För snart 20 år sedan började min akademiska bana

Ska egentligen göra annat, men tröttheten kommer över mig. Ett långt och slitsamt akademiskt är är snart till ända. En vecka kvar, på konferens i USA. WACE i Philadelphia. Det får mig att tänka tillbaka på hur det var den där dagen, för snart 20 år sedan, då jag för första gången satte min fot på Universitetet. Aldrig att jag ens kunnat drömma om att jag en dag skulle kunna åka till USA och tala på en konferens.

Minns den dagens som det var igår ...

En av de sista dagarna i augusti kunde jag på skakiga ben ta mig upp för trappan och passera tröskeln till Sveahuset, på Västra hamngatan. Nervöst hade jag några dagar innan rekognoserat området och drömt om hur det såg ut där inne i det stora vita gamla bankpalatset. Jag hade tittat in genom den tunga gallerdörren, men inte vågat mig in. Det kändes högtidligt. Hur skulle det bli? Vad skulle vi få lära oss? Skulle det vara mycket att läsa? Kommer jag att klara av det?

När den stora dagen kom såg jag till att vara på plats i god tid. Tre kvart innan utsatt tid. Omtumlad och gripen av stundens allvar irrade jag runt en bra stund och försökte komma underfund med huset, först nere i ljusgården på bottenplanet och sedan där uppe, på andra våningen. Etnologen låg på plan två och efter en stunds letande hittade jag äntligen sal F2. Akademisk kvart hade jag ingen aning om vad det var, eller ens att det fanns något som hette så. Först av alla tog jag därför plats ganska långt bak i den stora salen och jag hann fundera med än en gång på om jag verkligen kommit rätt. Jag var ju ensam och ingen rörde sig i korridorerna.

Efterhand, sakta, sakta så fylldes rummet. Först kom det andra uppenbart osäkra och försiktiga studenter som spred ut sig på stolarna som var uppställda i rader. De som kom lite senare var mer självsäkra och strax innan den akademiska kvarten kom ett högljutt gäng insläntrande och satte sig tillsammans på raderna längst fram. Säkert har de redan läst andra kurser på universitetet, tänkte jag beundrande samtidigt som jag sjönk ihop på min stol och placerade mig själv absolut längst ner i hierarkin. Rollen som tillbedjande undersåte vid hovet behärskade jag till fulländning. Ensam, utlämnad, sårbar och utan en aning om vad som skulle hända satt jag där och väntade medan lokalen fylldes på med studenter. Platsgarantin gjorde att vi tillslut var över femtio personer i rummet.

Jag kände mig mer utanför än någon gång innan och det faktum att jag i princip kom direkt från en sommar i bageriet gjorde inte saken bättre. Den mödosamt upparbetade känslan av relativ trygghet, som jag faktiskt kände på Komvux var som bortblåst. Att jobba ihop lite extra pengar under sommaren, som verkade vara en god idé där under den sista terminen på Komvux, framstod nu som ett gigantiskt misstag.

En dag på vårkanten hade jag fått en ingivelse när jag promenerade på Avenyn. Vid Valand svängde jag in på Teatergatan och gick in genom garaget, på Petterssons baksida, upp till bagerilokalen. Där var det som om tiden stått stilla. Alla var där utom Mia, som var ledig. Det hade blivit som jag trodde, och jag tänkte på hur glad jag var över att ha slutat. Men när jag fick frågan om jag ville jobba extra på onsdagarna då hon var ledig, tänkte jag tyst för mig själv aldrig någonsin, men sa högt: ”Ja, vad kul”, med eftertryck. Att slå sig fri från sitt ursprung gör man inte så lätt, uppenbarligen. Varannan helg jobbade jag sedan dess extra i bageriet, och nästan hela sommarlovet.

Varför försökte jag inte ens få ett annat jobb, tänkte jag där jag satt ihopkrupen på min stol. Så liten är det få gånger jag känt mig. Alla, precis alla, tänkte jag, märker naturligtvis att jag är nybörjare på universitetet. Vördnaden och förväntningarna på den institution jag hade sökt mig till var inte stora, de var gigantiska.

Redan på komvux placerade jag mig allt som oftast i underläge gentemot kurskamraterna, som denna vända i skolan faktiskt var kamrater, på riktigt. Men av skam över bagaridentiteten och av missnöje med vad jag uppnått hittills yppade jag aldrig för någon på skolan något om mitt privatliv. Utan att tänka på det, som den mest självklara sak i världen, så undvek jag smidigt alla personliga ämnen. På det sättet slapp jag konfronteras med min historia och minnena från grundskolan, som aktualiserades av miljön. Men baksidan av det blev lögnerna som växte till en alternativ värld, vilket gav upphov till ännu sämre självkänsla. För tänk om jag skulle träffa någon av dem på stan, med Tina. Då skulle det uppdagas att jag levde att annat liv än vad jag gav sken av. Ingen av studiekamraterna visste därför något om mig, förutom att jag bodde i Kortedala och att jag tidigare jobbat som bagare. Tina och vårt liv, mina gamla vänner och allt annat som inte rörde skolan blev min väl förborgade hemlighet.

Av feghet spelade jag ett falskspel och utgav mig för att vara någon annan. Men det var mitt sätt att hantera osäkerheten och känslorna av underlägsenhet. Det är en drömvärld tänkte jag och snart vaknar jag. Detta är inte min värld och min bluff kommer att avslöjas och då försvinner jag hur som helst, bäst då att njuta av tillvaron medan tid är. För mig var dock Tina den enda kvinna jag ville vara tillsammans med. Samvaron med studiekamraterna blev mer till enstaka platonska ögonblick av lycka på något fik efter lektionerna. Visst påverkades jag känslomässigt av sådan närhet och det gjorde lika ont varje gång jag kände mig tvungen att lämna sällskapet med något uppdiktat skäl, av ren självbevarelsedrift. De ständigt återkommande situationerna tog sin tribut. Gång på gång, på gång trasslade jag in mig allt djupare i min uppdiktade låtsasvärld. Hur gärna jag än ville så kunde jag inte förmå mig att inleda samtal med en okänd kurskamrat genom att, som det kändes, avslöja något om mitt privatliv. Ställt i relation till min vördnad för skolan kändes allt, precis allt som jag förknippade med mitt gamla liv som outsägligt torftigt och därför fortsatte hjulet av vita lögner att snurra, i akt och mening att hålla isär de båda världarna.

Känslan av att jag inte var något värd och att skulle vara glad om jag fick vara med, som jag bar på sedan högstadiet, gjorde att jag inte kunde hantera situationen jag ställdes inför på komvux. På komvux kunde jag emellertid trots allt hjälpligt hantera detta. Men på universitetet, där högaktningen antog monumentala proportioner, blev det riktigt jobbigt även om jag lovade mig själv dyrt och heligt, att kommer jag bara in på universitetet då ska jag ta chansen att börja om. Kommer jag bara in där ska jag vara ärlig och öppen med vem jag är. Då ska det bli slut med alla lögner och talande tystnader. Då ska jag bli sann mot mig själv och påbörja arbetet med att bli en hel människa. Men så tackade jag än en gång jag till arbete i bageriet, och föll därmed handlöst ner och tillbaka till den patetiska man som hatade sig själv. De steg jag mödosamt snurrat uppåt i tillvarons spiral förlorades på några veckor i sällskap med människorna vars motto var att ”ska vi jobba eller snacka”, och vars självklara svar på frågan var jobba. Snacka fick jag göra på fritiden. Men när jag kom ut i solen och bländad mötte världen, som senast jag var ute i det fria var försänkt i sommarnattens magiska mörker, då var jag allt för trött för att göra något annat än att sätta min på balkongen och längta till hösten.

Hur det skulle bli längre fram hade jag naturligtvis ingen aning om när jag satt där i F2:an, första dagen, på etnologiintroduktionen, hösten 1991. När vi suttit och väntat en stund kom en kvinna in och presenterade sig som doktorand och lärare på institutionen. Hon var uppenbart nervös när hon berättade att det var hon som skulle ansvara för den första delkursen på två poäng i etnologi som var ett slags översiktskurs. Efter att hon klarat av de praktiska sakerna som schema och skrivit upp sitt telefonnummer på tavlan så sa hon det jag befarat. Hon ville att vi, en och en, skulle ställa oss upp och berätta vårt namn och något kort om vår bakgrund och varför vi sökt oss till etnologiämnet, och om vi läst innan, också vad vi läst. Jag kände mig, där och då, som en bagare på ett sätt som jag aldrig gjort varken förr eller senare. Apart var ett ord jag inte använde då, om jag ens visste vad det betydde, men det var precis så som jag kände mig.

Redan när den första personen längst fram började berätta om sig själv gick pulsen upp på max och jag började svettas under armarna och i handflatorna. Jag minns bara fragment av presentationerna och att jag var oerhört imponerad av de andras förkunskaper. Vad fan skulle jag säga, inför så mycket folk? Tänk om jag svimmar. Tänk om det bara blir svart och jag inte får fram ett ord. Tänk om alla skrattar. Detta är inte min värld. Vad gör jag här, for det runt i huvudet på mig. En efter en avverkade studenterna under tiden sin studiehistoria och i takt med deras berättande gled jag sakta ihop tills jag bara var en liten våt fläck på golvet.

Ord som B- och C-uppsatser uppfattade jag, även om jag inte visste vad det var. Men det lät enormt stort och totalt oöverkomligt. Det talades om andra ämnen som jag inte kände igen. Ett helt nytt universum öppnade sig för mig och jag fick svindel av dess storlek. Konstvetenskap, historia, vetenskapsteori och filosofi. Är jag den enda som inte läst tidigare, tänkte jag förtvivlat?

Plötsligt var det bara några få kvar innan det skulle bli min tur. Pulsen bankade innanför tröjan. Munnen var knastertorr. Vad skulle jag säga? Killen bredvid mig var från Dalarna. Hade gått på folkhögskola och var engagerad i politiken, ”på vänsterkanten”, sa han och jag tänkte för några ögonblick på uppväxten i Förortsidyllen och allas avsky för kommunister. För några sekunder förflyttades jag tillbaka till mitt barndomsland där det fanns kompisar som var förbjudna att titta på Ville, Valle och Viktor, för dess politiska budskap. Hur fan hamnade jag här!? Han var vältalig och van att tala inför grupp, det var uppenbart. Men alldeles för fort tystnade han och satte sig ner.

Alla femtio ansiktena riktades mot mig. Det blev tyst. Jag kände paniken växa inom mig och var säker på att alla såg hur det bultade i bröstet. I huvudet var det tomt och jag sökte förtvivlat efter orden, som var puts väck. Tiden gick. Alla väntade på att jag skulle ta till orda. Jag skulle tala inför universitetsstudenter. Skräckslagen, och med en känsla av att jag inte hade något att förlora, tog jag så ett djupt andetag och reste mig upp. Jag fick svindel och mådde illa. Hjärtat dunkade innanför tröjan. Varifrån orden som kom ur min mun hämtades har jag ingen aning om. Men jag sa något i stil med följande: ”Ja … Jag heter Larry och kommer från komvux. Har läst in grundskolebetygen där”, sa jag ut i den gravlika tystnaden. ”Innan det jobbade jag som bagare i fem år”, la jag till i ett fåfängt försök att göra någon form av intryck. Någon typ av reaktion tänkte jag mig att det skulle bli. Folk brukar reagera positivt och intresserat när jag presenterade mig som bagare. Men där och då var det ingen som rörde en mig, tyckte jag åtminstone där jag stod fullkomligt utlämnad. Svetten började tränga fram. Hettan i ansiktet var enorm. Paniken var nära. ”Etnologi … det verkade intressant. Därför sökte jag hit”, fortsatte jag mer eller mindre på tomgång. ”Tack”, sa hon där framme, och riktade blicken mot näste man. ”När ska kulturvetarna komma? Hittills har vi ju bara haft en här framme. Det brukar alltid vara några till”.

Vad hade jag väntat mig? Stående ovationer och applåder. Ååå, en arbetare, så exotiskt, spännande och intressant, berätta mera. Eller kanske, dig ska vi ta hand om och hjälpa så du finner dig tillrätta på bästa sätt. Jag har ingen aning om vilka förutfattade meningar och tankar jag hade om hur det skulle vara att börja på universitetet. Men så mycket vet jag att även om första mötet bjöd på besvikelse, så var vördnaden orubbat monumental. Fast reaktionen på min presentation gjorde naturligtvis att jag direkt sjönk rakt ner till botten av den brunn jag med möda kravlat mig upp till kanten på, och där förblev det, länge, länge. Fan vet om jag till denna dag riktigt hämtat mig från det uppvaknandet?

Det tog också, kan jag konstatera idag, oändligt lång tid att inse att människorna som läste och arbetade på universitetet inte på något sätt var finare, annorlunda eller bättre än de människor jag redan kände och umgicks med till vardags.

Peirces, James och Rorty. En go gäng!

Mina tankar om hur man kan bedriva vetenskap har delvis influerats av den pragmatiska tanketraditionen. Därför vill jag – med hjälp av en av dess första företrädare, Charles Sanders Peirces, som på ett ganska fyndigt sätt försökt illustrera olika sätt att bedriva vetenskap – kort diskutera, först hur jag inte jobbat och vad jag inte vill uppnå, för att därefter presentera min tolkning av den pragmatiska vetenskapen. Kanske kan tankarna vara till nytta även i utformningen av den nya lärarutbildningen?

När jag fann pragmatismen och satte mig in i dess bärande tankar var det många bitar som föll på plats. Det var genom dessa läsefrukter som jag förstod och kunde på allvar ta till mig de teoretiker som jag jobbat med sedan. Upptäckten av pragmatismen har dock inte förändrat min inställning till kunskap på något omvälvande sätt, och därför ser jag det som en bra och pedagogisk idé att sammanfatta mina tankar med hjälp denna tanketradition.

Peirces (1990) diskuterar i sin artikel, ”Att fixera tro” från 1877, metoder att uppnå fasta övertygelser och att övertyga sina läsare, vilket väl är precis vad man som vetenskapare, lika väl som journalist eller vad som helst, i grund och botten gör. En stor del av vetenskapen har handlat om och handlar i hög grad fortfarande om att konstruera metoder och kan man sedan bara visa att man följer dessa då förväntas läsaren lita på resultaten som kommer ut i andra ändan. Vad det handlar om har emellertid Peirce beskrivit på ett mycket bra sätt, tycker jag.

Den första metoden han går igenom är Halsstarrighetsmetoden. Det är en övertygelsemetod som han menar vunnit universell utbredning bland djuren och praktiseras av såväl strutsar som (vissa) professorer. Denna tänkta metod går ut på att med alla till buds stående medel hålla fast vid ett eller annat infall som man på mer eller mindre underbyggda vägar fått. Metodens förfäktare fortsätter att upprepa teserna och att klamra sig fast vid allt som bekräftar infallen och han eller hon vägrar att lyssna på några som helst argument som skulle kunna kullkasta eller försvaga övertygelsen. Inom det politiska livet används halsstarrighetens metod hela tiden. Därmed kan den sägas att den harmonierar dåligt med mina utgångspunkter och kommunikativt förändringsbenägna kunskapsanspråk. Halsstarrighetsmetoden måste anses vara en dålig metod för vetenskapligt arbete, som oavsett hur man ser på kunskap trots allt omfattas av kraven på prövbarhet och någon form av empiriska belägg. Dessutom är vetenskapen ett kollektivt fenomen och halsstarriga vetenskapsmän riskerar därigenom ständigt att möta andra som är lika halsstarriga som sig själva.

Auktoritetsmetoden, är nästa metod som beskrivs av Peirce. Dess utgångspunkter är något nedtonade i förhållande till halsstarrighetsmetoden. Enligt auktoritetsmetoden är det inte den enskilde som fixerar den stabila åsikten, sanningen, utan en specifik grupp människor, till exempel präster eller medlemmar i en centralkommitté. Med denna beskrivning föregriper faktiskt Peirce, som levde och verkade huvudsakligen under 1800-talet, många av de metoder som totalitära regimer använt under 1900-talet (Stefansen 1991:419). Metoden går ut på att man skapar något slag av institution som ansvarar för spridandet av ”rätta” åsikter, det vill säga de åsikter det ledande skiktet i samhället eller den egna gruppen anser vara de rätta. Denna grupp tilldelar sig sedan monopol på all information och utbildning. Därmed erhåller gruppen makten att undertrycka alla andra åsikter, eftersom det enda alternativet till det sanna är det falska. Både avvikande åsikter och avvikande människor anser man måste rensas ut, vilket sker i folkets namn och för kärleken till nästan och inom vetenskapen kan man tänka sig att sådana likvideringar av oliktänkande utförs i Sanningens namn. Detta utförs i en gemensam känsla inom gruppen av att dess sak är sann och rättfärdig. Även auktoritetsmetodens sätt att övertyga torde fungera dåligt inom akademin, åtminstone idag.

Peirce går vidare i sin beskrivning med apriorimetoden, som enklast kan beskrivas som en liberal version av auktoritetsmetoden. Skillnaden är bara att de övertygelser som förfäktas anses vara i överensstämmelse med förnuftet, det vill säga i samklang med det flertalet i samhället är benägna att tro. Detta sätt att övertyga kommer möjligen närmare vissa nutida vetenskapers förhållningssätt till kunskap. Men även denna metod bör på goda grunder kunna anses vara värdelös som vetenskapligt ideal. Den metod (äntligen) som Peirce förespråkar och som även jag influerats av benämns, för att undanröja alla tveksamheter kring för vem den är tänkt att fungera som ideal, den vetenskapliga metoden (Peirce 1990:81). Peirce menar att vad den vetenskapliga metoden beträffar ligger saken annorlunda till än i fallet med de övriga metoderna.

För att närmare beskriva den vetenskapliga metod som Peirce utvecklat och jag låtit mig inspireras av väljer jag emellertid att vända mig till den som populariserat hans tankar, William James (2003:42ff). Han skriver att den pragmatiskt vetenskapliga metoden går ut på att tolka varje uppfattning om världen, eller vetenskaplig teori, genom att koncentrera sig på dess konsekvenser. Den centrala frågan blir med ett sådant perspektiv, vilken skillnad skulle det i praktiken innebära för en människa om den här uppfattningen var sann och inte den där? Om det inte går att urskilja någon som helst praktisk skillnad, varför ska man då lägga energi på att strida om vem som har rätt? För att en teoretisk förklaring ska kunna anses vara mer relevant än någon annan så måste den representera någon form av skillnad, annars kan man lika gärna arbeta med den gamla teorin.

James presenterar ett förslag till prövningsmetod som han anser att alla teoretiska modeller borde utsättas för: I vilka hänseenden skulle världen vara annorlunda om det här eller det där alternativet vore sant? Han menar att om det inte går att finna något som skulle bli annorlunda, då är det meningslöst att fortsätta utreda och strida om vem som har rätt och vem som har fel. Ett pragmatiskt perspektiv är således oförenligt med sökandet efter sådana rön som definitivt, en gång för alla, avslutar allt sökande. Till exempel sökandet efter: Sanningen.

Teorierna som används och produceras inom vetenskapen ska därför betraktas som verktyg, enligt James (2003:46). Praktiskt användbara verktyg som uteslutande får sin mening och sitt i värde i relation till graden av användbarhet. Resultatet av ett pragmatiskt inspirerat vetenskapligt arbete syftar till att hjälpa människor att bättre navigera i en komplex tillvaron och kan även erbjuda verktyg att förändra denna verklighet. Sanning blir med sådana utgångspunkter, enligt James, ett annat ord för det som fungerar. En annan aspekt av pragmatismen som tilltalar mig särskilt är James konstaterande att ”Pragmatismen står inte för några särskilda rön. Den är bara en metod” (2003:45).

Pragmatismen är således inte ett nytt vetenskapligt ”ämne” och där finns heller inga ambitioner att föra fram nya teorier om världens uppbyggnad. Därför torde den ha lättare, åtminstone än väletablerade och traditionstyngda discipliner, att stå över sådana strider om vetenskaplig auktoritet och inflytande över ett specifikt ämne som vetenskapshistorien är fylld av. Sådana strider gynnar inte det samhälle jag önskar att vetenskapen ska tjäna.

För att ta tag i och ytterligare utveckla den tanken vänder jag mig till en annan av de pragmatiska förgrundsgestalterna, Richard Rorty, som idag kanske är den mest kände. Rorty definierar pragmatismen genom att säga att den förkastar förutsättningen att det skulle finnas någon inre natur, det mänskliga, som kan ställas mot resten av världen. Utgångspunkten för hans vetenskapliga ansatser är att mänsklighet är ett öppet begrepp, att ordet ”mänsklig” betecknar ett oklart men lovande projekt snarare än en essens.

Pragmatister överför således till den mänskliga framtiden den känsla av bävan och mysterium som grekerna förband med det icke-mänskliga; den förvandlas till en känsla av att framtidens mänsklighet visserligen kommer att stå i förbindelse med oss genom en kontinuerlig berättelse men kommer att vara överlägsen vår nuvarande mänsklighet på ett sätt som ännu knappt går att föreställa sig. Den smälter samman med den bävan vi känner inför verk av stor skapande fantasi och blir en känsla av bävan inför mänsklighetens förmåga att bli vad den en gång bara föreställde sig, inför dess förmåga till självskapelse. (Rorty, 2003:39).

Rorty visar därmed att varken de klassiska pragmatisterna eller nypragmatisterna tror att tingen verkligen är på ett visst sätt och att det går att komma fram till några absoluta sanningar. De vill istället att man ska tala om de beskrivningar av världen och oss själva som är mindre användbara och de beskrivningar som är mer användbara. Rorty hänvisar till John Dewey som ville förskjuta uppmärksamheten från det eviga till framtiden, och detta genom att göra filosofin till ett verktyg för förändring snarare än bevarande. Dewey ville med sitt sätt att skruva vetenskap uppnå det slags insikt som krävs för att man ska kunna ta itu med problemen efter hand som de uppstår (ibid:20) och här kan jag bra instämma. Jag önskar att mina studier, snarare än att presentera några sanningar, ska kunna ge uppslag till en konstruktiv diskussion kring ämnen som alkohol, droger och missbruk, genus och arbetsintegrerat lärande.

Rorty önskar vidare att man kunde ersätta begreppet kunskap med hopp, alltså att fler i högre grad än som är fallet idag skulle kunna förmås upphöra med att bekymra sig om huruvida det man tror på är välgrundat eller inte. Han propagerar vidare för att människor i dagens samhälle kontinuerligt, för sin egen och samhällets överlevnad, bör fundera på om man verkligen har varit tillräckligt fantasifull i arbetet med att tänka ut intressanta alternativ till rådande försanthållanden, vilka är det som ytterst sätter gränserna för människors sociala vara. Rorty menar att

vi bör hålla med William James på just den punkt där han avvek från Peirce och Dewey, nämligen att både vetenskap och religion är respektabla sätt att skaffa sig respektabla övertygelser, om än övertygelser som är bra för helt olika syften. (2003:27).

Som ett exempel på hur jag tolkat denna tanke vill jag hänvisa till artisten Jonas Gardell, som jag menar har gjort långt mer för att förbättra situationen för homosexuella i Sverige än väldigt många av de universitetsskolade queerteoretiker som ägnat sig åt samma fråga. Hur välmenande man än må vara så är det ett faktum att mycket av dagens humanistiska vetenskap är förlagd till en så pass abstrakt teoretisk nivå att kommunikationen med vanligt folk omöjliggörs. Det ser jag som ett problem som kan få allvarliga följder.

Om människor slutar tro på det (kultur)vetenskapliga projektet öppnas marknaden för de redan idag framträdande, men mer eller mindre kompetenta ”experter”, vilka i högst varierande grad och på olika grunder säger sig hysa samhällelig omsorg.

Hur ska man då göra för att inte hamna i ett tillstånd där man tvingas acceptera att allting flyter? Det sätt jag funnit och tror på handlar om att öppet redogöra för och förankra studien i en uttalad vision om vilket samhälle man med sin verksamhet och vetenskapliga text strävar efter. Visionen utgör ett öppet och diskuterbart alternativ till den problematiska sanningen och är ett sätt att ta ansvar för de perspektiv och resultat som presenteras. Det handlar också om att göra sig och sina läsare medvetna om att hegemoniska maktstrukturer genom historien upprätthållits framförallt genom sin osynlighet. Genom att uttrycken för makt uppfattats som något självklart, ett inslag i vardagen som har fungerat som en icke ifrågasatt förutsättning för människornas liv

Latour, Deleuze och ANT kan användas för att utveckla kulturforskningen

Under snart femton år har jag på olika sätt sysslat med humaniora. Först som student och sedan 2003 som Lektor i Kulturvetenskap. Det som hela tiden har drivit mitt arbete framåt är strävan efter att försöka hitta förklaringsmodeller för det liv jag lever och de sammanhang jag befinner mig. Hur hänger allt ihop, och vilken är min roll i helheten? Det är tankar som fortfarande inte fått sina svar. Tankar som fortfarande ger mig motivation att driva arbetet vidare även om det ibland känns otacksamt och tröstlöst.

Ett viktigt skäl till att jag inte gett upp är att jag på senare år, bland annat med hjälp av de i rubriken nämnda forskarna, har kommit till insikt om att det inte finns ett enda svar på frågorna. Svaret, tänker jag istället, skapas tvärt om genom att vi lever våra liv i och genom olika sammanhang. En viktig utgångspunkt för mig är att kunskap om världen och kultur aldrig kan framföras med anspråk på att vara helt igenom perfekta och för evigt giltiga. Det finns helt enkelt inte några fulländade sådana teorier, bara mer eller mindre användbara (tolknings)redskap att undersöka världen med hjälp av. Och det är just det som diskuteras på Flyktlinjer, redskap att orientera sig i världen och kulturen med. Redskapen har jag sällan uppfunnit själv, det handlar snarare om tankar som kanaliserats genom min hjärna och givetvis genom hela det sammanhang jag befinner mig i och verkar inom.

Hur självklara och enkla dessa tankar och utgångspunkter än är för mig idag så är det lika fullt insikter som förvärvats genom stor möda och envis uthållighet. Därför försöker jag ständigt göra mig medveten om vad det var som var så svårt att förstå innan så att säga polletten trillade ner. För det var verkligen så det kändes när bilden klarnade. Det jag hade mest problem med tror jag var att inse att Foucaults, Latours och Deleuzes tankar i mångt och mycket går på tvärs mot det som vanligtvis tas för givet i livet, samhället, kulturen och framförallt när det gäller hur vi ser på oss själva som subjekt och på den roll människan spelar i världen. När jag väl kommit förbi den tröskeln i mitt tänkande insåg jag att det inte är så speciellt svårt egentligen.

Mångfald vs Tillväxt

Näringslivet har på senare år allt ivrigare spridit budskapet att ökad mångfald är något positivt och eftersträvansvärt och att heterogena arbetsstyrkor befrämjar kreativiteten och i förlängningen även lönsamheten. Denna inställning har jag inte några invändningar mot. Men det är också poängen här och motivet för min analys.

En klassisk metod för retorikanalys är att tänka sig ett inte framför de påståenden som ska analyseras. Vem är inte för mångfald? Vem vill inte berikas av ”nya idéer och impulser, som man inte fått annars”? Sådana tankar leder mig vidare till att ställa frågan, varför mångfald, och varför just nu, till materialet? Och vilka andra budskap vill näringslivet förmedla till samhället genom att tala om mångfald och hur är dessa i så fall relaterade till varandra? Det är ämnet för diskussion under denna rubrik.

I broschyren ”Upprop för tillväxt” (2002), från organisationen Svenskt näringsliv (tidigare Svenska Arbetsgivare organisationen, SAF) formuleras ett slags programförklaring, som lyder:

Alla gillar tillväxt. Vi är övertygade om att ett dynamiskt växande samhälle är bättre för alla människor. Det är en förutsättning för att förverkliga inte bara materiella önskemål utan också andra värden i livet.

Alla har en idé att förverkliga. Alla människor som deltagit i våra möten har haft nya idéer som de vill förverkliga. Men ibland har de yttre förutsättningarna inte varit tillräckligt goda.

Alla vill se bästa laget vinna. Ingen vill se hinder för nya spelare att komma in på planen. Alla vill arbeta och konkurrera på lika villkor.

Alla vill få valuta för pengarna. Det råder delade meningar om vad som är rättvisa och skäliga skatter. Men enigheten är stor om att det nuvarande skattesystemet är orättvist och att för mycket skatt betalas för bristfällig offentlig verksamhet.

Alla kan göra nytta. Alla människor är värdefulla. Alla kan vara med. Men det förutsätter att arbetslivet blir mer flexibelt och bättre anpassat efter enskilda människors och företags behov. (Upprop för tillväxt 2002).

Ovanstående sammanfattas lite längre fram i samma text så här: ”Svenskt näringslivs mål är att: Sverige skall återta en tätposition i välståndsligan. Och visionen är att: En bred intressegemenskap utvecklas kring värdet av företagsamhet. I kraft av denna gemenskap skapas och utvecklas konkurrenskraftiga och välmående företag som ger Sveriges medborgare en ökad livskvalitet.” (ibid).

Citaten visar att näringslivet inte sticker under stol med att man omfattas av en a priori tanke om att ekonomisk tillväxt (utan närmare definition av innehållet i begreppet) är en förutsättning för materiellt välstånd samt något entydigt positivt och för samhället helt igenom gott. Kort sagt att företagande alltid är positivt för alla. Dynamiken är i näringslivets tänkande direkt och uteslutande relaterad till den ekonomiska tillväxten. Texten utgår dessutom från att alla människor agerar som ekonomiska aktörer inom ramen för en homo ekonomicus-rationalitet. Och kanske viktigast av allt, citatet utgår implicit från övertygelsen om att en växande marknad utgör det enda rimliga instrumentet för och måttet på en välfungerande ekonomi. Citatet naturaliserar därmed inte bara strävan efter ständig tillväxt utan även tron på marknadsekonomi som den mest effektiva lösningen för att skapa välstånd.

I en växande ekonomi är det lättare att driva företag – och det är också lättare att vara människa. En växande ekonomi behöver inte bara innebära ett prylsamhälle. Det är ett samhälle där fler får råd att köpa tjänster som frigör tid för samvaro med familj och vänner. Ett samhälle där bättre sjukvård kan erbjudas de gamla och där barn kan få bättre undervisning. När ekonomin förbättras ökar också intresset för miljön och en långsiktigt hållbar tillväxt. (Upprop för tillväxt 2002).

I detta citat finns en rad implicita antaganden som bör uppmärksammas. Till exempel utgår man från att tillväxten automatiskt leder till bättre miljö och att graden av social hänsyn ökar i samhället. Hur kopplingen mellan dessa värden, som torde kunna anses vara universella och därmed svåra att argumentera emot, och den ekonomiska tillväxten ser ut nämns inte på något sätt, vilket gör att de måste betraktas som just antaganden eller möjligen förhoppningar från näringslivets sida. Men det är inte så de framställs i texten. Inga empiriska belägg för påståendena anförs och jag väljer därför att betrakta dem som retorik. Motivet är återigen att det i princip är omöjligt att företräda en motsatt inställning. Finns det någon, frågar jag mig, som vill att det ska bli svårare att driva företag, som vill ha mindre tid för familj och vänner, som önskar sig sämre sjukvård och undervisning i skolan? Jag utgår åtminstone från att de som tycker så utgör en försumbar andel av befolkningen. Det är också vad upphovsmännen vill få läsaren att tro genom upplägget i presentationen av tankarna. Det finns emellertid inte något som talar för att ekonomisk tillväxt per automatik oundvikligen leder till bättre miljö och allt annat positivt som man försöker ge sken av i citatet.

Vem ser näringslivet som sin ”motståndare”? Och vems visioner anser man de egna vara ett alternativ till? Det framgår av fortsättningen på citatet ovan.

Politikern arbetar på omfördelningens arena – företagaren på tillväxtens. För en politiker är det naturligt att man måste ta från någon för att kunna ge till någon annan – t ex att förbättringar av den sociala tryggheten kräver högre skatter. För en företagare är det naturliga att skapa något för att kunna ge något – det är värdeskapandet i företaget som är grunden för löneutbetalningarna.

Den statiska omfördelningssynen gör världen till ett nollsummespel: det som vinns måste förloras någon annanstans – tillväxt måste ske på bekostnad av något annat viktigt. Det är det synsättet som bidragit till att Sverige blivit en fattig kusin i Europas utkant. Åtgärder för att bibehålla och förbättra förutsättningarna för tillväxt och ökat välstånd har förhalats och stoppats till förmån för åtgärder som omedelbart omfördelar välstånd. (ibid).

Innehållet i citatet kan tolkas som att näringslivet agerar i en polariserad värld där politiska regleringar per definition uppfattas som något negativt. Att tvingas underkasta sig beskattning och insyn anses vara något som hindrar tillväxten och företagandets inneboende drivkraft, vilken är att ackumulera kapital. Hur den samhälleliga omfördelningen gör att den vanlige löntagaren får del av det goda som tillväxten antas föra med sig redogörs det i sammanhanget inte närmare för. Det är något som, på samma sätt som den förbättrade miljön och den sociala hänsynen i samhället, antas komma av sig själv som en implicit konsekvens av den ekonomiska tillväxten.

Vad jag framförallt vill visa med citaten är att lönsamhet på goda grunder kan antas vara en av näringslivets mest överordnade principer. Strävan efter ekonomisk tillväxt går att likna vid ett slags marknadssamhällets ”grundlag”. Det är således efter denna princip som mångfalden har att anpassa sig. Inom näringslivet utgår man från att mångfald är lönsamt och det är så man motiverar sina strävanden efter den. Intressant nog kan man konstatera att det är en tanke som även regeringen tagit till sig (jfr de Los Reyes 2001), vilket gör att näringslivets försök att utpeka politikerna som sina ”motståndare” framstår i ett annorlunda ljus. Ett citat från Näringsdepartementets rapport Alla lika olika – mångfald i arbetslivet får illustrera detta:

En genomgång av litteraturen kring sambandet mellan mångfald och lönsamhet ger många anekdotiska exempel på att mångfald ger bra resultat för organisationer och företag. Däremot är det brist på mer vetenskapliga studier över sambanden mellan mångfald och ekonomisk lönsamhet. (Ds 2000:69. Sid. 98).

Kanske kan man tolka näringslivets försök att framställa politikerna som sina motståndare som ett sätt att bedriva lobbyarbete mot regleringar av företagarsektorns göranden och låtanden. Men om näringslivet och regeringen delar uppfattningen om behovet av mångfald i arbetslivet då tappar Svenskt näringslivs argument i styrka. Båda strävar uppenbarligen efter samma mål.

Talet om allt det goda som tillväxten antas bidra med och den välvilliga inställningen till mångfald kan därför tolkas som ett sublimt försök att påverka allmänhetens inställning till politik, i riktning höger. Återigen ett uttryck för (försök till) hegemoniskt maktutövande som föranleder mig att presentera ett citat från Michael Hardts och Antoni Negris mycket uppmärksammade och omdebatterade bok Imperiet:

Den verkligt revolutionära praktiken handlar om produktionsnivån. Sanningen kommer inte att göra oss fria, men att ta kontroll över produktionen av sanning kommer att göra det. Rörlighet och hybriditet är inte frigörande, men att ta kontroll över produktionen av rörlighet och orörlighet, renhet och blandning, är det. (2003: 139):

Hardt och Negri formulerar i citatet just det som är Flyktlinjers kanske viktigaste tema, att visa på vikten av kritisk medvetenhet.

Viljan att veta leder mot undergång!

Läser en intressant artikel av Karin Johannisson på DN. Den handlar om nya medicinska upptäckter och metoder för att samla kunskap om människors hälsa. Hon skriver,

Allt detta är också bakgrunden till att hälsostudier kan läggas upp där individen accepterar att vetenskapen får veta allt om mig, hävdar Valérie Burri och Joseph Dumit i ”Biomedicine as culture” (2010). Vi förväntas inte bara vara lojala utan lyckliga med forskningen när den söker biomarkörer, men också beteende- och tankemarkörer, för att förutsäga sjukdom. Bioidentiteten kräver eget ansvar. Samhällskonsekvenserna av den exploderande marknaden för diagnostiska test, genetiska test och mycket tidig fosterdiagnostik (analys av foster-dna i blod från den gravida kvinnan) är enorma. Jakten på vårt biovärde skapar illusionen att kunna ta kontroll över kroppen och leda den bort från allt som jag inte vill vara: sjuk, svag och ofullkomlig.

Viljan att veta är otroligt stark. Men vill vi veta, egentligen? Och framförallt, kan vi hantera vetskapen? Mitt svar är nej, på båda frågorna. Vi vill inte veta, och vi kan absolut inte hantera insikterna och kunskaperna. Varken på individnivå, eller på samhällsnivå.

Att veta säkert vad som skall hända är för många en dröm. Men den kan lika snabbt förvandlas till mardröm. Tänk om vi får veta något oundvikligt negativt, något negativt som ska hända framöver som inte går att undvika. Ett lidande. Vetskapen om det påverkar möjligheten att känna glädje i nuet. Insikten om att man kommer att utsättas för framtida lidande påverkar nuet, negativt.

Viljan att veta är kontraproduktiv. Likt bankrånaren tror vi att alla andra åker fast, men inte vi. Viljan att veta handlar bara om en önskan att få insikt om det positiva som ska hända. Men eftersom alla, för eller senare kommer att drabbas av olycka och död, kan insikten om vad som ska hända bara leda till ökat lidande i världen.

Vad vi behöver är inte vetskap om vad som ska hända, det är istället metoder för att undvika denna kunskap. Och tekniker för att njuta av nuet. Livet levs här och nu, inte sedan. Bättre då att leva fullt ut nu, och ta lidandet när det kommer. Då kan vi i alla fall leva på minnena av lyckliga dagar. Och mycket mer kan man som människa inte hoppas på. Det är innebörden i livet, oavsett om vi vill det eller ej. Bara att acceptera faktum!

Hantera insikterna kan vi inte av samma skäl. Det går inte att ha full överblick av framtiden. Möjligen kan vi veta mer, men vi kommer aldrig att kunna veta allt. Men detta kan vi veta att kunskap som finns, den kommer att användas. Och den kommer att användas av dem som har makten, efter eget huvud.

Detta är det mänskliga varats eviga paradox. Vi kan bara acceptera faktum. Finns inget annat att göra. Livet pågår här och nu, inte sedan. Livet rinner som sand mellan fingrarna på oss. Hela tiden undflyr det oss. Bara att acceptera. Vetenskapen, naturvetenskapen, vill få oss att tro något annat. Naturvetenskapen vill få oss mäniksor att tro att det är möjligt att ni insikt, och att all kunskap är bra kunskap.

Kulturvetenskapen, däremot, den lär oss något annat. Kulturvetenskapen lär oss att se den fulla vidden av det mänskliga varat. Lär oss se verklighetens paradoxala karaktär, och ger insikter om hur dessa kan hanteras istället för elemineras.

Nationaldagsfirande, typ

Det är Sveriges nationaldag idag. Jaha, och? En röd dag. Ledigt! Okej, då. Det kan jag leva med. Men varför ha en dag för detta? En hel dag, ledigt! För att alla andra länder har det, en nationaldag? Eller för att folket i Sverige vill ha en dag? Oavsett vilket som är det egentliga skälet är det en löjlig dag. Tycker jag!

Sverige finns inte, det är en konstruktion. Sverige finns bara i huvudet på människor, och i kartböcker, på TV och andra medier. Sverige finns bara så länge som tillräckligt många upprepar och lever i enlighet med det som känns igen och accepteras som svenskhet. Och det i sin tur blir allt mer likt allt annat på jorden, åtminstone allt västorienterat. Sverige håller på att förlora sin aktualitet. Så varför fira? Vi tronar inte längre på några minnen av fornstora dagar. Vi gör inte det!

Politikerna ger istället upp sina visioner. Folket orkar inte välja och längtar efter upplysta despoter. Demokrati har blivit ett ord bland andra. Inget betyder något. Kungen intervjuas och letar i minnet för att kunna svara på om han varit på porrklubb, och han kommer undan med att det skulle vara en definitionsfråga. Vår högste ämbetsinnehavare!?

Idag är det Sveriges nationaldag, uppenbarligen. Men jag är skeptisk. Saknar äkthet, ärligt engagemang och uthållighet i livsavgörande frågor. Skiter högaktningsfullt i att systematiskt bygga nätverk, för nätverkandets skull. Jag är trött på det jag ser omkring mig. Vill något annat!

Behöver få ur mig detta. Är ingen grinig gammal gubbe! Får jag bara sätta ord på frustrationen kommer jag att hitta tillbaka till engagemanget igen. Orkar, vill och kan, jobba för en bättre värld. Bara inte just nu. Sen! Fyra dagars arbete, sedan är det sommar.

Idag läser jag vidare i Roberto Bolanos fascinerande bok 2666. Det blir mitt nationaldagsfirande. Inte en blågul flagga så långt ögat når, om jag får bestämma. En tur med cykeln. Det får räcka!

Pseudo, ironi och äkta kärlek

I dagens Göteborgs-Posten spelar ordet pseudo en central roll i två artiklar. Den ena handlar om pseudo-marknadsmodeller som skapar mer administration än den byråkratiska modell de ska ersätta. Och den andra handlar om pseudoallvaret hos svenska manliga författare. För några månader sedan skrev jag om begreppet pseudokvantiteter.

Pseudo fångar tidsandan vi lever i och med. Våra handlingar ger upphov till pseudo, även om vi inte vill det. Pseudo är sken. Yta. Något som vill vara något annat. Pseudo vill förtvivlat gärna vara, men är inte. Det är bara yta.

Den ironiska generationen sägs jag tillhöra. Och det gör jag kanske. Min generation är den som ska ta över samhället. Går så där. Ingen verkar vilja ta på sig ansvaret, på allvar. Tycker mig se en parallell här. Pseudoansvar, det är vad mina generationskamrater tar på sig. Ansvarets insignier, men inte dess innebörd. Och så fort det blir problem flyr man. Gärna ansvar, men inte om det kräver något. Verkar vara så man tänker.

Förmodligen var det inte bättre förr. Det var nog lika mycket yta då med, men då togs ytan på allvar. Ytan fick verkningar på djupet, och den som tog ansvar gjorde det fullt ut, även om det inte går. Egentligen finns bara yta. Men när man insett det och när man agerar i enlighet med den insikten, då skapas en känsla av tomhet. Och den går inte att bygga ett samhälle på.

Tricket är att acceptera ytan och världens pseudokaraktär, utan att bli cyniskt ironisk. Det är inte lätt, men det måste gå. Jag klagar alltså inte på ytligheten och den våg av lättja som får unga att längta efter upplysta dispoter. Jag pekar bara på en farlig tendens i samtiden, som vi måste hantera och göra upp med för att uppnå långsiktig hållbarhet.

Med detta sagt avslutar jag inlägget med att balansera upp tonen något. Allt är inte yta. Det finns äkthet och det finns de som inte bara vill sola sig i skenet. Håkan Hellström, till exempel. Han spelade på Slottsskogsvallen igår. Det var så långt ifrån en pseudohändelse jag kan tänka mig. Från scenen spreds kärlek, och från publiken strömmade kärlek tillbaka. Äkta kärlek. Så långt från Lady Gaga man kan komma!

Håkan Hellström visar vägen. Ingjuter hopp i tillvaron. Allt är inte svart. Det finns något bakom fasaden. Kärlek, till livet. Det är fundamentet, den bas som långsiktig hållbarhet byggs på.

Håkan har knäckt koden. Han har insett vad livet handlar om. Låten: Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din, rymmer otroligt mycket livsvisdom. Vi måste inte veta vem vi är själva för att ge oss till någon annan. Och att ge av sig själv, det är vad som skapar långsiktighet.

Ge. Bara så kan du få! Och ju mer man ger desto mer får man.