Reflektioner rörande religion 2

Självklarheter är alltid tidsbundna fenomen. Det som anses självklart idag är något annat än det som var självklart igår. Sekularism till exempel betraktas idag av många som norm och självklarhet. Den som inte är religiös behöver därför inte förklara sig och får inga frågor om sin livshållning. Den som tror däremot måste förklara sig och svara på kritik och får inte sällan finna sig i att betraktas som en knäppgök. Detta intresserar mig, för det har med kultur att göra. Trots att det västerländska samhället i allmänhet och det Svenska i synnerhet vilar stadigt på en religiös grund (läst Nya Testamentet om du inte tror mig, det är en 2000 år gammal text som känns väldigt aktuell, just på grund av att vårt moderna, västerländska samhälle vilar tungt på just den texten) bortses detta från i samhällsdebatten, där det ofta låter som att religionen framgångsrikt rensats ut, vilket inte är fallet. Mänsklighetens religiösa historia är enormt mycket längre än dess sekulära och detta präglar självklart även den moderna kulturen, även om kunskapen om var, när och hur är dålig.

Religion, tänker många, är något primitivt som vi lämnat bakom oss. Fast vad bygger man den tanken på? Knappas studier av hur religion praktiseras idag i alla fall, för den moderna teologin har mycket lite med vanföreställningen om vad det innebär att vara troende att göra. Den som avfärdar religion med argument som går ut på att ingen vid sunda vätskor kan tro på en gubbe som sitter på ett moln, eller med argumentet att vetenskapen visat att bibelns skapelseberättelse är fel, är ovetenskaplig och dåligt insatt i frågan. Även religionen har utvecklats, i samspel med vetenskapen. Det är bara hårdnackade dogmatiker som litar på bibelns bokstav. Fundamentalister och bokstavstroende finns dock överallt, inte bara i kyrkan, och alla tänkande människor, troende och ateister kan förenas i kritiken av dessa och deras sätt att resonera. Religion handlar om tro, om förmågan att förundras och om allt det i livet och världen som det inte går att veta något säkert om. Det finns därför ingen motsättning mellan vetenskap och religion, och det finns dessutom många religiösa som inte tror på Gud. Teologin är därför på många sätt mer öppen än vetenskapen och det finns en mycket dynamisk debatt i många religiösa forum. Och eftersom livet består av väldigt mycket som vetenskapen saknar svar på behövs religionen också. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Alltid både och, liksom om förmågan att veta vad som behövs var, när och hur. Detta borde vi samtala mycket mer om istället för att avfärda, fördöma och predika den enda vägens "religion".

Jag läser debattartikeln i DN, av företrädare för den kristna kyrkan, Islam och judendomen, med stort intresse och tänker vidare med hjälp av deras ord, om det moderna samhället och om Sverige idag. Det som får mig att vilja skriva om detta är det ovetenskapliga förhållningssätt till kyrkan som sprider sig förfärande snabbt i samhället och som går ut på att all religion bör fördömas, urskiljningslöst, eftersom IS begår terrordåd i namn av Islam. Om en fundamentalism ersätts med en annan är ingenting vunnet. Vi behöver samtala om detta, och debattartikeln är en så god utgångspunkt för att reflekterande samtal som något. Prästerna skriver:

Det brutala mordet på den katolske prästen Jacques Hamel har gett terrorn på europeisk mark ett nytt ansikte. Att en präst avrättas vid altaret har särskild symbolkraft. Det är inte första gången i historien sådant sker och vi vet att kyrkor, synagogor, moskéer och andra helgedomar på många platser i världen är utsatta för våldsdåd.

Vi lever i en orolig tid där mycket förändras snabbt. Människor flyr i massor och folk rör sig snabbare idag än förr i tiden. Som en konsekvens av kriget i Syrien, otaliga oroligheter, förföljelser och svält är det många som väljer att söka sig till mer privilegierade delar av världen, som till exempel Sverige. Vi skulle gjort samma sak om det utbröt krig här, och jag menar att vi har ett ansvar att ta emot och hjälpa så många vi kan. Vi är alla människor och vi delar den här planeten med resten av livet på jorden. Enkelt är det på inget sätt, men att förneka problemen eller sticka huvudet i sanden, bygga murar eller drömma sig tillbaka till ett förlorat sagoland, är mer problematiskt än att öppna våra hjärtan och tillsammans försöka lösa problemen vi står inför. Det finns ingen väg tillbaka, bara olika vägar fram. Och ska vi kunna komma framåt måste vi blicka bakåt, och eftersom det bara är vi i västvärlden som övergivit religionen (och även där är det långt ifrån alla som håller med) tvingas vi förhålla oss även till den i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle tillsammans. Inget är självklart och det finns inga givna svar, men de flesta människor i världen kan enas om att IS terrordåd är förfärliga, oavsett vem som drabbas. Att blanda samman IS med religion är djupt orättvist och även ovetenskapligt, och att sätta likhetstecken mellan IS och Islam är förkastligt.

Varje gång en människa fråntas liv och värdighet är det ett angrepp på den tro som utgår från att alla människor är skapade av Gud. Likväl väcker ett våldsdåd utfört i ett Guds hus särskilda känslor av vrede, förvirring och rädsla. Finns det inga som helst gränser för barbariet? Hur skyddar vi oss om inte ens heliga platser är fredade längre?

Vad är heligt? Kyrkan har inte monopol på helighet, och även det sekulära samhället håller saker för heliga. Heligt är det som anses okränkbart och viktigare än något annat, det är kulturellt upprätthållna föreställningar om vad som är viktigt i ett samhälle. Länge var det kyrkan som bestämde, men idag harkyrkans makt över livet och vardagen utarmats. Det är bra tycker jag, för det som är heligt för mig kanske inte är det för dig och ingen ska bestämma över någon annan om dessa saker. Därför är det så viktigt med dialog och att mötas med ett öppet sinne. Gör man det är jag övertygad om att man kommer upptäcka att det är mer som förenar än skiljer oss människor åt, oavsett varifrån man kommer och om man är troende eller ej. Det är fundamentalismen som är problemet, oavsett hur den tar sig uttryck. Bara den som är övertygad om att hen sitter inne med den enda sanningen dödar för sin tro. Alla som inser att ingenting är så enkelt, att livet och världen är komplex och kräver kompromisser, kan förenas. Om man bara inser det, att det inte finns några givna svar på avgörande frågor. Kan företrädare för olika religioner mötas och gå samman borde även ateister kunna ansluta sig till samtalet.

Terrorhandlingar i religionens namn är avskyvärda och ska fördömas. Brott i Guds namn är ett mörkt stråk i världsreligionernas historia. Som ledare inom judendom, kristendom och islam tar vi starkt avstånd från allt religiöst motiverat våld. Vi vill lyfta fram tro, kunskap och kultur som motkrafter.

Här finns en öppning och en väg fram. Förståelse för tro och kunskap om kultur är viktiga förutsättningar för byggandet av ett hållbart samhälle. Tillsammans kan vi lösa alla problem, men då gäller det att vi kan lyssna på och samtala med varandra. Ensidiga avfärdanden är lika problematiska oavsett vem som avfärdar och med stöd i vad. Varken den som tror eller den som anser sig veta har automatiskt rätt. Kulturen vilar inte på något fundament, den uppstår mellan människor och ingen har monopol på den enda rätta tolkningen. Utan samtal och en ömsesidig vilja att lyssna på varandra är vi alla dömda till undergång. Detta har kyrkans företrädare insett, och det måste även politikerna och vetenskapen göra. Ingen instans har alla svar på alla frågor, livet är helt enkelt allt för komplext för att tvingas in i någon på förhand uppgjord mall.

Terrorns orsaker är komplexa, men det är typiskt för all terror att den försöker dra stöd från heliga texter och/eller politiska respektive ideologiska doktriner. Terrorhandlingar som utförs i islams namn vanhedrar religionen. Terrorismens orsaker är dock mer omfattande och beror på allt från geopolitiska faktorer i historia och nutid, som kolonialism och vapenhandel, till värderingskrockar, växande sociala klyftor och psykisk ohälsa. 

Självklart är det så. Det finns inga enkla svar på denna typ av frågor. Inser vi bara det är halva jobbet gjort. Den som tror att ett förbud mot Islam eller religion skulle lösa något är mer än lovligt korkad.

Därför är det i dessa tider viktigt att påminna sig om att generaliseringar och polariseringar är dåliga hjälpredor för att förstå och bekämpa fundamentalism och extremism. Att svara på terrorhot med upprop till kulturkamp vore ödesdigert. Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan. I Europa har judar, kristna och muslimer levt som goda grannar förr, vilket de gör än i dag. Varken terror eller religionsfobier ska tillåtas rasera detta och så osämja mellan oss.

Bara genom att jobba tillsammans och med stöd i ömsesidig förståelse för varandra och både likheter och olikheter i tanke och handling går det att nå hållbarhet. Förståelse för religion och dess karaktär och roll är en viktig byggsten. Därför är debattartikeln så viktig, för den innehåller en utsträckt hand och en vädjan om samtal. Vi måste börja lyssna på varandra. Ingen kan tvinga någon annan att hålla med, så vad har vi att förlora?

Reflektioner rörande religion 1

Livet är liksom jaget och samhället en helhet. Inte harmoniska helheter, disparata hopplock av mer eller mindre sammanhållna element. Harmoni är en dröm, ett idealtillstånd att hoppas på. Endast vid korta ögonblick eller sällsynta perioder råder harmoni. För det mesta handlar tillvaron om en kamp för överlevnad och för att få allt att gå ihop. Det gäller under semestern liksom i vardagen, för individen, samhället, mänskligheten och livet på jorden som helhet. Kunskap är viktigt, det återkommer jag ofta till, men lika viktigt är förståelsen för allt man inte vet, och allt som inte går att veta något om. Även kunskapen och vetenskapen är en helhet som bara delvis hänger ihop och går att förstå. 

För att nå hållbarhet är det viktigt att sträva efter kunskap och visshet, men lika viktigt är det att acceptera det ovetbara. Jag tänker mig detta som en serie poster på temat religion, för det känns angeläget. Jag ser en tydlig rörelse i kulturen som handlar om tro och religion, ett slags radikalisering. Dels finns det radikala religiösa rörelser, dels uppvisar motståndet mot kyrkan i allmänhet och mot Islam i synnerhet allt tydligare tecken på radikalisering. Kritiken mot religionen antar allt mer dogmatiska former och avfärdandet allt som kyrkan står för blir allt mer fundametalistiskt. Ibland låter det som om det var vetenskapligt bevisat att Gud inte existerar, vilket är en befängd tanke, för dels bevisar vetenskapen ingenting, dels går det inte att bevisa icke-existensen av ett så pass mångtydigt begrepp som Gud. Jag tar skarpt avstånd från båda lägren och oroas över polariseringen. Jag söker förståelse för livets, jagets och samhällets komplexitet, inga absoluta svar. Därför läser jag med stort intresse debattartikeln i DN, av företrädare för den kristna kyrkan, Islam och Judendomen och replikerna som den genererar och tänker att dessa texter kan bli ett bra underlag till reflektioner över religion och synen på kyrkan.

Livet är fyllt av obegripliga inslag och allt hänger som sagt inte ihop i en harmonisk helhet. Meningen med livet är liksom sanningen ingenting som ligger dolt i världen, det är saker som skapas kulturellt. Och religionens domän är allt det som inte går att veta något säkert om, det är en tanke jag utvecklat i en tidigare post. Därför är, som jag sed det, tanken på att det finns en motsättning mellan religion och vetenskap felaktig. Den tanken finns i båda lägren, och är en fundamentalistisk tanke oavsett om den formuleras av företrädare för vetenskap eller religion. Det finns som jag ser det olika grader av möjlighet att nå insikt, dels det vetbara, dels det som bara går att ana, dels det ovetbara. Vetenskapen handlar om det vetbara, hermeneutisk kulturvetenskap om det vaga, det som bara går att ana och religionen lämpar sig för det ovetbara. Och relationen mellan är dynamisk. Det finns inga absoluta gränser mellan det ena och det andra. Samhället och kultren uppstår och förändras i möten mellan.

Just nu, som ett slags reaktion på terrorn som IS utövar, är det som ALL religion måste fördömas. Islam i synnerhet, men även Svenska kyrkan. Judendom talas det av lätt förklarliga skäl relativt tyst om. Därför är det intressant att företrädare för världsreligionerna uttalar sig gemensamt, och detta vill jag skriva om, för jag menar att det är viktigt att samtala om. Vad är religion och vilken funktion kan den fylla, för individer och för samhällen, för mänskligheten? Det vill jag skriva om, och debattartikeln är en bra utgångspunkt.

Nu är jag emellertid på väg till Valhalla för att bada bastu. Ute regnar det och det känns som sommaren är slut. En vecka till har jag dock semester, och idag ska jag bara vara, utan krav. Återkommer senare idag (troligen) eller i morgon (kanske, vill inte lova något) med fler reflektioner rörande religion. Viktigt att inte hasta över frågan, därtill är den allt för komplex och jag behöver tänka lite mer om var jag står och hur jag tänker innan jag fortsätter reflektionen.

Bildning, censur, tryckfrihet och demokrati

Igår ägnade jag hela dagen åt att försöka slutföra renoveringen av vardagsrummet. Det tog hela dagen och ändå är jag inte riktigt klar. Det blir dock bra och den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge. Ända sedan jag flyttade hit 2008 har jag tänkt fixa till vardagsrummet, men det har ständigt kommit saker emellan, och badrummet, köket och toaletten var i mer behov av renovering. Annat har känts viktigare, som att skriva, läsa, lära och leva. Ytan får aldrig överordnas innehållet, och eftersom jag trivs bättre i min nuvarande lägenhet än i någon annan lägenhet jag bott i har renoveringen fått anstå, tills nu. Innan semestern är slut blir jag klar. Exakt en vecka kvar idag, sedan börjar nästa arbetsår. Jag ser fram emot att börja jobba igen, och sommaren har verkligen varit kravlös och rekreerande.

Samhället, det öppna samhället, är hotat och behöver försvaras. Men hur? Om det handlar ytterst mina studier om kultur och jag har svårt att tänka mig något viktigare och mer meningsfullt än att ägna sig åt det, åt försvaret av kunskapen mot allt som hotar den. Tyckandet, till exempel, som sprider sig som en löpeld i samhällsdebatten och som försvårar arbetet med kunskapen. Om det skriver Aase Berg i DN. Alla kan ha och skaffa sig en åsikt, men det är inte samma sak som kunskap. Den insikten och gränsen mellan åsikter och argument är viktig att försvara!

När jag skriver är jag fri! Det är så skönt att kunna skriva och publicera vad man vill. Jag är ärligt tacksam över den stolta svenska Tryckfrihetsförordningen, grundlagen som gör att vi kan leva utan censur.

Eller vänta. Utan uppenbar och tydlig censur, menar jag.

Censur är maktens verktyg mot medborgarna, och Tryckfrihetsförordningen förhindrar utövandet av censur. I alla fall den organiserade och systematiska censuren. Det finns dock andra sätt att tysta frihetens röst och argumenten för att göra det är ofta förrädiskt svåra att värja sig mot. Det finns massa åsikter som ingen vill höra och uttryck som är så pass vidriga att ingen skulle sakna dem om de tystades. Yttrandefriheten handlar dock inte om god smak eller moral, utan om friheten att uttrycka sig. Det är inte människans, utan ordens och tankarnas frihet. Börjar man tumma på den friheten, oavsett vilket skäl som anförs, är man ute på ett sluttande plan. Det är oerhört viktigt att påminna sig om.  

I höstas gav jag ut en diktsamling med titeln ”Hackers”, omslaget föreställer en naken kvinna med stora bröst – en skränig, gräll och samtidigt inåtvänt drömmande blandning av Venus från Willendorf och prostituerad, målad av Ulf Malmgren. Jag ser henne som en trojansk häst, en hacker i den påbjudna kvinnligheten. Mycket riktigt krävdes det list för att ge henne tillträde till sociala medier. När omslaget spreds på Facebook och Instagram förbjöds inläggen omedelbart och togs bort, till och med från Bonniers Instagramkonto. Tills konstnären Marianne Lindberg De Geer kom på att man kunde lägga tumme, pekfinger och långfinger över omslagstjejens censurerbara kroppsdelar och fota av omslaget för att på så vis hacka in den förbjudna nakenheten.

Sociala medier lyder under andra lagar än det tryckta ordet. Vad som värderas högt och vad som avlägsnas av censurinstansen har väldigt lite att göra med Tryckfrihetsförordningen eller dess underavdelning Yttrandefriheten. Mitt bokomslag är bara ett exempel i mängden. Det är ett välkänt faktum att rasism och sexism regelmässigt passerar censuren på Facebook och Instagram medan seriösa konstverk med nakna kroppar förbjuds.

Det finns en tyngd i tryckta medier, ett allvar som mattas av men också lättas upp i de mer fladdriga och ytliga sociala medierna. Framtiden får utvisa om det är bra eller dåligt, om vi är mogna nog att hantera den internetbaserade lättvindighetens ökade gränslöshet. Det lutar åt att vi kommer fejla. Tillgången till tryckta medier blir allt mer en klassfråga, eftersom det är så satans dyrt att prenumerera på papperstidningar.

Och självförtroendet som krävs för att yttra sig komplext och seriöst trots att alla vill ha snabba kickar, det är också en klassfråga.

Mycket kan sägas om detta och alla har nog en åsikt. Att tycka något är enkelt, men att skapa och hantera argument och att resonera kring frågan med stöd i kunskaper är svårt. Den förmågan måste försvaras lika ihärdigt som Tryckfrihetsförordningen och yttrandefriheten, annars kommer friheten att uttrycka sig snart att urholkas och på sikt försvinna. Maktens vilja att reglera den stora massan och säkra sin egen makt är allt för stark för att en lag ska kunna förhindra att så sker. Lagar kan ändras, även grundlagar. Därför krävs det att folket försvarar demokratin, öppenheten och individens friheter att uttrycka sig. Om det förvandlas till en klassfråga är vi alla illa ute. Mitt engagemang för bildning är ett led i det arbetet, en del av försvaret för det öppna samhället. Det är ingen åsikt jag har, det är ett vetenskapligt argument. Jag tror på samtalet, för ett lärt samtal är en öppen plats där argument kan brytas mot varandra och där kunskapen är i centrum. Debatten kritiserar jag, för det är ett verktyg för makt och en plats för åsikter och tyckande, där allt handlar om att vinna. Sociala medier liknar debatten mer än samtalet, samtidigt som det finns möjlighet att länka till och läsa bloggar som mer liknar samtal.

Klicokratin som växt fram är ett hot mot kunskapen och allt vad fördjupning och reflektion heter, och den leder till ett slags censur, för bara den som skriker högst och det som genererar mest klick syns och hörs. Donald Trump är en typ av politiker som skapats av samtiden, och han bryr sig som bekant föga om kunskap, argument och utbyte. Han menar, liksom Jimmie Åkesson, att känslan och åsikten är mer sann än kunskapen och argumenten. Och eftersom deras makt finns i det dolda behövs heller inget annat. Kunskapen blir överflödig. Populisternas framgångar är resultatet av att kunskapen förlorat mark till åsikten, vilket är ett av demokratins alla dilemman. Problemet med populisterna är att de inte lyssnar, de till och med avfärdar all kritik som illvilja och lögn. Jag roade mig med att jämföra Trumps och Obamas Twitterkonton. Trump följer  45 konton (som till övervägande del är hans egna eller hans medarbetares), medan Obama följer 635 000 konton (mitt bland annat). Det säger naturligtvis ingenting egentligen, men skillnaden är i alla fall talande. Om Trump skulle vinna, vad blir han då för typ av president? En lyssnande, eller en dikterande? Populister söker stöd i känslorna för att få makt, men när målet väl är nått gör de allt för att för att hindra andra att kritisera dem. Titta bara hur Kent Ekeroth agerar, hur han ser på Yttrandefriheten i Sverige. Det är en försmak om vilket samhälle vi får om tyckande ges företräde framför argument, och vi är i förfärande snabb takt på väg i en sådan riktning.

Kommer ni till exempel ihåg ”tyck till”-knappen? För några år sen fanns det ett klickfält på många webbsidor som hette ”tyck till”. Gräsrötterna fick lov att tycka lite av varje om ditten och datten. Det ligger i sakens natur att det handlade om placebo. Terapi. Här är kommentarsfältet som populasen kan fylla i om de vill tro att deras tyckande spelar roll, att de har blivit lyssnade på och sedda.

Jag har alltid tyckt att ”tyck till”-knappen var förnedrande, förringande. Att trycka på den påminde vagt om det underkuvande oskicket hos en del författare att inleda sina boktitlar ”En liten bok om… ”. Som för att desarmera det tryckta ordets inneboende kraft/ hotfullhet och dra ner boken till en inbillad folklighetsnivå – det här är visserligen en tryckt text men den är liten och snäll och inte alls farlig.

Jag skulle vilja se någon som vet sitt eget monumentala värde trycka på ”tyck till”-knappen eller ge ut ”En liten bok om…”, typ nu kommer Jan Guillou med ”En liten bok om Mellanöstern’” eller Elisabeth Massi Fritz med ”En liten bok om sexuella övergrepp”. Nej, just det.

Vad är viktigt, på riktigt? Den frågan måste ställas oftare. Det är ett ämne som behöver samtalas om. Kommentatorsfälten är lika vedervärdiga som skyttegravarna under första världskriget. Friheten att uttrycka sig missbrukas ofta på nätet (kanske för att det är så enkelt), och misstas för friheten att uttrycka sina åsikter. Problemet är att alla kan ha en åsikt, men det räcker inte för att bygga ett hållbart samhälle. Åsikter kan aldrig bemötas med annat än andra åsikter, och mina åsikter är lika goda som dina. Argument däremot kan granskas och resoneras kring. Jag kan förstå och respektera dina argument även om jag inte håller med. Och i mötet mellan argument kan det bästa argumentet vinna utan att det blir en prestigeförlust för den som för fram det. När endast åsikter möts blir det lätt känslosamt, och det är då som hatet och hoten kommer. Yttrandefriheten handlar om att försvara rätten att uttrycka sig, men om den endast används till att uttrycka åsikter förlorar den sitt syfte. Därför är populismen så farlig, för den talar till känslorna mer än till förnuftet. Det finns bara åsikter om vi och dem, inga argument som håller för granskning. Därför är det viktigt att det går och att man kan tala om det som är viktigt, på riktigt, vilket är svårt. Krisen i skolan är samhällets och demokratins kris, för det är i skolan man lär sig argumentera. Åsikter behöver man inte lära sig, de har man ändå.

Jenny Högströms nyligen utkomna debutdiktsamling heter förresten ”En liten bok om kött och chark”, självklart en drift med förminskandets lismande ödmjukhet.

Den som tar sig själv och sitt uppdrag på allvar inser att seriöst skrivande aldrig kan uppnås genom självförminskande. Den som tycker istället för att hävda eller ifrågasätta gör sig mindre än hen är. Att ge sig in i hårdare positioner av analys, debatt och kritiskt tänkande – det vill säga gränslägen där Tryckfrihetsförordningen är relevant - är en frihet som kräver mod och självförtroende.

Instämmer! Att stå upp för sina åsikter och möta andras tankar i ett samtal kräver mod, kunskap och analysförmåga. Att använda yttrandefriheten för att anonymt hata och hota på nätet är fegt och kräver ingen som helst kunskap eller kompetens. Yttrandefriheten är friheten att uttrycka MINA åsikter, det vill säga åsikter som jag står för, kan försvara och anser viktiga. Friheten att uttrycka åsikter, vilka som helst, är de anonyma åsikternas frihet. Om demokratin reduceras till en åsiktsdebatt där det är viktigare vem som vann än vad som blev sagt och vad man kommer fram till, har vi snart inget demokratiskt samhälle. Utan argument finns inget fundament att bygga något varaktigt på. Utan förståelse för kunskap blir skolan till en meningslös transportsträcka, och utan bildning förvandlas samhällsdebatten till en fråga om vem som låter och hörs mest.

De sociala medierna har gjort tryckfrihet till tyckfrihet. Att tycka är ett opium för folket. För att inte tala om tyckandets vidareutveckling: lajkandet. I dag tycks det inte längre till, det lajkas i stället, det vill säga det tycks utan minsta ambition att förklara eller underbygga. Är det yttrandefrihet att kunna trycka gilla? Vad är det samhället sysslar med när tung debatt devalveras till blixtsnabba åsikter utan motivering?

Den senaste tidens prioriteringar på Facebook – att bilden och videon ges större värde i flödet än skrivna statusar – leder ännu längre bort från allvaret.

Vi är ute på ett sluttande plan. Inte minst därför känns det inspirerande att börja jobba igen. Tre böcker planerar jag att publicera under året. Inte på något förlag som varit min ambition i skrivandet, men på nätet i form av länkar till pdf-dokument. Det får bli så. Förlagsbranschen är också i kris, liksom papperstidningarna. Samhället förvandlas i snabb takt. Digitaliseringsvågen sveper med sig allt och alla, utan eftertanke. Allt var inte bättre förr, men det betyder inte att allt som är nytt är riskfritt och önskvärt. Viktiga värden kan gå förlorade om allt för mycket förändras allt för snabbt. Tryckfriheten och yttrandefriheten, till exempel. Kunskapen, bildningen och de goda argumenten, liksom förmågan att samtala. Vad händer med analysen när allt handlar om likes och jakt på snabb tillfredsställelse av känslor? 

Visst kan även bild- och videokonsten vara komplex, men här snackar vi inte om konst. Bilden på sociala medier funkar mer som ett slags babygym för vuxna, alltså de där grejerna som hängs upp i en ställning ovanför försvarslösa bebisar som ligger som skalbaggar på rygg och utan kommentar tvingas iaktta en konstgjord apelsin, en debilt leende anka och en överdimensionerad nyckelknippa av plast.

Infantilisering är också en form av censur, och att tillåta sig själv att vara slapp och korkad är den värsta sortens självcensur. Det finns inga individuella hinder för att bli en intelligent varelse, och nej, kom inte dragande med generna. Den kusliga sanningen är att det är marknaden som motarbetar vår intelligens, eftersom intelligenta människor finner andra njutningar än konsumtionens snabbkickar.

Förmågan att uppskatta det komplexa, det som har ett varaktigt värde, måste utvecklas. Och för att förmågan ska kunna utvecklas krävs tid, resurser, insikt om dess värde. Det krävs förståelse för värdet av uppskjutna belöningar. Bildning är ett värde som varar. Bildning blir mer värdefull ju mer tid och möda man lägger på den. Friheten att tjäna pengar på allt fördummar och när skolan blir en marknad är det kunskapen som offras först. Sedan finns snart inget skydd kvar mot alla krafter som hotar det öppna och demokratiska samhället.

En demokrati som vill stå oberoende av den fördummande kapitalismen borde fatta att tryckfrihet och yttrandefrihet är meningslösa utan folk som har nåt vettigt att säga. Den borde fatta vikten av kultur, utbildning och inte minst: ­välutvecklade möjligheter till psykisk mognad. Det vill säga växa mer inåt och tycka mindre utåt. Det gapar ett hål där idag: det enda valet man har i form av självanalys är att syssla med olika sorters flummig självhjälp, typ att bli mindfulvidskeplig aurakärring, gå på peppcoaching i  alfahanneledarskap eller börja tro på gud. Psykvården är i stort sett oåtkomlig till och med för dem som ­behöver den. Och det är fler än man tror som behöver den, av skäl som borde stå solklara för er när ni har läst den här artikeln eller, för all del, kollat en halvtimme på teve.

Utan KUNSKAPEN i centrum finns ingen demokrati. Pengar är ett VERKTYG, inte ett mål. Det handlar om framtiden och det som gör oss till människor. Humaniora är vetenskapen om det mänskliga, det som gör oss till dem vi betraktas oss som, till dem vi vill vara. Människa är en komplex helhet som liksom demokratin och öppenheten måste försvaras mot en hel massa olika hot.

Ingen mår bra av att infantiliseras. Regression är som knark: kul i  början, kostar mer än det smakar i längden. Lättköpt frihet slår ofta över i fångenskap.

Det är alltså knappast troligt att politiska instanser kommer behöva gå in och mecka med grundlagen för att censurera oss. Det finns betydligt subtilare medel om man vill göra Tryckfrihetsförordningen uddlös.

Hoten mot demokratin, öppenheten, kunskapen och allt annat som är förutsättningar för hållbarhet, kommer inifrån. Det vi som löser upp grunden för samhället. Hotet kommer inte utifrån.

Dessutom är det är svårt att peka på censurmekanismer från vänsterhåll eftersom man då omedelbart avfärdas med det svepande begreppet politiskt korrekt. Hur specifikt och välgrundat ett vänsterargument än är så kan det i socialt accepterad paranoia avfärdas av meningsmotståndare som ett slags ogenomtänkt grummel, en allestädes närvarande vänsterströmning utan fokus.

Så blir det är förmågan att skilja en åsikt från ett välgrundat argument gått förlorad. Det är kunskapen som reduceras när förmågan att se och förstå försvinner, inte tyckandet. Åsikterna vinner över argumenten i kraft av sin förföriska enkelhet och skenbara demokrati. Alla kan ha en åsikt, men om alla åsikter betraktas som lika goda, bra och önskvärda, finns inget som kan hindra framväxten av ett samhälle som gör kommentatorsfälten till norm. Talet om åsiktskorridorer, PK-maffian och mediernas vänstervridning är åsikter, inga argument. Det är resultat av tyckande som inte håller för en granskning. 

Känslan av att bli censurerad har kidnappats av högervridna ledarskribenter samt av bittra nättroll, rasister och ytterkantspolitiker med inre armbindel. Men alltså, jag är vänster, och jag känner mig minsann också fett censurerad ­eftersom ingen fattar vad jag ­säger om jag inte gör mig dummare än jag är. Jag slåss varje dag för att behålla min hjärna och tänka komplexa tankar i ett infantiliserande idiotsamhälle som vill göra mig till ­medhårslajkande mainstream.

Men det får man förstås inte säga i det här jävla landet!

Jag ser som sagt fram emot att börja jobba igen. Kunskapen måste försvaras, men just nu har jag lite lister som behöver sågas till och spikas fast. Jag har semester och behöver känna mig fri. Därför sätter jag punkt nu, men jag återkommer inom kort med fler tankar och argument.

Kultur, rasism, Palme, fördomar och ynklig rädsla

Värderingar talades det om i början av sommaren. Svenska värderingar. Om flyktingar talades det mindre. Den frågan var aktuell framförallt under hösten och i början av året. Sedan drabbades Frankrike än en gång av ett attentat. Som det verkar var det ett attentat med muslimska förtecken, vilket jag tvekar att skriva, för muslimer är lika lite som någon annan folkgrupp terrorister. Brott som utförs av Ku Klux Klan anses ju inte vara kristna, så varför skulle muslimer vara mer benägna än andra att ta till våld? Inget av detta är nytt, tyvärr. Det är samma gamla vanliga visa som vevas om och om igen.

Det är alltid de där andra som kräver och hotar och som inte uppför sig som man borde, som "vi" gör och som "vi" anser att man bör. Att lyssna på det som sägs om kultur, för mig som kulturforskare, är plågsamt. Det är som att tvinga en med absolut gehör att lyssna på Ingvar Oldsberg som sjunger schlagers. Så många felaktigheter, orimligheter, missförstånd och långtgående slutsatser utan grund, så mycket fördomar och undertryckt rädsla och inte så lite hat förklätt till omsorg om kvinnorna, barnen eller det svenska. Jag försöker släcka bränderna där det går, men tendenserna finns överallt. De andra och det ovana ses som ett hot och rädslan sprider sig.

För att rädda det som räddas kan gör de som säger sig värna det svenska, det upplysta och rätta, allt de kan för att sprida bilden av muslimerna som det stora hotet. Kritiken sägs vara objektiv och riktar sig mot de misshagliga uttrycken, inte mot människorna. Slöjan är en av sakerna som fördöms, liksom gruppvåldtäkter, halalslakt och imamer. Allt som är annorlunda är man kritisk mot, och kritiken förs fram för att värna det goda, svenska, invanda och normala. Fast ingen lyckas beskriva vad det där unikt svenska skulle bestå i. Värderingar i allmänhet vill man inte tala om, eller det faktum att ojämlikheten är stor och utbredd i Sverige och att svenska kvinnor drabbas av mångfalt fler övergrepp av svenska män an av ensamkommande flyktingbarn från Afrika. Det faktum att svenska djur fraktas långa sträckor under vidriga förhållanden för att slaktas på ett allt annat än värdigt sätt förtigs också. Präster som Anders Paradis som utövade exorcism eller katolska präster som förgripit sig på unga pojkar avfärdas som olycksfall i arbetet. Svenska män som begår övergrepp viftas bort som en fyllegrej, och i dessa grilltider är det ingen som vågar andas något om djurskydd för svenska djur. Och det faktum att halalslakt och judisk kosherslakt är i princip samma sak förtigs. Det är de andra och deras vanor, deras kultur, som fördöms. Och för säkerhets skull anses det vara bättre att stoppa alla muslimer och allt som är främmande. Om det är att värna det svenska tar jag avstånd från svenskhet för det kan jag aldrig acceptera.

Idag är det muslimerna som betraktas som det stora hotet. Igår var det svartskallarna, och för några decennier sedan var det bönderna som kom i horder från den brutala landsbygden och störde ordningen i de svenska, civiliserade städerna. När jag växte upp spreds det berättelser om hur turkar och jugoslaver slaktade grisar i badkaret och bröt upp parketten för att odla potatis i vardagsrummet. "Min kompis har sett det själv!". Samma berättelse spreds i början av seklet också, fast då var det bönder man förfasade sig över, som tog med sig sina primitiva seder från landsbygden in till den moderna staden. Fördomen om fördomar är att de andra har dem i överflöd, men jag och vi (moderna, svenskar) är mer upplysta än så. Gång på gång genom historien går människan i fällan och tror sig vara mer utvecklad och klokare än de där primitiva andra, som kommer hit och stör ordningen med sina (o)vanor och problematiska sätt att leva.

Olof Palme var en klok politiker som drevs av en vision om ett bättre, mer öppet och demokratiskt samhälle. Han ville något, och han ville inte bara saker för egen del, han inkluderade andra också och var öppen för olikhet. Hans Sverige var ett mer jämlikt och jämställt Sverige vars samhälle utgick från lagen och vars värderingar vilade på mänskliga rättigheter. Han visste att det svenska är något som ständig förändras i möten mellan människor. Han förstod att det inte finns någon väg tillbaka. Framförallt visste han vad fördomar gör med människor. Jag citerar några rader från hans radiotal från den 25 december 1965, samma år som jag föddes. Orden är fortfarande lika aktuella och viktiga att föra vidare idag.

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste.

Rasteorier har kanske inte slagit rot på allvar i vårt land, men nog finns det rasistiska tendenser under ytan. Ingen vill bli kallad rasist, men det finns väldigt gott om människor som gör skillnad på människor och människor och som på fullt allvar hävdar att en människas ursprung säger något om hens framtid. Det är tankar som vilar på rasistisk grund. Den som gör skillnad på människor och människor beroende på härkomst, religiös bekännelse eller på grund av klädsel, matvanor eller liknande tänker rasistiskt. Det är ALDRIG kulturer som möts, bara människor, olika människor.

Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser.

Värnandet av det svenska bottnar i en rädsla för att det svenska ska försvinna. Det är en fåfäng rädsla. Den liknar rädslan för att åldras. Visst finns det de som försöker fånga och kapsla in sin ungdom, men det är ett fåfängt försök, dömt att misslyckas. Det svenska kan bara värnas genom att bejakas och genom att bjuda in fler att engagera sig. Det svenska är och har aldrig varit statiskt, det förändras och har alltid förändrats. Det som anses svenskt idag är inte det samma som den som ansågs svenskt för när jag var ung, och det svenska kommer att vara annorlunda när nästa generation svenskar växer upp. Kultur är FÖRÄNDRING mer än något annat. Rädslan som riktas mot muslimer är alltså en patetisk rädsla för att förlora något som man aldrig haft. Rädslan är i sig ett misslyckande och en besvikelse. Den som räds muslimer som grupp är patetisk, för det finns ingen grund för rädslan. Att vara rädd för terrorattentat eller kritisera djurhållning, övergrepp eller uttryck för ojämlikhet är något helt annat, liksom att värna det man tror på. Det är bra och viktigt, men att ta ut sin egen rädsla och sina egna misslyckanden och besvikelser på 20% av jordens befolkning är befängt och fördomsfullt.

Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

Den som säger att det är viktigt att värna det svenska är rädd för att inte räcka till. Fast hotet kommer inte utifrån, det kommer inifrån. Ett svep över kommentatorsfälten på Avpixlat och andra forum för okunskap, rasism och rädsla för allt som är ovant visar vilka man lierar sig med när man luftar sina fördomar och försöker få dem att framstå som uttryck för stolt svenskhet. Det går bara att värna det förment svenska genom att kämpa för det goda, det går aldrig att uppnå det Sverigevännerna säger sig vilja uppnå genom att bygga murar, fördöma människor med annan härkomst eller andra vanor. Sverige blir Sverige genom att alla vi som bor här agerar i enlighet med det vi tror på och vet är bra, inte genom att underblåsa rädsla, fördomar och odla förakt för olikhet.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. 

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans.

Det går aldrig att bygga något varaktigt och hållbart på fördomar, rädsla eller okunskap. Därför kommer hotet inte utifrån, utan inifrån och det växer på nätet, på TV, på arbetsplatser och i sällskapslivet. Det spelar ingen roll hur mycket man är överens, en fördom är en fördom och alla försök att göra skillnad mellan människor med utgångspunkt i något annat än individers unika egenskaper och sätt att agera är rasism.

Konsten att tänka

Att tänka är en konst, liksom att förmedla tankar, få andra att tänka och att tänka tillsammans. Det är mitt jobb, att tänka, utveckla tankar och tänkande samt främja dessa egenskaper. Vetenskap handlar lika mycket om att tänka och värdera tankar som att upptäcka saker. Kunskapen står på tre ben: Tänka, upptäcka, värdera.

Som kulturvetare upptäcker jag inte så mycket. Jag tänker desto mer, och värderar hela tiden egna och andras tankar och upptäckter. Det är så samhället blir hållbart. Ju fler som tänker, upptäcker och värderas, desto mer hållbart blir samhället. Tyvärr uppskattas inte tänkande och värderande. Kanske för att det tar tid och för att det ofta går på tvärs mot hur det känns. Tänkande leder ofelbart och oupphörligt till att känslan utmanas och till upptäckten att vi människan alltid är mer lika än olika varandra.

Idag tycks det en massa, och reageras. Det klickas, gillas, mäts och jämförs. Vad, spelar inte så stor roll. Uppmärksamheten är det viktiga. Tänkande och värdering blir ett problem där tyckande och kännande är i fokus. Om det viktiga är hur det känns och att inte vara ensam med sin känsla skapas ett tryggt vi och ett hotfullt dem som förstärker känslan.

Allt fler känner att världen blivit mer hotfull och många anser att det är muslimernas fel. Så länge man nöjer sig med att tycka och reagera, utan att tänka och värdera, stärks den känslan, liksom (den skapade) gränsen mellan vi och dem. Vi som har de rätta värderingarna sluter oss samman mot dem som antas tänka annorlunda om vad det innebär att vara människa. Även om det saknas evidens för känslan och trots att det bara behövs en ytlig värdering av argumenten för att upptäcka att de saknar fog för sig. När tänkande och värderande satts på undantag finns inte längre något skydd mot känslan, och därför är det allt färre som förstår hur lätt det är att som individ och samhälle ledas fel. Känslans väg är vägen mot undergång, för den saknar det nödvändiga momentet av reflektion.

Saknas tid för eftertanke, möjlighet till återhämtning, marginaler och intresse för hur det verkligen är utelämnas vi till känslorna. Det är en farlig väg att gå. Därför behöver tänkande och värderande uppmärksammas mer och värderas högre.

Om drygt en vecka börjar jag jobba igen. Då måste tänkandet bli mer strukturerat och värderingen mer systematisk. Efter sex veckors ledighet är jag redo för ytterligare ett år. Jag har stora ambitioner för det kommande akademiska året. Tre böcker ska publiceras på nätet. Den första, om samtal och kultur, kommer i augusti/september. Den andra om nomadologi, om studier av förändring, i rörelse, kommer till jul eller i januari, och den sista om rhizomatiska ordningar kommer innan semestern. Det är planen. Och så ska jag påbörja en helt ny bok, om framtiden. Fast i grund och botten handlar allt jag gör om tänkande och värdering. Det är mitt arbete. Det är mitt liv.

Ett verkligt öppet samhälle och mångfald på riktigt

Det öppna samhället är den enda hållbara samhället. Murar ger bara skenbar trygghet. Det öppna samhället är dock ständigt hotat. Inte av bomber eller terrorister, utan av brist på eftertänksamhet och analys. Känslorna tenderar att vinna över förnuftet, om inte kunskapen verkligen sätts i centrum och det finns tid för analys, argument och samtal. När ekonomin och framförallt den strikt ekonomiska logiken överordnas snart sagt allt, när lönsamhet och effektivitet placeras i centrum och anses vara den enda vägen fram. Då kommer känslan av hot som ett brev på posten. När allt handlar om mig, om mitt och om mina chanser till lycka, kommer allt mer och allt fler andra att betraktas som ett hot mot den jag är och det jag har. Det öppna samhället är motsatsen till allt det där. Och idag är öppenheten, och solidariteten, jämställdheten och jämlikheten, liksom demokratin hotad. Hotet sägs komma utifrån, men det växer istället fram på insidan och mellan oss som lever där och som alla hungrar efter trygghet.

Först kommer känslan av hot, och sedan kommer logiken som riktar uppmärksamheten mot det som ger upphov till känslan. Ingen vet dock något om framtiden, så att anklaga någon eller några för saker som ännu inte hänt spär bara på rädslan och känslan av att vara utsatt för hot. Och när den känslan väl slagit rot överordnas den, av evolutionära skäl och skymmer sikten för andra, mer långsiktiga behov av trygghet. Därför offras öppenheten, och när den väl övergivits växer desperationen som polariserar och sliter isär. Det är en ond spiral.

Det öppna och mångkulturella samhället, finns det dem som hävdar, är en utopi och alla försök att skapa att sådant samhälle är dömt att misslyckas. Den som säger så har totalt missuppfattat tanken och visionen. Öppenhet och mångkultur är inte ett mål, det är en indikation på välstånd. Vill man inte så går det inte. När samhället är öppet och känslan av hot är låg kan fler och mer olika människor och livsstilar finna sig till ro utan att behöva försvara sitt sätt att leva och tänka. Det öppna samhället är allas ansvar, liksom det är en gemensam resurs. Det öppna, mångkulturella samhället är en gemensam angelägenhet, det är inte mitt eller vårt, det är allas. Därför kommer hotet inte utifrån, utan inifrån. Bara den som är del av samhället kan försvara öppenheten och mångfalden som är en förutsättning för hållbarheten.

Den där kakan som man måste välja om man ska äta eller spara, återkommer jag ofta till. Drömmen om en evighetsmaskin som man vet är en fysisk omöjlighet, men eftersom tanken är så oerhört lockande och problemen man står inför så enormt komplexa kan man inte värja sig, man fortsätter försöka för det är trots allt enklare än att inse faktum och acceptera situationen som den är och försöka lära sig hantera den. Det öppna samhället är en sådan kaka. Det går inte att bygga ett öppet samhälle bakom murar. Öppenheten måste vara verklig och omsatt i praktiken. Och mångfald är ett tillstånd som ingen grupp kan kontrollera, den måste leva sitt eget liv, annars är det inte mångfald.

Många är kallade att peka på faror och ropa på förbud, men få är utvalda att verkligen inse och äga förmågan att jobba med lösningar. Och känslorna styr utfallet. Om jag säger mig vara för öppenhet och mångfald kommer jag att dra på mig kritik och ställas till svars för eventuella attentat. Orkar, kan och vill jag det? Den som ropar på vargen behöver aldrig bekymra sig över något sådant, hen kan fortsätta ropa ännu högre om och när samhället drabbas; Vad var det jag sa?! Den logiken och det sättet att tänka och agera tar oss bort från öppenhet och mångfald. Inser vi det kan vi som förstår att öppenhet och mångfald är en förutsättning för hållbarhet kämpa för det goda, istället för mot det onda.

Så är det med öppenheten och mångfalden, att det handlar om kvaliteter som bara kan bejakas, aldrig skyddas. Bara genom att vara öppna kan öppenheten försvaras. Bara genom att riva murar och välkomna kan mångfald främjas. Solidaritet, medmänsklighet, kärlek och demokrati växer ju mer man bejakar begreppen och agerar i enlighet med dess definition.

Låt oss samtala om det goda, om det vi vill ha, istället för att debattera om alla hot som med fantasins hjälp kan mångfaldigas. Låt oss lyssna på varandra, istället för att misstro. Låt oss älska, istället för att kriga. Det är aldrig ens fel om två träter. Därför kan kriget mot terrorismen aldrig vinnas, det går bara att förlora. I kärlek finns bara vinnare, liksom i öppenhet och mångfald, av det enkla skälet att kärlek, öppenhet och mångfald är ömsesidiga aspekter på mänskligt liv. Krig är något jag eller vi förklarar mot dig eller er, det är en ensidig handling, en enorm risk och utan chans att vinna. Även segraren i ett krig förlorar. Det som blir sviken i en kärleksrelation har i alla fall älskat.

Livet är bräckligt och det finns aldrig några garantier. Därför är öppenhet, mångfald och solidaritet så värdefullt och viktigt. Svårt, men viktigt.

Världen och verkligheten, från andra perspektiv än människans 2

Fortsätter tänka med hjälp av den där understreckaren från förra veckan, av litteraturvetaren och kritikern på SvD, Viola Bao. Texten handlar om poesi, närmare bestämt posthumanistisk poesi som tar sin utgångspunkt utanför det mänskliga. Poesi som betraktar människan, snarare är är en betraktelse av en människa. Jag tror det är nödvändigt att göra den perspektivförskjutningen för att få syn på vad som håller på att hända i samhället och världen. Mänskligheten är på god väg in i en ny tidsålder, en era där människan förändrar livsbetingelserna inte bara för sig själv utan även för resten av livet på jorden. Då behövs nya perspektiv, andra sätt att se på och förstå människan i sitt sammanhang, utifrån. Hur människor tänker och vad människor funderar över, vill och räds finns det hur många texter som helst om. För att möta utmaningarna som livet på jorden står inför i tidsåldern som brukar benämnas Antropocen krävs nya sätt att förstå och betrakta människan och nya sätt att tänka och agera. Inspiration till detta går att hämta från poesin, vilket Bao visar.

Utifrån denna ekologiska och politiska realitet tar ekopoesin avstamp. Filosofen Timothy Morton har myntat begreppet ”hyperobjekt” som en beteckning för de storskaliga planetariska förändringar som på grund av sin utsträckning i såväl tid som geografi är svåra för oss att föreställa oss. Inom ekopoesin finns ofta en sådan ansats att tänka de astronomiska skalorna, som jordens öde i ett längre tidsperspektiv, inte sällan genom att relatera det till det personliga, vardagliga eller småskaliga. Poeter som Ørntoft och Johannes Heldén kan sägas – om än på mycket olika sätt – försöka återuppfinna det sublima inom poesin, om man tänker hyperobjekten som en sublim kategori.

Det helt dominerande sättet att se på och jobba med problemlösning idag är att bryta ner problemen i delproblem som löses för sig och sätts samman till en helhetslösning. Det är så människan jobbar och har jobbat, det är utgångspunkten för det moderna samhället och ett slags best practice som visat sig enormt framgångsrik. Fast bara utifrån ett strikt mänskligt perspektiv, inte om människan och samhället betraktas utifrån livet på jorden som helhet, inte om man tar hänsyn till klimatet. Detta är den verkligt stora utmaningen, det verkligt viktiga problemet; att se saken från ett annat perspektiv och att inse att en del av problemet är människans sätt att tänka. Det behövs nya sätt att tänka och förstå, analyseras och samtala om människan, klimatet och livet på jorden. För att lösa problemen, eller för att upplösa dem, går det inte att bryta ner dem i delproblem, fungerar det inte att göra dem mindre och "hanterbara". Problemen måste göras större och dess komplexitet måste först erkännas och sedan förstås, och här blir vetenskapen (just eftersom den visat sig vara så enormt framgångsrik), det vetenskapliga sättet att tänka, ett problem snarare än en tillgång. Poesin däremot är öppen och fördomsfri. Därifrån går det att hämta inspiration till nytänkande.

I Ørntofts ekopoetik blir jaget både poröst och expansivt. Diktjaget i ”Dikter 2014” sväller titaniskt, lämnar det mänskligas gränser och sträcker sig till att omfatta också geologiska och kosmiska storheter. Det är ett medvetande som i tvära kast rör sig mellan det personliga och det planetariska, det samtida och det transhistoriska (”jag är en blodvåg genom kommande öknar / jag är ett sandstenshus i skarven mellan hippie och disco”). I Heldéns science fiction-diktsamling ”Astroekologi” (2016) sätts arternas massutdöende i relation till partikulära naturtablåer och igenkännbara popkulturella fenomen. Poesin omkopplar våra perceptionsmönster, öppnar upp ett sinnligt rum där skilda storheter sätts i relation till varandra, och frammanar på estetisk väg en aning om det svårföreställbara.

Eftersom samhällena som kommer efter, framtidens samhällen som är hållbara på riktigt, ännu inte existerar vet ingen hur de kommer att se ut eller vem som lever där. Därför behövs fantasi för att tänka om dem. Vetenskapen kan bara hantera det som är och som går att iaktta. Vetenskapen löser befintliga problem. Klimatförändringarna är till dels ett befintligt problem, men risken är överhängande att lösningarna som skapas med den etablerade metoden blir till suboptimeringar i ett större perspektiv. Poesin, fantasin och ett mer fritt tänkande som inte behöver ta hänsyn till det som är, kan röra sig bortom det vetbara och laborera med saker och aspekter som inte existerar. Där finns massor av kunskap, men den riskerar att avfärdas som nonsens om den granskas utifrån modern vetenskaplig standard. Kunskapen som finns i poesin, som fantasin kan ge oss, är en annan typ av kunskap. Svaren finns där inte för människan att upptäcka, de måste skapas och implementeras i en ny världsordning. För att klara utmaningen som världen och mänskligheten står inför krävs mer av kreativitet och förståelse för det otänkbara.

I ekopoesin finns ofta en rörelse bort från antropocentriska perspektiv, något som kan te sig särskilt svårt inom en västerländsk lyrisk tradition, där det poetiska jagets blick och inre subjektiva upplevelse ofta stått i centrum och definierat genren. Hos Ørntoft sammanfaller rörelsen bort från den mänskliga blicken med konstruktionen av en klassisk lyrisk subjektivitet; profeten som kastar av sig sin individualitet, uppfylls av apokalyptisk ingivelse och talar för det kollektiva. Det är en stundtals outhärdligt manlig trop och ton, som emellertid landar i dödförklaringen av människan: ”Jag förstår nästan ingenting längre. / Men jag vet / att människa är en primitiv fiktion”.

Första steget på vägen mot insikt är förståelse för vad som är problemet. Människan vill gärna se sig själv som lösningen. Titta bara på allt fantastiskt som mänskligheten lyckats uppnå. Har vi inte till och med satt människor på månen? Titta på höghusen, eller den där partikelacceleratorn i Cern. Vaccin mot polio, antibiotika och så vidare. Betänk att myntet som granskas på det sättet har en oundviklig baksida. Framgångarna har ett pris. Miljöförstöring, utfiskning av haven, klimatförändringar, antibiotikaresistens. Det finns enormt mycket som är dåligt också, och den som verkligen vill förstå problemet och anta utmaningen kan och får inte begränsa perspektivet enbart till människan, det behöver vidgas till att omfatta hela livet på jorden och dess atmosfär. Människan behöver nya perspektiv på sig själv. En ny humanism är ett avgörande steg framåt, utåt, uppåt. En posthumanism som inte ser människan som skapelsens krona, utan som en den av en mycket större helhet. Poesin bär på många nycklar till ett sådant tänkande och den behöver undersökas, inte avfärdas.

”Astroekologi” går längre; här finns ett vagt personligt diktjag, som ibland dyker upp och försvinner, utan någon röd tråd. Dikten rör sig till synes slumpmässigt mellan olika miljöer och observationer, bejakande den obesjälade naturens heterogenitet. Det är också skillnaden mellan traditionell naturlyrik och mycket samtida ekopoesi; den senare projicerar inte, söker inte mönster och mänsklig mening där det inte finns någon.

Människan är en meningssökande varelse, och det spelar oss många spratt. Livet i sig har ingen mening, det bara är. Samspelet mellan de olika delarna av livet på jorden har ingen riktning, bara rörelse och intensitet. Slumpen är inget problem som går att eliminera, det är ett centralt inslag i helheten, det sammanhang som människan är en del av. Logik är ett fantastiskt redskap, men allt är inte logiskt. Detta måste man förstå om man ska kunna anta utmaningen och söka svar som verkligen fungerar. Klimatproblemen ska inte lösas, de ska upplösas. Grunden för problemens uppkomst måste utplånas, inte problemen. Fast det är en smärtsam tankeprocess. Mänskligheten måste inse sin egen roll i uppkomsten av problemen. Det är svårt och kostar på. Hela den mänskliga konstruktionen är skapad för att bortse från jaget. Subjektet är en konstruktion. Människan är en integrerad del av hela livet på jorden. Det finns ingen utsida, bara en enda stor insida som allt och alla delar och människans roll däri är på inget sätt privilegierad. Mänsklighetens "framgångar" har gett människan hybris, och denna hybris har givit upphov till dagens tänkande där ekonomi prioriteras framför ekologi. Kan vi inte se det och bryta med det sättet att tänka är vi förlorade, på sikt i alla fall. Det behövs HELT nya sätt att tänka och arbeta. En ny humanism är därför nödvändig. Dock finns där inga färdiga lösningar, bara början till och grunden för det nytänkande som krävs för att kunna upplösa problemet som hotar oss alla.

Idealiserandet och antropomorfiserandet av naturen tycks emellertid vara en ständigt överhängande risk. I en del av den mer svartvita ekopoesin reproduceras en romantisk och föråldrad natursyn, där en ursprunglig och god natur ställs mot en korrumperad civilisation. I ”Rodinia” (2016) av Jenny Kalliokulju byggs en dikotomi upp mellan den kvinnliga och kroppsliga moder jord och den råa manliga moderniteten, och i ”Lantmäteriet” (2014) av Jonas Gren görs djuren till oskuldsfulla bärare av en förcivilisatorisk och förspråklig urvisdom: ”jag är älg /…/ varelse som aldrig fört krig / aldrig inhägnat sin sjukdom /…/ aldrig ägt / eller velat / äga / landet”.
I kontrast till detta är det manipulerade och artificiella ständigt närvarande i naturtablåerna i ”Astroekologi”: genmodifierade plantor, ekosystem i postindustriella miljöer – gränsen mellan det teknologiska och organiska, civilisationen och naturen, är här utraderad. Morten Søndergaard tar denna tanke ännu ett steg längre och upplöser gränsen mellan poesi och natur genom att i ”Genernas drömda rot” (övers: Jonas Rasmussen, 2015) låta det poetiska språket bli till samplad och obegriplig dna-kod.

En som förstått och som beskriver hur det är, är Helena Granström, som i sin bok Det som en gång var, skriver följande:

Jag vill vara tydlig: Argumentet för att inte utrota vargen är vargen. Argumentet för att inte utrota fjällräv och isbjörn är fjällräv och isbjörn. Argumentet för att låta rynkskinn, granticka, lappmes och vitryggig hackspett leva är rynkskinn, granticka, lappmes och vitryggig hackspett.

Vi människor ser det som vårt ansvar att skydda och värna, men sanningen är att vi inte har något ANSVAR, vi har bara skuld. Det är människans fel att väldigt många arter av liv på jorden utrotats, och vi fortsätter att utrota. Orsaken till detta är det logiska sättet att tänka där alla problem anses ha en, och en enda, bästa lösning. Sanningen är att det inte finns någon sanning, bara konsekvenser av handling och tillblivelse. Livet på jorden finns inte till för människan, människan är del av det. Och detta måste vi inte bara se, utan även acceptera och integrerar i vårt sätt att tänka och förhålla oss till livet på jorden. Människan behöver ett annat sätt att tänka för att kunna agera på alternativa sätt, och det sättet att tänka måste uppfinnas, det finns inte där ute för oss att upptäcka. Det enda som går att upptäcka är svar på gamla frågor, men klimatförändringarna är en helt ny fråga med helt nya konsekvenser. Därför behövs också helt nya sätt att tänka och även nya sätt att bedöma tänkande.

Den sociala och politiska kritiken i ekopoesin spänner från lyriska skildringar av överfisket i världshaven, som i Maria Küchens ”Rosariet det marina” (2015), till problematiseringar av idealet om den funktionella mänskliga kroppen, som i Caspar Erics ”Nike” (2015). I sammanhanget har tropen ”djurblivande” – ursprungligen hämtad från filosofen Gilles Deleuzes teoribygge – blivit en vanlig figur i samtidspoesin, som ett sätt att skildra kroppslig förvandling och en rörelse bort från mänskliga perspektiv.
Kanske kan förutsägbarheten i en del av dessa gestaltningar – som stundtals framstår som en enkel genväg att skildra komplexa förlopp på förfabricerad metaforisk väg – tillskrivas det som händer när en filosofisk teori tas in i poesin utan att låta poesin omvandla eller omförhandla den. Så blir exempelvis intrycket när diktjaget i ”Skall” (2014) av Agnes Gerner gestaltar sin uppluckrade subjektivitet med beskrivningen att ”högerhanden / blir en klo”.

Världen som innehåll och uttryck skapas i samma process av tillblivelse. Det finns inga dikotomier, bara mer eller mindre medvetna uppdelningar av sammanhanget som allt och alla delar. Konsekvenser av maktordningar, resultat av agens, skillnadsskapande. Handling, icke-linjär tillblivelse, rörelse och slumpvisa utkast av än det ena än det andra. Så frambringas världen, om man ser den med glasögonen som tillhandahålls av Deleuze och Guattri. Världen blir till i och genom handling, genom att lägga till, och, och, och, och. Världen växer där den kan, av det den kan och så länge det är fruktbart att röra sig i den riktningen. Som ett rhizom. En struktur utan centrum, avsaknad av hierarki, en föränderlig plats under kontinuerlig tillblivelse.

Varför skilja mellan verklig och påhittad, mellan kopia och original? Varför ordna världen på det sättet? Vem har bestämt att det är så man ska göra, och varför går det inte lika bra att orda den och bedöma den utifrån dess effekter? Detta är frågor som väcks av Deleuze och Guattari, som utmanar den gängse bilden av världen, som vill få oss att tänka mer kritiskt kring samhället och kulturen som skapas i och genom våra handlingar i vardagen. Att lägga sig platt för makten är att underordna sig, och det leder till utvecklandet av en lydnadsbenägen befolkning. Och en befolkning som har lätt att marschera i takt är en sårbar befolkning, för den kan lätt manipuleras. En stark ledare kan enkelt kanalisera sin vilja genom folkets breda lager, och det kan ge upphov till fruktansvärda konsekvenser. Det är inte hållbart.

Allt och alla hänger ihop, livet på jorden är olika aspekter av samma. Allt och alla utgör delar av samma helhet och interagerar med varandra. Blir till i samma process, skapas gemensamt. Det finns inte ett sätt att se på världen, det bästa, bara olika sätt. Var och ett med sina olika konsekvenser kopplade till sig. Därför är det viktigt att reflektera, tänka kritiskt och noga välja vilka tankeverktyg man använder för att orientera sig i världen och tillvaron. För det spelar roll, valet påverkar utfallet av tillblivelseprocessen. Oavsett om det är medvetet eller ej, det är viktigt. Väljer vi att inte välja är det också ett val, och det kommer att leda till konsekvenser, konsekvenser som vi får leva med. På gott och ont. Lika viktigt är det att göra sig medveten om att kultur aldrig går att styra, den blir till som en konsekvens av allt och allas handlingar. Ett slags multitud, en komplex och icke-linjärt föränderlig, helhet.

Människan är ett djur. Jo, det går så klart inte att förneka. Människan är en biologisk varelse, precis som andra andra djur. Det är viktigt att aldrig glömma det, speciellt när man talar om hållbarhet. För om människan håller sig med tanken att hon står över resten av biologin och ekologin, att hon skulle vara den utvalda arten, då är steget inte långt till hybris. Vill man arbeta för hållbarhet tvingas man dithän, till insikten om att människan är ett djur bland andra. Visserligen med en fantastisk intellektuell förmåga, men ändå: ett djur.

I Jonas Grens ”Antropocen” (2016) belyses klimatkrisens nära sammanvävning med social ojämlikhet: ”En explosion av omdaning blev en torrlagd dal på andra sidan skogsbranden / Jag såg dem slå upp läger vid den uttorkade fåran När floden svämmade över förbehölls båtarna parlamentsledamöter”. Begreppet ”antropocen” har också kritiserats för att osynliggöra hur exploaterandet av jordens resurser går hand i hand med kapitalismens intressen, och den globala ojämlikhet som den både lever av och göder. I början av 2000-talet stod exempelvis världens sju rikaste procent för hälften av koldioxidutsläppen, och de miljontals klimatflyktingar som de kommande årtiondena kommer tvingas från sina hem tillhör framför allt det globala syd.

Utan insikten om människans djurblivande ligger det nära till hands att mänskligheten får för sig att naturen är en resurs som kan exploateras hur som helst. Den tanken ligger hela tiden på lur, strax ovan eller under ytan, beroende på tid och kontext. Liksom tanken att människan skulle kunna kolonisera andra planeter, som jag absolut förstår och kan finna lockande, men som faller på sin egen orimlighet. Möjligen kommer det projektets tekniska problem, i en avlägsen framtid, att kunna lösas, möjligen. Med tanke på att människan varit på månen verkar det inte orimligt, men sedan är det stop. En mänsklig rymdexpedition utanför vår galax, den handlar inte bara om teknik. Konsekvent glömmer man bort att det är människor som ska färdas, fram och tillbaka. Och naturens lagar gäller, på alla plan. Dels lever människan inte hur länge som helst. Drygt 100 år. Dels kan inget färdas snabbare än ljuset.

Låt oss leka med tanken att det går att bygga en raket som kan ta människan bortom galaxens yttre gräns. Det är ju möjligt redan idag, så det borde kunna gå. Och kanske är det möjligt att inom en snar framtid bygga en raket som närmar sig ljusets hastighet. Låt oss tänka så, lite optimistiskt. Det skulle kunna vara ett projekt som enar mänskligheten, och om man lade resurserna som idag läggs på militären skulle det bli ett gigantiskt projekt, med många poänger utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Bara det att man går samman är en vinst i sig, så jag kan absolut känna sympati med ett sådant projekt. Men, och det är avgörande, en resa till Vintergatans närmaste granne, det är en resa som tar flera ljusår, enkel resa. Och det räcker ju inte att ta sig dit, man måste också hitta en plats där människan skulle kunna leva.

Låt oss leka med tanken att även det går. Man hittar en planet. Och då är det dags att åka hem till jorden. Jag vet inte, men om vi säger att en sådan resa tar tio år, enkel väg (fast som jag förstått saken ligger det inga möjliga resmål så nära, i ljusår mätt), då tar bara resan fram och åter 20 år. Med osannolik tur, naiv teknikoptimism, och utan hänsyn tagen till de faktiska förhållandena, skulle detta kunna vara ett tänkbart scenario. Håll fast vid den tanken. Om detta är det hopp som mänskligheten klamrar sig fast vid, om det är så att man tror att det skulle vara möjligt. Om det är så att det ens finns en antydan till en sådan möjlighet i samtalen bland makthavarna om klimatförändringarna och livets på jorden framtid. Då är vi på väg mot undergång!

Ekokritiken tycks i detta ljus ofrånkomligt sammanbunden med en förnyad global kapitalismkritik. Och mot denna dystra politiska och ekologiska verklighet tar även ekopoesin spjärn, elegiskt speglande vår sköna nya värld, som i Ørntofts rader: ”i natt där solarna spinner / över misshandlad planet / över barnansikten som fräser / blod och snor / ut genom samhällen / ut genom årtusenden / där går jag igenom / gröna zonen / i elden / på alla våningar”.

Det faktum att vi talar om hållbar teknik och hållbara ekonomiska system visar på vad som är normen i samhället idag, och det är som i fallet med bananer det ohållbara. Vi pratar om bananer och ekologiska bananer, när vi (om det verkligen är hållbarhet som är målet) borde tala om bananer och BESPRUTADE bananer. Och på samma sätt borde vi tala om teknik och ekonomi, och ohållbar teknik och ohållbara ekonomiska system. Vidare talar vi om främjande av en hållbar utveckling, istället för om förbud mot miljövidriga tillverkningsprocesser och socialt ohållbara system. Så länge vi tänker och agerar på detta sätt och så länge vi kollektivt accepterar att det som är hållbart inte är norm utan ett lovvärt, hoppfullt undantag och en mer eller mindre trovärdig och uppnåbar vision, kommer arbetet att skapa en värld som kan bära sina egna kostnader att hindras.

Ska frågan lösas av makthavare och experter, uppifrån och utifrån, eller av oss alla TILLSAMMANS, underifrån och inifrån? Normer kan aldrig skapas och växa genom direktiv och regler, bara ut djupet av samhället, via en bred allmänhets vardagligt triviala agerande i vardagen. Hållbarhet är inte ett problem som ska lösas, det är en utmaning som alla har ett ansvar för att hantera, hela tiden. I mjölkylen eller frysdisken, i valet av transportmedel och när semestern ska planeras. När ”behovet” av en ny smartphone pockar på uppmärksamhet, eller när McDonalds lockar med mat och leksak till ett pris som låter för bra för att vara sant. Där avgörs frågan om hållbarhet, i vardagen, av dig och mig. Problemen uppstår i vardagen och genom vanliga människor sätt att tänka och agera och därifrån fortplantar det sig, uppåt och utåt, via samhället till naturen och klimatet. Allt och alla hänger ihop. Därför måste problemet vidgas för att utmaningen vi står inför ska kunna antas.

Så länge hållbarhet är en symbolfråga, det vill säga något man marknadsför sig med, visar man i ord och handling att hållbarhet inte är normen, utan undantaget som bekräftar regeln att samhället som det ser ut idag inte är hållbart.