Utbildning är en investering, inte en prestation

En annan effekt eller följd av samhällets långt drivna ekonomisering är att synen på kunskap och utbildning förändras, från att vara något man gör, till något man har eller presterar. Rätten att äga är en viktig princip, men liksom alla andra principer kan och får inställningen aldrig bli fundamentalistisk. Den enda vägen leder fel, och olika intressen måste alltid balanseras mot varandra för att samhället ska kunna hållas ihop och bli hållbart. Ingen kan äga kunskap, och bara för att man presenterat bra en gång säger inget om vad man kan egentligen.

På kort tid har den svenska skolan reformerats och den är idag väsensskild från hur det såg ut när Sverige låg i topp i internationella mätningar. Trots att det även då fanns betyg lades inte på långa vägar lika stor vikt vid dem som idag. Bedömningen av kunskap var mer balanserad mot andra aspekter av utbildning. Idag handlar snart sagt allt om BEDÖMNING, och betygen betyder i princip allt. Skolorna tävlar i att leverera RESULTAT och eleverna konkurrerar om att komma in på eftertraktade skolor och utbildningar. Genomströmning anses vara en kvalitetsfaktor och den som presterar bäst betraktas som en vinnare; det gäller både elever och skolor. Konkurrens anses driva kvalitet och det handlar om att nå ett bättre resultat än motståndarna.

Detta sätt att tänka gynnar inte samverkan och det påverkar också synen på kunskap. När lärande primärt handlar om att nå ett resultat och när allt och alla jämförs med varandra hamnar resultatet i fokus. Ett A är bättre än ett B och det är viktigt att få det högsta BETYGET. Allt mer av min tid på högskolan handlar om att bedöma resultat och om att förhandla om betyg. När resultatet, betyget, det mätbara och jämförelsen blir viktigare än kunskapen som aldrig går att mäta förändras synen på vad utbildning är och vad lärande handlar om på ett olyckligt sätt.

Jag vill se utbildning som en investering i och en strävan efter det goda livet och ett långsiktigt hållbart samhälle. Inte som ett mål, utan som en resa. Därför återkommer jag till samtalet och kritiserar jag debatten. Mellanrummen och samverkan blir viktigare om det är kunskap man strävar efter, än om det är ett betyg eller resultat. Resultat kan man nå på många olika sätt. Titta på idrotten. Där har man talat om problemen med doping åtminstone sedan 1970-talet. Ändå händer inget. Kanske får att resultatet är allt, detta att vinna. Kunskap är väsensskild från idrotten på det sättet, för alla kan bli vinnare i ett samtal och genom att lära av varandra kan man hjälpa varandra att bli bättre. Fokuseringen på resultat och mätbarhet placerar jag i centrum, allt kommer att handla om min prestation, mina val och vilket betyg jag kan få. Det finns inget som säger att man inte kan samverka, men fokus ligger på individen, konkurrensen och resultatet, det man kan visa upp. Det är samma i vetenskapen, där antalet artiklar och var man publicerar sig är viktigare än vad man skriver. Och det anses mer meriterande att ens ansökningar klarar sig bra i konkurrensen än att man faktiskt bidrar med kunskap till samhällsbygget. Jag ser det som en konsekvens av utbildningssystemets allt tydligare fokus på prestationer och nyckeltal.

Utbildning är en investering för framtiden. Kunskapens värde är inte huvudsakligen här och nu, utan sedan, längre fram i en okänd framtid. Vad är då den bästa drivkraften för att uppnå detta, för att bygga ett verkligt kunskapssamhälle? Jag tror på bildning som mål, istället för mätbara prestationer, konkurrens och vinst. Debatten för eller mot vinster i skolan missar målet och handlar mer om formen än om innehållet. Om bildning var målet, om det var skolans uppdrag att främja bildning, tror jag det blir svårt för friskolor som sätter aktieägarnas krav på avkastning före kunskapsutvecklingen att överleva. Skolan kan bara ha ett mål. Det som gör det möjligt för friskolorna att dränera samhället på skattemedel genom att plocka ut vinst, som dessutom i många fall hamnar i utlandet, är synen på utbildning som produktion av resultat. New Public Management är en ledningsideologi hämtad från produktionsindustrin. Om bildning vore målet och om utbildning betraktades som en investering skulle det aldrig gå att plocka ut någon vinst ur verksamheten. Vinsten visar sig först långt senare och alltid någon annanstans. Liksom med klimatet. Vi som lever idag, och än mer våra barn och barnbarn får betala för skadorna som tidigare generationer utsatte jorden och mänskligheten för. Om oljebolagen fick betala för kostnaderna för att åtgärda skadorna som klimatförändringarna ger upphov till hade vinsterna aldrig blivit så stora som de varit. Kanske hade det inte ens varit lönsamt att pumpa upp så mycket olja. Nu är det inte så vi ser på saker och ting. Vi är fixerade vid mätbarhet, resultat och jämförbara prestationer.

Bildning är inget man tävlar i eller blir färdig med, det är något man ägnar sig åt med liv och lust, så länge man lever. Ju fler som gör det desto värdefullare blir det och desto längre kan man komma. Bildning för människor samman och gynnar solidaritet och gemenskap. Bildning är något man gör, något som blir; inte ett mål eller en prestation. Tänk om det var så vi såg på skolan och utbildning, istället för som en prestation, en tävling. Då skulle pengar vara ett medel istället för ett mål och samtalet skulle vara vägen fram, istället för debatten. Det viktiga är inte att få rätt, utan att bli bättre. Utbildning är en tillblivelseprocess, inte ett mål eller resultat.

Liberalismens kris och skillnaden mellan sanning och fakta

Pengar är inte ett neutralt inslag i kulturen. Pengar påverkar alla sammanhang där pengar finns och är en faktor. Pengar finns nämligen bara i fantasin; pengar är en social överenskommelse. Papperslapparna, mynten eller dess digitala representationer som bollas mellan aktörer på nätet, är inte PENGAR. Pengar är möjligheterna som representationerna symboliserar. Alla ekonomiska system är beroende av tillit, för finns det ingen som står bakom pengarna och garanterar att överenskommelsen gäller förvandlas papperslapparna till just papperslapparna och siffrorna till nummer utan mening. Sanningen om pengar är därför relativ. 1000 kronor är inte ett absolut mått på någonting. Den enda som betyder något är vad jag kan göra med pengarna, och för att kunna göra något är jag beroende av mina medmänniskors solidaritet, ett samhälle som fungerar (det vill säga et samhälle utan allt för stora klyftor), som man kan lita på, och en kultur som främjar samverkan.

Dagens samhälle är genomkommersialiserat och ekonomin styr allt fler sektorer. Ekonomi används som styrmedel, som statusmarkör, kvalitetsindikator och som ett slags mätinstrument för välstånd. Så har det inte alltid varit. Pengar har varit en viktig del av alla samhällen genom alla tider. Missförstå mig inte, jag är inte mot pengar. Pengar är ett fantastiskt verktyg som representerar enorm makt och som bokstavligen har potential att förflytta berg. Men just därför är det viktigt, dels att föreställningen om vad pengar är rimmar med verkligheten, dels att kraften som pengar (det vill säga viljan att äga, viljan till makt) representerar tyglas. Pengar är som knark och riskerar hela tiden att bli sitt eget syfte. Jag ser pengar som ett medel, inte som ett mål. Pengar påverkar som sagt allt och alla, och pengar kan förvrida synen på människor. Det finns en anledning till att man talar om guldfeber, oljefrossa, spelberoende. TV-serien Narcos handlar om jakten på Pablo Escobar, men den handlar lika mycket om pengarnas destruktiva kraft. Escobar var lika beroende av pengar som knarkarna i USA var av drogen, och begäret höll så när på att föröda ett helt land.

Pengar är inte att leka med. USA har fått en företagsledare till president och nu kan alla i realtid uppleva skillnaden mellan demokratiska ledningsmodeller och ekonomiska. America First är Trumps slagord. För att göra America Great igen krävs att man tummar på sanningen. Företagstänkandet i politiken leder till att kartan -- det vill säga visionerna, målen och löftena man utfäster för att locka till sig väljare och anhängare -- ges företräde framför verkligheten. Långt innan vi började tala om faktaresistens och post-sanning talade använde sig politiker i Sverige av debattekniken: "Jag delar inte din bild". Det uttalandet är intressant för det representerar ett slags glidning i synen på sanningen. Kunskap och makt är två sidor av samma sak, hävdade Michel Foucault. Och när politiker ogenerat ger makten företräde framför verkligheten är sanningen det första offret. Faktaresistens är en konsekvens av ekonomiseringen, för pengar handlar som sagt om makt. Därför blir försvaret av marknaden och en absolut sanning också två sidor av samma sak. Och därför blir alla som riktar kritik mot kapitalismens konsekvenser och alla som granskar sanningsbegreppet kritiskt till fiender mot den enda vägens försvarare.

Det blev en lång inledning till det jag egentligen ville skriva om, men det kändes viktigt att tydligt visa hur jag tänker och varför jag kommer fram till det jag kommer fram till. Jag vill placera KUNSKAPEN i centrum. Kunskap är sant demokratiskt på det sättet att ingen äger den. Kunskapen är delad, den är allas gemensamma resurs. Kunskap är ett verktyg, och verktyg ska användas, inte bråkas om. Sanning däremot är något man kan strida för. Den som kan få andra att tro att man är i sanningen kommer att få makt och inflytande. Därför agerar Trump som han gör. Och därför är kapitalismens försvarare så fixerade vid fakta, liksom för övrigt rasisterna är. Fakta är det som kan bevisas. Förövaren var muslim, punkt. I rest my case. Den som är fixerad vid fakta är stängd för samtal och bryr sig inte om den större bilden, bortser från sammanhangen som all fakta är del av och måste förstår i relation till. Kunskap är något annat än fakta och skillnaden är avgörande. Kunskap är ett slags kvalitet och därför långt mer komplext än fakta. Det går inte att debattera kunskapsfrågor, bara fakta. Liberalismens kris valde jag som rubrik på bloggposten, för det är detta jag vill uppmärksamma. Det som beskrivits ovan är krisens orsak. För att se problemen krävs lite distans, vilket jag hoppas jag uppnått. Betrakta nu följande i ljuset av det jag skrivit.

Allt började med att Roland Paulsen skrev en kritisk krönika om den nyliberala Podcasten: The usual suspects. Paulsen skriver bland annat:

I det senaste avsnittet där ”Sverige och hoten på hemmaplan” avhandlas (27 februari), åker jag själv på en avhyvling tillsammans med andra ”hot” som Kent Ekeroth och Göran Greider. Enligt Norberg är jag en ”otrevlig människa”. Detta eftersom jag tydligen vill bestämma över hur mycket folk ska arbeta. Med Sven-Eric Liedman är det värre. Han är ”en akademiker som verkligen är en skurk”, enligt Norberg. Tack vare sin lärobok i idéhistoria har han ”förstört hjärnor på studenter”, och hur ”en person kan gå och lägga sig med någon slags självrespekt efter att ha skrivit en sån sak” är för Norberg obegripligt.

Värst är det förstås med kvinnorna. Till exempel får vi lära oss att Ebba Lindsö, tidigare vd på Svenskt Näringsliv, är en ”kärringjävel” som ”inte kan tänka”. Debattören Kajsa Ekis Ekman representerar å sin sida en ”bimbomarxism”, enligt Norberg. ”Hennes världsbild är lika falsk som hennes bröst!” utbryter Segerfeldt för att snabbt blir rättad av Norberg: ”hennes världsbild är lika förbättrad som hennes bröst”, föreslår han, ”för att inte lägga någon värdering i det” (infoga grabbflabb).

Det är helt enkelt avskyvärt. Att nyliberalerna trots sina stundvis utmärkta analyser av den trumpska jargongen så lätt själva glider in i den (och dessutom avstår från att klippa i ljudspåren) skickar en signal om hur djupt vreden går.

Marknadens och frihetens försvarare har problem, men eftersom de bestämt sig för att kapitalismen är svaret på alla frågor och pengarna är sanningen som aldrig får ifrågasättas lever de i en värld befolkad av fiender. Alla som inte skådat ljuset och anslutit sig till den enda rätta läran hatar man. Det som började som en (berättigad) kritik mot kommunismen så som den utvecklades i Sovjet och andra kommunistiska diktaturer har idag utvecklats till en självförbrännande rörelse som drivs av ett hat mot allt och alla som vågar kritisera kapitalismen.

Sven-Erik Liedman, som är en av Sveriges klokaste och mest belästa tänkare, svarar på kritiken genom att visa hur han tänker och genom att påpeka att han inte alls är en rabiat motståndare till allt som inte är socialism. Liedman försvarar sig genom att samtala och tar sin utgångspunkt i kunskapen.

När Norberg påstår att jag skulle varna för alla alternativ till socialismen far han med osanning. Han kan till exempel läsa sidorna om John Rawls, socialliberalen, i ”Från Platon till kriget mot terrorismen” (s. 288ff). Men kanske är Rawls också ett slags socialist för Norberg.

Norberg svarar med fakta, det vill säga ett enda påstående som han valt ut för att det "bevisar" tesen han driver i debatten. Norberg, liksom så många liberaler idag, vill inte samtala. Han och andra vet ju hur det är och försvarar sanningen mot allt och alla som hotar den enda vägen. Förblindad av drömmen om att bli rik och få makt svarar han:

Låt mig då påminna om det sammanhang han använde exemplet i (när jag tittar i två olika upplagor hittar jag det i båda):

”I januari månad 1985 inrättades i Storbritannien en ny lag om skolaga. Lagen innebär att det är föräldrarna som skall avgöra om deras barn skall få stryk av lärarna i skolan eller ej. Detta är ett gott exempel på en typisk nyliberal lag.”

Detta bara kungjort, utan belägg för att någon nyliberal tycker så. Som inledning till hela avsnittet om nyliberalism. I en lärobok. Jag klandrar inte Liedman för att han vill glömma det. 

Norberg fokuserar som sagt på fakta. Det står så i boken, ingen tvekan om det. Ordalydelsen är exakt den som Norberg återger i sitt svar. Men han väljer medvetet att bortse från att citatet ingår i ett sammanhang. Boken som refereras till är en resonerande helhet, ett samtal om ideologier och politikens historia, från Platon fram till idag. Norbergs resonemang slår dessutom tillbaka på honom själv. Han kallar Liedman skurk och skriver som svar till Bo Rothstein: "Sug min kuk". Det är också fakta, och med utgångspunkt i Norbergs egen logik undrar jag vad han anser att uttalandena säger om honom själv? Det citerade citatet har dessutom en fortsättning, som jag förstår att Norberg väljer att inte citera. Liedman skriver, på sidan 280, i boken Från Platon till kommunismens fall, följande:

Detta är ett gott exempel på en typisk nyliberal lag. Nyliberalismen hävdar att varje vuxen individ själv kan och bör avgöra vad som gynnar henne själv eller, i detta fall, hennes omyndiga avkomma. Lagstiftningen bör alltså i ett fall som detta inte vara generell utan överlämna avgörandet åt individen.

Nyliberalismen är på flera sätt en ovanligt enkel, lättbegriplig ideologi. En av dess absoluta utgångspunkter är tesen om den s.k. ekonomiska människan (homo eoconomicus). Det är en tes med ett långt förflutet -- den är således central redan i den tidigaste liberalismen. Inte sällan förvanskas och förgrovas dess innebörd. Man tror att den innebär att det endast skulle vara krasst ekonomiska intressen som skulle driva människan. Detta är varken gamla eller nya liberalers uppfattning. Vad de hävdar är, kort uttryckt, att varje vuxen, normalt utvecklad människa, som varken tvingas av yttre lagliga eller andra hinder eller av fördomar, är fullständigt kompetent att i alla angelägenheter själv bestämma vad som är bäst för henne. Människan är alltså i grunden rationell, och hennes förmåga att överblicka sammanhangen i sitt eget liv är egentligen obegränsad.

Liedman tar lagen som ett exempel på en typiskt nyliberal tankegång. Han hävdar inte att alla liberaler tycker så. Varför skulle han det? Boken handlar om ideologier? Vad i fortsättningen av texten i boken är det Norberg INTE håller med om? Vad är det i Liedmans beskrivning av den ideologi Norberg och andra försvarar som inte stämmer? Det lämnas vi i ovisshet om. Norberg visar på fakta och anser sig därför ha bevisat att Liedman far med osanning. Varför han skulle vara en skurk förstår jag dock inte, men jag antar med ledning av andra texter av Norberg att Liedman, Paulsen och alla andra som har mage att kritisera "sanningen" att kapitalismen är ofelbar och representerar det högsta goda, betraktas som skurkar just för att de inte anslutit sig till den (enda) rätta läran. Var det inte så Stalin tänkte och agerade?

I veckan skrev även Anders Johansson i Aftonbladet en intressant artikel som också handlade om liberalismen och dess havererade syn på kunskap: Ur spår, liberaler, var titeln på artikeln. Här handlar det om liberala skribenters syn på postmodernismen. Försvaret för liberalismen bygger på det det finns en sanning och alla som kritiserar den enda vägen och som vågar ifrågasätta Sanningen utgör ett hot mot kartan som liberalerna förtvivlat håller fast vid, trots att de naturligtvis vet att verkligheten aldrig anpassar sig efter människors önskan om hur det borde vara. Min förklaring till det bygger på vetskapen om var pengar gör med förnuftet. Den som drabbats av guldfeber tror att gruvan man köpt innehåller guld även om förnuftet säger något annat. Jag ser tydliga tendenser till detta sätt att tänka och agera bland dagens liberaler. Anders Andersson skriver.

För ett par veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en kolumn där Lena Andersson beskyllde ”postmodernismen” för skidsportens urartning. (DN 17 februari) Eller också var skidåkningens utveckling ett exempel på den eviga postmodernismens landvinningar – orsakssambandet blev aldrig riktigt klart för mig.

Om den kolumnen slog något slags rekord i underlig anklagelse så är utfallen mot postmodern filosofi ett stående tema i Anderssons kolumner. Senast gjorde hon ”den postkoloniala vänstern” medskyldig till dagens ryska nationalism (DN 4 mars).

Och faktum är att den sortens associationer verkar ligga i tiden. I helgen drog Godmorgon världens krönikör Johan Norberg en linje från Jacques Derridas tänkande till dagens nyfascism. Orsaken? ”Postmodernismens filosofer förnekade att våra antaganden har någon relation till verkligheten. Det finns bara olika berättelser som slåss om dominans.” (SR, Godmorgon världen, 5 mars)

Här har vi alltså förklaringen till Donald Trumps narcissistiska hitte-på-politik, rysk fejk-nyhetsspridning och alla högerextrema nättroll: allihop har förläst sig på Jacques Derrida och postkolonial teori. Vår historiska belägenhet (inklusive skidsportens urartning) är egentligen orkestrerad från École normale supérieure i efterkrigs-tidens Paris!

Nej, även om det är svårt att ta Anderssons och Norbergs filosoferande på allvar bör man kanske göra det för ett ögonblick. Inte för att de har något tänkvärt att säga om Derrida eller någon annan ”postmodernistisk” filosof, utan för att deras utfall säger något intressant om liberalismens handfallenhet inför den aktuella historiska situationen, närmare bestämt det som har kallats ”postsanning”.

Med hjälp av ett strategiskt urval av fakta leder Lena Anderson och Johan Norberg sina teser i bevis, om de nu inte går vilse bland sina egna känslor. Rationalitet är en mänsklig förmåga, men det finns gott om psykologisk och sociologisk forskning som visar att känslorna har förfärande lätt att ta överhanden. Påminner till exempel om Milgrams forskning. Nyliberalernas kritik mot postmodernismen bygger på ett beklagligt missförstånd av vad det handlar om egentligen. Sanningens försvarare stirrar sig likt Norberg ovan blind på en strimma av verkligheten. Man väljer att debattera med fakta istället för samtala om kunskap. Granskar man vad de postmoderna tänkarna som kritiseras egentligen sa och vilka övertygelser de försvarade,

kommer man att upptäcka att dessa tänkare givetvis inte alls är emot vare sig upplysning, förnuft eller frihet; däremot står de för en kritisk medvetenhet om att dessa kategorier inte är så entydiga som de framstår för det liberala medvetandet.

I det perspektivet blir dagens provocerande faktaresistens både mer begriplig och mindre viktig. Varför skulle amerikanska väljare – alla de som tillhört den medelklass som nu förvandlas till prekariat – instämma i Anderssons och Norbergs snusförnuft? Eller ta Anderssons påstående att de mänskliga rättigheterna ”finns där som en garanti den dag någon behöver dem” – vad skulle Medelhavets alla drunknade ha svarat på det? 

Den världsbild som ligger till grund för den liberala föreställningen om att fakta och sanning är samma sak, och frihet och förnuft likaså, blir bara alltmer verklighetsfrämmande. Om liberalismen inte förmår se det, om krönikörer som Norberg och Andersson inte ser det ideologiska i sina egna begrepp, kommer den inte att ha någon chans att intressera någon utanför den egna skyddade intressesfären. Och det är tyvärr ett problem för fler än liberalerna själva.

Det är naturligtvis djupt bekymmersamt att USA:s president väljer de fakta som passar hans självbild bäst, men ju mer vi fastnar i det problemet, desto mindre belysta blir både de faktorer som gör hans lögner verksamma (mediala förändringar, växande klassklyftor, sänkta utbildningsnivåer, journalisters oförmåga att ställa kritiska frågor, etc) och de politiska intressen som faktaförvrängandet tjänar. Är inte redan slagordet ”America first” långt mer problematiskt än all faktaförvanskning?

 Skolans viktigaste uppgift är att lära elever förstå skillnaden mellan fakta och kunskap. Sanning är ett ord, och liksom pengar en föreställning, en social konstruktion. Verkligheten är dock inte alternativ eller relativ, den är som den är och det är den vi lever i och har att hantera. Utan kritisk analys och samtal med målet att lära sig mer om och förstå verkligheten bättre kommer vi aldrig att kunna skapa ett hållbart samhälle. Låt därför liberalismens kris, som utspelar sig mitt framför ögonen på oss alla bli en lärdom om vilka risker som en allt för långt driven marknadisering hotar att leda till. Vi måste lära oss förstå skillnaden mellan fakta och kunskap, och jag tror att en skola vars mål är bildning är bättre skickad att klara det uppdraget än en vinstfokuserad skola. Jag vet inte och är inte intresserad av att debattera frågan, men jag tror och vill gärna samtala.

Effektiviseringens pris och konsekvenser

Alla system har en yttersta gräns, och när den nås kollapsar systemet, eller så förändras det i grunden och övergår till något annat. Maskinen låter likadant som förut, men istället för att producera det den byggdes för producerar den meningslös tomhet, så känns det allt oftare, i samhället, skolan och i akademin i kölvattnet av New Public Management. Det går bara att driva effektivisering till en viss punkt, det är detta jag vill skriva om här. Drivs effektiviseringen bortom den punkten, som aldrig är fixerad eller möjlig att identifiera på förhand, kollapsar eller förändras systemet. Först när gränsen passerats vet man, men då är det för sent. Därför är New Public Management en farlig lek med elden. Alla verksamheter är olika och gränsen för effektiviseringen är inte den samma inom tillverkningsindustrin som inom skolan och forskningen. Ju mer linjär och överskådlig en verksamhet är, desto längre går det att driva produktions- och effektiviseringskraven utan kvalitetsförlust. Enkla verksamheter med få moment och komponenter och system som är komplicerade och därför går att bryta ner i delmoment som löses var för sig kan effektiviseras utan några större problem. Där fungerar företagsmodellerna och styrsystemen och där anledningen ta strategiska beslut och driva igenom dessa utan problem. Den enda vägen leder dock alltid fel, så försöken att implementera samma syn på produktion, resultat och effektivisering är dömt att misslyckas.

Vård, skola och offentlig förvaltning är skapade av människor, för människor. Sådana system är komplexa, fyllda av paradoxer och därför oöverblickbara. Människan har inte förändrats genetiskt under de senaste 10000 åren. Kulturen har dock förändrats, och förändringstakten ökar hela tiden, devis på grund av önskan att effektivisera. Dessa saker måste balanseras mot varandra för att komplexa system som just utbildning och samhällsbyggande ska fungera och vara långsiktigt hållbara. Människan har samtidigt en fantastisk förmåga att anpassa sig. För varje år lär man sig nya saker och utvecklar ny kompetens som kan användas för att arbeta snabbare, bättre och mer effektivt. Och i tillverkningsindustrins komplicerade system går det att driva effektiviseringen längre utan att det går ut över människorna som verkar inom systemet, än i de komplexa vård- och utbildningssystemen. Inget system är starkare än sin svagaste länk, vilket i samhället, vården och utbildningssystemet är människan. Utbrändhet, som är ett tecken att ta på allvar, kan ha olika orsaker, både individuella och strukturella. Människor är olika och lever skilda liv tillsammans med andra. Det som är en gräns för mig just nu kanske inte är det för dig, eller för mig om min livssituation förändras. En medarbetare som bränner ut sig är inte ett tecken på att något är fel med systemet, men om förekomsten av utbrändhet ökar inom ett system är det ett symptom på att något är fel på grundläggande nivå.

Här är det systemet jag intresserar mig för. Låt oss säga att man i en organisation har förmågan att rekrytera väldigt stresståliga människor, då kan det systemet drivas längre än andra system och vinna konkurrensfördelar. Fast systemet som sådant har bara delvis med medarbetarna att göra. Även stresståliga människor har en begränsad förmåga att känna empati och reflektera kritiskt samt utnyttja sin intellektuella förmåga. Även om man inte bränner ut sig finns det en gräns för hur snabbt man kan tänka, lära och hur mycket kontakt man har med sina känslor. Drivs, till exempel, utbildningssystemet mot och kanske förbi just det systemets gräns är det inte längre utbildning och kunskapsproduktion man ägna sig åt. Om personalen i vården kontrolleras mer och mer och deras arbete detaljregleras, om man tvingar sköterskor och läkare att prestera mer och mer på kortare tid blir förmågan att känna empati med patienterna lidande. Och eftersom alla kan bli sjuka när som helst drabbar effektiviseringar inom offentlig sektor oss alla, på ett eller annat sätt och förr eller senare. Sänkt skatt är kanske lockande, men besparingarna som krävs för att realisera den drömmen kommer att få konsekvenser. Någon måste betala. Den som lovar mer och bättre för mindre lovar något som inte går att lova. Bygger sin politik på drömmar och bygger luftslott. Ett sådant samhälle kan och kommer aldrig någonsin att kunna bli ett KUNSKAPSSAMHÄLLE.

Med utgångspunkt i ovanstående tankar och argument vill jag här reflektera över följande, oerhört viktiga fråga: Vad innebär det i praktiken när offentlig verksamhet effektiviseras, vilket den måste göra för att politikernas populistiska löften ska kunna infrias? Det går som sagt att effektivisera på pappret och i teorin, men vad innebär det för människorna som befinner sig i och uppbär systemet? Och vad får det för konsekvenser för verksamheten och utfallet av det man gör? Vården ska bidra till ökad hälsa och utbildningssystemet har byggts upp för att utveckla kunskap. Är det förenligt med New Public Management?

Eftersom människan rent biologiskt är den samme idag som på stenåldern och eftersom kulturen uppstår mellan människor och till stor del består av förväntningar och önskningar, är det viktigt att reflektera över dessa saker. Det är uppenbart att kulturens press mot biologin har ökat dramatiskt bara under min livstid. Förändringshastigheten har accelererat under senare år och kraven på prestation har ökat dramatiskt. Och här talar jag bara om vardagen och tillvaron i stort, inte om arbetet. Vi kommer till det. Människan är både biologi och kultur, arv och miljö. Anpassningsförmågan är stor och kroppen kan buffra en hel del, men det finns en gräns. Fenomenet utbränning är ett tecken att ta på allvar om samhället även i framtiden ska vara av och för människor. Ett samhälle byggt på önsketänkande är inget humant samhälle, det är en kall och livlös maskin. Så vad händer i skolan och på universitetet när kravet på effektivitet blir tydligare, när pressen på att leverera resultat ökar, när allt fler tvingas underordna sig allt mer av styrning och kontroll och när den mellanmänskliga tilliten urholkas. Vad är biologiskt möjligt att göra för att försöka leva upp till kulturens krav?

Till viss del går det att öka läshastigheten av vana och med stöd i kunskaper. Ökningstakten har dock en gräns och det går inte att driva processen hur långt som helst. Det finns en gräns för hur mycket man kan effektivisera innan det går ut över kvaliteten i läsningen. Jag kan skumma väldigt mycket text och läsa mycket av det jag måste läsa i jobbet översiktligt, men är det svåra texter eller abstrakta resonemang jag ska ta till mig läser jag inte snabbare idag än för 10 år sedan, även om kraven och förväntningarna på just det har ökat. Jag skriver lite snabbare, men eftersom skrivandet hänger ihop med läsandet finns det en gräns och om jag känner mig stressad och det finns allt för lite tid knyter det sig. Prestationsångesten ligger hela tiden och lurar under ytan, det är inget man väljer sig vid. Till dels kan jag kompensera för detta genom att gå upp tidigare på morgonen eller arbeta längre, men i takt med att kraven på jobbet ökar blir det svårare och svårare och jag ligger nu nära gränsen för hur lite jag kan sova. För att få kvalitet i läsningen och skrivandet krävs att man är utvilad och för att kunna processa och lägga kunskaperna som läsningen ger på minnet måste jag sova. Med stöd i erfarenhet och växande kunskaper kan jag arbeta lite snabbare för varje år, men inte hur snabbt som helst och jag närmar mig gränsen oroväckande snabbt. Ju mer standardiserat och själlöst, reglerat och kontrollerat, arbetet som lektor blir och ju större den administrativa bördan blir, ju mer meningslöst arbete jag tvingas utföra för att att fylla ledningens/systemets krav på prestation och effektivitet, desto mer beroende blir jag av stunderna jag kan stjäla till mig att skriva, läsa och tänka. För att jag inte ska bränna ut mig behöver jag intellektuell stimulans. Det var för kunskapen och lärandet jag sökte mig till akademin, inte för att producera mätbara resultat och leva upp till jämförbara nyckeltal. Dygnet har bara 24 timmar och jag behöver ha ett liv också för att orka och kunna forska om kultur, hållbarhet, kunskap och etik, som är komplexa frågor utan givna svar.

Även med ökande kunskap och mer erfarenhet är förmågan att tänka och reflektera mer eller mindre konstant, både för individer, samhälle och mänskligheten i stort. Det mänskliga genomet är i princip oförändrat sedan stenåldern. Mänsklighetens intellektuella förmåga har inte förändrats. Visst kan den utnyttjas bättre i samverkan med maskiner, men förbättringen är marginell och eftersom "alla" har samma förutsättningar går det på ett ut för individerna, som inte tänker snabbare med åren, snarare tvärtom, och när stressen ökar på grund av högre prestationskrav och växande effektivitetshets knyter det sig lättare, vilket kan ge upphov till negativa spiraler som hämmar tänkandet. För att kunna tänka riktigt bra behöver man dessutom känna tillit. Det syns som bekant inte på att man tänker. När jag sitter vid datorn utan att skriva är det inget annan än jag som vet vad som försiggår inne i huvudet. Ibland kan en hel vecka av sysslolöshet förlösas i slutet av veckan. Ofta utförs 80 procent av arbetet under 20 av tiden, vilket det verkar finnas forskningsstöd för. Den som bara fokuserar på effektivisering kanske tror att det betyder att det finns utrymme för effektivisering. Varför sitter du overksam under så stor del av arbetstiden? Varför inte prestera på topp hela tiden? Svaret är att jag inte har en aning. Varför sover vi bort en tredjedel av livet, kan man fråga sig? Varför gör man överhuvudtaget någonting annat än presterar och effektiviserar? Att vara människa handlar om så mycket mer än att effektivisera för effektiviseringens skull. Livet innehåller annat också och det är balansen mellan olika delar som gör tillvaron och samhället hållbart. Trots att alla vet detta kontrollerar vi varandra allt mer, i jakten på mer, bättre, billigare, snabbare.

För varje år minskar tiden som förut fanns för undervisning, handledning, administration, rättning. När högskolan ska producera mer för mindre är det enda sättet att effektivisera. Kvaliteten får inte bli lidande sägs det, och ingen erkänner så klart att man säker sina krav. Att göra det är att gräva sin egen grav. Fast hur är det möjligt, på systemnivå, att kvaliteten bibehålls när tiden för att utföra arbetet hela tiden minskar eftersom högskolan aldrig får full kostnadstäckning för ökade utgifter? Studenterna läser och skriver inte snabbare och lär sig inte fortare. Jag kan inte föreläsa fortare eller fylla föreläsningarna med mer innehåll. Och eftersom det finns mindre tid på respektive kurs tvingas jag, för att fylla min tjänst vara inne på fler kurser för varje år. Min yrkesvardag splittras och jag måste hålla reda på fler och fler examinatoner, omexaminationer och studenter som ställer frågor. Och för varje ny kurs ökar antalet möten. Den som hävdar att detta sätt att organisera högre utbildning INTE går ut över kvaliteten borde ha bevisbördan. Istället utsätts utbildningarna för fler och mer ingående kontroller, vilket stjäl tid och resurser från en redan pressad yrkesvardag. Tid och resurser som högskolan inte kompenseras för. Det finns som sagt en gräns för alla system. Antingen kollapsar systemet, vilket vi ser tecken på i vården där sjuksköterskor säger upp sig och lämnar den omöjliga situation vårdapparaten tvingar på dem. På högskolan handlar det inte om liv och död, så där slutar bara lärarna som verkligen bryr sig om kunskapen och utbildningskvaliteten. Maskinen rullar och går, men det som produceras är tom meningslöshet.

Det går att tvinga lärare effektivisera sitt arbete, men är det kunskap man vill ha finns det en hel massa saker att ta hänsyn till. Alla system har som sagt en gräns. Det går att piska ett dragdjur för att få det att prestera mer, men bara så länge det lever går det att påverka prestationsgraden. När djuret piskats till döds händer ingenting. Vad är det som effektiviseras i skolan och den högre utbildningen? Är det möjligt att effektivisera lärande, eller undervisning? Det är frågor vi MÅSTE ställa oss om vi även i framtiden vill ha en skola värd namnet. Bryr vi oss inte om kunskapen bör vi i konsekvensens namn lägga ner verksamheten helt. Är det pengar vi vill ha, om ekonomin är det enda som betyder något, bör vi vara öppna med det och ta konsekvenserna av det sättet att tänka. Utbildning tar tid och kostar pengar, och där liksom överallt annars får man vad man betalar för.

Kontrollera, eller hantera?

Livet går inte att kontrollera, bara hantera. Att vara människa är att vara levande och livet är inte en linjär process. Plötsligt drabbas man av en virusinfektion, eller halkar på en isfläck och bryter handleden. Tåget ställs in, taxin till flygplatsen krockar och man missar flyget till drömsemestern. Hjärtinfarkt drabbar ingen när det passar. Människor bestämmer sig för saker, sedan orkar man inte, eller inser att det krävde mer än man anade. Ett lockande erbjudande dyker plötsligt upp. Kärlek drabbar en. Det regnar när man vill ha sol och när grödorna behöver vatten lyser solen vecka efter vecka. Antibiotikaresistens, klimatförändringar, orkaner, och så vidare. Jag behöver inte fortsätta, alla förstår vad jag menar. Livet är det som händer medan människorna är fullt upptagna med att göra upp planer för framtiden och försöka kontrollera det okontrollerbara. Livet är som det är, inte som människor vill eller önskar. Till syvende og sidst kommer allas stund på jorden, liksom samhället som helhet, trots allt och i bästa fall, att handla om att hantera tillvarons komplexitet, inte om att kontrollera.

Med tanke på förutsättningarna ägnas både den individuella och den kollektiva förmågan att hantera livets slumpmässiga oförutsägbarhet förvånansvärt lite intresse och uppmärksamhet. Kontroller samt utveckling och implementering av kontrollsystem ägnas desto mer tid och intresse, trots att alla innerst inne vet och förstår att måluppfyllelse är omöjligt att garantera. New Public Management är ett slags religion som lovar effektivitet, låga priser och en budget i balans. Där pengar, vinst och tillväxt antas vara viktigare än allt annat finns inget skydd mot lockelsen som NPM innebär för alla. Där har kunskapen svårt att vinna gehör. Livets nyckfullhet trängs bort. Lednings- och kontrollideologin sveper som en vind genom landet, med löfte om bättre kvalitet till lägre pris. Vård, utbildning och offentlig förvaltning, som är verksamheter skapade av människor för människor, antas kunna effektiviseras på samma sätt som bilbyggande. Likt religionens löften om ett lyckligt liv efter detta lovar NPM guld och gröna skogar, sedan, om bara. Och när det uppstår problem skapas behov av mer av samma, snarare än eftertänksamhet och kritiskt analys, för all kritik som riktas mot ideologin och den (närmast) religiösa övertygelsen straffas lika hårt som kättare under inkvisitionen och systemkritiker i totalitära stater. Jakten på pengar förblindar och vänder människor mot varandra och leder till förakt för det mänskliga, för livet, kreativitet och tillvaron här och nu. 

Man får vad man betalar för, sägs det. Ändå förväntar man sig att den som tvingas hålla till godo med låg lön med liv och lust ska gå upp i sitt arbete och offra sig för effektivitetens och tillväxtens skull. Med hjälp av styrning, ledarskapstekniker och kontrollsystem tvingas det oförutsägbara livet och den komplexa tillvaron in i den på förväntningar skapade mallen, där man får mer för mindre, snabbare och till bättre kvalitet. Att livet och människor inte fungerar på det sättet betraktas som en detalj i sammanhanget, en obetydlig bugg i systemet som borde kunna lösas. Finns det pengar att tjäna tar känslorna över och intellektet viker sig. 10000 konsulter som lovar mer och bättre, för mindre pengar, snabbare, kan inte ha fel. Det är ju precis det vi drömmer om och vill ha. Kolla aldrig en bra historia, lite på den som lovar dig det du önskar. Alla vet att det är oklokt att göra och tänka så, men vad fan. Så länge börs- bostads- och tillväxtpilarna pekar uppåt och det finns pengar att tjäna kör man mot bättre vetande på. Jag klarar mig ju, jag har ju koll och är bättre än alla andra (tänker majoriteten, och därför kan galenskapen fortsätta). Sänkt skatt leder till ökade intäkter, sägs det. Och lägre löner leder till att fler får det bättre. Forskning visar ... Nej, forskning visar inget. Forskning ger underlag att med stöd i ta kloka beslut. Forskning kan inte avgöra vad som är bäst eller hur man ska göra. Forskning kan användas för att utvärdera effekter, och för att analysera graden av rimlighet och genomförbarhet. En sak vet vi, och det är en sak som vetenskapen inte har falsifierat så insikten måste tas på allvar: Livet går inte att kontrollera, bara hantera. 

Jakten på kontroll drabbar alla, på ett eller annat sätt och förr eller senare. Livet och det som gör människor till människor offras för lönsamhetens och effektivitetens skull. Ju viktigare det är att saker och ting går enligt plan och att målen uppfylls, desto hårdare styrning mindre utrymme för liv och mänsklighet. Behovet av regler och manualer ökar och den som kan ikläda sig rollen som ledare idealiseras och upphöjs, om uppdraget är viktigt, närmast till något slags gud. Att vara LEDARE har blivit en profession, något man är och en position som alla förväntas se upp till och lyda. Samverkanskompetens blir mindre viktigt när fokus ligger på måluppfyllelse och behovet av duktiga medarbetare som är bra på att tänka själva minskar. När ledaren väl installerats är följsamhet och måluppfyllelse, effektivitet och prispress det enda som räknas. Förr eller senare går det ut över dig och mig. Det vi som kontrollerar oss själva och varandra. Varför, och till vilket pris? Livet och verkligheten går inte att kontrollera, bara hantera. Förstår man det inser man hur viktigt det är att förbereda sig och vara närvarande, vilket är kompetenser som betraktas med misstänksamhet i kontroll- och prestationssamhället. Kunskapssamhället talas det om. Världens bästa skola. Det går så där, och det kommer aldrig att kunna vara en realiserbar dröm så länge insikten om livets och framtidens fundamentala öppenhet bortträngs.

Skolan anses olyckligtvis vara så pass viktig att inget får lämnas till slumpen, allt måste kontrolleras och målsäkras, och kvaliteten i verksamheten måste utvärderas enligt rigida mallar och jämförbara mätetal. Att överlåta arbetet till lärarna och lita på att de gör vad de kan och förmår för att resultatet ska bli så bra som möjligt anses under rådande omständigheter vara ett tecken på slapphet. Standardisering, effektivisering och utvärdering anses vara vägen fram, mot bättre vetande och en skola i världsklass. Målen ska nås (så snabbt, effektivt och billigt som möjligt), det är viktigare än allt annat. Och mål som måste nås till varje pris tvingar fram en annan logik än den som ledde den svenska skolan till en topposition i världen. Logiken som New Public Management bygger på leder till att blicken riktas mot strategiska rekryteringar, likt dem man gjorde på Karolinska Institutet, med fruktansvärda följder. Utifrån ett kunskapsperspektiv var rekryteringen av Macciarini en katastrof, redan från början, men utifrån ett NPM-perspektiv ligger det helt i linje med den individ- och resultatfixerade ideologin som gett upphov till så många högt ställda förväntningar om vad alla dessa förmodade messiasfigurer, som hämtas utifrån för att frälsa organisationen, ska kunna uppnå. Trots att de gång på gång avslöjas som helt vanliga människor (fast med extraordinära löner). Kostnaderna som går att koppla till den helt grundlösa tron på experter är enorma, och då handlar det ändå enbart om strikt ekonomiska kostnader. Hur många skandaler måste vi genomlida och hur många höga chefer ska avskedas och tilldelas fallskärmar innan tanken om att göra om och göra rätt ska slå rot? Hur många guldkalvar och offerlamm behövs innan man förstår att felet ligger i systemet, inte hos individerna? Livet går inte att kontrollera, bara hantera.

När NPM-ideologin överförs till skolan och präglar organisationen av lärande och produktionen av kunskap får det konsekvenser. När fokus ligger på resultat och kontroll flyttas ansvaret för lärandet från elever och lärare till organisationen och dess administrativa styrsystem, och som en konsekvens av detta får vi en generation elever (och även lärare) som fokuserar mer på betyg och kriterier och som kräver stöd och hjälp av sina lärare, och vi får rektorer som bedöms efter skolans prestationsförmåga, det vill säga hur bra betyg man sätter på sina elever och hur väl man når målen. I kontrollsamhällen blir ekonomin och mätetalen viktigare än innehållet, kunskapen, människorna och livet. Dagens samhälle, allas vårt samhälle, bygger på det fundamentala tankefelet att det skulle gå att med hjälp av regler och incitament tvinga fram kunskap, kontroll, lönsamhet, kvalitet och effektivitet. I verkligheten är det precis tvärtom! Livet går inte att kontrollera, men med kunskap kan man locka fram hållbarhet och god ekonomi. För att detta ska bli möjligt krävs dock att grundantagandena och fokus ändras i samhället, och om det blir verklighet kan vi hoppas på en vändning, och det kan gå lika snabbt som det gick att riva Berlinmuren.

Ord, ting och diskursiva ordningar 17

Diskursen är inte, den blir. Det är viktigt. Det handlar om effekter som uppstår mellan och som bara kan undersökas indirekt, med ledning av tillblivelseprocessernas effekter. Foucault går i sin föreläsning igenom olika mekanismer och ordningar som utgör aspekter av diskursen, eller delar i maskineriet. Det viktiga är dock inte delarna, för de ser olika ut över tid och beroende på sammanhang. Helheten är det viktiga och dess effekter. Det är inte så att principerna som gås igenom här måste finnas med för att det ska vara meningsfullt att tala om en diskurs. Foucault presenterar en lista, ett förslag på inslag i diskursiva ordningar, för att få oss att se det som finns mitt framför ögonen på oss men som är svårt att se om man inte lärt sig se sambanden. Man kan tänka på innehållet i föreläsningen som ett slags analytisk verktygslåda. Foucault presenterar ingen hypotes som ska prövas och ledas i bevis, det handlar om ett förslag på förklaring till logiken bakom kulturell förändring. Därför kan man inte säga att Foucault har fel, bara att hans analysverktyg fungerar mer eller mindre väl för ändamålet.

Inledningsvis har ett antal principer gåtts igenom som reglerar diskursen, och nu har det blivit dags att reflektera över nästa princip: Disciplinerna, vetenskapens organisering.

Man måste också uppmärksamma en annan begränsningsprincip, men denna gång inte inom vetenskaperna utan inom det som kallas "disciplinerna". En princip som även den är rörlig och relativ. En princip som gör det möjligt att konstruera men inte lämnar stort spelrum. 

Disciplinernas organisation står i opposition till såväl kommentar- som författarprincipen. Den motsätter sig den senare eftersom en disciplin definieras av en objektsdomän, en samling metoder, en korpus av påståenden som hålls för sanna, ett spel av regler och definitioner och av tekniker och instrument. Allt detta bildar ett slags anonymt system som kan disponeras av vem som vill eller kan, utan att dess mening eller validitet skulle ha något att göra med den som råkade uppfinna det. Men disciplinens princip står också i motsättning till kommentarens: det man utgår från inom en disciplin, i motsats till i en kommentar, är varken en mening som måste återupptäckas eller en identitet som måste återupprepas utan i stället vad som krävs för att konstruera nya yttranden. För att en disciplin skall vara möjlig krävs en möjlighet att formulera, att i det oändliga formulera nya påståenden. 

Författaren, kommentaren och disciplinerna utgör ett slags reglerande helhet. Ännu ett slags treenighet (tänker på subjekt, makt och kunskap som allt Foucault skrev om på ett eller anat sätt kretsar kring). Helheten kan betraktas som en anordning, ett system. Disciplinen är ramen som skapar förutsättningar för förståelse av uttalanden. Det räcker inte att formulera en tes för att den ska tas på allvar och når spridning. Det krävs en kontrollapparat och någon som går i god för uttalandet. Allt som sägs tas inte på samma allvar, men orden från den som är del av en disciplin och uttalanden som accepteras av disciplinen, laddas med mer agens än andra. Att lyssna på vad som sägs och själv bilda sig en uppfattning om relevansen i uttalanden verkar vara ENORMT svårt. Begäret efter sanning i kombination med osäkerheten kring den egna förmågan och en underliggande rädsla för andras misstänksamhet är ett annan slags anordning som ger upphov till diskursiva effekter. Människa blir man i och genom andras ögon. Det finns inget autonomt jag som ligger inbäddat i en kropp, det finns bara andras granskande blickar och kritiska analyser av det som sägs. Det räcker inte att ha en mer eller mindre välgrundad åsikt och uttrycka den för att bli tagen på allvar. Det som sägs mals genom den kvarn som arbetar med följande frågor: Vem talar? Hur förhåller sig det som sägs till vad andra (erkända auktoriteter) har sagt? Och i vilket disciplin är den som uttrar sig verksam inom?

Det är skillnad på uttalanden som kommer från fysiker och kulturvetenskapliga yttranden. Kvalitativ forskning genererar inte alls lika vederhäftiga svar som kvantitativ. Och statistiska analyser tas alltid på större allvar än tolkningar av intervjudata. Hur uttalandena tas emot har ingenting att göra med vad som hävdas. Ovetenskapliga uttalanden som saknar stöd är just ovetenskapliga och borde inte tas på allvar, men oavsett graden av vetenskaplighet är det är skillnad på hur sådant som sägs av fysiker och det som hävdas med stöd i kulturvetenskaplig forskning tas emot. Fysiken är mönstervetenskapen och den utövar stort inflytande över vad som blir norm i vetenskapliga sammanhang. Disciplinens makt över tanken och synen på vetenskaplighet är stor. Därför tas ovetenskaplig kritik mot, till exempel postkolonial teoribildning, på större allvar än vederhäftig och väl underbyggd kritik mot naturvetenskapliga forskningsrön. Kritiken som borde vara opartisk och bara handla om det som sägs tas på olika stort allvar beroende på vem som uttalar den, vilka referenser hen lutar sig mot och beroende på vilket vetenskapsområde, vilken disciplin, hen är verksam inom. Kunskapen sägs vara i centrum, men det är den bara ytterst sällan i dagens akademiska kultur.

Men det finns mer, och mer finns det utan tvivel för att det skall finnas mindre: en disciplin är inte summan av allt sant som kan sägas om något, inte ens av allt det som i kraft av en koherens- eller systemprincip kan accepteras på tal om en och samma sak. Läkarvetenskapen konstitueras inte av allt sant som kan sägas om sjukdomar, botaniken kan inte definieras som summan av alla sanningar om växter. Det finns två skäl till detta. För det första består botaniken och läkarvetenskapen, liksom alla andra discipliner, av såväl sanningar som misstag. Dessa misstag, som varken är överblivet skräp eller något främmande för en disciplin, har positiva funktioner, är historiskt verksamma och spelar en roll som ofta är oskiljaktig från sanningarnas.

Varje disciplin har en historia och alla ämnen har troligen något lik i garderoben. Tänkande och kunskapsutveckling är inte linjära processer. Disciplinen är summan av allt som sagts och gjorts i disciplinens namn, både kunskaperna som hålls för sanna och det som förkastats. Vad som är inne och ute ifråga om en disciplin är en förhandlingsfråga. Ämnen kan delas upp och slås ihop. Det handlar mer om kultur än om kunskapsfokus. Vem som forskar, hur man forskar och kommunicerar kunskap spelar roll. Misstagen ingår i ämnets folkloristik och bidrar till disciplinens karaktär. Det räcker inte att söka kunskap om ett ämne. För att resultatet ska räknas som vetenskap krävs att kunskapen känns igen som disciplinspecifik, att den uppfyller ämnets mer eller mindre tydliga och uttalade kunskapskriterier.

Men för att en sats skall räknas som hörande till botaniken eller patologin krävs dessutom att den uppfyller villkor som i en mening är strängare och mer komplexa än den rena och enkla sanningens -- eller i vilket fall som helst andra villkor.

Jag kommer aldrig att glömma vad den uppburne professorn, som forskat om alkohol på forskningsinstitutet dit jag bjudits in för att tala om min kulturvetenskapliga alkoholforskning, sa efter min presentation: "Alkoholforskning måste vara kvantitativ". Det var det enda ha sa, sedan lämnade han rummet. Hade jag inte varit luttrad eller om mitt självförtroende varit sämre (vilket har varit ett stort problem för mig genom åren, men som på senare tid blivit bättre) hade jag inte kunnat skaka på huvudet åt arrogansen, men det var vad jag gjorde. Jag utmanade ingen, var inbjuden som gäst och var dessutom tydlig med att min forskning inte var ett alternativ utan ett komplement. Diskursen kom dock emellan och både jag, professorn och doktoranderna i rummet drabbades av dess reglerande kraft. Och när jag försökte få en artikel införd en vetenskaplig alkoholforskningsjournal refuserades jag med orden: "Han skrev sin avhandling om lastbilschaufförer." Disciplinens dolda förväntningar och kontrollmekanismer visar sig indirekt. All forskning om alkohol accepteras uppenbarligen inte som alkoholforskning. Kunskapsobjektet eller ämnet som studeras avgör inte, utan disciplinen.

Den måste inrikta sig på ett bestämt objektsområde: från och med slutet av 1600-talet, till exempel, krävdes av en sats för att den skulle räknas som "botanisk" att den den behandlade växtens synliga struktur, systemet av dess näraliggande och mer avlägsna likheter eller dess näraliggande och mer avlägsna likheter eller dess vätskeströmmars mekanik. (Satsen kunde inte längre, som på 1500-talet, behandla växtens symbolvärde eller alla de dygder och egenskaper man tillskrev den under antiken.) Men även om en sats inte tillhör en disciplin måste den använda sig av begreppsliga verktyg eller tekniker av ett väl avgränsat slag: från och med 1800-talet ansågs en sats inte längre som medicinsk om den använde begrepp som var på en och samma gång metaforiska, kvalitativa och substantiella (som stockning, hetsiga vätskor och förtorkat stoff). Sådana satser hamnade "utom medicinen" och uppfattades som individuella fantasier eller som folkliga föreställningar. I stället kunde, och borde en sats använda sig av begrepp som var lika metaforiska men byggde på en annan funktionell och psykologisk modell (som till exempel irritation, inflammation och urartning hos vävnader).

Disciplinens inkluderingsregler, dess gränser, historia och forskarna som verkar inom den bestämmer tillsammans, fast utan förhandling, vad som kommer att vara vad. Gränser bevakas och definitioner diskuteras hela tiden. Diskursen är helheten och dess effekter. Ingen kontrollerar den, den är resultatet av sammanhangens komplexa relationer och det dynamiska spelet mellan.

Det finns mer ändå: för att tillhöra en disciplin måste en sats kunna inskrivas inom ett visst slags teoretisk horisont. Det räcker med att påminna om att sökandet efter ett ursprungligt språk, som långt in på 1700-talet var ett fullkomligt acceptabelt tema, under 1800-talets andra hälft var tillräckligt för att får vilken diskurs som helst att förkastas, kanske inte som felaktig men som en chimär, som ett drömmer eller som ett rent och skärt språkvetenskapligt missfoster.

Diskurser är multipliciteter. Sammanhållna, kollektiva, maskiniska tillblivelseprocesser som tar sig fram där det går, när det går och så länge det går, och som kontrollerar det som går att kontrollera. Inför diskursen är alla små, men vissa är mindre än andra. Även den som inte vet om det eller ens kan föreställa sig det, kan vara del av, eller utanför diskursen. Dess verkan drabbar alla olika och ingen kan någonsin vara säker på vad eller hur. Och discipliner kan vara både vetenskapliga och andra. Eftersom det är ett begrepp vi har att göra med, detta är en begreppsdiskussion, kan disciplinen även vara och handla om andra saker än de som Foucault tar upp. Konst, litteratur, medier, snart sagt allt kan förstår med hjälp av verktygen som här presenteras. Viktiga frågor att ställa är: Vad hålls för sant? Vem/vad anses klokt, eller galet? Hur kan/får man göra? Vilka frågor anses relevanta och vilka viftas bort som ovidkommande? Disciplinen avgör.

Nu ska jag skriva ut tentor och förbereda mig inför dagens seminarier. Återkommer inom kort med fler tankar kring discipliner och diskurser, ord, ting, tankar och makt.

Sprida information eller söka förståelse?

Varför bloggar jag? Och hur? Det är frågor som jag tvingas fundera över ibland. Det går i vågor och i perioder känns det som den självklaraste sak i världen och uppslagen bara poppar upp och det ena ger inspiration till det andra. Vissa perioder går det trögare. Då är det som bloggandet inte alls går i takt med resten av livet. Tidvis känns det som jag upprepar mig. Tron på bloggandet som sådant är dock fortsatt stark. Idag har jag dock en massa annat som pockar på uppmärksamhet och tiden är knapp, vilket alltid är ett stort hot mot all skapande verksamhet. Tidspress och krav på prestation gynnar inte kunskapsutveckling och kreativitet. Det ger tunnelseende, hindrar kontakten med minnet och hämmar tankeutvecklingen.

Man kan blogga på väldigt många olika sätt. Ibland, fast dock inte på min högskola, uppmuntras forskare att blogga. Min arbetsgivare vill inte att det ska finnas någon kontakt med Flyktlinjer och min anställning som lektor. Det gör mig ledsen, men jag ser det lite som ett tecken i tiden och det säger en hel del om dagens syn på forskning och kunskap. Ledningarna för landets lärosäten och ansvariga politiker vill ha kontroll över informationsflödet. Både aktiviteter på sociala nätverk och kommunikation av forskningsresultat är ett led i marknadsföringen och ett sätt att locka studenter. Kritiska granskningar av forskningspolitiken och vardagen i Högskolesverige stör bilden man vill ge av forskare och forskning.

Kultur går dock aldrig att kontrollera, hur mycket man än vill och försöker. New Public Management och tron på företagsledaren är tydliga samtidstendenser som visar hur stark önskan att kontrollera det okontrollerbara är. Donald Trump symboliserar både den där drömmen och dess orimlighet. Hans fåfänga försök att kontrollera kulturen, vilket fungerar så länge man kan agera bakom lyckta dörrar, bakom murar av företagshemligheter, visar sig svårt i ett demokratiskt och öppet system. Han agerar som en diktator, men verkar inte i en diktatur. Att vara företagsledare och agera i aktieägarnas intresse av att förmera sitt anonyma kapital är något HELT annat än att förvalta ett hållbart och demokratiskt samhälle. För att nå alla orimliga mål och leva upp till löftena som gav honom segern i valet tvingas han söndra, ljuga och skapa utspel. Han vill som president kontrollera både samhällsprocessen och bilden av honom som en stor ledare, vilket är samma önskan som vägleder alla ledningar för alla organisationer som anammat NPM. Det handlar inte om hur det är egentligen, utan om vad man kan ge sken av. Allt och alla blir brickor i marknadsföringsspelet.

Jag bloggar för kunskapens skull, för att lära mig mer och för att tänka tillsammans. Flyktlinjer är inte en kanal för informationsspridning. Min forskning resulterar inte i några konventionella resultat enligt modellen: Forskning visar. Kulturen finns och den både påverkar och påverkas, mellan. Flyktlinjer är därför mer ett mellanrum där det uppstår resonans, än en radio som sänder ut en strikt kontrollerad frekvens. Min forskning ger upphov till fler frågor än svar och jag delar med mig av mina reflektioner, snarare än sprider information. Kultur, hållbarhet, kunskap och även etik är komplexa frågor och fenomen som samskapas. Jag sprider med bloggen insikt om detta. Och jag gör det i motvind, för NPM och strävan efter kontroll som sprider sig snabbt i samhället har svårt att acceptera alla inslag av osäkerhet.

Bloggandet handlar för mig om att hålla drömmen vid liv, om att ett annat samhälle är möjligt. En annan syn på kunskap, etik mänsklighet och hållbarhet. Har du evidens för det; är en fråga som ofta kommer upp. Forskning visar är grundinställningen till snart sagt allt i samhället. Fast allt kan inte beläggas, och kravet på evidens lämnar också samhället vidöppet för alternativ kunskap. Viljan att veta och makten är en sak. Verkligheten en annan. Den kulturförnekande kultur som växer fram mellan oss alla är framgångsrik, men ohållbar. Kulturförnekelse är ett slags feed-back-loop som eldar under sin egen framväxt. Hybris straffar sig alltid, det vet man. Ändå är det få som säger stop. Stanna. Tänk efter, före.


Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen skapas av oss och den kan också omskapas. För att underlätta det arbetet menar jag att det krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser Flyktlinjer ut på det föränderliga sätt som bloggen gör. Jag tror på kraften i tillsammans eftersom kulturen uppstår och förändras mellan.

Etiken i praktiken

Utan förståelse för människan och det mänskliga, och utan hänsyn tagen till dessa aspekter kan forskningsetiken aldrig bli etisk. Den tanken kommer jag ständigt tillbaka till, särskilt under en utbildningsdag som denna. Är i Stockholm, på Sheraton och lyssnar på olika aspekter av etikprövning. Vi går igenom lagen och olika regler som finns och som etikprövningsnämnderna har att ta hänsyn till. Bilden av ett växande, allt mer förfinat system växer fram. Talarna på podiet kan ses som ett slags överstepräster och publiken som systemadministratörer vars uppgift är att värna systemet. Tron på systemet är närmast religiös, och jag ser det som min uppgift att påpeka det jag ser, samtidigt som jag i min roll som ledamot självklart följer reglerna. Jag är samtidigt både medborgare, forskare och del av systemet. Och jag är intresserad av och vill efter bästa förmåga värna etiken.

System har en tendens att växa. När det väl skapats ger det ena det andra och det som kan regleras vill man så klart reglera. Och reglera gör man för att i möjligaste mån försöka skapa överblick och trygghet och för att minimera osäkerheten som den mänskliga faktorn utgör i alla system. Ju mer omfattande systemet blir desto mindre utrymme för tolkning finns, och ju mer överblickbart blir SYSTEMET. Fast verkligheten som ska pressas in i det rigida systemet anpassar sig inte, inte självklart i alla fall. Verkligheten bjuder motstånd, annars vore den inte verklig. Det är en paradox detta att människor bygger system för att skydda sig själva mot sina inneboende mänskliga egenskaper, som i jämförelse med ett prefekt system framstår som undermåliga. Viljan att flytta kunskap och ansvar från människor till system innebär att det mänskliga på sikt allt mer undertrycks. Vad ska vi då ha etiken till? Etiken är skapad av människor, för människor och den ser ut som den gör just för att människor är oförutsägbara och INTE fungerar som maskiner. Etik handlar inte om att följa regler, för regler är något annat än etik. Går det att skapa regler och se till att dess följa behövs ingen etik. Lagen om etikprövning är oproblematisk, det är regelverket jag vänder mig mot och paradoxerna jag vill uppmärksamma. Viljan att veta och kontrollera är mänsklig, men när människor ger efter för viljan och anpassar sig efter system som skapats för att eliminera riskerna som det mänskliga är förknippat med, (eftersom det mänskliga är oförutsägbart) avhumaniseras samhället.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, brukar man säga, och den känslan växer sig på under dagen. Det finns en uppenbar risk att forskningsetiken utvecklas i en människoförnekande riktning. Andra hänsyn än de mänskliga avgör vad som är klokt och önskvärt. Människans dröm om det perfekta systemet som garanterar att inga problem eller risker uppstår är stark och påverkar besluten som tas på etikens område. Och behovet av etik ökar när forskning allt mer handlar om pengar och prestige. Om forskning handlade endast om kunskap för kunskapens skull behövdes inga system för etik, så skulle etiken vara en integrerad del av forskningen.

Även forskning bygger allt mer på system, för bedömning av kvalitet och meriter. Mellanmänsklig tillit betraktas allt mer som ett problem och allt mindre som en förutsättning ju mer förfinat systemet blir. I all välmening minskas människans inflytande i ena änden av systemet för att tillgodose mänskliga hänsyn i den andra. Utrymmet för kreativitet och nytänkande minskar när kunskapsutvecklingen ska styras mot mål och när slumpens utrymme minimeras eftersom alla avvikelser från planen ses som ett misslyckande. Vi riskerar därför få ett system som ger oss det vi vill ha, men inte det vi behöver. Och vi får det vi vill ha till priset av att människor börjar misstro varandra. När allt fler litar mer på systemet än på det som händer i mötet mellan människor finns snart ingen som tar eget ansvar. Alla följer regler och litar till att det allomfattande systemet garanterar att utfallet blir det önskade. Är det då ett samhälle? Är det forskning? Eller är det en maskin som tillsammans med andra maskiner kostnadseffektivt producerar ... vad då? Tillväxt, nytta, överblick, kontroll? Det mänskliga, vad händer med det mänskliga? Jag är humanist och forskar om det som händer mellan människor. Kultur är mitt forskningsområde, och kulturen går inte att kontrollera. Kulturen är samhällets motsvarighet till slumpens roll i evolutionen. Utan människor och kultur finns inget liv. Etik är liksom kultur en fråga utan givet svar. Det handlar om frågor som kräver mellanmänskligt engagemang, intresse och omsorg för att kunna besvaras på ett humanistiskt godtagbart sätt.

När jag tackade ja till frågan om jag ville sitta med i etikprövningsnämnden trodde jag att vi skulle mötas för att diskutera vad som kännetecknar god etik i forskningsprojekten som ansökte om prövning i rådet. Jag trodde arbetet skulle gå ut på att väga olika aspekter mot varandra och att man som granskare arbetade med frågor utan givna svar. Det visade sig inte vara fallet. Tvärtom handlar granskningen om att kontrollera att lagen följts, vilket i praktiken gör att vi diskuterar ordval i ansökningarna och ibland landar det i ren korrekturläsning. Nämndens uppgift är att ge forskarna grönt ljus och ta ansvar för etiken, inte om att ge råd och förbättra. Har man fått ett godkännande i rådet kan det inte tas tillbaka. Forskare kan hänvisa till beslutet när forskningen ska publiceras, och både tidskrifterna som publicerar och forskarna som publiceras friskrivs delvis från ansvar. Tilltron till systemet är osunt stark, menar jag. Synen på ansvar och säkerhet rimmar mer med människans drömmar och föreställningar än med verkligheten. Ingen har det övergripande ansvaret och överblicken går förlorad när allt fler subsystem införs och hakar i varandra. Varje del av systemet fungerar klanderfritt, men effekterna på kulturell nivå förskjuts utanför blickfånget och först i efterhand, när katastrofen är ett faktum inser man misstaget, men då är det för sent att göra något och alla inblandade gör allt som står i deras makt för att rädda ansiktet och undgå ansvar. Människor fungerar så, det borde inte komma som en chock. Det borde betrakta som en förutsättning och en av systemets viktigaste utgångspunkter, annars kan det aldrig bli ETISKT, det kan bara bli korrekt.

Risken är uppenbar att vi får ett system som fungerar i normalfallet, när alla gör vad man ska, det vill säga när systemet inte behövs, men som fallerar när det tänkta systemet skulle träda in och rädda människorna från varandra och sin egen ofullkomlighet. Den mänskliga faktorn är inte ett problem, utan en FÖRUTSÄTTNING eller möjligen en utmaning. Ska forskningen verkligen kunna bli etisk ser jag den insikten, det perspektivskiftet som en absolut förutsättning. Tron på och tilliten till perfekta system ser på pappret ut som ett sätt att värna det mänskliga, men om priset man får betala är att det mänskliga utplånas och förståelsen för det unikt mänskliga går förlorad behövs paradoxalt nog ingen etik. Det människan vill ha är som sagt inte alltid vad människan behöver.

Hur skulle ett etiskt system kunna se ut då, det vill säga ett system som bygger på tanken att människan och det mänskliga är en förutsättning att förhålla sig till, istället för ett problem som i möjligaste mån måste elimineras? Hur kan man tänka? Jag vill se ett system som inte kontrollerar utan som reglerar, ett system som ingen kan överlåta några beslut till. Ett slags checklista, kanske? Lagen utgör stommen även i detta system, men alla beslut som tas är preliminära och forskarens ansvar går aldrig att friskriva sig från. Ingen ska kunna stå i TV och säga att forskningen etikgranskats. Jag vill se ett system som ingen kan luta sig tillbaka i, ett system som saknar en högste ansvarige. Ansvaret i systemet ska placeras så nära den som forskningen rör. Reglerna måste vara öppna för tolkning, och tolkningen ska vara transparent och möjlig att ifrågasätta och ta upp till diskussion så fort minsta misstanke om att det finns problem identifierats. Problemet med nuvarande system är att det finns så mycket att vinna på att ta lätt på forskningsetiken. Det är väldigt mycket pengar i omlopp i dagens forskning, i hög grad beroende på de många transfereringssystemen. Akademiska hus ska ta ut marknadsmässiga hyror och over-head-kostnaderna rusar i taket. Både forskarna och lärosätena tvingas ta ekonomiska hänsyn på ett olyckligt sätt som tar fokus från kunskapen och etiken. Det gäller att komma först med det senaste och kan man ta patent finns pengar att tjäna. I takt med att ekonomiseringen ökat har det vuxit fram ett system där risktagande premieras, vilket gör att behovet av kvalitetssäkringssystem och etikgranskning ökat. Jag vill se ett system som saknar sådana incitament, ett system där kunskapen är i centrum och som bygger på mellanmänsklig tillit, där det inte är att misslyckande när allt inte går enligt planen, tvärtom ses det som ett tillfälle att lära och utveckla systemet. Jag vill se ett system där den mänskliga faktorn inte betraktas som ett problem, utan som en lika naturlig förutsättning för arbetet som problemen som befolkas.

Det går inte kanske någon säger. Det är ett önsketänkande som skulle kräva en enorm omorganisation. På det svarar jag: Vill man inte så går det inte. Och vilket system är bäst, det som bygger på verkliga förutsättningar och som tar hänsyn till problemen, eller det system som blundar för problemen och bygger på drömmar om hur det borde vara snarare än hur det faktiskt är? Vad är mest etiskt; ett imperfekt system som fungerar så bra det går i praktiken och med hänsyn tagen till givna förutsättningar, eller ett perfekt system som fungerar i teorin men som tvingar människor att bli maskiner för att fungera i praktiken?