Vinsten med mellanrum

Sitter på ett försenat tåg till Stockholm. Tåget avgick i tid 05.55, från Göteborg central, men sedan, strax innan Skövde: Enkelspår, rödljus och reducerad hastighet. Nu är vi 30 minuter sena, och ingen vet när vi kommer fram till Stockholm. Jag vet att risken för detta är uppenbart och det var länge sedan jag slutade lita på trafikföretagens löften. Jag ser alltid till att planera in marginaler. Varför gör inte företagen det? Ska försöka få ner några tankar om det, men det är stökigt på tåget. Fullt med folk och spring upp och ner. Flera barn som skriker. Första tåget, utan stopp borde man kunna räkna med lugn och ro, men så är det inte. Allt fler reser allt mer och vill komma fram allt snabbare.

Mellanrum och marginaler är sorgligt underskattade och dåligt uppskattade utrymmen idag. Så blir det som det blir. När nödvändiga inslag i tillvaron inte uppskattas efter förtjänst blir det svårt att skapa hållbara system. Liksom syret i luften är mellanrum osynliga, men lika oundgängliga. Ingen har direkt tillgång till någon eller något, allt är förmedlat och medierat och det är i mellanrummen som mening uppstår. Mellanrum är inget i sig själva utan avhängiga delarna som interagerar. Mellanrum är marginaler och tystnad, väntan och meningslöshet och därför är det lätt att få för sig att det handlar om meningslösa transportsträckor eller outnyttjade möjligheter att göra effektivitetsvinster som väntar på att exploateras.

Att sova är ett slags mellanrum. Åtta timmar per dygn brukar sägas vara nödvändigt, men finns det pengar att tjäna kan det kännas lockande att minska den tiden, att prioritera annat. Ett tag går det säkert bra, men blir fem timmar det nya normala minskas möjligheten att återhämta sig om och när det behövs.

Att låna pengar är ett annat slags mellanrum, för man köper sig ett ekonomiskt utrymme man inte har och kommer sedan att tvingas betala tillbaka lånet genom minskade framtida inkomster. Ökar inkomsterna stadigt går kalkylen ihop, men det finns inga garantier. Och betalar man tillbaka lånet genom att sova mindre ökar risken att man blir sjuk och sårbarheten ökar eftersom skyddet mot det oväntat oväntade minskar. Blir man sjuk minskar inkomsterna och om det sker samtidigt som räntorna ökar sitter man i en rävsax.

Jakten på ökad vinst och tillväxt är ett sätt att skydda sig mot riskerna som minskade marginaler, men om man intecknar framtida vinster handlar det inte längre om vinster utan om det nya normala. På högskolan byggs en administrativ apparat upp för att kunna öka kontrollerna och genomströmningen. Mellanrummen minskas och pressen ökar. Man gör sig beroende av att alla är friska, men eftersom mer ska göras på kortare tid tvingas fler att jobba mer och sova mindre. När ekonomerna eller de som har hand om inrapporteringen av betyg, salsbokare eller IT-tekniker blir sjuka drabbas alla som är beroende av deras insatser och lärarens redan pressade arbetsbörda ökar.

Kunskap uppstår i mötet mellan lärare och student och forskning handlar om kreativa processer som aldrig går att planera. Därför ökar pressen mer på lärarna och forskarna än på andra delar i högskolans maskineri. Ekonomin pressar även studenterna och betygens roll ökar, vilket gör att läraren som befinner sig mellan påtvingas allt mer ansvar för att allt fungerar. Producera fler artiklar, bättre ansökningar och bli bättre på att undervisa, annars hotas högskolans ekonomi. Ingen säger dessa saker, men det är så det fungerar i praktiken. Och när mellanrummen kringskärs minskar tiden för återhämtning, tiden att tänka och tiden att konsolidera kvaliteten i arbetet. Kunskapen blir lidande när ekonomin överordnas och medlen förväxlas med målen.

Innan samhället ekonomiserades sågs mellanrum som självklara, oundvikliga inslag i tillvaron, inte som uppmaningar att göra något eller en möjlighet att tjäna tid och pengar. Det väntades som den självklaraste sak i världen och marginalerna fanns inbyggda i systemet och gjorde det robust. Därför gick allt långsammare, men med en helt annan driftsäkerhet. Idag går det snabbt och så länge som inget går fel fungerar allt enigt planen. Men ju snabbare hjulen rullar på desto mer sårbart blir systemet och kostnaden för att uppnå driftsäkerhet ökar. Därför har vi att göra med ett slags ekvation, eller jag föreställer mig i alla fall att det borde kunna gå att räkna på dessa saker. Hur förhåller sig priset för kontrollerna, underhållet och utvärderingarna till vinsten? Vad vinner man egentligen när saker och ting går snabbare och vinsten ökar?

Vasaloppet, en kulturanalytisk reflektion över ett klassiskt fenomen

Påminns på Facebook om att jag idag för sex år sedan låg på sjukhus. Det väcker en massa minnen. Under en knapp vecka låg jag inne för observation av en misstänkt hjärtinfarkt, som visade sig vara något annat. Jag skickades hem utan åtgärd, och utan förmaningar. En overklig vecka, med massor av tid att tänka och skriva. Vill dela med mig av texten jag skrev om Vasaloppet, dels för att den har en särskild plats i mitt hjärta (om det uttrycket passar här), dels för att jag idag är trött efter att det blev sent igår. Inte så att festen höll på till småtimmarna, men att ta sig först via två bussar och sedan tåg, från Ödsmål hem till Lerum tog sin tid. Missade därför starten till årets Vasalopp, men såg den rafflande spurtuppgörelsen. Nu behöver jag vila. Imorgon bär det av till Stockholm och jag har gott om tid att skriva på tåget. Laddar för det, och bjuder på denna text, skriven på Östra sjukhuset, i mars 2011, samma år som jag började blogga på allvar.

Vasaloppet har just startat. Tänker på det som en multiplicitet. Fokus i TV-sändningen är på täten. Potentiella vinnare är vad man talar om, följer med kameran och intresserar sig för. Kampen i täten tillför arrangemanget ett moment av spänning. Lätt då att få för sig att Vasaloppet är en skidtävling bland andra, med den skillnaden att detta samtidigt är en klassisk utmaning för amatörer. Vasaloppet är dock väldigt mycket mer, och ingen del är mindre viktig än någon annan. En blogggreflektion kan se ut som följer.

Vasaloppet har en mytologi knuten till sig. Alla känner till historien om den blivande monarkens öden och äventyr, på 1500-talet, mellan Mora och Sälen. Även loppet som sådant, i termer av antalet arrangerade lopp sedan starten, är en aktör i denna multiplicitet. Och betydelsen av loppets klassiska hjälte kan inte underskattas. Mora Nisse, med sina nio segrar, förkroppsligar alla konnotationer som en åkare, elit såväl som motionär, har att förhålla sig till. Viktigt att lägga märke till i sammanhanget är dock att Vasaloppet inte HAR en historia, uppfatta fenomenet så leder tanken i en annan riktning än vad jag vill peka på nu.

En annan central, immateriell aspekt av multipliciteten Vasaloppet är alla de berättelser om loppet, dess vedermödor och taktiska finesser, erfarenheter och tips av allehanda slag, som sprids i Sverige och över världen av alla tidigare åkare. Med så många åkare spridda över så stora områden når Vasaloppet långt, långt utanför den smala strimman av land mellan Sälen och Mora. Och berättelserna om loppet håller intresset vid liv och händelsen aktuell, över året. Genom förkroppsligade föreställningar, minnen och förväntningar som överförs mellan alla med erfarenhet av och intresse för arrangemanget blir Vasaloppet ständigt till, inte bara på tävlingsdagen.

Vasaloppet tar cirka fyra timmar för eliten. TV-sändningen är någon timme längre och följer händelser både innan och efter elitens vedermödor. Men loppets moment av skidåkning pågår mycket längre, inte bara på tävlingsdagen. Under hela veckan som leder fram till första söndagen i mars arrangeras öppet spår. Men för att klara av de nio milen krävs naturligtvis att åkaren, innan tävlingsdagen, har utsatt sin kropp för många, många timmars träning. Hur många mil skidor sammanlagt som åks och som kan relateras till Vasaloppet vore intressant att försöka bestämma, men det är naturligtvis ingen lätt uppgift. Hit räknas även alla de mil som körs av alla de åkare som aldrig dyker upp vid starten, alla de mil som åks av dem som inte är anmälda men som tänker att de kanske ska åka. Många mil blir det, på snö och andra underlag. Vasaloppet pågår härigenom på ett eller annat sätt, i princip hela året. Vasaloppet är på ett eller annat sätt alltid aktuellt.

Åkarna utgör en viktig del i assemblaget, men de är inte viktigare än alla andra delar. Det är viktigt att förstå och göra sig medveten om, för det glömmer man ofta. Utifrån en oreflekterad syn på och uppfattning om Vasaloppet är det lätt att få för sig att tävlingen är begränsad till åkarna i spåret. Möjligen förstår man att blåbärskokarna och alla andra funktionärer är viktiga, också. Men betänk att utan en väl utvecklad infrastruktur som förflyttar alla åkare till och från tävlingsplatsen blir det inget lopp. Och arbetet med arrangemanget, både före, under och efter, är minst lika omfattande som åkarnas.

Räknar man alla som anmält sig, som tänkt anmäla sig och de som planerar eller bara drömmer om att anmäla sig till Vasaloppet, då blir det många människor. Och om man dessutom räknar deras anhöriga, som på ett eller annat sätt påverkas av loppet, då ökar antalet betänkligt. Och som sagt, räknar man på samma sätt rörande arrangörerna och funktionärerna, då blir summan ännu större. Vasaloppet mobiliserar. Antar att det är möjligt att räkna ut ungefär hur många kalorier som loppet totalt förbränner, om man bara skaffar sig rätt underlag för operationen. Kanske man även kan räkna ut hur många värmegrader dessa vedermödor representerar? Fascinerande tanke!

Men multipliciteten Vasaloppet består av väldigt mycket mer än vad som angivits ovan. Utan media och den utvecklade teknologi som möjliggör TV-arrangemanget i den form det idag har, förändras loppet i grunden. Och här har det hänt mycket på senare år, inte alltid till det bättre. Jag minns till exempel med saknad stunderna av stegrad spänning i studion, under passagerna i loppet som för inte alls speciellt länge sedan inte täcktes av kamerorna som idag registrerar allt som händer i täten, när experterna spekulerade om vad som hände ute i spåret. Viljan att veta är stark! Den går nog inte att hindra om möjligheter att få information finns, men den påverkar arrangemanget, på gott och ont. Teknologin är med andra ord inte bara ett passivt verktyg för överföring av information. Mediateknologierna påverkar i högsta grad blivandet av multipliciteten Vasaloppet.

Det går att fortsätta. Alla tittare som utspridda över världen följer loppet via TV eller andra medier är också en del av multipliciteten. Och alla dem som på ett eller annat sätt påverkas av att en del av att befolkningen för en dag frångår sina vanliga rutiner och sitter vid TVn en hel förmiddag. Uppräkningen av allt och alla de materiella, teknologiska och virtuella aktörer som deltar i blivandet av Vasaloppet blir lång. Jag avslutar bloggposten med att inleda en sådan lista. Fyll gärna på. Det är bara fantasin som sätter gränsen.

Snö, Gustav Vasa, skidor, Mora Nisse, Andre Pops, åkarna som åker, åkarna som bryter, åkarna som inte dök upp, åkarna som drömmer om att åka, blåbär, tittarna, arrangörerna, funktionärerna, medierna, företagen (vilka också utgör multipliciteter) som gör reklam i samband med tävlingen, minnen av genomförda lopp, minnen av upplevda lopp, minnen av lopp som inte blev som det var tänkt (jag sitter till exempel på Östra sjukhuset och tittar, istället för hemma i soffan som planerat), skidvalla, väderförhållanden, publiken på plats, kranskullan och kransmasen, vinnarna från tidigare år, alla som inte vann men som bidrog till spänningen genom att bryta sig loss tidigt från klungan eller som inte höll på upploppet, föreställningarna om vad som krävs för att vinna, all den mat som måste passera genom åkarnas, tittarnas, publikens, funktionärernas (och så vidare) kroppar, alla galningar som söker uppmärksamhet (tänker just nu på killen som bestämt sig för att åka loppet på slalomskidor, men det finns ju andra), och så vidare, och så vidare, och så vidare ...

Vasaloppet är ett sammanhållet fenomen i ständig tillblivelse. Det blir till i mellanrummet mellan alla aktörer som är en del av helheten, ett icke-linjärt organiserande av floden. Vasaloppet är en multiplicitet som blir till mellan territorialiserande och deterritorialiserande krafter. Vasaloppet består av såväl materiellt och teknologiskt innehåll som av immateriella uttryck. Allt sammantaget möjliggör och resulterar i arrangemanget Vasaloppet, och ingen del av multipliciteten är viktigare än någon annan. Vilken är din roll?

Demokratins utmaningar 5

Demokratin växer fram underifrån. Därför blir den aldrig starkare än det samlade stödet inifrån och mellan medborgarna. Det är också därifrån hotet mot demokratin kommer, inifrån. Bristande tro på demokratin, dåligt intresse för politik och politikerförakt, väljare som använder sin röst för att "röra om i grytan", populism (det vill säga fäbless för enkla,det vill säga omöjliga, lösningar, är exempel på hot mot demokratin. Islam, den så kallade massinvandringen eller terror hotar inte demokratin, det är medborgarnas rädsla för dessa saker och medborgarnas sätt att skydda sig mot rädslan som utgör hotet. Den utbredda missuppfattningen att marknadskrafternas "osynliga" hand löser alla problem till det bästa och att en företagsledare är vad landet behöver för att klara sig ut (den påstådda) krisen, är ett annat hot. Övertygelsen om att det finns en lösning och förväntningarna på att någon annan tar ansvar eller är skyldig när det inte fungerar som man önskar leder också till att demokratin försvagas.

Vi måste inse att demokratin inte ÄR en lösning. Demokratin är FÖRUTSÄTTNINGEN för att samhället ska kunna förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt. Demokratin är inget man kan ta för givet, den kräver engagemang från många och den blir aldrig starkare än vi tillsammans låter den bli. Ville göra klart detta innan jag tar mig an nästa utmaning, som lyder:

Kan ”vi” påstå att vårt politiska system, den liberala sekulära demokratin med tomrum mellan stat och individ är det bästa sättet att bygga ett samhälle? Hur kan vi hävda det ”vi” tror på, i form av mänskliga rättigheter, individens frihet, en naturrättslig grund för lag och rätt om – när! – det ifrågasätts?

Denna utmaning är mer komplex än de tidigare, för demokratin är ju inte det bästa sättet, utan det minst dåliga. Jag tror vi måste vara mycket mer tydliga med det än vi är. Ska demokratin kunna försvaras måste vi kollektivt inse att demokratin aldrig blir bättre medborgarna i landet tillåter den vara. Vi måste inse att demokratin står och faller med vår tro på och engagemang för den. Tomrummet mellan staten och individen är både en förutsättning och ett problem. Demokratin är liksom kulturen en komplex helhet, inte en komplicerad. Demokratier går inte att leda, för alla är följare. Demokratin är en självorganiserande process, en maskinisk, icke-linjär, kollektiv tillblivelse. Demokratin är ett arrangemang, eller en anordning, för att tala med Deleuze och Guattari. Vi är alla del av demokratin och den är inget i sig själv, den blir vad vi gör den till, tillsammans. Först när man förstår detta kan man börja diskutera dess problem och förtjänster på ett meningsfullt sätt. Debatter för eller mot demokratin gör mer skada än nytta, just av det skälet. Demokratin behöver samtalas om och reflekteras över för att kunna förstås och förvaltas på ett hållbart sätt. Därför är det där försvagande tomrummet så viktigt, för det blir till ett slags spricka där ljuset, livet och vitaliteten, men också komplexiteten kommer in.

Jag tror att enda sättet att möta hot och ifrågasättanden mot mänskliga rättigheter, individens frihet och det juridiska systemet, är att försvara dessa värden. Att sänka sig till kritikernas nivå, ta debatten och försöka resonera med populister, näthatare och människor som "tänker" med känslorna och vars strategi är att härska genom att söndra, eller genom att upprepa lögner för att försöka göra dem till sanningar, leder bara till att fokus flyttas från demokratins grund, till det förmenta hotet utifrån. Mänskliga rättigheter, individens frihet och lagen är liksom kunskap inget någon kan äga. Det är inget man tror på, och därför handlar det inte om saker som kan eller bör försvaras. Jag tror man måste vända på perspektivet och tala om vad alternativet skulle vara: Villkorade rättigheter, ofrihet eller nepotism och ståndrätt? Det är inte vi som värnar friheten, rättigheterna och rättsstaten som ska försvara oss och det vi tror på. Eftersom bevisen för dessa sakers giltighet är överväldigande är det den som ifrågasätter dem som måste falsifiera och peka på fungerande alternativ.

Det allvarligaste hotet mot demokratin är att den som kritiserar ordningen har både tolkningsföreträdet och makten i sin hand. Den som är kritisk mot demokratin kan först så split och underminera grunden för den, och sedan använda problemen som argument för sin plan att återupprätta rikets säkerhet och landets stolthet. När SD säger vad var det vi sa, blir övriga parter nervösa och skyller på varandra, istället för att gå samman och försvara den enda samhällsordning där olika partier kan samexistera. SD och alla andra antidemokratiska partier är totalitära och erkänner bara den ordning som dikteras av det enda partiet och dess enväldige härskare.

Demokratin är förutsättningen för ett hållbart samhälle, inte lösningen på några problem. Problem som uppstår i en demokrati kan bara lösas inifrån och växa fram mellan människorna som lever där. Demokratin är allas vår gemensamma angelägenhet, inte någon annans. Demokratin är som ett förhållande och kräver samma omsorg om det som händer mellan och det man har tillsammans.

Hotet mot forskningens frihet är ett hot mot kunskapen och demokratin 2

Att värna forskningens frihet kan kanske uppfattas som ett lyxproblem, men bara om man tänker sig att forskning är ett samhälleligt särintresse som ska ställas mot andra intressen. Statens kassa är inte outtömlig och kostnader måste när utrymmet är begränsat ställas mot andra kostnader. Samhället har inte råd att satsa på allt. Mina reflektioner över slutrepliken i DN, om forskningspropositionen, handlar inte om att försvara min position eller kulturvetenenskapen utan om något mycket mer grundläggande. Jag skriver här om och försvarar forskningen och dess frihet eftersom den friheten intimt hänger samman med alla andra friheter. Utan förståelse för vad frihet är och varför öppenhet är så viktigt går det inte att förstå demokratin och dess utmaningar, och utan kunskap om dessa saker går det så klart heller inte att försvara demokratin. Tron på att företagsledare har de egenskaper som krävs för att regera ett land är en variant på (den orimliga) drömmen om en upplyst despot. Öppenhet och frihet går hand i hand, är två sidor av samma sak och det ena förutsätter det andra. Om och när forskningens frihet ifrågasätts eller när man försöker målstyra utbildning och demokratin utmanar man själva fundamentet för samhället så som vi kommit att ta det för givet. Kunskap, kultur går lika lite som demokratiska processer att styra. Företagsledare och diktatorer är bra på att styra, det är det enda de är bra på. Politik är en väsensskild verksamhet, som på många sätt liknar forskning och utbildning.

Forskningens frihet är en allt annat än trivial fråga, och absolut inget särintresse. Det handlar om din och min och alla andras, långsiktigt hållbara, framtid. Ingen äger kunskapen, så när forskningen säljs ut och skolan ekonomiseras handlar det om ett paradigmskifte, ett slags revolution som ställer allt på ända. Jag har länge oroats över kunskapens trivialisering och relativisering, över känslans allt tydligare övertag över vetande, forskningens marknadsanpassning och det faktum att allt fler makthavare allt mer ogenerat försöker anpassa verkligheten efter den karta de väljer att utgå från. Att forskningens frihet nu utmanas är följdriktigt och inget att förvånas över, men det gör det inte viktigt att reagera. Det är som sagt viktiga värden som står på spel.

En styrning mot samverkan mellan lärosäten och näringsliv innebär att forskning som är mindre samverkansbar får mindre eller inga resurser och därmed förtvinar. Den grad med vilken forskningsproblem fritt kan väljas begränsas alltså kraftigt i propositionen.

När det blir allt svårare för forskare att själva välja problem och metod och när man redan innan man påbörjar forskningen måste veta vad man ska komma fram till är det inte forskning man ägnar sig åt, utan något annat. Det räcker inte att säga att forskningen är fri, det vill säga att politiker inte hindrar någon från att forska om det man vill. För att leva upp till lagens intention krävs att politiker faktiskt överlåter till forskarsamhället att bestämma över vad och hur. Politikerna bestämmer självklart hur mycket av skattemedlen som ska tilldelas forskningen, men dess inriktning måste bestämmas av forskarna, eller snarare av forskningen för att betona att det inte handlar om några speciella individer. Forskning är en mänsklig verksamhet, ett historiskt arv, som bygger på vissa grundprinciper. När frihet kringskärs och verksamheten målstyrs förändras verksamheten och följaktligen även dess resultat, och i förlängningen även samhället.

Samverkan i sig är oproblematiskt. Forskning bygger på samverkan. Det är inte en enskilds verk, forskning handlar om att stå på jättars axlar och om att tänka tillsammans. Forskning utan samverkan är omöjlig. Det är alltså inte samverkan som är problemet, utan att politikerna försöker styra verksamheten mot mål och att man bara satsar på forskning som antas vara "nyttig", det vill säga leder till ekonomisk tillväxt i det korta loppen. Det är företagsanpassningen som är problemet och att politiker försöker bestämma vad forskningen ska komma fram till. Kritiken mot forskningspropositionen handlar med andra ord om att ansvariga använder sin makt för att försöka tvinga in kunskapen i en mall. Det är för det första omöjligt, för det andra ett resursslöseri av gigantiska mått, och för det tredje ett grundlagsvidrigt förslag. Forskning handlar om att söka ny kunskap, kunskap som man varken vet var den finns eller hur den ser ut förrän man hittar den. Det är inget forskarna hittat på, det är insikter som bygger på resultat av forskning och beprövad erfarenhet.

Regeringen vill dels styra tilldelningen av basresurser till högskolorna och dels styra statliga anslag bort från grundforskning mot tillämpad forskning och produktutveckling. Under regeringens finansiella plan kommer de statliga anslagen till grundforskning (VR) år 2020 för första gången att underskrida de statliga anslagen för tillämpad forskning och produktutveckling (Vinnova, Formas, Forte, RISE). Dessa samhällsförändringar innebär en tydlig rörelse bort från grundlagens skydd av forskningens frihet.

Vår minister för högre utbildning och forskning hävdar att regeringen vill satsa mer resurser på forskning. I sin replik skiljer hon däremot inte mellan fri grundforskning, tillämpad forskning och produktutveckling, vilket väl får tolkas som ett retoriskt grepp snarare än en bristande förståelse för forskningens natur. Vår anmälan rör den fria forskningen, inte andra typer av forskning eller produktutveckling där regeringen mycket riktigt vill satsa mer resurser. 

Politikerna bestämmer över tilldelningen av resurser, inte över definitionen av vad forskning är. Distinktionen är viktig, av ovan angivna skäl. Hävdar man att man vill satsa mer resurser på FORSKNING kan man inte lägga fram ett förslag där man satsar mindre på forskning eller där man försöker styra forskningens resultat mot på förhand uppgjorda mål. Som sagt, politikerna har makten över fördelningen av skattemedel, inte över kunskapen. Ingen äger kunskapen! Forskare SÖKER kunskap och friheten i sökandet är en förutsättning för att man ska lyckas. Det är denna princip som artikelförfattarna försvarar, och mitt argumentet för att lyfta frågan handlar om att forskningens frihet intimt hänger samman med demokratin och det öppna samhället.

Teknikföretagens och ministerns, liksom själva propositionens, bild av samarbete mellan näringsliv och lärosäten är märkligt endimensionell. Svenska lärosäten förväntas vara oberoende organisationer. Men den sammanvävning av forskning, näringsliv och forskardrivna egenföretag i täta nätverk av ekonomiskt beroende och risktagande som regeringen och ministern vill se utgör ett uppenbart och mycket allvarligt hot mot den institutionella autonomin.

Vad händer till exempel med förtroendet för enskilda forskare och för högskolevärlden då ekonomiska incitament kan dölja sig bakom varje resultat? Vem ska stå för oberoende kunskapsbyggande och en kritisk vetenskaplig granskning av vår omvärld då lojalitet och samarbete med externa ”aktörer” påverkar de frågor som kan ställas inom akademin? Vad händer med den högre utbildningens kvalitet och oberoende då universitetsläraren arbetar deltid åt ett externt företag?

Donald Trump utmanar mediernas frihet genom att så split och sprida misstänksamhet, genom att försvåra mediernas möjlighet att kritiskt granska administrationen/makten. Att försöka styra forskningen eller kringskära forskningens frihet är steg i samma riktning vilket över tid leder till en gradvis förskjutning av synen på frihet i samhället. Pengar gör saker med människor. Guldfeber var ett begrepp på 1800-talet och i början av förra seklet. Igår började jag titta på TV-serien Narcos som handlar om Pablo Escobar och kriget mot knarket på 1980- och 90-talen. Det handlar om PENGAR och vad pengar gör med människors omdöme och prioriteringar. Demokratin är bra för både människor och företag och det enda idag kända styrelsesättet som kan hantera komplexiteten som ett modernt blandsamhälle rymmer. När pengar blir viktigare än frihet och öppenhet är det demokratin som utmanas, och det finns gott om exempel på just detta i företagsvärlden. SCA är VW två exempel, och Karolinska Institutets rykte har tyvärr svärtats ner genom den förra ledningens strategiska beslut att rekrytera Macciarini och försöken att mörka problemen i efterhand. Utbildning och forskning handlar ytterst om demokratin, om att garantera samhället och framtida generationer kunskap, öppenhet, frihet. Försöken att marknadsanpassa akademin och utbildningsväsendet är det ingen liten sak. Och avsaknaden av debatt (forskare som uttalar sig riskerar att isoleras, för det kostar på att kritisera grunden för den egna verksamheten, att bita den hand som föder en. Visselbåsaren på KI och många med hen riskerar att pekas ut som problemet) skrämmer nästan mer än försöken att kringskära forskningsfriheten och styra forskningen.

Frånvaron av problematisering av begreppet samverkan i propositionen, liksom i ministerns replik, är djupt oroande. Den ökade kommersialiseringen av den akademiska forskningen och de intressekonflikter som då uppstår utgör ett högst reellt och välkänt hot mot forskningens frihet.

Vi oroas av att ministerns replik andas en misstro gentemot akademin. Ministern ger uttryck för en bild av högskolor och universitet som regeringens lata och frihetstörstande barn, vilka måste övervakas, utvärderas och styras hårt så att de inte springer till sandlådan för att ägna sig åt sådant som saknar samhällsrelevans. I ministerns avlutande sentens ”Därför drivs jag och regeringen av synsättet att forskningen angår hela samhället, inte bara dem som är närmast verksamma i den” antyder hon till exempel att forskare helst vill bli lämnade ifred av samhället för att kunna ägna sig åt inbördes beundran. Vi menar att denna passivt populistiska syn på forskningens frihet är felaktig i sak, juridiskt problematisk och politiskt inskränkt. 

När en ansvarig minister ger uttryck för en sådan syn på forskare och forskning ges luft åt alla som av olika anledningar vill kringskära friheten i samhället. Jag är bara lojal med KUNSKAPEN, inget annat. Jag accepterar spelreglerna och finner mig i att inte få del av medlen som satsas på forskning, men när forskningsfriheten utmanas kan jag inte hålla tyst. Att jag inte kan forska på heltid må vara ett särintresse, men om friheten i forskningen försvinner är det en sak som angår alla eftersom det handlar om ett angrepp på själva grunden för det öppna och demokratiska samhället. Jag håller alltså med ministern om att forskningen angår HELA samhället, och vänder därför frågan tillbaka till ministern. På vilket sätt gynnas demokratin, öppenheten och kunskapsutvecklingen av att forskningens frihet kringskärs eller att skolan marknadsanpassas? När politiker sprider den synen på forskare agerar man som Trump och ger makten företräde framför vetandet. På vilket sätt gynnar det framväxten av ett kunskapssamhälle?

Lärosätenas autonomi vilar helt på ett solitt förtroende mellan regering och riksdag å ena sidan och lärosätena å den andra. Sanningen är att forskare som fritt får välja forskningsproblem inte sätter sig i sandlådan utan tvärtom är de som utför den mesta och den bästa forskningen. 

Ingen blir forskare av en slump. Det kräver tid och möda och tar MINST åtta av av heltidsstudier. För att bli docent krävs ytterligare fyra år och professor kräver ännu mer av hårt och dedikerat arbete. För att bli politiker krävs ingen utbildning alls, och det är en annan viktig demokratisk princip. Fast när politiker får hybris och använder sin makt för att försöka kontrollera kunskapen och styra forskningen är det ett utslag av hybris som drabbar samhället som helhet. Demokratin, öppenheten och kunskapen måste respekteras och vårdas för att fortsätta vara vad den varit och kunna bidra till ett levande samhälle. Ingen äger kunskapen, och forskare som använder sin frihet för att lata sig är ett problem som hur enkelt som helst kan rådas bot på. Om det nu är det man oroar sig över, vilket inget faktiskt tyder på. Forskning är inget särintresse!

Vidare äger det ekonomiskt, religiöst och politiska fria kunskapsbygget en samhällsrelevans för ett demokratiskt och sekulärt samhälle som inte kan överskattas. Här utgör kunskapen själv den yttersta nyttan och dess livgivande effekter på högre utbildning, skolning av kritiskt tänkande medborgare, evidensbaserad politik, rationellt tänkande, stimulans av kreativitet och samhällsdebatt utgör en kostnadseffektiv vaccination mot risken att vårt samhälle kontamineras av populism och kunskapsförakt. 

Det är kloka och viktiga ord som jag skriver under på!

Ministern tar alltför lätt på det grundlagsskydd som forskningens frihet äger och det unika ansvar regering och riksdag har för att värna denna. För oss inom akademin står det klart att propositionen utgör en tydlig kursändring i svensk forskningspolitik - en kraftig gir bort från grundlagens skydd av forskningens frihet mot en ökad politisk och ekonomisk styrning av forskning och högre utbildning. Vår anmälan skjuter därför inte högt över målet utan träffar propositionen mitt i hjärtat.

Alla försök att kringskära forskningens frihet är ett angrepp på demokratin, och jag säger därför som jag brukar: Hotet mot det öppna samhället kommer alltid inifrån, och vi får den skola och forskning vi förtjänar, inte den vi önskar oss. Bara om kartan anpassas efter verkligheten kan det öppna kunskapssamhället leva vidare. Om inte politiker visar ödmjukhet inför livet och samhällets komplexitet kan 1984 snart vara här, för George Orwell skrev inte om framtiden, han skrev om samtidens inbyggda hot mot demokratin.

Hotet mot forskningens frihet är ett hot mot kunskapen och demokratin 1

Vad innebär det att forska? Vad är forskning? Dessa frågor borde uppmärksammas mycket mer, för vet man inte, eller om man har en felaktig om vad forskning är kan man så klart inte debattera frågor som rör just forskning, och det går så klart inte att skapa en fungerande forskningspolitik om man inte vet vad forskning är och vad forskare gör. Forskning handlar om kunskap, om sökandet efter NY kunskap. Forskning bygger på fritt sökande och forskare rör sig hela tiden i okänd terräng. Vet man är det inte forskning man håller på med.

Idag finns inga nya kontinenter eller platser kvar att upptäcka på jorden. Både nord- och sydpolen har upptäckts. Nilens källor har hittats. Världens högsta berg har besegrats och människan har tagit sig ända ner till jordens lägsta djuphavspunkt. Kunskapen är dock fortfarande en vit fläck på kartan och så länge den där vita fläcken är vit behövs det forskare och forskning. Att skapa eller upptäcka ny kunskap är en mycket speciell verksamhet som inte liknar någon annan. Målet för verksamheten ligger nämligen dolt för forskaren, ända tills man når det. Och eftersom man inte vet var målet ligger eller hur det ser ut går forskning inte att målstyras. Vet man på förhand är det inte forskning man ägnar sig åt. Därför måste forskningen vara fri. 

Tyvärr håller synen på forskning på att förändras, vilket Göran Arnqvist, (professor i zooekologi), Shirin Ahlbäck Öberg, (docent i statskunskap) och Ulf Danielsson, (professor i teoretisk fysik), alla verksamma vid Uppsala universitet, visar i sin slutreplik angående forskningspropositionen, där man svarar följande.

Teknikföretagen redogör för betydelsen av produktutveckling för exportföretagens framgång, något vi inte betvivlar. Vi menar dock att det primära ansvaret för denna produktutveckling skall bäras av näringslivet och inte av svenska staten. Representanten menar att styrningen av svenska lärosäten mot samarbete med näringslivet ”absolut inte står i motsatsställning till forskningens frihet”, utan att närmare förklara varför så inte fallet. Vi förklarar här kort varför detta är ett problem av konstitutionell dignitet.

Produktutveckling handlar inte om sökande efter ny kunskap, och verksamheter som styrs mot på förhand definierade mål, är inte forskning. När företrädare för näringslivet och politiken visar bristande förståelse för forskningens grundläggande egenskaper och behov är det allvarligt, inte minst eftersom det i förlängningen påverkar synen på kunskap och utbildning. Kunskapsnationen Sverige behöver politiker som både förstår och försvarar forskningen, så när politikerna övertar näringslivets syn på och definition av forskning behöver det uppmärksammas. Det handlar om samhällets långsiktiga hållbarhet, om demokratin och skyddet mot alla krafter som försöker ifrågasätta det öppna samhället. När forskarna försvarar forskningen som sådan handlar det inte om ett särintresse som motsätter sig förändring, utan om något mycket mer allmängiltigt och fundamentalt.

Forskningens frihet är grundlagsskyddad. Det gäller inte teknikföretagens och regeringens önskan om en ökad statligt subventionerad produktutveckling, vilken effekt detta än må ha eller inte ha för exportindustrin. Detta faktum kan inget teknikföretag eller regering bestrida med mindre än att vår regeringsform skrivs om. I vår skrivelse till JK/JO hävdar vi att propositionens sammanlagda begränsning av forskningens frihet utgör en juridiskt ogiltig begränsning.

Forskningens frihet är grundlagsskyddad av en anledning. Det handlar om vårt lands framtida kunskapsbehov, om kommande generationers rätt till kunskap. Det handlar också om kommande generationer av politiker och om deras möjligheter att ta informerade beslut grundade i kunskap. Vetande måste förvaltas och ständigt granskas kritiskt i ljuset av den föränderliga verkligheten för att vara giltig, och det är en annan av forskningens uppgifter. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att försvara forskningens frihet i dessa dagar av relativisering och tal om alternativ kunskap. Att regeringen gör näringslivets kortsiktiga intressen att göra ekonomisk vinst till politikens (enda) mål är alarmerande naivt. På andra områden gör det mindre skada, men när inställningen får genomslag i utbildningssystemet och forskningen utarmas skyddet mot populism och faktaresistens. Viljan att få det man vill är stark, men det finns gränser för vad som är möjligt. Forskning handlar om det också, om att undersöka kunskapens, livets och verklighetens gränser. Med sin forskningsproposition visar politikerna att makt och ekonomiska intressen går före kunskap och beprövad erfarenhet. Utan forskningens fundamentala frihet går det inte att bedriva FORSKNING. En forskningsproposition som inte utgår från det grundantagandet är med andra ord något annat, ett slags alternativ forskningsproposition.

Teknikföretagen jublar åt propositionens styrning av svensk forskning mot ekonomiskt lönsamt samarbete mellan näringslivet och lärosäten men vår minister vill inte riktigt kännas vid denna tolkning. Hon har själv en bredare bild av begreppet samverkan och föreslår att en tolkning ska ”ta sin utgångspunkt i vad som faktiskt står i propositionen”.

Låt oss göra det. I kapitel 9, där samverkan behandlas, används följande termer: innovation - 109 ggr, strategisk - 49 ggr, näringsliv - 26 ggr, tillväxt - 10 ggr, medborgare – 1 ggr, skola - 0 ggr, elever – 0 ggr, allmänheten - 0 ggr, populärvetenskap – 0 ggr. Faktum är att begreppen allmänhet, populärvetenskap och folkbildning inte nämns en enda gång i hela propositionen!

Propositionens avsikt är tydlig men står i märklig kontrast till den bild som ministern ger uttryck för i sin replik. Begreppsförvirringen vad gäller samverkan är också uppenbar från det faktum att det saknas tydliga och mogna modeller för att mäta samverkan. Man kan fråga sig hur klokt det vore att ekonomiskt och politiskt söka styra svensk forskning mot ett odefinierat mål.

Det oroar mig att se hur politiken så uppenbart slagit in på en kunskapsvidrig väg där kartan antas gälla och verkligheten förväntas anpassa sig. Tron på styrningens möjligheter är närmast religiös. Det finns något trumpskt över inställningen till verkligheten. Kartan gäller och det är känslan (alltså här den bild som ministern vill ge sken av) inte verkligheten eller det som faktiskt står i propositionen, som gäller. Vägen ligger därmed vidöppen för alla mörkrets krafter som av olika anledningar ser det öppna samhället och forskningens frihet som ett hot mot sin bild av hur det borde vara. Det är ingen liten sak. När politiker ifrågasätter mediernas bild är det allvarligt nog, men när forskningen utmanas -- och lägg märke till att jag inte skriver forskarna, för detta handlar inte om individer utan om KUNSKAP -- har skiten träffat fläkten som man säger i det stora landet i väst.

Igår lämnade jag högskolan i ett slags euforiskt rus. Jag gick dit med en klump i magen. Jag skulle nämligen leda ett seminarium på forskarutbildningen där vi skulle diskutera doktorandernas skriftliga inlägg. Seminarier brukar tyvärr sällan innebära att jag utmanas intellektuellt, det brukar handla om att jag förklarar självklarheter. Dagens studenter är så vana att följa regler och bli styrda att de slingrar sig sm maskar på en metkrok när jag försöker få dem att tänka själva. Oron över att tvingas sitta av två timmar tillsammans med doktorander som inte vill eller kan tänka själva förlamade mig. Därför euforin. Tvåtimmarsseminariet tog tre timmer, men kändes som en. Inte ett enda inlägg handlade om något annat än KUNSKAP. Vi talade om samhället, forskning och hjälpte varandra att bli bättre på att analysera, och jag lärde mig massor. Det borde inte vara ett undantag, inte på en kunskapshögskola, men så har det kommit att bli. Och anledningen är att New Public Management på kort tid fått stort genomslag och att styrsystemen trimmats in och nu reglerar verksamheten. Studenterna som inte har minnen eller erfarenhet av något annat ser inte problemen och förstår därför inte vad kunskap och än mindre forskning är. De uppför sig som de kunder systemet vill att de ska uppföra sig som. Om politikerna inte står upp för forskningens frihet och försvarar kunskapen kommer mycket av det som vi fortfarande tar för givet i samhället att förändras. Donald Trump representerar en ny typ av politiker. Han styr Amerika som den företagsledare han är, och det första som offras för att driva igenom politiken är kunskapen. Forskningspropositionen är ett steg i den riktningen. Som sagt, det är djupt problematiskt. Det öppna och demokratiska samhället bygger på samma frihet som är nödvändig för att forskningen ska kunna kallas forskning.

Synen på kunskap och forskning förändras inte i ett slag, en gång för alla. Det handlar liksom ifråga om kultur om glidningar i lika rinningar som verkar över tid. Gränser flyttas och föreställningar utmanas. Detta att forskningens frihet grundlagsskyddats är en indikation på hur viktigt det ansetts vara att sökandet efter kunskap INTE styrs mot mål. Många andra verksamheter kan (och bör) styras, men forskning är inte en av dem. Och samma gäller skolan, den bör heller inte styras. Skolans uppgift är att fostra kritiskt drivna medborgare som förstår demokratins komplexitet och verklighetens dynamiska oöverblickbarhet. Skolan har under många år fungerat som ett slags politiskt profilområde och reformerna har avlöst varandra, men det har sedan 1990-talet handlar om olika sätt att målstyra skolan och den högre utbildningen. Pedagogiken har setts som ett verktyg för att effektivt nå målen och priset för detta är att frågan att tänka själv har minskat. Tillsammans med kundtänkandet som bygger på tron på att konkurrens överallt driver kvalitet har vi ska ett slags maskin som producerar lydiga medborgare som utbildats i regelföljande. Det är med andra ord en tidsfråga innan grundlagen ändras och forskningens frihet överges helt. För varje ny generation som examineras går en annan i pension och det är så det alltid varit, det är så kultur och samhällen förändras. Verkligheten förändras dock inte, bara synen på den. Och forskning är ett sätt att nå kunskap om verkligheten, så när nu allt mer fokus riktas mot kartan är det som sagt ingen liten sak.

Jag är inte färdig med denna tråd. Det finns massor mer att säga. Återkommer senare idag med fler tankar.

Nostalgikritik

Flödet av uppdateringar på sociala nätverk är en guldgruva av uppslag att tänka med, och även ett exempel på att fler tänker bättre och ser mer än en ensam expert. Långt ifrån allt är av intresse, men det är i alla fall ett sorterat flöde och jag följer människor som är kloka, så utbudet är till viss del rensat från ovidkommande inslag och uppslag. Risken finns klart att man låser in sig i en filterbubbla. Försöker vara medveten om det, och begränsar inte mitt sökande efter kunskap till sociala nätverk. För någon vecka sedan fångades jag av en rubrik: Bildning och nostalgikritik. Texten är skriven av Axel Andersson och den är publicerad på Kritiklabbets hemsida.

Bildning har helt klart en nostalgisk ton och inramning, eller begreppet tenderar i alla fall att förknippas med sådana konnotationer. Jag försöker värja mig från det sättet att se på kunskap, bildning och kultur. Det är bara i minnet av hur det en gång var som det var bättre förr. Nostalgi bör man vara kritisk mot, för tiden rör sig obönhörligt framåt. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Fast å andra sidan är det lika illa att idealisera framtiden och allt som är nytt. Livet är här och nu, och för att bli hållbart behövs både visioner om sådant som kan bli och insikt om och och förståelse för det som varit. Både historien och framtiden förändras dessutom. Nu är ett slags prisma som ger skiftande perspektiv och belyser olika saker, både framåt och bakåt, beroende på dagens förhållanden. 

Kan det förflutna användas för att kritiskt förstå samtiden? Kanske, men då måste vi röra oss från ett samtalsklimat där vi antingen avskräcks inför hotet att upprepa svunna katastrofer eller servilt bugar oss inför det förgångnas auktoritet. Den svenska bildningsdebatten har under de senaste årtionden på många sätt lidit under det senare diktatet. Här blir samtiden till luften efter stupet vi fallit ut över och, likt en tecknad figur, uppmanas vi till att stanna upp i fallet och vända oss tillbaka. När vi räddat oss ska vi med tänjda fingrar sedan dra oss upp i Chesterfieldfåtöljen, borsta dammet av tweedkavajen och greppa efter första bästa halvfranska band.

Framtiden är öppen. Historien varken upprepar sig eller dikterar tillblivelsen. Vi står här mellan då och sedan, i det nu som jag vill se som ett möjligheternas föränderliga mellanrum, och självklart ska vi lära av historien. Särskilt viktigt är det att inse att människor ofta ingenting lär av historien. Jag vill se minnet av det som varit som en källa att ösa vatten ur, som kan användas för att tvätta linsen som står öppen mot framtiden med. Att leva i det förflutna eller längta tillbaka är olyckligt och meningslöst. Nu är det enda vi har. Det som en gång existerade och som var bra kan däremot återskapas, om tillräckligt många vill och gör vad man kan för att förverkliga drömmen spelar det ingen roll om den är helt ny eller bygger på minnen från förr. Att förändra samtiden kräver dock intresse, kunskap och engagemang. Det finns ingen trygg hamn som man kan dra sig tillbaka till när samtidens larmande kaos dundrar på och skrämmer.

SVTs nya satsning på den ”tänkande talkshowen” ”Idévärlden”, ledd av Eric Schüldt, ger oss ett destillat av bildningens bildvärld. Här finns, förutom läderfåtöljer och tweed, kristallkaraffer, dämpade borgliga interiörer och bokhyllor så perfekta, hyperverkliga, som den franske filosofen Jean Baudrillard skulle säga, att de nästan börjar se ut som bilden av en bild: nu farligt nära de anonyma caféernas boktapeter. Att tänka och att tala tänkandet sker således i en scenografi som försöker, med underdriven subtilitet, att frammana ett förgånget som flytt, något som gästen Lisa Folkmarson Käll också påpekade i det tredje programmet som handlade om just bildning.

Jag har aldrig varit nostalgisk inför bildningen, för jag upptäckte begreppet i vuxen ålder. När jag var liten var jag fascinerad av historien och några av de starkaste minnesbilderna är från somrarna på Öland, från stenborgarna och Borgholms slottsruin som vi besökte och som satte igång min fantasi. Resan till Rom sticker också ut. Jag ville bli arkeolog och historieämnet var ett av få som verkligen fångade mitt intresse i skolan. Jag ville dock bara veta mer om och längtade inte dit. Mina föräldrar arbetade båda på bibliotek, men det var läsandet som lyftes fram som viktigt, inte vad man läste. Jag växte upp i en familj vars kulturella kapital hämtades från en skötsam arbetarklass snarare än borgerlighetens bildningstradition. Förortsidyllen där vi bodde kände jag mig därför aldrig riktigt hemma i, även om jag först i vuxen ålder förstod vad det troligen handlade om. Jag var utanför på många olika sätt och kände mig mer hemma i Göteborgs förorter, upptäckte jag på gymnasiet när jag bytt skola och klasskamrater.

Scenografin i TV-programmet Idévärlden förknippar jag mer med Fanny och Alexander, Woody Allens filmer eller parodier på borgerliga hem, än med bildning och nostalgi. Jag har lärt mig se kopplingen, men den handlar mer om förvärvad kunskap om historien än om en längtan tillbaka. Jag uppskattar Idévärlden för dess innehåll och bryr mig inte särskilt mycket om formen.

Det är inte enbart scenografin som vittnar om dåtiden. ”Teoretikernas” teorier illustreras hantverksmässigt av animerade tecknade vinjetter. Samtalen skildras filmiskt med mjuka kameraåkningar och shot-reverse-shots där vi växelvis får se de två diskutanterna framifrån, över axeln på den andra. Lexikalt fiskas det även här i historiens tjärn. I första programmet betonades att de inbjudna var betitlade: ”doktor”, och de två bigästerna som skulle svara på ”teoretikerns” teori benämndes med det akademiskt klingande ”opponenter”. Anrättningen sedan tonsatt med Schubert. Det är nästan som om samtiden inte skett, förutom som ämne för gästernas inlägg. Nuet reduceras här till en märklig framtidsdröm, eller, i det flesta av fallen, en mardröm med humanioras kris spökande i bakgrunden.

Visst ser jag också det som Andersson skriver om, men jag är inte lika kritisk. Det jag framförallt fastnar för är långsamheten i upplägget och betoningen på samtal. Framförallt tänker jag på kontrasterna till andra program som också har bildande ambitioner, som till exempel Fråga Lund, som likt sossarna på 1960- och 70-talen rensat ut allt det gamla och ersatt det med det som är nytt, tillsynes utan tanke på vad eller varför. Idévärlden uppfattar jag som förvaltare av ett innehållsligt arv som få idag verkar bry sig om: Tänkandet, tystnaden, tiden och analysen. Fråga Lund tog sig med tiden och kritiken jag riktade mot det första programmet var inte riktigt giltig i senare program, men det liknade ändå mer ett ytligt lekprogram än ett där kunskapen stod i centrum. Idévärlden har valt en reaktionär yta, men formen fylls med högaktuellt innehåll. Det finns tid att tänka och det samtalas oftast, utom i programmet om kapitalismen som av någon outgrundlig anledning mer kom att handla om kommunism. Där ville Kajsa Ekis Ekman tala om problemen i samtiden och om det som skulle kunna bli i framtiden, medan försvararna och programledaren satt fast i det förflutna och upprepade mantrat om kommunismen som om det är det enda alternativet till en rovgirig kapitalism. Den typen av nostalgi är jag mycket kritisk till, för den hindrar utveckling. Idévärldens scenografi ser jag mer som en lekfull blinkning till föreställningen om bildning än som nostalgi.

Att ”Idévärlden” vill använda det förgångna i sitt uttryck för att kritisera samtiden är uppenbart. Reflektionen och koncentrationen, tänkandet, framstår att helt och hållet ske i en analog mediemiljö. Det hade förmodligen gått att göra på ett intressant sätt om upplägget tagit det förflutna på allvar istället för att behandla det som en på gränsen till parodisk kuliss. Diskussionerna i programmen är stundvis intressanta. Men interaktionen med det förflutna landar formmässigt i en fullt utslagen nostalgi. Tillbaks till historien med längtans blåa blomma som Wunderbaum i den murriga förarhytten. Är det bildat att försöka bebo en imaginär?

Det hade kunnat göras bättre, det håller jag med om, men Idévärlden är trots allt ett program som sticker ut i positiv bemärkelse. Formspråket må vara parodiskt, men kritiken mot samtiden tycker jag inte alls måste uppfattas som en längtan efter den tid som flytt bara för att det förpackats på det sättet. Kunskapen, eftertänksamheten och samtalet står i centrum, och det handlar, eller det är i alla fall så jag väljer att se på programmet, om en framtid som skulle kunna bli. Att man väljer en förpackning som är nostalgisk kan snarare ses som ett radikalt brott med samtidens ytliga jakt på bekräftelse, kickar, likes och snabb behovstillfredsställelse. Genom att ta den gamla analoga tekniken till heders visar man snarare den uppväxande, digital-native-generationen att det går alldeles utmärkt att tänka och tala genom att fokusera på ett ämne under längre tid och sitta i samma rum och använda papper och penna. Alldeles för många barn har kastats ut med badvattnet i jakten på det som är nytt, ljust, fräscht och framtidsinriktat. För mig signalerar inte Idévärlden nostalgi utan framtidstro genom att man bevarar det som var bra och fokuserar på det som kan bli bättre. Idévärlden stannar upp och är närvarande här och nu, mellan då och sedan. Kunskapen är i centrum på ett helt annat sätt än i Fråga Lund som också flörtar med det förflutna, men som trashar arvet från förr istället för att hedra det. Idévärlden har skapat en ny programform som fyllts med nostalgi, medan Fråga Lund valt en nostalgisk programform och  förändrat den till oigenkännlighet genom att fylla den med snabba svar, ytlighet och flams.

Nostalgikritik fungerar bäst när den är en kritik av nostalgin snarare än när nostalgin används som kritik av samtiden. Det är svårt för nostalgikern att använda sin inställning för att samtala med nuet, då inställningen som sådan aktivt motarbetar det som krävs för kritiskt tänkande: en förmåga att urskilja och att värdera. För nostalgikern blir den egenmålande bilden av dåtiden en dröm om det odelbara och det goda. Det tar fragmenten och brottstyckena i samtiden och formar ur dem en vision om något som var, något som var bättre än det som är. Nuet är sönder, brutet (i urskiljbara delar), dåtiden var en helhet (i organisk harmoni). En odialogisk inställning som vänder sig bort från den som kan reflektera blicken och hänvisar till intuitiva känslor bortom reflektionen.

Jag instämmer i vad Andersson säger här, men ser uppenbarligen på TV-programmet Idévärlden på ett annat sätt. Och kanske gör jag det för att jag är så svältfödd på bildning, allvar, tid att tänka och kritisk analys. Idévärlden kan absolut bli mycket bättre, men genom att kritisera dess goda ambitioner medan programmet fortfarande är i sin linda och håller på att utvecklas är kontraproduktivt. Det känns mycket viktigare att kritisera Fråga Lund och andra program för sin naiva önskan att vara samtida än att kritisera Idévärlden för att vara nostalgisk, särskilt som jag inte riktigt håller med om att det är detta man är, utom i formspråket då. Om det är så att samtal, analog teknik, långsamhet och tid att tänka betraktas som nostalgi manar det snarare till eftertanke och kritisk analys. Håller vi på att helt tappa kontakten med det som var (bra) en gång förvägrar vi oss själva en hel massa kunskap. Om varje generation ska uppfinna hjulet på nytt kommer vi aldrig framåt. Andersson menar inte det, och jag håller som sagt med honom i det mesta, men det kändes viktigt att påpeka det. 

Videoformat kommer förmodligen bli viktiga för att förmedla de framtida kritiska diskussionerna vilket gör det angeläget att betänka uttrycken inom detta medium. Att se på ”Idévärlden” på dataskärmen är dock lite som att försöka få ljud i ett kassettband genom en CD-spelare (med det ska understrykas att serien talande nog fungerar ganska bra som radio). Att nostalgi är en återvändsgränd vad gäller nya tekniska uttryck är kanske inte så konstigt, men det är viktigt att försöka motstå frestelsen. Hur kan vi med nya media värna om den ansats till allvarlig diskussion som ”Idévärlden” vill odla? Alla förväntansfulla reaktioner på serien vittnar om törsten efter ett planterande och omvårdande av intellektuella rötter.

Idévärlden är mer radio än TV, och kanske är det också så att kunskap och kritisk analys är mer analog än digital? Det nya upplevs ofta som bättre, men det finns aldrig några garantier för det. Kanske ska vi vända på Anderssons fråga: Hur kan nya medier anpassas till behovet av allvar, långsamhet, kritisk analys och intellektuell stimulans? Det är inte självklart att det alltid är det som var eller den som är äldre som ska anpassa sig, det kan ofta vara precis tvärt om. Inget är givet, allt bestäms här och nu med hänsyn tagen till rådande sammanhang. Fråga Lund fungerar inte alls som radio, men det är inte självklart ett problem, tycker jag. Bilder, snabba klipp och effekter tar fokus från kunskapen, den kritiska analysen och hindrar samtalet och möjligheten till eftertanke. Läser i dagens tidning om att det finns forskare som menar att digitaliseringen av skolan kan verka hämmande för kunskapsutvecklingen, vilket manar till eftertanke.

Att göra motstånd mot nostalgin är inte samma sak som att slå bakut och utropa historien som passé; ett ”junk space” av traumatiska händelser. Självklart finns det oändlig inspiration att hämta i det som varit och i olika traditioner, men då är det nödvändigt att se kritiskt och reflekterande på historien som något som innehåller delar, urskiljbarheter som kan värderas. När en sådan del används så sker det alltid i en samtidskontext som gör att det blir en upprepning med skillnad som vänder sig mot framtiden och mot den kritiska diskussionen. Kanske kunde ”bildning” till och med börja ses som förmågan att åstadkomma något liknande. En from förhoppning i en samtid som högljutt och förvirrat letar efter ”fakta” via auktoriteter snarare än sannolikheter genom den kritiskt demokratiska diskussionen.

Klockan går och jag känner mig stressad. Vill avsluta med att säga något klokt om bildning, om min syn på bildning, men det knyter sig. Jag gillar Anderssons avslutningsord väldigt mycket, så kanske behövs det inte sägas mer? Fast jag väljer ändå att leta i arkivet och hittar följande ord som klipps in  för att ro bloggposten i land: Bildning är förmågan att värdera det man möter i vardagen. En förvärvad egenskap som hjälper en att orientera sig i samhället och världen. Kritiskt, analyserande, värderande, vishet. Det är bildning för mig. Och det är en egenskap som individer och samhällen behöver för sin långsiktiga överlevnad. Bildning är den kunskap och de färdigheter som verkligen behövs och kommer till användning i ett givet sammanhang. Bildning går alltså inte att fuska sig till, för det är det man faktiskt har med sig och kan använda, av det man lärt sig. Innehållet är det det är, oavsett vad man vill ge sken av.

Därför är det olyckligt att bildning har kommit att bli ett marknadsföringsord. Bildning riskerar härigenom att bli till tomma ord som används för att signalera kvalitet och autenticitet. Idag krävs det att skolor, från förskolan ända upp till universiteten, marknadsför sig. Och då måste man hitta ord som signalerar det man vill signalera. Detta tvingar organisationerna att flytta fokus från innehåll till yta. För det spelar ingen roll vilken kvalitet man faktiskt har, om ingen vet om den eller kan värdera den. Och enligt samma logik spelar det mindre roll vad man faktiskt har och kan erbjuda, än vad man kan signalera utåt. Detta är en mycket olycklig utveckling. När universitet blir till företag, drivs som företag, blir bildningen det första som offras. För det är som synes ett diffust begrepp, och verklig bildning kostar pengar att producera, och det tar tid. Direktiven uppifrån är att en budget i balans och effektivitet är det viktigaste för högskolan att värna. Kunskapen har förvandlats till en formalitet. Innehållet har reducerats till det som gör att mäta: Poäng, betyg, prestationsgrad, antalet artiklar och citeringar, storleken på forskningsanslagen. Yta, utan nödvändig koppling till innehåll, till bildning.

När skolan allt mer förlorar kontakten med bildningen, som är en omätbar kvalitet, vilken därför faller utanför kvalitetssäkringsprogrammets kontrollramar blir det svårt för KUNSKAPEN att hävda sig i samhällsdebatten, särskilt som fokus ligger på rätt svar, snabbt. Den inkompetente får ett försprång i debatten, för hen fokuserar på att vinna, inte på vad som är rätt och riktigt. Och eftersom samtalet i princip avskaffats på grund av att det uppfattas som ett ineffektivt slöseri med tid och resurser blir det svårt att hävda kunskapens primat. Känslor övertrumfar intellektet. Det är en djupt mänsklig egenskap som tjänat släktet väl, för ställd mot en akut fara finns ingen tid att välja med hjälp av en djupgående, kritiskt intellektuell analys. Debatten är stressande och där vinner känslorna. Sedan kommer Mats Knutsson in och analyserar RESULTATET, vilket därigenom får legitimitet. Och den kompetente debattören drar sig tillbaka på sin kammare för att försöka förstå vad som gick fel och hur det kunde gå som det gick. När samhället rullar på i allt snabbare takt sprider sig denna farsot och grogrunden för populism (som ju väldigt och tydligt är nostalgisk) växer.

Nomadologi som vetenskap och livshållning

Liksom i måndags ligger hela dagen (i princip) öppen. Idag lägger jag sista handen vid bok nummer två i serien om tre på temat hållbarhet. Det återstår en sista korrläsning, och layout (vilket även denna gång görs av min dotter), sedan dyker boken upp på nätet och här på bloggen. Det känns högtidligt. Alla tre böckerna är del av samma tankekropp. Men var och en av dem har sin unika själ. Det märks tydligt här under slutredigeringen. Samtalsboken och boken om nomadologi, eller Studier av förändring, i rörelse, har skrivits mer eller mindre i ett flöde och parallellt. Först var tanken att få dem utgivna på förlag, som pappersbok, och det blev några vändor fram och tillbaka. Jag fick ett kontrakt, men det föll på allt för höga krav på tryckbidrag. Lite besviken blev jag allt, men idag är jag nöjd med hur det blev. Jag ser att samtalsboken får spridning och med utgångspunkt i antalet nedladdningar (vilket så klart är ett trubbigt mått) är den boken min mest lästa. Det gör slutredigeringen av denna bok och dagen som just inletts än mer ödesmättad. Jag har svårt att tänka på något annat. Därför delar jag även idag med mig av en passage från bokens inledning.

Arbetet med slutredigeringen av den sista boken får anstå till efter sommaren för nu går det akademiska året in i sin allra mest hektiska period. Om några veckor inleds examensarbetskursen och därefter brukar det bara smälla till så är det sommar. Blogga går bra även under hektiska arbetsperioder, för det är ett slags tankens fristad, men att jobba med böcker som är ett mycket mer långsamt medium är svårt. Jag har några artiklar att jobba med under de sällsynta skrivdagar som finns inbokade i almanackan. Vill inte pressa mig och har lärt mig den hårda vägen var min gräns går. Dessutom räcker det att ge ut en bok per år. Vad som händer sedan, vad jag ska göra efter att serien böcker på temat kulturvetenskap och hållbarhet avslutats vet jag inte. Vill inte lägga upp allt för detaljerade planer för det hämmar tänkandet. Jag är nomad i själ och hjärta och har svårt att hålla fast vid saker och ting. Mitt intellekt är lika rörligt som jag är flexibel. Först i efterhand vet jag vad jag vill och vad som fungerar. Kanske kommer det en bloggpost till i eftermiddag, jag vet aldrig när inspirationen rinner till, men nu ska jag fokusera på redigeringsarbete.

Nomadologi handlar om att lära sig hantera komplexiteten och förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka möjligheter till och förutsättningar för förändring. Det handlar alltså mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Den som vill forska om och förstå kultur måste röra sig med och förändras, tillsammans med det man studerar: Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer vad som är den bästa metoden och materialet. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som är funktionellt är bra, det dysfunktionella är dåligt. Närmare än så går inte att komma en definition av nomadologin. Därför är detta en metodbok för studier av kultur, snarare än en bok om kulturvetenskaplig metod. Teorin och metoden är invävd i texten och presenteras tillsammans med resultatet, eller hellre: Teorin, metoden och resultatet är delar av samma helhet som läggs i läsarens händer för att främja förståelse för förändring. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill, och förstår man förutsättningarna för förändring ökar chansen att fler inser att kulturen redan idag är resultatet av kollektiv handling. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot ett mål.

Kulturvetenskapliga texter kan och bör utmana. Här handlar det inte om att leda något i bevis, utan om att uppmuntra till reflektion, om att lära sig tänka nytt och förbi det givna. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram, den är ett resultat man bara kan hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför. Boken är ett slags arena för samtal. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar, i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs aktiva läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i en framställning som denna faller boken platt till marken. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.