En tvärsäker tvivlare och visionär

När jag uttrycker sådant jag vet, om saker jag undersökt, reflekterat över och anser mig ha koll på, uttrycker jag mig alltid försiktigt; eller det är i alla fall min ambition. Min syn på kunskap hämtar inspiration från Karl Popper och hans tanke om att vetenskapen inte bevisar något, den kan bara falsifiera. Det går att veta säkert vad som inte fungerar, medan alla vetenskapliga svar är mer eller mindre öppna och alltid preliminära och under förhandling.

När jag uttalar mig om vad jag på lika goda grunder anser mig veta INTE fungerar, är jag, av samma skäl och med hänvisning även här till Popper, däremot tvärsäker och har jag tänkt igenom saken och formulerat argument som håller är det svårt att övertyga mig om att jag har fel. Orsaken till denna skenbara inkonsekvens är att det är lättare att veta vad som inte fungerar, än att veta hur det är egentligen; helt enkelt eftersom verkligheten är beskaffad på det sättet.

Jag inser att jag uppfattas som stängd och arrogant av vissa och att jag som är en varm anhängare av samtalet talar mot mig själv när jag hårdnackat håller fast vid en falsifieringen. Den uppfattningen tror jag bottnar i att när jag tappar tålamodet när jag tvingas försvara det uppenbart felaktiga. Man kan tycka olika, men när jag identifierar ett uttalande bygger på en rasistiskt människosyn anser jag att jag som forskare har ett ansvar att påpeka detta samt visa hur och varför påståendet, förslaget eller vad det nu kan vara är problematiskt, nonsens eller rent felaktigt. När jag tänkt färdigt och har formulerat mig samt offentliggjort min ståndpunkt är den diskussionen vad mig anbelangar stängd. På anodan kan jag försöka förtydliga mig, men jag backar i normalläget inte och är inte särskilt intresserad av att lyssna på någon som försvarar det jag avfärdar, särskilt inte ifall försvarat inte pekar på något jag förbisett.

Texter där jag presenterar egna tankar, vilka ofta är hugskott och försök handlar inte om att leda något i bevis, utan just om att sätta igång samtal. Eftersom dessa texter är skrivna av en tvivlare, av en som sticker ut hakan och vill testa tankarna mot annan kunskap och utsätta dem för kritisk granskning, lyssnar jag alltid med respekt på invändningarna jag får, givet att de handlar om innehållet och inte är personangrepp eller försök till karaktärsmord.

Jag skriver texter och agerar i sociala nätverk först och främst för att lära mig saker, och i andra hand för att försöka påverka samhällsdebatten i en mer samtalande riktning. Först i tredje hand skriver jag för att sprida kunskap. Det är lärandet och utvecklingen av kunskap som är min drivkraft, inget annat. För mig är det förenad med mer lycka och tillfredställelse att övertygas om att jag har fel eller att det finns brister i mitt sätt att tänka, än att få bekräftelse på att jag tänker rätt och har något viktigt att säga.

Jag är visionär, samtidigt som jag är en tvivlare som bara vet säkert vad jag inte vet. Min kritik av målstyrning och kvalitetssäkring bygger på dessa utgångspunkter, som jag förvärvat genom åren i akademin. Samhället och kultur som är mina vetenskapliga verksamhetsområden. Det jag undersöker är, eller verktygen jag förfogar över är åtminstone skapade för att hantera, komplexa problem, inte komplicerade. Detta återkommer jag till ofta här på bloggen. Komplexa processer går inte att målsäkra och kvalitet är ett så pass vagt begrepp att det aldrig går att mäta på något entydigt sätt. Därför krävs visioner och ihärdigt arbete med att falsifiera påståenden. Kunskap utvecklas evolutionärt i en trial-and-error-process och den är aldrig definitiv, vårt vetande förändras i takt med att samhället och kulturen förändras. Och för att samhällsutvecklingen ska kunna bli hållbar och leda till att det blir bättre krävs att insikter om vad som falsifierats sprids snabbt, samtidigt som insikter om vad som fungerar möts med kritisk vaksamhet.

Tvärsäkerhet är bara ett problem om den rör sådant man anser sig veta. Om man vet säker att det som hävdas inte fungerar är det alla forskares plikt att påpeka detta, och det ser jag som motsatsen till arrogans. Kunskapen kan ingen kontrollera och för demokratin är den viktigare än medborgarna. Därför känns det viktigt att påpeka detta, särskilt här i valrörelsens slutspurt. Ingen kan vara säker på att det parti man röstar på kommer att (kunna) genomföra sin vallöften, men detta kan vi vara fullkomligt säkra på, att politiska förslag eller åsikter som bygger på antaganden som falsifierats kan och måste man överge, om man faktiskt värnar demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet. Den som väljer att lita mer på känslan än på forskningen utgör ett allvarligt hot mot allt det vi vant oss vid att ta för givet. Drömmare och visionärer som lyssnar på kritik och som ständigt modifierar sina visioner och förslag är något helt annat; det är så demokratin utvecklas, samhällets hållbarhet främjas och förmågan att härbärgera komplexitet och mångfald förbättras.

Om pedagogiskt upplagda läroböckers förödande effekter

Fortsätter tänka högt och resonera om skolan och rådande kunskapssyn; så som det tar sig uttryck i organiseringen av utbildning. Jag ser med bedrövelse på hur allt fler universitetskurser blir allt mer strömlinjeformade och hur utbildning allt mer handlar om genomströmning och fokus på mätbara resultat, vilket anses borgs för god kvalitet. Borta är artiklarna och böcker som gavs ut på olika förlag, böcker fyllda av olika tankar som främjade studenternas lärande genom att bjuda intellektuellt motstånd. Utbudet av läroböcker domineras idag av ett fåtal kommersiella förlag vars affärsidé är att producera stora upplagor till populära kurser som lockar många studenter, ju fler desto bättre. Och högskolorna tvingas hänga med och lägger av ekonomiska skäl ner kurser som lockar färre studenter. Mångfalden utarmas snabbt och från många olika håll, inte minst av det faktum att läroböckerna ofta är mer ekonomiskt motiverade produkter än verkliga hjälpmedel i det mödosamma arbetet med att utveckla kunskap och främja lärande

Det talas om att man borde använda skönlitteratur, men det är svårt att driva igenom och kräver mer resurser och engagemang än det finns tid och pengar för i det nuvarande, hårt ekonomiskt pressade systemet. Strävan idag är att få så mycket kunskap som möjligt för en så lång kostnad som möjligt, vilket tvingar fram böcker som är pedagogiskt upplagda och presenterar kunskapen på ett så lättillgängligt och intresseväckande sätt som möjligt. Böcker som inte innehåller inte lika mycket nyttig information eller som inte riktigt är på pricken i förhållande till kursernas allt mer detaljerade kursplaner försvinner av olika anledningar, särskilt om studenterna inte uppskattar dem. Trots att det finns massor av sådana böcker och även om deras långsiktiga kunskapsvärde är långt större.

Böckerna jag tänker på är böcker som inte produceras enligt enligt på förhand uppgjorda planer eller på beställning; böcker som kräver något av författaren och som utmanar läsaren intellektuellt. Böcker som inte fokuserar på fakta, böcker som skrivs av kritiskt drivna och tänkande människor som riktar sig till intresserade och reflekterande, kritiska läsare som vill lyssna, lära och utvecklas som just tänkare genom läsningen. En gång i tiden var texterna man läste ett av högskolans adelsmärken, det varden tydligaste skillnaden mellan högskolan och gymnasiet; en skillnad som idag blir allt mer otydlig. Den typen av böcker som man vill äga och som kan läsas med behållning även långt efter att man tagit sin examen ses idag indirekt som ett problem, eftersom dess upplägg och innehåll, dess avsaknad av tydlighet och stringens rimmar illa med NPM och offras därför av ekonomiska skäl. Inte uttalat, men tendensen över tid är tydlig. Jämför en litteraturlista från 1990-talet med en från idag, skillnaden är slående på många av kurserna som fortfarande finns kvar. Eller jämför utbudet av kurser då med idag; mångfalden har offrats för genomströmningens och lönsamhetens skull. Utbildning ses som en kostnad som ska hållas nere, inte som en långsiktig investering, och kundnöjdhet är målet man strävar efter. Det är outsägligt sorgligt för mig som bildningsivrare att tvingas uppleva hur vårdslöst kunskapen behandlas i dagens utbildningssystem. Snart sagt allt fokus ligger på (kostnads)effektiv produktion av mät- och jämförbara resultat och rättssäkerhet. Som om kunskap var en produkt och betyg och examina en rättighet?! Korrekt ska man självklart vara som lärare, liksom transparent i bedömningen, men utbildning i Sverige är gratis och målet är kunskap, vilket alltid och ytterst är individens eget ansvar. 

Kravet på rättssäkerhet hänger samman med tanken om genomströmning som kvalitetsmått och synen på betyg som objektiva mått på verklig kunskap. Betyg är dock resultatet av bedömning och bedömning är resultatet av tolkning. Jag som lärare har inte bett om den makt som ligger i examinatorsrollen, den innebär dessutom en massa administration och annat merarbete som tar tid och fokus från kunskapen jag utbildat mig för att förmedla och arbeta med. Det går inte att överklaga någon annans professionella bedömning, för om den är professionell bygger den på kunskap och beprövad erfarenhet. Som bedömare har jag ju fått det underlag jag har fått och det är utifrån det jag gör min bedömning.

Återkommer till frågan som jag ännu inte fått något tillfredsställande svar på: Varför avskaffar vi inte betygen och inför inträdesprov? Det skulle tvinga alla som är och verkar på högskolan att fokusera på det vi alla sägs vara där för, men som vi i praktiken och av rådande organisering och regelverk allt mer hindras ägna oss åt; kunskap och lärande, som är dynamiska kvaliteter som ingen annan kan gå i god för eller garantera. Jag ser böckerna som sätts i händerna på studenterna som nyckeln till kunskapsutveckling och ett sätt att främja en annan utveckling rörande kunskap i vårt land. Dagens superpedagogiska läroböcker må passa in i högskolans ekonomiska struktur, men går på tvärs mot dess intellektuella. Och när många studenter köper många böcker från ett fåtal förlag utarmas även bokbranschen. Små förlag kunde tidigare leva på en minde men trygg försäljning av olika böcker och hade råd att betala fler författare bättre. Idag anlitar de stora förlagen ett fåtal storsäljande läroboksförfattare som tjänar massor med pengar; det är så klart bra för förlagen och för författarna, men är det bra för kunskapsutvecklingen i vårt land? Det är den avgörande frågan, menar jag, och den bör vi ta på största allvar och reflektera över mycket mer.

Är den växande populismen ett tecken på en misslyckad skol- och utbildningspolitik?

Det absolut viktigaste som jag lärt mig genom åren och under min bildningsresa är att kunskap är svårt, oerhört svårt. Kunskap är en ömtålig, mångtydig, föränderlig och därför alltid högst osäker kvalitet. Kunskap är ingenting i sig själv, den är snarare ett verktyg som behövs för att leva ett bra liv och bygga ett hållbart samhälle. Kunskap är inte samma sak som fakta, det vet de flesta idag, men förståelsen för vad kunskap är och kan användas till är generellt sett dålig; inte ens våra folkvalda politiker med ansvar för utbildning och forskning vet och förstår. Många har en uppfattning och uttrycker sig säkert om kunskap, men det i sig är ett tecken på att okunskap och bristande förståelse.

Projektet att standardisera, målsäkra och evidensbasera undervisningsmetoder och utbildning bygger på en felaktig uppfattning om vad kunskap är, och försöken att effektivisera utbildning är direkt förödande för samhällsutvecklingen. Vårt nuvarande sätt att se på kunskap och planera utbildning, för att tillgodose samhällets behov av kunskap, är med andra ord kontraproduktivt. När problemen hopar sig står man handfallen och eftersom det saknas förståelse för vad som är problemet och vilka åtgärder som skulle kunna lösa dessa införs mer av samma, för att ansvariga känner sig tvingade att visa handlingskraft. Hellre än att göra något man verkligen tror på och kan motivera med stöd i befintlig kunskap, föreslår man åtgärder som man "vet" fungerar, utan att bry sig om hur man "vet".

Vi är inte mer än människor och jag anklagar ingen för något här, jag försöker förklara vad jag vet om kunskap samt hur människor fungerar. Kunskap är skolans primära uppdrag. Fast teori och policy är en sak och utbildningens praktik, det som händer i klassrum och föreläsningssalar mellan elever/studenter och mellan lärare, något helt annat. Kulturen som växer fram mellan människor och som idag allt mer bortses från, eftersom det inte går att nå säker, evidensbaserad kunskap om den, spelar en avgörande roll för kvaliteten och användbarheten på den kunskap som skolan och den högre utbildningen leder till. Det utvärderas, mäts, kontrolleras och produceras resultat som aldrig någonsin förr i mänsklighetens historia. Samtidigt växer det fram populistiska rörelser och väljer många att avfärda den kunskap som forskare och andra insatta presenteras. Och dessa problem försöker man lösa med till exempel undervisning i källkritik, det vill säga mer av samma av det som försatt oss i den prekära situation vi nu befinner oss i. Jag blir allt mer övertygad, särskilt efter att stuckit ut hakan i sociala nätverk och debatterat samhällsfrågor här inför valet, om att den växande populismen och kunskapsresistensen är ett tecken på en misslyckad skol- och utbildningspolitik.

Det är på allvar nu och ska problemen kunna åtgärdas och utvecklingen vändas krävs insikt om följande: Kunskapsföraktet som sprider sig i samhället är den okunniges, den oengagerades och den ointresserades vapen, lika förödande för demokratin, samhället och den långsiktiga hållbarheten som atombomben, liksom för övrigt lika svår att värja sig mot. Mer eller säkrare kunskap, evidensbaserade utbildningsmetoder, källkritik eller någon annan av alla de lösningar som presenteras idag, av självutnämnda experter som backar upp sina påståenden med forskning, leder till att föraktet för kunskapen ökar och problemen förvärras. Förståelsen för vad kunskap är, hur den fungerar och vilka styrkor och svagheter den har, är generellt sett dålig i samhället som helhet. DET är problemet, inte den postmoderna insikten om att kunskap och makt händer samman samt att makten bygger mer på känslor än på intellekt och därför ständigt övertrumfar kunskapen.

Att Trump skulle väljas till president i USA hölls för osannolikt av många högt utbildade och kunniga människor innan han faktiskt valdes. Och trots att SD här hemma lockar många väljare och populismen seglar i medvind resonerar man på samma sätt här hemma, i alla fall nu, innan valet. Faktum är dock att det går att göra väldigt mycket utan kunskap, vilket Trump och andra i praktiken har visat. USA rasade inte samman, på gott och ont. Fast på sikt, eftersom Trump förnekar den samlade forskningens insikter, spelar mänskligheten ett högt spel genom att inte placera kunskapen i centrum för politiken. Jimmy Åkesson visar dagligen och stundligen förakt för kunskap, och hans anhängare ger honom mandat att fortsätta. Granskande journalister och programledare försöker så gott de kan att ställa honom mot väggen, och övriga partiledare plockar gång på gång poänger genom att få honom att framstå som den okunnige och ignorante människa han är. Och precis detta tilltalar den växande skaran av människor som idag inte värdesätter eller bryr sig om kunskap. Detta är ett allvarligt problem som Trump, SD och andra populister slår mynt av, och som resten av samhället står handfallna inför. Jag ser en livsfarlig uppgivenhet sprida sig, som är potentiellt förödande för samhället, klimatet och livet på jorden. Inte i det korta loppet, men på lite längre sikt.

Skillnaden mellan hur man resonerar om det handlar om ens egen hälsa och om det handlar om samhället eller politik, det allmänna är slående. Visst finns det många som röker trots att man brukar säga att den enda sak som världens samlade läkarkår och forskare är helt överens om är att rökning är skadligt för hälsan, trots att man vet att det är farligt; men ingen utsätter sig vanligtvis, medvetet för fara om ens liv eller den egna hälsan står på spel. Om det istället är samhället som står på spel kommer saken i ett HELT annat läge. Då resonerar man på helt andra sätt och många låter uppenbarligen känslan styra och väljer att lyssna på de som säger vad man vill höra snarare än vad forskare eller andra säger. En enskild polis som lägger ut en film på YouTube där hen talar om hur det verkligen är, litar den som är övertygad om att Sverige står inför en systemkollaps och som vill att andra ska känna som en själv, mer på än den samlade poliskårens kunskap om läget. Kritik mot åsikten eller belägg för motsatsen avfärdas, eftersom man "vet" hur det är. Även stora, internationella jämförelser mellan olika länder, som bygger på den bästa vetenskapen som finns tillgänglig och som visar att Sverige är ett relativt sätt säkert land viftas lättvindigt bort. Och eftersom många tänker och agerar på detta sätt ökar känslan av att man har rätt.

Hur mycket det än oroar mig och hoppas att det inte blir så skulle jag inte bli förvånad om SD blir största parti eller om Trump väljs för ännu en period. Den kunskap jag har om kultur och kunskap indikerar att det är högst troliga scenarier. Jag säger absolut inte att jag vet att det blir så och lovar att inte säga, vad var det jag sa, om resultatet blir det jag befarar. Framförallt ger jag inte upp, utan kommer ännu mer ihärdigt att försvara KUNSKAPENS primat. Det är dock ett flerfrontskrig, vilket jag försökt visa här. Det handlar inte om en strid mellan vi som tänker rätt och de som tänker fel, och mer samt säkrare fakta som talar för det sanna och rätta är heller inte rätt väg att gå.

Kunskapens egenvärde behöver återupprättas i samhället, och en helt annan ödmjukhet inför kunskapens ömtålighet samt dess inneboende osäkerhet och föränderlighet måste implementeras i politiken. Skolan behöver befrias från den press verksamheten idag utsätts för från så många olika håll; politiker, riskkapitalister och allmänhet. Förväntningarna på skolan och den högre utbildningen är orimliga och kunskapsfrånvända. Insikterna som finns inom humaniora, om hur människor fungerar, om kunskapens karaktär samt relationen mellan makt och kunskap, behöver tas på allvar. Om, säger om, vi VERKLIGEN vill möta problemen som vi som samhälle idag står inför. Det finns inga enkla lösningar; däremot finns det gott om experter som säger sig sitta inne med sådana. Det är KUNSKAP som behövs, men för att kunskapen ska bli användbar krävs att den behandlas med vederbörlig respekt och tillåts komma till sin rätt. Bara så kan man få med sig alla och bjuda in till samtal. Det är totalt meningslöst att "ta debatten" med populister och kunskapsförnekare, men genom att samtala med oliktänkande lär man sig förstå hur de resonerar och hur ens egna kunskaper och argument bemöts och står sig.

Klyftorna måste minskas i samhället och kunskapen behöver placeras i centrum. Det är ingen lätt uppgift, men det finns ingen annan råd, och bara för att det är svårt betyder inte att det är ett giltigt argument för att resignera och låta bli att försöka. Konsekvenserna av våra samlade tankar och handlingar får vi hur som helst leva med, och i efterhand går det inte att ställa någon till svars. Detta vet vi, så det är inte kunskap som saknas; det är en annan syn på kunskap som behövs.

Kulturens blandning av lögn, sanning, känslor och intentioner av olika slag

Läser med stort intresse och uppskattning Leif G W Perssons senaste bok, Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv, där han med ett målande språk berättar om och reflekterar över sitt arbetsliv. På sidan 86-88 finner jag ett citat som fångar mig; det handlar om lögn och sanning och visar hur svårt det är för oss människor att hantera dessa mänskliga och kulturella kvaliteter, som jag vill se det som. Vi strävar efter sanning, men så kickar känslorna in. Alla vill veta, men när svaren man får går på tvärs mot hur man önskar eller trodde att det var slår många bort dem eller ifrågasätter budbäraren och håller fast vid den tidigare uppfattningen, vilket är särskilt lätt att göra om hela ens livsfilosofi byggts på villfarelsen. I USA har man en president som upphöjt detta sätt att förhålla sig till sanningen till praxis och i vår svenska riksdag sitter ett parti som mycket väl kan bli det största partiet i årets val som uttalat väljer att lita mer till känslan än till forskningen. Detta är ett allvarligt samhällsproblem som demokratin är allt för bräcklig för att kunna hantera. Vi som väljer att följa kunskapen har därför ett ansvar att göra vad vi kan för att inte samhället ska urarta och anta formen av en destruktiv twitterstorm där rena lögner, halvsanningar, antaganden och fakta blandas till en mix som är hart när omöjligt att bringa reda i.

Leif G W (eller bara G W), som han kallas i folkmun, har under sitt (arbets)liv tillägnat sig djupa kunskaper och rika erfarenheter av människors syn på och förhållningssätt till lögner. Han skriver:

Samtidigt måste man vara klar över att det där med sanning och lögn är en komplicerad historia och långt ifrån alltid detsamma som sant eller falskt i den där vanliga objektiva mänskliga meningen som låter sig prövas utifrån sådant som omger oss och som vi kan värdera med hjälp av våra sinnen. Att hävda att någon ljuger är således ett ofta missbrukat uttryck. Ett vanligt skäl till att folk påstår något som inte stämmer med verkligheten är således att de missuppfattat saken. Inte att de mot bättre vetande skulle ha beskrivit den på ett avsiktligt missvisande eller felaktigt sätt. Med den vanliga lögnen är det dessutom så att den är vit till färgen och oftast används för att spara tid eller för att inte i onödan såra en annan människa.

Alla ljuger, mer eller mindre frekvent. Samhället och det sociala livet skulle aldrig fungerar om vi inte agerade på det sättet. Problemet är alltså inte att det sliras på sanningen, problemet är att så många utgår från att det går att skilja lögnare (som alltid ljuger) från sanningsägare (som aldrig gör det), samt att kunskapen och dess komplexitet inte beaktas och behandlas med mer respekt. På sociala medier påstås det saker hela tiden, och anklagelserna om lögner är ett sätt bland många att försöka så tvivel och misskreditera. Det talas om källkritik, men ingen har idag tid att stanna upp och reflektera; därför kan de verkligt farliga, de som ljuger med uppståt och som har en agenda, verka så att säga under radarn och påverka opinionen. Nazisterna i NMR arbetar systematiskt med lögner och blandar konsekvent dessa med dåligt underbyggda påståenden, halvsanningar och vederhäftiga fakta, till en samhällsomstörtande brygd vars konsekvenser de skyller den för tillfället och allmänt sett mest ifrågasatta etniska grupperingen i samhället, som beskylls för alla problem. Leif G W, visar här på sitt underfundiga sätt hur enormt svårt det är, detta med lögner och sanningar.

Fast ibland är det svårare än så men eftersom jag inte vill ge mig in på några svårare filosofiska diskussioner ska jag nöja mig med att visa vad jag menar med hjälp av ett enkelt exempel. Antag att du påstår något trots att du är övertygad om att det du säger inte är sant. Låt oss för enkelhetens skull även postulera att du gör det utifrån ett ont uppsåt. Du ljuger för att jävlas med någon, helt enkelt.

Låt oss slutligen anta att det visar sig att du fått även din lögn om bakfoten och att det du sa faktiskt var sant i den där vedertagna meningen. Uppstår då frågan hur vi ska förhålla oss till en sådan som du som inte ens klarar av att skilja sanning från lögn och sant från falskt på det viset. I moralisk mening är du ju en lögnhals, kanske till och med av den allra värsta sorten, trots att inte ett falskt ord kommit över dina läppar.

Moral och etik är något vi behöver tala om MYCKET mer. Liksom med kunskap är det så med etik och moral att det saknas givna svar. För att kunna hantera samhällsetiken krävs en kollektiv, väl utvecklad förmåga att se, förstå och hantera just det som G W skriver om i citatet. Det krävs ödmjukhet, och allt tal om och all idealisering av starka ledare som pekar med hela handen och driver igenom förslag som vilar på en solid grund av sanning måste överges. Sanningen är liksom Gud transcendent, den ligger oftast bortom det sinnliga, åtminstone om frågan rör samhället eller kulturen. Skiljelinjen mellan människor går inte mellan lögnare och sanningssägare, utan mellan moraliskt kompetenta som förstår och förhåller sig ödmjuka inför kunskapen som finns, och de som väljer att gå på känsla ifall föreliggande fakta inte stämmer med den bild de har av verkligheten. Inte minst därför är debatten så enorm förödande; den underblåser utvecklingen av det senare och förhindrar kunskapen från att placeras i centrum för demokratin, samhällsbyggandet, politiken och människors vardag, på nätet liksom in real life.

Själv brukar jag vara försiktig med att påstå att någon ljuger. Det stora problemet i det sammanhanget är nämligen inte alla lögnare av varierande dignitet utan alla vanliga, hyggliga, hederliga och ärliga människor som hela tiden säger saker som inte är sanna. Ibland är det svårare än annars. Starka känslor, konflikter, hat lika väl som kärlek är nämligen usla garanter för att kunna skilja sanning från lögn och sant från falskt. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Klarade vi av det skulle vi ju inte längre vara människor som kunde mätas med mänskliga mått.

Det där sista är viktigt. Kraven på sanning klarar människan inte av att leva upp till, det gör oss alla omänskliga och banar väg för motsatsen. Sanningen i sig kan aldrig skydda oss från rasism och främlingfientlighet, den är till sin grundstruktur just en sådan totalitär eller territorialiserande tendens i kulturen som Deleuze och Guattari utvecklat filosofiska verktyg för att hantera. Problemet med sanningen är att den liksom marknaden och kapitalismen är amoralisk; den är inte omoralisk, och skillnaden är avgörande. Avsaknad av moral är inte samma som omoral, liksom avsaknaden av bevis inte är bevis på avsaknad. Kunskap, liksom kultur, kräver av oss människor, ifall vi vill lära oss och bli bättre på att hantera den dyrbara med ömtåliga demokrati som är en förutsättning för vårt samhälle, en väl utvecklad, kollektiv moral. Och moral handlar inte om rätt eller fel, utan om förmågan att hantera komplexitet i vardagen, om ödmjukhet och medmänsklighet.

Vad våra minnen anbelangar är de offer för en ständigt pågående massaker på vårt medvetandes slagfält alldeles oavsett våra ideliga försök att rädda livhanken på dem. 

Det var inte bättre förr, även om det KÄNNS så. Och vilket förr är det man talar om? Är SD och andra överens, eller spelar det kanske ingen roll i kampen för ett etniskt homogent Sverige där medborgarskapet är villkorat och ständigt under förhandling och där alla som inte är med anses utgöra ett hot mot den sittande regimen? Jag har inga svar på dessa frågor, men jag tror som G W att vi alla är människor och att det mänskliga är lika inkomplett och skört som kunskapen och demokratin och därför kräver omsorg.

Klimatet är just nu den allt överskuggande och absolut viktigaste frågan, och även där handlar det till stor del om en kamp om sanningen. Trots att världens samlade forskare med kunskaper på området i princip är överens, väljer många att gå på känslan. Jag ser klimatfrågan som en moralisk fråga om fördelning av resurser, och det handlar om förutsättningar för liv på jorden. Med vilken rätt agerar människan kortsiktig, vårdslöst och i eget intresse med jorden och därmed riskerar alla andra livsformer? Kulturen och samhällsbyggande, liksom kunskap är en fråga om etik och moral, mer än någonting annat. det handlar mer om hur vi bemöter varandra och hur vi förhåller oss till kunskap, än om det som sägs är en lögn, halvsanning, villfarelse, känsloyttring eller fakta. Framförallt handlar det om vår GEMENSAMMA framtid, i samhället och på jorden.

Jag tillhör den generation som kan göra skillnad

När jag gick i skolan på 1970-talet levde runt fem miljarder människor på jorden. Idag närmar sig jordens befolkning det dubbla antalet, med stormsteg. Det är ett faktum som ingen kan förneka och som alla måste förhålla sig till eftersom det får långtgående konsekvenser för jordens samlade befolkning och livet på jorden.

Om alla vill äta lika mycket kött, äga lika många saker och resa lika långt och mycket som vi här i Sverige anser vara normalt och rimligt går kalkylen inte ihop sig. Jag försöker göra vad jag kan, äger ingen bil och äter inget kött. Jag känner mig allt mer tveksam till att flyga, källsorterar och handlar ekologiskt. Ändå lever jag, enligt ett av de test som finns på nätet, som om det fanns 2,5 jordklot. Det i kombination med sommaren som vi nu sakta lämnar bakom oss har blivit till en ögonöppnare för mig. Jag trodde min påverkan var mindre, fast egentligen visste jag ju att så inte var fallet; trots åtgärderna jag vidtagit. Och även om alla minskar sin klimatpåverkan kommer befolkningsökningen i sig att bidra till en generell ökning, som jag vill vara tydlig med och påpeka att ingen enskild bär skuld för. Jordens befolkning som helhet har dock ett ansvar för den samlade påverkan som mänskligheten utsätter jorden och atmosfären för.

Jag skriver detta för att dela med mig av mina tankar, erfarenheter, farhågor och förhoppningar. Andra får göra och tänka som de vill, men det vi gör spelar roll och leder till konsekvenser. Från detta fact of life kommer ingen av oss undan, inte ens den mest inbitne förnekaren. Vårt ansvar, menar jag, står i proportion till våra möjligheter att göra något, samt vilken makt och inflytande man har. Donald Trump och Stefan Löfven har ett större ansvar än jag, och jag har ett större ansvar än den fattigaste hälften av befolkningen, i kraft av att jag bor där jag bor. Våra tankar och handlingar, sammantaget; kulturen vi skapar tillsammans, utgör vår gemensamma förutsättning för framtiden. Inte alla kan, vill, har råd, vet eller förstår tillräckligt mycket för att göra något. Fast ingen som lever i Sverige kan svära sig fri eller säga att man inte visste. Och jag har bestämt mig för att göra vad jag kan. Jag gör det för att kunna se sig själv i spegeln sedan, för att kunna säga till mina barnbarn att jag i alla fall försökte. Alternativet vore att leva i förnekelse, vilket jag som forskare, lärare och kunskapsintresserad vägrar göra. Även om det är hopplöst svårt väljer jag att försöka, och trots att det finns de som hävdar att vi inte vet säkert att människan påverkar klimatet. Som sagt, var och en får göra som den vill, men jag tänker inte låta bli att göra vad jag kan för att slippa ta ansvar.

Ibland sägs det att vad vi i Sverige gör inte spelar någon roll; vi är ett litet land och om vi höjer skatterna här eller ställer om vårt samhälle kommer det inte att märkas i det stora hela. En lockande men farlig tanke, för det går alltid att dela upp och avgränsa, går alltid att resonera som så att vad jag gör spelar ingen roll. Det är så förnekelsen fungerar och kunskapsresistensen tar sig uttryck. När det handlar om att uppfinna förklaringar till varför man INTE ske eller behöver göra något är kreativiteten gränslös, alla har sina legitima skäl. Fast när det kommer till saker man faktiskt kan göra svarar påfallande många och driver vissa politiker en linje som går ut på att det inte går, fungerar eller spelar någon roll. Det stör mig, men jag försöker att inte dras ner och gå under av pessimism. Om inte efter denna sommar, så förr eller senare kommer bara den mest hårdnackade, kunskapsförnekande egoisten att med hedern i behåll kunna stå fast vid övertygelsen om att människan inte påverkar klimatet och därför inte behöver göra något. Sent ska syndaren vakna, är ett välbekant ordspråk. Liksom för övrigt; man saknar inte kon förrän båset är tomt. Om insikten kommer för sent, och risken finns att det redan är för sent, kanske vi tvingas till drastiska förändringar. När havsytan stiger och världens största städer ligger under vatten, och när den odlingsbara ytan krymper, samtidigt som världens befolkning ökar, krävs inga stora förändringar för att det sammantaget ska ge upphov till drastiska och förödande konsekvenser för livet på jorden och allt det vi vant oss vid att ta för givet.

För den uppmärksamme läsaren av Flyktlinjer står det klart att jag här än en gång skriver om den fundamentala skillnaden mellan komplex och komplicerad. Kultur, klimat, samhällen, politik och livet på jorden är KOMPLEXT. Och det som är komplext går inte att målstyra eller kontrollera. Slumpen spelar roll och vi människor är i förhållande till jorden och klimatet små, försvinnande små och obetydliga. Antropocen, som detta också handlar om, är den samlade effekten av allt som alla människor som någonsin levt och lever på jorden har gjort, gör och kommer att göra. Den kraften är ENORM, och den växer för varje dag som går; ökningstakten växer dessutom när befolkningen och efterfrågan på varor och produkter ökar.

Som sagt, gör som du vill, men tänk på att ingen av oss kommer undan konsekvenserna av våra handlingar. Om fyra år är det val igen, då vet vi med säkerhet mer. Fast väntar vi fyra år eller på säkrare bevis gr tiden, och rätt som det är är det försent. Om/ när klimatet når en så kallad tipping point accelererar inte bara hastigheten utan även hastigheten på ökningen. Jag och du tillhör den generation som bidragit starkt till förändringarna, men vi har idag kunskap och kan göra något. Jag har bestämt mig för att försöka, och ska göra vad jag kan och förmår, det är det enda jag har kontroll över. Mitt liv kommer kanske att bli krångligare, men det jag värdesätter mest: att läsa, att samtala och uppleva livet tillsammans med nära och kära, har ingen som helt klimatpåverkan. Jag gör det inte för min egen skull, jag gör det för mina barn och barnbarns liksom för livet på jorden, samt inte minst för att slippa säga sedan, om och när läget är akut, att jag inte visste och därmed framstå som en fullkomlig idiot inför mig själv och andra.

En årligen återkommande mardröm

Omställningen från semester till arbete påverkar mig (och alla andra också, så klart) olika varje år. Det handlar inte bara om en förändrad dygnsrytm eller att jag måste underkasta mig arbetslivets olika rutiner eller att semesterns frihet tas ifrån mig. Det där har jag inga problem med. Jag trivs med växlingarna mellan ledighet och arbete och vill arbeta, gärna mycket. En sak vänjer jag mig dock aldrig vid och har jag problem med varje år, och det tar sig lite olika uttryck. Det jag tänkte skriva om och reflektera över här är den (i princip) årligen återkommande mardröm drabbar mig och som ser olika ut men som alltid handlar om samma sak; en diffus känsla av att vara jagad, att inte hinna med, att ligga steget efter eller inse att jag ska göra något jag inte är förberedd på.

Det som gör att jag vill skriva om den där mardrömmen är att den lite ändrat karaktär med åren, och det tror jag handlar om att arbetet ändrat karaktär. I början av min lärargärning handlade mardrömmen om att hantera alla intellektuella krav som arbetet ställde på mig och som jag var osäker på om jag skulle klara av att leva upp till. Jag kände mig som en bluff och det blev extra påtagligt just i omställningen mellan semesterns frihet när jag gick från en tillvaro där jag kunde tänka helt i egna banor och en tillvaro där jag tvingades inordna mitt tänkande i den akademiska mallen. Då var det min egen förmåga jag tvivlade på och behövde bearbeta.

Efter några år, och särskilt när jag flyttat in i känslan av att jag faktiskt är lärare och forskare och att jag har vad som krävs för att klara arbetet, trodde jag nog att den där mardrömmen skulle klinga av och att omställningen skulle bli enklare. Så blev det nu inte; mardrömmen fortsatte återkomma och den handlade allt tydligare om det rent fysiska obehaget jag känner av att tvingas utföra meningslösa sysslor, bara för att det är så reglerna ser ut. Just den känslan blir värre för varje år som går, den ökar i takt med att mina kunskaper fördjupas och erfarenheten ökar. Jag tycker inte jag som akademiker ska behöva vänja mig vid att mitt arbetsliv innehåller allt fler sådana inslag och allt mindre av forskarens frihet. Fast det har tagit många år att komma till just den insikten, och genom åren har jag tvingats hantera den där mardrömmen.

Under semestern är jag fri, men det innebär inte att jag slutar tänka eller bry mig. Jag kopplar i princip aldrig av från mitt arbete, i alla fall inte helt och hållet. Det ser jag som något positivt, förutsatt givetvis att arbetet är just så intellektuellt som jag anser att arbetet som forskare och lärare på högskolan ska vara. På sommaren och under semestern tänker jag på andra saker, tar mig an mer komplexa frågor och räds inte för frågor som ligger bortom min kapacitet. Det svåra har jag aldrig haft problem med, det är det enkla, det rutinartade; inslagen i (arbets)livet som man förväntas automatisera som jag har problem med. Att inordna sig och anpassa mig har jag aldrig haft problem med, det är när jag inte kan eller får göra det som ska göras på mitt sätt som känslorna av obehag växer på mig. Och den känslan har blivit mer påtaglig med åren.

Detta år väntar jag fortfarande på den där mardrömmen. Kanske har arbetslivets krav och måsten ännu inte kommit ikapp mig, eller också har jag lärt mig hantera omställningen bättre; jag vet inte, men mardrömmen har ännu inte drabbat mig. Detta skrämmer mig lite och ger upphov till en helt annan oro. Tänk om det är så att förhållandena håller på att skifta, tänk om arbetslivet har blivit så pass reglerat och friheten kringskurits så pass mycket att det nya akademiska normala handlar om att producera standardiserade resultat efter principen ju mer och snabbare desto bättre. Tänk om det omvända gäller, att jag lever mardrömmen och bara är fri i drömmen? Slår ifrån mig den tanken omgående och byter spår samt fokuserar på vägar fram istället.

Något säger allt detta, om arbetslivet, inte bara det akademiska, tänker jag. Därför delar jag med mig av mina tankar. Vad det betyder vet jag inte och det finns heller inte ett enda svar. Därför efterlyser jag här och nu liksom alltid mer av samtal och mindre av debatt. Fler behöver lyssna på andra; medmänsklighet håller på att bli en bristvara. Jag tror att en viktig bov i sammanhanget är den helt oproblematiserade synen på och övertygelsen, dels om att konkurrens alltid driver kvalitet, dels att effektivisering är synonymt med ansvarsfull förvaltning av alla typer av verksamheter. Jag ser inte samtalet som kungsvägen till rätta svar, att samtala handlar bara indirekt om det man samtalar om. Samtalet är ett sätt att leva, ett sätt att se på och förhålla sig till både kunskap och sina medmänniskor. Jag ser samtalet som ett slags modell för ett hållbart samhälle. Inte bara människor samtalar mer varandra, livet på jorden är sammanlänkat i ett komplext system som kan liknas vid ett slags samtal. Om vi väljer att se på förhållandena vi lever i på det sättet, vill säga. Samtalet som livsstil handlar för mig om att göra verkstad av insikten om att sanningen ligger bortom människans kunskapshorisont; det är ett sätt leva mer i nuet, tillsammans.

Om person- och uppgiftsorienterade tjänster

Jag tänker allt oftare på skillnaden mellan att vara bagare och att vara lärare och forskare; kanske för att den i början av min akademiska karriär var diametral och för att den med åren allt mer krympt. När jag arbetade som bagare vågade jag bara ta max två veckors semester i taget eftersom jag inte kände mig säker på om jag skulle orka komma tillbaka till jobbet igen ifall jag var ledig längre. Inte så att jag någonsin varit rädd för hårt arbete, långa dagar eller att behöva gå upp tidigt. Jag kände mig instängd och styrd på ett sätt som gick ut över det allmänna välbefinnandet i allmänhet och intellektet i synnerhet. Och när jag hittade in i akademin och kände mig etablerad där var det med en närmast euforisk lycka och frihetskänsla jag gav mig i kast med uppgifterna som låg framför mig. Som forskare och lärare kunde jag utföra arbetet där och när samt på de sätt jag själv valde; det enda som betydde något var att jag höll deadline och att resultatet var bra.

Idag ser allt annorlunda ut, och förändringen som först gick långsamt har på senare år accelererat. Jag kan fortfarande arbeta där och i viss mån när jag vill, men ju mer meriterad jag blir och ju mer erfarenhet jag skaffar mig, desto mer styrd blir jag. Mina kunskaper (som bygger på både andras och egen forskning), och den beprövade erfarenhet jag skaffat mig betyder ingenting när de ställs mot akademins administrativa regler. Känslan av instängdhet som fick mig att lämna bageriyrket kämpar jag allt oftare med och det blir särskilt tydligt här i skiftet mellan semester och arbete. Jag trivs fortfarande med arbetet och under sommarens sex veckors ledighet har det byggts upp en längtan tillbaka till akademin. Fast det är det akademiska jag längtar efter, inte de allt mer detaljerade reglerna och alla administrativa system som förändras stup i kvarten. Det är inte alla möten som bara hålls för sakens skull och för att man ska kunna skriva ett protokoll om att man han haft mötet, för att kunna visa utvärderarna av verksamheten att man inte rullat tummarna.

En av anledningarna till att just dessa tankar upptar mig just nu är att jag började arbetet efter semestern med att läsa utvärderingen av det arbete som utförts, bland annat av mig, i det av VGR finansierade forskningsråd för interkulturell dialog. Utvärderingen gjordes av ett professionellt utvärderingsinstitut i Stockholm och redan innan semestern fick vi ett utkast till rapporten som vi fick läsa och lämna synpunkter på. Dokumentet var fyllt av missförstånd och felaktigheter, och metoden som använts (anser jag mig som forskare vara kompetent nog att bedöma) har varit schablonartad, vilket stör mig eftersom experterna som anlitats har utvärderat en unik forskningssatsning, inte en reguljär verksamhet. Jag kan inte skaka av mig känslan, dels av att utvärderarna inte förstått vad som utvärderats, dels av att det anlitade utvärderingsinstitutet levererat en produkt vars huvudsakliga syfte är att generera pengar till företaget. Och när jag läser följande rader växer tveksamheten över om jag verkligen ska fortsätta med uppdraget, trots att det varit något av det roligaste och mest meningsfulla jag ägnat mig åt under senare åt.

Utvärderingen visar att styrgruppen i stor grad har låtit FID själv formulera aktiviteter och verksamhet. Den styrning som FID har haft att förhålla sig till har fokuserats till att årligen ta fram en verksamhetsplan, en verksamhetsberättelse och förslag på budget. Styrgruppen har berett ärenden och sett till att beslut har fattats i politiska organ. Slutligen har FID självständigt fattat beslut om forskningsprojekt samt tagit ställning till vilka övriga aktiviteter som ska genomföras under verksamhetsåret. Forskarnas akademiska frihet är viktig och ska i framtiden vara kvar, men styrgruppen behöver i större utsträckning styra FID:s inriktning, prioriteringar och verksamhet för att säkerställa att det verksamhetsnära perspektivet i starkare grad finns med i genomförandet. (Mina fetmarkeringar).

Den akademiska friheten är viktig står det, men det faktum att uppdragsgivaren och finansiären av verksamheten faktiskt låtit oss arbeta självständigt, för att verkligen kunna agera som FORSKARE, ser utvärderarna som ett problem, och mer samt tydligare styrning (som medel att uppnå måluppfyllelse) är deras förslag till lösning. Om VGR tar utvärderarnas slutsatser på allvar, och det måste man ju göra eftersom man har betalat en ansenlig summa av skattebetalarnas pengar för att utvärdera verksamheten, betyder det i praktiken att forskningsrådet upphör att vara ett FORSKNINGSråd och istället förvandlas till just ett sådan professionellt utvärderingsinstitut som producerat utvärderingen av verksamheten. Ska jag kunna agera som FORSKARE och dra nytta av kunskaperna och kompetenserna jag skaffat mig genom åren i akademin är det mer ansvar och mindre styrning som krävs. Följaktligen förbereder jag mig på att avsluta mitt engagemang i forskningsrådet (som ändå bara finansieras till fem procent av min tjänst, resten av de 10 procenten som uppdraget omfattar utför jag på min kompetensutvecklingstid), vilket smärtar mig, för det har verkligen varit intressant och givande, och det har verkligen känts viktigt. Mer styrning betackar jag mig dock ifrån. För att man ska kunna agera som forskare krävs just den frihet och det ansvar som i rapporten pekas på som ett problem.

Forskning är en personorienterad och bagare är en uppgiftsorienterad, tjänst. Den största skillnaden mellan ett akademiskt arbete och ett arbete i tillverkningsindustrin är att ingen annan tar över ansvaret för eller utför forskares eller lärares arbetsuppgifter vid sjukdom och ledighet. När jag hade semester eller blev sjuk som bagare någon eller max några gånger varje år (det går inte att arbeta med mat om man har magsjuka eller influensa) kallades en vikarie in och när jag kom tillbaka tog jag bara över uppgiften igen. Inga arbetsuppgifter samlades på hög och när jag stämplade ut var jag LEDIG och FRI från alla arbetslivets krav och måsten. Den friheten uppskattade jag dock inte, eftersom jag vill arbeta. En av alla anledningar till att jag fann akademin så enormt befriande var just detta att jag hade det fulla ansvaret för utförandet och att jag allltid så att säga var mitt uppe i arbetet. Som forskare och lärare ser jag det som att jag tar ledigt när jag behöver, resten av tiden arbetar jag; och det passar mig, den jag är och hur jag fungerar som hand i handske. Fast så här efter semestern eller när jag någon gång på grund av sjukdom eller trötthet inte kan eller orkar utföra mina arbetsuppgifter samlas de på hög och får jobba ikapp, samtidigt som jag förväntas jobba med och uppfylla kraven som finns kopplade till alla nya arbetsuppgifter som hela tiden läggs till. Friheten som jag i början av min akademiska karriär välkomnade får mig idag att känna mig allt mer instängd. Och kraven på styrning som gör arbetet allt mindre akademiskt för varje år som går får mig att känna mig ännu mer instängd än jag kände mig som bagare.

Sensmoralen och mitt budskap är följande: Det handlar om två väsensskilda sätt att organisera två helt olika typer av uppgifter, och tas ingen hänsyn till detta går det ut över hälsan och välbefinnandet för den som ansvarar för uppgifterna. Om akademiker inte får vara frihet och känna tillit kan arbetet som utförs inte bli akademiskt. Det går inte att både styra och få del av högkvalitativ forskning; resultat får man alltid, men är det kunskap eller lärande man är ute efter finns inga genvägar eller quick fix. Alla försök att målstyra, kontrollera och effektivisera akademiskt arbete är dömt att misslyckas och det är djupt orättvist att lägga skulden för misslyckandet på lärarna och forskarna.