Vi lever i ett bedömnings- och utvärderingssamhälle där allt och alla granskas och betygssätts hela tiden. Idag finns till och med professionella bedömare som på konsultbasis utvärderar olika uppdrag. Som docent får jag ibland uppdrag att granska artiklar och underlaget som sökande till olika tjänster åberopar, och genom åren har jag recenserat en rad böcker. Periodvis har jag reflekterat en del kring hur olika typer av respons uppfattas och hur olika människor griper sig an uppdraget att granska och fälla omdömen om saker de läst, sett eller upplevt, och det som intresserar mig är dels hur olika människor bedömer och vad de lägger vikt vid, dels hur olika typer av omdömen uppfattas.
Att bli bedömd och ta emot kritik på något man arbetat med kan vara jobbigt eftersom man lämnar ut sig när man publicerar något, särskilt om man lagt ner mycket arbete i det som bedöms eller om man identifierar sig med texten eller vad det nu är som recenseras. Jag har suttit med studenter som börjat gråta när jag gett dem kommentarer på sina texter, vilket fått mig att inse att jag som dyslektiker tidigt i livet tvingades inse att texterna jag skriver inte är en del av mig. Den insikten är jag tacksam för eftersom de två viktigaste böckerna jag skrivit, avhandlingen och boken som gjorde mig till docent – som jag är stolta över och som båda fortfarande läses – fick kritik av recensenterna. Jag tyckte då och tycker fortfarande att kritiken mot de två böckerna var orättvis, men jag har aldrig tagit den personligt. Även om jag fortfarande efter alla år irriterar mig på att författarna till recensionerna hakar upp sig på detaljer, fokuserar på oväsentligheter eller missförstår mina intentioner, vet jag och accepterar att det är böckerna som recenseras, inte jag. Kritiken på min bok om alkohol och droger, att den inte var en kvantitativ studie, rann av mig för det var uppenbart att professorn som riktade kritiken mot boken talade mer om sin syn på vetenskap än om den text jag skrivit. Det är så som spelreglerna ser ut och det är bara att acceptera.
Studenter som opponerar på varandras arbeten brukar ha svårt att vara kritiska, och om de är det vill de gärna luta sig mot något eller någon. Anvisningar, till exempel, som man utgår från och jämför arbetet med för att på det sättet slippa ta ansvar för det man säger. Ofta får man som seminarieledare höra att arbetet är så bra att det inte finns något att kritisera, vilket är ett annat sätt att undvika att ta ansvar. För att få studenterna att förstå problemet med båda sätten att opponera brukar jag säga att vem som helst kan peka på olikheter mellan anvisningarna och texten som ska granskas, och att det är hur enkelt som helst att berömma, man kan till och med göra det utan att ha läst. Och det är det helt centrala i alla bedömningar, att den som läser och bedömer faktiskt granskar det man läst eller sett och att kritiken handlar om verket som bedöms.
En kritisk granskning, särskilt i den akademiska världen, måste alltid bygga på goda argument, och den som för fram kritiken måste ta ansvar för vad man säger och förklara hur man menar. Syftet med kritiska granskningar av vetenskapliga texter är att hjälpa författaren att förbättra texten, eller att bedöma innehållet för att det ska betygsättas. När jag skrev om recensionerna av mina första böcker ovan märkte jag hur jobbigt det fortfarande är att känna sig missförstådd, så missförstå nu inte det jag skriver; jag är tacksam för all kritik jag fått genom åren. Beröm hjälper ingen att bli bättre, och det är syftet med kritiska granskningar av work in progress. När jag recenserar böcker tänker jag dock på att uppdraget handlar om att ta ställning till ett färdigt verk och att man som recensent måste visa författaren respekt, för när boken är färdig går det inte att ändra något. Där handlar det även om att hjälpa potentiella läsare att bilda sig en uppfattning om en bok man inte läst.
Att kritisera är något annat än att vara kritisk, och den skillnaden är viktig att beakta. Kritik bygger ofta på känslor eller åsikter medan kritiska granskningar måste vara väl förankrade i goda, alltså kontrollerbara, argument. Och så länge bedömningen handlar om det som bedöms (inte om upphovspersonen) och om den bara är respektfullt presenterad måste man som författare respektera det som sägs, oavsett hur besviken man är. Alla vill få beröm, men det är något man måste förtjäna. Dessutom handlar både kritiska och positiva omdömen om texten, inte om den som skrivit den.
På sociala nätverk brukar många hissa eller dissa böcker de läst och filmer de sett, och den typen av utlåtanden är intressanta på många sätt eftersom de säger så mycket om den som fäller dem. Eller det går naturligtvis aldrig att veta säkert hur någon annan tänker eller fungerar, men man kan i alla fall reflektera över hur olika personer framställer sig själva genom att skriva som de gör, vilket naturligtvis även gäller mig själv. Många verkar tro att man kan skriva vad som helst på nätet och säger därför en massa saker som de aldrig skulle drömma om att säga direkt till någon. Det är ett djupt problematiskt samtidsfenomen, men jag lämnar det. Här handlar det om hur olika sätt att skriva påverkar synen på den som kritiserar, och om det märkliga fenomenet att den som är kritisk uppfattas vara smartare än den som är positiv.
Jag har lagt märke till att den som dissar en film eller bok på sociala nätverk sällan motiverar sin kritik. Och uttrycker man sig gillande om något kan det omdömet ofta utsättas för kritik, för att man uppskattar något man borde ogilla. Det är som om kritikerna seglar över alla oss andra, som om de ser ner på oss. De vet liksom bättre, vilket jag ställer mig allt mer frågande till. Jag ser det snarare som att kritikerna utnyttjar skammen som alla människor känner när de avslöjas för egen vinnings skull. Den som aldrig är nöjd signalerar något slags upphöjd smak, men jag tänker att det snarare kan tolkas som uttryck för dåligt självförtroende, som ett sätt att slippa ställas till svars för det man säger. Vad är poängen att tala om för andra att man inte tycker det eller detta är bra? Varför inte bara vara tyst? Jag tror vi skulle få ett bättre samhälle om vi fokuserade mer på det som är bra, om fler, oftare, talade om vad de tycker om, istället för allt som de ogillar.
Om jag ska försöka sammanfatta vad det är jag vill säga så handlar det om betydelsen av goda argument och om vikten av att ta ansvar för vad och varför man säger det man säger, oavsett om det är positivt eller negativt. Att okritiskt ta för givet att den som kritiserar är smartare än den som berömmer bidrar inte till ett konstruktivt samtalsklimat, tvärtom. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om fler fokuserar mer på det de tycker om än det de ogillar. Om fler är öppna med och skriver om det de vill berömma och möter det de ogillar med tystnad skulle det inte finnas lika mycket utrymme för mobbare och fler skulle våga säga vad de tycker och dela sina texter och tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar