Tack för tio fantastiska år!

Bloggandet fortsätter här på Flyktlinjer, men detta blir den sista dagliga uppdateringen och jag vill därför både tacka er läsare och önska Gott Nytt År. Att byta spår just nu, i skarven mellan 2020 och 2021 känns symptomatiskt men det är inget jag planerat. Känslan av att det börjar bli läge att överge projektet med dagliga uppdateringar och istället skriva lite mer genomarbetade texter som publiceras när de är färdiga har vuxit fram här under året, och det känns bra att byta spår i samband med tioårsjubileet. 

Jag vet inte vad jag väntade mig när jag började, men ambitionen var att skapa en rutin för att tydligare få in skrivandet i vardagen. Det målet är uppfyllt med råge. Att bli läst är inget man kan ha som mål, men visst fanns det en önskan om att nå ut med orden och tankarna. Och så har det också blivit, vilket jag är enormt tacksam för. Jag är inte ensam om att fundera över avsaknaden av kommentarer på inläggen, men det är som det är med den saken. Kanske har det att göra med att jag publicerar så många nya inlägg, eller att jag skriver om så många olika ämnen? Jag vet inte, och så länge jag blir läst och får uppmuntran på andra sätt spelar det ingen roll. Vem som läser vet jag inte säkert, men jag vet att ni är många som mer eller mindre regelbundet klickar på länkarna eller på andra sätt söker er hit. 

Särskilt glad är jag över att så många studenter hittat hit. Utan er uppskattning av mina texter om lärande och kunskap hade jag aldrig vågat kontakta Studentlitteratur. För snart ett år sedan kom min första lärobok, i januari kommer den andra och inom ett år den tredje. Just för att jag skaffat mig skrivarrutiner och fått in författandet i vardagen var det som att öppna en dammlucka när jag väl började tänka på skrivandet i termer av böcker. Utan Flyktlinjer hade jag troligen aldrig skrivit böckerna. Samtidigt är det böckerna som gör att jag nu skiftar fokus. Det finns alltså många olika anledningar till nyordningen. Viktigast för mig är att skrivandet fortsätter.

Så länge jag minns har jag närt en lust att lära och varit nyfiken på världen och människorna som befolkar den. Jag har dock aldrig riktigt känt mig som en integrerad del av något sammanhang jag funnits och verkat i. Det är som jag altid stått lite vid sidan av och förundrad betraktat tillvaron. Därför tror jag bloggformatet passar mig. Genom livet och högskolestudierna samt forskningen, särskilt här under de senaste tio åren, har jag lärt mig enormt mycket. Med ålderns rätt och med hänsyn till att det är på samhällets bekostnad jag fått möjlighet att lära och utveckla kunskap och förståelse anser jag att jag har en skyldighet att försöka sprida insikterna; inte för att få uppmärksamhet för egen del utan för att bidra till utvecklingen av ett mer demokratiskt och långsiktigt hållbart kunskapssamhälle. Flyktlinjer är och kommer även framöver att vara basen, men nu vill jag skriva böcker och artiklar eftersom det ger mer tyngd åt orden. 

Efter helgen ska jag avsluta arbetet med boken om mellanrummen. Det är dags nu och det får bära eller brista. Får jag den inte antagen på något förlag kommer jag att publicera den på nätet, men jag vill verkligen att det ska bli en tryckt bok. Jag ser nämligen boken som nyckeln till kunskap. Digitaliseringen är bra på många sätt, men kunskapsutvecklingen står och faller med analoga redskap. Papper, penna, böcker och samtal är en förutsättning för lärande, och utan strävan efter bildning förväxlas kunskap med fakta, vilket är förödande för samhällsdebatten. Mina böcker, mitt skrivande och i rollen som lärare strävar jag efter att på olika sätt främja förmågan till kritiskt, självständigt tänkande eftersom det är det enda som hjälper mot dumheten och populismen som idag sprider sig i samhället och förgiftar debatten.

Med dessa ord tackar jag återigen för att ni läser och önskar alla en fin avslutning på det gamla året. Inom kort är jag tillbaka med den ny text, men det blir först när jag anser att jag har något angeläget att säga. Böcker kräver ett annat fokus och tankesätt, vilket jag vill ägna de kommande åren åt att utforska, och det ser jag fram emot att ägna mig åt.

Låt oss göra 2021 till året då kunskapen tas till heder igen

Pandemin och konsekvenserna av Corona är vårt GEMENSAMMA ansvar att hantera. Ingen kan veta vad som är bäst att göra, bara i efterhand går det att uttala sig om konsekvenserna av olika beslut och åtgärder. Det är det ENDA vi vet säkert och först när den insikten sjunker in i allas medvetande och faktiskt får genomslag i var och ens dagliga handlingar kan vi hoppas på att utvecklingen vänder. Men så länge vi väljer att gå på känsla och jaga syndabockar, lita på experter som presenterar enkla lösningar eller rösta på populistiska politiker som menar att de skulle kunna leda vårt land bättre än regeringen, rör vi oss i helt fel riktning. Problemen som visat sig under 2020 handlar inte om Corona utan om en MYCKET allvarligare sjukdom: Dumhet, ointresse och egoism. Corona kommer förr eller senare att försvinna, eller dess effekter kommer mildras, men tar vi inte kunskapen till heder och gör upp med den galopperande dumheten här hemma och i världen, är det ute med oss.

Joe Biden tillträder som president den 20de januari nästa år, men konsekvenserna av Doland Trumps inkompetens och det republikanska partiets intellektuella haveri är lika omfattande som klimatförändringarna. Biden och Harris är alltså inte lösningen. Lika lite som vår nuvarande regering kan åstadkomma allt vi önskar oss när oppositionen tar alla chanser som bjuds att sabotera förutsättningarna för arbetet kommer någon annan demokratiskt vald regering att kunna lyckas.

Politik ska föras i riksdagen, inte i TV eller på sociala nätverk. Hånskrattande oppositionspolitiker eller presidenter som publicerar dumdryga kommentarer för att generera likes eller mobilisera hatsvansen är och kan per definition aldrig vara lösningen på några problem. Förstår vi inte det är det ute med oss. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på oppositionsindignation eller via Twitter, det är så man underminerar demokratin. Yttrandefriheten måste liksom dödliga virus respekteras för att fungera, annars urartar samhället i ett allas krig mot alla och den offentliga debatten förvandlas till fördummande kakafoni.

Imorgon är sista dagen på 2020. Ännu vet ingen något om 2021, men alla kan göra vad de kan för att hindra dumheten att sprida sig och få fäste genom att ta kunskapen till heder igen. Det är varken en lösning eller enkelt och det blir som det blir, aldrig som man önskar sig. Går det åt helvete är det inte självklart någons fel, troligare är det allas fel. Kanske lyckas vi inte vända utvecklingen, men väljer vi kunskapens väg vet vi att vi gör vad vi kan för att det att det ska kunna bli så bra som möjligt. Det är allt vi kan hoppas på!

Det verkliga hotet mot kunskapen och demokratin

Den förhatliga postmodernismen och dess förmenta relativism utmålas ofta som det största hotet mot kunskapen, men det hotet är och har aldrig varit reellt eftersom postmodernismen är en vetenskaplig "rörelse". Postmodernismen, som rörelse betraktad, är och var aldrig ett hot mot vetenskapligheten. Visst finns det exempel på uttalanden och åsikter som kan tolkas så, men det har oftast handlat om studenter som tror att de förstått. Postmodernismens kritik framfördes med omsorg om kunskapen, inte som ett sätt att ifrågasätta vetenskapen som sådan. Forskning handlar om att UNDERSÖKA världen med olika redskap i jakten på förklaringar och förståelse som FUNGERAR. Kritiken riktades mot allt för långtgående anspråk på Sanning, den var en konsekvens av vetenskapliga undersökningar av relationen mellan makt och kunskap. Postmodernismen kan ses som ett sätt att upplysa och undervisa allmänheten, i akt och mening att värna demokratin och öppenheten genom att balansera maktförhållandet mellan forskarna och medborgarna. Den som ser postmodernismen som ett hot talar inte med utgångspunkt i eller med omsorg om KUNSKAPEN, det handlar snarare om en känslomässig försvarsreaktion som bekräftar hur svårt det är att skilja makt och vetande åt.

Kunskapen måste respekteras i alla lägen, annars kan inget kunskapssamhälle växa fram. Och därför utgör populismen ett mycket större och långt allvarligare hot mot vetenskapen. Donald Trump har på fyra år gjort långt mer skada än postmodernismens avarter lyckats med under 40 år. Och den skadan kommer ta lång tid att läka eftersom han visat vad man kan åstadkomma genom att bortse från forskningen och spela på känslorna. Kunskap är kan bara innebära makt i ett samhälle där den respekteras, och det kan den bara göra genom att alla makthavare böjer sig för bättre argument och mer välunderbyggda påståenden. Trump visade redan innan han valdes att han föraktar vetenskapen och redan dagen efter att han svurits in som president började han slira på sanningen och ifrågasätta fakta samt anklaga medierna för att fara med lögner om de inte hyllade honom och bekräftade hans världsbild.

När världens mäktigaste ämbete, om det nu inte är Kina som innehar den rollen, innehas av en självisk, demokratiföraktande och kunskapsförnekande lögnare, öppnas dörrar och visas på vägar fram för andra med en liknande agenda. Demokratin är bräcklig och klarar inte av den typen av påfrestningar som det innebär att kunskapen ifrågasätts. Kunskapen och demokratin är varandras förutsättningar och båda måste respekteras för att friheten och det öppna samhället ska kunna försvaras mot människor med maktanspråk. 

Det största hotet mot mot både demokratin och kunskapen är politiker som talar till känslorna och som säger vad som helst som ger dem fördelar i opinionsmätningarna. Populismen lovar guld och gröna skogar men eftersom det i sinnevärlden inte existerar några kakor som man både kan äta och ha kvar är den politiska rörelsen en motorväg till helvetet. Kunskapens väg är smal, snårig och full av hinder, men det är en enda vägen som leder till ett hållbart samhälle. Populismens löften talar till känslorna, och därför upplevs kunskapen som ett hot mot den makt som ökande opinionssiffror ger. Politiker ska inte söka makt, de ska göra vad de kan för att förvalta samhället på klokast möjliga sätt och det går bara genom att bygga politiken på vetenskap och väl beprövad erfarenhet. Det betyder inte att man inte kan eller bör försöka utmana gamla sanningar, tvärtom, politik är och ska vara det möjligas konst. Visioner måste kunna framföras och testas, men alla visioner bör inte försöka realiseras. Förslag som strider mot grundläggande vetenskapliga insikter om hur världen och människor fungerar är förkastliga och måste hindras, vilket alla har ett gemensamt ansvar att göra.

Ska demokratin kunna försvaras och öppenheten värnas måste KUNSKAPEN respekteras, men det betyder inte att allt blir bra eller att inga problem uppstår. Samhällsbyggande är komplext och tillvaron är fylld av paradoxer, vilket Corona lärt alla verkliga forskare som inser det omöjliga i drömmen om kontroll. Den som söker syndabockar eller vill ställa ministrar till svars för de höga dödstalen i Sverige talar till känslorna, är populist och hör inte hemma i ett kunskapssamhälle. Där finns det största och allvarligaste hotet mot kunskapen och demokratin. Politiker och opinionsbildare som talar om valfusk redan innan valet hållits eller som underblåser konspirationsteorier är inga vänner till något demokratiskt land, de utgör i själva verket ett långt allvarligare hot än all kriminalitet och invandring tillsammans. 

Kämpar i och med mellanrummen

I väntan på mail från uppsatsskrivande studenter är tanken att jag ska ägna dessa mellandagar åt att foga den sista pusselbiten till boken om mellanrummen, sedan återstår bara språklig bearbetning och korrekturläsning. Det som saknas är ett inledande resonemang om boken som sådan, lite läsanvisningar och ett försök att beskriva mellanrummen med bibehållen komplexitet. Jag har skjutit det framför mig. Hälften av tiden jag jobbat med boken har ägnats åt att försöka förstå vad det är jag skriver om. Länge såg jag det som en bok om kultur, men efter ett tag insåg jag allt mer att det är mellanrummen som sätter sin prägel på kulturen. Förstår man mellanrummen blir det lättare att begripa sig på (förändring av) kultur, vilket är själva syftet med boken. 

Kulturforskare vet lika lite som någon annan vad som ska hända framtiden. Detta är det första man måste förstå och acceptera. Framtidens fundamentala öppenhet är också det som är svårast att inse. Viljan att veta är stark och önskan att skåda in i framtiden, särskilt i osäkra tider som dessa, gränsar till ett kollektivt begär som sätter sin prägel på kulturen och påverkar tänkandet om den. Vad ska vi med forskare till om de vet lite lite som alla andra vad som ska hända, tänker många. Och den missuppfattningen behöver man reda ut och göra upp med innan man tar sig an mellanrummen. Forskare förfogar över verktyg för att förstå förändringens logik, men eftersom framtidens tillblivelse mer eller mindre bestäms av slumpen är det i alla lägen bättre att vara öppen för förändring än att låsa fast sig vid troliga alternativ -- eller, det handlar om förmågan att förstå och anamma en inställning till livet och tillvaron som bygger på mer eller mindre av både och, vilket är en annan sak man måste förstå och acceptera. 

Det vanliga sättet att se på saker och ting är att tänka i termer av antingen eller, vilket utgör ett hinder för förståelse för mellanrummen. Det är så den mänskliga hjärnan är konstituerad, det är så vi processar information om världen. För att förstå kultur och dess förändring måste man inse hur ofta och lätt vår hjärna leder tankarna fel. Därför kan boken om mellanrummen per definition inte vara en effektiv och logiskt stringent redogörelse som börjar med detaljerna och därifrån bygger upp en fungerande helhet. Det är en annan typ av bok jag skrivit, en bok som består av olika delar som alla är lika viktiga. Kunskapen jag vill förmedla finns i helheten och framträder först efter ett tag, och den ser olika ut beroende på vem som läser texten och när den läses. Förståelsen för mellanrummen är undflyende och föränderlig, vilket gör det hopplöst svårt att förklara. Läsaren måste utrusta sig med tålamod och eget intresse för att bokens (eventuella) värde ska framträda. Därför är det så viktigt att språket fungerar och att resonemangen aldrig går på tomgång. Jag vet inte om jag lyckas ro projektet i land, men boken är ett ärligt försök att klä mina förvärvade kunskaper och utvecklade förståelse i ord.

Eftersom kunskapen om mellanrummen är indirekt har jag valt samtalet, både som pedagogik och vetenskaplig metod. Bokens innebörd växer fram i läsarens möte med mina tankar, därför vet jag lika lite som den som läser vad den ytterst handlar om. Jag skriver om mellanrummen i sig, men eftersom de dels inte är något i kraft av sig själva, dels eftersom de hela tiden förändras, blir det svårt att säga något om dem på förhand. Först när läsaren förstår detta kan den gemensamma resan börja, och efter ett tag kan vi samtala om våra respektive upplevelser för att på det sättet bygga upp förståelsen för det som boken handlar om.

Jag har funderat massor på hur man utan att förenkla kan skapa en känsla för mellanrummens dynamik och jag vet inte om det fungerar, men när jag talar om projektet använder jag en PowerPoint som börjar med en vit sida och där jag först visar en figur. Mellanrummet finns där före figuren framträder, men det är först när ytterligare en figur placeras i bilden som det är meningsfullt att tala om det som ett mellanrum. Båda är lika nära det, men ingen har tillgång till den fulla bilden eller den definitiva förklaringen, vilket blir tydligt när ytterligare en figur läggs till. Mellanrummens dynamik förändras än mer när en till, och så en till och ytterligare en, eller ett, för även djur och objekt kan fungera som referenspunkter, läggs till helheten. Mellanrummen är de samma, men förståelsen för dem förändras hela tiden liksom dess konsekvenser.

Där är jag just nu. Detta är ett första utkast till det avgörande, inledande avsnittet i boken. 

Författande

Skrivande har blivit en integrerad del av mitt liv under de tio år av bloggande som jag om bara några dagar lägger bakom mig. Det var mitt viktigaste mål med Flyktlinjer, att skapa ett forum för skrivande utan krav på något annat än en ny post varje dag. Det var viktigt att inte sätta upp några andra krav. Friheten var en förutsättning för att hitta in i och hålla igång skrivandet. Nu när det målet uppnåtts och investeringen börjar bära frukt i form av bokkontrakt har känslan av krav börjat smyga sig på. Jag behöver inte Flyktlinjer längre för att hålla igång skrivandet. Jag vill höja ribban för skrivandet framöver. En vecka till med dagliga uppdateringar har jag bestämt mig för, sedan ska jag fokusera på mina bokprojekt, och ska även försöka skriva en artikel som kan fungera i någon av kulturtidskrifterna, vilket är en dröm.

Jag har Flyktlinjer att tacka för så mycket och vill inte utmana ödet genom att hålla fast vid detta projekt allt för längre, att förlora glädjen i skrivandet vore förödande. Bloggposterna finns kvar och jag kommer att fortsätta publicera texter, men inte lika ofta och regelbundet. Jag vill jobba mer med texterna framöver innan jag publicerar dem. Det kommer att bli en utmaning att få två bokmanus färdiga här under våren, men det ska gå, särskilt om jag kan fokusera helt på det arbetet.

Det är en magisk känsla att vakna tidigt utan att ha några andra åtaganden inplanerade under dagen, än arbetet med en bok. Medan kaffet kokar vaknar jag och sen är det bara att sätta sig vid datorn och rikta tankarna mot projektet som legat och grott i bakhuvudet under natten. Länge var det en ny bloggpost jag funderade på, men här under året har det allt mer handlat om innehållet i böckerna jag arbetar med. Kanske har jag täckt in alla kreativa möjligheter som finns? Det börjar hur som helt bli svårt att finna nya uppslag och ingångar till ämnen att skriva om. Känslan av att jag upprepar mig växer och jag tror det blir perfekt att byta spår här när vi går in i ett nytt decennium. Jag har hållit på i tio år och det har blivit över 4500 bloggposter. Detta året blir det "bara" 365 poster, vilket är det lägsta antalet sedan starten. 

Att skriva en bok om året framöver känns inte omöjligt så det är min ambition, men hur det blir är en öppen fråga. Hur som helst finns det minst tre utkast till böcker, efter boken om mellanrummen, på hårddisken. Och det känns som jag har uppslag till minst en lärobok till efter boken om kunskapsteori som ska bli färdig innan semestern. Vi får se hur det blir. Just nu fokuserar jag på att vila så mycket jag kan. Vardagarna som kommer här fram till nyår ska jag handleda uppsatser, men annars finns inte så många krav och måsten. Ska jag orka med våren är det viktigt att stanna upp och tänka efter, så jag ser det som en viktig del av jobbet att släppa på ambitionerna några dagar. Jag har inte det minsta dåligt samvete för jag vet att jag jobbar mer än jag borde och får betalt för, helt frivilligt och utan att klaga ska tilläggas. 

Nu ska jag promenera och läsa resten av dagen. Återkommer imorgon med fler tankar så här i skarven mellan det som varit och det som ska bli.

Vetenskapsteori är nyckeln till kunskap

Vetenskapsteori bygger på forskning om forskning, det vill säga studier av forskare och deras praktik, och bör genomsyra samtliga kurser och moment i alla universitetsutbildningar. Alla läroböcker bygger ytterst på forskning, och vill man utveckla ett vetenskapligt tänkande kan det finnas en poäng att kontinuerligt under läsningen och på föreläsningarna ställa sig följande frågor: Hur skapades kunskapen, vad bygger den på? Hur säker är påståendena och hur förhåller de sig till andra påståenden? För att besvara frågorna behövs förståelse för det vetenskapliga hantverket och det sammanhang som kunskapen utvecklats i. Förståelsen för vetenskapens teori kommer inte an på mer eller bättre undervisningsmetoder och är inget som går att ersätta med någon pedagogisk lärobok. För att utveckla förståelse för forskning och kunskapsutveckling krävs att man tillägnar sig en kritiskt värderande, självständig och bildningsinriktad (vilket diskuteras i bokens sista kapitel) inställning till sina studier. Ämnena som utbildningarna och kurserna på högskolan bygger på är vetenskapsinriktningar. Det är viktigt att man förstår det annars förväxlar man lätt innehållet i kursböckerna med fakta som ska läras utantill och sedan upprepas för att bli godkänd, vilket inte är syftet med högre utbildning. Som student läser man olika ämnen, och alla ämnen har både en historia och en kultur som är unik för just det ämnet. Verkligheten som kunskapen handlar om är den samma, men förståelsen för den uppstår i enlighet med olika traditioner inom olika ämnen och förändras dessutom över tid. Som student undervisas man alltså både i ämnets eller den vetenskapliga disciplinens kunskaper, och dess kultur och grundläggande antaganden.

Alla som studerar på högskolan varken kan, vill eller ska bli forskare och det är inte heller därför man läser vetenskapsteori eller övar sig i vetenskapligt tänkande under sin utbildning. Grundläggande kurser i vetenskapsteori handlar inte om att göra studenter till forskare utan om att skapa förutsättningar att utveckla förståelse för forskningens möjligheter och begräsningar samt förmedla insikt om hur kunskap blir kunskap. Vetenskapsteori på grundnivå läser man för att bygga upp en egen förståelse för hur kunskaperna som kurserna bygger på har utvecklats. För att kunna axla ansvar och ta informerade beslut grundade i vetenskap krävs fördjupad förståelse för vad forskning är, hur den fungerar och vad som går att säga i namn av vetenskap. Vetenskapsteori handlar om varför man gör som man gör inom forskningen och vilka olika sätt som finns att utveckla så bra och användbara svar som möjligt. Utan den kompetensen blir det svårt att avgöra vilka uppgifter man kan lita på i vardagen och arbetslivet och man riskerar att bli ett offer för människor som vill lura eller påverka en. Andelen vetenskapsteoretiska inslag i högskolans utbildningsprogram avgör med andra ord höjden i den högre utbildningen. Det är viktigt att man förstår det, för tar man lätt på denna aspekt av studierna märks effekterna av försummelsen eller ointresset först långt senare och när det väl går upp för en vad man saknar finns en risk att det är försent att göra något åt saken, åtminstone inom ramen för pågående utbildning och definitivt under uppsatskursen. Vetenskapligt tänkande är en generell, generisk kompetens, som utgör grunden för både forskningen, den högre utbildningen och framväxten av ett kunskapssamhälle.

Meningen med högre utbildning är ytterst att man ska förberedas för att kunna söka till en forskarutbildning. Det är där ribban ligger och det är viktigt att alla förstår och respekterar det, annars devalveras med tiden kunskapsvärdet på den examen man med möda tillkämpat sig. Även om man inte har för avsikt att fortsätta studierna är det avgörande att man förstår vad som kännetecknar vetenskapligt tänkande, både för sin egen skull och för samhället som helhet. Utan kloka och kunniga människor som tar personligt ansvar för vilka tankar, åsikter och kunskaper som sprids i olika sammanhang kan nämligen inget kunskapssamhälle växa fram. Om skolan och den högre utbildningen bara upprepar redan kända insikter och lärare endast kontrollerar hur väl eleverna och studenterna minns innehållet i böckerna och det som sagts på föreläsningarna finns en risk att utbildningssystemet utvecklas till ett stängt, självrefererande och reproduktivt system som fostrar uppväxande generationer av samhällsmedborgare till lydiga, konforma och rättänkande individer, vilket är motsatsen till en vetenskaplig inställning. Forskning är en samhällsangelägenhet och vetenskapligt tänkande och kritisk analys är demokrati- och hållbarhetsfrämjande. Förmågan att tänka vetenskapligt fungerar nämligen som ett slags vaccin mot alla former av relativism samt kunskapsresistens och är ett verktyg för att avslöja alternativa fakta, vilket idag utgör reella hot mot kunskapssamhället.

Vetenskapsteori handlar om att tillägna sig en blick för både det man studerar, forskningen som sådan och kunskapen som forskningen resulterar i; en blick och en förståelse som tar allt detta med i beräkningen. Syftet med kurser i vetenskapsteori är att höja medvetenheten hos studenterna om att det inte finns någon direktrelation mellan verkligheten och vetandet. Kunskap bygger alltid på mer eller mindre väl underbyggda tolkningar av olika typer av data och därför kan den aldrig vara helt säker. Forskning bevisar ingenting och även om alla forskare strävar efter att presentera så väl underbyggda resultat som möjligt är det inte ovanligt att man är oense om hur tillgängliga data ska tolkas på bästa sätt. Det är så forskning fungerar, och därför är det så viktigt att man som student förstår det – annars kommer man inte att kunna skriva texter som lever upp till vetenskapliga krav. Och kan man inte det blir utbildningen inte akademisk. Ytterst handlar vetenskapligt tänkande om strävan efter största möjliga transparens, förmågan att förhålla sig kritiskt till allt som sägs i namn av vetenskap och om att ständigt omvärdera svaren man får i ljuset av annan kunskap. Studier av vetenskapsteori främjar utvecklingen av just dessa egenskaper, och ju tidigare man börjar tänka i dessa banor desto bättre.

God Jul alla!

Julen 2020 blir annorlunda på många sätt. Corona gör det svårt att träffa alla nära och kära, och snön lyser med sin frånvaro; vi får nöja oss med rimfrost, i dessa klimatförändringstider. Jag fick träffa mitt första barnbarn som växer och blir allt mer en egen individ, och det är fantastiskt att få följa, lite från distans, vilket gör det lättare att ta in miraklet än när mina egna barn var små.

En riktigt God Jul önskar jag er alla!

Vad skiljer en hemtenta från en salstenta?

Vilken tentaform som är bäst är omöjligt att avgöra en gång för alla, för det handlar aldrig om formen utan om utformningen och genomförandet. Både hemtenta och salstentamen har sin plats i den högre utbildningen. För att det ska fungera och studierna ska kunna leda till kunskap måste både lärare och studenter dels inse skillnaden mellan de båda formerna för bedömning av studenternas kunskaper, dels anpassa sig efter respektive forms krav. Salstentamen handlar om att visa vad man minns och hur man förstått innehållet i kurslitteraturen, medan hemtentan är ett sätt att visa vad man faktiskt vet och kan.

I en salstentamen är det helt i sin ordning att "bara" upprepa innehållet i böckerna, och en hel del kunskap är av den karaktären och visas därför bäst på just det sättet. Även om det man minns kanske glöms bort kort efter tentamen finns spår av kunskapen kvar som man kan återknyta bekantskapen med, och när ny kunskap läggs till det man redan vet växer både vetandet och förståelsen för ämnet. Läser man på högskolan för att lära och utveckla kunskap kommer man att stanna kvar i ämnet och fortsätta utvecklas, och läser man endast för att få en examen spelar det ingen roll vilken tentaform lärarna använder eftersom kvaliteten i LÄRANDET bara kan påverkas av studenterna själva eftersom ansvaret vilar på deras axlar.

En hemtentamen är något helt annat, och den kräver en helt annan studieteknik. Inför en salstentamen måste man vrålplugga och ge helt upp i ämnet och texterna som kursen bygger på. Hemtentan kräver mer av eftertänksam läsning, uppmärksamt lyssnade på föreläsningarna och engagemang på seminarierna. När man väl sitter och skriver handlar det inte om att leta svar i böckerna eller ens om att svara på frågor, det krävs mycket mer av en. Det som bedöms är heller inte förmågan att hitta referenser på nätet som ger stöd åt det som påstås. Egentligen behövs inte ens några frågor, uppgiften kan och bör utformas så här: Visa vad du lärt sig på kursen och argumentera för det du kan och förstår samt anser vara viktigast. Eftersom hemtentan bedöms med utgångspunkt i kvaliteten på det egna och unika kunskapsbidraget är det helt och hållet upp till studenten att visa vad hen kan. 

Båda tentaformerna kräver alltså gediget arbete med inläsningen, men studietekniken ser olika ut för respektive form eftersom olika kunskaper ser ut och fungerar olika. Debatten om tentamen missar oroväckande nog detta och handlar tyvärr om för eller mot det ena eller andra, vilket visar på kunskapens och lärandets värde i dagens högre utbildning. Med dagens resultatorienterande syn på utbildning, där man talar om kunskap som om det vore en rättvisefråga eller en produkt, blir det svårt att diskutera former för bedömning på ett intellektuellt sätt, vilket både är en konsekvens och en följd av den ökande andelen administratörer på högskolan vars uppgift är att följa regler. Förståelsen för vad kunskap är och hur vetande fungerar förändras snabbt och idag är det allt fler som inte förstår skillnaden mellan fakta och kunskap. Fakta går att standardisera, kontrollera och distribuera enligt regler hämtade från näringslivet. Kunskap är en dynamisk och föränderlig, komplex kropp av olika delar som kräver tolkning för att bli begriplig. Lärare på högskolan arbetar inte med rättningsmallar utan med kvalificerad BEDÖMNING, därför leder administrationens och studenternas krav på tydligare anvisningar och kriterier samt mer detaljerade lärandemål till sämre akademisk kvalitet -- och vad är då poängen med högre utbildning?

Frågorna som studenterna ställer inför tenorna är ett slags barometer som visar på graden av förståelse för vad studier på högskolan handlar om. Jag blir beklämd över och vet inte vad jag ska svara när det enda studenterna undrar över är ifall referenslistan ingår i maxantalet sidor på hemtentan, eller hur många poäng som krävs för att få godkänt på salstentan. Om detta är vad dagens studenter undrar över är det en tydlig indikation på hur djup krisen i det svenska utbildningssystemet är. Och när jag som utbildad lärare inte får använda mina kunskaper och erfarenheter för att skapa förutsättningar för kvalificerat lärande och kunskapsutveckling, utan tvingas följa rigida och allt mer detaljerade regler, kommer det att bli ännu värre innan det kan bli bättre.

Om du som läser detta är student tänk på att det är din framtid det handlar om. Om du är mer intresserad av att få godkänt på tentan och så snabbt och enkelt som möjligt få din examen (samt tar ut studiemedel) kommer du att lämna högskolan med ett papper i handen som kanske öppnar dörrar i arbetslivet, men utan kunskap och förståelse kommer du att få svårt att lyckas och risken är stor att det enda du uppnår är en skuld som du får betala tillbaka på under resten av arbetslivet. Och om många studenter tänker och agerar så kommer samhällets skydd mot framtida pandemier och klimatförändringar att urholkas. Därför är frågan om varför vi har och varför man studerar på högskolan viktig, för att inte säga helt avgörande för Sveriges framtid.

Hotet mot bildningen är allvarligt

Åren som student är början på en intellektuell resa, om man väljer att se det så och har den inställningen till sina studier. Utvecklingen av förmågan till vetenskapligt tänkande är inget man blir färdig med, det är en dynamisk kompetens som hela tiden utvecklas tillsammans med dig som person. Bildning fungerar på samma sätt, men i och med att allt fler läser färdiga utbildningsprogram har studier på högskolan idag tyvärr kommit att tappa kontakten med bildningen, vilket är olyckligt. Utan bildningsambitioner blir högskolan själlös och kunskapen riskerar att uppfattas som synonym med fakta, (se Nehls 2020: 37) vilket är olyckligt eftersom vetande därmed uppfattas som en avstannad rörelse som stelnat i en fast form. Bildning bygger på en annan syn på kunskap och dess betydelse för utvecklingen av kompetensen att tänka vetenskapligt ska diskuteras här.

Bildning handlar om att skaffa sig perspektiv och bli bättre på att förstå världen omkring sig. Ju mer bildad man är desto fler aspekter av sammanhangen man lever i förstår man och kan värdera och hantera. Även om det inte är det primära målet med studierna bidrar strävan efter bildning till man blir bättre på att upptäcka och analysera mönster i tillvaron, och förståelsen för kunskapen fördjupas när man kan placera den i ett sammanhang. Ju mer man vet desto bekantare blir världen och det som är främmande blir mindre gåtfullt och skrämmande. Bildning skapar på detta sätt förutsättningar för trygghet i tillvaron, vilket kan leda till, men är ingen garanti för, minskad främlingsfientlighet och kunskapsresistens. Om man specialiserat sig på ett område och saknar intresse för kunskap som ligger utanför detta riskerar det som är annorlunda och ovant att framstå som hotfullt och det är lätt att få för sig att det var bättre förr, vilket Steven Pinker i den inspirerande boken Upplysning Nu. Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism, övertygande argumenterar för inte är fallet. Världen vi lever i är föränderlig och om utbildningarna på universiteten blir allt för målinriktade och resultatorienterade finns en uppenbar risk att dess värde minskar. Studenter med bildningsambitioner kan motverka detta, och jag lovar att det är en investering som kommer att betala sig. För att lära sig hantera mångfalden som dagens samhälle präglas av borde inslagen av vetenskapsteori, som Kristensson Uggla (2019) skriver, utökas, men som student finns det mycket man kan göra på egen hand. Bildning är inte svårt att skaffa sig, det enda som krävs är att man avsätter tid och utrustar sig med tålamod. Bildning handlar om att lära sig förstå nya insikter i ljuset till gamla, men också om att hålla kunskap vid liv, om att bredda och fördjupa samt utmana det man vet. Lika viktigt som det är att lära sig nytt är det att göra sig av med eller inaktivera gammal kunskap. Idag ses lärande tyvärr lite för ofta som en linjär process som går från okunskap och hunger efter insikt till kunskap och mättnad, men bildning är komplext och därför är vägen dit alltid en omväg eller ett mål man aldrig når.

Det finns olyckligt nog en rad hot mot bildningen idag. Termen överutbildning, som tyvärr allt oftare dyker upp i samhällsdebatten, är en olycklig och starkt bildningsfientlig tanke som går ut på att svenska studenter läser för mycket och att tiden man befinner sig i utbildning måste kortas. Den typen av förslag går på tvärs mot allt jag lärt mig under mitt liv i akademin och det oroar mig att fler inte reagerar starkare på sådana uttalanden. Med en sådan syn på studier blir det svårt, för att inte säga omöjligt att utveckla vetenskapligt tänkande. Strävan efter effektivitet, som bygger på liknande utgångspunkter, påverkar också högskolornas bildningsambitioner eftersom studenterna bara förväntas läsa exakt så mycket som behövs för att få en examen. Fast hur avgör man vilka kunskaper någon annan behöver? Faktum är att det bara är du själv som kan bestämma vad som är tillräckligt och värdefullt för dig. Framtiden är öppen och det går inte att veta vilka kunskaper som kommer att behövas för att hantera livets och tillvarons alla. Bildningssträvan är ett sätt att använda studietiden klokt, istället för strategiskt, vilket David Epstein, i boken Bredd: Därför lyckas generalister i en specialiserad värld, övertygande argumenterar för är en framgångsfaktor. Han visar att och hur ineffektivitet och bildning främjar kvaliteten i studierna och även kunskapernas långsiktiga värde. Epstein pekar på forskning som ger stöd för tanken att man ska vänta så länge som möjligt med att specialisera sig. En bred uppsättning kunskaper har nämligen visat sig vara förutsättningen för att lyckas på en lång rad områden. Han påpekar att i en komplex och snabbt föränderlig värld är det inte mer specialisering och fördjupning på allt smalare områden som behövs, utan bredd. Tankarna om överutbildning och strävan efter effektivitet går alltså på tvärs mot forskning som handlar om vad som leder till framgång i en värld där datorer tar över allt fler och allt mer specialiserade arbetsuppgifter. Ingen människa kan mäta sig med en dator, så länge man konkurrerar på ett smalt specialområde, men ingen dator kommer under överskådlig tid att kunna utveckla den kompetens som ryms inom begreppet bildning (se Sumpter 2019). Om man inte vill riskera att utkonkurreras av maskiner på arbetsmarknaden är det alltså klokt att satsa på bildning och utveckla sin förmåga att tänka vetenskapligt. Det finns inte ett sätt, en väg till bildning eftersom det inte är ett mål, utan vägen fram. Och det handlar heller inte om en bestämd uppsättning kunskaper utan snarare om en flyktig kvalitet, något abstrakt, öppet och obestämbart som ger liv åt kurserna på högskolan och besjälar akademin.

Betygsfixeringen i dagens utbildningssystem är också problematisk eftersom ett allt för tydligt fokus på bedömningar och examina ger sken av att kunskap går att mäta och kontrollera. Betyg skulle möjligen kunna vara början på bildningsresan, grunden för fortsättningen, ett slags trampolin med vars hjälp man tar sig bortom och förbi kunskaperna man redan har, men när studenter agerar som kunder och kräver valuta för pengarna och den tid de investerar, ställs utbildningen på ända. Utbildning är en investering både för samhället och individen, men kunskap är inte en vara och belöningen av studier kommer alltid först senare. En bildningsinriktad utbildning är inte den kortaste vägen mellan antagning och examen, utan en tidsenhet eller ett utrymme som fylls med mesta möjliga bredd och olika typer av kunskap. Vetenskapligt tänkande handlar om att lära sig hantera tillvarons öppenhet och om att förstå dess dynamik, vilket främjas av bildning. Fokuserar man på bildning kommer man även i kontakt med olika typer av texter och övar upp sin förmåga att läsa och skriva, vilket är viktigt i arbetet med uppsatser. Med ett torftigt språk går det bara att tillgodogöra sig information. Blir språket lite mer utvecklat kan man förstå fakta sedan kunskap och med ett ännu rikare språk inser man värdet av bildning. Vishet kräver därutöver en utveckladfantasiförmåga; att kunna tänka det otänkbara och föreställa sig det som ligger bortom kunskapshorisonten.

En bildningsorienterad högskola fokuserar på frågor, som leder till frågor som leder till nya frågor. Och vetenskapligt tänkande handlar dels om att lära sig förstå vilka frågor som är lämpliga och framåtblickande, perspektivgivande och kritiska, dels om förmågan att avgöra vad som är lämpliga svar, samt (och detta är viktigt) att inga svar med absolut visshet kan sägas vara givna eller definitiva. Förmågan att ställa bra frågor är en viktig kompetens och bildning främjar utvecklingen av den. I dagens högskola lär man sig snarare vad man ska svara. Därför har vi en lång väg kvar och massor av hårt arbete innan vi ens kan börja hoppas på en bildningshögskola, men som student finns det alltså massor man kan göra på egen hand. När jag lyssnade på Sven-Erik Liedman på en konferens för några år sedan avslutade han med några tänkvärda ord som visar varför bildning är så viktigt: ”Vi är alltid på väg mot ett hem vi aldrig har varit i”. Bildning kan sägas vara det där hemmet eftersom det inte går att definiera exakt vad det är. Det handlar inte om en fastställd lista på saker man kan plugga in utan snarare om kompetensen att vid varje givet tillfälle ta kloka och hållbara beslut med stöd i bästa möjliga kunskap. Om bildning är en resa mot ett hem man aldrig varit i, är det viktigt att känna igen det när man väl finner det.

Kritiskt tänkande och källkritik är två olika saker

De flesta inser vikten av att vara kritisk, kontrollera källor och göra rimlighetsbedömningar innan man litar på och för vidare fakta som man tar del av. Många ställer även upp på tanken att skolans och den högre utbildningens uppdrag ytterst är att fostra kritiskt medvetna och demokratiskt sinnade medborgare. Intentioner är dock en sak och verkligheten är en annan, och det finns en berättigad oro bland forskare över att universitetet håller på att avakademiseras (Rider & Jörnesten 2007). Hur det är med den saken råder det delade meningar om, men alla borde kunna ställa upp på tanken att gedigna kunskaper och en utvecklad förmåga att tänka kritiskt främjar en demokratisk utveckling.

Det är lättare att tala om vad kritiskt tänkande inte är än att definiera begreppet tydligt och klart, men jag ska ändå försöka. Kritiskt tänkande är en idé som saknar upphovsperson. Ingen enskild kan ta patent på eller utöva inflytande över dess innehåll eller användning. Det är ett kollektivt projekt som kan liknas vid Wikipedia eller open software program, som ständigt förbättras av hängivna och ansvarstagande användare. Detta gör att system som byggs upp av och genom kritiskt tänkande blir långsiktigt hållbara eftersom de snabbt och lätt kan anpassas efter rådande förhållanden. Kritiskt tänkande är en praktik konstruerad för att granska världen i akt och mening att förbättra kunskapen om tillvaron, och ett sätt att utvärdera konsekvenser av saker som tas för givet. Man kan se det som en påminnelse om att inte ta något för givet. Livet och tillvaron är fyllt av tvetydigheter och kunskapen är ofta beroende av perspektiv. Och, inte minst kunskapen förändras över tid både i ljuset av nya rön och i relation till samhället som inte är statiskt. Förenklat handlar kritiskt tänkande dels om att aldrig slå sig till ro med några svar, dels om att inte fastna i kritiken. Generell kritisk och analytisk förmåga tar tid att tillägna sig och är inget man tillfullo behärskar. Den är liksom livet något man ständigt lever med och har att hantera.

Att ha ett kritiskt perspektiv på tillvaron handlar om att tänka igenom sitt svar minst ett varv innan man talar, och om att alltid kontrollera källor och konsekvent reflektera över alternativ. Kritiskt tänkande handlar om att lära sig leva med osäkerhet och om att vara öppen för att byta perspektiv när man stöter på goda argument och underbyggda invändningar mot det man håller för sant. Kunskap och intellektuell utveckling förutsätter ett kritiskt förhållningssätt, men den förmågan går inte att frikoppla från intellektet eftersom det är en komplex helhet. Kritiskt tänkande handlar om att analysera både frågan (är den rimlig och undersökningsbar?), svaren (vilket stöd påståendena finns?) och konsekvenserna av att resultatet accepteras som korrekt. Att forskare är överens hör till undantagen. Man brukar till exempel säga att det enda påstående som alla medicinare kan enas om är att det inte finns några hälsovinster med att röka, nästan allt annat är mer eller mindre öppet för diskussion.

Kunskapen är inte en och odelbar utan en dynamisk helhet som rymmer massor av motsägelser eftersom den stöts och blöts i mötet mellan olika forskare och deras resultat. Kritiskt tänkande hjälper oss att se vad som möjligen är bra på sikt och vad som kanske är dåligt; det är en kompass som leder mänskligheten rätt i det kaos som samtiden utgör och som vi alltid befinner oss mitt i. Utan den kompassen kommer andra krafter att styra. Egoism och girighet till exempel, eller viljan till makt. Kritiskt tänkande vänder sig lika mycket mot sig själv som mot det man studerar, vilket är det genomgående temat i boken Kritiskt tänkande. Utan tvivel är man inte riktigt klok (Eriksson & Hultman 2014). Vetenskapligt tänkande handlar om att tillägna sig ett kritiskt förhållningsätt, inte om att bli expert eller söka sanningen (se Stenbock-Hult 2017) och är en förutsättning för att hålla kunskapen levande, aktuell och användbar i en föränderlig värld. Och det är viktigt att förmågan är spridd i samhället. Alla har ett ansvar för vilka tankar och svar man håller för sant och vilken kunskap man för vidare och integrerar i sin vardag. Försöker man friskriva sig från ansvar, vilket man i praktiken gör om man hänvisar till experter, kan det tolkas som ett uttryck för önskan att följa order, vilket de flesta anser är moraliskt tvivelaktigt.

Varken källkritik eller kritiskt tänkande kan skydda samhället från riskerna med propaganda, falska nyheter, ryktesspridning och medvetna lögner. Det räcker inte att lära sig vilka källor eller experter man kan lita på, av den enkla anledningen att verkligheten är långt mer komplex och oöverblickbar än någon enskild, aldrig så klok och kunnig människa, kan greppa. Ensidigt fokus på källkritik riskerar att begränsa den kritiska förmågan genom att vara specificerad och standardiserad. Källkritik handlar om mycket mer än att granska vilka referenser man använder. Inget bör uppfattas som sant bara för att det står i en bok eller artikel. Det räcker alltså inte att bara fokusera på källorna och den som står bakom budskapet man står i begrepp att förkasta eller lita på, ett sådant sätt att se på källkritik bygger på en okritisk tilltro till auktoriteter och invaggar den som tänker och agerar så i en bedräglig trygghet. En lång rad frågor rörande vardagen och livet så som det levs tillsammans med andra har flera, sinsemellan motstridiga men korrekta svar som alla bygger på tillförlitliga källor, och då räcker det inte att bara välja ett svar som är felfritt – vetenskapligt tänkande handlar om förmågan att prioritera och det blir svårt om man inte förstår vad det innebär eller bryr sig om att tänka kritiskt.

Viljan att veta är det största hindret på vägen mot kunskap

Det finns ett djupt begär hos oss människor, efter sanningen. Viljan att veta är en oerhört stark kraft som måste hanteras på rätt sätt för att den ska kunna leda till kunskap och förståelse, för om den tillåts ta över blir det viktigare att få ett svar man kan acceptera än att svaret faktiskt fungerar. Är man omedveten om, inte förstår eller förnekar vad kunskap är eller hur vetenskap fungerar kommer man aldrig kunna förstå vad forskning är och hur resultatet av forskarnas arbete kan användas. 

Forskningen förfogar vid varje givet tillfälle över den bästa möjliga kunskapen om det som varit och det vi vet om nuläget, men framtiden är och förblir en öppen fråga. Om inte svaren följer med när verkligheten förändras eller nya rön dyker upp är de lika ovetenskapliga som uttalandena om vad som kommer att hända i framtiden och alla tvärsäkra uppfattningar som bygger på utfallet om hur det blev. 

Forskare är osäkra, ändrar sig och delar inte alltid uppfattning eftersom de undersöker verkligheten och utvecklar kunskap. Om detta faktum tas som intäkt för att forskare har fel eller inte vet vad de talar om är det ett tecken på att man inte förstår vad vetenskap är, och det man inte förstår något om bör man inte uttala sig om.

Okunskapen om dessa saker har blivit skrämmande tydlig under Corona, och drar vi inte lärdom samt tänker om och gör rätt. Pandemin är en försmak av utmaningarna som klimatförändringarna ställer mänskligheten inför och ska vi kunna ha någon som helst chans att hantera problemen som kommer att dyka upp i framtiden måste kunskapen placeras i centrum och det kan den bara göra om förväntningarna på forskningen anpassas till verkligheten.

Det är aldrig känslan som räknas och bara för att en eller några få forskare bekräftar ens fördomar betyder inte att man vet hur det är. Rätt använd är viljan att veta en konstruktiv och samhällsbyggande kraft, men om den släpps helt fri utgör den ett större hot än okunskap och ignorans.

Verklighetsförankrad vetenskap, någon?

Den fördummande debatten om råden rörande munskydd utgör en inte oväsentlig risk för samhället, demokratin och öppenheten eftersom den dels visar hur illa det är ställt med förståelsen för vad som går att säga med stöd i forskning, dels eftersom även forskare visar sig vara skrämmande okunniga om vad kunskap är och hur vetande faktiskt fungerar. Problemet med debatten är att den bygger på olika hänvisningar till STUDIER av munskydd -- strikt kontrollerade vetenskapliga studier, utförda i laboratorier av olika aspekter av olika typer av munskydd -- istället för till siffror som visar vad som faktiskt händer bland människor i olika länder. Munskyddsförsvararna hävdar bestämt att munskydd hjälper och pekar på studier som säger det, sen är de helt stängda för argument. De kräver strängare regler och vill tvinga andra att bära munskydd, och den som vågar ifrågasätta möts inte med argument utan med olika anklagelser.

Jag har hört talas om en studie som faktiskt bygger på jämförelser mellan olika regioner i Tyskland med olika regler, och där kunde man påvisa skillnader; fast inga stora skillnader, bara statistiska skillnader på marginalen. Det är alltså inte bevisat att munskydd faktiskt hindrar smittspridningen, tvärtom säger statistiken över vad som händer i olika länder att det ser ungefär ungefär lika ut, med några positiva och negativa undantag. Faktum är att Corona på bara några månader har spridit sig över HELA jorden, vilket borde mana alla tvärsäkra tyckonomer till ödmjukhet och eftertänksamhet. Dessutom vet vi att när man försöker replikera vetenskapliga studier och resultat har det visat sig oerhört svårt.

Problemet och det som oroar mig är att allt fler samhällsproblem debatteras med utgångspunkt i olika STUDIER istället för i kunskap om och förståelse för verkligheten. Orsaken till detta är att vetenskapen allt mer fjärmar sig från den komplexa verkligheten och fokuserar allt mer på studierna av den. Forskningen är på god väg att klippa banden med resten av världen och handlar allt mer om hur de egna resultaten förhåller sig till andra forskares resultat. När tillräckligt många citerar en studie uppfattas den och dess resultat verkligare än verkligheten. På det här sättet tilldelas kartan företräde framför terrängen, vilket ger rättänkande människor makt över verkligheten på ett djupt obehagligt sätt. INGEN har direkt tillgång till verkligheten, alla data och resultat kräver tolkning för att bli meningsfulla och användbara. Och det är ALLTID terrängen och verkligheten som gäller ifall bilderna inte stämmer överens.

Det är alltså inte bara för eller mot munskydd som debatten handlar om, det är något mycket allvarligare och långt viktigare som står på spel: KUNSKAPEN. Fakta och statistik är något annat än kunskap. Lika lite som ingen har direkt tillgång till Sanningen äger någon kunskapen. I ett verkligt kunskapssamhälle diskuterar man vetenskapliga studier och dess resultat för att man vill veta hur den föränderliga och högst komplexa verkligheten faktiskt fungerar. Kunskap kan aldrig utvecklas i en debatt där det handlar om att vinna genom att hänvisa till studier som ger en rätt. Kunskap kan bara utvecklas och förändras bland människor som förstår hur svårt det är att säga något säkert om verkligheten, som dessutom hela tiden förändras.

Det enda vi vet säkert om virus och förhindrande av spridning är att det hjälper att hålla avstånd och tvätta händerna, allt annat som påstås är mer eller mindre väl underbyggda antaganden. Och statistiken över smittade och döda i olika länder ljuger inte. Därför använder jag inte munskydd. Jag behöver inte göra det för jag undviker all trängsel, tvättar händerna ofta och ser till att få i mig tillräckligt med näring och vitaminer. Jag anpassar mig efter det vi VET; inte efter det som människor påstår sig veta efter att ha läst ett antal studier som bekräftar deras fördomar.

Opinionspolitik

Demokratin måste respekteras för att fungera, och man måste förstå och acceptera att det aldrig går att luta sig tillbaka och förvänta sig att demokratin ska leverera något. Trots att detta är kunskaper som är lika gamla som demokratin i sig agerar allt fler politiker idag som om demokratiforskarna uttrycker åsikter om Sveriges styrelseskick. Det pratas ibland om politikerförakt, men det vi borde prata om är föraktfulla och kunskapsförnekande politiker som endast bryr sig om det egna partiets opinionssiffror.

Idag vet vi vart den väg som politikerna i varierande utsträckning slagit in på leder. Tänker vi väljare inte om är det inte en fråga om utan när vi får en egen Trump som statsminister, och om demokratin överlever en mandatperiod med en sådan ledare är det mer tur än skicklighet, och några garantier för att en sådan ledare respekterar folkviljan finns som synes inte.

Innan Trump valdes skrattade vi åt honom eftersom vi litade på att demokratin på något magiskt sätt skulle göra att han inte valdes, men så fungerar det inte. Folket får inte den ledare eller politik de önskar sig, de får vad de förtjänar. Tyvärr fortsatte vi att skratta åt Trump, men om inte skrattet fastnat i halsen än borde det göra det nu när han använder makten som folket gett honom åt att underminera valsystemet och demokratin för egen vinnings skull.

I Sverige finns ingen Trump, men hans sätt att se på och utnyttja demokratin har blivit mainstream här hemma. Det finns gott om folkvalda politiker som använder riksdagen som plattform för att sprida lögner och desinformation via Twitter i sin jakt på uppmärksamhet och opinionssiffror. Det finns också svenska partiledare som utan någon som helst skam i kroppen anklagar regeringen för konsekvenserna av en politik de själva ansvarar för, vilket borde vara omöjligt. Hut går dock hem så länge väljarna inte bryr sig om hur saker och ting fungerar och vem som faktiskt ansvarar för vad. Så länge väljarna efterfrågar politiker som gör vad som helst för att vinna eller i alla fall försvåra för regeringen att faktiskt göra sitt jobb kommer problemen som nu skylls på Löfvén och Tegnell att förvärras, och skulle populisterna vinna nästa val kommer problemen att förvärras eftersom opinionspolitik bygger på oppositionsindignation.

Problemet är dels att lögnen alltid är ett mäktigare vapen än sanningen, ärligheten och respekten för komplexitet, dels att medierna inte tar sin granskande uppgift på allvar utan spelar med i sin egen jakt på klick och pengar. Och det verkligt allvarliga är att inte ens Public Service agerar med demokratins bästa för ögonen, trots att man arbetar på folkets uppdrag. Eller det är kanske just det som är problemet, att även Public Service har köpt uppfattningen att politik handlar om att jaga opinionssiffror och att målet helgar medlen.  

Längtan efter intellektuell stimulans

Det var inte för att bli någon jag sökte mig till högskolan och det är inte därför jag skriver böcker eller bloggar. Jag söker inte publicitet utan intellektuell stimulans, jag vill prestera på toppen av min förmåga och engagera mig fullt ut i det jag gör. Högskolan borde alltså vara precis rätt plats för mig. Inget är mer intellektuellt stimulerande än att skapa kunskap tillsammans med kunniga och engagerade medmänniskor. Vetenskap och lärande är uppgifter man aldrig någonsin blir färdiga med eftersom okunskapen alltid är större än det man kan och vet. Jag mår fysiskt dåligt och känner mig instängd om jag inte får utvecklas, därför var det befriande att komma till universitetet. Tyvärr avintellektualiseras Högskolesverige i en rasande takt när fokus flyttas från okunskapen och sökandet efter svar till målstyrning och produktion av resultat.

Än så länge dyker det tillräckligt ofta upp tillfällen i den akademiska vardagen där jag måste skärpa mig, lyssna noga och aktivera mina tidigare kunskaper för att hänga med och kunna bidra till samtalet, för att jag inte ska vantrivas. När jag väcks till liv på det sättet väcks också minnen av hur det var en gång, när det högre seminariet verkligen var högre och det intellektuella samtalet var en integrerad del av arbetet. Det gör mig både glad och ledsen och insikten om hur sällan det faktiskt sker oroar mig.

Jag skriver inte detta av nostalgiska skäl utan för att det oroar mig att forskare så lättvindigt anpassar sig efter NPM-ideologin och går med på att följa manualer och producera på förhand definierade resultat. Det är aningslöst, för det är bara en tidsfråga innan lärare och forskare ersätts med algoritmer. Värnar vi inte den intellektuella förmågan förtvinar den. Det är en mänsklig förmåga. Kunskap är vetande som förkroppsligats och som kommuniceras mellan människor. NPM är ett system skapat för produktion av fakta, vilket maskiner producerar snabbare och bättre än människor.

Dagens studenter är fostrade sedan förskolan att kräva service och fokusera på resultat, och när allt fler lärare på högskolan överger ambitionen eller själva inte förstår vad det innebär att utveckla INTELLEKTUELLA förmågor kommer alla försök att höja den akademiska nivån i den högre utbildningen att uppfattas som hinder på vägen mot en examen. "Tala om för mig vad jag ska kunna eller svara", hör jag allt oftare. Problemet är att allt fler lärare på högskolan också tänker och agerar så i undervisningen som blir allt mer detaljreglerad och målstyrd. Makten över undervisningen flyttas alltså gradvis från lektorerna till administratörerna, vilket på sikt är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Min längtan efter intellektuell stimulans är alltså varken personlig eller nostalgisk, den är existentiell. För egen del ser jag till att få vad jag behöver och utmanar mig själv i arbetet med mina böcker. Det är högskolan som institution jag oroas över och kunskapen jag värnar. Akademisk och intellektuell är inte något man sysslade med förr, det handlar om essentiella kompetenser och egenskaper som gör oss människor till människor, så avintellektualiseringen av högskolan är ingen liten sak och heller inget särintresse.

Med kunskapen som mål

Hela syftet med universitetet och skattebetalarnas investering i högre utbildning är att fostra självständigt, kritiskt tänkande och demokratiskt sinnade medborgare samt skapa mer och bättre kunskap som kan komma till användning i förvaltningen och utvecklingen av samhället. Och eftersom kunskap är föränderlig och handlar lika mycket om det man vet som om det man inte vet och det som inte går att veta något om, är alla försök att styra verksamheten mot på förhand bestämda mål per definition dömda att misslyckas. Mätbara resultat kan produceras på det sättet, men inte kunskap. Det man redan vet behöver man varken forskare eller lektorer för att ta del av, det räcker att googla. Om lektorer okritiskt förväntas följa manualer och linjens order eller om genomströmningen och nyckeltalen blir viktigare än kunskapen kan undervisningen lika gärna drivas med hjälp av algoritmer och administratörer.

Om vi ändå anser att det finns en poäng med att investera i ett högskolesektor måste alla inse att kunskap är något annat än fakta och att det därför krävs helt andra arbetssätt än dagens, som bygger på principer hämtade från tillverkningsindustrin. Kunskap är ingen vara ellr en tjänst utan en kvalitet som inte går att SÄKRA och ett mål som inte går att STYRA mot. Produktionen av mätbara resultat går att säkra och styra, men inte lärande och kunskap. Om högskolan ska fortsätta vara en HÖGSKOLA måste vi alltså välja: antingen satsar vi på styrning och kontroll, vilket vem som helt som kan läsa och följa order kan jobba med, eller också fokuserar vi på kunskap, vilket kräver akademiska meriter, omdömesförmåga och tillit till vetenskapen. Det finns inga genvägar till en högskola som verkligen gör skäl för namnet, det vill säga en verksamhet som värnar och leder till fördjupat lärande och verklig kunskapsutveckling.

New Public Management är liksom evighetsmaskinen en omöjlig dröm, men vad värre är, det är också en ledningsfilosofi som leder till ett GIGANTISKT slöseri med både tid och samhällets resurser när den införs i utbildningssystemet. Problemet är dels att idén är så förföriskt lockande (tänk om det faktiskt fungerade ...), dels att den framförallt tilltalar människor som inte förstår eller orkar bry sig om kunskapen på riktigt, dels att argumenten som kritiken mor NPM bygger på kräver utvecklade kunskaper och respekt för vetenskap för att bli begripliga. Den som försvarar kunskapen kan bara göra det med kunskap, medan den som försvarar NPM har en hel arsenal med argument och tekniker att ta till, hen behöver nämligen inte ens bry sig om att vara ärlig eller hänvisa till forskning, det räcker att peka på alla PENGARNA som går att tjäna. 

Alla forskare och kunskapsintresserade lärare vet att kunskap inte går att mäta och att lärande inte går att målstyra eller kvalitetssäkra, av den enkla anledningen att kunskap uppstår mellan människor och att lärande är en dynamisk och förkroppsligad process. Bedömningar av vad någon annan faktiskt kan är och kan aldrig bli objektiva, så kravet på objektivitet och rättsäkerhet i betygssättningen kan bara uppnås genom att införa fler prov och mer dokumentation, vilket leder till den förpappring som filosofen Jonna Bornemark skriver om i sin bok Det omätbaras renässans, samt till att kunskapen och lärandet försvinner ur fokus för både lärare och lärande. I sin senaste bok, Horisonten finns alltid kvar skriver Bornemark om det ovärderliga omdömet som är en mänsklig egenskap som behövs idag mer än kanske någonsin, men som trots det behandlas minst sagt styvmoderligt.

Vid varje ny ö väntar en ny horisont.

För varje ny upptäckt, för varje nytt hinder, inser vi hur mycket vi fortfarande inte känner till. Så hur ska vi leva med att vi, trots vetenskapens odiskutabla framsteg, aldrig kommer att besitta all kunskap?

Jonna Bornemarks svar är att utveckla det mänskliga omdömet, det som pressats ned av förpappring, floskelproduktionoch digitaliseringstro, i jakt på kontroll och mätbarhet. I boken får vi lära känna dessa hinder, men också omdömets många möjligheter och värde samt hur vi ska främja det. Efter "Det omätbaras renässans" blev förpappring ett nyord. Efter att ha läst "Horisonten finns alltid kvar" kommer vi bland annat att prata om Den manualiserande klassen och igelkottarna.

I Horisonten finns alltid kvar tar Bornemark hjälp av bland andra filosoferna Aristoteles, Cusanus och Hannah Arendt för att finna handfasta råd för hur vi ska hjälpas åt att utveckla vårt omdöme. Gör mikromotstånd. Gör makromotstånd. Våga skriva jag. Våga tro på varandra.

Jonna Bornemark visar vägen till hur vi kan skapa ett mänskligare samhälle och leva ett mänskligare liv. Jonna Bornemark är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Boken innehåller även hennes redan klassiska Högtidstal vid Riksmötets öppnande 2019.

Det är både symptomatiskt, djupt problematiskt och ett talande tecken i tiden att Bornemark bjuds in för att tala i riksdagen, utan att det händer någonting. Det är så det brukar se ut, bildning och klokskap är något man gärna framhåller och säger är viktigt, men till syvende och sist är det Svenskt Näringsliv som bestämmer, och de ser på bildning som ett sätt att att strula till sitt liv och vill korta tiden som studenterna befinner sig i högre utbildning.

Försätt inte människor i hopplösa situationer

Igår i Aktuellt ställdes, i princip, en läkare från IVA till svars för att smitta spridit sig bland personalen på ett av de större sjukhusen i Stockholm: ”Kan det vara så att ni varit oaktsamma?”, frågade programledaren i en anklagande ton. I ett annat inslag om läget i sjukvården rapporterades om att personalen går på knäna och tvingas jobba sextontimmarspass samt att man tvångsinkallar personal. Lite senare rapporterades det, som för att visa på allvaret i situationen, att det inte sedan Spanska sjukan i början av 1900-talet dött så många människor i Sverige som det gjorde i november i år. Inte ett ord om hur de olika dödstalen förhöll och förhåller sig till det totala antalet människor i landet. 

Det är alltså här vi är, vi får olika kittlande men lösryckta och dåligt förklarade faktauppgifter om saker som händer här hemma och i världen. Och den kritiska granskningen av samhället rikas mot dem som sliter för sitt liv för att det ska bli så bra det kan, medan ansvariga politiker — alltså de politiker som försäkrat sina väljare att det går att få vården att fungera samtidigt som man skär ner på verksamheten år efter år för att kunna sänka skatten — tillåts vara indignerade över hur lite regeringen gör. Och regeringen i sin tur fokuserar på försvaret av sina egna beslut.

Samhällets komplexa helhet bryts upp och dess olika delar presenteras isolerade från varandra trots att allt och alla hänger ihop och både påverkar och påverkas av varandra. Och när något ska förklaras, som i fallet med IVA-läkaren söks förklaringen hos den del av helheten som för tillfället granskas, utan hänsyn tagen till helheten eller andra mycket mer plausibla förklaringar. Den som ansvarar för budgeten svarar på frågor om den, och personalen ute på avdelningarna som utsätts för konsekvenserna av den slimmade budgeten får förklara varför det uppstår problem; trots att alla vet att virus inte tar hänsyn till politiska beslut byggda på önsketänkande.

Även om det i utbildningssystemet inte handlar om liv eller död är läget det samma där som i vården. Lärarna kämpar för att eleverna och studenterna faktiskt ska lära sig något, samtidigt som förutsättningarna att göra ett bra jobb försämras för varje år som går, utan att någon låtsas om det. Och det är där liksom i vården inte de budgetansvariga som granskas kritiskt och ställs till svars när resultaten inte lever upp till förväntningarna, utan lärarna, vilka försatts i en lika hopplös situation som läkarna och sjuksköterskorna. 

Sensmoral: Det finns en gigantisk elefant i rummet och först när accepterar det och börjar tala om den kan vi hoppas på att läget förbättras i vårt land, men så länge vi inte accepterar faktum, att människor som försätts i hopplösa situationer inte kan göra ett bra jobb, kommer problemen bara att bli värre och värre ju längre vi väntar.

Tid för reflektion och omställning

För första gången sedan i våras (om man räknar bort semestern) vaknar jag och går upp tidigt utan att vara fokuserad på något bokprojekt. Idag och resten av veckan är det fullt upp med undervisning, och en del ska planeras inför julen, men framförallt behöver jag ladda om. Boken om mellanrummen behöver vila så att jag kan se innehållet med nya ögon när jag återvänder. Och innan jag börjar skriva på allvar på boken om kunskap måste jag läsa och fundera ordentligt på upplägget. Dessutom håller jag på att ställa om mentalt ifråga om bloggandet. Det är alltså ett mellanrum som öppnar upp sig här, en välbehövlig tid för omställning. 

Ute är det mörkt och här inne lyser adventsljusen. Det är en perfekt tid att stanna upp och tänka efter. Jag behöver både blicka framåt på det jag ska skriva och jobba med, och ta in och reflektera bakåt över det jag har gjort. Snart har det gått två år sedan den där lyckosamma dagen då jag fick napp på idén om min första lärobok. Efter det känns det som allt gått i ett, i en rasande fart. Och i januari är det tio år sedan jag började blogga, vilket också varit en resa. Vem hade jag varit utan skrivandet? Omöjligt att säga, så klart, men arbetet med skapandet av text och tankar ger tillsammans med läsandet mitt liv en riktning. Det är inte jag som styr, men jag är med och påverkar.

När jag började blogga för tio år sedan var det ett beslut som mognat fram. Under åren innan där hade jag skapat rutiner för och tillägnat mig vanan att läsa varje dag. Skrivandet gick dock trögt, och jag insåg att det behövdes något slags rutin. Ska det bli gjort är det på morgonen som chansen är störst. Vid den här tiden på året, 2010 laddade jag alltså också upp för en omställning.

Jag klagar en del på mitt jobb, men det handlar om en berättigad oro inför en utveckling som jag på goda grunder är kritisk till eftersom den försvårar för lärande och kunskapsutveckling, vilket är högskolans uppdrag. Det är frustrerande att veta och kunna samt vara på precis rätt plats, men inte få möjlighet att prestera på toppen av sin förvärvade förmåga. Jag är och har aldrig varit rädd för att jobba, tvärtom har jag alltid haft mer problem med hindren för arbetet än kraven och uppgifterna. Det jag upplevt här under pandemin är dock något ganska fantastiskt; plötsligt är det som det lossnat. Möjligheten att arbeta i princip helt och hållet hemifrån har gjort att jag kan styra min tillvaro på ett sätt som inte varit möjligt sedan jag var doktorand, åren runt millenieskiftet. Och eftersom det exceptionell tillståndet fortsätter även under våren har jag en unik chans att fortsätta ha kontroll över vad jag gör och vart jag är på väg. Den chansen i livet tänker jag inte släppa taget om.

Här under det märkliga året 2020 har jag hittat en balans i tillvaron, vilket lett till att jag fått mer gjort än någonsin, samtidigt som jag känt mig mindre stressad än någon period i hela mitt arbetsliv. Eftersom våren framförallt innehåller handledning och seminarier finns en unik möjlighet att ändra på rutinerna något. Jag ska försöka läsa lite mer och skiva lite mindre. Timmarna vid datorns tangentbord kommer nog att bli lika många, men det jag behöver öva på är att vänta med att trycka på sänd eller publicera. Nu vet jag att jag kan producera text, men bok- och artikelskrivande kräver mer redigering och eftertänksamhet. Jag har behövt känna kravet på att skriva en publicerad text om dagen, men framöver har jag bestämt mig för att bara skriva en bloggpost i veckan. Tanken är också att här tydligare skriva utkast till kommande böcker, att bloggen ska bli ett fönster till min författarverkstad.

Vi får se hur det blir med allt detta, det ligger i framtiden. Nu ska jag bara fokusera på det som är här och nu. Strax ska jag möta studenterna för att svara på frågor och i eftermiddag är det handledning. Några andra prestationskrav tänker jag inte sätta upp för mig. Imorgon ska jag skriva ut manuset om mellanrummen och lämna till en människa jag litar på för läsning. Resten av tiden fram till jul ska jag ägna åt tänkande. 

Hur kan det vara okej att vara okunnig och ointresserad?

Så länge jag minns har jag intresserat mig för kunskap. Viljan att veta är och har alltid varit drivkraften i mitt liv och den formar mig som människa. Jag är tacksam för att jag får arbeta med undervisning och forskning, för det är inte bara ett arbete för mig. SÖKANDET efter kunskap ger mitt liv mening. Jag samlar inte på fakta, är ingen kalenderbitare och har inget specialintresse som jag djupdyker i. Kultur i ordets vidaste mening och kunskapens väsen intresserar mig. Jag forskar inte för att få rätt utan för att fördjupa min förståelse och jag blir lika glad om mina resultat och tankar visar sig användbara som ifall någon kan få mig att inse att jag tänkt fel. Forskning handlar lika mycket om att veta och utveckla kunskap som om att avlära, överge insikter och tänka nytt. Det viktigaste jag har lärt mig är att forskning är en dynamisk process som hela tiden förändras. Kunskapen är aldrig den samma och utvecklingen går inte från mörker till ljus. Framsteget är en myt.

Forskare kan och har ibland fel och alla resultat av vetenskapliga studier håller inte för närmare, kritisk granskning. Det är inget problem utan själva förutsättningen för forskningen, och det är på detta sätt eftersom ingen har direkt tillgång till Sanningen. All kunskap är alltid ett resultat av tolkning och alla tolkningar är inte lika giltiga och bör därför alltid diskuteras. Forskning resulterar inte i fakta, fakta är något annat. Vetenskapens syfte och samhällsuppgift är att skapa användbar och pålitlig kunskap; men det går aldrig att veta mer eller vara säkrare på sin sak än verkligheten tillåter. Förstår man inte det och om man inte respekterar förutsättningarna för kunskapssökande har man lämnat kunskapens värld och vandrat in i ignoransens rike där dumheten regerar. Där upphöjs forskare som bekräftar ens fördomar till gudar och forskare vars resultat går på tvärs mot vad man "vet" avfärdas och fördöms som kättare.

På nätet kan man stänga in sig i en bubbla och bygga en värld där allt är som man önskar sig, befolkad av likasinnade som bekräftar varandras fördomar. Där kan man leva ut sin övertygelse om att alla araber och afghaner är onda och alla svenskar är goda, och man kan skylla problemen i samhället på invandrare och vänsterliberaler. Bubblan är lika behaglig som en semesterresa till en all-inclusive-anläggning i ett varmt land; man slipper tänka på och hantera tillvarons alla paradoxer. Där är man kung. Jag förstår lockelsen, men själv skulle jag inte stå ut ens en dag i en sådan värld. Problemet är att det som påstås i den typen av bubblor allt mer tas på allvar. Kunskapens värde har devalverats och i allt fler sammanhang betraktas den som vilken kunskap som helst, vilket blivit tydligt under pandemin, när vem som helst ser sig som expert på virus och smittskydd. Det skrämmer mig och jag har svårt att värja mig.

Den som tagit steget in i och funnit sig tillrätta i ignoransens och kunskapsresistensens värd av likasinnade kan använda forskningens och kunskapens egenskaper som ett vapen mot vetenskapen. Klimatförnekarna hävdar att de "avslöjat" forskningen när de kan visa att alla klimatforskare inte är överens om precis allt. Och hittar man en forskare som bekräftar den bilden upphöjs han till Gud. Samma mönster har upprepat sig genom historien. På 1990-talet hyllade förintelseförnekarna "forskare" som Robert Faurisson eftersom han bekräftade nynazisternas bild av historien. Antivaccinrörelsen dyrkar Andrew Wakefield som sin hjälte och i USA samlas kunskapsförnekarna kring Donald Trump som odlar myten om valfusk.

I den bästa av världar skulle kunskapen vara ett vapen, men vi lever i den värld vi lever i och den fungerar inte så. Kunskapen kan bara fungera som ett vapen i en värld och ett samhälle där den respekteras och har ett egenvärde. Den som inte vill veta hur det är eller fungerar utan bara vill få vatten på sin kvarn, samla många följare eller dra in pengar via Swish, är resistent mot kunskapen och föraktar forskning. I mötet med sådana människor är den som är lojal med kunskapen dömd att förlora. Ignoransens, främlingsfientlighetens och kunskapsförnekelsens vindar blåser hårt och dumhetens företrädare anar morgonluft och anser sig inte längre behöva skämmas för sin okunskap, sitt ointresse och sina fördomar. 

Jag är rädd för vart vi är på väg, men jag lever på hoppet om att kunskapen ändå ska segra i det långa loppet. Även om dumheten vinner slag efter slag är kriget långt ifrån förlorat. Kunskapen är lite som ett casino. Den som riskerar mycket kan vinna stora summor (som de sedan i många fall spelar bort eller köper meningslösa saker för), men den som äger casinot vinner alltid i det långa loppet. Jag bidar min tid och skriver böcker om kunskap och kultur. Jag tar även chansen att studera dumheten, självgodheten och egoismen som breder ut sig. Kunskap är inte makt, men den som lever i enlighet med den och agerar med utgångspunkt i vad man vet fungerar kan aldrig någonsin förlora. Den som väljer dumheten faller alltid, förr eller senare, på eget grepp. Fråga vilken kriminell som helst. Det är ingen väg mot varaktig lycka.

Lärarnärvaro

Skolans och den högre utbildningens syfte, själva anledningen till att samhället investerar en massa pengar i verksamheten är att arbetet som lärare och elever/studenter utför ska leda till kunskap. Och kunskap är inte något man kan producera enligt principer hämtade från tjänste- eller tillverkningssektorn. Lärande kan  heller inte effektiviseras, målstyras eller kvalitetssäkras. Ändå är det precis vad som sker, och för varje år som går utvecklas nya och allt mer förfinade metoder för kontroll. Mot bättre vetande försämras alltså förutsättningarna för lärare att göra ett bra jobb och för elever och studenter att faktiskt lära.

Lärande kräver uppmärksamhet, omdöme och kritisk medvetenhet. Undervisning handlar inte om att producera resultat. För att undervisning ska kunna leda till att kunskap utvecklas krävs att alla som befinner sig i klassrummet är medvetet närvarande och kan fokusera på det som är här och nu. Om läraren inte får använda sina kunskaper och sin erfarenhet utan tvingas följa en manual som i detalj reglerar arbetet kan läraren inte agera som lärare. Och om eleverna sitter och tänker på eller ännu värre oroar sig över sina betyg riktas deras fokus mot annat än kunskapen, vilket går ut över deras lärande. Alla frågor som studenter ställer som handlar om tentan istället för innehållet i böckerna eller det som behandlats på föreläsningarna går också ut över lärandet.

Kunskap är inte samma som fakta, därför finns inga rättningsmallar som ger en bild av vad elever och studenter faktiskt kan, vet och förstår. Fakta och resultat kan mätas, kontrolleras och konkurreras om, men inte kunskap och lärande. Förutsättningen för kunskapsutveckling är att både läraren och den som ska lära utvecklar bedömningsförmåga, vilket inte är en exakt vetenskap.

Det finns inga genvägar till kunskap och alla försök att finna sådana blir oundvikligen senvägar, precis som i det gamla ordspråket. Skolans verksamhet kan effektiviseras och resultat går att producera, men om det blir målet för arbetet som utförs av lärare och de som ska lära kommer skolan och den högre utbildningen oundvikligen att handla om något annat än kunskap. Och vad är då meningen med att skattebetalarna investerar så mycket pengar i utbildningssystemet? Om skolan blir en enda stor arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att hålla arbetslöshetssiffrorna nere finns det bättre sätt att uppnå det målet, och det vore också ärligare och bättre för alla inblandade.

Lärare måste få och kunna vara NÄRVARANDE, och elever och studenter måste lyssna uppmärksamt och fokusera på kunskapen och lärandet, annars kan ingen förståelse för verkligheten och dess komplexitet uppnås, vilket banar väg för känslor och alternativa fakta i politiken och samhällsförvaltningen. Demokratin är bräcklig och kräver förståelse och respekt för det, annars överlever den inte. Därför är kunskap och demokrati varandras absoluta förutsättningar. Det är alltså ingen liten sak, inget särintresse som reflekteras över här; det handlar om allas vår gemensamma överlevnad.

Om inte skolan och den högre utbildningen bygger på lärares kunskaper och erfarenheter samt elevernas och studenternas intresse för lärande och om undervisningen bygger mer på manualer och regler än på kunskap är det ingen skola och inget universitet längre.

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

New Public Management bygger på allt verksamheter kan tidssättas, målstyras och kvalitetssäkras. Att skriva böcker kan nog inte sägas ingå i mitt arbete, därför är det på fritiden jag skriver mina viktigaste texter, men forskningen jag bedriver ska kommuniceras till allmänheten på något sätt och boken är det medium jag använder. Frågan i rubriken är alltså viktig: Hur lång tid tar det att skriva en bok? Jag väntar på ett kontrakt på nästa lärobok och där finns en deadline. Om drygt ett år ska den vara klar, så det går absolut att sätta datum för deadline. Men det går ändå inte att avgöra hur lång tid det tar att skriva eftersom skrivande inte handlar om att producera en viss mängd ord, skrivande handlar om att sätta ord på tankar och skapa logiska kedjor av resonemang som leder till förståelse. Skrivande är en verksamhet som pågår även när man är borta från tangentbordet, och läser man inte vad andra skriver blir det svårt att uttrycka sig klokt. Det handlar alltså om en komplex helhet som inte går att tränga in i en form. Alla dagar är inte lika och inspirationen kommer och går. Plötsligt knackar det på dörren, tåget är förenat eller man blir sjuk. Tillvaron fungerar så och skrivandet är en integrerad del av den skrivandes liv.

Idag här på morgonen blev jag klar med ännu en vända med boken om mellanrummen. Nu får den vila tills efter jul. Jag behöver få perspektiv till texten för att kunna se den med läsarens ögon. Arbetet med den boken påbörjades för åtta år sedan. Den heter Omvägar till kunskap eftersom det är så texten och tankarna vuxit fram. Jag har arbetat intensivt med boken under det senaste året och den version som nu börjar bli klar har funnits i drygt tre år. Planen är att bli färdig här i vår, men exakt när vet jag inte eftersom det ligger bortom min kontroll. Jag vet alltså inte hur lång tid det tar att skriva en bok. Ingen vet eftersom forskning och lärande är skapande verksamheter.

Genom åren har jag skaffat mig kompetens att orientera i den allt mer kontrollerade och målfokuserade akademiska världen, men ju mer jag lär mig desto mer bedrövad blir jag av att tvingas låtsas som att det går att veta hur lång tid det tar att skiva en bok, skapa och förbereda sig inför en föreläsning. Inte ens möte vi anmodas att dela i går att tidsbestämma, de drar konsekvent över tiden och skapar dessutom behov av fler möten. Jag mår dåligt av att se hur den akademiska verksamheten blir allt mer oakademisk eftersom det var för kunskapen jag sökte mig till högskolan. Trots att jag talar med stöd i forskning betyder det jag säger ingenting i mötet med linjeorganisationens krav på kontroll, även av det okontrollerbara.

Vi går alla ut i livet och samhället med en gigantisk skuld

Alla inser att spädbarn inte kan bära sina egna kostnader, men det glöms konsekvent bort när frågan om storleken på skatteuttaget diskuteras. Då är det faktum att samhället under hela uppväxten stått för sjukvård, tandvård, skola och allt annat som krävs för att den uppväxande generationen ska överleva och få en bra start i livet som bortblåst. Efter (minst) arton år går dock alla ut i livet och samhället med en gigantisk skuld. Och skatt är det sätt vi betalar av på den skulden. Vill vi ha en anständig pension från staten när arbetslivet är över vill det till att vi först betalar tillbaka vad vi är skyldiga, och sen betalar in vad vi ska leva för som pensionärer, annars går samhället back. Dessutom finns det en massa saker som behövs under åren då vi jobbar, som bekostas av skattebetalarna: vägar, tågspår, sjukhus, polis, domstolar, försvaret och så vidare. Vill man skaffa sig en högre utbildning kostar det också pengar, liksom studiemedlen som delvis är lån, delvis bidrag. Dessutom skjuts inträdet på arbetsmarknaden framåt i tiden. Och de flesta vill inte jobba ens enda fram till 67. Så ska var och en uppbära sina egna samhällskostnader vill det till att man har en hög lön och betalar rejält med skatt för att kalkylen ska gå ihop.

Det kanske känns som mycket pengar som "försvinner" i skatt, men eftersom anständiga samhällen som medborgarna trivs i och är stolta över kostar pengar är den känslan ovidkommande. Skatt handlar lite lite som den där Teslan eller drömlägenheten på Söder i Stockholm om vad man vill betala. Att det finns politiker som påstår det och söker mandat från väljarna med löftet om att sänka skatten utan att det påverkar kvaliteten i vården, skolan och resten av samhällsförvaltningen gör inte påståendet sannare. Antingen går samhällskalkylen ihop eller också inte, det kommer inte an på vad man tycker.

Om de egna kostnaderna glöms bort talas det desto mer om kostnaderna för invandringen, trots att en stor andel av de som flyttar från ett land till ett annat är vuxna och i många fall till och med färdigutbildade, vilket gör att de omgående kan börja arbeta och betala skatt och moms. Invandrarna tar dessutom i högre grad lågbetalda arbeten i yrken som utgör själva fundamentet av samhället, till exempel i vården.

Det minsta man kan begära av någon som luftar åsikten att hen betalar för mycket i skatt är att den personen ligger på plus och har avsatt tillräckligt med pengar för en anständig pension från 65 till minst 100 eftersom det är så länge de flesta vuxna människor faktiskt lever idag. Räknar man på det skulle de allra flesta inse att de får vara glada om de faktiskt bär sina egna kostnader över livet, ens om de är friska och har turen att inte kastas ut i arbetslöshet. Att födas in i en välbärgad familj som faktiskt betalar mer än vad man kostar är ingen merit och inget man kan slå sig för bröstet för. 

Många av de som säger sig vara stolta svenskar är påfallande ofta kritiska till vårt land. De skulle knappast bli mer stolta om de får igenom sina krav på sänkt skatt, för det skulle innebära att pengarna som går till skolan, vården och allt annat som gör ett anständigt, öppet och demokratiskt samhälle möjligt oundvikligen skulle minska. Och att de som faktiskt lyckats och blivit rika inte är tacksamma över allt de fått visar vad rikedom och privilegier gör med människor. Antingen anser man att alla ska bära sina egna kostnader, och är konsekvent med det. Eller också accepterar man att samhällen kostar pengar och kräver ekonomiska uppoffringar. Frågan är inte vad fan vi får för pengarna, hur mycket som är rimligt att betala eller hur det känns, utan vad var och en av oss kostar samhället och vem som ska betala för det som är gemensamt, samt, ytterst vilket samhälle vi vill leva i.

Släta rum, och räfflade

Jag är inne i en intensiv skrivperiod nu och tar vara på varje minut, så idag delar jag den text jag arbetat med sedan jag vaknade för för några timmar sedan, och fortsätter sedan med skrivandet fram till dagens första möte.

För den som är bevandrad i brädspelens värld kan schack och Go ställas bredvid varandra för att illustrera tankefiguren. I schack styrs pjäserna av rigida regler, och i Go handlar det om att hålla ihop och försvara ett territorium, men det görs mer förutsättningslöst på en öppnare spelplan än schackbrädets sextiofyra rutor. Go utspelar sig i ett slätt rum och schack i ett räfflat. Jämför statsbyggaren med nomaderna som lever på stäppen. Nomadernas samhällsstruktur är rizomatisk och gruppen följer den fysiska omgivningen. Nomaderna har lärt sig hantera det släta rummet. Deras sätt att leva (och kriga) liknar spelet Go. Statsbyggarna däremot förändrar den fysiska omgivningen genom att bygga murar och uppföra permanenta hus, och de krigar för att försvara sitt territorium och lever i enlighet med schackliknande regler. Överfört till den vetenskapliga världen kan samma maktkamp beskrivas som en kamp mellan minor science (tänk: noologi, privat-tänkare, fria intellektuella kunskapssökare), och Royal science (tänk: Nobelpris, referee-granskade journals, citeringar, akribi och akademiska högtider där det talas latin). Likt Go-spelare försöker utövare av minor science temporärt hålla ihop det som studeras. Royal science däremot har tagit på sig uppgiften att kontrollera tänkandet och räffla det rum man studerar. Där kalkeras, bestäms innebörder och försvaras resultat samt söks efter och konstrueras lagar. Arbetet utgår från att det finns en yttersta princip, möjlig att nå och beskriva i detalj med hjälp av rationalitet och förnuft. Likt Schack-spelare är målet att förgöra motståndaren. Här finns bara plats för en vinnare och ett sätt att tänka. Följaktligen är det också här som tron på solitära genier underblåses. Nomadologi handlar om att släppa kontrollen över resultatet, om att följa kunskapen dit den tar en, om att hela tiden vara på väg.

Krigsmaskinens problem handlar om reläer, till och med ytterst blygsamma och är inte modellens och monumentets arkitektoniska problem. Ett ambulerande folk som reläar vidare, i stället för en modellstad. ”Naturen skickar filosofen in i mänskligheten som en pil; den siktar inte, men den hoppas att pilen fastnar någonstans. Den missar oräkneliga gånger, och lider av det [...] Konstnärerna och filosoferna är ett argument mot naturens ändamålsenlighet vad gäller dess medel, även om de är ett utmärkt bevis för dess visdom vad gäller dess mål. De berör bara ett fåtal, fast de borde beröra alla, och det sätt på vilket de få berörs svarar inte mot den kraft med vilken filosoferna och konstnärerna avfyrar sitt artilleri.”

Filosofen fungerar där som avfyrare av flyktlinjer är en talande och vacker bild av kunskapsutveckling. En gyllene medelväg mellan försök att territorialisera och strävan efter deterritorialisering. Tankar växer bäst i lagom frihet, och när tankarna mognat och utvecklats till användbar kunskap kan den göra skillnad och ändra tillblivelsens riktning. Om det som fungerar används och det som inte fungerar lämnas därhän behövs ingen debatt, bara samtal om vad som skulle kunna fungera och vilka vägar fram som är önskvärda. En mer kunskapsfrämjande akademisk kultur skulle kunna skapas genom att arrangera för tänkande utan att hänga upp sig på individer, mål och former, genom att förflytta fokus från den som vet till kunskapen och dess användbarhet och konsekvenser. Kravet på exakthet och klarhet leder tanken fel och resulterar i förklaringar som bara tillfredsställer begär efter svar. Lite mer ambivalens och lite mindre tvärsäkerhet skulle leda både till bättre förståelse och mer användbar kunskap. Nomadologen är agnostiker av just det skälet, för att hålla många olika möjligheter öppna samtidigt, för att öka beredskapen för det oväntat oväntade. 

Mot det sätter han tänkandet som procedur och process, en bisarr anti-platonsk dialog, en anti-dialog mellan bror och syster, där den ena talar först och tänker sedan, och den andre länkar vidare utan att ha förstått: detta är tanken som Gemüt, säger Kleist, som fortskrider som en general borde göra inom krigsmaskinen, eller som en kropp som laddas med elektricitet, ren intensitet. ”Jag blandar oartikulerade ljud, förlänger övergångstermerna, använder appositioner där de inte behövs.” Att vinna tid, och sedan kanske ta tillbaka, eller vänta. 

Vad som beskrivs här är poetens sätt att närma sig världen. Tänkandet som ryms mellan raderna i citatet tillåter sig att testa även de mest befängda och slumpmässiga uttryck. Poesi handlar om att lyhört söka, följa och lyssna. Poesi handlar mer om vägen än om målet. Om poeten i högre grad fick stå som modell för tänkandet skulle en annan akademi och kunskapssyn växa fram, som styrs mer av slumpen, i kombination med en funktions- och konsekvensanalys. Ingen kan veta vad som kommer att fungera förrän resultatet har testats. Följaktligen måste man våga släppa på kontrollen och prestigen för att uttömma alla möjligheter. Sedan handlar det om att iaktta och utvärdera. Målet i sökandet är förståelse och sådant som fungerar. Och alla som deltagit i arbetet som ledde fram till ett fungerande resultat är lika viktiga för slutprodukten. Vetande är en kollektiv process, och misslyckanden är lika betydelsefulla för framgång som lyckade försök. Inledningsvis finns bara hugskott, det är historien som skapar hjältar och utser enskilda till genier.

Är det en slump att det varje gång då en ”tänkare” skjuter en pil alltid finns en Statsman, skuggan eller bilden av en Statsman, som ger honom råd och uppmuntrar honom, och vill ge honom ett mål eller ”syfte”? 

Är det en slump, eller maktens spel? Vem är det som styr, om någon/något? Några givna svar på den här typen av frågor finns inte. Forskning utförs av människor, inom ramen för en akademisk kultur som både sätter gränser och skapar möjligheter. Inget måste nödvändigtvis förändras om den syn på kunskap som resoneras kring här får genomslag. Tänk på en plats, vilken som helst. Om det inte handlar om orörd natur (om det nu finns någon sådan), är det man upplever där resultatet av räfflingar. Tankar om skönhet och funktion som uppstod och diskuterades på 1300-talet lever kvar och påverkar människor än idag, till exempel i de trånga gotiska kvarteren i Barcelona, samtidigt som senare tiders räfflingar överlagrat och förändrat staden i ett dynamiskt samspel. Rom är ett annat exempel där olika arkitekturideal, religioner och politiska filosofier format både landskapet och tänkandet genom ett slags sedimenteringsprocess där lager av olika räfflingar lagts på hög och där möjligheter och hinder för förändring öppnas och stängs kontinuerligt i mellanrummen. Staden är ett exempel på ett räfflat materiellt rum, internet är ett lika räfflat men virtuellt rum. 

Det släta eller nomadiska rummet ligger mellan två räfflade rum: skogen med dess gravitationsvertikaler och agrikulturen med dess rutnät och generaliserade paralleller, dess oberoende trädstrukturer och dess sätt att utvinna trä ur skogen. 

Nomadens liv levs i rörelse, ständigt på väg. Den som lever bofast, men som flyttar på sig ofta är ingen nomad. Hen räfflar bara rummet lite mindre än den som biter sig fast och som lever och dör på samma plats. Nomadologen följer med sitt studieobjekt och anpassar presentationen av resultatet av det vetenskapliga arbetet efter det som studeras och den som ska förstå. Minor science bygger på intellektuell rörlighet och skapar verktyg för att studera det som är öppet och föränderligt. Royal science undersöker världen mer i detalj, letar efter kausala samband och förfogar över metoder skapade för studier av det som är statiskt eller komplicerat. 

Men att det släta rummet ligger ”mellan” betyder också att det kontrolleras av dessa två flanker, vilka begränsar det, motsätter sig dess utveckling och tillskriver den en så kommunikativ roll som bara är möjligt; eller också innebär det att det vänder sig mot dem, gnager på skogen på ena sidan och tränger in på den odlade marken på den andra, att det hävdar en icke-kommunikativ eller divergerande kraft, likt en ”kil” som slås in.

Var och när är det bäst att anpassa sig efter och vara ödmjuk inför det givna, och när är det möjligt och lämpligt att använda kunskap och makt för att förändra? Det är frågor alla ställs inför hela tiden och val som måste exekveras löpande. Svaren är aldrig givna och det går inte att bestämma vad som är bäst på förhand. Människans hjärna är dock inställd på att förenkla. Önskan att förenkla det komplexa och sökandet efter effektiva genvägar till kunskap verkar vara ett slags mänskligt defaultläge. Det är biologins sätt att öka chanserna att överleva. Och det är lätt att förstå varför om man vet att människohjärnan är en energislukare av stora mått. Förståelse för komplexitet, abstraktioner och insikt om behovet av marginaler kräver möda, uppmärksamhet och tålamod. Hur mycket man än önskar sig att kulturen var annorlunda måste man inse att inget någonsin är så enkelt som man önskar. Tillvaron delar ständigt upp sig, förgrenas och skapar en svåröverblickbar väv av interaktion och kommunikation, förändring och rörelse.

När historiker undersöker varför Västerlandet vann över Orienten nämner de primärt följande karakteristika, vilka i allmänhet är till Orientens nackdel: skogsavverkning snarare än röjning i syfte att plantera, vilket gör det extremt svårt att utvinna eller ens finna trä: odling av typen ”risfält och trädgård” snarare än trädstrukturer och fält; djuruppfödning som för det mesta sker utanför de bofastas kontroll, med resultatet att de inte kunde ha djuret som kraftkälla och kom att lida brist på animalisk föda; en låg grad av kommunikation mellan stad och land, vilket gjorde handeln mycket mindre flexibel.

Samma fysiska miljö kan förstås på olika sätt beroende på vilket perspektiv den betraktas från och vilken uppsättning principer betraktaren anammat. Ursprungsbefolkningens möte med nybyggarna i Amerika var ett möte mellan två olika sätt att tänka och leva. Oförenliga om det saknas ömsesidig förståelse. Statsbyggarna tog makten och gjorde sin syn till den enda möjliga. Dåliga dagar i akademin är det lite så det känns där också, som om Royal science segrat och som om kulturvetenskapen förpassats till ett ofruktbart reservat varifrån forskarna dras fram när det är dags för akademiska högtider. Där och då hyllas humaniora och bildningens fana hålls högt. Vi har kommit en bra bit på väg i arbetet med att främja mångfald i samhället, men bara i en fysisk bemärkelse. Tankemässigt finns fortfarande oftast bara plats för ett paradigm: det rätta, det sanna, det bästa, det enda. Det är olyckligt, för det plockar fram det sämsta hos människan. Det sättet att tänka öppnar upp för maktkamper som stänger vägar för vetandet och riskerar att på sikt leda till utarmning av kunskapen. Kompetenser offras och går därmed förlorade. 

Havet är kanske det främsta bland de släta rummen, den hydrauliska modellen par excellence. Men av alla släta rum var också havet det första man försökte räffla och göra beroende av landet med dess fixerade rutter, konstanta riktningar och relativa rörelser, med en hel kontradynamik av kanaler och ledningar. 

Havet är ett slätt rum och för att orientera sig där och för att hålla en del av det som ett territorium krävs teknologi. Sextanten var en sådan räfflande uppfinning och makten över havet upprätthölls med hjälp av båtar fyllda med kanoner och vapen. Havet är mycket svårare att räffla än land, men det går och det gjordes. Resten är, som man säger, historia. Idag pågår en liknande kamp om internet, som var slätt i begynnelsen men som idag blir allt mer räfflat. För att tjäna pengar på nätet behöver grindvakter utposteras och gränser bevakas. Strider om upphovsrätt är kamp mellan de som strävar efter territorialisering och de som strider för deterritorialisering. 

Ett av skälen till Västerlandets hegemoni var dess Statsapparaters förmåga att räffla havet genom att kombinera Nordens och Medelhavsländernas teknologier och genom att annektera Atlanten. 

Nomos och Lagen är två olika sätt att förhålla sig till regler, ett som drar åt polen upplösning och ett som söker låsa fast och stänga in. Nomos är ett lösligt och kontextuellt, föränderligt regelverk, ett förhandlande sätt att lösa tvister på, vars mål är att nå ett tillstånd av konsensus utifrån rådande omständigheter. Lagen är ett annat sätt. Den bestäms mer eller mindre tydligt på förhand och lagen är vidare en och den samma för alla. Skillnaden mellan aritmetik och geometri är ett annat exempel på en liknande uppdelning av tänkandet. Aritmetik är matematik så som den kommer till användning i vardagen. Och geometrin är abstrakt och teoretisk. Aritmetiken och nomos är maskiniska tankeprocesser, lagen och geometrin är mekaniska. Nomos och aritmetik är termer som drar åt den nomadologiska polen i kontinuumet, det är verktyg hämtade från minor science. Logos och geometri är termer som beskriver Royal science sätt att tänka och arbeta. Naturvetare älskar att kritisera kulturvetare som använder modeller från matematiken som verktyg för att förstå kultur, så jag vill vara tydlig med att det är med viss osäkerhet jag skriver som jag gör här. Tyvärr använder kritikerna en debatteknik som går ut på att förgöra motståndaren, istället för att påpeka eventuella fel för att på det sättet hjälpa till att förbättra modellen. Bara för att det finns fel i detaljerna av en kulturteori betyder inte att hela tankebygget är skjutet i sank, vilket en del kritiker tror. En karta blir inte totalt värdelös om terrängen ändras på marginalen, och kulturvetarens modeller är verktyg att tänka med inte representationer av verkligheten.

Men detta företag ledde till det mest oväntade av resultat: mångfaldigandet av relativa rörelser, intensifieringen av relativa hastigheter i det räfflade rummet återskapade till sist ett slätt rum och en absolut rörelse. Som Virilio understryker blev havet platsen för en fleet in being, där man inte längre går från en punkt till en annan utan snarare behärskar rummet med utgångspunkt i varje punkt: i stället för att räffla rummet ockuperar man det med en deterritorialiseringsvektor i ständig rörelse. 

Här är det enkelt att associera till Internet, även om det inte existerade när Deleuze och Guattari skrev Tusen platåer. Internet är ett räfflat rum som återskapats som slätt och som kan sägas bestå av absolut rörelse. Varje dator som är uppkopplad är en fast enhet med ett unikt IP-nummer men den kan röra sig över (i princip) hela nätet och påverka alla andra noder. Vad vi gör när vi är på nätet är att ockupera detta släta rum genom att röra oss inom det och lämna spår efter oss. Deleuze och Guattari skriver inte om Internet. Det är det fina med verktyg, att de kan användas till olika saker, även till saker som dess skapare inte kunde drömma om. Internet är ett slags händelse och som sådan ger den upphov till konsekvenser. Oftast talar man om det som finns på nätet, innehållet som förmedlas, men Internet i sig, som teknologi, påverkar också och ger upphov till konsekvenser. Den analytiska blicken öppnas upp betydligt när även teknologin som mobiliserats för att skapa innehållet beaktas. För nomadologen handlar det om att identifiera kopplingar eller förbindelser som håller samma fenomenen som studeras. 

Denna moderna strategi överfördes från havet till luften såsom det nya släta rummet, men också till hela Jorden betraktad som en öken eller ett hav. Som omvandlare och infångare relativiserar Staten inte bara rörelse, den återskapar också absolut rörelse. 

Virveln är ett intressant fenomen att tänka med, ett slags aforism eller simulacra. Virveln är absolut rörelse eller en form för organisering som bara existerar så länge som energi tillförs. Vetenskap kräver också energi för att röra sig framåt, mot ökad insikt, fördjupad förståelse och bättre kunskap. Mångfald är mer långsiktigt hållbart, både i naturen, samhället och vetenskapen, än aldrig så excellenta och starka monokulturer. Tillsammans och med insikt om att parterna är ömsesidigtberoende av varandra kan en öppen och levande akademi skapas och ett verkligt hållbart samhälle byggas, genom att förändra det man kan, och anpassa sig efter det man måste. Dans handlar om samspel, om att uppleva något tillsammans och går ut på att jämka mellan olika viljor. Texter och tankar skapas liksom dansares rörelser i utrymmet som öppnas mellan parterna. Jag tänker när jag skriver, och skriver när jag tänker. Och när jag läser texten kan jag acceptera, förkasta, utveckla eller modifiera tankarna. Skrivandet och tänkandet följer liksom dansen sin egen inneboende, men gäckande, logik. Och syftet med att skriva och arbeta på detta sätt är att locka fram flyktlinjer som kanske kan komma till användning, någonstans, någon gång. Valet står mellan bejakande av rörelse och försök att stoppa förändring. Något bästa sätt att bygga ett samhälle finns inte, bara mer eller mindre ändamålsenliga sätt. Alla olika sätt att organisera mänskligt liv har sina problem och förtjänster. Det är svårt, men nödvändigt om man vill utvecklas, att ständigt vara beredd på att överge omhuldade övertygelser ifall förhållandena förändras.

Den mest värdefulla egenskapen för en forskare är att förstå att vetenskap handlar om både och, inte om antingen eller. Det är lätt att inse men svårt att praktisera. Wittgensteins berömda ankhare, som han använder för att illustrera hur något kan vara två saker samtidigt, och hur mening bestäms av vilket perspektiv man betraktar saken från, är ett bra verktyg att tänka med. Det är lätt att se att det är både en hare och en anka samtidigt, men det är svårt att lära sig omsätta insikten i handling. Tillvaron är dock fylld av ankharar och är en av orsakerna till kulturens komplexitet. Olika saker kan uppfattas på olika sätt beroende på betraktarens position. Det handlar då inte om relativism eftersom båda uppfattningarna är giltiga. Instinktivt och initialt är det svårt för den som är ovan att hantera ankharar. Är man van vid att uppfatta verkligheten som en och odelbar blir ankharen obegriplig eftersom den är ett slag mellanrum som ser olika ut beroende på vem som befinner sig på ömse sidor om utrymmet. Det är meningslöst att tvista om vem som egentligen har rätt eftersom båda faktiskt kan ha rätt. Deleuze och Guattari skriver om logikerna som styr helheter. Exemplen som lyfts fram och som vänds och vrids på är pedagogiskt allmängiltiga och handlar om att lära sig se saker och ting från olika perspektiv och att inte låsa fast sig vid ett enda. Vilket perspektiv som är det bästa är omöjligt att avgöra. Forskningen skall tjäna samhället, inte tvärtom. Nomadologin utgår från den tanken och gör vetenskap av den insikten. 

Det är sant att nomaderna inte har någon historia, de har bara en geografi. 

Nomaderna må vara ett utdöende släkte, men deras uppfinningar lever vidare. Hemligheten är att det finns ingen hemlighet, bara konsekvenser och upprepad skillnad. Allt skapat lever sitt eget liv. Ingen äger något och allt är samtidigt både gott och ont. Likt Schrödingers katt och Wittgensteins ankhare är all kunskap samtidigt både konstruktiv och destruktiv. Ingen styr, det är sammanhanget som ger upphov till konsekvenser. Och konsekvenser måste tolkas för att få mening. Ont och gott är liksom sanning mänskliga uppfinningar, värderingar. Vill man förstå kultur måste man vara beredd på att mönster kan och kommer att brytas. När som helst, eller också inte. Plötsligt dyker något upp. Sedan är allt förändrat. Under en resa för några år sedan passerade jag Stegeborgs slottsruin, i Sankta Annas skärgård. Det var länge en strategiskt viktig och inflytelserik plats i Sveriges historia. Och striderna om kontrollen över borgen har genom historien varit många och bittra. Ända tills gränserna drogs om och platsen i ett slag blev ointressant för att den plötsligt saknade strategiskt värde. Nomadernas historia ligger höljd i dunkel, dold för världen eftersom nomader lever i ett slätt rum som mycket mer än statsbyggarnas utgörs av ett ständigt här och nu, i relation till terrängen. 

Och nomaderna besegrades så fullständigt att historien kom att bli liktydig med Staternas triumf. Detta har gett upphov till en generaliserad kritik som frånkände nomaderna varje uppfinning, teknologisk eller metallurgisk, politisk eller metafysisk. Vare sig de är borgerliga eller sovjetiska (Grousset och Vladimirtsov), har historikerna betraktat nomaderna som en underutvecklad grupp som inte förstår något, varken den teknik inför vilken de förblir likgiltiga, eller den odlingskultur, de städer och Stater som de förstör eller erövrar. Det är svårt att se hur nomaderna skulle ha kunnat vinna några krig om de inte haft en utvecklad metallurgi: idén att nomaderna skulle ha fått sina tekniska vapen och sina politiska råd från överlöpare från den imperiala Staten är trots allt osannolik. Det är också svårt att se hur nomaderna skulle ha kunnat försöka förstöra städer och Stater om det inte skedde genom en nomadisk organisation och en krigsmaskin som inte definierades av okunnighet utan av deras positiva karaktär, deras specifika rum, deras specifika komposition, som bröt med släktskapsrelationerna och höll Statsformen på avstånd. 

Minnen över stadsbyggandets forna styrka och oförmåga till flexibilitet finns det gott om. Några monument över nomaderna existerar inte (eller finns det kanske det? Vill minnas att jag sett en bild en gång av en gigantisk staty av Djingis Kahn i Mongoliet, men det är i så fall undantaget som bekräftar regeln), för de drar vidare. Monument och katedraler fungerar på samma sätt som vetenskapliga titlar, som ett sätt att manifestera makt och inflytande över rummet och tänkandet. Världens nomadiserande ursprungsbefolkningar trängs undan när tillvaron territorialiseras, och det gäller även för fritänkarna, vilket är förödande för den akademiska mångfalden och i förlängningen för all kunskapsutveckling.

Historien har ständigt nedvärderat nomaderna. Man har försökt att applicera en egentligt militär kategori (”den militära demokratin”) på krigsmaskinen och en egentligt sedentär kategori (”feodalism”) på nomadismen. Men dessa två hypoteser förutsätter en territorial princip: antingen att en imperial Stat övertar krigsmaskinen och fördelar jorden bland krigare (cleroi eller falska förläningar) eller att privategendomen själv upprättar relationer av avhängighet mellan sina ägare, vilka utgör armén (verkliga förläningar och vasaller). 

Tänker man maskiniskt fylum, materia i rörelse och letar efter flöden, kommer man att se andra saker än om man söker sanningen i bestämd form singular. Söker man efter svar, eller letar efter utmaningar, kommer man att hitta olika saker och söka sig fram längs skilda vägar. Världen och verkligheten som undersöks är den samma, men resultatet blir annorlunda beroende hur man närmar sig den. Royal science är fast förankrat i den världen och även om forskare migrerar från en institution till en annan studeras ändå det omgivande samhället från en och samma position, varifrån forskaren uttalar sig i kraft av erfarenhet, titlar, citeringar och evidens. Tilliten till akademiska titlar invaggar befolkningen i en falsk trygghet, och leder till att det som sägs av professorn granskas mindre kritiskt än doktorandens påståenden. Makten påverkar vetandet eftersom professorn verkar på uppdrag av statsapparaten, det vill säga bevakar och upprätthåller det räfflade rum som ger hen inflytande i utbyte mot lojalitet. Nomaden befinner sig konsekvent i rörelse och lever ett föränderligt liv i det sammanhang som studeras. Nomaden är rörelse och förkroppsligar förändring. Överfört till vetenskaplig praktik handlar det om att släppa kontrollen och bejaka nyfikenheten. Nomadologen är öppen för världen, så som den kommer hen till mötes, i sin fulla vidd och variation.