Arbete

Fortsätter jobba på utmaningen. Arbete är nästa ord på listan. Arbetslinjen, är det första ordet som kommer upp i huvudet. Arbetsmoral, ett annat. Vanligtvis tar man för givet att det är lönearbete man har i åtanke när man talar om arbete, men det utförs så klart en hel massa arbete som inte genererar lön. Frivilligarbete, ideellt arbete och så vidare. Utan det arbetet klarar sig inte samhället. Börjar där, i definitionen av arbete.

Det talas alldeles för lite, dels om vad arbete är, del om vad arbetet skall leda till och resultera i. Överhuvudtaget tas lite för mycket för givet i dagens samhälle, som inte kan tas för givet. Möjligen ett resultat av att kulturvetenskapens insikter har svårt att nå ut? Tillvaron ser enkel och entydig ut, så länge man är ensam. Men så fort man är fler än en, så fort man börjar samtala, kommunicera, inser man att konnotationerna spretar åt en massa håll. För att komma någon vart måste man vara någorlunda överens om att man talar om samma sak. Arbete är ordet som används, men sätten att tolka innebörden är långt ifrån enhetlig. Det leder till problem och borde uppmärksammas. Det räcker inte att säga arbetslinje, begreppet måste fyllas med innebörd för att bli meningsfullt. Det är innebörden i begreppet man bör tala om, inte ordet eller olika konsekvenser som på ett eller annat sätt har med olika tolkningar av ordet att göra. Det är dömt att misslyckas. Vad menar man när man säger arbete?

Viktig är också frågan om vad arbetet, i den mening man enas kring, skall användas till. Skall arbetet uteslutande generera pengar, eller är tanken att det ska leda till något annat? Det är naturligtvis oerhört viktigt att vara på det klara med, om man skall kunna komma någon vart i samtalet. Vissa arbeten hotar att förstöra samhällsbygget, andra konsoliderar det. Även om alla har ett jobb finns inga garantier att samhället blir långsiktigt hållbart. Balansen mellan olika arbeten är central för samhällets överlevnad. Läkare, lärare, poliser, jurister och så vidare, en lång rad arbeten krävs för att andra skall kunna uppstå. Samspelet är härigenom på många sätt viktigare än arbetet som sådant.

Samhället har behov som ibland krockar med människors önskningar om ett gott liv. Båda behoven måste tillgodoses och balanseras mot varandra för att helheten ska kunna fungera. Åt den typen av aspekter ägnas alldeles för lite uppmärksamhet i dagens samhällsdebatt. Här finns tydliga paralleller till vad som sker i skolan, och hur man talar om skolan. Brukar inte hålla med Bo Rothstein, men anser att han pekar på viktiga saker i dagens debattartikel i DN. Först problemformuleringen.

Beläggen för att någon av dessa faktorer faktiskt orsakat den svenska skolans kris är, i bästa fall, anekdotiska. Vad som kommer bort i denna diskussion är att det finns ett antal centrala insikter och empiriska forskningsresultat som har stor betydelse för hur man bör se på de problem som det svenska skolväsendet står inför. En första sådan insikt är att varje skolväsende, och även de enskilda skolorna, har karaktären av vad som inom organisationsforskning benämns ”löst kopplade system”. Vad som sker i det enskilda klassrummet är bara ”löst kopplat” till den lokala skolledningens verksamhet vilken i sin tur inte står i någon direkt relation till vad som sker på kommunens skolkansli vars verksamhet i sin tur har en omfattande autonomi i förhållande till Skolverkets göranden och låtanden. Detta innebär att möjligheten att utöva direkt styrning av denna verksamhet är mycket begränsad.

Tanken att någon centralt styrd generalplan, till exempel vad gäller undervisningens utformning, skall kunna förbättra den svenska skolan kan därmed läggas på hyllan.

Generalplaner, oavsett hur kvalitetssäkrade de än är kommer aldrig att fungera, vare sig i skolan eller i arbetslivet. Så vad krävs då? Rothstein skriver ...

En central slutsats av teorin om ”lös koppling” och resultaten från SER-forskningen är denna: Vi måste veta vad det är som gör att vissa skolor, även när man kontrollerar elevernas socio-ekonomiska förhållanden, presterar så mycket bättre än andra?

Här kommer emellertid SER-forskningen med ett mycket överraskande resultat, nämligen att man inte kunnat finna att framgångsrika skolor använder någon särskild typ av pedagogik eller undervisningsmodell. Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan. När en annan av de ledande forskarna inom området, Michael Rutter, sammanfattar vad denna forskning visar om vad som utmärker de framgångsrika skolorna så pekar han på faktorer som ”gemensamma visioner”, ”laganda” och en ”uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som en helhet”.

Gemenskap, laganda, kollektiva och djupt förankrade värderingar. Det visar sig vara framgångsfaktorer i skolvärlden, och jag kan inte se varför det inte skulle fungera på samma sätt i arbetslivet. Ledorden på arbetsmarknaden är dock konkurrens, individuell lönesättning och undanröjande av trygghet. Det är vad som anses driva kvalitet, men var finns evidens för detta? Finns det någon forskning som visar att det stämmer, det som managementkonsulterna hävdar? Eller är det bara ett sätt att öka vinsten i företaget, så att cheferna lättare kan förhandla om förmånliga bonusprogram för egen del?

Utan arbete finns inget samhälle. Att tala om arbetslinje är med andra ord en tautologi. Arbetslinjen är ett marknadsföringsord som syftar till att sälja en politik. Det viktiga är vad man menar med begreppet, och för vem man ska arbeta, och under vilka förhållanden som arbetet utförs. Det är egentligen inte en politisk fråga, det är en fråga som föregår politiken. Frågan om arbete är en filosofisk fråga, en humanvetenskaplig angelägenhet.

Gärna en arbetslinje, men först en rejäl diskussion, ett förutsättningslöst, lärt samtal där man vänder och vrider på begreppet och går till botten med innebörden av och användningen av begreppet. Först när den aspekten utretts grundligt kan frågan överlämnas till politikerna.

Mitt förslag till definition av begreppet arbete lyder: Arbete är den bas som samhället vilar på och utgår från. Alla arbetsinsatser är lika viktiga, så länge som det råder balans mellan olika områden och sektorer av arbetsmarknaden. Det finns inga närande och tärande, bara arbetare. Alla arbetar, alltså är alla arbetare. Det är den samlade arbetsinsatsen, från samtliga medborgare, som bestämmer vilket samhälle vi får. Ju fler som trivs och går till arbetet med glädje och ju fler som känner att det har ett meningsfullt arbete, desto större generellt välstånd. Och drivkraften, det som får människor att vilja arbeta, är i princip universell, alltså går det inte att införa olika incitament för dem som befinner sig i toppen och de som befinner sig längre ner i hierarkin. Om den samtalar jag gärna vidare.

Alla sitter i samma båt och är ömsesidigt beroende av varandra. Först när vi inser det, och först när den insikten spridit sig och även påverkar politiken, först då har vi skaffat oss förutsättningar för att tala om en arbetslinje värd namnet. Där är vi tyvärr inte än, inte på långa vägar!

Masonit och mattematik

Mina första tio år på jorden, 1965 - 1975, är en intressant period i Sveriges historia. Ett slags guldålder. Rekordår, miljonprogram, optimism och en en utbredd tro på framtiden. Det var i den andan jag påbörjade mitt liv. Det var vad jag fick med mig. Min föräldrageneration gjorde upp med det gamla, rensade ut och skapade nytt. Uppåt, utåt, framåt. Vi kan, vi vill, vi ska. Allt är möjligt.

Allt det där vände runt 1975. Det märker man när man betraktar tidsperioden i backspegeln. Min introduktion på arbetsmarknaden sammanföll med en historisk lågkonjunktur. Då hade föräldragenerationen övergett sina kollektiva ideal och börjat förverkliga sig själva. Inflationen hade gröpt ur villalånen och sparpengarna hade placerats på börsen. Intresset riktades från arbete till avkastning på kapital. Från basen, till toppen. Framgångarna under rekordåren steg 40-taliserna bokstavligen åt huvudet.

Grova generaliseringar, så klart. Jag vet att jag målar med mycket bred pensel. Ibland måste man göra det, för att se den stora bilden. Och den behöver man för att kunna bilda sig en uppfattning om vad som är problemet, vad man kan göra och vad man har att förhålla sig till i arbetet med att förstå. Sanningen om vad som hände egentligen, och varför det som hände, hände. Den når man aldrig. Därför är det meningslöst att leta fel och brister i en generell historieskrivning. Är den generell så är den!

Vad vill jag säga med detta? Alldeles för mycket märker jag. Måste fokusera. Men åren strax före och strax efter 1970 intresserar mig. Sätter igång fantasin och ger upphov till många tankar. Inte bara för att jag växte upp då. Intresset handlar inte om nostalgi. Det var inte bättre då. Bara intressant. Det moderna projektet stod på topp där och då, och Sverige fanns på världskartan. Den tekniska utvecklingen hade kommit långt, ekonomin var stark, kulturen blomstrade och arbetet med jämställdhet på en rad områden var intensivt. Det som intresserar mig är mekanismerna som låg bakom. Hur och varför fungerade det? Vilka var aktörerna i processen? Och vad är skillnaden mellan då och nu? Den typen av frågor upptar mycket av min tid.

Genetiskt har inget hänt. Tekniskt har det hänt att utvecklingen tog en snabb vändning från mekanik till informatik, vilket Facit är en plågsam illustration av. Ekonomin genomgick en liknande förvandling i och med att guldmyntfoten övergavs. Kulturen, som är det kitt som håller samhället samman påverkades så klart av förändringarna. Och om vi kopplar detta tillbaka till människan som genom att vara just människa skapar kultur, finns det en poäng med att lägga märke till förskjutningen.

Samhället som skapades under rekordåren var mekaniskt, och trögrörligt. Framsteg krävde tekniska lösningar, och ekonomin var bunden till materia. På kort tid öppnade sig en rad möjligheter vilket gjorde att fantasin fick större genomslag. Virtualiseringen av både tekniken och ekonomin är den största skillnaden mellan nu och då. Världen, människornas värld, är härigenom förändrad i grunden. Det enda som håller oss kvar är det faktum att vi genetiskt är dem samma nu som då.

Förr fick man slita i sitt anletes svett för att kunna realisera sina drömmar, idag krävs bara fantasi och en dator. Återigen, om man målar med bred pensel. Tänker på det när jag läser i pappersupplagan av dagens SvD om Masonit. Läser om masoniten som "symbol för 1900-talets framstegsoptimism." Och om att den sista fabriken för tillverkning av materialet nu skeppas till Thailand. Ser ett mönster. Mekanik och tillverkning flyttas från Sverige, till andra länder. Och det som bevaras är virtualitet. Tillverkningsindustrin kräver en typ av insatser som är svåra att motivera människor att utföra. Det driver upp lönerna, och eftersom ekonomin är central tvingas fabriker bort till platser där människor är beredda att arbeta för lägre lön.

Nostalgisk är lätt att bli, men det dagens förutsättningar och problem är radikalt annorlunda, vilket utvecklingen inom högre utbildning visar, tydligt. Världen har förändrats, i grunden. Mina barn växer upp i en helt annan tid med helt annorlunda förutsättningar. Det talas alldeles för lite om den här typen av frågor. Detaljer är vad som talas om och debatteras kring, i politiken, akademin och samhället. Det är så som kunskap definieras, så det är helt följdriktigt. Men det finns andra sätt att se på både kunskap och världen. Ovanstående tankar är ett exempel på saker som jag anser borde uppmärksammas mer.

Igår intervjuades Ingvar Karlsson, och idag skriver SvD om Stefan Löfven. Nostalgi tänker jag. Socialdemokraterna drömmer om en tid som flytt och riskerar att bygga sin politik på premisser som inte längre gäller, men som landar väl i människors medvetande. Det är också vad som krävs för att vinna valet, att tankarna landar väl i folks medvetande. Nostalgin riskerar att spela oss alla ett spratt. Det går inte att återskapa rekordåren. Idag är förutsättningarna radikalt annorlunda. Visst förstår jag att man vet detta, men hur vet man, vad vet man och hur använder man kunskapen? Det är det centrala! Och jag ser inga tecken på att man intresserar sig för den stora bilden. Tyvärr.

Svenska nior allt sämre på matte, står det också i SvD idag. Allt hänger ihop. Detaljerna utgör själva förutsättningen för helheten, men helheten lever sitt eget liv och ger upphov till egna konsekvenser. Det är vad denna bloggpost handlar om och vill visa. Att svenska ungdomar inte klarar matten har varken med pedagogik eller genetik att göra. Kultur är vad det handlar om. Det som finns mellan materia, teknologi och tankar samt virtualitet. Kultur är resultatet och konsekvensen av helheten som byggt upp. Och den kultur som dagens ungdomar växer upp i är radikalt annorlunda än den kultur jag växte upp i. Problemet med bristande insikter i mattematiken kan inte isoleras till skolan, det är en konsekvens av samhället.

Mattematikkunskaper kan inte beställas fram, är ingen produkt. Kunskaper uppstår ur viljan att veta. Och viljan att veta kommer underifrån och är alltid relaterad till det sammanhang som den som skall lära lever i. Det moderna projektet vilade tungt på mattematisk grund. Ingenjören var sinnebilden för framgång. Elevernas drömmar sammanföll, där och då, med det som drev välstånd. Idag ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Ungdomar idag drömmer om helt andra saker. Klart att man inte ägnar mattematiken den uppmärksamhet som den kräver, och klart att kunskaperna då minskar, generellt. Allt hänger samman. Det går inte att isolera ett problem och lösa det separat.

Kultur är viktigt på det sättet. Där skapas drömmarna som samhället bärs fram på och av. Idag drömmer politiker och makthavare om en tid som flytt, och ungdomarna om en tid som ännu inte är. Bilderna konkurrerar med varandra. Samhällsmaskineriet gnisslar betänkligt. Det är problemet som måste lösas, om vi vill se och uppleva en ny guldålder, nya rekordår. Förståelse för kulturens dynamik är ett viktigt verktyg i det arbetet.

Smink

Bad om, och fick, en utmaning. Eller närmare bestämt 11 utmaningar. Tänker här framöver ta mig an dem alla, en efter en. När det passar ska jag skriva om, reflektera över, tänka högt kring 11 ord eller begrepp. Vilka, kommer att visa sig. Men tanken är att sätta orden och begreppen i samband med kulturvetenskap för att se vad som händer i mötet. Tar gärna emot förslag på ämnen och utmaningar att sätta tänderna i. Tillsammans kan vi undersöka var gränsen för ämnet kulturvetenskap går, och därigenom undersöka det sammanhang vi skapar i vardagen i och genom kollektiv handling.

Smink var ett av orden. Inte mycket att säga om det, kan man tycka. Och så är det ofta, i vardagen. Att den bara finns där. Vardagen är det vi tar för givet, det självklara, det som bara är, eller blir. Inget vi ägnar några tankar. Och för många är smink en sådan fullkomligt trivial del av vardagen. Man sminkar sig av gammal vana. På tåget till jobbet ser jag ofta kvinnor som sminkar sig, till exempel. Inget märkligt med det.

Tänker man närmare på saken inser man dock en viktig sak. Det är bara halva befolkningen som sminkar sig, grovt sett. Smink är något kvinnor använder, eller män som vill klä sig som och se ut som kvinnor. Män som sminkar sig är undantaget som bekräftar regeln. Plötsligt är ämnet inte riktigt lika trivialt. Smink blir, om man ser på det på detta sätt, en könsmarkör. Smink gör på detta sätt skillnad i vardagen. Smink ingår i den uppsättning verktyg eller tekniker vars funktion, eller konsekvens är att dela upp mänskligheten.

Drar mig till minnes hur min dotter började sminka sig, och hur fult jag tyckte resultatet var. Min rosenkindade flicka, ville plötsligt förstärka nyanser, markera linjer och förbättra det som hon givits av evolutionen. Plötsligt dög hon inte som hon var, och vem som fick henne att se på sig själv med andras ögon och varifrån behovet att sminka sig kom det har jag ingen aning, egentligen. Men alla indicier pekar mot: Kulturen. Denna överindividuella instans som reglerar livet för alla som vill vara del av en kontext. Kultur var det som fick henne att börja experimentera med smink.

Det spelar väl ingen roll kan man tycka. Vad är det att uppröras av? Håller med om det. Smink är inget att uppröras av, i sig. Det är bara fett och pigment, puder och annat som inte har någon verkan i sig, utom möjligen för de djur som vissa produkter testas på. Upprörd finns ingen anledning att bli. Den som sminkar sig gör det vanligast helt frivilligt. Har svårt att tänka mig att någon tvingas att sminka sig. Ändå är det många som känner sig nästintill tvingade att sminka sig. Det är alltså starka krafter som kulturen sätter igång. Rätt som det är framstår inte längre smink som ett trivialt och ointressant inslag i kulturen.

Den som gjort sminkandet till en vana och som sminkar sig varje dag. Hen kommer förr eller senare att förändra sin syn på sig själv. För att känna igen sig krävs smink, om man gör det varje dag. Samma sak som med glasögon, skägg och hårfärg. Eftersom utseendet är en viktig del av människans identitet i den kontext vi skapat för oss kommer sminket att införlivas i och med identiteten. För att kunna känna igen sig själv, krävs för de allra flesta av oss något yttre. Få känner sig som mest naturliga i naket tillstånd. Det är ett pris vi fått betala för att kunna njuta fördelarna av samhället. Till vårt biologiska vara knyts på detta sätt en rad teknologier som behövs för att vi skall kunna leva och vara som oss själva. Smink är en sådan teknologi, men det som skiljer den från glasögon, hörapparater och blindkäppar, kläder samt frisyrgelé är att det är en teknologi som (i dagens västerländska samhälle) skiljer män och kvinnor åt.

Smink disciplinerar. Smink har en egen inverkan på människors liv. Smink i samverkan med kultur påverkar dem som lever i samhället, på många olika sätt. Både individuellt och kollektivt påverkas män och kvinnor av smink. Kvinnor genom att det ger dem sin identitet, och män eftersom det påverkar synen på kvinnor, vilket får konsekvenser i det sociala spelet som är en del av reproduktionsprocessen.

Smink ingår som en del i den uppsättning teknologier som makten har till sitt förfogande. Tänker här på den opersonliga makt som finns mellan allt och alla och som påverkar världens blivande. Smink är som sagt en del av en mycket större helhet. Därför är det inte meningsfullt att uppröras av förekomsten av smink. Förbjuder vi smink kommer inget att förändras, förutom ytan. Makten kommer att finnas kvar, och den kommer att hitta andra sätt att påverka, disciplinera. Makt uppstår i relationer, och eftersom relationer utgör en fundamental del av människoblivandet kommer makt aldrig att kunna utrotas. Utan makt, inget samhälle. Bara att acceptera. Att klaga på sminket är bara slöseri med tid, om man verkligen vill förändra det asymmetriska maktförhållande som råder mellan män och kvinnor.

En bättre väg att gå, en mer konstruktiv strategi för att främja mångfald och utjämna ojämlikhet är att reflektera över vardagen, över det man tar för givet i sitt liv. Om fler tänker bara lite mer på det som tas för givet kommer fler aspekter av vardagen att kunna synliggöras och lyftas upp och därigenom kommer fler sidor av tillvaron och kulturen att upptäckas. Och det gör att fler kommer att kunna förhålla sig lite mer aktivt till sina liv. Det är enda sättet att uppnå varaktig förändring. Utan handling, ingen jämställdhet.

Smink i sig har inget med relationen mellan män och kvinnor att göra, det är bara ett redskap bland många för makten. Och makten är resultatet av samtliga tankar och handlingar i ett givet sammanhang.

Sandslott, inte luftslott, är vad vi bygger

Helg och ledighet är tid utan krav. Tid som bara är, som tar en dit man hamnar. Sådan tid behöver man för att kunna fungera även på jobbet. Utan tid för eftertanke, utan möjlighet till reflektion som kan och får ta den tid den tar, stannar akademin. Det är den som blogposten handlar om, vetenskapen. Skär man bort marginalerna från akademin är det inte längre vetenskap det handlar om, då är det något annat. Biltillverkning går att effektivisera ner till minsta moment. Inte kunskapsproduktion. Kunskap kan inte planeras för, det går bara att arrangera miljön där kunskapen söks. Vetenskap och högre utbildning är som fiskarfänge, det krävs tålamod, och tur. Det finns inga garantier för ett lyckat utfall.

Kulturvetenskap är mitt ämne. Forskningen jag utför handlar om att undersöka kultur. Och jag gör det på det sätt jag finner bäst, med stöd i vetenskaplig litteratur, andras arbeten och erfarenhet. Mitt mål är kunskap och förståelse, för kultur i vid mening. Sådan kunskap behövs för att kunna förstå hur man på bästa sätt skall kunna arrangera samhället. Kulturvetenskap är på det sättet nyttigt. Det är bara det att nyttan är ett slags omvänd nytta. För nyttan uppenbara sig först i efterhand, aldrig på förhand. Först när kunskapen saknas förstår men dess nytta. Lite som kon, i det där tomma båset, som såldes för att man inte tyckte sig behöva henne längre. Hon saknades först när det var för sent. Samma sak med kulturvetenskapen.

Kunskap om kultur passar synnerligen illa in i det system för meritering och bedömning av kompetens som finns i akademin. Kunskap om kultur passar inte för publicering i smala tidskrifter som bara rör de närmast sörjande. Kunskap om kultur måste spridas brett, gärna i realtid. Därför bloggar jag, för att nå ut med vad jag kan och för att förmedla vunna insikter så brett och snabbt som möjligt. Artiklar och böcker skriver jag för att jag måste, bloggar gör jag för att det ger mig själv något tillbaka. Men varför i hela friden måste det vara så? Jag är inte ensam om att se hur ineffektivt och problematiskt det är att kultur- och samhällsvetare publicerar sig på samma sätt som naturvetare. Enda orsaken till detta sakernas tillstånd är det jag brukar stöta på när jag dristar mig till att debattera frågan med forskare som är framgångsrika enligt rådande syn på kompetens. Hitta på ett bättre system själv då. Det har jag hört fler än en gång, av forskare som lyckats bli publicerade och som nått högt i hierarkin. Här talar jag inte i egen sak, jag har själv lyckats. Jag är inte bitter. Men jag tycker fortfarande att det är resursslöseri och att det motverkar sitt syfte att man är så stelbent i sin syn på vad som är meriterande, i alla fall inom kulturvetenskapen.

Jag vill kunna testa tankar utan att riskera att fördömas som galen. Jag har på fötterna när jag säger att bloggen är ett fantastiskt redskap att sprida kunskap om kultur, därför framhärdar jag. För dels ger det mig något, dels är det ett sätt att sprida kunskap. Bloggformatet är fritt, och främjar lek. Det är snabbt, kommunikativt och därmed som klippt och skuret för kunskapsförmedling, om kultur. Andra ämnen har andra mål, och behöver andra medel. One size fits nobody, så kan man beskriva rådande situation. Ändå håller vi fast vid den, för det är så det är sagt. Märkligt!

Kunskap om kultur kräver en mycket speciell egenskap. Jag brukar likna den vid kunskapen och kompetensen som behövs för att bygga sandslott. Kulturvetare brukar annars anklagas för att bygga luftslott, av dem som anser att vetenskap är som att bygga med Lego. Rådande kunskapssyn utgår från att världen är ett komplicerat system som går att förstå genom att brytas ner i sina minsta beståndsdelar. Kultur är däremot ett komplext, dynamiskt system. Därför gillar jag liknelsen med sandslott och Lego. Sandslott bygger man i förvissning om att ens skapelse kommer att sköljas bort med tiden. Slottet är aldrig beständigt, det behöver därför byggas och byggas igen. Därför blir det viktigare att skaffa sig kompetenser som är anpassningsbara och som snabbt anpassade till rådande förhållanden. Legobyggande kräver mer systematik och förarbete, och för att lyckas krävs tydliga instruktioner. Slarvar man i början får man problem senare i byggprocessen.

Naturvetare vilar tungt på mattematiken, kulturvetare mer på intuition och improvisation. Naturvetare kontrollerar naturen, kulturvetare anpassar sig efter den kontext de verkar inom och försöker förstå. Natur och kultur är två aspekter av mänskligt liv. Båda kompetenserna behövs, men till olika saker. Det finns fler kompetenser. Alla kompetenser som är användbara behövs. Det finns inte ett sätt, det finns många. Alla är bra till något, inget är bra till allt.

Låt oss leka lite mer, tillsammans. Bara så kan ny kunskap skapas!

Olika ändamål kräver olika medel

Det verkar av rapporteringen från de stora verkstadsbolagen som att man är på väg att återhämta sig (se här, och här), och det handlas tydligen mer igen. Är krisen över? Är vi tillbaka på banan igen? Kan vi köra på som vanligt? Nej, det kan man aldrig. Inget är som vanligt. Inget är sig någonsin, likt. Allt blir till, och till. Allt är nytt. Bara i efterhand kan man se mönster, och lägga märke till att det mesta blev som det brukat bli. Ändå är det ett faktum att inget är sig likt. Att allt ser ut att vara det samma betyder inte att det är så. Och att bara rulla på som vanligt är ingen bra idé, för någon.

Välståndet som byggt upp måste förvaltas. Samhället kan inte gå i konkurs och sedan uppstå som en fågel Phenix. Samhället måste förvaltas och underhållas, och det kostar pengar. På samma sätt måste även arbetarna ges möjlighet till återhämtning och ett drägligt liv. Vårt samhälle utgår från ändliga resurser som det är nu, och för varje år som går minskar tillgången på olja. För varje högkonjunktur blir priserna högre och högre, vilket bara delvis kan mötas med hjälp av effektiviseringar.

Ansvaret för samhället är kollektivt och jag är inte säker på att jag håller med Ingvar Karlsson om att Reinfeldt monterar ner välfärden. Däremot håller jag med honom om att samverkan är en bättre och mer hållbar modell för förvaltning av ett samhälle än konkurrens. Samtidigt menar jag rent allmänt att det är sökandet efter en modell, ett tänkande. Övertygelsen om att det skulle finnas ett, och ett enda, bästa sätt att förvalta allt på.

Näringslivet är inte homogent. Alla företag vill inte, kan inte, ska inte växa och bli världsledande. Vissa företag vill och ska bara gå runt. Alla företag drivs inte av vinstintresse, för många företag är ekonomin bara ett medel för att uppnå andra mål. Ändå finns ett slags tyst överenskommelse om den enda vägens förträfflighet. Vi ser baksidan av detta inom vården. Och även om problemen inom Carema är överdrivna och devis missvisande så visar det som ändå hänt att det finns anledning att reflektera över om det är lämpligt att konkurrensutsätta ALLT. Konkurrens har visat sig vara en lysande innovation och en fantastisk kvalitetsdrivande motor, inom många områden.

Det jag vänder mig mot och är kritisk till är inte företagsuppköpen i sig, effektiviseringsjakten per se, eller privatiseringen av vård och skola som företeelse. Min kritik handlar om något mycket mer genomgripande, den riktar sig mot den underliggande diskursen som gör att den enda vägen framstår som det, den enda vägen. Det är fel, oavsett hur utbrett tänkandet är och hur framgångsrikt det än varit. Det finns inte en väg. Ett hållbart samhälle kan bara byggas genom öppenhet, mångfald och transparens. Läser om detta i en artikel i DN, om Axfood och deras arbete för att främja mångfald. Det har visat sig lönsamt. Utgångspunkterna som nämns i artikeln är överförbara till samhället, och de bygger på liknande tankar som dem jag fört fram här på Flyktlinjer. Det finns inte ett sätt, en väg, och arbetet tar aldrig slut. Hållbarhet kommer underifrån, kan bara byggas nerifrån och upp, även om det krävs ledare som initierar tankarna.

Jag sitter som bekant i styrelsen för Högskolan Väst, som lärarrepresentant. Där möter jag, lär känna och interagerar med, representanter för arbetslivet. Tillsammans arbetar vi för och vill att HV skall blomstra. Det är styrelsens uppgift, att ge stöd åt rektor, i arbetet med att skapa en väl fungerande och högtstående miljö för kunskapsutveckling, lärande och forskning. Många olika kompetenser och erfarenheter möts i styrelsen, och tankar stöts och blöts. Det är inspirerande att vara en del av styrelsen, även om möjligheterna att påverka är relativt små.

Tyvärr är det även där, i högskolestyrelsen, så att strävan efter den enda vägen är stark. Och eftersom representanterna från näringslivet är tunga namn kommer deras tankar och erfarenhet att få större genomslag än andras. Kunskap väger som sagt lätt i förhållande till makt, och akademisk makt kan bara uppnås genom anpassning efter rådande normer. Det gör att miljön ibland känns lite instängd. Jag tvingas lyssna på och vara delaktig i beslut som strider mot allt jag vet. Det är så det är, och jag klagar inte. Konstaterar bara att även HVs (och andra styrelser inom den akademiska världen) följer den enda vägen.

Nyttan med konkurrens och stordriftsfördelarna som finns inom verkstadsindustrin och andra näringar är otvetydigt positiva. Men principerna fungerar inte för att producera kunskap och lärande. Kunskap förlorar på stordrift. Vetenskap hämmas av konkurrens. Det visar både forskning och erfarenhet. Den kunskap som samhället vilar på har vuxit fram inom miljöer där det är högt i tak och där det råder öppenhet. Mindre miljöer med stort utbyte, som jämför sig med varandra och peppas av varandras framgångar, det är vad som genererat mest och bäst kunskap.

Utövare av vetenskap sätter kunskapen främst, och pengarna är ett medel för att kunna arbeta, leva och andras kunskap. Att då försöka införa ett system som hämtar kraft ur och lockar fram människans girighet, det är förödande för resultatet. En högskola skall producera kunskap och innovationer, inte ekonomisk vinst. Det är företagens uppgift att göra pengar på vetenskapens resultat. Därför är Björklunds forsknings- och utbildningspolitik förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Trygghet, transparens och överblickbarhet. Visshet om att vart mitt arbete än tar mig kommer jag att mötas med respekt och förståelse. Som utövare av vetenskap är jag med i det kollektiva arbetet att skapa bättre förutsättningar för människornas liv här på jorden. Och eftersom ingen vet vad som kommer att hända i framtiden kan ingen veta vilken kunskap som kommer att behövas. Därför måste man främja ett brett spektrum av kunskaper, för att kunna möta alla typer av hot. Det går inte att specialisera, allokera eller konkurrerar. Samhället bygger vi tillsammans, av våra kompetenser.

Kunskap kräver andra förutsättningar och en annan syn på ledarskap än bilproduktion. Mångfald är lönsamt, enkelspårighet leder till sårbarhet oavsett hur framgångsrikt det än är idag.

Samhället kan liknas vid en kamera

Samhället är som en kamera. Gillar den tankefiguren. Letar ständigt efter exempel, modeller och verktyg att tänka med hjälp av. För att förstå måste man ställa sig lite vid sidan av. Man måste få perspektiv. Och för det krävs hjälp. Tankeverktyg. Det är en av sakerna som humaniora är bra på, att konstruera tankeverktyg. Begrepp är inga sanningar, de är verktyg som saknar egen mening. Genus, till exempel, är inget i sig. Det är ett verktyg för att få syn på socialt upprätthållna aspekter av kön. Viktigt att upprätthålla den skillnaden. Missförstånd är vanligt, både inom och utanför akademin och den egna disciplinen. Begrepp är verktyg att tänka med. Varken mer eller mindre.

Samhället är som en kamera. Det är inget begrepp, men jag har tänkt på detta på senaste tiden. Gillar som sagt tanken, för den hjälper mig att förstå. Kameran består av två (här får gärna den som är mer tekniskt bevandrad än jag komma med invändningar) vitala delar, optiken som leder ljus och huset där intrycken utifrån samlas och bearbetas, antingen analogt (heter det så?) med hjälp av film, eller digitalt i form av pixlar. Men, och det är viktigt, den bästa kameran, brukar man säga, är inte den tekniskt mest fulländade, det är den man faktiskt har med sig. Och för att en bra bild skall kunna tas krävs en duktig fotograf med blick för det som är visuellt intressant.

Om man använder kameraliknelsen för att förstå samhället inser man omgående att det inte räcker att satsa resurser på formalia och teknikaliteter. Lika illa är det att bara se till humankapitalet. Balans mellan helhetens olika delar är vad som krävs för att kunna optimera resultatet. Ett tekniskt fulländat kamerahus är inte värt någonting om optiken inte kan svara upp till möjligheterna som huset erbjuder. Och omvänt. Fantastisk optik är värt noll och inget om det inte finns pixlar nog att registrera intrycken som linsen förmedlar. Viktigast för att få en bra bild är dock att fotografen har vad som krävs för att hitta motiv, vinkel och rätta ljusförhållanden.

Samhället, till vad ska vi ha det? För vem är det skapat? För människan, så klart. Liksom kameran står sig slätt utan någon som kan hantera den är samhället en död och meningslös plats utan människor. Det är lätt att glömma det. Lätt att stirra sig blind på saker som infrastruktur, politiska system, skola och vård. Lätt att man i tider då det råder stark tidspress och när jakten på effektivitet intensifieras fokuserar på formalia. Det är ett sätt att se på och förstå kvalitetssäkringshysterin i samhället idag. Tekniken och ekonomin driver på varandra in i ett olyckligt feed-back system där det ena leder till det andra. Ingen bryr sig i det läget om dem som samhället är till för, människorna.

När det kommer nya och ständigt förbättrade kameror på marknaden är det lätt att tappa huvudet och lägga sina pengar och sin energi på att optimera sina tekniska möjligheter att ta fina bilder. Men utan en väl utvecklad blick för spännande och intressanta motiv blir inga vackra kort tagna. Betänk att en gammal Leica fortfarande fungerar, och tar fantastiska bilder, om fotografen vet vad hen gör. Vad gör vi med våra kunskaper och kompetenser? Till vad använder vi tekniken idag, och hur disponerar vi profiten som ekonomin genererar? Hur ser vi människorna, på deras roll i ekvationen? Det är frågor som humaniora sysslar med. Det är frågor som humanister är bra på att hantera. Det är frågor som är centrala i bygget av ett hållbart samhälle, fyllt av ett generellt högt välstånd och lyckliga människor.

Gärna en fin kamera, men först och främst en duktig fotograf! Samhället är skapat av människor, för människor. Utan människor är samhället meningslöst. Det förstår man om man ställer sig lite vid sidan av. Om man ser på det man vanligtvis tar för givet med lite andra ögon. Tankeverktyg behövs för att lära sig det, för att lära sig se. Och när man lärt sig se, då behövs förmåga till reflektion. Dessa kompetenser är nödvändiga. Att avveckla dem är lite som att skjuta kon för att kunna äta sig riktigt mätt en gång, när man i själva verket är beroende av mjölken för att klara sig på sikt.

Humaniora är inte bara nyttigt, det är livsnödvändigt! Tänk på det nästa gång ni är ute med kameran.

Våren, vetenskapen, världen

Insåg i början av veckan att jag jobbat 167 timmar över den här terminen. Inte konstigt att det känns som tiden aldrig räcker till. Inte konstigt att jag bara fått ytterst få dagar hemma, i lugn och ro. Inte konstigt att tankarna aldrig riktigt kunnat landa och utvecklas. Jag klagar inte. Konstaterar bara. Det är så det blir när effektivitetens kvastar sopar. Vi som befinner oss längst ut i den akademiska organisationen och som dessutom verkar inom ett ämne som hänger på repet. Vi måste se om värt hus. Vi måste själva se till att visa vad vi kan, att vi vill och att vi är beredda att kämpa. Ingen gör det åt oss. Och, visst, detta är jag så klart inte ensam om. I relation till alla dem som sliter i vården, skolan och som hoppar mellan uppdrag i bemanningsbranschen är jag grymt privilegierad. Ställer man min situation i relation till hur majoriteten av Sveriges befolkning har det är jag lyckligt lottad och kan inte klaga.

Våren har varit spännande. Jag har fått göra mycket som gett mer än det tagit i form av tid och möda. Utmaningarna har varit stora och utvecklande. Jag är tacksam för detta, även om jag nu är trött och behöver semester. Men hur tacksam jag än är kan jag inte låta bli att reflektera över vilket resursslöseri det är att utsätta en etablerad forskare och lärare för det jag och många andra kulturvetare tvingas genomgå i dessa dagar. Jag menar, att även om jag har närmare en halv miljon i studieskulder, så har staten, det allmänna, ändå satsat långt, långt mer för att jag skall kunna titulera mig docent i Etnologi. Att köra mig i botten genom att pressa mig till det yttersta både mentalt och fysiskt, det riskerar att kosta samhället ännu mer. En vecka på kardiologen, det är bara en föraning av vad som kan komma. Och det går inte att rationalisera bort den typen av kostnader med mindre än att man omdefinierar begreppet människa och utmanar överenskommelsen om mänskliga rättigheter. Det tror jag inte Sverige vill. Vägrar tro det.

Vore det inte bättre att jag får göra det jag är bra på, inom förhandlade och rimliga gränser? Vore det inte bättre att jag får undervisa, forska och bidra till samhället med kompetenserna och kunskaperna som jag skaffat mig på statens bekostnad och goda minne? Jag talar i egen sak här, så klart, men jag kan inte se att det är samhällsekonomiskt försvarbart att utsätta mig för det jag utsätts för just nu. Finge jag bara lite andrum skulle jag kunna ge mångfald igen, och gjorde jag inte det har jag inga problem att acceptera att jag blir arbetslös. Men jag kan, jag vill och jag är beredd att underkasta mig en hel del för att få, bidra till samhällsbygget. Det enda jag behöver är lite andrum, lite förståelse och tillit.

Tankarna på detta kommer upp här, på Ferd. Garströms Konditori, i Lidköping. Väntar på tåget hem, till helg och vila. Sitter här, med en kopp kaffe och ett pariserbröd, och smälter intrycken från seminariet jag varit på. Seminariet var tvärvetenskapligt och handlade om forskning och utvecklingsarbete kring Vänern. Och jag kände mig mycket väl mottagen som kulturvetare. Flera tankar väcktes, och jag ser att det jag kan och är intresserad av betyder något. Om jag bara fick lite mer tid. Lite mer marginaler, skulle jag kunna göra väldigt mycket mer.

Humanistisk kompetens behövs! Alla vet det, egentligen. Det är bara det att kunskapen som humanister har inte passar in i den uppgjorda, vederbörligt kontrollerade och allmänt accepterade mallen för hur kunskap ska se ut. Frågan vi därför måste ställa oss, som samhälle, är; Ska vi utgå från kartan och våra modeller för hur det kan och borde vara, eller ska vi utgå från och anpassa oss efter verkligheten i hela sin vidd och komplexitet?

Jag vet vad jag svarar, vad svarar du?