Att vara mellan arbetsliv och akademi

Antingen eller är enkelt. Både ock är svårt, ofta mycket svårt. Ibland är det till och med svårt för den som är insatt att se hur lite av det ena som finns med i det andra när man tror och vill att det ska handla om både ock. Och bara för att det har varit en dualism, det vill säga en relation mellan det ena OCH det andra, betyder inte att det förhållandet gäller för evigt. Relationer behöver ömsesidig omsorg annars bryts de upp. Mellanrummet i dualismen krävs för att relationen ska vara en dualism, istället för parallella monismer. Det krävs, som man brukar säga, två för att dansa tango. Dans är en relation som kollapsar om än den en ene, än den andre tar över. Solodans kan vara fascinerande, men det är en monism, inte en dualism. Det är något annat, inte nödvändigtvis något väsensskilt eller dåligt, men något annat. Och skillnaden mellan är avgörande.

Efter två dagar med samtal om arbetsintegrerat lärande, AIL är detta tankar som dyker upp i mitt huvud. AIL för mig är och kan bara vara en dualism. Inte en arbetslivsmonism eller en akademisk soloprestation. Och heller inte pluralism, för där finns ingen samverkan mellan. I-et i AIL är centralt. Utan integrationsledet finns ingen arbetsintegrerat lärande. Bara dels arbete, dels lärande. Eller kanske antingen arbete eller lärande. Det är svårt men nödvändigt att upprätthålla dualismen och värna mellanrummet. Här finns många fällor att falla i. Arbetslivets pengar riskerar att förblinda och akademiska elfenbenstorn blir lätt sig själva nog. Monismer är enklare att hålla fast vid, för där finns bara en part att hålla reda på. Monismen är fokuserad, så att säga i utgångsläget. Dualismer kräver ständig omsorg och ömsesidig passning för att även fortsättningsvis vara en dynamisk relation. Det går inte att ensam upprätthålla dualismen, det krävs att båda parter värnar relationen. Detta är inget problem, det är förutsättningen som båda parter har att förhålla sig till och jobba med.

Pluralism förväxlas ofta med dualism, för där finns mångfald och simultana röster. Men en dualism är en relation mellan. Pluralism finns även utan att man lyssnar på varandra. Dualism är ett sammanhang bestående av två parter och ett mellanrum. En helhet som parterna värnar och upprätthåller gemensamt. Om arbetslivet dikterar villkoren, till exempel ger tydliga direktiv och lockar med pengar, liknar relationen mellan parterna mer den relation som en torsk har till en prostituerad. Det är inte vad de flesta skulle säga är en relation, det handlar mer om en affärstransaktion utan empati och förståelse. Den typen av relationer som bara finns så länge maktförhållandet mellan parterna är asymmetriskt och är inte dynamiska. Utan ömsesidigt beroende och lyssnande på och förståelse för varandras respektive olikheter, förutsättningar och kunskaper samt kompetenser finns ingen dualism.  Bara monism eller pluralism.

Akademin brukar förknippas med utbildning och forskning. Där finns experterna och deras kunskaper. Det som är nytt och unikt i ett arbetsintegrerat lärande, till skillnad från andra typer av samverkan mellan akademin och arbetslivet, är att AIL idealt sett bygger på ett ömsesidigt lyssnande och lärande samt gemensam kunskapsproduktion. Även forskare kan (och bör) lyssna och lära, inte bara på varandra utan också på andra samhällsaktörer. Ett dynamiskt och levande samhälle kräver att mellanrummen värnas och att alla parter inser värdet av helheten. AIL-forskaren kan därför inte peka med hela handen, alternativt se sig som en fluga på väggen. AIL-forskaren har viktiga kompetenser, men det är först när dessa samverkar med arbetslivets kompetenser, först när man arbetar tillsammans, som relationen blir en dualism, som ett arbetsintegrerat lärande uppstår: mellan.

Det är lätt att suggerera sig att tro att förhållandet är dualistiskt när pengarna rullar in och industrins hjul rullar snabbt, när alla är nöjda och glada. Lätt att förblindas av pengarna och förväxla dem med kunskap och kompetens. Risken är dock att akademin på det sättet säljer ut sin integritet och därmed utarmas, vilket gör det svårt att forska och söka ny kunskap. Och arbetslivet riskerar därigenom att betala för något som är värdelöst, för tomt varumärke som inte tillför organisationen något annat än vetenskaplig legitimitet. Lätt att av okunskap och för att man genom den konkurrens som råder på marknaden får för sig att makt och pengar är det samma som kunskap. Människan styrs i hög grad av affekter, men vill sällan erkänna det. Därmed är det som upplagt för fortsatt monism. Det handlar inte om vad man kallar det, utan om vad man gör med det. AIL är ingen etikett, det är en inställning och en syn på kunskap och samverkan som förpliktigar.

Kunskap och lärande handlar om det man inte vet, om sökandet efter kunskaper. Ny-tänkande är en nödvändighet för ett dynamiskt samhälle. Men det är svårt att tänka nytt, av många skäl. Om man lever i en monism kan nytänkande lätt uppfattas som ett hot mot rådande ordning och därför motarbetas det, eller den som tänker nytt anklagas för att vara galen. Monsim handlar om att bevara rådande ordning och därför gynnar det ja-sägande och foglighet. Pluralism riskerar att dränka nytänkandet, för men ser det inte. Som med skogen som inte syns för alla träd. Dualism däremot tvingar fram nytänkande genom att föra samman och genom att hålla ihop det som inte annars samverkar. Dualismen blir dynamisk för när man befinner sig i mellanrummet mellan är det omöjligt att inte se nya kombinationer, att inte bli kreativ.

Är det kreativitet och nytänkande man vill ha, inom både arbetsliv och akademi, är AIL en väg att gå. En spännande väg som ingen vet vart den leder, för det är en väg som leder till ny kunskap, kunskap som inte finns förrän den skapats. AIL är ett sätt att tänka kring samverkan mellan arbetsliv och akademi som bygger på och bevarar dynamiken mellan. Det är enligt tankarna ovan ingen enkel väg att gå, men om vi även i framtiden vill ha ett levande och vitalt samhälle är det som jag ser på saken både nödvändigt och mödan värt. AIL är vägen fram, inte målet. AIL är en dualism, annars är det något annat, något gammalt och beprövat. AIL är det som händer mellan. AIL är ett slags tango och en tango blir vacker och spännande först när båda parter deltar lika passionerat i samverkan mellan. Det krävs lyhördhet, både för musiken (omvärlden) och för danspartners unika förmågor, kunskaper och vilja. AIL är inget man kan planera eller styra, man kan bara förbereda sig och vara närvarande samt agera i nuet, tillsammans.

Jag tycker om att dansa. Jag vill uppfinna nya rörelser tillsammans, vill lyssna på musiken och söka mig framåt mellan och med. Vill fortsätta utveckla både förmågan till samverkan och mina kunskaper. Trivs i dynamiska mellanrum och när jag är i samverkan. Därför tycker jag om arbetet med AIL. För att det är en utmaning och för att det är svårt. För att det tvingar mig upp på tå och för att det enda jag kan göra är att förbereda mig och sedan lyssna och vara närvarande där och då och gemensamt göra det bästa av situationen.

Vetandets värde är större än allt!

Världen samhället, kultur och följaktligen högre utbildning, är en icke-linjär process av tillblivelse, ett flöde av förändring där det ena påverkar det andra och där det aldrig finns någon väg tillbaka, bara olika vägar framåt. Dagens studenter har gått igenom en helt annan grundskoleutbildning än gårdagens. Omvärlden har förändrats och fortsätter förändras, liksom verksamheternas ekonomiska förutsättningar. Jag oroas över förändringens riktning och farorna som lurar i den riktning vi rör oss mot. Med växande förtvivlan tvingas jag se på hur den miljö jag sökte mig till för att lära och utveckla kunskaper i, med oroväckande hastighet håller på att förändras från grunden, från att ha fokuserat på innehållet till att nu allt mer fokusera på formen. Och när det steget väl tagits, när den förtöjning som kunskapen utgjort släppts, förvandlas verksamheten inom akademin. Idag håller universitet och högskolor på att bli produktionsenheter med fokus på ekonomi och resultat, istället för dynamiska kunskapsfabriker med sökande efter vetande och frågorna i centrum. 

Jag vill fortfarande veta och förstå, men det finns allt mindre tid för det och allt mer fokus läggs på annat. På kontroller och uppföljningar, kursplaner, kvalitetssäkring, målformulering och en ständigt växande administration som likt en gökunge äter tid och utrymme som tas från tid för arbete med studenternas lärande och den egna kunskapsutveckling. Det räknas och mäts och kontrolleras och fokuseras på formen. Allt mindre tid ägnas åt innehållet, kunskapen och arbetet med att lära sig söka och värdera kunskap. Faran ligger i att det idag arbetas mer än någonsin. Det strömmar väg- och mätbara resultat från Högskolan och forskningens plats i medierna är given. Tyvärr har forskarnas roll i sammanhanget reducerats till ett slags statister som hämtas stöd för. Forskning är bara intressant om och när den ger någon med makt stöd, inte för att kunskaperna fördjupas och för att vetandet har något värde i sig.

Missnöjd både kan och bör man vara, för det skulle kunna vara så mycket bättre. Både skolan och högre utbildning samt forskning. Medlen skulle kunna användas effektivare, kunskapen skulle kunna bli mer användbar och det kritiska tänkandet kan och bör utvecklas. Kort sagt, hela verksamheten skulle kunna bli mer hållbarhetsinriktad. Utbildningssystemet bekostas av det allmänna och ska tjäna samhället och medborgarna, absolut. Men hur? Här finns en uppenbar risk, för om och så länge kunskap betraktas som en kostnad fjärmar vi oss från innehållet och vetandet underordnas formen (det som går att väga, mäta, räkna) och då har skola och utbildning förvandlas till en produktionsenhet istället för en understödsverksamhet. Idag har företag och ekonomer allt för stort inflytande över verksamhetens riktning. Fokus på resultat, på pengar och lönsamhet eller tillväxtorienteringen som ledningen av universiteten idag tvingas anamma är förödande för kunskapsutvecklingen, och detta riskerar i sin tur att undergräva hållbarheten i samhällsprocessen. Kortsiktiga mål och ekonomiska hänsyn premieras, på bekostnad av framtida behov. Om vi såg på utbildning som en investering för framtiden istället för ett sätt att tjäna pengar idag skulle det göra all skillnad i världen, utan att något måste förändras i grunden. 

En viktig orsak till att det är som det är, handlar om den rådande (och kunskapsignoranta) uppfattningen om att sanning är ett begrepp formulerat i bestämd form singular. Denna syn går ut på att det som fungerar, det fungerar överallt, på samma sätt. Därför sneglar man och tvingas av landets regering att anamma en och en enda ledningsfilosofi, även för verksamheter som fungerar på helt olika sätt. Ekonomin sätts i första rummet, och såväl kunskapen, studenterna, forskare och bedömningarna av resultatet tvingas anpassa sig efter detta. Resultatet blir att kunskapen förlorar i pregnans, kvalitet och på sikt även i användbarhet. Ämnen som har särskilt svårt att passa in i (den enda) mallen tvingas ut (Kulturvetenskap och Humaniora, till exempel) när fokus ligger på resultat och form. Ämnen utan omedelbar koppling till lönsamhet, som utvecklar kunskaper som behövs för integrering, värdering och ökad bildning. Vill se ett tydligare fokus på helheten, dynamiken och förändringen. 

Den enda kunskapen som anses vara värd att bevara och utveckla i dagens samhälle är kunskap som gynnar företagen och ekonomin i en mycket snäv mening. Tidsperspektivet för kunskapsutvecklingen är den samma som företagens, kvartalsinriktad. Investeringar för framtiden, nödvändiga hänsyn som krävs för att bygga ett hållbart samhälle betraktas som kostnader, medan organisatoriska beslut som på sikt riskerar att kosta enorma summor betraktas enligt samma logik som budgetmässigt nödvändiga. Enligt rådande syn på vad man kan och bör göra, när fokus på innehållet förlorats. När skolan förvandlats till en resultatenhet. Fler och tidigare betyg, mer utvärderingar och tydligare fokus på formen är en del av problemet, inte lösningen. Det är orsaken till kunskapens utarmning, inte vägen fram, inte en lösning. Resultatet är att vi som samhälle, med öppna ögon och helt medvetet, med ett slags välinformerad ignorans, håller på att undergräva själva det fundament som allt annat vilar på: KUNSKAP.

Till vad ska resultatet av det vetenskapliga arbetet användas? Varför ska man forska? Hur implementerar man på bästa sätt den kunskap som växer fram på Universitet och högskolor? För vem finns skolan, högre utbildning och forskning? Beroende på hur man svarar öppnar sig olika möjligheter för vidare förändring, och andra vägar stängs. Som alltid, överallt, är det bara i och genom faktiska konsekvenser som det går att bilda sig en uppfattning om värdet på en reform. Och konsekvensen av nuvarande kunskapssyn och organisering av skola och utbildning är att Sverige befinner i fritt fall. När kunskapen utarmats tillräckligt, på grund av kortsiktigt ekonomiskt tänkande, finns snart ingen väg tillbaka och att bygga nytt från grunden är enormt kostsamt. Det är inte ekonomin i sig som är problemet, det är synen på kunskapens värde och kortsiktigheten i tänkandet.

Jag vill se en skola och en högre utbildning samt forskning som utgår från folkets (d.v.s. breda lager av befolkningen) långsiktiga behov, inte företagens och politikens kortsiktiga och verksamhetsinriktade mål. Det är där allt börjar och samhället utgår från, från människorna och deras behov av trygghet och stimulans. Detta fokus, på kunskapen, innehållet och människorna, är en självklarhet som gått förlorad. Och det har gjort att lösningen blivit en risk och att vi idag släcker eld med bensin. Ju mer vi gör för att lösa problemen som hela tiden uppstår desto större blir risken och problemen.

Att jag skriver detta och att jag ser det jag ser är ett resultat av mångårig humanvetenskaplig forskning som hela tiden bedrivs i motvind och utan uppskattning från systemet jag verkar i. Som tur är finns det studenter och andra aktörer som ser och förstår, som ger inspiration och kraft och mod att fortsätta arbeta för att försöka höja värdet på vetandet och för att placera kunskapen i centrum. Bara så kan vi hoppas på att få en skola värd namnet och ett utbildningssystem som ger oss avkastning på insatt kapital, istället för att generera pengar. 

Vetandets värde är större än allt!

Kunskapen i centrum, KUNSKAPEN

Mycket har sagts om skolan och jag ska här försöka att inte säga mer, för mer behöver inte sägas. Inte om skolan, lärarna, betyg eller elevernas resultat. Det är inte där problemen finns, allt det där är symptom på det som är det riktiga problemet. Och det problemet är långt allvarligare än många anar. Problemet visar sig hur man talar om skolan och vad man talar om. Delvis handlar det också om frågan i sig, att man talar om skolan, på det sätt man talar om den. Talet om skolan handlar om allt annat än kunskap och åsikterna som förs fram i debatten har bara en ytterst vag koppling till verkligt vetande. Snart sagt alla åsikter har sin vetenskapliga artikel att hämta stöd från. Problemet bottnar i hur vi ser på kunskap i samhället idag.

Kunskapen är inte i centrum. Fokus riktas mot annat istället, för kunskap går inte att mäta. Kunskap är vetande som förkroppsligats och kvaliteten på kunskapen ligger i användandet, ute i samhället, i praktiken. Fast det går inte att mäta, inte på ett sätt som går att jämföra över tid och i olika länder. Därför mäter man inte det, för det skulle inte ge några användbara kunskaper. Det politiker vill ha är tydliga siffror som visar att motståndarna har fel eller att det egna partiet har rätt. Därför mäter man detta, hela tiden och man letar med ljus och lykta efter studier som med lite kreativt tolkningsarbete kan sägas visa det man vill visa på, det vill säga det man redan vet.

Debatterna som skolan gör därför mer skada än nytta. Ju oftare skolan debatteras, desto längre från målet hamnar vi. Vetande passar sig synnerligen illa för att debatteras. Var finns samtalen om skolan, lärda samtal med kunskap i centrum? Kloka ord som bryts och där ingen gör aspråk på att sitta inne med sanningen om hur det är egentligen. Var finns (kunskaps)visionerna, för skolan och för samhället? Vad vill allmänheten veta idag? Vad handlar programmen om på TV? Hur ser den allmänna synen på kunskap ut? Den typen av frågor behöver det samtalas om, ifall vi verkligen vill ha en skola där eleverna verkligen sysslar med det skolan ska syssla med, kunskap.

När jag var liten var Vi femman ett allvarligt program. Ett spännande program där kunskapen stod i centrum. Idag är det bara de närmast sörjande som bryr sig. Idag heter motsvarande program, Vem är SMARTARE än en femteklassare? Och det är ett importerat format från USA, ett rent underhållningsprogram där kunskapen är en ingrediens bland annat, eller om vi ska vara ärliga, kunskapen är ett svepskäl för att sända programmet. Titta i tidskriftshyllorna på Pressbyrån. Rader med tidningar om vetenskap där man i nummer efter nummer framförallt avhandlar ämnet Hitler, om det är historiska tidskrifter och Rymden, om det är naturvetenskapliga dito. Kunskap idag är bara värt något om den är banbrytande, säljande eller kuriös. Vetandet i sig anses trist och ingen verkar riktigt veta vad man ska göra med det. Kunskapen har förlorat sitt egenvärde. Det är problemet.

Samma i akademin. Där är det antalet publikationer om var dessa publicerats som är det centrala. Och när allt fler forskare tvingas publicera allt mer växer det fram allt fler tidskrifter där hugade forskare lockas att publicera sina alster. Och när allt mindre tid i den akademiska världen läggs på samtal om innehåll och seminarier där kunskapen står i fokus, när allt mer av tiden läggs på arbeten med ansökningar om mer forskningsmedel, där händer samma sak som på TV och i Pressbyrån. Kunskapen förvandlas från det som var centralt, till en formalitet. Idag hålls det kurser i hur man skriver artiklar för att få dem publicerade, till exempel. Fokus på form alltså. Visst forskar forskare fortfarande, men allt mindre tid finns för den verksamheten. även för den som har turen att landa ett större projekt. För alla får allt med administrativa uppgifter och kunskapen håller på att förvandlas till ett slags formalitet, på samma sätt som i övriga samhället.

Detta blir ett problem i och för skolan, förr eller senare, för eleverna är en del av samhället och samhället är alla vi tillsammans. Hur ser du på kunskap? Vad är du intresserad av? Det är inga retoriska frågor, det är kunskapens kärnfrågor. Problemen i skolan är ditt och mitt problem, inte Björklunds eller lärarnas. Utan K U N S K A P E N i centrum finns inget möjlighet att skolan ska kunna leva upp till våra förväntningar!

Tänka tillsammans är något annat än att grupparbeta!

Ska leda ett seminarium idag. Tre pass, hela dagen. Tanken är att vi först ska jobba med och formulera en vision och sedan utarbeta strategier för att sprida visionen. Vi får se hur det går. Det är svårt att göra det på riktigt, att samtala och tänka tillsammans. Tillsammans är nyckelordet. Där, i det gemensamma, mellan deltagarna, i helheten, finns styrkan i detta ord, tillsammans. Ett plus ett kan bli mer än två. Det är mitt mål med dagen. Fast jag är inställd på att det inte kommer att bli så, för det blir nästan aldrig så. Det är som sagt svårt att tänka tillsammans, svårt att samtala och därmed svårt att se och förstå värdet med att tänka tillsammans.

Allt för lätt och allt för ofta ger man upp innan man nått den kritiska massa som krävs för att tillsammans ska bli mer än summan av antalet deltagare i gemenskapen. Allt för ofta brister det i tålamod och man faller till föga för någon karismatisk individ som säger sig veta och som tar på sig ansvaret. Synd, för då spelar det ingen roll hur många man är. Om alla lyssnar på en finns ingen gemensam tankeverksamhet, bara en kollektiv monolog. Att tänka tillsammans handlar om att ge upp en del av sig själv för att vinna något mycket värdefullt. Alla som ingår i en gemenskap där en karismatisk individ tar över är förlorare och får inget med sig, utöver det man hade med sig när man gick in i "samarbetet". I ett samtal där man tänker tillsammans blir alla vinnare genom att mitt lilla bidrag växlas upp i gemenskapen, tillsammans med övrigas bidrag. När ingen tar över och alla lyssnar händer något, helheten blir större än summan av delarna.

Det är lätt att få för sig att det skulle vara enkelt detta att tänka tillsammans eller att samtala. Det räcker att "bikupa" lite, eller grupparbeta utan närmare instruktioner. Man samlar ett gäng bara, sätter ihop en grupp, så löser sig saken av sig själv. Inget kunde vara mer felaktigt än det. Att tänka tillsammans kräver mer än att bara samlas. Det kräver inte mycket mer, men kraven är å andra sidan centrala och det behövs inte mycket för att hela potentialen i gemenskapen ska gå förlorad. Vad som krävs är uppmärksamhet på vad som händer i gruppen och integritet hos deltagarna. Människor är sociala och det är både styrkan och svagheten med mänskligheten. Det sociala är en mäktig kraft, men den kan snabbt vändas mot det gemensamma projektet. Att tänka tillsammans handlar om att värna mellanrummen och tystnaden, för det är där det händer. Där finns potentialen, inte hos någon enskild i gemenskapen. Det är den avgörande insikten man måste ställa upp på och gemensamt värna, annars faller allt platt.

Risken är med andra ord uppenbar att det kan gå åt skogen. Ändå framhärdar jag och tror, samtidigt som jag är inställd på att det kanske inte allt kommer att gå som jag hoppas. Men den dagen då jag slutar tro på människan och en bättre framtid, den dagen finns ingen mening att leva längre. Så jag fortsätter. Om det inte fungerar idag kommer jag ändå att ha lärt mig något av erfarenheten och jag kommer att st bättre rustad nästa gång. Jag har kontakt med två företag som jag hoppas kunna få jobba med. Då behöver jag erfarenhet. Hoppet är den tunna lina jag balanserar på, den tråd allt hänger i. Som synes är inte hopp det samma som en obändig tro på något. Hoppas gör man för att alternativet är otänkbart och man gör det även om oddsen talar mot en. Det hoppas för lite i samhället idag och lyssnas och litas allt för mycket på dem med starka viljor och fasta övertygelser. Tron på den ensamma frälsaren som kommer utifrån och löser alla våra problem är stor och stark och den hotar att föröda allt vi har byggt upp. Därför fortsätter jag hopas även om jag sällan tror på framgång. Fler borde göra det.

Det är uppenbart att enda sättet att värna tystnaden är att tala så lite som möjligt. Och lika uppenbart är det att vem som helst kan bryta den. Men om det är enda vägen fram finns inget alternativ. Det är vad samtal handlar om och det är bara så man kan tänka tillsammans. Genom att göra det man tror på, även om mycket lite talar för att projektet ska nå framgång. Det är också därför jag bloggar, för jag hoppas nå ut med mina tankar. Fast i det enorma mediebruset är den typen av texter som jag skriver hopplösa, för de kräver tystnad och eftertanke, kritiskt analytisk förmåga och tid samt tystnad. Jag söker inte omedelbar uppmärksamhet och publicitet för publicitetens skull. Jag vill undersöka samtalets kraft och kulturens karaktär samt tänka högt, tillsammans med mina läsare, om kunskap, makt och förutsättningarna för långsiktig hållbarhet. Flyktlinjer har ingen egen agenda utanför sökandet efter förståelse för den värld och det samhälle vi bygger gemensamt. Vi har bara varandra och det vore förödande om vi inte kunde göra det bästa av den situation vi alla befinner oss i.

Antingen kan vi vänta på frälsaren från himlen eller vidderna, som utifrån kommer och löser våra problem. Eller också förlikar vi oss med tanken på att vi bara har varandra och om vi ska nå en lösning måste den komma inifrån djupet av vår gemenskap. Ju fler murar vi bygger och experter vi utser, desto mer makt som samlas på en eller ett fåtal platser, desto sårbara blir vi i det långa loppet. En stark ledare ser på pappret ut att vara en god idé, men det är aldrig så det fungerar i praktiken. Därtill är livet allt för komplext. Vi har bara varandra, på gott och på ont. Därför borde vi tänka mer och oftare, tillsammans. Ingen enskild sitter inne med hela lösningen, men genom att lyssna på varandra och genom att lägga samman fragmenten av kunskap och sedan tillsammans granska resultatet av de gemensamma ansträngningarna kommer vi att märka att vi når lägre än om vi lyssnade på ett aldrig så briljant geni. Vurmen för excellens får den stora massan att likna en grupp förälskat förblindade tonåringar som okritiskt följer den beundrades minsta vink. Det är en farlig väg att gå!

Tänker vi istället tillsammans finns inget annat att lita till än hoppet. Oddsen är inte på vår sida, för vi är i mångt och mycket våra egna fiender. Gång på gång går våra handlingar på tvärs mot våra intentioner och det vi vet är bra för oss, på sikt. Det är så människor fungerar. Jag fungerar också så. Men jag väljer att hoppas och fortsätter göra det jag tror på, även om det ser mörkt ut. För jag vill kunna se mig själv i spegeln imorgon och framöver. Jag vill inte känna att jag inte gjorde vad jag kunde, när jag hade chansen. Det är det enda jag kan göra, det enda jag tänker göra. Hoppas!

Tänka tillsammans är svårt, men det är inte omöjligt. Och jag har förberett mig i hela mitt liv. Allt jag lärt och allt jag vet tänker jag använda för att få dagen att fungera på bästa sätt, men det är inte jag som bestämmer. Lika lite som det är jag som bestämmer i lärosalen tillsammans med studenterna, som av systemet vi verkar i och bygger, ser på mig som en utifrån kommande frälsare som ska ge dem den framtid och de jobb de vill ha. Det kan jag så klart inte göra, så mitt uppdrag är att göra dem besvikna. Men hellre det än att de blir det ute i arbetslivet. Hellre besviken idag, när det fortfarande finns tid att göra något, än imorgon när allt hopp är ute. Det är min livsfilosofi. Och jag kommer kanske att dö besviken, men jag kommer aldrig att förlora hoppet.

Tänk om fler tänkte så. Tänk om ... tänk vad vi skulle kunna åstadkomma tillsammans. Alla har något att bidar med och summan av det överstiger med god marginal även den mest excellente experten och geniet, men inte bara det även den till synes mest maktfullkomliga ledarens kraft är liten i jämförelse med massans intelligens. Det vet jag, men tyvärr kan jag ändå bara hoppas. För det är så människan, det vill säga du och jag, fungerar. Skillnaden mellan en massa och en förledd pöbel är hårfin. Lika tunn som den tråd som mitt hopp hänger på.

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 14

Dagens Under Strecket gör mig lite beklämd. Texten handlar om nya rön rörande universums allra tidigaste historia. Kunskapen i sig är oproblematisk, den intresserar mig föga, men det är inte problemet. Det som gör mig beklämd är vad kunskapen och framförallt sökandet efter den gör med oss människor. Viljan att veta påverkar oss. Det är inte bara ökat vetande vi får. Kunskapssökandet har också andra effekter. Visst vetande gör att annat vetande förlorar i värde. Om det borde vi tala mer. Mycket mer än vad vi gör idag. När människan vinner insikter om vissa saker händer det annat som kanske inte är bra för oss och vår överlevnad på sikt. Helena Granström som skrivit texten avslutar den genom att sätta fingret på just detta.

Vad är det vi ser när vi vänder blicken mot himlen? Är det miljoner år gammal elektromagnetisk strålning, gasmoln och avlägsna solsystem? Eller är det älgen med klövar vid horisonten och huvud i zenit, björnen och jägaren, skällande hundar, en gammal kvinna som fångat en fisk?

Jag frågar min dotter, hon säger: ”Tänk om månen är en mamma. Tänk om alla stjärnorna är hennes barn.” Kanske är en skapelseberättelse verkligt meningsfull enbart i den mån den lyckas berätta något också om människans plats i världen, inte bara om världen i sig. Möjligen har vi förlorat i mening, det vi har vunnit i verifierbarhet.

Mening är det vi människor lägger i kunskapen, de sätt vi motiverar den. Hur kunskapen används ser jag som långt viktigare än det vi vet. Kunskap för kunskapens skull är maktens inställning, eller en syn på vetandet som leder till makt och manar människan till underkastelse. Och när den typen av vetande görs till norm för kunskapen tappar själva meningen med vetandet i anseende. Håll tyst och lyssna. Acceptera det vetenskapen säger. En obehaglig vision om detta blir framtidens melodi. Vi talar redan idag om den mänskliga faktorn som något negativt och i förhållande till matematikens rena ekvationer är människan mest ett störande moment, en kostnad. Så finns det också dem som ser robotar i hemvården som en bra och kostnadseffektiv lösning. Tecknen på att människan allt mer ser sig själv som ett problem borde mana till eftertanke. Vilket samhälle vill vi ha, vilken värld? Ska samhället anpassas efter människan, eller tvärt om? Vi har makten att bestämma och det blir som vi vill. Så vad är det vi vill, egentligen. Och hur påverkar synen på kunskap oss och vår vardag?

Vad den vetenskapliga världsbilden erbjuder är inte alltid så mycket en förståelse av världen, som en funktionell beskrivning av den. Om mytens tolkning av verkligheten syftar till att skapa ett ramverk för människans handlingar och relationer, syftar vetenskapens till att upprätta modeller av verkligheten som gör den möjlig att manipulera. Den skapelseberättelse som vetenskapen förser oss med har, med andra ord, gett oss kunskap vi tidigare saknat, men på samma gång bidragit till att beröva oss en grundläggande förmåga: den att finna mening och riktning i vår levande omgivning.

Den kunskap vi numera vinner är också tekniskt komplex till den grad att den för de flesta av oss förblir abstrakt: Vad betyder kvantfluktuationer, rumtid, polarisation? Det är en kunskap som leder till verklig förståelse enbart för den begränsade skara som ägnar sig professionellt åt beräkningar, mätning och tolkning av data. Att mänskligheten vunnit i kunskap är därmed en sanning med modifikation. En tillvaro där alla människor kände växter och fåglar vid deras namn, hade förmågan att trygga sin egen försörjning och kände sin egen plats i den omgivande naturen har bytts mot en tillvaro där en elit känner den matematik som beskriver universums beskaffenhet för 14 miljarder år sedan.

En helt igenom logisk värld är inte en värld befolkad av människor. Kapten Spock, i TV-serien Star Treck, med sin oförmåga att känna något, med sitt rent logiska sätt att resonera är en populärkulturell illustration till det som 3D-animatörer kallar the uncanny valley som är en beskrivning av det gap som finns mellan en perfekt avbildning av en levande människa och den levande människan. Den rena kunskapen är kall, steril och obehaglig, just för att människans värld inte är logisk eller beräkningsbar. Det borde mana till eftertanke och insikten om att det är så det är och fungerar gör mig beklämd när jag läser om vetenskapens "framsteg." Vad är det vi vinner egentligen? Det borde vi fundera på, innan det är för sent.

Ville börja med det, när det nu var tankar som kom i min väg, för det har med Freud att göra och med Deleuze och Guattari. Det har med tolkningens makt att göra. Mattematik är ett verktyg precis som Freuds teori om sexualiteten är det. Och verktyg är och måste förbli verktyg, annars hamnar människan i underläge. Kunskap också ett verktyg och därför är det olyckligt om vetande blir vetande för vetandets skull. Utan mening finns ingen mening med kunskapen, skulle jag vilja säga. Om kunskapen inte kan användas för att göra livet här och nu bättre för vi som lever här, då är vetandet inget värt. För vi är människor och världen vi bygger skapar vi för vår skull, även om det ibland är lätt att glömma det. När hjulen rullar snabbt och när allt mer fokus riktas mot pengar ser det kanske ut som en vinst att bortrationalisera människan. Om vi inte ser upp lever vi snart i the uncanny valley där vetandet för vetandet skull är den enda som betyder något. Det är inte Freuds fel, men Freuds kunskapssanspråk är snarlika ett sådant resonemang. Hans anspråk på att veta säkert vad Vargmannens historia betyder och hur den ska tolkas är samma andas barn som naturvetenskapens anspråk på att sitta inne med den enda rätta läran om världen, livet och Universum.

Det är inte kunskapen det är fel på, det är anspråken som den förs fram med som är problemet. Och detta visar Deleuze och Guattari genom att faktiskt lyssna på vad Vargmannen säger och genom att jämföra det med Freuds tolkning av berättelsen. Filosoferna reser inga anspråk på att sitta inne med sanningen, de är mer intresserade av meningen. Framförallt är de intresserade av hur mening skapas, hur den används och vilka effekter olika meningsbyggen har på kulturen, människorna och samhället. Analysen av Vargmannens berättelse handlar därför lika mycket om makt som om mening och kunskapens värde samt om kultur.

Above all, it should not be thought that it suffices to distinguish the masses and exterior groups someone belongs to or participates in from the internal aggregates that person envelops in himself or herself. The distinction to be made is not at all between exterior and interior, which are always relative, changing, and reversible, but between different types of multiplicities that coexist, interpenetrate, and change places— machines, cogs, motors, and elements that are set in motion at a given moment, forming an assemblage productive of statements: "I love you" (or whatever).

Vad betyder det att veta och vad vet vi, egentligen? Vad är insida och vad är utsida ifråga om kunskap? Vad händer när kunskapen om universums första skälvande sekunder kommer till oss människor, idag? Vad gör våra olika tolkningar av den kunskapen med oss och vem vet egentligen? Är det den mening jag lägger i kunskapen som är den rätta och viktiga, eller är det fysikernas tolkning som gäller och som jag måste acceptera och anpassa mig till? Vem har bestämt att det är och ska vara så? Alla frågor, hur avlägset eller nära inpå det man undrar över finns, om det är rymden eller psyket vi intresserar oss för, kommer förr eller senare att tvingas avkodas av dig och av mig. Kunskap är verktyg det är den enda långsiktigt hållbara synen på kunskap som går att ha, allt annat riskerar att föra mänskligheten ut i en skräckfylld irrfärd i the unkanny valley. Jag ser med oro på hur förmågan att tolka håller på att gå förlorad när allt fler beslut tas av experter. Vi är långt ifrån den värld och vardag där det stora flertalet hade direkt, förstahandskunskap om sin värld och omgivningen. Att förstå hur mening uppstår är svårt, men nödvändigt. Att strida om vem som har den rätta tolkningen visar att man inte förstår meningen med mening. På det sättet är Freud och astrofysikerna samma andras barn. 

For Kafka, Felice is inseparable from a certain social machine, and, as a representative of the firm that manufactures them, from parlograph machines; how could she not belong to that organization in the eyes of Kafka, a man fascinated by commerce and bureaucracy? But at the same time, Felice's teeth, her big carnivorous teeth, send her racing down other lines, into the molecular multiplicities of a becoming-dog, a becoming-jackal . .. Felice is inseparable from the sign of the modern social machines belonging to her, from those belonging to Kafka (not the same ones), and from the particles, the little molecular machines, the whole strange becoming or journey Kafka will make and have her make through his perverse writing apparatus.

På samma sätt som Felice är omöjlig att separera från Kafkas upplevelse av henne. Hon blir till och får sina unika egenskaper genom Kafkas sätt att se på och förstå henne. På samma sätt som du fyller din älskade med mening och betydelse på ditt unika sätt. Jag behöver dig på ett annat sätt än du behöver mig. Det är inget problem, det är något djupt mänskligt. Det är något en robot har OERHÖRT svårt att återskapa och därför uppfattar vi robotar som mer obehagliga ju mer människolika de är/blir. Och förstår vi detta kan vi förhoppningsvis också förstå hur viktigt det är att låta människans värld få vara gåtfull, för det hjälper oss människor att känna oss hemma.

All kunskap är inte bra och utan insikt om och förmåga att tolka tvingas människan se på sig själv som ett problem som ska lösas, enligt vetenskapliga metoder som är på god väg att avskaffa människan. Sanningen om människan är att det inte finns en sanning, det finns alltid flera. Och därför är det en dålig strategi att söka ett svar, svaret. Vad vi behöver är en större och mer utvecklad förmåga att tolka, inte fler och mer entydiga svar på eller förklaringar till komplexa problem som meningen med livet eller kultur. Freud var en hejare på att tolka, det kan och bör vi lära oss av, men det betyder inte att hans tolkning är den enda rätta. Och samma gäller för de nya rön som fysikerna nu presenterar för oss.

Kritisk forskning och forskningskritik

Något fel idag, mer fel än på länge. Och ju mer jag läser, lär och forskar om vårt samhälle och kultur desto större blir insikten om alla de växande klyftor som håller på att slita sönder samhället. Klyftan mellan våra folkvalda och landets forskare är inte den allvarligaste, men det är denna som får igång mina tankar. Politiker ska ha makt och de ska leda, ska dra upp riktlinjerna för framtiden och göra nödvändiga prioriteringar. Det är deras roll. Har inga problem med det, hur mycket invändningar jag än har mot vår utbildningsminister och nuvarande forskningspolitik finner jag mig i den. Det är som det är och som det ska vara i en demokrati. Det jag har problem med och det jag vänder mig mot, det som håller på att göra mig tokig, är detta att politiker kör över och hånar forskare som anmäler avvikande åsikt, att politiker behandlar forskare som ett samhälleligt särintresse. Politiker som står i medierna och säger: "Jag delar inte den bilden." Det har jag stora problem med. Det som Anders Borg sysslar med är allvarligt.

Om vårt lands politik inte vilar på kunskapens grund har vi hamnat i en situation där en av parterna är överflödig. Om politikerna hellre lyssnar på sig själva eller utländska experter, om politiken går på tvärs mot vadforskning visar, då måste vi här i Sverige aningen avskaffa forskningen eller politiken. Att lägga pengar på båda är rent slöseri. Där är vi inte riktigt än och förhoppningsvis kommer vi inte dit, men vi är på god väg och vi närmar oss. De allt oftare uttalade orden från människor med makt idag om att "jag delar inte din bild" visar klart och tydligt hur makten och vetandet hänger ihop och vilken del av ekvationen som anses viktigast. Kunskap är bra, visar politikerna att de tänker, men bara så länge den ger stöd åt det vi vill. Det tänkandet är ingen grund att bygga ett kunskapssamhälle på. Det är en grund att bygga privata maktimperier på. Är detta vad vi vill med Sverige? Ska det vara så? Det avgör vi, alla vi tillsammans. Inte forskningen, inte politikerna. Vi avgör det, vi som lever och verkar som medborgare här i Sverige idag.

Våra liv och våra handlingar, prioriteringarna och allt det vi avstår från att göra, bestämmer vilket samhälle och vilken framtid vi får. Jag vill ha ett samhälle byggt på en solid grund av kunskap, ett samhälle där så många som möjligt kan och får möjlighet att bidra till det allmänna med sina kompetenser och utifrån sina intressen. Jag tror på människans potential, men jag är också medveten om att bara för att man har potential betyder inte att man kan, vill eller har möjlighet att utnyttja den. Intellektuell kapacitet är en potential, men om vi låter oss styras av affekter spelar det ingen roll hur stora kunskaper, kompetenser eller potential vi har som grupp eller enskild. Och idag när allt ska gå snabbare och snabbare och där pengar och vinst blivit målet för snart sagt allt har kunskap kommit att utgöra ett hinder för affekterna, för önskan att få sin vilja igenom. Viljan till makt som Nietzsche identifierade som en kraft att räkna med i kulturen redan för över 100 år sedan är stark och den hotar överallt att ta över. Den är affektiv, inte intellektuell.

Kunskap är ingen kraft, men viljan att veta är det. Fast i relation till viljan till makt står sig viljan att veta slätt. Liksom affekterna väldigt ofta viner över intellektet. Hur vad det med den där chokladkakan, den som du bestämde att du inte skulle äta? Ligger den kvar i kylskåpet, eller har du som jag ätit upp den? Eller träningen, som du på goda grunder bestämde dig för att ta tag i på allvar efter årsskiftet? Håller den intellektuella önskan att få en bättre kondition och hälsa stången mot affekterna som säger ÄT! VILA! Jag har ingen aning om hur det är för dig, men för mig är sökandet efter kunskap inte alltid en dans på rosor och forskningen drivs inte av lust hela tiden. Det är en ständig kamp mot affekter och andra störmoment. Och att dessutom behöva stånga sin panna blodig mot politiker med makt som lättvindigt och ibland hånfullt avfärdar kunskaper man med möda tagit fram och formulerat, gör det inte lättare att följa och bejaka viljan att veta. Viljan till makt hotar vetandet, det är ett allvarligt problem. Inte bara för forskningen, utan än mer för samhället och vår gemensamma framtid.

Den klyftan, det asymmetriska maktförhållandet, är som sagt allvarlig och måste uppmärksammas mer. Annars är risken att andra klyftor växer sig större. Klyftan mellan de enormt rika och alla oss andra till exempel, en klyfta som står i direkt relation till klyftan mellan politiker och forskare. För när politiken inte längre är förankrad i forskning och beprövad erfarenhet, när politiken styrs av affekter och enskildas önskningar, av viljan till makt. Där och då förvandlas politiken och politikerna till hjälplösa villebråd för det globala kapitalets enorma makt, mot vilken poltiken inte har något alls att sätta emot. Om samhällsbygget reduceras till en kamp om makt vinner kapitalet. Den kampen är redan avgjord innan den påbörjats. Det globala kapitalet är totalt ointresserade av alla oss andra, för dem är vi bara ett slags råvara som de profiterar på. De enormt rika skapar sin egen kultur, sina egna normer och värderingar och de har idag sina blickar riktade mot rymden. Hur det ser ut i vården och skolan och vad som händer med forskningen i Sverige bryr de sig föga. De är sig själva nog och ser allt tal om höjda skatter, solidaritet och gemensam förvaltning av jorden som ett hot mot deras hjärteblod, deras pengar, deras makt.

En annan värld är möjlig, ett annat samhälle. Men för att realisera det krävs att vi inte bara satsar på skola, vård, omsorg och forskning, utan att vi sätter kunskapen i centrum och att vi inser hur ofta och hur lätt affekterna styr över intellektet. Förstår vi det har vi tagit första steget mot en bättre värld, sedan är det bara att ta ett steg i taget och fortsätta göra det, tillsammans. Om alla vi som delar den bilden och tror på klokheten i den insikten gör det finns ingen makt i världen som kan stoppa rörelsen.

Karin Boye och Artur Lundqvist. Två diktare, två sätt att vara i rörelse.

Kunskap om livet, så som det levs, här och nu av oss, är vad humaniora handlar om. I alla fall den humaniora och kulturvetenskap som jag kämpar för att sprida insikt om och förståelse för. Och denna kunskap, om kulturen, livet, allt det som är mellan människor, finns överallt. Kulturen är inte, den blir. Därför finns ingen på förhand definierad, strikt metod att använda för att nå säker kunskap om kultur. Låt mig illustrera med en bild; ett barn som vandrar i skogen, som hittar några kottar och börjar leka med dem. Där och då förvandlas natur till kultur, omedelbart. Från en stund till en annan har det ena blivit det andra. Lek vidare med tanken. Barnet lär sig kanske något av leken, tar med sig kunskapen hem till gården, till kompisarna som tar till sig kunskapen och genom lek och över tid utvecklas, ställer krav på sina föräldrar. Kultur är allt detta och oändligt mycket mer. Därför är det bättre att tala om kultur som kollektivt blivande, hellre än något som är.

Kultur är rörelse och allt kan fångas av och bli en del av rörelsen, förändringen. Därför finns ingen metod med vars hjälp det går att samla evidens som kan ge stöd för än den ena än den andra ståndpunkten rörande kulturen. För att fortsätta på bilden kan man säga att det finns nya kottar överallt och människan styrs lika mycket av intellekt som av affekt. Människan blir mellan dessa båda egenskaper, i rörelse.

Rörelse, blivande, förändring är kulturens modus. Vi blir tillsammans, mellan. Och rörelsen som påverkar allt och alla formar de sammanhang som utgör kontexten där vi lever våra liv. Framtiden är inte en flod med ett bestämt lopp, den är ett hav och kulturen är en båt och vi människor är matroser som, om vi hittar former för samverkan, kan segla ganska mycket vart vi vill. Det räcker dock inte att vilja och att vara överens. Det är inte människan som bestämmer kulturens riktning, men människan är medskapare av och en del av helheten som befinner sig i rörelse. Metoder för att undersöka kultur måste ta hänsyn till denna rörelse, det faktum att kulturen inte är utan blir. Det är därför svårt att forska om kultur, inom nuvarande akademiska system. Därför bloggar jag, bland annat därför i alla fall. För mig är det viktigare att nå kunskap än att göra karriär, vilket man förväntas göra som forskare. Varför då undrar jag? Vem tjänar på att forskare gör karriär och varifrån kommer den tanken? Från kulturen och från den norm som utkristalliserat sig i kulturen. Från oss alla, för att vi accepterat tanken på att det är så det ska vara.

Detta är tankar som väcks av dagens Under Strecket, som handlar om just rörelse, kultur och makten över riktningen. Texten är skriven av Barbro Gustavsson Rosenqvist och den handlar om Karin Boye och Artur Lundkvist, som båda fast på olika sätt diktade om rörelse. Poesi är ett sätt att inte bara undersöka kultur, utan även påverka blivandets riktning. Ett slags kotte i skogen, för att fortsätta använda berättelsen ovan som verktyg för att förstå. Poesi är inte vetenskap, men genom att läsa och använda poesi kan man få uppslag till kulturvetenskapliga analyser av kultur. Överfölls av längtan att skriva om det idag när jag läste Understreckaren om diktarna. Texten kan sägas fungera som ett slags sammanfattning av allt som hänt mig under den senaste tiden. Bildningsseminariet i Umeå, slutförandet av bokprojekt och filosofiska brottningar med begrepp. I rörelse är dessutom en dikt jag ofta återkommer till och använder mig av på olika sätt. Och dikten är fortfarande i högsta grad aktuell.

Vem sade att svensken läser allt mindre lyrik? Vem sade att reklamspråket är ointellektuellt? Den borde träffa herrarna och damerna på den reklambyrå som Mercedes-Benz anlitar. När de ser den lyxiga vagnen snabbt glida fram på vägen som är mödan värd, då associerar de genast till den sköna dikt som bär just namnet ”I rörelse”, om vår växlingsrika och fascinerande livsresa. Samma dikt som för några år sedan smyckade reklam för Renault. Halsbrytande (bildligt!), javisst. Men knappast gravskändning. Må Svenska Akademien glädjas åt att den största lyriken lever, och får hjälp att nå allt fler.

Rörelse, utveckling, förnyelse utgör ett huvudtema i Karin Boyes diktning. Dynamik, i motsats till stagnation, tillhör modernismens mest hyllade begrepp. Som en central symbol, för vitalitet och liv, framträder rörelsen i den strömning som i svensk litteraturvetenskap har fått just beteckningen vitalismen.

Texten visar att rörelse är ett ord med många olika betydelser. Den rörelse Boye skriver om är inte samma rörelse som Artur Lundqvist skriver om. Också en illustration över kulturell komplexitet och mångtydighet. Understreckaren visar också på hur poesin inte bara är konst och skapande utan även står i dialog med vetenskapen och filosofin. Boye var till exempel inspirerad av Nietzsche. Och ...

Särskilt utpräglat finner man motivet även hos en samtida diktare, Artur Lundkvist. I ”Atlantvind” (1932) talar denne på prosa, tydligt inspirerad av filosofen Henri Bergson och hans huvudbegrepp ”élan vital”, om ”det vitala livsflödet”. Samme författare fastställer i en titellös, mindre ofta citerad dikt med inledningsorden ”Detta lugn, denna säkerhet”, publicerad i samlingen ”Svart stad” (1930): ”Livets väsen är rörlighet”. Lugn och säkerhet är för Lundkvist inte något eftersträvansvärt. Tillfredsställelsen är otillfredsställande – mättnadens välbefinnande väger lätt mot längtans hunger och törst.

Lundqvist var man och Boye kvinna. Det skulle kunna vara ett obetydligt konstaterande, men är det inte. Kulturen genomströmmas av maktordningar och kön är en sådan organiserande princip som inte bara reglerar tänkandet om och förväntningarna på män och kvinnor, utan som även påverkar mäns och kvinnors tänkande. Detta syns tydligt i de båda diktarnas respektive verk och liv, som ofta flyter ihop vilket lätt gör vetenskapen normativ som en av förra veckans bloggposter handlade om. Boye och Lundqvist var båda vandrare, men han rörde sig och såg inte på rörelsen på samma sätt som hon.

Från rörelsen är steget inte långt till vandringen, också ett motiv som man finner hos både Boye och Lundkvist. Vandringen har delvis tidstypisk karaktär. ”Wandervögel” fanns det gott om, såväl i verkligheten som i litteraturen. Att vandra var en favoritsysselsättning för Karin Boye, och motivet återkommer ofta i hennes lyrik, inte minst från studentåren med Uppsala och dess omgivningar som bakgrund – över vintriga slätter, längs vårligt Kungsängen med ”lätta liljeklockor”.

Artur Lundkvist å sin sida manar sina läsare att komma med och ”vandra på landet om sommaren” eller ”in under en regnbåge i september”. Men det konkreta vandrandet, om än skildrat med inlevelsens glädje, är övervägande en symbol för modernismens obändiga och eviga dynamik.

Lundqvist vill vara med och påverka rörelsens riktning, söker kontroll och manar till handling. Han pekar med hela handen. Han ser sig som en modernismens förridare, en som visar vägen och som pekar med hela handen. Lundqvists diktning är tydligt politisk. Han vill något och ser sig som en ledare. För det är vad som förväntas av en man. Även män som inte vill och som inte ser på sig själva på det sättet påverkas av kulturella normer för hur man ska vara och vad man ska göra. Lundqvist vill och kämpar. Därför tycker jag det är intressant att lägga märke till att Karin Boye fortfarande läses och hålls levande, med man hör allt mindre om Lundqvist. Hennes syn på sig själv och sin egen roll i kulturens tillblivelse är mycket mer nedtonad och ödmjuk. Hon är mer förundrad och sökande. Hon har inga aspirationer på ledarskap. Ändå är det hon som får följare och hennes dikter som används, än idag.

För den första Clarté-generationen kom ”I rörelse” att betraktas som förbundets kampsång. Kanske berodde detta på orden ”Den nya dagen gryr”, som man betraktade som en spegling av namnet ”Clarté”, ett uttryck för det nya, ljusa samhälle som man strävade mot. Dikten publicerades först i förbundets tidskrift. Författaren hade blivit medlem i Uppsalasektionen i januari 1925, månaden efter det att den bildats, och fick snart en central position.

Det verkar knappast som att Karin Boye hade för avsikt att med ”I rörelse” förmedla ett socialistiskt budskap – hon var troligen medveten om att dikten kan uppfattas annorlunda, utifrån läsarens personliga situation, och även angelägen att ge vidare syftning än maning till politisk kamp och strävan. Det handlar inte om någon marsch mot ett på förhand utstakat politiskt mål, som ett kommunistiskt idealsamhälle. Tvärtom betonas rörelsen, utvecklingen i sig själv, mer än ”mål och mening”. Vägen sträcker sig mot fjärran, utan att någon ände kan skönjas. Grundtonen i dikten är lyckan över levandet, över möjligheten och förmågan att vidga gränser, över att få anamma livet i dess överväldigande storhet.

Detta säger mig något, eller jag inser när jag läser texten av Gustavsson Rosenqvist att det går att använda tanken för att förstå kulturens inneboende dynamik. Boyes ord och livshållning har visat sig vara mer hållbar än Lundqvists. Mannen eller snarare det manliga har makten i sin samtid, men den makten går under med honom. Femininum är mer i samklang med helheten, mindre fixerat vid jaget och är inte lika makthungrande. Att vilja vara med och påverka är dock djupt mänskligt. Och påverka kan man göra på olika sätt, vilket dessa båda livsöden och gärningar visar. Lundqvist representerar sökandet efter kontroll av rörelsen medan Boye följer. Vi som betraktar dem båda utifrån vår position idag kan dra lärdom av deras sätt att vara, tänka och agera. Är det klokt att söka kontroll, att peka med hela handen och att söka ta ledningen? Eller är det mer hållbart och bättre för alla att "anamma livet i dess överväldigande storhet" och följa med i rörelsen samt försöka påverka dess riktning mer från marginalen? Vilken väg leder oss till en blomstrande framtid och vilken leder till undergång? Mannens väg praktiseras just nu av Putin och jag har svårt att se det som något annat än fullkomligt förödande. Vi har tur om den utvecklingen inte slutar med förskräckelse. Ändå är dagens tidning fylld av exempel som visserligen inte är lika hotfulla som Putins agerande, men som ändå är samma andas barn och som går ut på att söka kontroll och bestämma riktningen på kulturens tillblivelse.

Historien är fylld av berömda män som stupat på sin post och som dragit med sig horder av människor i sitt fall, av civilisationer som gått under för att man fått hybris. Ändå försöker och försöker man igen. För tron på att det måste gå är stark, oerhört stark. Ändå finns det gott om exempel på att det är den andra vägen som leder framåt och som överlever, som är mest hållbar. Fast detta blundar vi för. Kulturvetenskap handlar om att försöka förstå varför det är på det sättet. Kulturvetenskap handlar om att sprida insikt om hur människan mot bättre vetande gång på gång väljer det man tror framför det man vet och sedan hittar på en logisk förklaring i efterhand. Det är inte hållbart och insikt om detta finns överallt. Till exempel i två diktares verk.

Rörelsen i dikten är inte som hos Boye det entusiastiska vandrandet mot ljus och äventyr. Lundkvist talar om strömmarna i djupen, om styrka som uppfyller och slungar ut, om kraftbrottning. Vår strävan gäller här inte samhörighet och gemensamma, mänskliga mål. Att vara mänsklig är att vara animalisk, att ”icke förneka vår djuriskhet” – i denna dikt tänds inga eldar under nattligt uppehåll, en urgammal metod att hålla vilddjur på avstånd. Här finns vilddjuren inom oss, och bör släppas fria.

Om Boye kan sägas sätta i centrum den förmåga till upplevelser och insikt som skiljer människan från lägre stående varelser, en intellektuell, humanistisk vitalism, står Lundkvist för en primitivistisk, icke-intellektuell vitalism, som tvärtom framhäver och idealiserar inte bara det djuriska utan också det vegetativa i oss, ”vår släktskap med mullen, sädeskornet”. Rörelsen är gemensam för de båda diktarna, men de resultat som rörelsen syftar till är högst olikartade.

Jag tror på och låter mig inspireras av Boye. Hur gör du? Vad väljer du och vad tror du är den mest långsiktigt hållbara vägen? Detta är frågor utan svar, för framtiden är öppen, den finns inte förrän vi har satt oss i rörelse och utfört handlingar. Kultur är inte, kultur blir i dynamiken som uppstår mellan. Svaret på framtidens riktning finns inom oss och det är vad som finns där vi måste tala om, mycket mer än vad vi gör. Om det är hållbarhet vi vill ha. Det förstod Boye och det visar Gustavsson Rosenqvist med följande ord och poetiskt vackra rader.

I den djupt idealistiska Karin Boyes ”Så drivs vi...” står svaret på livets hemligheter att finna i vårt inre, när vi lyssnar till sorlet av ”en underjordisk bäck”, till ”en snäckas svaga sus, / där ändå hela havet hörs”. Det individuella upphöjs till gemensamt, den röst som talar till oss är det möjligt för alla att lyssna till. Diktarens djuppsykologiska beläsenhet omfattar inte bara Freud – även Jung har givit inspiration.

Av de båda modernistiska författarna är Artur Lundkvist här den mest renlärige freudianen. Under civilisationens artificiella yta döljer sig djurisk egoism, lust till förgörande – ”homo homini lupus”, människan är människans varg. De krafterna måste släppas fram.

Däremot visar sig Boye som sannare socialist än Lundkvist, ansedd som ytterligt vänsterorienterad. För henne bär människan inom sig goda krafter, ett huvudtema i synnerhet i hennes sena verk. Därför är det möjligt att bygga ett nytt, fritt och lyckligt samhälle, på solidaritetens grund. Detta är budskapet som förmedlas i hennes framtidsroman ”Kallocain” (1940), skriven under den mörkaste av tider.

Artur Lundkvist deklarerar i sin dikt ”en enda tro” som återstår, ”tron på livets djup i det röda blodet”, och ett enda mål för människan, att bli som djuret. Karin Boye ger uttryck åt en tro på en oförstörbar skapandemakt i människans inre, en makt som ger det outgrundliga livet mening.

Människan är skapande, har fantasi och den är en långt större och mer omvälvande kraft än handen någonsin kan uppbåda. Handgriplig förändring och tvång har en uppenbar risk att leda till krig, blodspillan och död. Vi borde därför lyssna mer på Karin Boye. Vi borde överhuvudtaget lyssna mer, på varandra och på det som händer och sker i den kultur vi skapar genom att leva våra liv i vardagen. I rörelse. Lyssna på Lundqvist och jämför hans visioner och hans syn på rörelsen med Boyes.

Den primitivistiska vitalism som vi finner hos Lundkvist innebär självförverkligande, våldsam driftsutlevelse. Där hyllas själva levandet, drifterna, de obändiga krafter som för honom utgör livet, medan hans kvinnliga diktarkollegas tro på livet i stället yttrar sig i vördnad för det levande, för krafter som verkar inom oss och får oss att höja oss över det egna jaget.

Karin Boyes lågmälda lyssnande till en röst i vårt inre, till ett budskap – en vitalism som kan kallas humanistisk – innebär aktning för allt som lever, tro på livets makter. Fascinationen inför levandet blir till vördnad för det levande. I stället för om utlevelse kan man här tala om inlevelse. Dikten lämnar det individcentrerade för att bli allmängiltig, en manifestation av det djupast mänskliga.

Lyssna, jämför. Två ord som kan sägas fånga en hel vetenskap, kulturvetenskapen. Lyssna på ditt hjärta, på varandra och på världen. Försök inte styra och ställa, följ med i rörelsen istället. Var lite ödmjuk, vilket underlättas om man jämför. Till exempel hur det är med hur det skulle kunna vara. Vad vill du, hur ser din vision om ett framtida hållbart samhälle ut? Vilken väg tror du leder oss dit? Jag vet vad jag tror och jag väljer att lyssna på Boye. det är jag inte ensam om att göra. Och det visar att det inte räcker att lyssna, för att något ska hända krävs handling. Men handlingen ligger utanför diktens domän och hur människor ska handla är inget som vetenskapen bör uttala sig om. Vetenskapen sätter kunskapen i centrum, resten är upp till oss.