Skrivande är skapande, i alla fall för mig. Jag har ofta bara en vag idé i början, sen brukar jag ganska snabbt få ur mig ungefär den mängd text som i slutändan visar sig behövas. Sen går skrivandet in i en lång fas av redigering. Boken om mellanrummen har jag levt med länge nu. De första åren jobbade jag med dispositionen, jag kände mig för och la till och strök för att få ett bra flöde i texten och flyttade olika delar fram och tillbaka för att bygga upp en dramaturgi som hjälper läsaren förstå grundtankarna. Någon gång i våras, för ett drygt år sedan, började bitarna falla på plats och jag fick en annan blick för detaljerna och kunde fokusera mer på språket. Närmare femtio sidor har strukits sedan årsskiftet, vilket är svårt, men när man flyttat runt ett resonemang några gånger och testat tankarna i olika sammanhang utan att det känns riktigt bra måste man lyfta ut det. På slutet har en del resonemang tillkommit, men mestadels har jag jobbat med språket och rubrikerna. Nu har jag kommit till en punkt där känslan av att vara klar kryper sig på. Jag bestämde mig tidigt för att projektet får ta den tid det tar. Från början har jag sett på boken om mellanrummen som basen i en eventuell ansökan om professor och då går det inte att jobba mot en deadline. Jag brukar inte ha svårt att skiljas från mina texter, men denna bok har jag knutit an till på ett oväntat sätt. Det känns som en viktig text på riktigt. Nu på fredag släpper jag dock taget om texten och låter den leva sitt eget liv. Blir boken inte antagen på något av förlagen jag hoppas mest på ska jag gå igenom manuset en sista gång och sända den till några förlag jag tror kan vara intresserade. Och blir den inte antagen där heller lägger jag ut den på nätet.
När jag skrev min avhandling hade jag bara en vag aning om vad jag gjorde och varför. Jag lyssnade på handledarna och alla som läste och kom med kloka synpunkter. Jag testade tankar, strök och ändrade på inrådan från andra, men det var som att orientera sig i ett mörkt rum med en blindkäpp. Den boken har av väldigt många olika skäl en särskild plats i mitt hjärta. När den kom från tryckeriet och jag öppnade kartongen med böcker var jag enormt stolt. Sedan, ett tag efter disputationen, skämdes jag för dess brister. Idag känner jag dock värme, både för boken och den jag var när jag skrev den. Och jag lärde mig enormt mycket under åren som doktorand. Även om jag inte hade planerat för eller ens tänkt på tiden efter disputationen visste jag hela tiden att jag ville fortsätta med något annat. Jag sökte mig till akademin för kunskapens, eller egentligen bildningens skull, inte för att göra karriär. Att bli expert på lastbilsförare, eller ens maskulinitet eller genus lockade aldrig. Jag skriver och utvecklar kunskap för att lära, och det är lärandet som ger mitt liv mening, inga uppnådda resultat eller titlar.
Docentboken skrev jag mycket mer på egen hand och med ett lite större självförtroende, fast jag var fortfarande inte riktigt säker på ifall jag hade något att tillföra. Där kunde jag ta ut svängarna mer och jag såg projektet som ett sätt att lära mig förstå och hantera teori. Om det starkaste minnet knutet till avhandlingen är när jag öppnade bokkartongerna är motsvarande minne kopplat till boken om alkohol och droger när Daidalos svarade att de ville ge ut den. Det var en mörk och regnig hösttag i Trollhättan. Jag öppnade mailet med vånda. Beskedet om antagning kom under en jobbig tid i livet och känslan av lycka och lättnad var enorm. När jag tittar tillbaka på boken är jag fortfarande stolt över budskapet, men sättet det presenteras på besvärar mig lite. Idag hade jag skrivit annorlunda, men när en bok väl är publicerad får man leva med den. Tankarna har nått viss spridning, boken finns fortfarande att köpa och över 30 bibliotek har den till utlåning, men den faller tyvärr lite mellan stolarna. Tanken var att skriva akademiskt för en bredare allmänhet, men boken uppfattas nog för akademisk för allmänheten och för trivial för forskare. Dessutom finns det en stark föreställning i samhället om hur kunskap om droger ska presenteras, vilken jag tydligt bryter mot -- inte för sakens skull utan för att jag såg och fortfarande ser ett behov av den typen av text och ett annorlunda sätt att se på och samtala om droger.
Boken om mellanrummen har jag skrivit i en mycket tryggare förvissning om att jag faktiskt har något viktigt att säga som jag dessutom själv tror fullt ut på, vilket är ganska skrämmande för en sån som jag. Men med ålderns och erfarenhetens rätt kan jag hantera känslan av svindel, och jag känner mig mer än redo att möta kritiken. Jag är inställd på att bli refuserad, men hoppas så klart att boken ska antas på något förlag och att den ska nå spridning. Jag vet att det jag har att säga är viktigt för samhället, demokratin och kunskapen och bildningen. Docentbokens intentioner, som jag där inte riktigt lyckades förverkliga, har jag jobbat massor mer. Det betyder dock fortfarande inte att läsarna är mottagliga för budskapet eller förstår vad jag menar och varför jag skriver som jag gör. Möjligen lyckas jag här skriva fram de akademiska aspekterna lite tydligare och jag tror att innehållet kan och kommer att uppskattas av mina forskarkollegor och kanske även en del studenter. Ambitionen har varit att skapa förutsättningar för en bättre förståelse för det mellanmänskliga och till synes triviala, alltså det som tas för givet och därför inte uppfattas som relevant, trots att det är just dessa aspekter av tillvaron som formar samhället och skapar förutsättningarna för förändring. Omvägar till kunskap. Försök till formulering av en mellanrummens filosofi, är mitt livsverk och mitt bidrag till kunskapsutvecklingen i kulturvetenskap i allmänhet och etnologi i synnerhet.
Anledningarna till att det är svårt att släppa taget om boken är många. Prestationsångest eller perfektionism har dock inget med saken att göra, vilket det faktum att jag publicerat tre ganska ofärdiga skisser till boken på nätet, som jag dessutom marknadsfört på sociala nätverk, visar. Jag har aldrig varit rädd för att blotta eller göra bort mig. Däremot har det gått upp för mig här under de sista veckornas intensiva arbete att boken kommit att representera ett slags drömvärld för mig. När jag skriver är jag precis där jag vill vara och både kan och får göra det jag vill och tror på helt och hållet på mitt eget sätt, vilket allt mer kommit att bli en förutsättning för att jag ska orka med förändringarna av högskolan, som blir allt mindre akademisk och intellektuellt utmanande för varje år som går. Att skriva är att kasta sig ut i ett akademiskt samtal som kräver min fulla uppmärksamhet och där jag måste prestera på toppen av min intellektuella förmåga. När jag sätter punkt nästa fredag och skickar iväg mitt livsverk vet jag att oddsen är små att boken ska antas. Det är ju ingen lärobok som kan krängas till studenter, och jag är inte känd, dessutom är boken teoretisk och innehållet bitvis ganska abstrakt. Det kommer att bli tomt på samma sätt som när barnen flyttade hemifrån, men jag har nya projekt på gång och ska fokusera på läroboken om kunskapsteori, så det känns inte oöverstigligt jobbigt. Men det är inte utan att jag drabbas av studentens allvar. För första gången i livet skickar jag iväg något som jag vet att jag bottnar i på riktigt, det är både skrämmande och tillfredställande.
Fortsättning följer ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar