Kultur, en evig och öppen fråga

Jag har ägnat i princip hela mitt vuxna liv åt att försöka förstå vad kultur är, men det är först på senare år som mina forskningsansträngningar medvetet och systematiskt har handlat om den frågan. Mina första studier och texter handlade om att skapa förståelse för olika, avgränsade kulturella uttryck, men nu är det kulturen i sig och rent generellt jag fokuserar på. Boken om mellanrummen som jag återkommer regelbundet till här på Flyktlinjer, där jag samlar tankarna som jag arbetat med i många år nu, är ett levande dokument som revideras hela tiden. Jag har en anteckning i mobilen med olika uppslag som ständigt fylls på med nya tankar och uppslag. Jag vet inte om eller när boken blir klar och har ingen aning om ifall den kommer att bli utgiven.

Anledningen till att jag inte publicerat boken handlar inte om prestationsångest eller något liknande, utan mer om ämnet och (paradoxalt nog i just det här fallet) den kulturella miljö som jag lever i. Att få en bok eller text publicerad på ett förlag är svårt. Först måste man kunna skriva, sedan måste man ha ett angeläget ämne. Finns det inte efterfrågan på antingen dig som författare eller tankarna du vill sprida blir din text inte antagen. Och marknaden för böcker och tidskrifter med litterära ambitioner krymper oroväckande snabbt eftersom allt fler läser allt mindre, av många olika anledningar. 

Kraven på måluppfyllelse och ekonomisk avkastning i dagens samhälle är höga och det finns inga marginaler, därför satsas det på säkra kort. Det finns absolut möjligheter att bli antagen, men det krävs enormt mycket för att få tillgång till den resurs som lektörerna och redaktörerna innebär, vars kompetens och vana vid att granska språk och text är ovärderlig. Som läsare märker man inte av deras arbete, men som författare gör man det sannerligen. Textproduktion är en kollektiv verksamhet. Mina läroböcker (här är en länk till en bloggpost om dem) och min bok om Nietzsche står jag visserligen som författare till, men jag är snarare upphovsperson, för utan synpunkterna och de kritiska närläsningarna av manuset som böckernas redaktörer bidragit med, samt inte minst den professionella språkgranskning och korrekturläsning som gjorts av manusen, hade resultatet blivit ett annat. Det är enormt lärorikt att få sitt manus granskat och jag har lärt mig massor om skrivande av förlagen som jag är tacksam för att ha blivit utgiven på, men det är som sagt ett nålsöga man måste igenom och det finns aldrig några garantier för att nästa bok blir antagen.

Eftersom det är grundforskning jag ägnar mig åt är det minst lika svårt att erhålla ekonomiska medel för forskningen som att bli publicerad på ett erkänt förlag. Därför har jag tvingats ut på en hel del omvägar, det vill säga andra projekt dit jag kunnat rikta min kreativitet i väntan på att möjligheten att skriva boken om kultur ska öppna sig. I ett av de där projekten har jag diskuterat vad akademisk kvalitet är och varför akademisk frihet är så viktigt för kunskapsutveckling, jag har fått positiva indikationer på att det kanske ska ges ut, men jag väntar ännu på ett definitivt besked. Det är så det är och inget jag kan göra åt. Så länge jag inte gör något som går på tvärs mot mina värderingar och så länge själva skrivandet känns meningsfullt och intressant har jag inget förlorat, tvärtom. Skrivandet i sig är meningsfullt och arbetet bidrar också med insikter om kulturen jag lever i och forskar om.

Den som läser inläggen här på bloggen vet att jag ständigt kämpar med oron och mot känslorna av uppgivenhet. Paradoxalt nog bottnar dessa känslor i kunskapen som arbetet med att förstå kultur har givit mig. Jag lever mitt i mitt studieobjekt, tillsammans med alla andra och skulle aldrig drömma om att hävda att mina kunskaper om kultur är bättre än någon annans. Men det är ett faktum att den som varken studerat kultur eller bryr sig om frågan, lätt kan få för sig att deras egna åsikter om kulturen är lika mycket värda som det jag hävdar med stöd i egen och andras forskning. Problemet för mig som kulturforskare är att jag måste förhålla mig till den typen av invändningar eftersom de är en integrerad del av kulturen. Ofta har den typen av invändningar, alltså kritiken mot kulturvetenskapen, större agens att påverka kulturens förändringsriktning än kulturforskningens resultat. Det är ett dilemma, men det är också som det är och inget man som enskild kan göra något åt. Men man kan skriva om det, så därför fortsätter jag.

Nu när arbetet med boken där jag reflekterar över vad jag kommit fram till under alla åren av studier och forskning äntligen börjar anta en lite tydligare form pockar dessa insikter allt mer på min uppmärksamhet. Planen var att jag skulle arbeta igenom det manus som jag har liggande, men som behöver revideras och till stora delar skrivas om, men nu har jag fått andra uppdrag så det får anstå, än en gång. Tids nog kan och kommer jag att berätta vad det handlar om, men det är lite för tidigt än. Och oavsett vad som händer kommer jag att skriva den där boken om kultur. Ju längre jag väntar, desto enklare och snabbare kommer det att gå, så jag bidar min tid och tar de chanser jag får att skriva om saker som intresserar mig och där jag tror att jag har något att tillföra.