En skola värd namnet 2

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits om skolan i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den här som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen i främsta rummet.

Artikeln är lång och den innehållen en rad länkar till andra artiklar om den svenska skolan. Det blir alltså ett slags exposé över åren som gått och tankarna som format både skolan och samhället som skolan alltid är en del av. Brist på insikt om den aspekten ser jag som ett av skolans allvarligaste problem. Tydligast var det under Björklunds tid, när skolan med tvång, uppifrån, skulle reformeras på kort tid för att få verkligheten att stämma överens med utbildningsministerns karta. Så byggs inte en skola värd namnet. En skola värd namnet måste växa fram underifrån, ur djupet av samhället och mellan människorna som är samhället. Det finns inga genvägar eller snabba lösningar.

Felaktiga rättningar av nationella prov är en sak. År 2013 kom Skolinspektionen med sammanställningen ”Olikheterna är för stora. Omrättning av nationella prov i grundskolan och gymnasieskolan, 2013”. Där konstateras att avvikelserna mellan ursprungsrättning och omrättning är oacceptabla. En annan sak är förekomsten av det som i USA kallas teach to the test. SvD:s ledarskribent Sanna Rayman beskriver det så här: ”Eleverna får plugga gamla utgåvor av de nationella proven tills de kan deras utformning nästan utantill. /…/ Personligen tycker jag att det vore väldigt betryggande om de klarade just den sortens tester som inte föregås av snitslade banor.” (SvD 4/6 2014.)

Samma utveckling ser vi tragiskt nog även på högskolan. När genomströmning är en kvalitetsparameter som dessutom påverkar högskolans ekonomi skapas incitament att undervisa mot proven, och studenterna som är vana vid detta från grundskolan spelar med i spelet genom att kräva att få se gamla tentor. Det skrivs manualer och kursernas mål blir allt tydligare och differentierade. Det görs i kvalitetssäkringens namn, men går tydligt ut över skolans bindningsuppdrag. Och kunskapen utarmas. År från år är skillnaderna små, men över tid sker en glidning och i takt med att äldre lärare går i pension accelererar kunskapsraset, samtidigt som behovet av fler manualer ökar. När kvalitet ska säkras och mål ska garanteras blir det så här. Verklig kunskap är något annat. Verklig kunskap handlar om det man inte vet, och äkta lärande handlar om att lyfta sig över sin förmåga. Det fokuseras alldeles för mycket på måluppfyllelse, betyg och resultat för att en skola värd namnet ska kunna växa fram. Dagens skolpolitik hindrar med andra ord paradoxalt nog framväxten av en kunskapsskola, i kvalitetens och effektivitetens namn. En skola värd namnet förbereder eleverna för ett liv i ett samhälle och en framtid som ingen vet något om, för det finns inte ännu. En skola värd namnet ger eleverna verktyg att självständigt söka sig fram i okänd terräng. 

Pisa är ett osnitslat test. Nyss har niondeklassare inom OECD skrivit det och resultatet redovisas i december 2016. Testet är till för att utvärdera ett lands undervisning. Hur mycket kunskap och förmågor får eleverna med sig från grundskoletiden? Förmår de begagna dessa i sin vardag och i sitt framtida yrkesliv? ”Va?” tänker kanske några av er nu. Ja, en myt kring Pisa är att det mäter akademisk fakta och att den som lyckas på provet är den som papegojlikt kan upprepa instrumentellt inlärd sådan. Det är tvärtom, och överensstämmelsen mellan Pisas ramverk och svenska kursplaner är enligt Skolverket stor.

Förprov hålls och stora mängder data samlas in för att utesluta felkällor; Pisa är ett väl utformat test. Inte så att man blint kan lita på det eller se det som sanning. Vilka som gör det vet jag inte, men Malin Ideland, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, anklagar svepande folk (inga exempel nämns) för just detta i debattartikeln ”Skolan måste utbilda bortom Pisa-resultat” (Aftonbladet 9/4 2015). I den kritiskt granskande bloggen DN Debatt–betyg gås Idelands alla felslut föredömligt genom (10/4 2015).

Statistik ska tolkas försiktigt, men för svensk del räcker det med att ta tendenserna, som är tydliga, på allvar. Problemet i Sverige är motsatsen till det Ideland tror. Vi tycks oförmögna att tolka dataunderlaget som Pisa ger och som rätt använd kan förbättra skolans undervisning. Tyskland hade också en Pisa-bomb, om än med mindre krut i än vår. Medan vi gjorde det till en sport att skapa myter, ad hoc-resonemang och halmgubbar angående vårt resultat lyckades Tyskland bättre använda siffrorna för förändring.

Jag ser tecken på Björklunds sätt att tänka, han skyllde på allt och alla när verkligheten inte stämde överens med den karta som han menade gällde. Standardsvaret på kritiken mot besluten om reformer som togs i snabb takt för att vända den Atlantångare som Björklund menade att skolan är, var: Jag delar inte den bilden. Pisa är ett test som man kan säga en massa om, men faktum kvarstår, testet är det samma för alla. Och Sverige lyckas sämre. Att välja strategin att skylla på Pisa, på budbäraren, är att sticka huvudet i sanden. Så får vi aldrig en skola värd namnet. Pisa är ett test som man inte kan förbereda sig på. Jag drar mig till minnes min egen skolgång, som utifrån ett strikt betygsfokus var en katastrof. Jag gick ut med ett medelbetyg som låg under medel. Jag läste inga läxor och förberedde mig inte på några prov. Däremot var jag intresserad av kunskapen. Jag lyssnade på lärarna, läste tidningar och följde med i vad som hände i världen. Och när lärarna gav oss oförberedda läxförhör hände det mer än en gång att jag var bäst i klassen. Idag är jag docent. Som bevis på något fungerar anekdoten ingenting, men för mig är det ett exempel på att det inte alltid är bäst att fokusera på betyg och mätbarhet. Kunskapen finns oftast inte där vi tror, och som sagt, framtiden är öppen. En skola värd namnet måste fokusera på kunskap vars värde varar, inte bara kunskap som ger bra betyg och som går att mäta. Om lika mycket energi hade lagts på att verkligen skapa en kunskapsskola, istället för att skylla på Pisa, på lärarna, skolans organisering, flumskolan och så vidare, skulle Svensk skola kunna följa Tysklands exempel. Tyvärr gjorde vi inte så, och det gör vi fortfarande inte. Istället inför mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i, med resultatet att kunskapen utarmas i hela samhället. Betygen är bra och det som mäts och räknas följer planen. Det är bara det att kunskap är något som man måste förhålla sig ödmjuk inför. Lärande kan inte som resultat tvingas fram.

”Vetandets värld” i P1 har granskat Pisa i programserien ”Pisadoktrinen”. Ett felslut de begår är klander genom sammankoppling. Statistiken som provet genererar och tolkningar av provet som lobbyister genererar är olika saker, men granskningen skiljer inte på det. McKinsey & Company, ett amerikanskt managementföretag, har skrivit rapporter som har fått stort inflytande. Dessa sägs bygga på Pisa och kallas forskning, men har kritiserats hårt, bland annat av professor Frank Coffield vid Institute of Education vid University of London: ”Det finns inga bevis för att dessa speciella faktorer, som pekas ut som viktiga, är de som kommer att leda till framgång.”

Förstår ni vad som sker här? I stället för att fristående akademiker, till exempel personer som professor Frank Coffield, skriver rapporter (för den politiska makten) så hyrs konsulter in. Varför? Politiker vill utnyttja forskning till att legitimera sina ideologiska ståndpunkter. Två inflytelserika McKinsey-rapporter, ”How the world’s best-performing school systems come out on top” (2007) och ”How the world’s most improved school systems keep getting better” (2010) har en stumhet inför vad ett nationellt utbildningssystem är och vad det är till för.

Jag återkommer ofta till faran med akademisk inavel och världsfrånvändhet. När de som har makten använder sitt inflytande för att försöka anpassa verkligheten efter kartan eldas den utvecklingen på genom att göra bibliometri till ett kvalitetsmått. Det leder till att forskarna tvingas skriva allt fler artiklar om allt fler och allt mer smala frågor och områden som differentierar både kunskapen och akademin och skapar stuprör som försvårar möten över ämnesgränser. Inom akademins allt smalare fält ägnar sig forskarna allt mer åt att konkurrera sinsemellan om medel för att fortsätta verksamheten. Antalet artiklar växer lavinartat när allt fler tidskrifter uppstår eftersom det är en lönsam bransch. Jag får dagligen erbjudanden om att publicera mig i olika tidskrifter. Konsekvensen blir att allt fler kan skaffa sig stöd från forskningen i allt fler frågor, samtidigt som det blir allt svårare att värdera och granska kvaliteten i resultaten. Är det bara publicerat i en peer-review-tidskrift anses det sant, och stämmer resultaten dessutom överens med hur det känns är det närmast omöjligt att ifrågasätta saken eller ens samtala om rimligheten i resultaten. Beslut ska dessutom tas snabbt idag, snabbt, effektivt och till lägsta möjliga kostnad, vilket förstärker de negativa konsekvenserna och ökar risken att faktaresistens sprids i samhället, vilket riskerar att skolans redan idag absurda fokus på BETYG (istället för kunskap och lärande) förstärks. Helt i linje med rådande rationalitet. I det uppskruvade debattklimat som råder är det ännu svårare att skilja verkliga forskningsrapporter från beställningsverk skrivna av konsulter. Därför är jag för grundforskning och mot betyg, för att sätta kunskapen i centrum. Bara så kan en skola värd namnet skapas.

McKinsey tycks ha resonerat ”hur blir man bäst?” och vidare ”ja, hur blir ett företag bäst? Hm, gott ledarskap, entreprenöriella individer, bra varumärke och så vidare. Detta borde väl också vara skolans framgångsfaktorer?”. Rapporterna är selektiva i sina slutsatser och visar i för stor utsträckning vad de själva och deras uppdragsgivare vill tro. En flitig hänvisare till dessa två McKinsey-rapporter var Michael Gove, brittisk utbildningsminister i regeringen Cameron mellan 2010 och 2014. Goves ideal var Sveriges nyliberala skolsystem (tills det blev för pinsamt) och för det kunde han hämta visst stöd i dessa rapporter. Svenska politiker som drev genom marknadiseringen resonerade på ungefär samma vis som McKinsey-folket: att det goda utbildningssystemet ska utformas som ett företag.

New Public Management ... Fokus på ledarskap, entreprenörskap och varumärket. Det klingar bekant på något sätt. Den enda vägen fram handlar om måluppföljning och kvalitetssäkring, som ger oss fokus på det mätbara. Valfriheten lägger ansvaret på eleverna, och varumärkestänkandet förstärker "behovet" av utvärdering och rankingar. Skolan har på detta sätt integrerats i det ekonomiska systemet där allt bara handlar om pengar och resultat, i det korta perspektivet. Kunskap för livet, framtiden och samhällets långsiktiga hållbarhet går inte att mäta, så den kunskapen är det allt färre som bryr sig om. För att överhuvudtaget kunna fortsätta bedriva skolverksamhet krävs att man lydigt anpassar sig efter gällande regler, även om allt talar för att regelföljandet tar oss allt länge och längre bort från kunskapen och allt längre ut på ett sluttande plan.

Vad behöver vi göra? Vi måste värna bildningen, som är vårt enda halmstrå. Vi måste satsa på skolan, på en bildningsfrämjande skola, och på fri forskning med bredd och djup. Innehåll istället för yta, kvalitet istället för kvantitet. Klokskap och kritiskt tänkande istället för utantillkunskap. Alla vet, ändå blir det inte så? Alla förstår, om man bara ägnar frågan en stunds eftertanke och bemödar sig att reflektera lite. Det behövs inga exceptionella egenskaper för att inse att bildning är viktigt. Det är inte där det brister. Problemet är att det vuxit fram en kultur och ett tänkande som främjar pengar framför allt annat. Orsaken till att det blivit som det blivit är att vi kollektivt inte anser oss ha råd med det vi vet att vi behöver. Det är problemet! Det är frustrerande att se och förstå hur enkelt problemen skulle kunna undanröjas. Och det är provocerande att verka inom högre utbildning utan att kunna göra vad som krävs för att främja bildning. Det står illa till i den svenska skolan som helhet, och åtgärderna som föreslås förvärrar problemen.

Finner tröst hos Nietzsche (i en gammal bloggtext), men det gör samtidigt att frustrationen växer. För när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara blir jag nedstämd. Men hellre det än bitter. Hellre lyss till klokskap, än förfasas över dårskap. Jag ger inte upp. Så länge det finns liv finns det hopp. Och om ingen strider för bildningen dör den ut. Jag har ett ansvar, och jag tar det, av rent egoistiska skäl. För jag vill verka för en bättre värld, och för en skola och ett utbildningssystem värd namnet. Nietzsche visste, Nietzsche förstod. Lyssna, reflektera, lär och agera; det är mitt mantra. Citatet som följer är hämtat från Schopenhauer som uppfostrare, och det handlar om bildningens väsen.

[D]itt sanna väsen ligger inte dolt djupt nere i dig utan oändligt högt ovanför dig, eller åtminstone ovanför det som du vanligtvis ser som ditt jag.

 Allt för många letar allt för ihärdigt på helt fel ställen, när de söker sitt rätta jag. Det existerar inget sådant som mitt rätta jag. Sökandet är meningslöst, och förkastligt. Söker man på det sättet är man dömd till evig olycka. Det vet marknadsförare och kapitalister, tillväxtkramare och alla som söker pengar för pengarna skull. Ju mer man har och får av den varan, desto mer vill man ha och desto mer missnöjd blir man. Bildning är något man skaffar sig genom hårt arbete, ihärdig strävan och studier. Bildning kan bara nås genom hårt arbete och via tillägnande av kunskap och kritisk förmåga. Bildning är inget, den blir till i strävan och är ett mål som aldrig nås fullt ut. På samma sätt som det sanna jag som ekonomismen fått oss att söka efter och tro på alltså, men med den viktiga skillnaden att sökandet efter bildning ger något värdefullt och beständigt tillbaka. Ju mer bildning man skaffar sig, desto mer vill man ha, men inte för att man är missnöjd, utan tvärt om för att man får ett rikare liv. Det är skillnaden. Sökandet efter bildning ger mångfalt igen och i den insikten finns nyckeln till en skola värd namnet.

De som skänker dig sann fostran och bildning avslöjar för dig vad som är ditt väsens ursprungliga innebörd och grundelement, något helt igenom oåtkomligt för fostran och bildning, alltid svårtillgängligt, bundet, förlamat. De som fostrar och utbildar dig kan inte vara någonting annat än dina befriare.

En bildningsfrämjande skola kan bara leda adepterna till vattnet, dricka måste de göra själva. Bildande pedagogik kan bara förlösa den vilja som finns där från början, den kan aldrig ge något till den som inte vill ta emot. Det finns heller inga genvägar till bildning, bara en väg: Hårt arbete!

Och det är hemligheten med all bildning. Den förser dig inte med proteser, vaxnäsa, ögon försedda med brillor - tvärt, vad dessa gåvor kunde ge är bara en karikatyr på fostran.

Den skola som Björklund talade om och med en dåres envishet fortfarande propagerar för är en skola fylld av proteser och falska löften. En skola som ju mer man ägnar sig åt den, desto mindre sann kunskap får man, vilket Pisaraset är ett tecken på. En bildningsfientlig skola. Ju mer resurser man kastar in i ett sådant svart hål, desto dyrare blir det att i efterhand rätta till problemen. Bildning kan inte effektiviseras, kan inte skyndas på. Den växer fram när och där tiden och förhållandena är mogna. Bildning kan bara befrias hos den som vill och är beredd att göra vad som krävs, den kan inte prackas på någon.

Det är befrielse den är. Den röjer undan allt ogräs, allt grus, alla kryp som vill angripa plantornas späda groddar, den är strömmar av ljus och värme, ett kärleksfullt nattligt brusande regn. Den härmar naturen och tillber naturen när den är moderligt sinnad och barmhärtig. Den är naturens fulländning, när den förebygger dess grymma och obarmhärtiga anfall och vänder dem till goda verkningar, och när den drar en slöja över dess styvmoderliga sinnelag och sorgliga oförstånd.

Bildning är samhällets fulländning, om vi väljer att se på kunskap på det sättet, om vi förstå att inte blanda samman kunskap med information. En skola värd namnet kan inte tvingas fram, den växer upp och ut mellan oss alla och är en integrerad del av samhället. En skola värd namnet är inget som varken kan eller bör överlåtas på marknaden, för marknaden bryr sig bara om kunskaper som gynnar marknadens intressen. Vi måste alltså välja, för vi kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Utan samtal och eftertanke finns ingen kunskap

Samtal återkommer jag ofta till i mitt sökande efter vägar som leder till kunskap. Debatten tar död på all nyfikenhet och syftar mer till att få rätt än till att lyssna, lära och förbättra kunskap. Samtal handlar om att mötas för att lyssna och utmanas i sitt tänkande, inte om att sprida information eller lägga ut texten inför beundrade åhörare. Del fyra i SvDs artikelserie Kunskapens nya rörelser, handlar om samtal. Jenny Björkman (historiker och kommunikationsansvarig på Riksbankens jubileumsfond) skriver om The Conversation som en plattform för möten mellan akademin och det omgivande samhället och hon kallar den för: "En genialisk lösning på kunskapens kris." Och jag är benägen att hålla med.

Vi blir ledda in i en bakre hiss och får åka allra högst upp. Efter en promenad över taket öppnas en oansenlig dörr in till ett lika oansenligt kontor. Här, i tre ganska trånga rum, finns möjligen lösningen på kunskapens kris. I det största rummet trängs ett tiotal personer, skärmarna är uppallrade på pappershögar och aktiviteten är intensiv – vi kommer mitt i redaktionens morgonmöte.

Här, i Finsbury i centrala London, gör man The Conversation, en webbsida som varje dag levererar artiklar skrivna av forskare och avsedda för allmänheten. Bredden är imponerande. Artiklarna handlar om alltifrån dieter, jiddisch, Panama-läckan, USA:s presidentval och flyktingkrisen.

De anställda redaktörerna har ansvar för var sitt ämnesområde, och flera av dem har tidigare arbetat på välkända tidningar som The Guardian. De sitter på stor kunskap och har finmaskiga nätverk. Men det som gör The Conversation unikt, är just det faktum att det är forskare som själva skriver.

En plattform där tankar kan publiceras och möten kan uppstå alltså. Texter som skrivs av forskare men som redigeras av redaktörer, för läsbarhetens skull. Som jag förstår det handlar det inte om att presentera evidens för olika saker, utan om att sprida kunskap. Det handlar inte om information utan om underlag för intellektuella möten och tankebränsle som aktiverar mottagaren istället för att passivisera. Jag hade ingen aning om The Conversation men det låter onekligen hoppfullt.  

Artiklarna får ta plats och forskarna har möjlighet att bre ut sig. Det är ovanligt, men, har det visat sig, mycket attraktivt. The Conversation levererar därmed en tjänst som det finns ett akut behov av: gediget, trovärdigt innehåll. Sajten har hittat ett sätt att sprida kunskap utan att den snuttifieras, och den har tagit hjälp av modern teknik å ena sidan och de pågående strukturella förändringarna inom universiteten och i offentligheten å den andra (se tidigare artiklar i denna serie).

The Conversation bekostas av forskningsfinansiärer och av en medlemsavgift som de flesta av Storbritanniens lärosäten betalar. De universitet och högskolor som är med får dagligen ett mejl om vilka ämnen man behöver hjälp med. Lite mer sällan, någon gång per vecka eller månad, skickar man ut förfrågningar om framtida teman. Forskare skriver artiklarna i ett särskilt program som underlättar redigering, men i många fall krävs ändå en bearbetning av texterna.

En infrastruktur för utbyte av tankar, för möten mellan forskare och allmänhet. Kunskapen i centrum, fokus på innehållet och med en tydlig bildningsambition. Detta är något som vi borde skapa i Sverige. Här finns något att bygga vidare på, för att främja den intellektuella utvecklingen och framväxten av en kunskapsskola. Det behövs inte fler experter som med stöd i forskningen talar om hur det är. En kunskapsnation kan bara byggas underifrån och med utgångspunkt i många människors ömsesidiga intresse för kunskap och vilja att lära, lära om och lära ut. Att man valt att döpa plattformen till The Conversation gör mig glad, för det slår an en ton och pekar ut en riktning. Dagens samhälle håller på att förpestas av debattens antiintellektuella och förråande ton. Nyheterna på TV handlar idag alt mer om debatter och analyser av debatter, om ord som kastas fram och tillbaka för att skapa uppmärksamhet och driva opinion. Debatten handlar om att utse en vinnare, som efter vinsten anses ha rätt. Motståndaren och alla vi andra förväntas vika oss och beundra vinnaren och hens klokskap. Så byggs inte en kunskapsnation. Forskare ska inte beundras och resultat av forskning ska aldrig tas emot eller spridas okritiskt. En kunskapsnation kan bara byggas genom samtal, utbyte och kritisk granskning av forskare och forskningens resultat.

Och det funkar. Alla tycks nöjda. Publiken vet att The Conversation är att lita på, forskarna vet att deras texter blir lästa – omkring 20–30 miljoner läsare globalt på en månad enligt sajten, som också finns i Australien, USA, Frankrike samt i Afrika. Brittiska forskare som jag har pratat med vittnar om att de aldrig fått så mycket respons som när de publicerat sig här. Universiteten är också nöjda eftersom deras varumärken stärks. Andra medier, som gratis får återpublicera materialet, är också nöjda. I dag är ett nätverk på över 30 000 forskare knutet till sajten.

Det är svårt att inte bli imponerad av The Conversation – idén är genial. Men detta är inte den enda lösningen på vår tids problem med att sprida kunskap. Det finns fler sätt att sprida kunskap i stället för att låsa in eller gömma den i obskyra tidskrifter. I Sverige har vi exempelvis akademiska bloggkollektiv som Politologerna och Ekonomistas, där forskare själva får komma till tals.

Det finns hopp! Jag har som bekant lätt att förtrösta, i alla fall i text. Men den dagen hoppet verkligen överger mig slutar jag skriva. Även om jag är kritisk och ibland sätter ord på känslan av uppgivenhet skriver jag för att jag tror på framtiden och på det jag gör. Och den känslan förstärks av Björkmans artikel. Det finns en Podcast också: The Anthill heter den. Har laddat ner den och ska lyssna senare idag när jag går ut och promenerar. Tröttheten efter ett års intensivt arbete känns plötsligt inte lika tung. Insikten om att det jag efterlyst finns i sinnevärlden inspirerar och ger kraft och energi. The Conversation är inte lösningen, men den är början på något som skulle kunna sprida sig. Ett uppslag att utveckla och jobba vidare på i en konverserande anda.

Men vi behöver trots detta göra det enklare för forskare att sprida sin kunskap och för publiken att hitta den. I grund och botten handlar det om att hitta smarta, enkla sätt att nå ut, att skapa tillförlitliga fora där forskare och medborgare kan mötas och konversera. Om inte så sker riskerar vi att allmänheten tappar förtroendet för forskare och forskningen. Ett nytt forum ska vara enkelt att använda av forskare och enkelt att hitta för allmänheten. Som The Conversation.

Håller med Björkman om att det behövs platser att mötas för att utbyta kunskap. För att nå dit tror jag det behövs samtal även om kunskapen som sådan, samtal om vad det innebär att veta och hur man kan och bör använda forskningsresultaten. Det handlar min bok om, den där boken som jag tjatat om och jobbat på under ganska många år nu. Jag har tyvärr inte lyckats hitta något förlag åt den. Det kan så klart bero på att innehållet inte är tillräckligt bra, men det kan också bero på att det inte är tillräckligt säljande. Jag vet inte, men räds inte att bli granskad. Jag tror inte att jag sitter inne med sanningen. Boken handlar om samtal, men den är också utformad som ett samtal. Jag vill se den lite som ett slags plattform, ett rum för möten där utbyte av tankar är det viktiga. Till hösten kommer jag att publicera boken, den första av tre böcker om kultur (och hållbarhet), på nätet, fritt för alla att ladda ner, lära och kritiskt granska. Det är så jag ser på kunskap, och därför gillar jag The Conversation. Avslutar med ett stycke hämtat från bokens inledning.

Ingen kunskap är helt igenom någons. All kunskap är delad och mer eller mindre influerad av andras tänkande. Ingen människa är någonsin ett blankt blad. Ingen börjar helt och hållet från början. Alla är del av olika flöden. Kunskap är vetande som traderats över tid, inom kulturella gemenskaper. Och kunskap är ett dynamiskt fenomen, en komplex helhet som rymmer mer än bara tankar och ord. Mina kunskaper är med andra ord inte helt och hållet mina. Det handlar om något annat om gemensamma resurser. Man kan säga att vi lånar kunskaperna en tid. Vi använder dem, och genom att använda dem förändras kunskaperna tillsammans med användarna, ömsesidigt. Kunskap är verktyg avsedda för just vår värld och verklighet här och nu, innehållet är inte konsistent över tid. Kunskapen både förändras och förändrar, liksom skaparna och användarna av kunskapen. Förändringen sker emellertid inte inom respektive enhet, utan mellan dem. Alla helheter består även av mellanrum och det är där förändringen uppstår, genom att relationerna mellan delarna som bygger helheten ändras. Därför blir både det man vet och det som ännu inte betraktas som kunskap, samt det som inte går att veta, lika viktigt för kunskapsproduktionen. Insikt om vad som är vad och om förhållandena mellan är en viktig pusselbit för arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom historien har det gång på gång visat sig att vetenskapen lika ofta varit en del av lösningen som den varit orsak till problemen. Rörelse och förändring, val av perspektiv och utgångspunkt, relationer och mellanrum. Ser och förstår vi betydelsen av detta kan arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle börja. Inser vi att lösningen aldrig är enkel, aldrig är en, att verkligheten är komplex och delad har vi kommit en lång väg och chansen att lyckas ökar dramatiskt.

Försök till svar på frågan om hur kunskapen placeras i centrum

Som svar på förra bloggposten fick jag en fråga som jag vill försöka besvara i en ny bloggpost istället för i kommentatorsfältet, för frågan är angelägen och saknar ett enkelt och entydigt svar. Det handlar om kunskapen, om hur skolans fokus kan riktas dithän, om vad som främjar kunskapsutveckling. Det handlar med andra ord om hur vi kan återupprätta skolans rykte och skapa en skola värd namnet.

Som jag tänker (och som jag förstår du också tänker) så är det väldigt svårt att odla ett konstruktivt meningsutbyte kring t ex skolan om man inte först synkar förståelsen av bärande/kritiska begrepp. 

Och i skoldiskursen så är faktiskt ofta begreppet" kunskap" ett o-problematiserat koncept (eller i varje fall taget allt för mycket för självklart). En del definierar (eller underkategoriserar) exempelvis förmågan att läsa, skriva och räkna som "kunskap".
Men dessa är ju mer av "förmågor/kompetenser", i att använda redskap för att införskaffa och utveckla all möjlig kunskap, en slags tankeredskap. 

 Ibland häpnar jag över hur slarvigt vissa begrepp används och hur inkonsekvent man kan vara utan att dra på sig kritik. Kunskap är ett sådant begrepp, som paradoxalt nog nästan aldrig nämns i debatten. Istället talar man om annat, som antas vara synonymt med kunskap; betyg, resultat, söktryck, genomströmning och så vidare. Diskussionen om skolan liksom drivs dithän, kanske för att det är saker och aspekter som går att debattera, hantera och visa siffror på, som i sin tur kan ifrågasättas och debatteras vidare. Det är tyvärr så som debatten om skolan förs idag. Över huvudet på lärare och forskare som är insatta i frågan och som har egen erfarenhet av vardagen ute på skolorna. Debatten om skolan förs idag av företrädare för olika intressen, vilka paradoxalt nog inte betraktas som särintresse på det sätt som lärarna gör.

Och visst blandas kunskap allt som oftast samman med annat, såsom olika slag av färdigheter. Det är olyckligt på väldigt många olika sätt, för det leder till att den allmänna förståelsen för kunskapsbegreppets innehåll och komplexitet utarmas, vilket gör att försvaret för kunskapen försvagas. Allt hänger ihop och det finns inga enkla samband. Därför finns heller inga enkla lösningar och följaktligen blir kraven på evidens och handlingskraft orimliga. Skolans problem kan bara lösas genom mångas arbete i vardagen, i skolan, politiken, arbetslivet och samhället, i vardagen. Hur mycket man än vill kalla in en expert och vad man än är beredd att betala för uppdraget (och hur många som än känner sig kallade att ta på sig ansvaret) är det omöjligt. Kunskap kan bara byggas underifrån och av dem som verkligen bryr sig om innehållet i vardagen i skolan.

Om du ändå skulle försöka dig på att formulera begreppet "kunskap" i skolans kontext och sedan sätta det i relation till kunskap i vardag och för samhällets utveckling (i en mix av både offentliga institutioner, näringsliv och civilsamhället), hur skulle du då formulera dig? 

Undrar Thomas

Det var en fråga att ställa det Thomas! Ska försöka svara, men det finns så klart inget enkelt svar. Det är ju det som är problemet och en viktig orsak till att skolan inte riktigt lever upp till förväntningarna. Som jag ser det är kunskap ett begrepp utan eget innehåll, ett slags tomrum i mitten. Vi letar efter svaret och sanningen i bestämd form singular och erkänner därför endast svar som lever upp till den definitionen av kunskap. Man brukar säga att den som söker finner, eller att man ska vara försiktig med vad man önskar sig eftersom risken är stor att ens önskningar slår in. Eftersom det är så här vi tänker kring kunskap får vi en skola som uppfyller alla kriterier, en in i minsta detalj reglerad och klanderfri organisation som är mål- och kvalitetssäkrad, men vars resultat har ganska lite med kunskap att göra.

Kunskap ser jag som en öppen fråga, en icke-linjär, ömsesidig process av tillblivelse, som utspelar sig mellan människor och mellan människorna och världen. Kunskap är det som fungerar, men det går inte alltid att veta vad som fungerar på förhand. Kunskapen är inte en och den samma över hela linjen, kunskapen är en glidande skala som löper från det som går att nå visshet och och göra förutsägelser utifrån, över det som är föränderligt och därför osäkert, vagt eller som bara går att ana sig till och som är beroende av vilket perspektiv man utgår från, till det som inte går att veta något om. Problemet med skolan (och forskningen) är att bara det positivistiskt bevisbara erkänns som kunskap, medan livet och samhället består av så mycket mer.

Det kunskapsbegrepp som jag vill se är ett mer öppet, nyfiket och sökande begrepp. Jag vill se samtal, som det som du och jag för här Thomas, om frågan, istället för debatter om svaret. Kunskap är inget, den blir till i omsorgen om begreppet och i samtalen om dess innehåll. Utan engagemang och omsorg, om kunskapen, skolan och människorna som ska lära sig använda kunskapen, kommer ingen kunskapsskola och inget kunskapssamhälle att kunna byggas. Vi kan lura oss själva ett tag, men förr eller senare kommer verkligheten i kapp oss.

Problemet är att vi idag debatterar olika svar, eftersom vi tror att det bara finns ett enda. Och sedan när vi kommit överens implementeras den definitionen och de metoderna över hela linjen. Sedan, när problemen visar sig (och det gör de, förr eller senare) börjar vi om, i ett evigt kretslopp som sakta för oss längre och längre bort från en skola värd namnet. Lite är det som det svenska fotbollslaget, som experterna först debatterar och gör sig (orimliga) föreställningar om. Sverige kan vinna EM, sa Zlatan innan allt började. Och före matchen mot Italien var alla rörande överens om att Sverige skulle vinna, om man bara gjorde si eller så. Sedan, när det visar sig att förhoppningarna inte infriades, skyller experterna på Hamrén. Zlatan, domaren och så vidare. Allt annat än den egna synen (och den oundvikliga bristen på kunskap) ifrågasätts, för att hålla myten om sin egen status som expert levande. Tänk om man istället la ner lika mycket energi på att stötta laget och främja lagandan. Tänk om det svenska folket stod bakom spelarna i med och motgång och om alla ödmjukt accepterade rådande förutsättningar och gjorde sitt bästa för att landslaget skulle vinna. Istället bygger vi upp fullkomligt orimliga förväntningar, skapar oss föreställningar om lagets förmåga, och skyller sedan på spelarna eller tränaren när det inte blir som vi trodde. Samma sätt att tänka och agera finns i och i relation till skolan.

Om kunskapen var i centrum, kunskapen som den är, inte som vi vill eller tror, i all sin komplexitet. Om det var detta vi samtalade om, dels det vi vet, dels det vi inte vet. Om alla tog sitt ansvar för svårigheten och inte så komplexiteten som ett problem som läggs i lärarnas händer, lärarna som sedan får skulden för att de orimliga resultaten uteblir. Nyckeln till framgång handlar om att kollektivt inse att det inte finns en enda nyckel, om att många måste förstå att det inte ens finns ett enda problem eller lås som behöver öppnas. Vi har alla ett ansvar för både skolan och kunskapen. Förstår vi det kan mycket förändras snabbt och vi kan få både en skola och ett kunskapssamhälle. Allt handlar om vilka förväntningar vi har och hur vi agerar, ensamma och tillsammans.

En skola värd namnet 1

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits om skolan i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den här som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen i främsta rummet.

Detta att kunskapen är i centrum i skolan verkar vara något som tas för givet av majoriteten av skoldebattörerna. Jag ser det som en del av problemet, att kunskapsfrågan inte diskuteras. Allt annat än kunskapen talas det om: Pedagogik, prov, valfrihet, betyg, vinst, läraryrkets status, lärares administrativa börda, sommarlov, och så vidare. Allt med utgångspunkt att skolan SJÄLVKLART och alltid har kunskapen i fokus, oavsett vilka pålagor som läggs på lärare och elever. Kunskap är komplext och svårt och lämpar sig föga att debatteras. För att kunna debattera kunskap krävs kunskap och utbildning. Lärarna betraktas dock som ett särintresse eller som ett slags utförare av order. Deras röst räknas därför inte. Istället låter man andra aktörer och experter av olika slag lufta sina åsikter, över huvudet på lärarna. Det är i sig ett allvarligt problem som knappats leder till bättre kunskaper i det svenska samhället. Kunskapen tangeras på olika sätt i de följande posterna, men Nilsson fokuserar på Pisarapporterna och dess mottagande i medierna.

Förra sommaren missade Kristoffer Örstadius, journalist på Dagens Nyheter, sitt eget scoop. Örstadius gjorde ett gott journalistiskt arbete med att avanonymisera några skolors Pisa-prov, men hellre än att skriva om sina uppseendeväckande resultat, som bland annat visade att högpresterande friskolan Engelska skolan i Bromma skrev sämre på Pisa i matematik än kommunala lågpresterande Petrus Magni skola i Vadstena, så utvecklade han långsökta teorier om varför detta avslöjade Pisa som missvisande.

Vet man, eller anser man sig veta, att friskolor alltid är bättre kommer man troligen först att söka förklaringar på andra håll än just där. Det är mänskligt att göra så, att leta logiska förklaringar där det passar ens förutfattade meningar. Men är det en kunskapsskola, en skola värd namnet vi i Sverige vill ha duger det inte som förklaring. Företrädarna för landets (vinstdrivande) friskolor vill tala om form, inte om innehåll. Därför handlar skoldebatten om valfrihet, (upplevd) kvalitet och betyg istället för kunskap, som är en komplex fråga som endast den som är utbildad och har forskat kan uttala sig om. Alla har en åsikt om betyg, valfrihet och hur det känns och känslor är högoktanigt debattbränsle. Därför ser det ut som det gör, och därför lyssnas det inte på lärarna.

Engelska skolan har med sina cirka 27 skolenheter i Sverige blivit ett flaggskepp bland dem som förespråkar vinstuttag i skattefinansierad skolverksamhet. Trots relativt låg lärartäthet och låg andel behöriga lärare har de långa köer till sina skolor.

Efterfrågan är en sak, kunskap en annan. Dagens tydliga fokus på BETYG, vilket är vad man konkurrerar med på skolmarknaden idag, leder till ökad efterfrågan, men inte självklart till djupare och bättre kunskap och förståelse för komplexitet. Engelska skolan ger högre betyg, men utgår man från resultaten i Pisaundersökningen, som är den samma i alla skolor i hela världen visar det sig att kunskaperna kanske inte stämmer överens med betygen.

På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna. Samma förhållande gällde fler skolor som Örstadius redovisade och han skrev: ”Det finns alltså flera fall där skolor med många högpresterande elever har mycket dåliga Pisa-resultat” (DN 14/6 2014).

Att detta inte debatterats i Aktuellt, mellan lärare, säger en hel del om kunskapsläget i Sverige. Resultaten är häpnadsväckande och i ett land som säger sig vilja vara en kunskapsnation borde frågan i alla fall tas på allvar och lyftas in i politiken. När Jan Björklund skapade sitt system för utvärdering av den högre utbildningen i Sverige (vilket dömdes ut av den Europeiska kvalitetssäkringsorganisationen ENQA, som uteslöt Sverige eftersom systemet var undermåligt), var det för att visa vad man redan visste, att Karolinska, Handelshögskolan i Stockholm och de anrika universiteten hade högre (kunskaps)kvalitet i sin verksamhet än de mindre, regionala högskolorna. När det visade sig att så inte var fallet gjorde man som Örstadius och andra, man höll fast vid det man "visste" och sökte andra förklaringar. Kartan gällde och det var/är verkligheten det är fel på. Det är närmast motsatsen till kunskapsfokus, inte bara i skolans värld. 

Örstadius valde att tro att nationella prov är mer rättvisande än Pisa, men så är knappast fallet. Rättande av nationella prov ställer särskilt höga krav på gott omdöme, men proven har också kommit att spela en särskild roll sedan skolan blivit en vara på en utbildningsmarknad och eleven en kund med skolpeng. Nationella prov är den enskilda skolans främsta marknadsföringsverktyg, ett verktyg man har makt över. Proven rättas inom skolan, ofta av undervisande lärare, och incitamenten att medvetet eller omedvetet förvanska resultat i enlighet med lojaliteter har betydelse.

Utifrån ett kunskapsperspektiv låter det som ett skämt. Så länge representanter för skolföretag stolta får stå i Aktuellt och slå sig för bröstet med hänvisning till sina fina resultat på de nationella proven är Sverige inte en kunskapsnation. Överför samma system till rättsväsendet och det blir uppenbart att något är fundamentalt fel i den svenska skolan. Som i så många olika sammanhang missar man en till synes obetydlig detalj i frågan som debatteras, nämligen det faktum att det är skolorna själva som skaparresultatet som sedan debatteras. 

Vårt skolsystem genomsyras av den konkurrensutsättning som avsiktligt införts via diverse reformer. Varje skola måste sälja in sig för att överleva, kommunpolitiker har anledning att få undervisningen att verka bra (så att folk flyttar dit), enskilda lärare kan använda goda resultat i egna löneförhandlingar (man har arbetat för en lönedifferentiering inom lärarkåren) och även elever och föräldrar har intresse av en skola med bra betyg och höga meritvärden. Sett i detta sammanhang är det en paradox att många upprörs över den internationella konkurrens som Pisa kan innebära – en bris jämfört med den nationella vi själva har ordnat.

I ekonomin talar man om vinn-vinn-situationer, och utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är utbildningssystemet i Sverige just en sådan situation. Kanske är det därför Pisamätningarna som sådana är så tacksamma att debattera, för det tar fokus från grundproblemet. Kunskapens status i Sverige idag. Om alla tjänar (pengar) på nuvarande upplägg blir det svårt att försvara kunskapen, som kräver kunskap, intellektuell förmåga, transparens och hederlighet. Bara det faktum att friskolorna tillåts hänvisa till företagshemligheter borde mana till eftertanke. Om kunskapen verkligen var i fokus skulle det innebära att politikers och företagsledares försanthållanden utmanades och därför är det enklare att vifta bort den detaljen och rikta fokus i debatten på valfriheten, vinsten, betygen och annat som lämpar sig bättre att debattera än kunskap.

Skolor och personal kämpar för att upprätthålla akademisk integritet (och lyckas ibland), men vårt system inte bara accepterar potemkinkulisser utan uppmuntrar sådana.

Integritet är sällsynt och svårt att upprätthålla, och akademiska värden och kompetenser är ännu svårare. Att försöka göra det i ett samhälle där kunskap anses vara något man kan ta för givet är hopplöst svårt, och att dessutom försöka göra det i ett system som betraktar lärare som ett särintresse är omöjligt. Vi får inte den skola vi vill ha, hur stark och utbredd viljan än är. Vi får den skola vi förtjänar. Sanningen är att så länge kunskapen inte är i centrum i skolan kommer resultaten att fortsätta rasa. Det spelar roll vad vi gör under tiden. Vad verkar vettigast: Att fortsätta debattera formfrågor, ett att påbörja samtal om kunskap och vad som är skolans uppgift i arbetet med att bygga en kunskapsnation? För mig är svaret självklart.

Entreprenöriellt lärande, en motsättning?

Entreprenör och intellektuell är två sätt att vara och leva. Två personligheter och sätt att vara som i bästa fall kan komplettera varandra. Därför är jag inte, i alla fall inte ensidigt, kritik till skolans vurm för entreprenöriellt tänkande. Det går att kombinera kunskap med entreprenörskap, men aldrig självklart och bara om kunskapen placeras i centrum. Förlorar vi kunskapen ur sikte är entreprenören och entreprenöriellt tänkande förödande för kunskapsutvecklingen. Det är Jenny Maria Nilsson, som skrev en intressant artikel igår, som fick mig att tänka i dessa banor.

Vad kan förbättra svensk skola, vilka länder ska vi ta efter: Hong Kong, Finland eller Kanada – vilka lyckas bäst? Bättre än omständligt och desperat sökande vore att gräva där vi står och jämföra svensk skola med svensk skola förr – svensk skola relativt nyss.

Sökandet efter den eller det bästa, tanken om en enkel lösning, en beprövad och evidensbaserad best practice, är enormt lockande, men också förödande för allt vad reflektion heter. Problemet med och i skolan är inte metoderna, utan bristen på marginaler och förståelse för eftertänksamhetens betydelse. Och att det visat sig fungera där betyder inte att det fungerar här. Pisaundersökningen ger vid handen att Sverige halkar efter, vilket skapar panik och det i sin tur ger upphov till en känsla av att läget är akut och att det krävs radikala åtgärder. Desperation kan vara en entreprenöriell drivkraft som skapar fokus och ger energi att försöka ännu mer, men är det kunskap och intellektuell utveckling man vill ha är desperation ens värsta fiende. Entreprenören kan fokusera på uppgiften och kanalisera energi. Stress ger ett flow som inspirerar. För den som försöker lösa ett svårt intellektuellt problem är stress och desperation ett hinder. Verklig kunskap och lärande som går på djupet kan inte stressas eller pressas fram. Så länge vi inte accepterar dessa förutsättningar för tänkande och intellektuell utveckling kommer ingen kunskapsskola att kunna byggas.

Majoriteten av vuxna i Sverige gick i vad som kan ha varit världens mest kunskapseffektiva och klassutjämnande skola. Nej, det var aldrig perfekt (somligt har förbättrats) men det skolsystem vi hade lyckades lära ut mycket till många. Bäst tycks det ha varit mot slutet av 1980-talet, men hela 1990-talet fungerade hyfsat. Inte förrän vid 2000-talets början förlorar svensk skola sin själ, som Andreas Schleicher, OECD:s chef för utbildningsfrågor, uttryckte det. De som genomgått skolan efter själa-tappet har helt nyligen kommit ut i vuxenlivet.

Är det en tillfällighet eller en konsekvens att skolans intellektuella tillbakagång sammanfaller med vurmen för det entreprenöriella? Jag har ingen aning, men det är en möjlighet, och om den möjligheten inte kan eller får utredas, är det ett tecken på att skolan och samhället inte sätter KUNSKAPEN i första rummet. Och då blir det som det blir. En bild som fastnat på näthinnan är debatten i Aktuellt i tisdags, där två ekonomer debatterade skolan, med fokus på vinst eller ej. En skola som betraktar ägarna och ägandet som viktigare än lärarna och kunskapen, är och kommer aldrig att kunna bli en kunskapsskola. Det är i det ljuset jag betraktar det entreprenöriella tänkandet. Kontexten spelar roll. Det entreprenöriella är liksom allt annat varken ont eller gott i sig, allt handlar om var, när, hur, vem och varför. Vill vi ha en skola som fostrar entreprenörer, eller en skola som sätter kunskapen i centrum och som använder entreprenöriellt tänkande som metod för att utveckla kunskap? Skillnaden är enorm! Tyvärr uppfattas den tanken och det sättet att tänka som akademiskt finlir, som tar tid, kostar pengar och som inte leder någon vart. Entreprenören fokuserar på svaret och vägen fram. Den intellektuelle vänder och vrider på frågan. Båda behövs, som sagt, men om inte kunskapen placeras i centrum kommer kunskapens företrädare att köras över, kunskapen utarmas och skolan betraktas som en vinstmaskin som jämförs med andra vinstmaskiner. Och då anses ekonomer vara bättre skickade att debattera skolan än lärare och forskare, och den entreprenöriella tänkandet ersätter kunskapen som skolans mål.

Därför är det irriterande att höra argument om att det faktum att Sverige är ett innovativt och bra land tillbakavisar aktuella, dåliga skolresultat. Vi är bra: i Global Innovation Index hamnar Sverige på tredje plats, för andra året i rad, och i Good Country Index (som mäter ett lands bidrag till världen inom områden som kultur, teknik och hälsa) tar vi en hedrande förstaplacering. Dessa mätningar görs på vuxensamhället, i vilket det tar flera generationer innan skolkvalitet slår genom. Sveriges höga status i sådana rankningar säger inget om skolan nu, utan styrker intrycket att vår tidigare kunskapsförmedlande skola bidrog till goda värderingar och uppfinningsförmåga.

Om studenternas förkunskaper sakta sjunker kommer högskolan sakta att tvingas anpassa sig efter förutsättningarna. Enda sättet att möta sjunkande kunskaper är att bjuda intellektuellt motstånd, men om förståelsen för det eller det intellektuella saknas tar det entreprenöriella över och då hänvisas till mätningar, enkäter och statistik, som gynnar den sanning som förfäktas. Det Nilsson pekar på är allvarligt. Tyvärr krävs det tid att tänka efter och förståelse för komplexa samband för att verkligen förstå vad som håller på att hända. Intellektuella förändringar tar tid, lång tid. Den som inte bryr sig om kunskap, den som fokuserar på ekonomin och det entreprenöriella, behöver inte ta hänsyn till det som händer bortom nästa kvartalsrapport eller mandatperiod. Entreprenöriell kompetens handlar om att fokusera på det som är här och nu och på resultatet på kort sikt. Kunskap kräver ett helt annat tidsperspektiv. Därför kan de båda kompetenserna samverka, men det krävs som sagt att kunskapen placeras i centrum.    

Nu är det Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, som i en elegant söndagskrönika för fram idén om att läsa, skriva och räkna är mindre viktigt, för lyckliga individer och ett blomstrande samhälle, än kreativitet och god självkänsla. Wiman skriver: ”Tillspetsat kan man säga att den svenska skolan är bättre på att lära ut självkänsla än matematik” och han fortsätter: ”Kanske är det till och med denna starka självkänsla som gör att så många unga svenskar vågar utmana normer, ta risker och investera i nya projekt, stå på sig mot kritik och nedhållande tankesätt.” 

Låt mig få det sagt: Jag struntar i vilka som ”vinner” på Pisaproven! Det som intresserar mig är vad resultaten visar: vad elever får med sig från sin skoltid. Vidare anser jag att somliga skolpolitikers strävan efter att odla entreprenörer, eller vurm för inspiratörer och diverse konsulter, är ytlig och destruktiv. Skolan bör koncentrera sig mindre på Spotify-odling och mer på att utbilda uppväxande släkten i att läsa skriva och räkna, ge vissa praktiska förmågor, undervisa elever om deras omvärld och hjälpa dem att tolka den. Målet är att varje individ ska ges en chans att bli det bästa hen kan bli: en autonom människa, tillräckligt välutbildad för att få förutsättningar för ett bra liv och en förmåga att bidra till demokrati och välfärd.

Jag håller med Nilsson. Skolans uppgift kan aldrig vara att fostra något annat än autonoma, kompetenta människor som ser och förstår kunskapens och människans värde. Entreprenörer behövs också men om vi ersätter kunskap med entreprenörskap gräver vi vår egen grav. Inte på kort sikt, men på lång. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner. En kunskapsskola kan bara byggas på en stabil grund av vetande och med förståelse för kunskapens värde och vad som främjar intellektuell utveckling. Entreprenöriellt lärande kan vara en väg fram, men om det är den enda vägen och om målet med skolan anses vara är att tjäna så mycket pengar som möjligt så fort det går, kommer grunden för skolans existens att vittra sönder. Sedan tar det tid och kostar det pengar att bygga upp skolan igen. Entreprenörerna kan dra vidare till nästa område, de klarar sig alltid. Vi som värnar kunskapen, intellektuella, är lätta att avfärda och köra över, så länge cashen rullar in. När bubblan spricker är det dock just kunskap som behövs. Entreprenörer utan kunskap är som tomma skramlande tunnor på väg utför en allt brantare backe. Pengar är bra, men kunskapens värde varar för evigt.

Fem argument för humaniora 5

Humaniora behövs! Hittar en artikel i SvD som listar fem anledningar att bevara humaniora, som här får bilda utgångspunkt för fem bloggposter. Detta är den femte och avslutande posten. Artikelförfattaren är: Thomas Karlsohn (docent och universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet), och utgångspunkten är boken The Value of the Humanities av Helen Small. Aktualiteten i frågan om humanioras nytta kommer och går, och har med kulturen som frågan ställs i att göra. Detta att frågan om humanioras nytta anses berättigad säger en hel del om dagens samhälle och vad som tas för givet där. Att det ska sparas och effektiviseras, skäras ner och avskaffas är det ingen som ifrågasätter, eller att priserna självklart ska sänkas och lönerna höjas. Att pengarna är viktigast är inget som debatteras. Den som kräver besparingar avkrävs ingen motivation, det anses allt för självklart för att ens höja på ögonbrynen åt. Igår i Aktuellt blev det plågsamt tydligt när två ekonomer debatterade frågan om hur man driver svensk skola bäst, som aktiebolag i vinstsyfte, eller inte. Där är vi idag. Pengarna och de som företräder ekonomin har tolkningsföreträdet och får avgöra, även frågor som rör samhällets kunskapsbehov.

Självklart har jag inga problem med att tala om nyttan med humaniora, men så länge det är en fråga som endast riktas mot humaniora och så länge det bara är humanister som avkrävs argument för sin existens, tänker jag börja svaren jag ger med att protestera mot den norm som anser frågan berättigad. Normer är aldrig objektiva, normer är kontingenta och kulturellt skapade. Ekonomi, teknik och naturvetenskap bedrivs av människor, för människor och är därför i hög grad (liksom alla andra verksamheter) kulturella. Vetenskapen om kultur och det mänskliga borde därför vara en självklarhet. Nyttan borde vara uppenbar. Men just eftersom människan är en kulturvarelse är det inte så. Det kommer inte som en chock för kulturvetaren, hur tragiskt det än är. En kultur som inte ser värdet av kunskap om själva grundförutsättningen för sig egen existens är en dödsdömd kultur, i alla fall på sikt. Därför fortsätter jag ihärdigt att försvara humaniora.

En femte och sista kategori är den som rymmer idéer om humanioras inneboende värde. Väljer man sina argument ur den korgen får man möjlighet att mota bort de externa kraven redan i dörröppningen. Humanistiska ämnen är viktiga och värdefulla i sig själva, och ytterligare motiveringar är överflödiga. Fältet kan inte ställas vid sidan av eller mot andra kunskapsområden inom universitetet eftersom dess värde inte låter sig mätas i relation till någonting utanför.

Helen Small prövar omsorgsfullt tyngden och räckvidden hos de olika argument hon beskriver. Det finns enligt henne gångbara resonemang spridda över hela paletten. Ändå är hon kritisk mot flera av de påståenden hon uppmärksammar. Bland annat distanserar hon sig tydligt från allt slags överdrivet tal om humanioras inneboende värde. Det är orimligt att inte precisera områdets tillgångar utifrån vad det kan innebära för samhälle och kultur i stort. Small är dessutom skeptisk till den ibland självförhärligande jargong som vill göra gällande att det demokratiska styrelseskicket står och faller med resursallokeringen till humaniora.

Det finns alltid en risk att den som talar om nyttan med den egna verksamheten talar i egen sak och därför är det viktigt att vara kritisk, framförallt mot självbilden och argumenten man lutar sig mot för att berättiga sin existens. Fast det borde som sagt gälla alla verksamheter, inte bara humaniora. All kunskap har ett egenvärde, men ingen kan på förhand uttala sig, eller veta något, om nyttan eller skadan med respektive kunskap. Hur nyttigt var konstruktionen av förbränningsmotorn, så här i backspegeln? Eller nyttan med freon och bly i bensinen, som är två upptäckter gjorda av en och samma person och som mänskligheten fått betala dyrt för. Sträcker man ut tidsperspektivet kan inget sägas vara odelat ont eller gott. Kraven på humaniora att visa på ämnets berättigande är uppfordrande på ett ganska obehagligt sätt, särskilt i jämförelse med hur man talar om andra mänskliga verksamheter och forskningsdiscipliner. Utvecklingen av nya vapensystem som klusterbomber, trampminor eller JAS-flygplan. Ingen talar om nyttan med det, man bara gör. Så länge det går att tjäna pengar på verksamheten är det sällan man hör krav på nytta (som om ekonomi alltid vore gott), och kritikerna som hänvisar till humana värden avfärdas inte sällan som orimliga bakåtsträvare eller idiotiska flummare. Vad är ett människoliv värt? För samhället, och för individen? Vad är nyttan med astronomiska ersättningar till cheferna i multinationella företag som väljer att avstå från att betala skatt och som utnyttjar fattiga och desperata människors utsatta position för att driva upp vinsten i företaget? Ska vi tala om nytta ska vi göra det över hela linjen, med allt. Och för att kunna tala om nytta på det sättet behövs humanvetenskaplig, analytisk och kritisk kompetens. Där finns en typ av nytta, som sällan talas om i termer av nytta. Kulturen är fylld av sådana paradoxer och blinda fläckar, fast det ser man inte om man mer eller mindre medvetet väljer att förneka existensen av kultur. Därför behövs humaniora, för att människan inte ska förlora kontakten med sig själv, vilket kan gå förfärande snabbt, det har otaliga undersökningar visat.

Vad kvarstår då efter argumentmönstringen? ”The value of the humanities” formulerar ett pluralistiskt försvar. Det finns inget renodlat skäl som ensamt kan anföras i alla sammanhang. Grenarna på det humanistiska trädet är många och någon överordnad funktion för fältets kunskaper existerar inte. I likhet med situationen för åtskilliga andra vetenskaper är rollerna multipla. Däremot råder det inget tvivel om att de klassiska argumenten med vissa modifieringar och inskränkningar fortfarande är högaktuella och giltiga. Humaniora producerar faktiskt särpräglade kunskaper som inte återfinns på andra platser. Området medverkar dessutom till kollektiv och individuell orientering och utveckling på ett omistligt sätt.

Exakt, humaniora bidrar därmed till mångfalden i akademin och samhället. Humaniora är inte grädden på moset, det är fibrerna som behövs i kosten som helhet för att kroppen ska kunna bibehålla hälsan. Inget ämne taget för sig, uppträngt i ett hörn, kan eller bör avkrävas en enkel och tydlig definition av nyttan med sin egen existens. Vad är nyttan med att skaffa barn? Vilken nytta bidrar du med? Att ställa den typen av frågor är inhumant, och därför menar jag att själva det faktum att frågan ställs är ett viktigt argument för humanioras nytta. Accepterar vi frågan, tror vi att den självklart är berättigad tvingas vi förr eller senare acceptera att människor kan vara överflödiga. Det är ett sluttande plan och ingen väg vi vill anträda. Humaniora förfogar över kunskaper och analytiska verktyg som behövs för att förstå det och hålla dessa kunskaper vid liv över tid och i olika kulturella sammanhang. Det är nyttigt, och därför borde frågan vara avgjord, men tyvärr är det inte så enkelt.

Jag vänder mig som sagt inte mot frågan. Gjorde jag det hade jag inte så ofta återkommit till den och då hade jag heller aldrig försökt svara på den. Självklart har humanister ett ansvar för att visa på ämnets berättigande, liksom företrädarna för alla andra ämnen också. Ett kunskapssamhälle kan bara byggas på olika typer av kunskap, i samverkan och genom dialog över en hel massa olika typer av gränser inom akademin och mellan sektorer i samhället. Ingen äger frågan eller har tolkningsföreträde, det är avgörande och mitt främsta argument. Jag försvarar kunskapen, och värnar mångfalden som är nödvändig för att en akademi ska kunna sägas vara akademisk. Och kunskapens värde är alltid långsiktigt, väldigt mycket mer långsiktigt än dagens kvartals- och mandatperiodstänkande ger sken av.

Helen Small menar liksom flera andra debattörer under senare år att humanister borde gå i tydlig dialog med de yttre instanser som reser krav på nytta och användbarhet. Det är en sympatisk och klok hållning. Men samtidigt underbetonar hon då farorna med en ökad anpasslighet. All god vetenskap och utbildning kräver ett stort mått av autonomi om bidraget till helheten skall kunna hålla kvalitet och göra skillnad. Det finns gott om avskräckande exempel – både inom humaniora och på andra fält – som visar vad som kan ske när lyhördheten inför externa intressenter blir alltför stor.

Klokt och viktigt att framhålla detta, håller med Karlsohn om det. Antingen ska alla avkrävas tankar om sin egen verksamhets berättigande, eller också ingen. Samhället är skapat för och består av människor. Glömmer vi det har vi snart inget samhälle att tala om. Betonas någon del eller aspekt av helheten för mycket eller på bekostnad av någon annan går balansen förlorad och samhällets långsiktiga hållbarhet hotas. Effektiviteshetsen och ekonomiseringen (som är kulturella företeelser, liksom allt annat som människor gör med och mot varandra) får vissa ämnen och kunskaper att framstå som mer värdefulla än andra, och agerar vi okritiskt på magkänslan är risken uppenbar att vi skapar en visserligen (kortsiktigt) framgångsrik kultur, men det är en oerhört sårbar monokultur som snabbt kan slås ut, och om det händer kostar det enormt mycket att bygga upp helheten igen, långt mer vad det kostar att värna mångfalden.

Trots grundligheten finns det också blinda fläckar i ”The value of the humanities”. Small är till exempel relativt fåordig om den funktion som vissa av de humanistiska ämnena har när det gäller att upprätta och stärka förbindelsen mellan samtiden och det förflutna. Här finns en långvarig diskussion på tysk botten som inte alls nämns, trots att den varit mycket betydelsefull för hela efterkrigstidens humanioradebatt. Referenserna är i stället nästan uteslutande brittiska och amerikanska.

Kulturen är fylld av blinda fläckar. Därför är den så viktig att studera och ständigt försöka förstå. Kunskap om kultur är en grundförutsättning för många andra ämnen och kunskaper. Betänk att en kulturförnekande kultur också är en kultur. Den är bara omedveten om sin egen existens. Och jag skulle vilja se hur argumenten för en sådan kultur ser ut. Det finns som jag ser det inga hållbara argument för okunskap eller ignorans. Därför behövs humaniora lika mycket som alla annan kunskap. Framförallt behövs kompetens att mötas i kunskap och insikt om betydelsen av att sätta kunskapen i centrum. Idag cirkulerar allt kring ekonomin som likt ett religiöst tabu inte får ifrågasättas och som människorna därför likt hypnotiserade, dödsföraktande insekter flyger närmare och närmare. Humaniora behövs som buffert och skydd. Humaniora är en investering för framtiden. Det behövs tid för samtal och kompetens att mötas och utbyta kunskaper, och detta är insikter som odlas inom humaniora.

En annan lakun i Helen Smalls framställning är att den inte beaktar argumenten för humanioras ekonomiska betydelse. Sådana argument är visserligen ofta svaga. Exempelvis placerar man inte sällan området i orimliga konkurrenssammanhang där det är dömt att förlora. Andra vetenskaper medverkar långt mer till den materiella välfärden. Men samtidigt finns det – vilket Bengt Kristensson Uggla diskuterade på denna sida för några år sedan (”Bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen” 21/12 2011) – också välunderbyggda pläderingar för humanioras betydelse inom ekonomiutbildningar och i det ekonomiska livet generellt. ”The value of the humanities” kunde ha fördjupat sig i det temat. Då hade boken bidragit än mer i arbetet mot den utbredda humaniora-analfabetismen inom näringsliv och utbildningspolitik.

Jag undervisar i företagsekonomi och kan skriva under på det Kristensson Uggla skriver. Kultur, brukar man inom företagsekonomin säga, äter strategier till frukost. Därför har också företagsekonomer, paradoxalt nog kan man tycka (men kulturen är som bekant fylld av paradoxer) insett värdet av kulturstudier och kultur är en självklar del av ämnet. Som humanist och kulturvetenskaplig forskare ser dock hur grund kunskapen många gånger är och hur svaga verktyg man förfogar över. Inom ämnet och bland lärarkollegorna känner jag mig därför uppskattad och studenterna hänger oftast med och inser behovet av kunskap om kultur. Faktum är alltså att jag många gånger har lättare att motivera värdet av humaniora i mötet med företagsekonomer än i mötet med ingenjörer och andra. Kulturförnekelsen är utbredd i samtiden. Det borde vara det enda skälet som behövs för humanioras existensberättigande och nytta, men det finns som sagt väldigt många andra skäl också.

Bloggpost 2700

Kan inte riktigt ta in att detta är bloggpost nummer 2700 sedan starten, men så är det. Mitt i slutspurten av ännu ett läsår inser jag att 3000 poster är inom räckhåll, fast det är varken det viktiga eller något jag tänker på. Antalet bloggposter är och har aldrig varit det viktiga. Skrivandet är det centrala. Möjligheten att ha en plats att tänka högt på, ynnesten att nå ut och möjligheten att få ge perspektiv och väcka tankar om det som är mitt forskningsområde: Kultur, i ordets vidaste bemärkelse. Det finns så många olika ingångar till kulturen, vilket antalet teman att skriva om och mängden bloggposter vittnar om. Trots det, eller kanske just därför, förnekas kulturen, av allt fler, allt mer ihärdigt. Det både inspirerar och skrämmer, för ett samhälle byggt på förnekelse kan aldrig bli hållbart. Kulturen ser osynlig ut i vardagen, när alla är fullt upptagna av livet och samhällsplaneringen. Fast ju mer osynlig kulturen framstår, desto större är dess verkan, för det man inte tror finns anser man sig inte behöva ta hänsyn till. Paradoxalt nog är det därför så att ju mindre uppskattning samhället visar kulturforskningen desto viktigare är den.

Jag följer debatten om humaniora i medierna och där finns massor av uppslag till bloggposter. Samhällets syn på humaniora säger massor om synen på kulturen och graden av självförnekelse. Reaktionerna kan se lite olika ut. Mest irriterande är alla lätt överseende klapparna på huvudet, från människor som tycker det är lite kul med sagor och sägner. Humaniora som underhållning är vanlig uppfattning. Humaniora som religion och vidskepelse är en annan, och företrädarna för den synen är inte sällan oresonliga i sin kritik. Humaniora ska stoppas, till varje pris, paradoxalt nog även om kritiken är ovetenskaplig. Naturvetenskapen anses vara den enda vetenskapen, vilket naturligtvis också är en kulturellt skapad och upprätthållen ståndpunkt. Andra ser humaniora som ett slags grädde på moset, som något man kan satsa på när man får pengar över, när samhällets "verkliga" behov tillgodosetts. Förnekelsen av kopplingen mellan ekonomi och kultur är den kanske mest skrämmande, för den tenderar att ge bränsle och argument till föreställningen att investeringar i humaniora är slöseri med pengar.

Ett samhälle byggt enbart på teknik och ekonomi är inget samhälle, för utan kunskap om och förståelse för kultur kommer dynamiken och paradoxerna som uppstår i alla mänskliga sammanhang framstå som problem som kan bemästras med bättre teknik och mer ekonomistyrning, eller som obegripliga inslag som alla står handfallna inför, vilket är en villfarelse byggd på ignorans och okunskap. Genom att hålla sig informerat ointresserad av kulturen får teknikerna och ekonomerna något att skylla på när lösningarna visar sig inte hålla sträck. På det sättet växer den kulturförnekande kulturen fram, underifrån och mellan människor som vägrar se det uppenbara. Den mänskliga faktorn blir ett godtagbart argument för effektiviseringar, nedskärningar och rationaliseringar som steg för steg leder till att människan avskaffar sig själv. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner brukar man säga, och drömmen att bli rik, strävan efter effektivisering, sparsamhet och bekvämlighet är alla legitima skäl för att införa reformer, men när steget väl tagits går det inte att gå tillbaka. Skatter, till exempel, kan sänkas, men inte höjas. Och priser, löner och annat kan höjas, men inte sänkas. Så gräver vi vår egen grav och tvingas oss själva att bli slavar under tekniken och ekonomin som skulle tjäna oss. Människorna som satsat på en karriär som ekonom eller tekniker kommer att försvara ekonomin och tekniken till sista blodsdroppen. Kulturen fungerar på det sättet, så för kulturvetaren kommer konsekvenserna inte som någon överraskning. Det gör inte heller beskyllningarna som riktas mot kulturvetenskapen som kommer med budskapet och presenterar de trista förslagen på lösningar.

Samtal är mitt mål, både med bloggandet och med forskningen. Samtal där parterna lyssnar mer än de talar själva ser jag som ett slags innovation. Jag har skrivit en bok om kultur som samtal och samtal som kultur, och dess undertitel (som boken delar med ytterligare två böcker i en serie om tre) är: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Där finns värdet med kulturvetenskap och humaniora, vars forskning ger oss kunskap om människans och det mänskligas karaktär. Kulturvetenskap är inte något alternativ till annan vetenskap. Ett hållbart samhälle kräver mångfald, på en lång rad olika områden. Inte minst ifråga om vetenskap. Ingen enda disciplin kan lösa problemen vi alla står inför, och inget ämne är viktigare än något annat. Alla behövs och ingen kunskap kan sägas vara nyttigare än någon annan, för det vet man inte förrän i efterhand. Därför tror jag även på samtal mellan vetenskapliga discipliner. Och ett lysande exempel på vad som kan komma ut av sådana möten över discipliner finner jag i dagens DN, där en ny avhandling presenteras.

För ett par månader sedan lade Mikael Larsson fram avhandlingen ”Agrarian plant economy at Uppåkra and the surrounding area”. I underrubriken markerar han att det är en arkeobotanisk studie. Det betyder att han analyser växtrester från utgrävningarna med botanikerns kunskaper om växtsätt och användning genom tiderna.

I inledningen till avhandlingen hänvisar han till C P Snows föredrag ”The two cultures” 1959. Snow menade att världens problem skulle bli svårare att lösa, om humaniora och naturvetenskap inte längre kunde tala med varandra.

Snow borde glädja sig åt arkeologin i sin himmel. Kanske är det den vetenskap som hunnit dra störst nytta av mötet mellan disciplinerna – inte bara av naturvetenskapen, utan också av modern samhällsanalys. Arkeologerna har tagit sig från fixeringen vid föremål och jordlager till studiet av tandemalj och DNA-strängar för att bidra till kunskapen om ursprung, språkutveckling och makt.

Arkeobotaniken i Mikael Larssons tappning är ett slående exempel på vad samspelet kan ge. Han har undersökt kulturlager både från Uppåkra och från omlandet. Han jämför material från centralplatsen med jordprover dels från sex mindre byar som legat i dagens Hjärup och Uppåkra, dels från Lindängelund utanför Malmö. Han pekar på det som skiljer centralorten från de omgivande byarna, men också på samspelet mellan stormännens kultplats och det omland som den dominerade.

[...]

Uppåkra spänner över den tid då människans ingrepp i sin omgivning började skapa om naturen. Det finns ett mönster i införandet av de nya arterna, valet av sädesslag för att hantera klimatets påfrestningar och användningen av gödsel för att möta den intensiva odlingens utarmning av jordarna. Redan järnåldern pekar fram mot det som nobelpristagaren Paul Crutzen vill kalla antropocen, den epok när mänsklighetens göranden och låtanden blir den avgörande faktorn i hela ekosystemets utveckling.

Det är i mötet mellan som ny och fruktbar kunskap uppstår. Därför bloggar jag, för att utbyta tankar och locka till samtal. Samtal är dock inte debatter, och den som bara vill kritisera eller uttrycka sina egna åsikter, den som inte lyssnar, samtalar inte, hen debatterar. Och debatter må se ut som ett effektivt sätt att avgöra en fråga, men det är ett kunskapsvidrigt sätt att mötas som endast handlar om makt. Tyvärr lever vi i ett debattsamhälle där allt handlar om att vinna eller försvinna och där även politiken slutat handla om att förvalta samhället och dess olika typer av resurser. Dagens politiker är bara intresserade av makt, vilket Lars Adaktusson visade med all önskvärd tydlighet i sin debattartikel i veckan. Samhället behöver inte mer maktkamp, utan fler samtal, mer lyssnade, och inte minst tid för eftertanke. Tyvärr har ekonomerna fått oss tro att vi inte har råd att tänka (efter), och ingenjörerna och andra har skapat verktyg som kan användas för att slippa tänka (efter). Tekniken och ekonomin spelar människans bekvämlighet i händerna, och i kombination med den hybris som visar sig i föreställningen om att majoriteten tror sig vara bättre än de flesta får vi en livsfarlig mix, som med stöd i kulturförnekelsen hotar att leda till människans undergång.

Därför fortsätter jag blogga, för jag tror på människan. Jag tror på kunskapen om människan och på tanken om att så länge det finns liv finns det hopp. Så länge jag hoppas och så länge kulturens olika möjligheter inte uttömts kommer jag att fortsätta blogga.