Är det dags att släppa taget, eller har jag redan gjort det?

Förra veckan fick jag höra att jag borde släppa uppsägningen och gå vidare. Jag har tidigare fått höra att jag borde lämna HV omgående. Sedan beskedet kom i december har jag funderat en massa på vad som är bäst och jag lyssnar på allt som alla säger till mig. Jag försöker verkligen att inte älta, men vet ärligt talat inte om jag lyckas i mitt uppsåt. Jag är ödmjuk inför det, och egentligen skulle jag nog vilja lämna HV åt sitt öde. Men det är nu inte så enkelt. Därför skriver jag ännu en post om ämnet, inte för att blicka bakåt utan för att komma vidare. Att sätta ord på tankarna som snurrar i huvudet är mitt sätt att bearbeta, och eftersom jag vet att jag inte är ensam om att som disputerad med mångårig erfarenhet bli uppsagd från en fast anställning på en högskola kan mina ord kanske vara till hjälp för fler än jag.

Varför jobbar jag kvar? För mig var det aldrig bara en anställning eller ett sätt att tjäna pengar. När jag disputerat och fått en tjänst på det som då hette HTU 2003 var jag enormt tacksam för att jag fick chansen att arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Och den känslan har jag fortfarande. Redan som student upplevde jag att lärande (till skillnad från pluggande) och kunskapsutveckling ger mitt liv mening. Den känslan förstärktes när jag började undervisa och forska, och den växte sig ännu starkare när jag märkte att andra ville läsa det jag skriver. Jag är en tänkande och analyserande människa, och jag vill inte bara ge upp det jag har byggt upp genom åren på grund av av bitterhet eller för att det är jobbigt att gå som en levande död i korridorerna på högskolan när jag måste åka dit i något ärende.

När jag fick beskedet att prefekten i samråd med rektor hade bestämt sig för att säga upp mig var det inte bara min försörjning jag blev av med. Det var också en vital del av mitt liv och min personlighet som sköts i sank. Det var en chock att bli uppsagd från tjänsten som jag alltid tagit på största allvar. Och att bli av med arbetet som jag under alla mina 22 år på HV har satt en ära i att utföra på bästa sätt, just innan jag ska fylla 60 — precis när jag laddat upp för att lägga in överväxeln i mitt skrivande för att på det sättet skörda frukterna av alla åren av studier och forskning — var ett förödande slag som träffade just där jag alltid varit som mest sårbar. Det där har tagit tid att bearbeta och jag inser att jag inte är färdig med det ännu på ett tag. 

Jag är fortfarande arg, besviken och ledsen, och det tycker jag att jag har rätt att vara. Men jag har inte tappat tron på mig själv och framtiden. Jag är inte uppgiven, tvärtom tror jag att det kommer att bli bra med tiden. Det är därför jag stannar kvar och fortsätter göra det jag gjort i alla år. Hade jag bytt jobb omgående hade jag tvingats bli nybörjare i en organisation med andra chefer, nya administrativa system och kollegor; då hade jag inte fått tid och möjlighet att bearbeta det som hänt. Dessutom är det ett fåtal individer med makt på HV som valt att hantera mig som skit, och det var aldrig för deras skull jag gick till jobbet. Jag har alltid varit lojal mot studenterna, skattebetalarna och HV som institution. Det är för min egen heder och självkänslas skull jag stannar kvar och avvecklar mitt engagemang successivt.

Jag känner helt enkelt att det vore idiotiskt att klippa banden i vredesmod, särskilt som jag har rätt till lön fram till februari 2026. Och jag har dessutom fått en helt okej deal, vilket gör att jag kan ställa om i lugn och ro. Jag vill ta alla chanser jag får att bygga en stabil grund att stå på innan jag släpper taget. Därför har jag bestämt mig för att ägna tiden fram till semestern åt att slicka såren, meditera och fundera på vad jag vill med mitt liv. Jag kan och skriver mer nu än jag någonsin gjort, och det skulle jag inte kunnat om jag slutade tvärt och bytte jobb. Det är en annan vinst.

Här i sommar ska jag vara helt ledig och ladda batterierna och när jag kommer tillbaka till hösten ska jag först köra två kurser parallellt, sedan en nätkurs som jag kört flera gånger innan. (Det faktum att alla tre kurserna, och även uppsatskurserna som jag ägnat större delen av vårarnas arbetstid åt, ska fortsätta ges, bidrar till overklighetskänslan, men det är inget jag ältar längre även om jag fortfarande tycker att det känns oerhört märkligt). På det här sättet får jag möjlighet att långsamt trappa ner engagemanget på HV samtidigt som jag trappar skrivandet och arbetet med att utveckla planer för framtiden. Att inte ta vara på den chansen till skrivande och förkovran som jag fått vore att bryta med allt det jag tror på.

Slutligen: Jag är långt ifrån säker på om jag vill och orkar stanna kvar i akademin. Jag tvivlar tyvärr på att det är bättre någon annanstans. Högskolan är inte som den en gång var. Avakademiseringen har jag ju skrivit en bok om. En svanesång för universitetet var inte tänkt som ett avsked, men om det blir så känns det som ett värdigt avslut på den delen av min intellektuella karriär. Hittar jag ingen tjänst där jag kan vara den forskare och lärare som jag utbildat mig till och har många års erfarenhet åt att vara kommer jag att fortsätta mitt akademiska arbete utanför högskolan, i egen regi. Och det känns allt mer lockande att tänka i de banorna, så när jag väl landat ordentligt kan det mycket väl vara detta jag satsar på. Oavsett hur det blir med den saken har jag, med tanke på hur hösten ser ut, ett gyllene tillfälle att bygga upp en plattform för det. Att vara sin egen chef och bara ta på mig uppdrag där jag inte behöver kompromissa med mina kunskaper och kompetenser vore en dröm.

Jag tror på framtiden, och den har jag genom hela denna process fokuserat (och trott) på! Jag ser det alltså som att jag släppt taget även om jag blir kvar ett tag till.