Principer

Fortsätter med utmaningen. Principer är nästa ord på listan. Reflektioner kring det får bli vad som tar mig från arbete, in i helgvila. Som jag behöver det. Vid denna tid på året går vi lärare på knäna. Allt som rör årets kurser ska göras klart, och planeringen inför nästa termin har inletts. Lägg därtill stressade studenter som pockar på uppmärksamhet, som vill ha hjälp med uppsatser och komplettera uppgifter. Alla deadlines sammanstrålar, och mitt i gröten står den stackars Lektorn, upp till nacken begravd i arbete. Då kan en dator, ett glas vin och lite lagom utmanande blogguppgifter vara en lisa för själen. Där befinner jag mig just nu.

Principer var det. Principfasta människor kommer för mig. Modiga män, som står vid sitt ord. Män som pekar med hela handen. Människor som inte ändrar sig. Motsatsen till en vindflöjel, en som vänder kappan efter vinden. Principfast ska man vara. Enligt den Lutherska moralen, kanske? Det handlar om tillit, kanske man kan säga. Spontant är det positiva konnotationer som dyker upp i huvudet. Inledningsvis. Sedan tänker jag på ett citat tillskrivet John Maynard Keynes. Han ska ha svarat följande, till någon som kritiserade honom för att han ändrat åsikt i en fråga: När jag inser att jag har fel, då ändrar jag självklart åsikt. Hur gör du?

Plötsligt är detta med principer inte lika enkelt längre. Principer är inte självklart till för att följas. Lika viktigt är förmågan att inse när det är dags att bryta dem. Stå vid sitt ord ska man, definitivt. Det har mer med tillit än principer att göra. Tror jag tar tillbaka det jag nyss sa, att principer har med tillit att göra. Tillit handlar mer om att vara någon som utstrålar trygghet, och det kan man göra även om man byter åsikt. Ibland krävs det av en att man bryter även viktiga principer för att kunna upprätthålla tilliten. Så vid närmare eftertanke har principer inget med tillit att göra.

Principfasthet närmar sig, ju mer jag tänker på saken, en ganska rigid inställning till livet, världen, medmänniskorna och samhället. Principer är den otrygges sätt att ingjuta stabilitet i det som är flytande och under tillblivelse. Principer är för räddhågsna, för den som inte riktigt vet. Bara den kan hålla sig med principer. Tvärt emot vad man tror. För världen blir till och förändras, icke-linjärt. Världen, livet, kultur är inte det blir. Och tillblivelsen riktning ändras ständigt. Det leder tanken till Deleuze, som reflekterar på följande sätt, i texten Samtalet.

Det som är mest omöjligt att förnimma är tillblivanden, handlingar som endast kan rymmas inom ett liv och uttryckas genom en stil. Olika stilar är inte mer konstruktioner än vad olika livsstilar är det. Det är inte orden eller meningarna, rytmen eller greppen som är viktiga i stilen. Det är inte händelserna, inte heller principerna eller konsekvenserna som är viktiga i livet. Man kan alltid ersätta ett ord med ett annat. Om man inte tycker om ett visst ord, om det inte passar, ta då ett annat, sätt ett annat i dess ställe. Om var och en anstränger sig på det viset kan alla göra sig förstådda och då finns det knappt längre anledning att ställa frågor eller göra invändningar. Det finns inga ord som är rätt, det finns inte heller några metaforer (alla metaforer är smutsiga ord, eller blir det). Det finns bara inexakta ord för att beteckna något exakt.

Orden är alltid inexakta. Orsaken till det är tillblivelserna, världens frambringande. Det som blir är exakt, för det är som det är. Men eftersom det handlar om förändring, tillblivelse kan orden som beskriver världen aldrig vara annat än inexakta. Principer kan med andra ord sägas handla om makt. Om att bestämma världen, om att förflytta fokus från världen, terrängen, där man är och där allt händer, till kartan. Där kan man vara exakt, och där regerar principen. På kartan, i modellernas värld kan man hålla fast vid principerna. Aldrig i det levande livet. Tillbaka till Deleuze, och texten om Samtalet.

När det gäller rättvisa åberopar man sig på likformigheten, även om det rör sig om regler man själv hittar på, eller ett transcendent tillstånd man påstår sig avslöja eller känslor som driver på en. Rättvisa och korrekthet är dåliga idéer. Ställ detta mot Godards formulering: inte en rätt bild, utan rätt och slätt en bild (pas une image juste, juste une image). Samma sak gäller inom filosofin som med en film eller en sång: inga rätta idéer, utan rätt och slätt idéer. Bara idéer är mötet, tillblivandet, flykten och förbundet, detta »mittemellan« i ensamheterna. När Godard säger: jag skulle vilja vara ett produktionsbolag, menar han givetvis inte: jag vill producera mina egna filmer eller jag vill ge ut mina egna böcker. Han menar bara idéer, därför att när man väl har kommit till den punkten är man helt ensam, men man är också som en samling förbrytare. Man är inte längre författare utan ett produktionsbolag och man är mer befolkad än någonsin.

Världen, samhället, kultur, blir till i och genom kollektiva tillblivelser. Rättvisa och korrekthet, fungerar på pappret. Principer kan man ha, i teorin. Inte i vardagen. Där måste man istället följa med, vilket leder över tankarna till en annan text av Deleuze & Guattari. Nomadologin, där tankarna om minor och Royal science lanseras, vilket introducerar ett moment av makt i resonemanget om principer. För det som utmärker Royal science är just dess principfasthet, till skillnad från minor science, som följer med och anpassar sig på bästa sätt efter rådande omständigheter. Minor science är en inexakt vetenskap som handlar om en exakt värld. Ett ödmjukt sökande efter förståelse, eller konstruerande av verktyg att förstå med hjälp av. Royal science däremot är en exakt och principfast vetenskap, som reser anspråk på Sanning.

Snarare finns här två olika, formellt skilda uppfattningar av vetenskapen – men, ontologiskt sett, ett enda interaktionsfält där en kunglig vetenskap ständigt söker bemäktiga sig den nomadiska eller vaga vetenskapens innehåll, och där en nomadisk vetenskap ständigt får den kungliga vetenskapens innehåll att fly undan. Vad som i sista hand räknas är den ständigt rörliga gränsen.

Ju mer jag tänker på det, desto mer problematiskt blir detta med principer. Den vetenskap jag ägnar mig åt följer med sina studieobjekt, och försöker förstå helheter. Problem som dyker upp under färden, i och genom världens tillblivelse, löses aldrig. Det är inte min intention eller önskan, att lösa problem. Problem skall upplösas. Ett löst problem finns fortfarande kvar, och pockar på uppmärksamhet. Skapar beroendekedjor, makt. Upplösta problem existerar inte längre, och jag kan dra vidare. Åter till D & G, till Nomadologin.

I de två vetenskapernas interaktionsfält nöjer sig de ambulerande vetenskaperna med att uppfinna problem vars lösning hänvisar till en hel uppsättning kollektiva och icke vetenskapliga aktiviteter, men vars vetenskapliga lösning tvärtom beror på den kungliga vetenskapen och på det sätt på vilken den först transformerar problemet genom att låta det passera genom sin teorematiska apparat och sin organisation av arbetet. Detta erinrar en smula om förhållandet mellan intuition och intelligens hos Bergson, där det bara är intelligensen som har vetenskapliga resurser att formellt lösa de problem som intuitionen ställer, men som den nöjer med att hänvisa till de kvalitativa aktiviteterna hos en mänsklighet som följer materien.

Så vill jag se på principer, som ett slags stöd i tillvaron. Ett sätt att temporärt ingjuta ordning i kaos, men i medvetenhet om att man måste ändra sig, när situationen så kräver. Principfasthet kräver därför ett ödmjukt, undrande och nyfiket förhållningssätt till världen, vetandet och kultur.

Lika viktigt som det är att ha ett rörligt intellekt, är det att kunna ändra sina principer. Men då kanske det inte längre är meningsfullt att tala om principer? Bäst, kanske, att upplösa alla principer. Bättre att anpassa sig efter rådande omständigheter, alltid. Vad det innebär bestäms aldrig på förhand, det bestäms i stunden, av sammanhanget.

Där landar jag, och vandrar förundrad ut i helgens vila.

Kultur på offensiven

Så är den igång. Årets Kulturoffensiv. Har längtat, sedan förra året. Det var en höjdpunkt. Då var jag trött och sliten efter ett hemskt år. Men jag möttes av ambitiösa studenter och kollegor som respekterade mig och fick mig att känna mig välkommen och betydelsefull. Klart resultatet blev bra då. Förra årets Kulturoffensiv lärde mig lika mycket som studenterna. Tillsammans utforskade vi ämnet Kulturvetenskaps möjligheter. Resultatet var fantastiskt. Kursavslutningen bjöd på ett pärlband av lysande, ögonöppnande och inspirerande presentationer. Och inget talar för att årets resultat ska bli mindre tillfredsställande. Oj vad jag ser fram emot att få börja första föreläsningen. Drygt en timme kvar!

För att orka behöver man få positiv input, från olika håll. Människan är ingen gruva som kan exploateras, hon är mer som ett relä, en omkopplingsstation där flöden regleras. Och för att få ut något, måste något komma in. Böcker är en viktig källa till inspiration. Ju mer man läser desto fler tankar kan man förmedla. Det är nödvändigt. Utan böcker och tid för läsning stagnerar man. Därför är det oroande att lyssna på kunskapsföraktande politiker som bara tänker ekonomi. Kunskap kräver tid, marginaler och förståelse för att utbildning inte är en linjär process. Kunskap uppstår i möten, olika typer av möten. Kunskapsutveckling kräver kommunikation, utbyte och ett visst motstånd. Lätt fånget, lätt förgånget, är en gammal sanning. Det som erhålls genom möda, det stannar kvar. Det svåra är därför det spännande. För där finns kunskaperna, de viktiga kunskaperna. Därför krävs tid, för reflektion och för utbyte av tankar. Tyvärr ser just detta ut som en onödig kostnad, i ekonomernas kalkyler. Och eftersom de har makten krymper möjligheterna för akademisk kunskapsutveckling.

Kollegor är en annan källa till inspiration. Kollegor som litar på, utmanar och som drar åt samma håll. Det är en nåd att stilla bedja om. Seminarier, fyllda av kritiska röster. Belästa deltagare, med en önskan om att utmanas och erbjudas möjligheter att vidga sina vyer. Tyvärr är det dåligt med den varan i dagens akademi. Det finns inte tid, och kraven på Lektorerna gynnar inte samarbete och ömsesidigt sökande av kunskap och ämnesutveckling. Det finns varken tid, ork eller pengar. Jakten på excellens och den ökande konkurrensen inom den akademiska världen motverkar härigenom målen med forskningen och den högre utbildningen. Alla vet detta, men av rädsla för den personliga framtiden, karriären och löneutvecklingen är det få som talar högt och på allvar om dessa problem. Härigenom blir alla förlorare. Så ser diskursens ordning och makt ut. På egen hand, kollektivt, ser alla om sitt hus. Och ruinerar samtidigt själva fundamentet för varandra.

Idag lägger jag emellertid problemen, oron och drömmarna om en bättre värld åt sidan. Idag satsar jag all kraft och möda åt att ge studenterna på Kulturoffensiven det bästa jag kan ge. Här finns allt det jag tror på och behöver för att komma till min rätt. Tid för eftertanke. En tro på min förmåga, och på studenterna. Högt i tak. Upptäckarglädje! Få givna ramar, och gott om utrymme för improvisation. Möjligheter att ta tillvara flyktlinjerna som uppstår, när de uppstår. Kollegor som vill varandra väl, och som drar åt samma håll.

Bara så kan viktig och långsiktigt hållbar kunskap genereras!

Lösningen är alltid fler än en, och aldrig bestämd på förhand

Lösningen, svaret. Det där enda, som ska lösa alla problem. Den som säger sig ha den, som gör anspråk på att sitta inne med det. Hen har sin lycka gjord. Tills någon annan dyker upp med en ny lösning, ett nytt svar i bestämd form singular. Samma dröm finns överallt. Alla bär vi på den, mer eller mindre. Men det är en dröm, en ouppnåelig dröm. Oavsett hur stark drömmen är, och oberoende av hur många som drömmer, så är det en omöjlig dröm. Acceptera, och påbörja arbetet med att hitta lösningar som fungerar. Det är vad vi borde göra. Tillsammans. Om det verkligen är ett hållbart samhälle, för alla, som vi vill bygga.

Ingen har sagt sig önska något annat. Ett samhälle för alla, det förenar politikerna över hela linjen, oavsett parti och ideologi. Alla ska med, i möjligaste mån och så gott det går. Det är vad alla vill, och det finns ingen anledning att tvivla på det. Konspirationsteorier är möjligen spännande att fundera kring, men de brukar falla på sin egen orimlighet. Som sagt, de flesta politiker menar vad de säger och är ärliga i sitt uppsåt. Det är inte där problemet ligger.

Kulturen. Där finns problemet. Där uppstår paradoxerna som ger upphov till konsekvenserna som sedan måste hanteras. Där lanseras, accepteras och bejakas lösningen, svaret, sanningen. Gång, på gång, dyker det upp aspiranter och nya idéer. Modellen, själva sinnebilden, för både tänkandet och handlandet är den gode Jesus. "Jag är vägen, sanningen och livet", visst ger det så han sa? Jag är den ende du behöver för att (över)leva och vara lycklig. Så sa han, och den tanken lever än. Platon öppnade tankerummet och krattade manegen. Jesus sålde iden och lärjungarna spred den över världen. Det är en mäktig tanke, men en häpnadsväckande vidhäftningsförmåga. Och det är i den västerländska kulturen den framförallt slagit rot. Det är här den påverkar samhället och synen på vad som är möjligt.

Kommunism, liberalism. Förstatligande, frihandel. Löntagarfonder, Rut- och rotavdrag. Jobbskatteavdrag, ökad konkurrens i högre utbildning. Eller, vilket var vad som fick mig att börja skissa på denna bloggpost, entreprenörskap. Förslagen på lösningar är många och olika, men alla utgår från samma tanke, samma dröm: att sanningen är en och odelbar och att svaret, lösningen måste vara formulerad i bestämd form singular. Det man söker är den bästa lösningen och svaret. Och, jo, visst, man ska så klart inte nöja sig med mindre än det bästa. Men det bästa för mig är inte det bästa för dig, och samhället är en komplex helhet. Därför finns inte en, enda, lösning.

Entreprenörer ska vi bli idag, alla. Enligt (de nya) Moderaterna. Frågar vi Socialdemokraterna lyder deras svar: Ett inovationsråd lett av statsministern, vilket låter som samma andas barn. Eftersom jobben, jobben, jobben är vad alla talar om går till val på vore det konstigt annars. Utrymmet för improvisation är begränsat. Politiken utjämnas därför och innehållet strömlinjeformas. Allt enligt rådande kulturell logik. Det finns bara utrymme för en lösning, ett sätt att tänka. Ett folk, en ledare. Ett, en, bäst. Så ser det ut, överallt. Även om alla vet att det inte fungerar. Den enda vägens politik och tänkande leder till ökade klyftor, i skolan, i samhället och i världen. När alla bara er som sig själv vinner alltid den som är starkast.

Världen, livet, kulturen är komplex, mångfacetterad och ofta motsägelsefull. Det oväntade är regel, och det oväntat oväntade måste man räkna med och planera för, även om man inte har en aning om vad det innebär. Bara så kan ett hållbart samhälle skapas. Lösningen är inte en, ska det fungera (samhället, helhet, livet, vardagen) måste det finnas utrymme för stötande och blötande. Marginaler, överseende och förståelse och respekt för oliktänkande och mångfald. Alla tendenser till och försök att nå enhet måste motarbetas, för allas skull. Tillsammans, ömsesidigt beroende av varandra, på gott och ont. Det är vad vi är och har att hantera.

Betänk att Sveriges storhetstid sammanföll med kompromisslösningarnas tid och anda i politiken. Problem ska inte lösas, de ska upplösas. Och det är ett arbete som aldrig blir färdigt. Samhället är en process, en komplex process av interaktiv, kollektiv, tillblivelse. Bara genom att göra så många som möjligt delaktiga i processen går det att uppnå hållbarhet. Det är ingen lösning, det är ett förhållningssätt till helheten som underlättar det tänkande som leder till hållbarhet. Skillnaden är central.

Entreprenörskap fungerar. Det är bra att främja, så länge det sker på frivillig väg. Det är ett sätt att organisera, men inte det enda. Och om alla tvingas bli entreprenörer får vi ett obehagligt samhälle bestående av: jag, jag, jag, jag! Vi främjas inte om alla ska se till sitt. Och det är vi, tillsammans som bygger samhället och är beroende av det. Oavsett vad man tror och tänker om saken. Det går att vinna val på talet om entreprenörskap, men ett hållbart samhälle går inte bygga på tanken.

Lösningar och svar måste vara formulerade i plural och i obestämd form. Det finns inget som är bäst, bara olika sätt att tänka och arbeta. Och eftersom ingen kan veta vad framtiden bär på, eller vilka problem som ligger i farans riktning, i framtiden, är det alltid förödande att låsa sig vid en tanke, en lösning, ett svar.

Vägen, sanningen och livet är mångtydiga begrepp, och måste så förbli. För hållbarhetens skull, för samhället. För oss. Mig och dig, nu och framöver.

Ayrton Senna vs Alain Prost. En klassisk hjältemyt.

Dokumentären igår, på SVT, om Formel 1 föraren Ayrton Senna, väckte många tankar. Om mänsklighet och olika aspekter av kultur. Resan mot det oundvikliga slutet i San Marino var fängslande. Upplägget möjligen väl polariserat. Folkets hjälte från Brasilien, den sportsliga föraren Senna, och hans kamp mot den politiskt slipade och taktiske Alain Prost. Båda kämpade om titeln, bäst och snabbast i världen. En jämn kamp, fylld av klassiska hjälteattribut och olika trix. Det var en dokumentär, men lika mycket en saga som säger en hel del om samhället vi lever i. En kulturvetenskaplig guldgruva med andra ord.

Några sporter aspirerar på titeln, modern gladiatorkamp. Och Formel 1 skulle jag säga är en av dem. Eller var en av dem, för känslan idag är att både Formel 1och tungviktsboxning (som är en annan kandidat) har förlorat något av auran som fanns förr. Kanske har säkerhetsarbetet efter Sennas död, 1994, bidragit till att nerven i sporten delvis gått förlorad? Han är Formel 1 cirkusens senaste dödsoffer. Något har i alla fall förändrats. Svårt att säga vad. Kanske är det bara jag som med ålderns rätt ser på världen med lite andra ögon? Kanske har varje sport sin storhetstid, och i takt med att idealen förändras förändras synen på vad som är lockande. Detta menar i alla fall Roland Barthes, och det är med hans ögon jag läser dokumentären, som ett slags myt.

Historien som berättades utspelades under 1980- och 1990-talen, och dramaturgin var klassisk. Senna kom från Go-Kart och var ett geni på racingbanan. Hans signum, vilket upprepades genom hela filmen var att han utnyttjade alla chanser, och att han som ingen annan klarade regnvåta banor. Regnade det, då vann Senna. Så var det. Så skapas en hjälte. Han slog igenom på allvar, 1985 som förare för Lotus, men han siktade högre.

Senna körde med varierad framgång för Lotus fram till 1988 då han bytte till McLaren, där han blev stallkamrat med fransmannen och världsmästaren Alain Prost. Historien kan ta sin början. Redan tidigt i karriären fanns det missämja mellan de båda förarna. Nu kör de för samma stall. Två män. Jämn kamp. Farlig sport. Mycket pengar. Lägg därtill inte så lite glamour samt ett politiskt spel bakom kulisserna. Bordet är dukat för en klassisk saga. Den gode, Senna, gav allt på banan och pressade bilen och tekniken till sitt yttersta. Han utnyttjade alla sportsliga chanser han kunde hitta för att bli bäst. Den onde, Prost, kunde det komplicerade regelverket utantill. För honom var det viktigare att vinna än att kämpa väl på banan. Och det antyddes att han inte bara var landsman med cirkusens ägare, utan även personlig vän med honom och att han fick fördelar på grund av detta. En våghalsig kämpe mot den slipade politikern. Som sagt, upplagt för spänning.

Senna vann titeln världens bäste förare tre gånger. Ständigt i bitter kamp med Prost, som bytte stall 1990, till Ferrari. Så klart att de inte kunde vara vänner. Bara en kan vara bäst, och då måste alla till buds stående medel utnyttjas vilket inte främjar vänskap. Kampen fortsatte. Man mot man. Som det klassiska dramat föreskriver. Men lika mycket som Formel 1 är förarnas kamp om titeln världens snabbaste är det ingenjörernas och mekanikernas kamp om att bygga den bästa bilen.

När stallen under 90-talet började experimentera med en ny typ av datorstyrd fjädring och antispinnsystem hamnade McLaren efter, och plötsligt spelades Sennas förarskicklighet ut mot teknisk prestanda. Plötsligt handlade det inte längre om en kamp, man mot man. Nu var det tekniken som avgjorde, till Prosts fördel. Hans stall, Williams, hade den bästa bilen, och då spelade det ingen roll att Senna var den bäste föraren. Moraliska vinster är kanske sköna att bära, men de räknas inte. Detta insåg man även i tävlingsledningen efter ett tag. Datorstyrda system förbjöds. Proust hade då lämnat cirkusen, och Senna bytte stall inför den ödesdigra säsongen 1994, till Williams. Stallet hade emellertid stora problem med tekniken. Även om Senna hade pole position i säsongens tre första lopp hamnade han inte på pallen en enda gång.

San Marino, 1994. Vi vet hur det gick. Ändå sitter man som klistrad. Det är fascinerande. Vemodigt, och som upplägget i filmen i filmen antyder, ödesbestämt. Dagen innan loppet dör Roland Ratzenberger, och Senna är spänd, olycklig och borde ha slutat. Men den manliga logiken, där vinnaren tar allt och inget annat räknas, håller honom kvar i tävlingen. Senna var som så många män före och efter honom fången i myten. Ingen annan utväg. Han var tvungen att köra loppet. Pole position, igen. Ledning. Så, plötsligt, far bilen av banan, rätt in i ett betongfundament. Det ser inte så allvarligt ut, men han får en del av hjulaxeln i huvudet och avlider några timmar senare på sjukhuset. Som det anstår en hjälte, på toppen av karriären.

Det gör ont att tänka på vad bilder kan göra med människor. Vad myter kan tvinga (framförallt) män in i. Vad förväntningar och framgångar kan leda till. Det är priset man får betala för den kultur vi lever i. Frågan om det är värt priset, den är viktig. Den varken kan eller får man sopa undan. Reflektion och kritisk granskning, av vardagen. Bara så kan vi bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.

Dokumentären avslutas med ett klipp där Senna drömmer sig tillbaka till Go-Kart-tiden. Där var det förarna i samspel med tekniken som kämpade. Där fanns ingen politik, bara renhårig kamp. Så ser i alla fall mytbilden ut. Jag vet inte jag. Men även en teoretiskt skolan och kritiskt driven forskare kan dras med av en skickligt berättad historia. Och den gav mig uppslag att skriva om, tänka kring och peka på. Kultur är fantastisk på det sättet.

Kunskap, eller karriär?

Vad är det att vara vetenskapligt skolad? Vad är akademikernas uppgift i samhället, egentligen? Vad ska vi ha vetenskapen till? Tänker ofta på det. Kunskapens roll, talas det ofta om. Och om satsningar på vetenskap. Tyvärr är det ofta i svepande ordalag. Och aldrig att jag hör något om humanioras betydelse. Varför kan man undra. Samhället utgår från, och är till för, människorna. Varför är det då så få som ser behovet av kunskap om människor, i grupp. Psykologi har en given position, kunskap om människor som individer har högt anseende. Sociologi har inte lika högt anseende, men siffror har företräde framför kvalitativa insikter om människan som kollektiv. Så ser det ut, av gammal vana.

Humaniora är en obekväm vetenskap. Kanske är det därför den satts på undantag? Olyckligt, och beroende av missförstånd. Humaniora är emellertid skapad för att nå insikt och förståelse, om människor, inte för att skapa produkter som kan generera vinst. Ett sätt att se på saken är att samhället inte bara är ekonomi. Ekonomi är ett medel för att uppnå något annat. Ett medel, för människor. Ibland i retoriken låter det som människor är ett medel för skapande av vinst. Men då saknas något centralt. Människans roll, förmåga och förutsättning, vägrar tro att vi har råd att som samhälle förvägra oss kunskap om människor i samverkan. Det är humanioras kunskapsobjekt. Och vill vi optimera människans förutsättningar måste vi satsa på sådan kunskap, också. Humaniora ger oss som grupp själviskt. Humaniora utvecklar kunskap om hinder och möjligheter för mänsklig utveckling.

Humaniora är långt ifrån homogent. Humaniora är ett splittrat ämne, som drar åt olika håll. Ett rö för vinden som tvingas liera sig med olika intressen. Det råder ingen enighet inom ämnesområdet om vart man ska eller vad som är uppdraget. Inte konstigt med tanke på förutsättningarna. Olyckligt, inte bara för humanisterna, utan för samhället. För, som sagt, kunskapen som humanisterna förfogar över, utvecklar och söker, den behövs. Vill vi förstå vad vi kan göra, vad som är möjligt och vad vi har att förhålla oss till, kan vi inte klara oss utan humaniora.

Fast, undrar jag också, vad innebär det att vara trogen ett ämne? Handlar det om att bygga upp och förvalta en organisation? Eller handlar det om att söka kunskap, förutsättningslöst? Jag är av den bestämda åsikten att vetenskap idag lite för mycket handlar om ekonomi, om att få in pengar till verksamheten. Kunskapssökandet har hamnat i skymundan för bibliometriskt kvantifierbara mått som går att jämföra och följa upp. Och om att hålla sig till det ämne och område som man kommer ifrån. Rörlighet talas det om, men den är kraftigt begränsad inom akademin idag, på grund av synen på vad som är meriterande. Det som premieras inom akademin är konsekvent mer forskning om samma sak. Det är vad som krävs för att göra karriär.

Att inordna sig i ett sådant system skulle strida mot allt jag lärt mig och tror på. Jag sökte mig inte till akademin för att göra karriär. Kunskap och förståelse är mitt ständiga mål, och det är ett mål jag aldrig kommer att nå. Det är en resa. Det är vägen som är målen. Och jag följer kunskapen. Tar mig dit kunskapen pekar. Användbar kunskap är vad jag söker. Fördjupad insikt om vilka förutsättningar som finns för kulturell förändring.

Flyktlinjer är ett viktigt redskap i det arbetet. Att blogga är att lära. Bloggandet fördjupar mina insikter om kultur samtidigt som kunskaperna kan spridas snabbt och brett. En oslagbar kombination. Vill inte vara utan denna kanal, detta verktyg. Tyvärr anses det meningslöst, utifrån meriteringshänseende att blogga. Akademiska meriter räknas inte utifrån nytta och användbarhet, bara utifrån på förhand, rigida, mallar. Stelbent är bara förordet. Och det passar synnerligen illa för utvecklandet av kunskap om kultur, som kännetecknas av förändring. Humanioraforskaren får med andra ord välja om man ska göra karriär, eller om man ska följa kunskapen.

Jag väljer det senare. Följer kunskapen, för att jag genom egen forskning insett att det är vad som krävs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Att forskare får följa kunskapen. Alla forskare, inte bara naturvetare. Humaniora handlar om oss. Vi, tillsammans, skapar det samhälle vi lever i. Och kunskap om kultur är nödvändigt. Det är vad vetenskap handlar om. Sökande efter kunskap.

Humaniora behövs, också. Innovationer är inte bara av teknisk art. Så klart. Hållbarhet skapas av människor, för människor. Och förstår vi människor underlättas det arbetet. Alltså behövs humaniora, också!

Arbete, igen

Var visst inte riktigt klar med begreppet arbete märker jag. På väg till jobbet igår, på tåget, förlorade jag mig i tankar om detta med arbete. Tänkte på finansieringen av arbete, och på hur det brukar låta när frågan kommer på tal. På demarkationslinjen mellan offentliga och privata arbeten.

En märklig gräns delar arbetsmarknaden i två delar. Den ena skyddad från insyn, med egna regler och frihet att göra vad man vill, inom lagens råmärken. Den andra genomreglerad och minutiöst kontrollerad. Det privata näringslivet snudd på dyrkas och bemöts med tacksamhet. Där finns de riktiga arbetena, och pengarna som genereras där är mer värda. Statliga företag och organisationer skall bara finnas, och serva näringslivet. Pengarna som fördelas dit är pengar som ges på nåder. Så ser en grov generalisering av arbetsmarknaden ut. Riktiga jobb som ger riktiga pengar, och så ett slags stödfunktion bekostad av det allmänna. Givande och tagande.

Finns denna gräns, och i så fall var? Om den finns så existerar den uteslutande i det kollektiva medvetandet. Alla sådana typer av gränser är kulturellt upprätthållna. Och, visst, gränsen mellan det offentliga och det privata, den är fullt möjlig. Men är den nödvändig? Är den överhuvudtaget rimlig? Knappast, menar jag, och ska nedan försöka visa hur jag tänker.

Gränsen fungerar och kan utan problem upprätthållas kulturellt för att allmänheten förstår samhällsekonomi på samma sätt som privatekonomi. När det talas om besparingar och att man inte bör låna till konsumtion, då är det lätt att tänka på det offentliga som en plånbok. Ur den kan bara plockas sådant som placerats där, utifrån. Men så fungerar inte nationalekonomi. Och pengar är inte sedlar och mynt, det har inte pengar varit på mycket länge, om någonsin. Pengar, mynten och sedlarna, representerar ett slags förmedlat förtroende. Och det finns bara så länge kollektivet tror och litar på makten. Det gäller både privat och offentlig sektor. Så om det finns någon gräns går den inte mellan privat och offentlig, utan mellan den som garanterar pengarnas värde och den som använder pengarna.

Garanten för pengars värde är ytterst människors kollektiva förtroende för varandra. Det har inget med ägande att göra. Samhället är en gemensam angelägenhet, kulturen är det kitt som håller helheten samman, och jag är beroende av en hel massa olika saker, aktörer och medmänniskor för att kunna leva mitt liv på det sätt jag är van vid. Det är samhället, som både det privata och det offentliga arbetet utgår från och är beroende av. Helheten, det som hålls samman och den plats där pengar används (eller sparas för framtida bruk). Därför är ett samhälle med små klyftor mellan de som har det bäst och de som har det sämst mer hållbart, för att det mellanmänskliga förtroendet där är lättare att upprätthålla, för att medvetenheten om det ömsesidiga beroendet där tydliggörs i vardagen.

Tror man att det privata näringslivet är bättre och mer värd än det offentliga då finns det en rad frågor som behöver ställas och även besvaras. För det första, vem är det som betalar egentligen? Privata företag som driver verksamhet som bekostas av skattemedel, företag som säljer vård eller utbildning, till exempel. Vad är det som gör dem privata? Pengarna som de låter passera genom sin (insynsskyddade) organisation är ju hämtade från det offentliga. Och företagen som anställer ungdomar, och som utnyttjar möjligheten att få arbetsgivaravgiften reducerad. Det är ju arbeten som sponsras av skattemedel. Går det då att säga att det är privata arbeten? Så klart inte! Samhället är en kollektiv angelägenhet. När ska den insikten sjunka in?

När skall den privata sektorns utnyttjande av det allmänna uppmärksammas och diskuteras på ett seriöst sätt? Drar mig till minnes ett gammalt reportage om företaget Scandinavian Heart center, där läkare som var anställda både på Sahlgrenska och på det privata företaget kunde dirigera patienter som sökte vård enligt följande modell: de med stort vårdbehov och komplicerade åkommor fick det allmänna ta hand om, och enklare fall överfördes till det privata bolaget. Tänker på friskolor som väljer bland potentiella elever och plockar dem med bäst förutsättningar, och låter den kommunala skolan, som inte får neka någon, ta hand om dem med särskilda behov. Vad är privat och vad är offentligt här? Går det överhuvudtaget att skilja det ena från det andra?

Slutsatsen: Det finns bara arbete. Någon tillfredsställer ett behov, utför en åtgärd som behöver utföras. Och pengarna är ett slags medel för att utjämna och kompensera för tidsskillnader mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Jag kan samla på mig krediter som senare kan växlas in i arbete som utförs av någon annan. Utan arbete, aktiva insatser av en mängd olika slag, inget samhälle. Både staten och det offentliga är beroende av varandra, ömsesidigt. Ingen klarar sig utan den andre, och båda kan lära mycket av varandra.

Nyckeln till långsiktig hållbarhet är en kollektivt fördjupad insikt om detta och liknande förhållanden. Ingen människa är en ö, och det finns ingen absolut gräns mellan offentlig och privat sektor. Samhället är vi, alla vi som lever och verkar här och nu. Tillsammans.

Samma tendenser och konsekvenser över hela linjen

Försvaret har tydligen problem. Och, tänker jag först, som inte tror på krig som lösning. Lägg ner militären och satsa pengarna på skola och vård istället. Sedan tänker jag att kanske inte är en jättebra idé ändå, trots allt. Jag vet inte var jag står i frågan. Kanske behövs någon form av försvar. Militären kan definitivt reformeras och dess uppdrag kan absolut omförhandlas. Men försvaret kan nog inte skrotas helt. Sverige är inte isolerat från resten av världen, tvärt om. Och som händer där, påverkar oss här. Det finns som sagt ingen utsida och ingen insida, bara processer av tillblivelse.

Försvarets kris är intressant på många sätt. Försvaret är liksom sjukvården, infrastrukturnätet och universitetsväsendet verksamheter som bekostas av allmänna medel. Det är stora, materialtyngda organisationer med höga löpande kostnader. Upprätthållande av samma standard kommer enligt ekonomins lagar, även om man effektiviserar, att kosta mer för varje år. Det går inte att göra punktinsatser, verksamheterna är beroende av ett jämnt flöde av kapital. Vill man satsa läggs ytterligare kostnader till de befintliga, och underhållskostnaderna ökar.

Det rimmar illa med hur politiken är organiserad och hur vi väljer representanter till parlamentet. Den som kämpar för att bli återvald har inga pluspoäng att hämta på beslut om att öka kostnaderna i den typen av verksamhet. Det leder obönhörligen till att statens offentliga kostnader ökar, vilket krymper utrymmet för skattesänkningar. Alliansens mantra har varit: "En budget i balans." Vad får det för konkreta konsekvenser i en sådan verksamhet som försvaret?

När försvarsminister Karin Enström tillträdde den 18 april förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt hennes uppgift med orden:

–Att fortsätta reformerna så att vi ska få ett försvar som vi kan använda, vara stolta över med hög kvalitet och ta ansvar för vår säkerhet, såväl när det gäller försvaret av Sverige som i insatser tillsammans med andra utomlands. Och att det dessutom görs med ordning i ekonomin, det är det nya: det krävdes en alliansregering för att få ordning i ekonomin, underströk Fredrik Reinfeldt.

Men myntet har en baksida. Balans i ekonomin har uppnåtts genom att materielinvesteringarna skruvats ner. En granskning som SvD gjort visar att 20 projekt som varit planerade skjutits framåt. Kostnaden uppgår, lågt räknat, till över 5 miljarder kronor.

Läser om detta i SvD, och där står också, lite längre fram att,

Han ser samma typ av problem över hela linjen:

–Vi har öar av system som fungerar – men de kan inte samverka. Arméns stridsfordon saknar samband för att ledas effektivt och har heller inte samövat. Försvaret kan inte genomföra stora operationer och resultatet är att det svenska försvaret inte kan sättas in i strid om det skulle bli nödvändigt, säger Johan Tunberger.

System som samverkar med system finns även i sjukvården, trafiken och i skolans värld. Det är så ett modernt samhälle är uppbyggt, det är så det fungerar. Och det har inget med ideologi att göra. Hållbarhet kan nås på många olika sätt, där finns utrymme för ideologisk variation, men den är inget man kan välja bort. Vissa kostnader är inte förhandlingsbara helt enkelt. Åter till försvaret.

Alla de projekt som SvD redovisar i dag är de som ingår i dagens planer och ekonomi. ÖB Sverker Göranson redovisade i fredags att det därutöver finns behov att från år 2015 ersätta äldre materiel för totalt 25 miljarder kronor. Enligt vad SvD erfar får den nya generationen Gripen inte plats i dagens försvarsekonomi. Men extra pengar till Gripen blir det inte, enligt regeringen:

–Vi tycker att det ska rymmas i den ekonomi vi angivit, sade Fredrik Reinfeldt den 18 mars.

Men enligt Johan Tunberger är detta ett recept för katastrof:

–Försvaret suger redan på ramarna. Rätt vad det är kommer den totala kollapsen. För att få en operativ förmåga så att försvaret ska fungera krävs det mycket mer pengar, uthålligt över lång tid.

Slutsatsen man kan dra av detta är att en budget i balans kostar mer än vad regeringen ger sken av, och det i sin tur betyder att antingen ljuger man om tillståndet i landet, eller också mörkar man kunskap man har. Allt i akt och mening att få behålla makten i Sverige. Vem är det som lurar vem? Är det politikerna som för folket bakom ljuset, eller är det väljarna som desperat försöker äta kakan samtidigt som man vill ha den kvar? Lika illa vilket som!

Den typen av helhetssyn, och det övergripande perspektiv på samhället som krävs för att kunna föra ett verklighetsbaserat samtal om hela Sverige, kräver en helt annan syn på kunskap och utbildning än den rådande. Även där sugs det på ramarna, och den totala kollapsen kan mycket väl vara nära förestående. För att upprätthålla samhället krävs mycket mer pengar, uthålligt över tid. Alla andra påståenden är, som Peps Persson sjunger: Falsk mattematik.