I måndags var det avslutning på årets Kulturoffensiv på Göteborgs Universitet. Kursen som jag fått den äran att undervisa på och hålla i, för andra året i rad. Förra året var första gången, och jag hade inte riktigt hämtat mig från sjukhusvistelsen. Det gick bra ändå, och tillsammans visade vi på möjligheterna med vårt ämne, Kulturvetenskap. Detta år kunde jag dessutom fina stöd i att jag genomfört en liknande kurs under hösten på Högskolan Väst. Om det inte hade blivit bra hade det inte gått att skylla på något. Som tur var gick det bra. Långt över förväntan till och med. Vill berätta om och visa lite av det jag fick vara med om. Det får bli Nationaldagsbloggposten.
Det blev en riktig högtidsstund, hela dagen, med ett späckat program, fyllt av inspirerande projektpresentationer. Olika typer av presentationer, av olika projekt, med olika ingångar, ambitioner och varierande mål. Som kultur. Mångfacetterade, ibland motsägelsefullt, men oupphörligt och genomgående intressant. Ger man bara ambitiösa studenter utrymme, då blir utfallet givande, för alla parter. Presentationer vilka är som en spegel, och bara reflekterar det man själv sänt ut eller det som står i böckerna. Det är inte så stimulerande att lyssna på. Men presentationer av projekt där frihetsgraden är stor, och där studenterna får göra det som känns meningsfullt för dem, det är något helt annat. Måndagen var en sådan dag. En vacker dag, som andades hopp och som gav mig tillbaka tron på framtiden; För studenterna, för ämnet kulturvetenskap. För samhället. Förr oss alla.
Ska dela med mig en del av det jag fick mig till livs och berätta om innehålet i dagen. Tänkte det kunde passa som bloggpost denna nationaldag, som jag för övrigt inte bryr mig speciellt mycket om även om det idag är exakt nio år sedan jag försvarade min avhandling uppe i Umeå. Ett välkommet avbrott i vardagen. En tur med hyrbil över dagen, till Skåne. Till Wallåkra för att titta på och kanske köpa något fint saltglaserat krus. Ledig. Bara vara. Det är min plan. Behöver det efter en intensiv period, en lång termin och ett omtumlande läsår. Som trots allt slutade bra, med fantastiska presentationer. Som sagt.
Först ut var en grupp som jobbat med film. Och som inte bara spelat in filmer som på olika sätt bearbetar konsekvenser av och visar kultur, utan även tagit kontakt med och förhandlar om att få visa dessa filmer offentligt. På Kulturkalaset. Håller tummarna för att det blir så. Det är filmerna värda. Perception heter den ena filmen. Den handlar om och bearbetar den överallt närvarande manliga blicken. Se själva, tänk efter. Och håll med om att det är bra! Fyra filmer är planerade, men än så länge är två klara. Den andra heter Dériver City och ser kanske ut som en lek, men det finns en djup teoretisk medvetenhet bakom. Här kan den som är intresserad läsa mer, och kanske ser man på filmen med nya ögon. Det handlar om makten över det offentliga rummet, på olika sätt. Om att använda medierna som finns tillgängliga för att visa upp det invanda på nya sätt och ur alternativa vinklar. Sådant kan ingen lärare lära ut, för det krävs eget engagemang. Det krävs att man går in i rollen som student, självständigt, engagerat. Vi lärare kan bara arrangera för, och dela med oss av våra tankar. Studenterna måste själva göra jobbet. Och det gjorde de. Med den äran!
Nästa presentation handlade om konstens roll, och det var två studenter som höll i denna. En bildkonstnär och en musikkonstnär, som med hjälp av kulturvetenskapen och inom ramen för kursen tagit sina verksamheter till en ny nivå. Båda hade tagit fasta på detta med projektledarspåret i kursen, det entreprenöriella. En hade startat företag, och den andre skall ut på ett volontärprojekt till Skottland. Två hemsidor har projektet resulterat i, och ett företag. Bildkonstnären nås här. Hon vill med hjälp av sin konst kommentera samtiden, och att starta företag är ett sätt att få det hela att bära sig och ökar möjligheten att nå ut med det som är det primära. Kommenterandet. Musikprojektet handlar om El Sistema, som jag bara hade en vag uppfattning om innan presentationen. Det är en plats med möjlighet att utvecklas, i och genom. Och det finns verksamhet även i Göteborg. Tyvärr hittar jag inte till den blogg som presenterades, men projektet kommer att få en fortsättning på en hemsida som är under uppbyggnad. Båda projekten handlade dels om detta, om att hitta medel och vägar att nå ut med hjälp av, dels om kulturvetenskapens roll i samhället.
Presentationen som följde handlade om tro. Om olika sätt att se på och tänka kring tro. Det var en intervjufilm som tyvärr inte finns på nätet och som därför inte går att länka till. Tro i en sekulariserad värld, vad kan det vara? Hur kan man se på det, från olika perspektiv? Intressant att få ta del och kul att den frågan tas upp av en kulturvetare. Det handlar ju om kultur, även om man lätt glömmer det. Filmen var 50 minuter lång och det blev för mig en påminnelse om hur många olika sätt det finns att dokumentera kultur, och visa på dess varierande innehåll.
Som sagt, genom att släppa på tyglarna och skapa ett fritt utrymme med högt i tak, kan man överraskas. Och det är vad man som lärare vill, överraskas. Bara så kan varaktigt, viktigt och verkligt vetande skapas och kommuniceras. Synd att vår utbildningsminister inte fattat det, att kontroll på detaljnivå och brist på tillit leder bort från kreativitet och tar död på det nytänkande som snart är Sveriges enda konkurensmedel i den stenhårda värld vi lever i. Kulturförnekande kultur är Etnologer bekant med, och det är vad som håller på att växa fram. Inte minst därför var måndagen ett välbehövligt vattenhål och källa till inspiration.
Sedan fick vi oss till livs en presentation av ett musikprojekt. Det handlade om att nå ut med experimentell musik. Det var kort om tid, och studenterna talade om hur de överraskades av hur mycket jobb som ligger bakom ett arrangemang av den dignitet de planerar. Så man sikar på hösten. Det studenterna vill uppnå är att skapa en arena för ett mer politiskt musikklimat. Man vill diskutera relationen mellan bred och smal musik. Vill ge perspektiv på musik, utmana normen för god smak. Skaka om. Och under kursens gång har kontakter knutits, och som alla andra grupper har man författat ett manifest. Det handlar om Kultur, på det sätt studenterna själva väljer att arbeta med begreppet. Tyvärr hittar jag inte hemsidan där detta finns.
Nästa presentation utgjordes av ett projekt där man tänkte arrangera en debatt, i kombination med eller i form av en picknic, på temat mat, kultur och makt. Talare bjöds in, och tid och plats bokades. Tillstånd söktes, och allt runt omkring togs hänsyn till. En massa jobb lades ner. Det är som sagt ambitiösa studenter. Tyvärr blev det ingen debatt, av många olika orsaker. Och så där är det. Vi som lyssnade bjöds dock på hembakade kakor och fika, och fick möjlighet att tillsammans med studenterna diskutera, debattera och reflektera över slumpens roll och alltings djävlighet. Ett inställt projekt är också ett projekt, om man bara har jobbat med det, planerat och förberett sig. Utifrån det går att dra slutsatser och man kan lära av erfarenheterna. Det tycker jag är en underskattad lärform, som det snart helt saknas utrymme för i det svenska utbildningssystemet. Det är av misslyckandena man lär mest, för då inser man vad man kunde och borde gjort. Allt måste inte altid vara perfekt för att bli bra. Kultur går aldrig ihop, är inte logisk. Intressant var det i alla fall, och lovvärt.
Programmet gick vidare. Nästa presentation hölls i form av ett otroligt inspirerat tal av en närmast elektriskt laddad student. Det handlade om vikten av att tro på människors inneboende förmåga, om vikten av kultur. Om erhållna livsvisdomar, om vikten av att lära av motgångar, om att gå vidare även om det går tungt. Och om ett konstprojekt där detta var en del av projektet. Kulturvetenskap handlar inte om konst egentligen, men konst handlar om kultur. Så även detta projekt var på pricken. Och inspirerande och duktiga talare är ovanliga. Det är svårt, och just därför alldeles lysande. Titeln på anförandet var: Du ska inte tro det blir sommar ... Nån måste sätta lite fart! Kom igen kulturvetare. Vi kan, vi vill, vi måste. Ingen kommer att göra det åt oss!
Söndagsräddaren hette nästa projekt. En blogg om olika aspekter av kultur. Började bli lite trött här märker jag, dagen var lång, och jag överväldigad av intryck. Studenternas önskan var att skapa en plats för möten, kring kultur. Läs, inspireras. Det tänker jag göra.
Fyra projekt följde, som i mitt minne tyvärr blandas ihop. Det var som sagt en lång dag, fylld av intryck. Fyra viktiga projektpresentationer. Lyssnade till en presentation av några kåraktiva studenters arbete med att förändra Humsex-sektionen på GU. Stark kultur där, och många (teknologiska och ekonomiska) normer att leva upp till för att bli accepterad, vilket är en förutsättning för att bli accepterad. Förändringsarbete är svårt. Överallt, alltid. Därför behövs Kulturvetenskap. Vi undersöker och utvecklar kunskap om, kultur. Den finns överallt. Liksom sexualitet, som var temat för ett annat projekt som presenterades. Sexualrådgivning har också med kultur att göra. Avslutningsvis fick vi ta del av ett projekt som handlade om Barn och kreativitet. Lysande, även det. Som hela dagen.
Lever på minnet av denna dagen länge. Tar med mig erfarenheterna till HV och studenterna där. För at visa på möjligheterna med vårt ämne. En gammal insikt besannades under dagen, hur viktigt det är att lära sig se kultur. För den finns överallt, påverkar det mesta och styr vardagen för alla. Det är kunskap man bara kan få tillsammans.
Tack alla Kulturoffensivstudenter, för att jag tillsammans med er fick möjlighet att utveckla kunskaper. Tack för en mycket givande kurs där ni visade vilka fantastiska möjligheter som vårt ämne rymmer! En fin sommar, och alla lycka till med allt ni företar er i framtiden!
onsdag 6 juni 2012
tisdag 5 juni 2012
Företag. Objekt eller subjekt?
Har länge förundrats över detta att företagen i samhället, av politiker och privatpersoner, behandlas som vore de subjekt. Läser till exempel Erik Bengtzboes, från Moderata Ungdomsförbundet, debattartikel i SvD, som handlar om att marknadsföra deras lista på 100 idéer för att skapa jobb till unga. En av idéerna lyder, och det finns fler på detta tema:
• Slopa arbetsgivaravgiften helt för unga. Faktum är att kostnaden är en viktig faktor när man ska anställa. Vi vill sänka trösklarna för unga, så fler kan ta steget in på arbetsmarknaden.Det är vanligt att denna typ av tankar lanseras. Gör det enklare för företagen. Sänkt moms inom restaurangbranschen, slopade avgifter, generösa avdragsrätter och så vidare. Företagen skall motiveras att anställa genom att få förmåner. Det bockas och bugas för VDar och styrelseordförande. Det lyssnas på och kryps för. Politiken anpassas efter, företagen.
Missförstå mig inte. Jag menar inte att företagen skall behandlas hårt och skoningslöst, tror inte på att företagen är onda eller att alla företag smiter från ansvar så fort de får chansen. Det jag är kritisk mot är detta att företag behandlas som subjekt. Det är en olyckligt tankemodell som ger företagsledare otillbörligt stor makt i förhållande till politiker och allmänhet.
Företagen behövs. Ingen tvekan om det. Så som samhället och världen ser ut idag är företagen en nödvändighet, och vi har otroligt mycket att tacka företag för. Företag kan få saker gjorda som politiker saknar incitament och verktyg för. Låt mig vara tydlig: Jag är inte motståndare till företag, men jag menar att de skall inte vara part i målet. Företag bör inte behandlas som subjekt, av det enkla skälet att maktobalansen mellan företagen och människorna är allt för stor. Privatpersoner har inget att sätta emot gentemot ett företag som kan mobilisera enorma resurser.
Företag är överlevnadsmaskiner, som lever av profit. Företag maximerar, effektiviserar och får saker gjort. Det är vad de skapats för. Det är vad de gör. Och detta bör man ge dem erkännande för. Men det är aldrig företagsledarens, eller någon annan representants förtjänst, det är företagets som helhet. Den samlade förmågan inom respektive organisation är det som ger upphov till samtliga konsekvenser som går att tillskriva företaget.
När och där det är lönsamt kommer företagen att anställa. Och det är olyckligt att ta från allmänna medel och ge dem till företagen, i en from förhoppning om att de ska anställa. Det finns inga garantier för det, vilket resultatet av den sänka restaurangmomsen visat. Som jag förstått saken blev det inte speciellt många nya platser av den subventioneringen. Och nu är det otroligt svårt att ta tillbaka medlen, för det skulle innebära att man pressar företagen.
Företag är varken onda eller goda, per definition. Det finns problem, helt klart. Inom vården, banksektorn eller pensionsföretag, till exempel. Och företag med ledare med tvivelaktig moral, hur gör man med dem om de i kraft av ägare har mer makt än andra medborgare? Tänker på Facebooks grundare, Marc Zuckerberg. Det finns fler. Vad vinner samhället, majoriteten på att dessa behandlas som gudar, och att man kryper för dem.
Hur skall man se på detta med Bisfenol A? Hur ser chanserna till en samförståndslösning ut där, och på andra liknande områden och i andra frågor där företagen uppenbart inte har samma intresse som samhället att sluta använda eller överge problematiska metoder och substanser. Företagen ser om sin organisation, använder sina samlade resurser och gör inget av välgörenhet. Om det inte gynnar dem.
Varför vågar vi, som kollektiv, inte ställa hårade krav på företagen? Vad tjänar vi på att låta företagen diktera villkoren? Varför kryper vi, som samhälle, för företag och företagsledare som uppenbart spottar oss i ansiktet. Varför inte låta företagen förtjäna sina förmåner genom att ställa krav på att de skall beskattas i Sverige, och att deras metoder skall vara justa och processer transparenta? Varför dra alla företag över en kam? Politiken borde kunna gynna goda företag som vill samarbeta, och missgynna hänsynslösa företag. Det är enkelt. Det handlar bara om att sluta se på och behandla företag som subjekt. Företag består av individer, och individers rätt är central. Företags rätt är det inte. Företag kan och bör inte ha några särskilda rättigheter. Företag är verktyg, i allmänhetens tjänst. Ser man så på saken ökar chanserna till en bättre miljö och ett bättre socialt klimat.
Alternativet vore att man verkligen behandlade företagen som subjekt, och att man drog dem inför rätta och ställde dem till svars för allt de gör. Företag som vill vara med och bestämma borde få vara med och ta det fulla ansvaret. Och det företag som missköter sig, som bryter mot reglerna, borde straffas hårt. Nedläggning borde inte vara otänkbart, om brotten är allvarliga. Varför skall företag tilldelas förmåner, bidrag, skattelättnader och mjukare krav? När privatpersoner anses bli lata och improduktiva av samma behandling?
Hur ser vi på företagen, egentligen? Det är en viktig fråga!
måndag 4 juni 2012
Kulturen tar aldrig ledigt
Idag avslutas årets Kulturoffensivkurs på Göteborgs Universitet. En dag full av intressanta, nyskapande och inspirerande presentationer. Alla på temat Kultur. En högtidsdag, hela dagen. Minns förra årets presentationer tydligt. Ingen var den andra lik, och med ledning av titlarna blir det samma även denna gång. Ett privilegium att få vara del av, helt enkelt. Detta är lärarens belöning, att få lyssna på resultatet av studenternas arbete. Att få uppleva utfallet av den process man deltagit i tillsammans med studenterna. Nyttigt att bli påmind ibland om vilket fantastiskt arbete man har. Lätt att glömma det när man är trött och det bara strular.
Snart är det semester, men kulturen tar inte ledigt. Det är också något man behöver påminnas om. Kulturen finns överallt, hela tiden. Ingen kommer undan den. Därför kan den heller inte pressas in i en på förhand definierad mall. Det tar sig helt enkelt oändligt många skepnader. Den är heller inget, den blir ständigt till på nya sätt. Föränderlig, gäckande och dunkel. Det finns inte en metod, inte en teori. Enda sättet att lära sig se kultur är att vänja sig vid att jobba med en bred palett av verktyg. Detta är inte lika roligt att påminnas om.
Orsaken till och följden av ovanstående är att ingen kan bli expert på kultur. Kultur är en kollektiv angelägenhet. Man kan bli olika bra på att se kultur, men expert på detta blir ingen. Om någon gör anspråk på något sådant är det per definition en lögnare. På metoder och på teorier som används för att undersöka och få fatt på kulturen kan man så klart vara mer eller mindre bra och väl insatt, men expert på kulturen, själva undersökningsobjektet, kan man inte bli.
Det är några av anledningarna till att jag trivs med att vara kulturvetare. Det är omväxlande, det är överraskande och det finns relativt få möjligheter och tillfällen till maktutövning. Aspiranter på makt finns, och försök att bli uppfattad som expert görs hela tiden. Men det är dömt att misslyckas. En tid kanske det går, men för eller senare kommer verkligheten ikapp. Förr eller senare avslöjas "experten" som den bluff eller klåpare hen är.
Kulturvetaren är aldrig ledig. Semester kan och måste man ha för att orka, men ledig är man aldrig. Livet går bara in i och ut ur olika skeden. Snart går vi in i en period då uppmärksamheten blir en annan. På sommaren ser man annat, och det finns mer tid för eftertanke. Har tänkt att försöka låta det speglas här på bloggen. Kommer inte att bli poster varje dag. Det får inte bli ett tvång. Ska försöka experimentera lite, med form och innehåll. Fler bilder, alternativa betraktelser. Så ser planen ut, efter midsommar. Då är det sommarsäsong på Flyktlinjer.
Idag är det avslutning. Imorgon sista handledningen. På torsdag, möten. Och in emellan läser jag tentor. Nästa vecka början utfasningen av detta läsår. Midsommarveckan är inledningen på uppladdningen för nästa termin. Kulturen tar aldrig ledigt.
Snart är det semester, men kulturen tar inte ledigt. Det är också något man behöver påminnas om. Kulturen finns överallt, hela tiden. Ingen kommer undan den. Därför kan den heller inte pressas in i en på förhand definierad mall. Det tar sig helt enkelt oändligt många skepnader. Den är heller inget, den blir ständigt till på nya sätt. Föränderlig, gäckande och dunkel. Det finns inte en metod, inte en teori. Enda sättet att lära sig se kultur är att vänja sig vid att jobba med en bred palett av verktyg. Detta är inte lika roligt att påminnas om.
Orsaken till och följden av ovanstående är att ingen kan bli expert på kultur. Kultur är en kollektiv angelägenhet. Man kan bli olika bra på att se kultur, men expert på detta blir ingen. Om någon gör anspråk på något sådant är det per definition en lögnare. På metoder och på teorier som används för att undersöka och få fatt på kulturen kan man så klart vara mer eller mindre bra och väl insatt, men expert på kulturen, själva undersökningsobjektet, kan man inte bli.
Det är några av anledningarna till att jag trivs med att vara kulturvetare. Det är omväxlande, det är överraskande och det finns relativt få möjligheter och tillfällen till maktutövning. Aspiranter på makt finns, och försök att bli uppfattad som expert görs hela tiden. Men det är dömt att misslyckas. En tid kanske det går, men för eller senare kommer verkligheten ikapp. Förr eller senare avslöjas "experten" som den bluff eller klåpare hen är.
Kulturvetaren är aldrig ledig. Semester kan och måste man ha för att orka, men ledig är man aldrig. Livet går bara in i och ut ur olika skeden. Snart går vi in i en period då uppmärksamheten blir en annan. På sommaren ser man annat, och det finns mer tid för eftertanke. Har tänkt att försöka låta det speglas här på bloggen. Kommer inte att bli poster varje dag. Det får inte bli ett tvång. Ska försöka experimentera lite, med form och innehåll. Fler bilder, alternativa betraktelser. Så ser planen ut, efter midsommar. Då är det sommarsäsong på Flyktlinjer.
Idag är det avslutning. Imorgon sista handledningen. På torsdag, möten. Och in emellan läser jag tentor. Nästa vecka början utfasningen av detta läsår. Midsommarveckan är inledningen på uppladdningen för nästa termin. Kulturen tar aldrig ledigt.
söndag 3 juni 2012
Ärar dem som äras bör
Luften går lite lättare att andas. Har tagit steget över till andra sidan terminen. På mitt skrivbord ligger nu en ansenlig hög med papper. Den växer inte längre, blir inte större. Högen kommer att minska, mer och mer för vare jag. Ju snabbare jag jobbar, desto fortare kan jag få tid över för egen läsning och författande av egna texter. Har en artikel som blivit liggande. Kanske kan den bli klar att sändas till tidskriften innan jag tar semester, stänger butiken och läser och skriver det jag vill. Utan krav. Kanske, vi får se. Luften går i alla fall lite lättare att andas.
Helgen hittills har varit helt utan krav. Har bara flutit fram i tillvaron. På barer, kaféer, balkongen hemma. Har följt minsta motståndets lag. Och det har fått avsedd verkan. Känner mig pigg och stark. Längtar redan efter hösten. Det var länge sedan jag kände så. Förra året vid denna tiden kändes det som om den känslan aldrig skulle komma tillbaka. Det var ett riktigt lågvattenmärke. Men under året som gått har jag lärt mig otroligt mycket. Det som inte dödade, det stärkte. Tacksam, för det och för livet.
Tacksam även för att det finns en hel massa kloka människor där ute. Tacksam för det hopp som detta ger, om man bara kan förmå sig att se. Det tänker jag mig ska bli sommarens mission, att läsa mer av det som skrivs på nätet. Uppdatera mig på innehållet i bloggosfären. Har som sagt inte riktigt ron till det i vardagen, eller har inte riktigt haft det tidigare. Måste bli ändring på det. Idag hittade jag till exempel en artikel som jag skulle vilja dela med mig av. Det är väl just vad bloggande handlar om, att dela med sig. Det som bör spridas, för allas skull. Hos Begrundat och Plitat hittade jag följande bloggpost, som beskriver lärarens roll och framtid i den nya sköna värld som vår nuvarande utbildningsminister slår sig för bröstet för. Hur självständiga är studenternas självständiga arbeten, egentligen? Och vad är det som bedöms när man granskar arbetena? Vilka konsekvenser kommer den nya synen på utbildning och de nya kraven att få, för studenterna, för högskolorna och för samhället? Viktiga frågor, som belyses på ett insiktsfullt sätt. Läs, begrunda.
Hittade även en lysande artikel i SvDs pappersupplaga som förgyllde morgonstunden med kaffe och tidning. Han är snart tillbaka från sin föräldraledighet. Efterlängtad, klok och behövd. Hans granskningar av kapitalet, och spelet bakom kulisserna, hans analyser av (finans)makten är pregnanta och alltid angelägna. Idag skriver han om pengar. Han skriver om den bubbla av lånat kapital som under de senaste 30 åren vuxit enormt, och som berikat världens rikaste, och som ökat klyftorna på ett ofattbart sätt. Han skriver om att och varför den börjar spricka. Han skriver ...
Kultur är ingen förklaring, det är vad som ska förklaras. Kultur skapas i vardagen, i och genom interaktion. Kultur är summan av delarna och dess värde är större än alla delar sammantaget. Makten kommer underifrån.
Det kan varken Jan Björklund eller finanseliten ändra på.
Helgen hittills har varit helt utan krav. Har bara flutit fram i tillvaron. På barer, kaféer, balkongen hemma. Har följt minsta motståndets lag. Och det har fått avsedd verkan. Känner mig pigg och stark. Längtar redan efter hösten. Det var länge sedan jag kände så. Förra året vid denna tiden kändes det som om den känslan aldrig skulle komma tillbaka. Det var ett riktigt lågvattenmärke. Men under året som gått har jag lärt mig otroligt mycket. Det som inte dödade, det stärkte. Tacksam, för det och för livet.
Tacksam även för att det finns en hel massa kloka människor där ute. Tacksam för det hopp som detta ger, om man bara kan förmå sig att se. Det tänker jag mig ska bli sommarens mission, att läsa mer av det som skrivs på nätet. Uppdatera mig på innehållet i bloggosfären. Har som sagt inte riktigt ron till det i vardagen, eller har inte riktigt haft det tidigare. Måste bli ändring på det. Idag hittade jag till exempel en artikel som jag skulle vilja dela med mig av. Det är väl just vad bloggande handlar om, att dela med sig. Det som bör spridas, för allas skull. Hos Begrundat och Plitat hittade jag följande bloggpost, som beskriver lärarens roll och framtid i den nya sköna värld som vår nuvarande utbildningsminister slår sig för bröstet för. Hur självständiga är studenternas självständiga arbeten, egentligen? Och vad är det som bedöms när man granskar arbetena? Vilka konsekvenser kommer den nya synen på utbildning och de nya kraven att få, för studenterna, för högskolorna och för samhället? Viktiga frågor, som belyses på ett insiktsfullt sätt. Läs, begrunda.
Hittade även en lysande artikel i SvDs pappersupplaga som förgyllde morgonstunden med kaffe och tidning. Han är snart tillbaka från sin föräldraledighet. Efterlängtad, klok och behövd. Hans granskningar av kapitalet, och spelet bakom kulisserna, hans analyser av (finans)makten är pregnanta och alltid angelägna. Idag skriver han om pengar. Han skriver om den bubbla av lånat kapital som under de senaste 30 åren vuxit enormt, och som berikat världens rikaste, och som ökat klyftorna på ett ofattbart sätt. Han skriver om att och varför den börjar spricka. Han skriver ...
Vad har då hänt sedan denna gigantiska bubbla börjat spricka? Jo, alla de åtgärder som stadsmakterna har satt in har syftat till att rädda det system som blåst upp den. Banker hålls under armarna och centralbanker trycker nya pengar i en takt som världen aldrig tidigare skådat. Börserna rusar igen. För att inte det kreditimpregnerade bygget ska rasa samman har allt mer av skulderna samtidigt flyttats över från det privata till det offentliga. Pressade regeringar tvingas till drastiska nedskärningar som drabbar ... Ja, ni gissade rätt. Inte precis den översta procenten.
Det är kanske ingen tillfällighet att allt fler miljardärer, bankirer och politiker oroas över ökande orättvisor. De inser att medborgarnas frustration kommer att öka för varje år som går.Välkommen tillbaka senare i år Andreas, vet att du är efterlängtad. Kommer att läsa boken Vad är pengar?, med stort intresse! Det finns hopp. Samhället byggs alltid underifrån, av den stora massan. Det kommer ingen någonsin att kunna ändra på. Det är den viktigaste insikten som finns. Kultur är ett annat ord för det som håller att annat samman.
Kultur är ingen förklaring, det är vad som ska förklaras. Kultur skapas i vardagen, i och genom interaktion. Kultur är summan av delarna och dess värde är större än alla delar sammantaget. Makten kommer underifrån.
Det kan varken Jan Björklund eller finanseliten ändra på.
lördag 2 juni 2012
Annorlunda, utanför. Likvärdig(t)?
Tänk utanför boxen. Det är ett uttryck som det skrivits en del om, och raljerats över i olika sammanhang. Att göra det, tänka utanför ramar och våga lämna allfarvägarna för att nå det övergripande målet, det är vad kreativitet handlar om. Det går emellertid inte att beställa fram ett sådant tänkande. Det går inte att skapa en manual för kreativitet. För då är man inne och traskar i den där boxen. Obönhörligen är och blir det så. Kliver man utanför boxen är man i laglöst och väglöst land. Där finns inga koordinater att förhålla sig till, inga kartor eller landmärken. Där finns bara ett evigt här och nu. Livet där består av en enda lång rad av problem som dyker upp och som måste lösas, där, i stunden av det som finns tillgängligt.
Jag trivs där. Utanför boxen. Kommer till min rätt där. Tyvärr är det först på senare tid som jag har upptäckt detta. Ända tills för några år sedan trodde jag att jag levde och verkade inne i boxen, och att problemen jag stötte på i vardagen berodde på mig. Att jag missat något, att jag inte förstått. Har grubblat och lidit en hel del på grund av detta. Tidvis har mitt självförtroende varit obefintligt. Ensam, fullkomligt ensam och övergiven har jag känt mig, ofta. Som tur är har det alltid funnits någon som trott på mig, som sett mig och som visat uppskattning. För det är jag evigt tacksam. Utan det och dem hade jag aldrig orkat.
Genom åren i skolan utsattes jag tidvis för mobbing. Det var smärtsamt. Idag inser jag att det hade med ovanstående att göra. Jag var annorlunda, utan att veta det, och utan att någon kunde sätta fingret på hur jag var annorlunda. Jag skulle rättas in i ledet. Tvingas in i boxen. Men jag hade inte gjort något fel, bara något annorlunda. Och så har det fortsatt. Under åren i bageriet, den enda platsen där jag faktiskt uppskattats av alla (slår det mig nu), där fixade jag att lösa uppgifter på alla positioner i kedjan från deg till kund. Trågning, bakning, ugn, konditori, packning, leverans, kundkontakt, allt. Ville utmanas, sökte mig till nya uppgifter. Och där fick jag lösa det på mitt sätt. Mina chefer där var intresserade av resultatet, konsekvenserna, inte vägen dit. Tyvärr vad detta det enda jag trivdes med där.
På Universitetet hittade jag nya utmaningar, nya uppgifter att lösa. Jag gjorde det på mitt sätt. Läste fristående kurser som intresserade mig, på tider och i kombinationer som passade in i min bild av ett gott liv för mig. Lät min drivas fram av nyfikenhet och lust. Ensam kryssade jag mellan ämnena. Och den röda tråden var Kultur. Det som drev mig, som fortfarande driver mig, var viljan att förstå: Människor, och kultur. Den där boxen. Det var som doktorand jag upptäckte den, eller återupptäckte den ska man kanske säga. Som anställd på Universitetet, som aspirant på doktorstiteln, var jag tvungen att anpassa mig. Det går så klart inte att söka sig fram helt på egen hand, där. Det finns regler att anpassa sig efter. Det finns boxar att förhålla sig till. Oundvikligen.
Som tur var befann jag mig på en institution där det var högt i tak och där man fick tänka nytt och testa egna metoder. Jag trivdes där, och kände stöd. Jag fick växa i min takt. Fick upptäcka akademin på mitt sätt. Är tacksam för mina handledares tålamod. För att de förstod och lät mig testa. För att de stod på sig. Mellan oss växte det som kom att bli min avhandling fram. Och jag fick mitt akademiska körkort.
Trodde i min enfald att det skulle innebära mer frihet, att doktorstiteln skulle borga för att man var någon att lita på. Att det förväntades av en att man skulle ska sig fram längs nya vägar. Trodde att forskning handlade om att bryta ny mark. Tänka nytt, tänka stort. Tänka utan för boxen, där allt är bekant och överskådligt. Jag trodde länge att det var fel på mig, när jag återigen stötte på problem. Att jag missat något fundamentalt. Idag inser att jag hade fel. Det är inte fel på mig. Jag är någon att lita på. Jag löser uppgiften. På mitt sätt. På sätt som jag vet fungerar och leder till ett bra och hållbart resultat. Det har jag visat på otaliga sätt. Och jag är idag Docent. Inser att det inte förändrar något. Inser att jag och alla andra är dömda till ett liv i den där boxen.
Den där djävla boxen. Varför kan jag inte bara finna mig i det? Varför kan jag inte bara läsa manualen, plugga reglerna, anpassa mig efter rådande normer och bara göra det som förväntas av mig på det sätt som reglerna föreskriver? Det är frågor jag grubblat mycket över. Varför utsätter jag mig för alla problem det innebär att söka sig fram längs alternativa vägar? Varför låter jag mig trampas på, för så blir det när man vill göra på sitt sätt? Varför fortsätter jag trots att jag får avslag på ansökningar, trots att jag påminns om att det jag gör inte görs på det sätt som bruklig är? Varför anpassar jag mig inte?
Ska avsluta den här bloggposten nu, med ett försök till svar på frågan. Jag framhärdar, för att jag vet att jag har rätt, och för att jag bevisligen aldrig har misskött mitt uppdrag. Jag följer de viktiga reglerna, gör det jag ska, och lever upp till de krav som finns. Jag tror på och vill förstå människor, och kultur. Därför stannar jag i den box jag bara ser och märker av indirekt, via blickar, reprimander, mikromakt och olika typer av härskartekniker. För att det är bara där, mitt i, upp till knäna i skiten, som det går att förstå. Och jag blir bättre och bättre på att förstå. Förstår idag hur mycket av det som handlar om rädsla, om oförmåga, om sökande efter trygghet.
Boxen är ett slags kollektiv snuttefilt. Den klarar jag mig utan, behöver ingen trygghet. Jag har byggt upp en egen trygghet, inifrån. Jag vet mitt värde. Har av omständigheter som ligger utanför min kontroll tvingats lita till mig. Idag vet jag att jag duger. Och jag vet att jag kan klara svåra utmaningar. Det ger en inre ro, och framtidstro. Det har varit mödosamt, och jag skulle helst ha velat vara utan dessa erfarenheter, men så här i backspegeln har det varit värt varenda sekund. Jag är där jag är idag på grund av mina erfarenheter, inte trots dem.
Resten av min tid här på jorden vill jag ägna åt att sprida dessa insikter. Jag vill arbeta för att synliggöra den där boxen. Kultur, rädsla, makt, trygghetsbehov, det är andra ord. Ord på det jag vill förstå. Ord på den röda tråd som löper genom hela mitt liv. Akademin är the place to be, även om dess box är hårdare än de flesta andra (paradoxalt nog), för där finns makten, och där bor rädslan. Akademisk kultur är skoningslös, eftersom den inte erkänns som kultur. Därför behövs alla vi som kan se boxen, som förstår dess mekanismer och som kan orientera oss och överleva utanför den.
Det som fått mig att orka och överleva genom åren är insikten om att jag inte är ensam. Vi är många som delar ovanstående erfarenheter. Efter en tid inser man det. När man väl lärt sig hitta i miljön. Plötslig säger det klick, och skaran av likatänkande, av människor som delar ens upplevelser växer. Vi finns överallt i samhället. Känner du igen dig? Hoppas då att du kan finna stöd och tröst i den insikten. Du är inte ensam, och det går att klara sig och överleva, även om man vägrar marschera i takt.
Gillar uttrycket, Om du inte är en del av lösningen, då är du en del av problemet. Det är så jag griper mig an vardagen. Tror det är enda sättet att ta sig utanför boxen. Söker ständigt efter, och testar hela tiden, nya lösningar. För att det är så som ny kunskap uppstår. Skall vi kunna skapa en bättre värld måste vi kunna tänka nytt. Vi måste inse att boxen bara är en temporär byggnadsställning. En falsk trygghet. Vi måste kollektivt inse att alla kunskaper och kompetenser är värdefulla. Alla människor behövs. Tillsammans skapar vi förutsättningarna för varandra.
Först kommer tänkandet, sedan boxen. Alla tänker alltså utanför den. Det är utgångspunkten. Förstår vi bara det har vi kommit en lång bit på väg mot ett samhälle, en kultur, där annorlunda inte är en värdering. En värld där annorlunda är en likvärdig del av helheten.
Jag trivs där. Utanför boxen. Kommer till min rätt där. Tyvärr är det först på senare tid som jag har upptäckt detta. Ända tills för några år sedan trodde jag att jag levde och verkade inne i boxen, och att problemen jag stötte på i vardagen berodde på mig. Att jag missat något, att jag inte förstått. Har grubblat och lidit en hel del på grund av detta. Tidvis har mitt självförtroende varit obefintligt. Ensam, fullkomligt ensam och övergiven har jag känt mig, ofta. Som tur är har det alltid funnits någon som trott på mig, som sett mig och som visat uppskattning. För det är jag evigt tacksam. Utan det och dem hade jag aldrig orkat.
Genom åren i skolan utsattes jag tidvis för mobbing. Det var smärtsamt. Idag inser jag att det hade med ovanstående att göra. Jag var annorlunda, utan att veta det, och utan att någon kunde sätta fingret på hur jag var annorlunda. Jag skulle rättas in i ledet. Tvingas in i boxen. Men jag hade inte gjort något fel, bara något annorlunda. Och så har det fortsatt. Under åren i bageriet, den enda platsen där jag faktiskt uppskattats av alla (slår det mig nu), där fixade jag att lösa uppgifter på alla positioner i kedjan från deg till kund. Trågning, bakning, ugn, konditori, packning, leverans, kundkontakt, allt. Ville utmanas, sökte mig till nya uppgifter. Och där fick jag lösa det på mitt sätt. Mina chefer där var intresserade av resultatet, konsekvenserna, inte vägen dit. Tyvärr vad detta det enda jag trivdes med där.
På Universitetet hittade jag nya utmaningar, nya uppgifter att lösa. Jag gjorde det på mitt sätt. Läste fristående kurser som intresserade mig, på tider och i kombinationer som passade in i min bild av ett gott liv för mig. Lät min drivas fram av nyfikenhet och lust. Ensam kryssade jag mellan ämnena. Och den röda tråden var Kultur. Det som drev mig, som fortfarande driver mig, var viljan att förstå: Människor, och kultur. Den där boxen. Det var som doktorand jag upptäckte den, eller återupptäckte den ska man kanske säga. Som anställd på Universitetet, som aspirant på doktorstiteln, var jag tvungen att anpassa mig. Det går så klart inte att söka sig fram helt på egen hand, där. Det finns regler att anpassa sig efter. Det finns boxar att förhålla sig till. Oundvikligen.
Som tur var befann jag mig på en institution där det var högt i tak och där man fick tänka nytt och testa egna metoder. Jag trivdes där, och kände stöd. Jag fick växa i min takt. Fick upptäcka akademin på mitt sätt. Är tacksam för mina handledares tålamod. För att de förstod och lät mig testa. För att de stod på sig. Mellan oss växte det som kom att bli min avhandling fram. Och jag fick mitt akademiska körkort.
Trodde i min enfald att det skulle innebära mer frihet, att doktorstiteln skulle borga för att man var någon att lita på. Att det förväntades av en att man skulle ska sig fram längs nya vägar. Trodde att forskning handlade om att bryta ny mark. Tänka nytt, tänka stort. Tänka utan för boxen, där allt är bekant och överskådligt. Jag trodde länge att det var fel på mig, när jag återigen stötte på problem. Att jag missat något fundamentalt. Idag inser att jag hade fel. Det är inte fel på mig. Jag är någon att lita på. Jag löser uppgiften. På mitt sätt. På sätt som jag vet fungerar och leder till ett bra och hållbart resultat. Det har jag visat på otaliga sätt. Och jag är idag Docent. Inser att det inte förändrar något. Inser att jag och alla andra är dömda till ett liv i den där boxen.
Den där djävla boxen. Varför kan jag inte bara finna mig i det? Varför kan jag inte bara läsa manualen, plugga reglerna, anpassa mig efter rådande normer och bara göra det som förväntas av mig på det sätt som reglerna föreskriver? Det är frågor jag grubblat mycket över. Varför utsätter jag mig för alla problem det innebär att söka sig fram längs alternativa vägar? Varför låter jag mig trampas på, för så blir det när man vill göra på sitt sätt? Varför fortsätter jag trots att jag får avslag på ansökningar, trots att jag påminns om att det jag gör inte görs på det sätt som bruklig är? Varför anpassar jag mig inte?
Ska avsluta den här bloggposten nu, med ett försök till svar på frågan. Jag framhärdar, för att jag vet att jag har rätt, och för att jag bevisligen aldrig har misskött mitt uppdrag. Jag följer de viktiga reglerna, gör det jag ska, och lever upp till de krav som finns. Jag tror på och vill förstå människor, och kultur. Därför stannar jag i den box jag bara ser och märker av indirekt, via blickar, reprimander, mikromakt och olika typer av härskartekniker. För att det är bara där, mitt i, upp till knäna i skiten, som det går att förstå. Och jag blir bättre och bättre på att förstå. Förstår idag hur mycket av det som handlar om rädsla, om oförmåga, om sökande efter trygghet.
Boxen är ett slags kollektiv snuttefilt. Den klarar jag mig utan, behöver ingen trygghet. Jag har byggt upp en egen trygghet, inifrån. Jag vet mitt värde. Har av omständigheter som ligger utanför min kontroll tvingats lita till mig. Idag vet jag att jag duger. Och jag vet att jag kan klara svåra utmaningar. Det ger en inre ro, och framtidstro. Det har varit mödosamt, och jag skulle helst ha velat vara utan dessa erfarenheter, men så här i backspegeln har det varit värt varenda sekund. Jag är där jag är idag på grund av mina erfarenheter, inte trots dem.
Resten av min tid här på jorden vill jag ägna åt att sprida dessa insikter. Jag vill arbeta för att synliggöra den där boxen. Kultur, rädsla, makt, trygghetsbehov, det är andra ord. Ord på det jag vill förstå. Ord på den röda tråd som löper genom hela mitt liv. Akademin är the place to be, även om dess box är hårdare än de flesta andra (paradoxalt nog), för där finns makten, och där bor rädslan. Akademisk kultur är skoningslös, eftersom den inte erkänns som kultur. Därför behövs alla vi som kan se boxen, som förstår dess mekanismer och som kan orientera oss och överleva utanför den.
Det som fått mig att orka och överleva genom åren är insikten om att jag inte är ensam. Vi är många som delar ovanstående erfarenheter. Efter en tid inser man det. När man väl lärt sig hitta i miljön. Plötslig säger det klick, och skaran av likatänkande, av människor som delar ens upplevelser växer. Vi finns överallt i samhället. Känner du igen dig? Hoppas då att du kan finna stöd och tröst i den insikten. Du är inte ensam, och det går att klara sig och överleva, även om man vägrar marschera i takt.
Gillar uttrycket, Om du inte är en del av lösningen, då är du en del av problemet. Det är så jag griper mig an vardagen. Tror det är enda sättet att ta sig utanför boxen. Söker ständigt efter, och testar hela tiden, nya lösningar. För att det är så som ny kunskap uppstår. Skall vi kunna skapa en bättre värld måste vi kunna tänka nytt. Vi måste inse att boxen bara är en temporär byggnadsställning. En falsk trygghet. Vi måste kollektivt inse att alla kunskaper och kompetenser är värdefulla. Alla människor behövs. Tillsammans skapar vi förutsättningarna för varandra.
Först kommer tänkandet, sedan boxen. Alla tänker alltså utanför den. Det är utgångspunkten. Förstår vi bara det har vi kommit en lång bit på väg mot ett samhälle, en kultur, där annorlunda inte är en värdering. En värld där annorlunda är en likvärdig del av helheten.
fredag 1 juni 2012
Ledighet
Ledighet var ett av orden på min lista på ord att blogga om. Är ledig nu, och sitter på stationen och väntar. Kunde passa bra då, att efter den sista arbetsdagen på vårterminen, med häng på semestern, blogga om detta med ledighet. Har ingen aning om vart det kommer att ta vägen. Vi får se.
Det första jag tänker på är hur laddat ordet är, med ett helt batteri konotationer. Det finns otroligt mycket förväntningar på detta begrepp, ledighet. Då ska livet levas, det riktiga livet. Semestern, julen och helgen. Överallt och alltid finns en ledighet inom räckhåll. Återhämtning, kunde man tänka. Det är emellertid inte så det ser ut i vår värld. Här förväntas man fylla ledigheten med innehåll. Ledig är synonym med aktivitet. Även detta att göra inget är en handling, om det är så man ser på sin ledighet. Ett projekt. Om det man drömmer om är att inte göra något, då blir det ett projekt, laddat med förväntningar.
Hur ledig är man, egentligen. Det är dit tanken leds, mot ledighetsdiskursen och dess påverkan på samhället, kultur, människor. Förväntningarna som finns överallt om att göra något, även om detta något handlar om att göra inget. Handling är något som tvingas på oss. Vad ska du göra på semestern? Bara vara, det fungerar inte som svar. Man måste göra något. Ledighet är därför inte avsaknad av aktivitet och krav, absolut inte. Ledighet handlar om att ha koll, om att göra saker. Ledighet är en aktivitet.
Är trött på alla dessa förväntningar. Förväntningar är dömda att inte uppfyllas. Till skillnad från visioner som inte är tänkta att infrias, som ska fungera som inspiration och mål för strävan, är förväntningar inte sällan påkallade utifrån. Det är omgivningen, kulturen som tvingar sig på och reglerar vad vi ska förvänta oss. Risken är att alla blir besvikna. Ser man på ledighet på detta sätt, och därtill knyter begreppet till ekonomiseringen av samhället, framträder en inte helt angenäm bild. Detta skall nu inte tolkas som något slags klagan över kapitalismen, det är inte alls så jag ser på saken. Problemet ligger djupt inbäddat i kulturen. Och besvikelsen en sida av myntet som kapitalismen utgör. Den ena sidan förutsätter den andra, och inget föregår det andra. Vore vi nöjda skulle kapitalismen inte fungera som den gör.
Här kommer vi in på något, och jag låter det ena följas av det andra. Förvänta er inget annat än fria associationer, här i denna bloggpost i alla fall. Jag är ledig nu, tänk på det. Ledig från ett jobb som hållit mig i ett järgrepp de senaste dagarna. Nu är jag fri, och det vill jag utnyttja. Känner mig nöjd, just nu. Har en hel helg framför mig. Och jag sitter på ett lagom larmigt café, och har möjlighet och tid att bara låta tankarna flyga. Dessutom får jag måla med språk. Gillar det. Behöver egentligen inte så mycket mer. Är nöjd. Mina basala behov är tillgodosedda. Om det inte vore för att jag konsumerar en hel del böcker, och på senaste tiden datorer, skulle jag vara en revolutionär, i kapitalismens ögon. Jag är nöjd. Tror inte att livet blir speciellt mycket bättre än det är just nu. Trivs. Tänk om det blir en rörelse. Tänk ledighet blir synonymt med att bara vara, i nuet. Tänk om ledighet bara handlade om att fånga dagen, nuet, om att vara här och nu? Tänk om, det skulle kunna vara en motståndshandling. Revolutionen är här, om vi vill. Gör bara ingenting. En annan värld är möjlig.
Ledighet kan vara det, att bara vara i nuet. Här, där jag är. Och ur det växer en tillfredsställelse. Nog vet och förstår jag att jag är privilegierad som kan sitta här och skriva det på en dator, uppkopplad mot nätet. Men det är något jag blivit bättre på, att vara nöjd med det som är. Efter veckan på sjukhus, för hjärtat, förra våren har jag kommit att bli mer närvarande. Behöver inte så mycket för att känna mig nöjd. Bara det att vakna frisk och utvilad till en dag utan krav, det är lycka. Det är vad jag förknippar ledighet med. Kravlöshet.
Det går att bygga något på det. Ett nytt sätt att se på ledighet. Avsaknad av krav, oavsett hur de ser ut. Det är ledighet. Och då spelar det ingen roll vad man gör, hur man gör det eller var man är. Ledighet är ett utrymme i livet som man har ett ansvar att fylla med mening, utan att närmare definiera det begreppet. Mening är och blir vad man gör det till. Det finns inte förrän man känner det. Mening är individuellt, och det går bara att hitta den inom sig. Mening är ett verb, något som görs, inget man har, eller något som går att definiera. Det är föränderligt, diffust. Och det är som det ska.
Ledighet, nu när jag fått tänka lite närmare på det, är alltså något jag gör, utan tanke på resultatet. Ledighet är att bara vara. Ledighet kan vara att sitta en ljum kväll i juni, i Madison square park på Manhattan, med mat inköpt på den lokala Delin, tillsammans med den man älskar. Ledighet kan också vara att sitta på balkongen hemma, med en bok och ett glas vin. Ledighet kan också vara att promenera i skogen. Eller att bara sitta på ett kafé och titta på människor som passerar. Ledighet kan vara i princip vad som helst, så länge det inte finns några krav. Och så länge som man är närvarande.
Ledighet är inget, den blir vad man gör den till. Ledighet är att göra det bästa av det man har, här och nu. Ledighet handlar om närvaro. Den ledighet jag tänker på och försöker göra det bästa av är en ledighet som ligger så långt bort från dagens krav och förväntningar som det går. Märker allt med hur värdefullt det är att vara utan krav, hur det i sig ger mitt liv mening. Aktiv är jag, det är så jag vilar. Mitt arbete utförs stillasittande eller stående. Ledighet handlar om aktivitet, utan krav.
Ett krav för en meningsfull fritid och ledighet är att man är nöjd i grunden, med livet. Att man kan njuta även av en tågresa, tidigt på morgonen, på väg till jobbet. Meningen med livet är att se det vackra i en älg som kommer fram ur en glänta, betraktad från tåget, i den uppåtgående solens motljus. Kan man uppskatta det, då ökar chansen till att man får en meningsfull och ledighet. Nyckeln till lycka är att vara det så ofta, och för så lite som möjligt. Då får man en spännande och inspirerande ledighet, oavsett.
Ledighet ska man inte vänta på eller se fram emot, den ska man omfamna varhelst den visar sig, när den gör det och man kan ta vara på den. Det skall jag ägna helgen åt att ta in och reflektera över. Tacksam över att kunna känna så!
Det första jag tänker på är hur laddat ordet är, med ett helt batteri konotationer. Det finns otroligt mycket förväntningar på detta begrepp, ledighet. Då ska livet levas, det riktiga livet. Semestern, julen och helgen. Överallt och alltid finns en ledighet inom räckhåll. Återhämtning, kunde man tänka. Det är emellertid inte så det ser ut i vår värld. Här förväntas man fylla ledigheten med innehåll. Ledig är synonym med aktivitet. Även detta att göra inget är en handling, om det är så man ser på sin ledighet. Ett projekt. Om det man drömmer om är att inte göra något, då blir det ett projekt, laddat med förväntningar.
Hur ledig är man, egentligen. Det är dit tanken leds, mot ledighetsdiskursen och dess påverkan på samhället, kultur, människor. Förväntningarna som finns överallt om att göra något, även om detta något handlar om att göra inget. Handling är något som tvingas på oss. Vad ska du göra på semestern? Bara vara, det fungerar inte som svar. Man måste göra något. Ledighet är därför inte avsaknad av aktivitet och krav, absolut inte. Ledighet handlar om att ha koll, om att göra saker. Ledighet är en aktivitet.
Är trött på alla dessa förväntningar. Förväntningar är dömda att inte uppfyllas. Till skillnad från visioner som inte är tänkta att infrias, som ska fungera som inspiration och mål för strävan, är förväntningar inte sällan påkallade utifrån. Det är omgivningen, kulturen som tvingar sig på och reglerar vad vi ska förvänta oss. Risken är att alla blir besvikna. Ser man på ledighet på detta sätt, och därtill knyter begreppet till ekonomiseringen av samhället, framträder en inte helt angenäm bild. Detta skall nu inte tolkas som något slags klagan över kapitalismen, det är inte alls så jag ser på saken. Problemet ligger djupt inbäddat i kulturen. Och besvikelsen en sida av myntet som kapitalismen utgör. Den ena sidan förutsätter den andra, och inget föregår det andra. Vore vi nöjda skulle kapitalismen inte fungera som den gör.
Här kommer vi in på något, och jag låter det ena följas av det andra. Förvänta er inget annat än fria associationer, här i denna bloggpost i alla fall. Jag är ledig nu, tänk på det. Ledig från ett jobb som hållit mig i ett järgrepp de senaste dagarna. Nu är jag fri, och det vill jag utnyttja. Känner mig nöjd, just nu. Har en hel helg framför mig. Och jag sitter på ett lagom larmigt café, och har möjlighet och tid att bara låta tankarna flyga. Dessutom får jag måla med språk. Gillar det. Behöver egentligen inte så mycket mer. Är nöjd. Mina basala behov är tillgodosedda. Om det inte vore för att jag konsumerar en hel del böcker, och på senaste tiden datorer, skulle jag vara en revolutionär, i kapitalismens ögon. Jag är nöjd. Tror inte att livet blir speciellt mycket bättre än det är just nu. Trivs. Tänk om det blir en rörelse. Tänk ledighet blir synonymt med att bara vara, i nuet. Tänk om ledighet bara handlade om att fånga dagen, nuet, om att vara här och nu? Tänk om, det skulle kunna vara en motståndshandling. Revolutionen är här, om vi vill. Gör bara ingenting. En annan värld är möjlig.
Ledighet kan vara det, att bara vara i nuet. Här, där jag är. Och ur det växer en tillfredsställelse. Nog vet och förstår jag att jag är privilegierad som kan sitta här och skriva det på en dator, uppkopplad mot nätet. Men det är något jag blivit bättre på, att vara nöjd med det som är. Efter veckan på sjukhus, för hjärtat, förra våren har jag kommit att bli mer närvarande. Behöver inte så mycket för att känna mig nöjd. Bara det att vakna frisk och utvilad till en dag utan krav, det är lycka. Det är vad jag förknippar ledighet med. Kravlöshet.
Det går att bygga något på det. Ett nytt sätt att se på ledighet. Avsaknad av krav, oavsett hur de ser ut. Det är ledighet. Och då spelar det ingen roll vad man gör, hur man gör det eller var man är. Ledighet är ett utrymme i livet som man har ett ansvar att fylla med mening, utan att närmare definiera det begreppet. Mening är och blir vad man gör det till. Det finns inte förrän man känner det. Mening är individuellt, och det går bara att hitta den inom sig. Mening är ett verb, något som görs, inget man har, eller något som går att definiera. Det är föränderligt, diffust. Och det är som det ska.
Ledighet, nu när jag fått tänka lite närmare på det, är alltså något jag gör, utan tanke på resultatet. Ledighet är att bara vara. Ledighet kan vara att sitta en ljum kväll i juni, i Madison square park på Manhattan, med mat inköpt på den lokala Delin, tillsammans med den man älskar. Ledighet kan också vara att sitta på balkongen hemma, med en bok och ett glas vin. Ledighet kan också vara att promenera i skogen. Eller att bara sitta på ett kafé och titta på människor som passerar. Ledighet kan vara i princip vad som helst, så länge det inte finns några krav. Och så länge som man är närvarande.
Ledighet är inget, den blir vad man gör den till. Ledighet är att göra det bästa av det man har, här och nu. Ledighet handlar om närvaro. Den ledighet jag tänker på och försöker göra det bästa av är en ledighet som ligger så långt bort från dagens krav och förväntningar som det går. Märker allt med hur värdefullt det är att vara utan krav, hur det i sig ger mitt liv mening. Aktiv är jag, det är så jag vilar. Mitt arbete utförs stillasittande eller stående. Ledighet handlar om aktivitet, utan krav.
Ett krav för en meningsfull fritid och ledighet är att man är nöjd i grunden, med livet. Att man kan njuta även av en tågresa, tidigt på morgonen, på väg till jobbet. Meningen med livet är att se det vackra i en älg som kommer fram ur en glänta, betraktad från tåget, i den uppåtgående solens motljus. Kan man uppskatta det, då ökar chansen till att man får en meningsfull och ledighet. Nyckeln till lycka är att vara det så ofta, och för så lite som möjligt. Då får man en spännande och inspirerande ledighet, oavsett.
Ledighet ska man inte vänta på eller se fram emot, den ska man omfamna varhelst den visar sig, när den gör det och man kan ta vara på den. Det skall jag ägna helgen åt att ta in och reflektera över. Tacksam över att kunna känna så!
Akademiker i hela världen: Let's go native!
Bronislaw Malinowski tog antropologin, eller antropologerna, bort från verandans teoretiseringar av hörsägen om andra människors liv och leverne, ut i världen för att på plats bilda sig en uppfattning. Tanken var god och väl kunskapsteoretiskt förankrad. Socialantropologin förändrades i grunden. Hur skulle man kunna skriva om andra människors tänkande och sedvänjor, om man inte går ut och möter dem? Tyvärr utnyttjades detta av stater med koloniala ambitioner. Här fanns en hel kår av vetenskapsmän som hade såväl metoder som kunskaper, och vanan och intresset, så varför inte utnyttja kunskaperna? Tänkte man, från maktens sida, och resultatet är inte vackert.
Den tanken är ett barn i stort behov av att tvättas. Låt oss emellertid inte kasta ut det som gott och bra, bara för att det döljs bakom ett skitigt skal. Överallt finns saker, uppslag och fragment att förädla. Guldkorn att vaska fram, och kunskap att använda. Om man bara lärt sig se var och hur. Så tänker jag. På väg till jobbet, inte lika stressad som igår, till den sista dagen på vårterminen. Äntligen!
Tänker att det är dags att rycka upp kulturvetarna, upp från akademin. Dags att ta kulturvetenskapen ut i samhället. Tanken har funnits med länge. Den väcktes under samtalen i samband med mötet inom Green Factory, här för några veckor sedan. Insåg där och då hur mycket man missar när man bara är på högskolan. Hur lite man som akademiker vet, egentligen, om vardagen där ute. Runt bordet satt högutbildade, välartikulerade, kloka människor, djupt insyltade i samhällets konkreta tillblivelse. Människor med makt att förändra, och ansvar för betydelsefulla processer. Det som slog mig var att de vet väldigt mycket mer om akademin, än vad akademin vet om arbetslivet. Olyckligt!
Om detta förhållande inte ändras. Om akademiker inte i högre grad än idag, konkret och handfast, engagerar sig i samhällets vardagliga blivande. Då har vi snart ingen akademi, och samhället riskerar att utarmas. Åt skogen kommer det dock inte att gå. Därtill är kunskapen som finns i samhället allt för användbar. Kunskap som inte sprids är lika illa som akademiker som studerar världen från sin trygga veranda. Här finns mycket att arbeta med, och ansvaret vilar tungt på akademin att agera. Det är i möten, mellan tankar, ting, teknologier och kompetenser, som världen blir till. Det är i samverkan mellan olika typer av aktörer som samhället skapas i en process av ömsesidig tillblivelse.
Akademin är inne på en farlig väg när man premierar allt mer specialiserad kunskap, när man bara räknar formella meriter såsom publikationer i smala specialtidskrifter och när det är viktigare vilken titel man har än vad man kan och har att förmedla. Formella meriter ackumuleras och läggs på hög. Ju äldre man blir desto fler utmärkelser hinner man få. Alla förstår att detta inte är en garanti för att den som är mest lämpad kommer att upprätthålla de viktigaste positionerna. Systemet gör att man kan leva på gamla meriter. Rådande system gynnar inte nytänkande. Har man blivit professor, ja då är man det tills man går i pension. Och det är titeln, inte kunskaperna som räknas, inom akademin i alla fall. Lite för ofta.
I den bästa av världar hänger det formella ihop med det praktiska. I den bästa av världar är alla professorer kompetenta, uppdaterade, intresserade av samhället och drivande. I den bästa av världar. Tyvärr är det min sorgliga uppgift att informera om att vi lever i denna värld. Vår värld. Och den är på gott och ont just som den är. Här i den värld vi lever i går det att verka inom akademin, utan kontakt med det omgivande samhället, på gamla men ackumulerade meriter. Det är inte optimalt. Dags att tänka om. Inte kasta ut några barn med badvattnet dock. Inte fördöma någon. Ingen revolution. Vad som behövs är inget omvälvande, bara ett lite annat tänkande. Och en annan syn på vad som är bra och önskvärt.
Vad ska vara meriterande? Vad behöver samhället, vi alla, tillsammans? Till vad ska vi ha akademin, och arbetslivet, staten? Vem ska ansvara för vad, och hur? Ska akademin vara ett ställe där man gör karriär genom att stanna på den institution där man var student, en plats där man kvitterar ut intyg och utmärkelser? En organisation som tillhandahåller formella meriter som kan omsättas i välbetalda arbeten inom näringslivet. Eller ska akademin sätta kunskaperna och kompetensen i centrum? Ska akademin agera även utanför elfenbenstornens väggar? Frågan är öppen.
Ovanstående tankar behöver reflekteras över och samtalas om. Akademin är, lika lite som arbetslivet och det omgivande samhället, uteslutande en angelägenhet för aktörerna som befinner sig på insidan. Tillsammans skapar vi världen. Green Factory skulle kunna fungera som modell för ett nytt sätt att se på kompetens- och kunskapsutbyte. Det är ett led i Högskolan Västs arbete med att utveckla former för arbetsintegrerat lärande. Och det är i sin tur en tankemodell som pekar i riktning utåt, uppåt, framåt. Inåt finns inget att hämta. Där hotar inavel, intellektuell degenerering och maktkamp, oavsett vilken organisation man verkar inom.
Input, utmaning, utbyte. Förutsättningslösa möten, mellan olika typer av kunskaper, kompetenser, intressen och visioner. Ödmjukhet, och ett driv, en vilja till handling och förmåga att lyssna. Mer av dessa varor, mindre av benhård konkurrens och sanning i bestämd form singular. Kom igen akademiker, dags att lämna kontoret. Dags att möta världen, head on. Hög tid att engagera sig, med själ och hjärta även praktiskt i världens blivande. Och till företrädarna för arbetslivet och politikerna, till er vill jag säga, lyssna på oss. Låt oss tala till punkt. Hav tålamod med våra abstraktioner.
Tillsammans kan vi uträtta storverk. Om vi bara vågar bryta murarna, öppna oss, ömsesidigt. Om vi bara inte är rädda för lite skit, och om vi bara vågar lita på att även smutsiga barn kan ha ett hjärta av guld. Även dåliga idéer kan leda till något gott eftersom de engagerar och manar till handling. Det är konsekvenserna som räknas, inte tanken.
Let's go native! Let's have fun! Lite oftare i alla fall. Kanske kan det vara lösningen på några av följande problem, inom skolan, med extremism, hos kommunerna, och i arbetet med att utveckla nya användbara produkter.
Tänker att det är dags att rycka upp kulturvetarna, upp från akademin. Dags att ta kulturvetenskapen ut i samhället. Tanken har funnits med länge. Den väcktes under samtalen i samband med mötet inom Green Factory, här för några veckor sedan. Insåg där och då hur mycket man missar när man bara är på högskolan. Hur lite man som akademiker vet, egentligen, om vardagen där ute. Runt bordet satt högutbildade, välartikulerade, kloka människor, djupt insyltade i samhällets konkreta tillblivelse. Människor med makt att förändra, och ansvar för betydelsefulla processer. Det som slog mig var att de vet väldigt mycket mer om akademin, än vad akademin vet om arbetslivet. Olyckligt!
Om detta förhållande inte ändras. Om akademiker inte i högre grad än idag, konkret och handfast, engagerar sig i samhällets vardagliga blivande. Då har vi snart ingen akademi, och samhället riskerar att utarmas. Åt skogen kommer det dock inte att gå. Därtill är kunskapen som finns i samhället allt för användbar. Kunskap som inte sprids är lika illa som akademiker som studerar världen från sin trygga veranda. Här finns mycket att arbeta med, och ansvaret vilar tungt på akademin att agera. Det är i möten, mellan tankar, ting, teknologier och kompetenser, som världen blir till. Det är i samverkan mellan olika typer av aktörer som samhället skapas i en process av ömsesidig tillblivelse.
Akademin är inne på en farlig väg när man premierar allt mer specialiserad kunskap, när man bara räknar formella meriter såsom publikationer i smala specialtidskrifter och när det är viktigare vilken titel man har än vad man kan och har att förmedla. Formella meriter ackumuleras och läggs på hög. Ju äldre man blir desto fler utmärkelser hinner man få. Alla förstår att detta inte är en garanti för att den som är mest lämpad kommer att upprätthålla de viktigaste positionerna. Systemet gör att man kan leva på gamla meriter. Rådande system gynnar inte nytänkande. Har man blivit professor, ja då är man det tills man går i pension. Och det är titeln, inte kunskaperna som räknas, inom akademin i alla fall. Lite för ofta.
I den bästa av världar hänger det formella ihop med det praktiska. I den bästa av världar är alla professorer kompetenta, uppdaterade, intresserade av samhället och drivande. I den bästa av världar. Tyvärr är det min sorgliga uppgift att informera om att vi lever i denna värld. Vår värld. Och den är på gott och ont just som den är. Här i den värld vi lever i går det att verka inom akademin, utan kontakt med det omgivande samhället, på gamla men ackumulerade meriter. Det är inte optimalt. Dags att tänka om. Inte kasta ut några barn med badvattnet dock. Inte fördöma någon. Ingen revolution. Vad som behövs är inget omvälvande, bara ett lite annat tänkande. Och en annan syn på vad som är bra och önskvärt.
Vad ska vara meriterande? Vad behöver samhället, vi alla, tillsammans? Till vad ska vi ha akademin, och arbetslivet, staten? Vem ska ansvara för vad, och hur? Ska akademin vara ett ställe där man gör karriär genom att stanna på den institution där man var student, en plats där man kvitterar ut intyg och utmärkelser? En organisation som tillhandahåller formella meriter som kan omsättas i välbetalda arbeten inom näringslivet. Eller ska akademin sätta kunskaperna och kompetensen i centrum? Ska akademin agera även utanför elfenbenstornens väggar? Frågan är öppen.
Ovanstående tankar behöver reflekteras över och samtalas om. Akademin är, lika lite som arbetslivet och det omgivande samhället, uteslutande en angelägenhet för aktörerna som befinner sig på insidan. Tillsammans skapar vi världen. Green Factory skulle kunna fungera som modell för ett nytt sätt att se på kompetens- och kunskapsutbyte. Det är ett led i Högskolan Västs arbete med att utveckla former för arbetsintegrerat lärande. Och det är i sin tur en tankemodell som pekar i riktning utåt, uppåt, framåt. Inåt finns inget att hämta. Där hotar inavel, intellektuell degenerering och maktkamp, oavsett vilken organisation man verkar inom.
Input, utmaning, utbyte. Förutsättningslösa möten, mellan olika typer av kunskaper, kompetenser, intressen och visioner. Ödmjukhet, och ett driv, en vilja till handling och förmåga att lyssna. Mer av dessa varor, mindre av benhård konkurrens och sanning i bestämd form singular. Kom igen akademiker, dags att lämna kontoret. Dags att möta världen, head on. Hög tid att engagera sig, med själ och hjärta även praktiskt i världens blivande. Och till företrädarna för arbetslivet och politikerna, till er vill jag säga, lyssna på oss. Låt oss tala till punkt. Hav tålamod med våra abstraktioner.
Tillsammans kan vi uträtta storverk. Om vi bara vågar bryta murarna, öppna oss, ömsesidigt. Om vi bara inte är rädda för lite skit, och om vi bara vågar lita på att även smutsiga barn kan ha ett hjärta av guld. Även dåliga idéer kan leda till något gott eftersom de engagerar och manar till handling. Det är konsekvenserna som räknas, inte tanken.
Let's go native! Let's have fun! Lite oftare i alla fall. Kanske kan det vara lösningen på några av följande problem, inom skolan, med extremism, hos kommunerna, och i arbetet med att utveckla nya användbara produkter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)