om att agera på det sättet. Det går som sagt inte att ställa sig utanför diskursen, men man kan trots allt försöka göra sig medveten om vilka mekanismer man själv är med om att underblåsa och vilka man skulle kunna försöka att undvika. Och detta är viktiga lärdomar för alla som vill förstå vilka logiker som ligger bakom ett kulturellt skeende och vad som styr produktionen av kunskap.

Det leder tanken fel att uppfatta Foucaults arbete som sanningen om hur det är, min läsning av texten utgår istället från att det skall behandlas som ett verktyg för eget arbete, som uppslag till egna undersökningar. Och som manual till analyser av kultur passar det synnerligen väl, men det gäller att parera alla de grund och blindskär som lurar på färden. Läser man Foucault på hans egna premisser, kritiskt och med fokus på det som går att använda, blir det dock enklare att förstå innehållet än om man i texten letar efter vad som står där egentligen och om det är sant eller inte.