Idag argumenteras det allt mer sällan, och i allt färre sammanhang. Det tjafsas desto mer och oftare. Anledningen till att det blivit så är att många inte kan skilja mellan åsikter, fakta och kunskap. Andra förstår men väljer att bortse från kunskapen för att de är mer intresserade av makt. Vill vara tydlig med att jag inte vet varför det blivit så här, men jag tror på goda grunder att synen på bildning, alltså uppfattningen att vi inte har tid eller råd att satsa på den, spelar en avgörande roll för den sorgliga utvecklingen.
I en argumentation är det kunskaper och insikter som möts, inte åsikter och känslor. Och målet med utbytet är ökad förståelse, både för verkligheten, kunskapen och varandra. Dagens allt mer polariserade samhällsdebatt är en arena där känslor och åsikter möts i ett evigt tjafsande, där det talas om forskning men där få förstår vad det innebär att uttala sig i namn av vetenskap. Den som är mest slagkraftig vinner och får skriva historien, vilket banar väg för mer karismatiska ledare som säger det folk vill höra. Medierna sas en gång i tiden vara den tredje stadsmakten, och den makten har medierna fortfarande, trots att de övergett sitt kritiskt granskande uppdrag. Dagens medier informerar om det som väcker starkast känslor och underblåser därmed den destruktiva populismen.
I en argumentation tas väl underbyggd kritik på allvar. Man utgår från vad man vet, respekterar varandra och ändrar uppfattning när man inser att man har fel (och är alltid öppen för att man kan ha fel). Men i ett känslostyrt utbyte av åsikter tas allt personligt, och i debatter handlar det bara om att vinna, med alla till buds stående medel. Ingen ändrar åsikt oavsett vad som händer för då ses man som en förlorare. Istället skyller man på motståndaren eller någon syndabock. Därmed stärks polariseringen samtidigt som okunskapen ökar. Jag vet inte om det någonsin funnits ett samhälle där man endast argumenterade, men i dag domineras samhällsdebatten av känslor. Och olika typer av fakta som ger stöd åt ens åsikter kastas mot motståndaren utan hänsyn till kunskapen, som är något annan än fakta, och ofta i strid mot forskningens allmänna uppfattning.
Vad som beror på vad är omöjligt att säga, men den upplevda känslan av brist på tid är en viktig faktor. Föreställningen om att tid är pengar och konsekvenserna av att den uppfattningen accepteras av så många leder till ständiga nedskärningar, vilket gör att vi med ett litet steg i tagen rör oss allt längre ut för ett sluttande plan. Syndabockstänkandet bygger på känslor, liksom populismens fokus på enkla lösningar. Oavsett hur många det är som tror det, är det inte känslan som räknas! Vi får heller inte det samhälle vi önskar oss, utan det samhälle vi förtjänar. Och tar vi oss inte tid att argumentera med stöd i kunskap, möter vi inte varandra med respekt för våra respektive olikheter, arbetar vi inte tillsammans för allas bästa, kan och kommer inget långsiktigt hållbart samhälle att kunna växa fram.
Förutsättningen för att kunna argumentera är att vi gör upp med debattkulturen och verkar aktivt för att främja framväxten av en samtalskultur där kunskapen står i centrum, vilket kräver att skolans och den högre utbildningens mål är bildning (och inte strävan efter att vara bäst på att producera meningslösa nyckeltal). Den tid vi faktiskt har måste värdesättas mer och inte som nu säljas ut till den som bjuder lägst. Tar vi oss inte tid att läsa längre texter som bygger på argument, uppskattar vi inte välskrivna böcker fyllda av vackra formuleringar, kan vi inte lära oss tänka. Kunskap nås aldrig via google. AI är med andra ord inte lösningen, utan ett symptom på den underliggande sjukdomen.
Vi står alltså inför ett vägskäl. Fortsätter vi på den inslagna vägen är vi dömda till undergång eftersom vi håller på att ge upp allt fler av de egenskaper som gör oss till människor. Men vi kan också välja att stanna upp och tänka efter. Sen får vi se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar