Livet och meningen med allt; 12. Vinst i välfärden

Läser om företag som verkar i den skattefinansierade välfärdssektorn, i DN. En intervju med Susanna Campbells, VD för Ratos, där hon säger följande:

Väldigt många svenskar tycker inte att det är okej att tjäna pengar på vård, skola och omsorg. Hur påverkar det Ratos?

– Den dag det finns en politisk stabilitet och man har öppnat upp för privat ägande och vet spelreglerna tycker jag det ska vara okej om det är en ansvarsfull ägare i botten. Man ska också komma ihåg att många bolag inte ägs av de ”fula” riskkapitalisterna, utan av eldsjälar och entreprenörer.

Frågan är ständigt aktuell och den kommer med säkerhet att prägla den stundande valrörelsen. Många har åsikter, och ämnet har med samhället, livet och mening att göra. Tar därför tag i den frågan här och nu. Finns mycket att säga, och olika aspekter att beakta. Tycker att frågan sällan diskuteras på det sätt den borde diskuteras, med fokus på meningen med själva vinsten. Och vem det är som har tolkningsföreträde i frågan.

Campbell säger att det ska vara okej "om det är en ansvarsfull ägare i botten." Och det är ju svårt att vara mot. Fast det är ju det som är problemet; hur avgör man vem som är ansvarsfull, på förhand? Ingen potentiell ägare skriver oseriös, profitfixerad eller ansvarslös i sitt anbud. Alla potentiella ägare gör så klar allt för att framstå som seriösa, ansvarsfulla och trovärdiga. Fast ägarens vandel och intentioner samt förmågan att leva upp till ambitionerna går aldrig att avgöra på förhand. Därför borde detta beaktas i alla diskussioner om för eller mot vinst i välfärden. Det faktum att kvalitet aldrig kan avgöras på förhand, bara i realtid. All upphandling av denna typ av samhällstjänster borde beakta det, som jag ser på saken. Jag är varken för eller emot, av samma skäl. Det är omöjligt att uttala sig kategoriskt. Och därför är det viktigt att reflektera över MENINGEN med vinsten, inte frågans pro eller contra.

Läser en uppmärksammad krönika i Aftonbladet, av Jan Guillou på temat. Han visar hur problematiskt och naivt det är att hålla sig med Campbells uppfattning om vinst i välfärden.

Förra året när Attendo drog på sig mediernas uppmärksamhet hade man en lång rad skandaler att svara för. En 83-årig man hade lämnats att dö i sin avföring (Rondellen i Uppsala), en man i Lidingö fick inte sina sår omslagna på tolv dagar (Baggeby gård), en patient fick ligga tre dagar med fluglarver i sitt sår (Sälgen i Höganäs), tre anställda vid Sörgården i Rottne utanför Växjö slog vad om när en äldre kvinna skulle dö och skojade med att klä henne i solglasögon när hon verk­ligen dött. Och så vidare. Vanvård är vinstgivande. Attendos årsvinster under senare år ligger mellan 200 och 300 miljoner.

Stormen mot Attendo förra året minskade knappast när det visade sig att man hade planer på att sälja. Då skulle den unge direktören Henrik Borelius, den högst ansvarige för vanvården, göra ett klipp på minst 500 miljoner. Man beslöt sig för att vänta med försäljningen tills stormen blåst över. I nuläget har direktör Borelius chans till dubbelt klipp, vill det sig blir han miljardär.

Det är inte vinsten som är problemet, det är metoderna som privata företag kan och får använda för att uppnå vinsten. Och det är detta man borde samtala om, inte vinsten i sig. Är det ansvarsfullt, kan man fråga sig, att vägra dem som betalar för arbetet (skattebetalarna) insyn i verksamheten? Samma insyn som offentligt finansierad verksamhet tvingas till. Är inte det, offentlighetsprincipen, som privata aktörer kringgår, en konkurrensnackdel för det allmänna? Om det är den som gör det möjligt för privata aktörer att göra vinst i vården borde detta vara föremål för debatt, för det innebär ju att samhället och det allmänna binder ris för sin egen rygg. Det skulle kunna leda till en bättre offentlig förvaltning istället för privata vinster som bara kommer ett fåtal till del. Åter till Guillou.

Frågan om privatiseringen av välfärden är ingen skatteteknisk ­fråga, det är en ideologisk fråga. Och vad annars gäller konsten att dribbla med skatteregler och hitta kreativa smitvägar är dessa kapitalister minst sagt resursstarka. För varje liten skatteregel som Carin Jämtin kan tänka ut kan direktör Borelius och hans stab av jurister finna minst två sätt att smita undan. Jag har ytterst svårt att tro att en så erfaren politiker som Carin Jämtin inte skulle förstå dessa enkla sammanhang.

Felet är alltså privatiseringshysterin som sådan, det system som skapat ett rakt samband mellan kissblöjor i äldrevården och vinster på Cayman Islands. Desto värre när det är våra skattepengar som finansierar alla dessa bedragare och vanvårdare.

Frågan om vinst i välfärden handlar mer om företagens rättigheter att göra vinst, än om skattebetalarnas rätt att få god vård till lägsta möjliga kostnad. Vinsten i välfärden, möjligheten för privata aktörer att göra vinst, skulle kunna användas mycket mer kreativt än idag. Och istället för att debattera för eller emot skulle man kunna tala om vad samhället kan lära av aktörer som Attendo och individer som Borelius. Om ett företag i välfärdssektorn är värt en miljard, då borde det påverka det pris som det allmänna tar ut av aktörerna som vill in och konkurrera på den marknaden. Samhället kan till exempel kräva att skatten på vinsten betalas i Sverige.

Samhället kan kräva mycket mer än vad samhället gör idag. Men den möjligheten diskuteras inte, för det är en alldeles för infekterad fråga. Om man istället diskuterade meningen med vinsten, och övergav frågan om den ska få finnas eller ej, då ökar chanserna dramatiskt till att man hittar en lösning som alla, och nu menar jag verkligen, alla, blir nöjda. Det kan och får aldrig vara en rättighet att tjäna pengar. Meningen med vinst är att belöna det som fungerar, och så ser det inte riktigt ut hos kortsiktiga, aggressiva, riskkapitalister med ett enda mål för ögonen: Att tjäna så mycket pengar på så kort tid som möjligt.

Det finns en massa skäl att tillåta vinst i välfärden. Och det är inte vinsten i sig som är problemet, det är hur man agerar gentemot ägarna och vilka krav man ställer på företagen. Genom att tillåta vinst kan samhället och den offentligt finansierade verksamheten skaffa sig insyn i och kunskap om hur man på ett effektivt sätt kan tillhandahålla bra vård och skola på ett kostnadseffektivt sätt. Det är inte så att vinst är lika med dåligt, och avsaknad av vinst är lika med bra. Inget är någonsin så enkelt, allt som har med kultur att göra är komplext. Och därför är insikt om och hänsyn till detta den kanske viktigaste frågan av alla. Samtal om meningen med ... leder till att förmågan att hantera komplexitet ökar, vilket alla tjänar på.

Meningen med vinst, för vem? Det är en annan ingång till samtal. Vem skall få del av vinsten, och varför? Tänk om det var frågor på dagordningen i den kommande valrörelsen. Tänk om frågan man ställde till ansvariga löd: Är du för vinst i välfärden om pengarna hamnar på Cayman Islands och om medlet för att nå vinst är vanvård? Ingen skulle svara ja på den frågan, på samma sätt som få skulle svara nej på Campbells fråga. Självklart är alla för det som är bra och mot det som är dåligt. Och är det ja eller nej, för eller mot, man är ute efter att bestämma då blir debatten så förenklad. Vinst i välfärden är en högst komplex fråga, som kräver andra ingångar och premisser för att kunna samtalas om på ett konstruktivt sätt.

Vad är meningen med eventuell vinst i välfärden, för dig? Vad är det du är för eller emot, egentligen? Om detta borde vi samtala mycket mer än om vinstens i välfärden vara eller icke. Om meningar med ... Samtal om komplexa problem är kungsvägen till ett hållbart samhälle. Därför skriver jag dessa poster. Därför bloggar jag. För att visa på hur komplext samhället är, och för att visa vilka kompetenser som behövs för att bygga ett hållbart samhälle.

Livet och meningen med allt; 11. Resande

Har inte skrivit ett textbaserat inlägg på länge. Känner mig rostig. Svårt att hitta orden. Tycker inte om känslan. Ovan vid att känna så här. Kommer jag att kunna skriva något, mer över huvud taget? Har jag förlorat förmågan? Klart jag inte har. Intalar jag mig. Att skriva är en del av livet för mig. Kan inte tänka mig ett liv utan skrivande, tänkande och läsande. Samtal, utbyte av tankar. Därför är känslan av tröghet i starten skrämmande. Vill och behöver skriva. Tror det ska gå. Vi får se. Och hur det är än är går det inte att tvinga fram tankar, då blir språket lidande.

En anledning till att jag inte skrivit är att jag verkligen behövde vara ledig. På riktigt, ledig. Fri från alla krav. Även om bloggandet aldrig känts som ett krav (utom möjligen under de hundra dagarna då utmaningen #Blogg100 varade) så kändes det kravfyllt att tvinga fram texter under den välbehövliga ledigheten, som detta år tog längre tid att komma in i och omfamnas av än tidigare år. Det är anledningen till att det dröjt. Arbetsåret 2012/2013 var det utan jämförelse mest slitsamma under mina 20 år i akademin. Året som gått upplevde jag för första gången leda och en längtan efter helg. Det har jag inte upplevt sedan åren i bageriet, som var slitsamt på andra sätt. Här under våren tvingades jag överväga om akademin är en plats för mig, vilket jag varit övertygad om under alla år. Det i kombination med en enorm arbetsbelastning, som jag frivilligt gick med på för att i möjligaste mån undvika att hamna i den situation jag under våren ändå hamnade i, gjorde att jag hamnade nära gränsen. Det är anledningen, en av dem, till att jag dröjt med att ta upp skrivandet. Det har tagit längre tid än jag räknat med att hitta tillbaka till livet, och in i ledigheten. Likt en missbrukare har jag lidit svårt av något som i alla fall kan liknas vid abstinens. Kroppen har regerat och gjort uppror. Först nu, eller här under den senaste veckan, uppe i lugnet och ron i Norrland har harmonin infunnit sig. Nu kan och vågar jag blicka framåt igen. Men jag gör det med vaksamhet. Tänker inte försätta mig i samma situation som jag hamnade i, igen. Som tur är har jag redan gjort en del av höstens arbete, och tjänsten är fylld till bredden, även om jag sparat en veckas semester. Ser fram emot hösten. Först ska jag dock njuta fullt ut av ledigheten.

Det andra skälet till att jag inte skrivit är att jag inte varit hemma. Först var jag i New York och sedan, direkt efter hemkomsten stack jag som sagt till Norrland. Och jag ville som sagt vara ledig. Inga tvång. Har haft med mig datorn, men det har inte funnits några naturliga tillfällen. Alltså har skrivandet fått anstå, tills idag. Ska så smått dra igång maskineriet här under veckan, och nästa vecka. Skriver dock bara av lust, om det som kommer upp. Samhällskommentarerna får anstå tills arbetsåret börjar i mitten av augusti. Här ska meningar med ? utredas, och det finns mycket att reflektera över. Resande, till exempel. Tankar om resandets mening får bilda brygga, från en tillvaro helt utan struktur, till ett liv med vissa ramar.

Resande kräver viss uppstyrning och planering, men minst lika mycket anpassning och frihet att ta vara på infall och möjligheter som dyker upp i stunden. Att resa är att söka upp världen och handlar om att skaffa sig inblick i och erfarenheter av andra sätt att leva, men det handlar också om att upptäcka världen och kulturer bortom den egna horisonten. För att få detta behöver man inte åka långt bort, till New York eller Asien. Det går lika bra att resa här hemma, till Norrland till exempel. Upplevelser sog går utanför vardagen går till och med att få i sin egen hemstad. En tur med spårvagnen till någon av ändhållplatserna kan leda till nya perspektiv på tillvaron, om man bara öppnar sinnet och ögonen. En resa till Asien, på ett all-inclusive-hotell, kan på detta sätt ge mindre nya intryck än att stanna hemma. Att resa handlar med andra ord inte primärt om fysisk förflyttning. Resa handlar om att uppleva och om att få perspektiv. I alla fall som jag ser på resande.

Resan börjar redan på vägen till tåget eller flyget. Stationen eller flygplatsen är öppningar till nya världar. Därför är en försening inte jordens undergång, kan och vill man går det att se förseningar som kryddor semesteranrättningen. Reser man för att få perspektiv och nya upplevelser kan förseningar leda till just detta. Reser man i jobbet kan det vara stressande, men om resan görs under semestern kan det oplanerade läsas (eller hur man nu ska uttrycka sig eller tänka) som en möjlighet. Det handlar om att släppa kontrollen och följa med. Även om jag var trött efter en lång flygresa minns jag fortfarande mina fem timmar på Twin Citys, i Minnesota USA, med välbehag. Dit omdirigerades jag av en fantastiskt intressant och kunnig person på Paris flygplats när det visade sig att flyget till Philadelphia ställts in. Jag kan känna sig just för att redan på Landvetter bestämde mig för att jag reser för att uppleva, inte för att uppnå något annat mål.

Ju mer man planerar och desto fler krav man ställer upp för sig, desto större är risken för att råka ut för besvikelser. Med ett öppet sinne och inställningen att det är vägen som är målet blir man en mer harmonisk människa. Det går att se resandet under semestern som en övning i det, och då blir ledigheten inte att avbrott i livet utan en integrerad del av helheten. Erfarenheterna man får under semestern hjälper en att klara även vardagen, vilket gör att semestern inte blir så kravfylld. Hänger man upp livet och tillvaron på några få veckor är risken som sagt överhängande att man blir besviken, och då ligger även nästa års semesterresa i farozonen, liksom ytterligare ett arbetsår.

Resa handlar inte om vad man gör, utan om hur man ser på det man upplever. Man behöver inte ens förflytta sig för att resa, det går att skaffa sig perspektiv och upplevelser genom att läsa. Det handlar till syvende og sidst om minnen. Det enda jag har kvar av dagarna i New York är minnet av upplevelserna. Har man bara ett öppet sinne och reser man bara utan stress och med närvaro ökar chanserna till att man kommer hem med fler minnen och rikare upplevelser.

Resande kan handla om kontroll, men jag väljer att resa med ett minimum av kontroll. Reser man med ett öppet sinne ökar chansen att man blir lycklig och harmonisk. Även en resa till Tjörn, för att hälsa på släktingar, kan då ge lika många och viktiga minnen som en resa till New York. Visst ser jag fram emot hösten konferensresa till Bodö och Nordkap i Norge. Men man behöver inte åka till sådan destinationer för att uppleva och skaffa minnen att hämta kraft ur.

Resande är en inställning till livet, mer än något annat.

New York. En studie i blått.

Efter en vecka i övre Norrland blir kontrasten, när jag återvänder till bilderna från New York, ännu större. Här ska jag försöka skildra världsstaden utifrån en blå färgskala, vilket var svårare än jag trodde. Men just därför kul och utmanande.

Gillar utmaningar, och att försöka se vardagen och verkligheten utifrån nya perspektiv. Då kan denna typ av övningar vara bra att ta till. Och att kasta sig mellan ytterligheter. I Norrland var det tyst, och glest mellan husen. I New York är bebyggelsen minst sagt förtätad.

Gult är den mest utmärkande färgen på själva staden och dess detaljer. Rött är också ett tydligt inslag, framförallt på de lite äldre husen. Blått är färgen som kommer från vattnet och himlen, som är närvarande överallt. Här en bild från "vår" tunnelbanestation. Även om New Yorks tunnelbana är sliten så ser den älskad ut, och det finns många fina konstverk nere i underjorden.

Husfasaderna speglar sig i varandra, och himlen ger allt en blåaktig ton. Speciellt om det är disigt.

Inte så himla mycket blått i denna bild kanske, men den symboliserar för mig förändring. New York är en stad stadd i ständig förändring. Det gamla byts ut av nyheter, som förfaller och får lämna plats för det nya. New York är inte, New York blir ständigt till. Det man ser är inte minnesmärken över fornstora dagar, det är förändring. Och det är en stad med stolta innevånare man möter, även om det på många håll är bedagat.  

Gratisfärjan till Staten Island är väl värd en tur. Inte minst för att få perspektiv på Manhattans skyline.

Wall Street är en turistfälla, men jag gillar ändå kontrasterna i de kvarteren. Trånga gator med gamla och nya höghus som knappt släpper ner något ljus till människorna som rör sig där nere. Och så är det, liksom hela New York, en levande miljö. Här bor och verkar man. Visst finns det på många platser mycket turister, men det finns också överallt stolta innevånare. Hjälpsamma innevånare! 

En promenad över Brooklyn bridge hör till en av de många obligatoriska sakerna att göra i New York. Finast är att vandra mot Manhattan. Jag vill slå ett slag för en lite annan rutt. Gå över Brooklyn bridge, från Manhattan till andra sidan, men ta Manhattan bridge tillbaka. Och vila fötterna i parken mellan brofästena.

Här blåser förändringens vindar snabbt. Och det som för bara tre år sedan var ganska nedgånget är nu gentrifierat. Just det är kanske inte så charmigt, men själva förändringen är fascinerande att se. Liksom Brooklyn bridge från den minst lika vackra bron Manhattan bridge som tar en rakt in i China town.

Madison square park hade i år ett konstverk som hette: Gult, rött och blått. Där väcktes idén till dessa bildserier.

Columbia University är fint och väl värt ett besök, högt uppe vid Manhattans västra kant. En kul iakttagelse är att man där har såväl egen sjukvård som polis.

Coney Island har för mig blivit sinnebilden för New York. Ända sedan jag såg filmen The Wariors har det (redan då) bedagade nöjesfältet lockat.

Uppe från Top of the Rock ser man både Empire State Building och Central Park.

Två veckor kvar på semestern. Detta året tog det lång tid att komma in i semesterlunken. Kände mig ganska blå, ganska länge. Nu, efter en vecka i Norrland känner jag dock att livet återvänder. Och minnena av New York hjälper mig att fatta att arbetsåret 2012/2013 är över. Till hösten, efter några veckor till av lugn och ro är allt annorlunda. Börjar så smått se fram emot det. Men, som sagt, än är det många dagar kvar att njuta av ledighet och återhämtning.

Blått år inte bara en färg. Det kan vara väldigt mycket mer. Om man tänker så på saken, och om man anstränger sig lite.

New York. En studie i rött.

Gult är den mest utmärkande färgen på New York, följt av rött och blått. Ska försöka visa det. Märker att bilderna med rött som tema inte blev riktigt lika bra, men de ger i alla fall andra ingångar till stadens själ, som jag uppfattar den.

Första kvällen. Middag på anrika John's pizzeria i The Village. Fast en äkta Italiensk New-York-pizza är minst lika god här hemma. Fast det var i New York som vår svenska italienska pizza föddes. Genuin mat kommer inte alltid varifrån man kanske tror.

På just denna plats (vid Union square) stod, förra gången jag var i New York, en staty av Andy Warhol. Denna gång stod detta konstverk där. Och tittar man genom hålet ser man huset (Decker building) som när det begav sig hyste Warhols legendariska The Factory. Idag är det en anonym affärslokal. Inget varar för evigt, och New York är en stad som inte vilar på lagrarna. Rastlös, ständigt på väg.

Mycket konst finns i gaturummet. Temporära utställningar. Som här i vackra Madison Square park.

Det finns många kyrkor i New York. En av världens största kyrkor finns där. Cathedral of Saint John the Divine.

USA är inte känt för att ha stenkoll på resten av världen, men New York skiljer sig på många sätt från resten av USA. New York är mer som Europa. Och denna gång hamnade vi mitt i protesterna mot frisläppandet av den som sköt Trayvon Martin, på Union Square. Fast detta är en bild på några andra som visar missnöje och som vill väcka opinion.

Gillar kontraster. När vädret blev bättre och värmen tryckande tog vi tunnelbanan till stranden vid Coney Island.

Förra gången fikade vi på det svenska konditoriet i Brooklyn, vars filial i The Village, här fångats på bild. 

Finanskvarteren är inte speciellt charmiga, men ändå dras man dit. För de höga husen, och för närheten till vatten. Inget land kan som USA bygga lastbilar, och många sådana blir det när det byggs som det görs just nu i New York. Och ska man ta bild på den berömda tjuren vid Wall Street, då får man vara där tidigt på morgonen, vilket man så klart inte är.

Bedagat och kontraster är två ord som för mig fångar mycket av New York.

Myllrande, tutande, liv och rörelse, är några andra karakteristika.

Syns inte så väl, och vi hann aldrig tillbaka för att se det färdiga resultatet, men detta är ett sandslott i vardande.

Till stadens ljudbild hör polis- brand- och ambulanssirenerna. Och särskilt stolta är brandmännen.

Och vad vore New York och USA utan den dryck som kan sägas fånga hela den amerikanska livsstilen? Som kontrast till bandmännens röda bilar.

Medelpunkten i mitt New York är Union Square. Mellan Times Squares affärskvarter och The Village. Och där ställer farmarna från New Jersey upp sina stånd. Närproducerat och ekologiskt. USA är inte bara skräpmat! Framförallt är inte New York bara skräpmat.

Myller, människor och massor med solbelyst tegel och skyltar i rött och gult.

Utsikten från hotellrummet.

En bild tagen i Brooklyn, som är väl värt ett besök!

China town växer så det knakar. Och det är som att komma till Asien. Bara kinesiska restauranger, kinesiska tidningar, kinesiska som talas och skrivs. Ändå är det väldigt typiskt New York. Alla får liksom plats och räknas. Fast det är så klart en sanning med modifikation. Fattigdomen och utslagningen är påtaglig, också. Det går inte att blunda för. USA är brutalt på många sätt. Samtidigt som man bryr och tar hand om varandra och sina gäster.

Det enda som finns kvar av det som en gång var Little Italy är restaurangerna, som mest är parodiskt italienska. Den italienska befolkningen har flyttat till New Jersey, som jag förstått saken.

Längtar tillbaka. Till kontrasterna, människorna och pulsen. Tröstar mig med att lyssna till den fina New York grove.

I'l be back!