Kritiskt tänkande är ingen metod, det är en (sorgligt underskattad) livshållning

Utan en befolkning och ett etablissemang och en ledning med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande och en allmän uppskattning av den förmågan, står samhället illa rustat mot det kanske allvarligaste hotet som finns mot dess existens, dumsnällheten. "Peace in our time" är några berömda sista ord från en ledare som förvarade det goda, utan att tänka kritiskt. Till Chamberlains försvar kan sägas att han trodde på människans godhet, och det är aldrig fel. Det kan och får någon aldrig klandras för. Att vända andra kinden till och förmågan att se godhet är också en viktig egenskap i ett samhälle. Förlåtelse och överseende är enda vägen fram. Blodshämnd är en ond spiral. Hämnden kanske känns ljuv för den som får utlopp för den , men den lämnar en dålig smak i munnen som hotar att sprida sig. 

Kritiskt tänkande hjälper oss att se vad som bra på sikt och vad som är dåligt. Kritiskt tänkande är en kompass som leder mänskligheten rätt i det kaos som samtiden utgör och som vi befinner oss mitt i. Utan den kompassen är det andra krafter som styr. Egoism och girighet, till exempel. Kritiskt tänkande kan och får dock inte förväxlas med kritik. Kritiskt tänkande vänder sig lika mycket mot sig själv som mot det man studerar. Lyssnade igår på en radiosändning från BBC som handlade om vetenskapsteoretikern Karl Popper, vars namn kanske inte är allmänt bekant idag, men hans tankar lever och påverkar synen på mycket. Han utgick från att sanning aldrig går att nå. Absolut och evig kunskap är inte möjligt. Därför går vi människor bäst att överge alla sådana ambitioner. Det man däremot kan veta är vad som är falskt, och det är detta som är vetenskapens uppdrag, att försöka falsifiera. Den teori eller det resultat man kommer fram till är det bästa, den/det håller man fast vid tills man hittar en bättre teori eller förklaring. Det är ett slags kritiskt tänkande i praktiken. Och tänker man så, om det är metoden man jobbar efter, då är man hela tiden vaksam. Man tvingas vara på tårna och får aldrig slå sig till ro. Det är enda sättet att hålla kunskapen levande och aktuell, samt användbar.

Förmåga att tänka kritiskt bör dock inte isoleras. Inget får anses vara expert på kritiskt tänkande, för då har man i praktiken inte uppnått någonting, då har man delegerat ansvaret och det är inte förenligt med att tänka kritiskt. Alla har ett ansvar för vilka tankar och svar de håller för sant och vad man litar på och integrerar i sin vardag. Ingen kan friskriva sig från ansvar i ett samhälle. Det skulle innebära att det vore försvarbart att följa order, vilket de flesta anser är moraliskt tvivelaktigt.

Tyvärr håller denna essentiella egenskap, själva grunden för samhällets långsiktiga hållbarhet på att utarmas idag. Det går snabbt. Och tyvärr håller vi på att bygga en skola där kritiskt tänkande anses överflödigt. Nuvarande skolpolitik, under Björklunds regim, styrs med järnhand uppifrån. Reglerna som inför skall följas, till varje pris. Det spelar ingen roll att man studerat och forskat i åratal och på goda grunder kan hävda att politiken leder bort från de uppsatta målen, man måste ändå följa order. Och det faktum att Björklund blir mer och mer säker på sin sak ju mer kritik han får visar att han är mer intresserad av kartan, än av att använda kompassen för att orientera sig i verkligheten. Politiken idag har lika lita som lärarna i skolan tid att ägna sig åt och oroa sig för verkligheten. Hur det går då visar, till exempel, Gustav Fridolin, på Brännpunkt idag.

Sedan Jan Björklund blev ansvarig för skolan har pappersarbetet ökat och personalen i skolan minskat. Nio av tio lärare vittnar om att de fått en ökad administrativ arbetsbörda sedan 2006. Samtidigt har, under samma period, 12600 pedagogiska tjänster försvunnit från svensk skola. Det är betydligt fler än vad minskade elevkullar (som nu vänder uppåt igen) skulle kunna motivera. Färre personer ska alltså göra mer jobb i svensk skola. Det håller inte.

Lärare ska få vara lärare, och därför har vi krävt minskat pappersarbete och mer personal. Jan Björklund har svarat genom att ignorera kraven om personal (det finns till och med en ytterliggare skolnedskärning planerad), och något justera de byråkratiska pålagor alliansen lagt på lärarna.

Bristen på förmåga att tänka kritiskt leder oss allt längre från det vi säger oss vilja, för i grunden finns ingen konflikt här. Alla vill ha en bra skola som fostrar barnen och försörjer samhället med nödvändiga kunskaper och förmågor. Samma med vetenskapen, som är den bas som samhället borde vila på. Tyvärr är det inte så det ser ut. För utan kritiskt tänkande är det lätt att få för sig att det går att lösa problemen i skolan med enkla och riktade lösningar. Sverige behöver fler ingenjörer, har vi bestämt. Och då behöver eleverna bli bättre på matte. Så då tar vi resurser från andra ämnen och lägger på matte, så är problemet löst. Inget talar för att det fungerar så, i praktiken. Allt talar istället för att problemen förvärras.

Detta, samt hur illa det egentligen är ställt i samhället, inser jag när jag läser Per Bauhns artikel, också på Brännpunkt, idag. Där visar han vad som händer när den rådande etiken föreskriver att alla ska vara för allt som är gott, alltid. Utan en allmän förmåga till kritiskt tänkande blir det svårt att se paradoxen, innan den träffar en i form av en käftsmäll. Lite som på 30-talet, när Europa dragit en lättnadens suck och sänkt garden, för man trodde att problemen var lösta. Då invaderade Hitler Polen, och resten är historia. Rädslan för att förknippas med något som ens andas den ondska som Nazityskland symboliserar får oss fortfarande att koppla bort det kritiska tänkandet. Det är inte bara olyckligt, utan direkt farligt. Bauhn kastar sig in i den oerhört infekterade debatten om polisregistret över Romer i Malmö.

Så kom resultatet av Skånepolisens genomgång av registret den 23 oktober. Där säger polisen dels att registret inte är baserat på etnicitet, dels att ungefär hälften av de straffmyndiga personer som man kontrollerat antingen är dömda eller misstänkta för brott, vilket är grund nog för registrets existens.

Uppgiften om att registret inte skulle vara baserat på etnicitet förekom på ett tidigt stadium, men ingen verkar ha tagit den på allvar. Kanske är det så därför att man utgår från att om merparten av de namn som förekommer i ett register har en viss etnisk bakgrund, så måste registret i sig handla om att bokföra personer med denna etniska bakgrund. Men det följer inte, vilket man inser med tämligen enkla logiska färdigheter. Korrelation är inte kausalitet. Att du finns i ett polisregister och att du är rom innebär inte att du finns i polisregistret därför att du är rom.

Bauhn är filosof och han tar sig an problemet utifrån sitt perspektiv, med sina verktyg. Och han benar upp frågan och resonerar nyktert, vilket man inte kan säga om politiker och andra som omgående backar, ber om ursäkt och gör allt för att inte kunna anklagas för att vara rasister. Vore registret upprättat med rasistiska fördomar som ledstjärna, då vore det förkastligt. Om det råder ingen som helt tvekan, och det är heller inte detta som Bauhn resonerar. Han analyserar vad som hänt, och vilka samband som går att identifiera.

Att ett flertal personer med gemensam etnisk bakgrund blir registrerade är heller inte märkligt om de kriminella nätverk som man vill kartlägga är åtminstone delvis släktskapsbaserade. På samma sätt skulle en kartläggning av maffian i Förenta staterna under det tidiga 1900-talet visa på en överrepresentation av italienska familjer och individer. I andra sammanhang kan register se ut som att de är religiöst selektiva. En kartläggning av potentiella islamistiska terrorister skulle till exempel ha en övervikt av muslimer framför andra trosriktningar. Men inget av detta kan tas som intäkt för att man betraktar alla romer, alla amerikanska medborgare med italiensk bakgrund, eller alla muslimer som misstänkta förbrytare. Överrepresentation i en kartläggning är inte i sig grund för att tala om rasism.

Varför talar ingen om orsaken till att Romer är kriminella, om de nu är det i högre grad än andra grupper? En viktig förklaring till det är naturligtvis att de är en föraktad folkgrupp som redan på förhand är dömda, av det Svenska majoritetssamhället. Alla har en skuld för det, för att Romerna är utpekade som grupp. Det är vi som pekar ut och dömer dem. Det är vi som inte ger dem någon annan möjlighet att försörja sig, det är vi som öppnat dörren till kriminalitet för dem. Att fördöma registret och att be om ursäkt för det är en klen tröst, föreställer jag mig, för Romerna, för det ändrar inget i sak för dem. Det ger dem inte bättre möjligheter ute i samhället. När Beatrice Ask ber om ursäkt, dessutom innan det slagits fast hur det ligger till egentligen med registret, visar det bara att hon bryr sig mer om sitt eget rykte, än om Romerna. Och detta kan hon gå i land med, bara i en värld där kritsikt tänkande inte uppskattas. Det är en farlig utveckling. För den lämnar fältet fritt, just för den rasism man säger sig vilja bekämpa.

Bakom detta ligger säkert en vilja att ständigt vara på det godas sida, plus en slentrianmässig bild av majoritetssamhället som strukturellt rasistiskt och en ständig källa till förtryck. Filosofen och sociologen Ernest Gellner påpekade en gång att solidaritet står i omvänd proportion till rationalitet. Ju mer vi vill visa oss solidariska med en idé, desto mindre utrymme har vi för ett kritiskt förhållningssätt till samma idé. När samhället bestämt sig för att bekämpa rasism (vilket är lovvärt) så föreligger också en risk att man blir oförmögen att ifrågasätta anklagelser om rasism (vilket är en brist i kritiskt tänkande). Men om man ropar varg varje gång man tror sig se en rasistisk struktur, så kommer man att ha ett trovärdighetsproblem den dag då man ställs inför den verkliga rasismen.

Solidaritet, gentemot sanningen, den rätta läran eller det goda. Den står i omvänd proportion till rationalitet och klokskap. George Bushs ord; antingen är ni med oss, eller med terroristerna, är en hänsynslös förenkling av en högst komplext problem. Så kan bara den säga som saknar förmåga till kritiskt tänkande. Så talar bara den som bryr sig mer om sitt rykte och sin makt, än om samhällets långsiktiga hållbarhet.

Vad Sverige och världen behöver är mer humaniora, kulturvetenskap och filosofi, inte mindre!

Språkfilosofiska reflektioner 24

Strider om hur man ska förstå språk rasar ständigt. Det handlar om makt. Kamp om kontroll över vetandet, över språket. Det handlar till stor del om att bygga akademiska karriärer. När allt kommer omkring är ingen mer än människa, och människan vill känna trygghet och uppskattning. Tyvärr tar sig denna längtan allt för ofta destruktiva uttryck. Det lyssnas för lite och kämpas för mycket. För att illustrera detta och för att förstå kan man göra som Deleuze och Guattari, man kan ställa sig lite vid sidan av och betrakta de båda lägrens argument.

The debate between Chomsky and Labov [här finns en bra introduktion till hans arbete] will give us a better understanding of what the issue is.

Chomsky menar att språket är statiskt, att det är en universell struktur med eviga, inneboende lagar. Språkets struktur påverkar människorna som använder språket och tvingar dem att följa dess inneboende lagar. Dessa lagar finns ledlagda i det mänskliga genomet och finns där för oss att upptäcka. Labov menar att språket är socialt skapat. Sociolingvistik, som är den term som man försökt fästa vid hans verk, värjer han sig emellertid för. Han menar att en sådan term antyder att det skulle kunna finnas en språkteori som inte är social. Två tydliga läger alltså. Båda studerar samma fenomen, men kommer fram till helt olika slutsatser.

Every language is an essentially heterogeneous reality; linguists know this and say so. But this is a factual remark. Chomsky asks only that one carve from this aggregate a homogeneous or standard system as a basis for abstraction or idealization, making possible a scientific study of principles.

Vetenskap handlar om att definiera områden, som sedan hägnas in och studeras i detalj. Detta gör man för att det råder konsensus om att problem löses bäst genom att brytas ner till mindre problem som löses för sig och sedan sätts samman till en förklaring av helheten. Det fungerar om problemet är komplicerat, som en Jumbojet eller en rymdraket, till exempel. Men om problemet är komplext går det inte att lösa på det sättet. Då måste analysen vara lika komplex, annars går något avgörande förlorat i arbetet. Kontakten med verkligheten, det man vill förstå genom att studierna.

Här går en annan skiljelinje inom vetenskapen, som inte är lika tydlig och därför inte lika uppmärksammad. Det handlar om vem som kan sägas agera på insidan och vem som agerar utanför. Idag är det allt tydligare att den rådande synen på världen, inom vetenskapen som helhet är att världen, livet, allt, är ett komplicerat problem som bäst löses genom delegering och en hierarkisk struktur. Ju mindre makt och inflytande eller erfarenhet, man har desto längre ner i hierarkin jobbar man. Och ju mer erfarenhet och makt man har desto högre upp. Och Chomsky befinner sig inom vetenskapen, på toppen av den hierarki som hävdar att språket är universellt. Labov (som jag inte är lika bekant med och därför inte kan uttala mig lika säkert om) befinner sig i toppen av den hierarki som hävdar att språket är socialt. Deleuze och Guattari befinner sig dock, tyvärr utanför akademin. För deras syn på världen skiljer sig från majoritetens. De ser komplexitet, och menar att det måste vara utgångspunkten för analyserna och de lärda samtalen, där andra ser komplicerade strukturer. Komplexitet går aldrig att kontrollera och den som förstår det och fram den tanken i ett sammanhang där få delar den bilden kommer att framstå som ovetenskaplig och anklagas för att tänka dunkla tankar.

Kulturvetenskap, så som jag ser på ämnet, utgår från att kultur är ett komplext problem. Alltså lever jag ständigt under hotet att anklagas för ovetenskaplighet. Och ämnet passar inte riktigt in i den rådande akademiska strukturen. Det skaver och skapar konflikt. Jag hävdar att det är vetenskap, för det handlar om att undersöka världen som den kommer oss till mötes, inte som vi önskar att det vore. Kan någon övertyga mig om att jag har fel, genom att peka på empiri som går på tvärs mot det jag hävdar eller genom att påvisa logiska luckor i mitt resonemang lovar jag att ändra utgångspunkt. Tills dess framhärdar jag, i linje med Deleuze och Guattari, och hävdar att språk och kultur är komplexa problem som bara går att studera genom att följa med, genom att engagera sig och vara mitt i.

Limiting oneself to standard English is thus not the issue, for even a linguist who studies Black English or the English of the ghettos is obliged to extract a standard system guaranteeing the constancy and homogeneity of the object under study (no science can operate any other way, they say). Thus Chomsky pretends to believe that by asserting his interest in the variable features of language, Labov is situating himself in a de facto pragmatics external to linguistics.

Kampen mellan Chomsky och Labov handlar alltså om vem som är på insidan och vem som är på utsidan. Chomsky hävdar att han studerar språket i ren form och hans kritik mot Labov går ut på att det egentligen inte är språk han studerar, utan kultur. Semantik, säger jag, för det råder ingen tvekan om att båda studerar samma fenomen, fast med olika utgångspunkter. Det skulle kunna uppstå ett lärorikt möte här, om de båda lägren lyssnade på varandra och samtalade. Istället för debatterade och kämpade om makten över vetande. Vem som har rätt och vem som har fel är ointressant, om det verkligen är språk man är intresserad av. 

Labov, however, has other ambitions. When he brings to light lines of inherent variation, he does not see them simply as "free variants" pertaining to pronunciation, style, or nonpertinent features that lie outside the system and leave the homogeneity of the system intact; neither does he see them as a de facto mix between two systems, each homogeneous in its own right, as if the speaker moved from one to the other. He refuses the alternative linguistics set up for itself: assigning variants to different systems, or relegating them to a place outside the structure. It is the variation itself that is systematic, in the sense in which musicians say that "the theme is the variation."

Språket är variation hävdar Labov. Det handlar inte som variationer mellan subsystem (som i sig är konsistenta enheter) av en större helhet. Rinkebysvenska är med denna syn alltså inte en variant av Svenska. Labov ser språket i sig som variationer, som ett slags verktyg för kommunikation. Därför går språk enligt Labov inte att studera isolerat från situationerna där det faktiskt talas. Hans Lingvistik har alltså kallats sociolingvistik. På samma sätt som musiker ser på enskilda låtar, som just varianter av musiken där de enskilda temana utgör variationer i sig och inte variationer på något externt.

Labov sees variation as a de jure component affecting each system from within, sending it cascading or leaping on its own power and forbidding one to close it off, to make it homogeneous in principle.

Språket är en levande struktur, ett slags rhizom. Och här blir det tydligt var Deleuze och Guattari har sina sympatier. Labovs syn på språket harmonierar med den filosofi som Deleuze och Guattari för fram. Han bryter upp den rigida struktur som Chomsky förfäktar och som han tvingar på språket. Chomsky tar död på språket när han studerar det. Och då går det att se strukturer och formulera regler, så att säga i efterhand. Men studerar man språket som det används och hur människor lever i och med det, då framträder en annan bild. Ingen kan sägas ha fel, för alla studerar samma sak. Det viktiga är till vad kunskapen kan användas. Chomsky vänder sig inåt, mot akademin och dess system för meritering med sina teorier. Deleuze och Guattari vänder sig utåt, till dem språket angår, till folket som använder språket. Labov befinner sig någonstans mellan.

Labov does consider variables of all kinds, phonetic, phonological, syntactical, semantic, stylistic. Yet it would seem difficult to accuse him of missing the distinction between the de jure and the de facto—or between linguistics and stylistics, or synchrony and diachrony, or pertinent and nonpertinent features, or competence and performance, or the grammaticality of language and the agrammaticality of speech. Although this may be hardening his positions, we would say rather that Labov proposes a different distribution of the de facto and the de jure, and especially a different conception of the de jure itself and of abstraction.

Skillnaden mellan de facto och de jure är intressant. De jure är det som kommits överens om, och de facto är det som faktiskt gäller. Strävan är alltid att dessa båda aspekter ska överensstämma, men så är det sällan. Denna typ av skillnader intresserar Deleuze och Guattari och de pekar på otaliga liknande skillnader inom vetenskapen och samhället i boken Milles Plateaux. I platån om Krigsmaskinen, som jag också skrivit en serie bloggposter om talas det som Aritmetik och mattematik. Där jag vill likställa de jure med artimetik och de facto med mattematik. Lite osäker här, men jag tror det fungerar (fast om någon har invändningar är jag beredd att ändra åsikt. Jag vill förstå och lära, inte slå fast och bestämma). Labov har tydligen anklagats för att jämställa de jure med abstraktion, vilket torde vara en misstolkning. För det den som studerar det som är levande måste hålla frågan öppen och visa på svarets fundamentala osäkerhet. Lagen är som bekant fastslagen, nedskriven och bestämd. Men den förändras ändå kontinuerligt. Bara den som inte tar hänsyn till tiden kan säga att lagen ligger fast. Bara den som skiljer ut sitt studieobjekt från sammanhanget vari det ingår kan hävda något bestämt.

He takes the example of a young black person who, in a very short series of phrases, seems to pass from the Black English system to the standard system eighteen times. Is it not the abstract distinction between the two systems that proves arbitrary and insufficient?

Ett lysande exempel på fastslagna regler som skapats i ett laboratorium bara gäller där. Invandrarkillen som talar med sina vänner ute i förorten talar sitt språk, utan hänsyn tagen till lingvistikens regler och lagar. Språk är en integrerad del av människors liv, inte något som går att skilja ut och studera för sig. I alla fall inte om det är fördjupad kunskap om och förståelse för språket så som det används man är intresserad av. Då måste man vara där språket finns och förändras i handling, man måste lämna universitetets elfenbenstorn och bege sig ut i världen. Man får inte vara rädd för att skita ner sig. Framförallt får man inte vara rädd för att ha fel eller för att tvingas ändra sin syn. Som sagt, är det kartan som gäller, eller terrängen?

For the majority of the forms belongs to one or the other only by virtue of the fortuities of a given sequence. Must it not be admitted that every system is in variation and is defined not by its constants and homogeneity but on the contrary by a variability whose characteristics are immanent, continuous, and regulated in a very specific mode (variable or optional rules)?

Språk är en aspekt av den komplexa helhet som livet och kulturen utgör. Och människorna och språket förändras tillsammans, blir till gemensamt och ömsesidigt i samma tillblivelseprocess. Det är i alla fall så som Deleuze och Guattari ser på språk, som en oskiljbar del av kulturens komplexa helhet.

Synar ekonomiska samband

Det som händer på den ekonomiska marknaden påverkar oss alla. För det är så det ser ut, det är så samhället fungerar. Alla äger vi tillsammans aktier och sparar i fonder, som äger och handlar med aktier. Sambanden är komplexa, men det finns ingen tvekan om att det som händer på börsen påverkar oss alla, på ett eller annat sätt. Och just i dagarna har det varit turbulent. Läser om det i Patricia Hedelius krönika i SvD. Hon ger perspektiv på det som sker och som riskerar att bara bli en notis i nyhetsbevakningen. Hon ser samband och riktar sin kritiska blick mot konsekvenserna av rådande logik. Vill lyfta det, och tänka med henne om den nya sköna värld vi skapat för oss.

Fler behöver se och reflektera över samband. Fler behöver reflektera över tillvarons komplexitet, för risken är annars att vi alla står där med tappad haka, skuldsatta upp över öronen, lämnade i sticket av dem som hade mer tur än oss eller som förfogade över information som inte nådde oss. För det är så det fungerar. Ekonomin handlar idag inte om inkomster och utgifter, det handlar om förväntningar. Och det måste gå fort. Ju snabbare kast och förändringar, desto bättre. För den som har sina pengar på börsen. För oss alla, för det är där vi har våra pengar. Men det är inte där vi lever våra liv. Vi lever i samhället och den kultur vi skapar för oss. Här och nu, i vardagen. Fast fokus är riktat mot börsen, för det som händer där påverkar oss. Så vad händer då, just nu, på börsen?

Vinstmissar och lönsamhetsproblem fick marknaden att dra öronen åt sig efter industrijättarnas rapporter. Varken lastbilar eller kylskåp har gått att kränga i önskad utsträckning. Nu ska kostnader sparas och anställda måste gå.

Idag bygger man inte lastbilar eller kylskåp för att göra livet bättre för människorna, man kränger produkter för att öka omsättningen och dra in vinst till ägarna. Och ägarna bryr sig föga vad man producerar, på börsen är det pengarna som räknas, inte vad pengarna gör eller vad som genererar vinsten. Börsen är cynisk på det sättet, men det är som det ska, det kan inte börsen beskyllas för. Viktigt att inte glömma det. Det är inte börsen det är fel på, det är hur vi använder och förhåller oss till den som är problemet. Framförallt är det vårt ensidiga fokus på den änden av det ekonomiska systemet som är ett allvarligt problem. För det är vi som ger företagsledarna mandat att spara och avskeda. Det är vi som utsätter oss själva för avskedanden och vi som pressar oss själva till det yttersta. Varför, måste vi fråga oss! Vi har ett ansvar för det som händer, både på börsen och i samhället. Ansvaret är vårt, ingen annans.

Sammantaget blev det tredje kvartalet en dundermiss från Volvo och Electrolux. Att bomma vinstprognoser med runt 15 procent är inget som görs utan bestraffning. Efter rapporterna gör Volvo och Electrolux också en riktig djupdykning på börsen.

Det är vi som straffar bolagen, vi som tvingar cheferna till åtgärder. Det är vi som premierar företagsledare som ser mer till börskursen och vinsten än till företaget och dess anställda. Det är vi som tvingar fram det kortsiktiga tänkandet som gör att företagen OMGÅENDE måste ta till åtgärder och det är vi som girigt suger i oss av den nektar som stora vinster ger. Ansvaret är vårt, ingen annans. Det är vi som ger företagen mandat att behandla oss som boskap, som livegna utan något värde. Det är vi som avskedar varandra. Med ena handen tar vi och den andra snärtar vi till med stållinjalen. Allt och alla hänger ihop. Hur mycket vi än vill att ansvaret ska vara någon annans, så är det vårt och ingen annans.

Men lägre pris på aktierna kommer att få börshajarna att snabbt vända tillbaka. Räkna med att aktieanalytikernas köprekommendationer lär vara på gång ut. Det kan tyckas opassande att aktiemarknaden applåderar massuppsägningar med glada tillrop att göra aktiefynd. Men marknaden lever inte i nuet utan räknar redan på vad kostnadsnedskärningarna ger på flera års sikt. Omställningen som påbörjas nu ska bädda för fortsatt starka och lönsamma bolag.

Omställning är marknadens cyniska ord för avskedanden. Ingen ska vara trygg, det är ekonomins mantra och lönsamhetens lag. Bara den som pressar sig till det yttersta får vara kvar. Bara den som verkligen visar sig hängiven. Alla andra försvinner i det eviga gasandet och bromsandet. Företag är som gigantiska lungor, som under en tid drar in andan och som sedan andas ut. Och när det andras ut gäller det att vara på tårna, för då riskerar alla som inte visat solidaritet med företaget eller som inte skött sig att anses överflödig. Då får förlorarna lämna arenan, till ljudet av applåder från marknaden. Men marknaden är vi. Det är oss själva vi överger. Massuppsägningarna ser ut som en vinst, men alla drabbas. För osäkerheten tar fram det sämsta hos oss, och osäkerheten vänder oss mot varandra. Samhället rivs isär inifrån, av oss själva. För vad då? För att räntan på insatt kapital ska vara så hög som möjligt? Faktum är dock att de flesta är förlorare, även på börsen. För det är bara de som har tur som säljer när det är dyrt och köper när det är billigt. Och tur är ovanligt.

Det tredje kvartalet 2013 och vinstmissarna kommer snabbt att glömmas. Problemen kommer att beskrivas som övergående i aktieanalyserna. Volvo väntas lyfta med lägre kostnader och en ökad efterfrågan 2015. För Electrolux kan lyftet komma snabbare redan inom ett år.

Om det vore så att företagen anställde lika snabbt som man gör sig av med personal hade vi kanske inga problem. Men eftersom ägarna tar hand om vinsten under de goda tiderna finns inget sparat kapital att bygga på när det vänder och det blir svårt att anställa. Dessutom tvingar kravet på lönsamhet fram effektiviseringar som gör att behovet av personal minskar stadigt. Vi håller på att kapa av oss den ena handen, med hjälp av den andra. Håller vi månne på att utveckla en svårartad schizofreni? Alla drabbas av att allt fler ser och förstår sambanden som samhället hålls ihop av, eller snarare som sliter sönder samhället inifrån. Det är vi som ansvarar för helheten. Det är vi som utsätter oss själva för lidande, för att vi tror att vi har vad som krävs och för att ingen ser sig som en förlorare. Jag kommer inte att drabbas. Jag har en ekonomisk strategi. Fast om alla tänker så, om alla tror att de klarar sig, då blir det uppenbart att något är väldigt fel i samhället idag. Och det påverkar alla, utan undantag. Fattig som rik.

Lastvagnar och kylskåp kan tyckas svårt att dra över en kam, men det finns större likheter än just produkterna. När det gäller både Electrolux och Volvo så har de båda gemensamt att de är mycket konjunkturkänsliga. Den som nu satsar pengar på att köpa in sig i lastvagnar eller kylskåp satsar även på att den ekonomiska tillväxten är på väg att bli bättre.

Klart att denna typ av företag är konjunkturkänsliga. De kräver ju mycket anställda, massor av teknik och dyra råvaror. Dessutom måste de ständigt ligga i framkant vad gäller utveckling, för konkurrensen om kunderna kräver det. Och när det går bra kräver ägarna avkastning, likt gökungar öppnar de munnarna och gapar och skriker. Sedan när de fått vad de vill ha så drar de vidare till nya företag, nya vinster. Och i detta spel är bankerna vinnare för de tjänar pengar i alla lägen. De har nästan ingen personal, och de handlar med ettor och nollor över nätet. Och de tar betalt för allt de gör, för att de kan. För att de har monopol. För att marknaden är så pass otålig att den inte anser sig hinna vänta på att människor ska hinna tjäna in pengar för konsumtion utan lånar för att köpa istället. Klart bankerna är vinnare, allt annat vore en skandal av gigantiska mått!

Att det är tillåtet att jämföra verkstadsbolag med banker, att det går att likställa dem och att man bara bryr sig om balansräkningen och vinsten på förtegen, är ett av vår samtids mest olyckliga och farliga problem. För det tvingar oss alla köpa en logik som gör oss alla till förlorare.

När denna utveckling dessutom tar sin i landets Universitet och Högskolor som idag ska konkurrera med varandra och slåss om studenterna och forskningsmedlen, istället för att samverka för att ge samhället kunskaper som samhället behöver, då har skiten träffat fläkten, som man säger i USA. Då är vi med hög hastighet på väg mot stupet. Än är det kanske inte försent att göra något. Än finns det kanske hopp. Kanske, men det gör i alla fall inte mig mer trygg.

Språkfilosofiska reflektioner 23

När tiden är knapp är det bara det mest akuta man hinner med. När utrymmet krymper och marginalerna försvinner. När hastigheten ökar samtidigt som kraven höjs. När man inte får misslyckas och alla bevakar varandra. I ett värld, ett samhälle och en kultur där man letar fel och fokuserar på mål. När projekt avlöses av projekt och när allt fler ställer allt större krav på varandra. Där alla på ett eller annat sätt är kontrollerar varandra och kontrolleras. Där ingen är fri. Där går inte att tänka, bara handla. I en sådan värld tar ryggmärgen allt mer över, affektioner styr mer än reflektioner. Känsla mer än förnuft. Det som sägs och löften som ges blir viktigare än vad som faktiskt görs. För ingen har tid att följa upp och resonera tillsammans kring erfarenheter och vad som kan göras bättre. Istället kontrollerar man. Och dömer. Den som inte lever upp till kraven straffas. Det är vår värld. Det är den väg vi slagit in på, detta är vad vi tvingar oss till för att slippa överge den kollektiva bilden av hur det borde vara. Vi följer konsekvent kartan och tvingar in terrängen i bilden vi målat upp, strukturen vi bestämt ska gälla. Vi disciplinerar oss och gör vad som krävs, för att vi så förtvivlat gärna vill att kartan ska gälla. Det är synd, för ju längre vi fortsätter på den inslagna vägen, desto svårare blir det att vända tillbaka.

Tiden har varit knapp ganska länge nu. Och det har bara funnits tid för det mest akuta. Tid för tankar och reflektion har varit minimal. Av omgivningens krav har jag tvingats följa minsta motståndets lag, har jag tvingats reagera. Nu är det hög tid att bryta det mönstret. Äntligen finns det tid för reflektion och filosofi. Tid att tänka, inte på något specifikt, inte på problem som ska lösas. Tid för att tänka kring det som är viktigt. Det som betyder något. Grunden för samhället och alt vi tar för givet. Tid att tänka om och reflektera kring språket, kulturen och hur allt blir som det blir. Tid att reflektera över förutsättningarna för vardagen. Över förutsättningarna för förändring. Mina språkfilosofiska reflektioner har allt för länge försummats. Hög tid att ändra på det. Dags att ta tag i det som är viktigt. Dags att ta upp kampen för ett bättre liv. Utan filosofi och förmågan att tänka kritiskt finns ingen möjlighet att förändra samhället till det bättre. Vi måste bryta mönster och ändra våra grundläggande värderingar. Det är inte lätt, men så himla svårt är det heller inte. Inte om man vet vad som påverkar vad och hur allt hänger ihop. Och hjälp det arbetet får vi hos Deleuze och Guattari, om vi lär oss förstå och kan förmå oss börja jobba med verktygen som de ger oss.

One can juggle all of these factors, subtract some or even add new ones. They go together, however, because the essentials of all of them are present on the level of any one.

I den förra posten i serien listades ett antal faktorer som klassisk lingvistik ställer upp när man arbetar med att förstå språk. Det som förenar dem är att de handlar om att dra upp gränser, om att definiera och skapa kontroll. Den vetenskapliga metoden tvingar lingvisterna att definiera sitt studieområde. Men det arbetet är mer en konsekvens av akademisk kultur, än av något som finns i språket. Det handlar mer om tjänstetillsättningar, makt och ämnesmässiga hierarkier. Det handlar mer om att bestämma vem som får tala, om vad och när. Konsekvensen blir att språket skiljs ut från resten av samhället, kulturen, världen. Språket klipps så att säga av vid rötterna, det slutar vara levande. Och då går det att formulera lagar och bestämma regler. Där och då, men bara där och då, stödjer teorin och empirin varandra. Utgångspunkten för Deleuze och Guattari är istället att språk är en del av den helhet som allt och alla andra också är delar av. En levande, föränderlig, interaktiv del av den kultur som skapas i och genom våra vardagliga handlingar. Vad man studerar inom lingvistiken är ett system av interna relationer som skapats av lingvistiken, det är den tanke som Deleuze och Guattri driver.

For example, the distinction between speech and language is recapitulated in the distinction between competence and performance, but at the level of grammaticality. If it is objected that the distinction between competence and performance is entirely relative (a linguistic competence can be economic, religious, political, or aesthetic, etc.; the teaching competence of a grade school teacher may be only a performance in relation to the judgment of an inspector or government regulations), linguists respond that they are willing to multiply levels of competence, and even to introduce pragmatic values into the system.

Klassisk vetenskap skyr allt som är relativt, osäkert och vagt. För det bjuder motstånd mot den modell man hävdar är den rätta. Förändring skall vara linjär och möjlig att räkna på, annars får vetenskapen problem. Och alla problem som en komplext, icke-linjär kollektivt skapad verklighet ger upphov till tar fokus från det som är viktigt, att producera artiklar, söka forskningsmedel och göra karriär. Vetande är idag en industri lika strömlinjeformad som alla andra industrier. Vetande produceras enligt på förhand uppgjorda planer. Kvaliteten på kunskapen mäts i antalet citeringar, storleken på forskningsanslagen och efter var man publicerar sig. Allt färre tvingas på detta sätt in i fållan, och allt färre fokuserar på det som är viktigt och det enda som verkligen betyder något, det liv som levs här och nu. Samhället, kulturen, språket. Deleuze och Guattari utgör undantaget, kämpar för en annan syn på kunskap, en syn som tar hänsyn till det som är, som anpassar sig till verkligheten och dess komplexitet. En mer förutsättningslöst sökande vetenskap. En nomadologisk vetenskap, strukturerad efter rhizomatiska principer. Och så finns det också starka krafter som gör allt som står i deras makt för att tysta och misstänkliggöra dem, som försöker dra in dem i debatter som är deras hemmaplan och där de vet att de har övertaget. Deleuze och Guattri möter dem med samtalet som vapen. Pekar på exempel efter exempel, kör in kilar i den på ytan perfekta fasaden. Ägnar sig åt tveksamheter och bryter upp gränser och river murar, istället för att försvara dem. Kort sagt, Deleuze och Guattari sätter vetandet och verkligheten i fokus. Filosoferna sätter parentes runt sig själva, för att kunna lägga så mycket energi och tankemöda som möjligt på att (här i detta kapitel) förstå språket i dess fulla komplexitet. Deleuze och Guattari följer med språket och jobbar med det på språkets egna villkor istället för att låsa fast det.

Brekle, for example, proposes adding an "idiosyncratic performatory competence" factor tied to a whole constellation of linguistic, psychological, or sociological factors. But what use is this injection of pragmatics if pragmatics is in turn considered to have constants or universals of its own? And in what way are expressions like "I," "promise," "know" more universal than "greet," "name," or "condemn"?

Vetenskap handlar i väldigt hög grad om att rädda kartan, till varje pris. Allt för att vetenskapsmännen och kvinnorna ska kunna uttrycka sig tvärsäkert, vilket allmänheten kräver av dem. Fast hur vetenskapligt är det egentligen, att uttryck sig klart och förenklat om något som är diffust och komplext? Här finns en viktig paradox inbyggd i det akademiska systemet. Ett problem som får konsekvenser för vetandet, för kvaliteten på den kunskap som produceras med allmänna medel. Jag arbetar på uppdrag av staten och min lön betalas av skattemedel. Jag har ett ansvar att använda pengarna på bästa sätt, och med bästa menar jag mest användbara sätt. Kunskapen jag producerar vill jag ska följa världen och beskriva den som den är, inte som mina modeller och kartor säger att den ska vara. Jag är konsekvent och följer kunskaperna som åren i vetenskapens tjänst har gett mig. Söker hela tiden utmana mina allra djupast liggande värderingar, för att det är enda sättet att lära, lära om och lära nytt. Jag värjer mig mot akademiska strider om prestige. Vill veta, inte göra karriär. Därför uppskattar jag Deleuze och Guattari, för de ger min verktyg. De tvingar mig inte att följa dem, tvärt om uppmanar de mig att gå min egen väg. Den väg som kunskapen leder till och pekar ut. Framtiden är öppen och skapas i kollektiv handling. Vetenskapen är en del av samma tillblivelserörelse som det man undersöker. Samproduktion är vad allt handlar om, om ni frågar mig.

Similarly, when efforts are made to make Chomsky's trees bud and to shatter linear order, as long as the pragmatic components marking the ruptures are placed above the tree or effaced from the derivation nothing has really been accomplished, one has failed to constitute a rhizome.

Det går inte att skilja ut något som av naturen och verklighetens lagar är sammanblandat. Vi tänker och ser träd där det egentligen bara finns rhizom. För inget träd klarar sig utan externa komponenter. Den tankebilden, den kartan, gäller bara så länge man bortser från hur det fungerar i levande livet. Vetandet är bara giltigt så länge man håller sig i trädet och så länge man bara riktar blicken mot kartan.

In truth, the nature of the abstract machine is the most general problem: there is no reason to tie the abstract to the universal or the constant, or to efface the singularity of abstract machines insofar as they are built around variables and variations.

Problemet vi har att brottas med handlar om att förstå på vilken nivå problemet ligger. Och vi söker konsekvent på fel ställen, i detaljerna. Vi letar svar i trädets bladverk när vi borde söka i dess rötter, långt under jorden istället. Där kan små förändringar ge enorma konsekvenser. Ju längre ut och bort vi söker oss för att hitta en lösning som vi kan presentera och göra oss ett namn på, desto mindre betydelse har den. För helheten. Förstår vi det, då har vi tagit ett enormt kliv framåt, först i tanken. Sedan i handling. Där är vi inte än. Kanske det måste bli värre innan det kan bli bättre?

Skolan är ingen ö, den är en del av samhället

Äntligen närmar sig terminens mest pressade och arbetsintensiva period sitt slut. Allt kulminerade i torsdags, då jag var på en helt fantastisk utbildningsdag (som det kommer en rapport om inom kort), på temat hållbarhet. Då var jag i princip helt avskuren från omvärlden och mailboxen fylldes, av frågor och uppsatsskrivande studenter som behövde stöd och hjälp. Igår hann jag beta av allt och kunde åka hem och ta helg i tid. Äntligen lite andrum. Äntligen lite lugn och ro. Tid och plats att låta tankarna flyga, som jag har saknat det. Äntligen kan och får jag bara följa med i flödet. Tar vara på det. Vädret inbjuder inte till något annat heller. Idag ska jag ta hand om mig, skriva, läsa och städa. Allt i en enda sammantvinnad rörelse av tillblivelse. Där finner jag ro, i rörelsen kan jag vila. I sådana rörelser, rörelser där jag är en del av helheten. Under en månads tid har jag tvingats på rörelse och hastigheter som pressat mig, som pressats på mig. Det tar på krafterna, men min egen rörelse, ger kraft och inspiration. Ger mer än den tar.

Sveper över dagens tidningar. Uppdaterar mig. Den bubbla jag varit i måste sprängas. Behöver frisk luft och inspiration till den eviga kampen om ett bättre samhälle, en bättre värld. Svårt att hinna kämpa för något annat än sin egen överlevnad när marginalerna krymper och man tvingas prestera mer på mindre tid. Fler känner som jag. Fler av oss som har jobb alltså. Men även den som inte har en anställning pressas under nuvarande regim. Alla ska prestera allt längre perioder allt närmare sin gräns. Och kraven ökar, så allt fler faller ifrån under processens gång. Normen smalnar av, inte på grund av att någon egentligen vill, utan för att den sammantagna kraften som genereras av alla små enskilda beslut om nedskärningar, effektiviseringar och rationaliseringar. Tidningarnas rapporter från verkligheten ger en dyster bild, som rimmar med den bild jag har inifrån bubblan. Vi bygger en skön ny värld för oss som bara är ny och skön på ytan.

Allt mer yta blir det och allt tydligare fokus på formen, reglerna och kontrollsystemen. Vi vill alla så förtvivlat väl, och satsar oerhört mycket resurser på att förhindra överraskningar. Problemet är att vi vill så många olika saker. Önskningarna tar därför allt som oftast ut varandra. Vi vill till exempel ha frihet att välja, skola, vård, el-leverantör, telebolag och så vidare. Vi vill ha sänkt skatt och mer pengar i plånboken att själva förfoga över. Vi anser oss ha rätten att kräva en hel del av detta. Idag är vi nästan som besatta av detta. Så pass upptagna av vad vi vill ha är vi, att vi tvingar oss in i stuprör där vi färdas allt snabbare och därför ser allt mindre av helheten. Vi behöver säga stopp! Halt. Manöver, är vad vi borde skrika till varandra. Vad håller vi på med? Är vi på rätt väg? Vart vill vi, egentligen?

Frågan vi borde ställa oss är inte; vad vill jag ha? Utan vad kännetecknar ett gott liv? Det är vad vi borde tala om och ta oss tid att fundera över. Hur ser kravprofilen ut för ett gott liv, för mig, för min familj, för min hembygd, för vårt land? För Europa och för världen? Det borde vara prioritet nummer ett. Sedan borde vi tala om vägar dit. Om vad som behövs för att förverkliga visionen. Bara så går det att få överblick. Bara så kan man bygga system som inte tar ut eller motverkar varandra. Bara genom att ta ett steg åt sidan och skaffa sig perspektiv kan man få en helhetsbild.

Läser om skolan på DN-Debatt, där skolinspektionen skriver om läget. Det är skrämmande läsning. Tyvärr ser det lika illa ut överallt, även på Högskolan, där allt mer fokus riktas mot formen och allt mindre åt innehållet. Allt mer av lärarens tid ägnas åt att röja upp och ta hand om sådant som borde fungera. Allt mer av tiden läggs på att lösa problem, och rädda det som räddas kan. Tiden som läggs på att utveckla och bygga på det som är friskt och fungerar minskar stadigt. Lika illa som det är i grundskolan är det inte, men vi är på god väg. För det finns inga vattentäta skott i samhället. Kulturer är läckande kärl. Kultur är inget som går att kontrollera. Problemet handlar därför om att det som ser ut att vara lösningen, i själva verket är en del av problemet. Och när kulturvetare påpekar detta, att lösningarna inte fungerar, då väljer ansvariga att inte lyssna. Man väljer att lägga ner och tysta kritikerna, istället för att lyssna och försöka förstå. Då går det som det går och blir det som det blir. Läs, fundera. Är det så här det ska vara, i skolan där kommande generationer fostras?

Det finns säkert fler möjliga förklaringar. Vi vill varken förenkla eller banalisera debatten om resurser, dataspel, video och tv-tittande. Men det finns skäl att tro att det handlar om en sammansatt situation där det inte bara finns en enda orsak.

Så länge vi söker problemet och dess lösning i enskildheterna kommer problemen att finnas kvar. Det löser kanske problem i det lilla, men förvärrar problem i det stora. Det är en underdrift att att säga att det finns flera möjliga förklaringar, det är fel sätt att tänka. Lösningen är enkel, egentligen. Men just det gör att det är så svårt. För det handlar om grundläggande värderingar som måste förändras. Där finns lösningen, i det faktum att vi kollektivt måste överge sanningar och tankar som letat sig djupt in i våra kroppar och samhällets bas. Först när vi förstår komplexiteten kan vi börja arbetet med att identifiera vilka värderingar det är som spökar. Men så länge vi söker svaret i det lilla rör vi oss bort från problemets lösning. Skolinspektionens rapport borde vara en väckarklocka, men det vore synd om den väcker vår vrede. För det leder bara till uppgivenhet och rop på enkla lösningar som inte löser grundproblemet. Eftertanke och en annan syn på skolan och problemen, en syn som inte är isolerad till skolan. Det som beskrivs är inte skolproblem, det är samhällsproblem.

För oss som har att arbeta med anmälningar om grymhet och förnedring – och inte minst för alla de barn och elever som blir utsatta – är det viktigt att få svar på vad som ligger bakom. Men än viktigare är att skapa en debatt där alla som kan utkrävas ansvar, också tar detta ansvar.

Ansvar, sökandet efter en syndabock som kan ställas till svars. Det är en klassisk lösning på denna typ av problem. Det är inte första gången den åsikten luftas. Det är en lösning och en tanke som är djupt mänsklig, men det gör den inte bättre för det. Betänk att den förts fram sedan Moses dagar, och mig veterligen har lika mycket problem idag som då. Det är den lösning man tar till när man inte ser någon annan lösning. Därför är det mer ett desperat rop på hjälp, än en lösning. Problemet är att alla har ansvar för den uppkomna situationen. Därför kan ingen ställas till svars. Det är alla vi tillsammans som är problemet, inte någon enskild. Problemet växer underifrån, ur vår vardag och allt som vi gör och tänker, sammantaget. Därför är lösningen enkel, men del ligger djupare än vi tror. Problemets lösning kräver helt andra metoder än domar och tillrättavisanden. Om vi verkligen vill lösa problemen i skolan måste vi börja med att sluta rikta fokus mot skolan. Vi måste rannsaka oss själva. Det är svårt, men nödvändigt.

Lagen föreskriver nolltolerans mot kränkningar i skolan och förskolan. Ingen i åldern 7–16 år kan välja bort skolan. Och även om det inte råder förskoleplikt är det många barn som är beroende av en väl fungerande förskola. Därmed ska också skolan och förskolan vara fredade platser i livet. Platser där ingen ung människa ska behöva utsättas vare sig för andra elevers grymhet eller för förnedrade bemötande från vuxna. Många skolor och dess medarbetare tar sitt ansvar. Men vi möter också regelbundet skolor där vuxna tittar bort. Skolor där man menar att en del elever har sig själva att skylla när de blir förnedrade och kränkta. Skolor som anser att man får tåla en del. Skolor som menar att pojkslagsmål är en naturlig del av uppväxten. Skolor som negligerar, förminskar eller helt enkelt förnekar allvarliga kränkningar.

Sanningen är att det finns inga "fredade platser" i ett samhälle, en kultur. Allt och alla påverkar varandra, samhället är vi, tillsammans. Den värld vi byggt för oss. En värld som är allt mindre förlåtande och där man redan tidigt i livet måste välja väg och vara strategisk. En värld som utgår från individen och där konkurrens är vad som anses driva kvalitet, överallt, alltid. En värld där alla bara tänker på sin ekonomi och hur mycket pengar jag får i min plånbok. En värld där solidaritet anses vara något förlegat och kommunistiskt. Det är vår värld. En värld och ett samhälle där den som är sjuk eller arbetslös jagas hänsynslöst och där det inte finns några marginaler. En otrygg värld.

Bygger man ett samhälle där ingen får en chans till eller där man inte accepterar fel och där man inte får misslyckas. En värd där man hyllar vinnare och dem som är framgångsrika. En värld där TV drivs av reklam och där det är lönsamt att föredra svaga och utsatta på bästa sändningstid. Klart det blir som det blir då. Skolan är inte isolerad från resten, den är lika mycket i centrum som allt annat. Först när vi förstår det, att vi alla är skyldiga och att det är hos var och en av oss som lösningen finns. Först då kan vi börja hoppas på att problemen i skolan kan lösas. Men det återstår där och då fortfarande en massa arbete innan det börjar bli bättre. Den smärtsamma sanningen är att ansvaret finns hos oss alla och inte hos någon som på pappret är ansvarig. Det som bara finns på papper är inte värt mer än pappret det finns på.

Dagens situation är på intet sätt acceptabel. Det är dock inte lagstiftning som saknas, den är tillräcklig. Snarare handlar det om hur den tillämpas. Ta detta som en uppmaning till alla: Politiker, forskare, myndighetspersoner, fackliga organisationer, föräldrar och andra vuxna i och utanför skolan.

Låt oss skapa en skola utan kränkningar och förnedring. En trygg skola och förskola för alla barn.

Låt oss bygga ett samhälle där skolan är en integrerad del, istället för en skyddad ö. Låt oss bygga ett samhälle där vi tänker mer på varandra än oss själva. Ett samhälle där man får misslyckas, utan att ses som misslyckad. Ett förlåtande samhälle där fler kan finna sig till rätta och utveckla sin unika potential. Låt oss rannsaka oss själva och våra grundläggande värderingar. Gör vi inte det finns ingen räddning, bara nya kortsiktiga lösningar som förvärrar grundproblemet och nya papperskonstruktioner som bara på ytan ser ut som en lösning men som ute i den hårda verkligheten där regnet och blåsten piskar löses upp till intet.

Det är inte svårt, men för den skull inte enkelt.

Adhd, igen. Om diagnoser, normer och förmågan att vända problem till något positivt.

Avslutade gårdagens bloggpost innan resonemanget avslutats, innan alla tankar som uppstod under seminariet på konsthallen gåtts igenom. Fortsätter därför, här. Upplägget denna den sista gången skilde sig lite från hur det varit vid de två första tillfällena. Här kom fler röster till tals, modererade av Jakob Wenzer. En paneldiskussion tog alltså vid efter den inledande rekapitulationen. Panelen bestod av: Emmy Johansson, Jörgen Hassler och Ann-Liies von Knorring.

Den inledande frågan som diskuterades handlade om att adhd och autism finns och har alltid funnits i det mänskliga genomet. Annelies von Knorring, som är professor i neuropsykiatri. Tog grep sig an frågan utifrån sitt perspektiv och med stöd i sina kunskaper. Hon talade om hur människan är ett resultat av både arv och miljö, att det handlar om komplexa samspel mellan olika faktorer. Hon sa till exempel att miljö inte bara är social, den är även biologisk. Till exempel hos fostret. Epigenetik? Människan har potential att utveckla en massa egenskaper som kan utvecklas och beroende på vilken miljö man lever i kommer olika potentialer att aktualiseras. Stimulans, eller avsaknad av stimulans, påverkar vilja potentialer som utvecklas, eller inte. Detta fungerar hela livet, fast det fungerar mindre och mindre ju äldre man blir. Människan är plastisk hela livet men kroppen tenderar att stelna i sin form allt mer ju äldre man blir. På frågan om neuropsykiatriska fenomen som adhd och autism är ett resultat av genetik eller miljöpåverkan svarar hon att att diagnoserna troligen har ett ursprung i miljön. Hon tror inte att förklaringen till avvikelser finns i genetiken, utan förklarar det med miljöns (biologi/socialt) påverkan.

Jörgen Hassler menar att det är genetiskt, för att allt är genetiskt. Det handlar om biologi, om kroppen och den styrs av gener. Fast Knorring menar att det handlar om samspel mellan biologi och miljö och att det är svårt att hitta förståelse för symptomen om man söker svaret i generna, för det går inte att isolera företeelsen till en eller några få gener. Det är komplext och svårt att avgöra. Och det är så klart framförallt en fråga för vidare forskning. För den som har en diagnos eller som känner igen sig i beskrivningen spelar det mindre roll vad som är orsaken eller hur tillståndet bäst förklaras. Det viktiga är hur synen på den som har diagnosen ser ut och hur den som har den klarar av sin vardag.

Det talades om hur arbetet med att ta fram diagnoserna har bedrivits i nära relation till läkemedelsindustrin. Och det ledde över till en diskussion om ifall diagnostisering bara handlar om pengar? Den diskussionen är om möjligt ännu mer komplex. Här fick jag i alla fall lära mig att det inte finns medicin för att hantera symptom som drar åt autismhållet, bara adhd går att medicinera. Jakob berättade om hur han påverkas av medicinerna, att de hjälper honom att rikta sin energi och uppmärksamhet. Topparna, koncentrationen, sprids ut och han kan vara koncentrerad och hålla fokus under längre tid när han äter medicin. Men han sa också att han upplever det som att han blir lite bättre, lite mer lik dem som inte har en diagnos, men att han ändå inte fungerar riktigt lika bra. Och priset han får betala för detta är att hans unika adhd-förmåga försvinner, hans special gifts försvagas. Det visar sig att det som är problemet, det är också styrkan, det positiva.

Det talades sedan om olika sätt att organisera sig och Emmy Johansson berättade om gruppen Organiserade Asbergare. Hon sa att det nog mest är en stödgrupp för att hämta kraft ifrån. En opinionsbildare, möjligen, men framförallt en grupp för dem som har diagnosen och som lite övergivits av läkarvetenskapen, för det finns ingen medicin. Hon berättade om hur ensam hon kände sig efter att hon fått diagnos. Hur hon innan hon fick den möttes av hjälp och stöd från vården, men hur det försvann när hon fått svaret på varför hon fungerar som hon gör. Lite tragiskt och ledsamt att höra, för det visar hur samhället hanterar sina medborgare. Hur tvingande normen är. Adhd är lättare att samlas kring, att omvandla till en identitet. Och det har möjligen också med samhällets syn att göra, för den som har adhd är ofta extrovert. Människor med Asperger är ofta introverta, vilket debattören Johan Norberg skrivit om.

Finns det möjlighet att driva politik utifrån människor som har fått diagnos? Är det möjligt att bygga en identitet på neurposykiatrisk grund? Det borde vara möjligt, men det är svårt, med tanke på att det är en grupp eller grupper som inte riktigt får plats eller accepteras i samhället. Identiteter som bygger på att man är utsatt har ett pris, för diagnoser tenderar att vara stigmatiserande. Tänker på HBTQ-rörelsen som lite drabbas av samma symptom. Man vill vara den man är och är stolt, för det är inget problem (för de allra flesta skall tilläggas, i fallet adhd och autism), man fungerar i samhället. Problemet ligger i hur man betraktas av omgivningen. En identitet kan verka sammanhållande och stärkande för gruppen, men om majoriteten ser egenskaperna man samlas kring som problematiska, då blir det svårt.

När det gäller adhd, som är det jag kan uttala mig om är det ett faktum att det finns egenskaper, men dessa utnyttjas inte i och av samhället. Och det är olyckligt, men för vem, egentligen? Jag har som jag skrivit tidigare ofta känt mig fel, även om jag inte haft fel. Orsaken till det är att jag ofta ser saker från ett annat perspektiv än andra, vilket jag insett med åren. Länge trodde jag att det var mitt fel, att jag hade fel. Men när jag verkligen satte mig in i saken och tog kritiken mot mig på allvar insåg jag att jag oftast inte har fel i sak. Ingen har kunnat beslå mig med att fara med osanning, men det jag säger uppfattas ofta som apart och märkligt, bara för att det inte faller inom ramen. Det är min special gift, att hitta mönster och se möjligheter där andra inte gör det. Jag är rörlig i tanken och kan lätt ändra även på omhuldade sanningar, om jag övertygas om att jag har fel. Ofta i samtalet jag just sitter i. Och det har vissa svårt att hantera, och då blir jag problemet. Jag är kluven till detta med diagnoser och identiteter. Diagnosen stigmatiserar, pekar ut och väcker förväntningar. Ofta negativa. Fokus ligger på det som uppfattas vara annorlunda. Individen blir sin diagnos.

Riktar därför fokus mot normen, mot samhället. Alla dem som inte har problem eller känner igen sig i berättelserna. Det talades om medicinerna, om de förändrar människan, eller rättar till något som är fel? En oerhört viktig fråga! Vem bestämmer över detta? Här finns uppslag till vidare samtal och tankar. Ska samhället anpassa sig efter människorna? Eller ska människorna anpassa sig efter samhället? Ska man se till vad man kan och hur dessa egenskaper kan användas, eller vilka problem man har och hur egenskaperna kan förändras? Öppna frågor, frågor som borde lyftas och resoneras mycket mer kring.

Avslutar med att än en gång rikta ett stort tack till Jakob Wenzer för att han i och med föreläsningarna och bloggen hjälpt mig att förstå mig själv bättre och även till Göteborgs Konsthall som arrangerade serien. Jag är en visare och mer harmonisk människa efter dessa tre, på olika sätt, omvälvande tillfällen. Och med det sagt hastar jag vidare. Kastar mig ut i kaoset som livet som Lektor just nu innebär. Det är mitt i terminen, examinationer, möten, administration och tusen intryck som jag har svårt att sortera. Flyktlinjer hjälper mig dock, för här kan jag sätta tankar på pränt. Tankar som alltid funnits med mig, men som tidigare bara försvunnit eller kvävts i sin linda.

Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det. Allt handlar om vilka strategier man utvecklar och hur man hanterar och förvaltar egenskaperna man har.

Adhd är bara ett problem om vi väljer att se det så!

Igår var det dags för den sista föreläsningen, av tre om Neudodiversitet, på Konsthallen i Göteborg. Jakob Wenzer inleder med att samanfatta tankarna från de tre första föreläsningarna. Han berättar att det han är bra på, det är också det som är problemet. Allt kommer i ett och samma paket. Människan är en helhet, som blir tillinsamspel med omgivningen. Vi blir de vi är tillsammans med varandra. Jag är så att säga sidor av samma sak. Känner igen detta, känner igen dubbelheten. Hur omgivningens förväntningar och samhällets normer tränger sig på och tar sig innanför huden på mig. Känner igen detta att tvingas in i något som jag inte riktigt passar in i, något som jag inte valt själv. Hur vardagen i hela mitt liv har handlat om att passa in, hur inpassandet ständigt varit något jag måst tänka på och hur jag hela tiden av omgivningens reaktioner tvingats till insikt om att jag är annorlunda. Känner också igen mig i det att jag har förmågor som kompenserar en del av utanförskapet. Det som är jag är dubbelt. Jag vill inte vara någon annan. Jag vill vara jag, minus samhällets misstänksamhet.

Kognitiv skillnad, har det talats om i serien som igår gick i hamn. Mänsklighetens kognitiva bredd. Jakob talade om mänsklighetens olika utryck/kompetenser, om att dessa inte ryms i en individ. Han talade om att man har sett annorlunda på detta förut, men att idag är idealet en allt mer avsmalnad norm som alla ska passas in i. Mittåt är den ständiga uppmaningen. Mot mitten, alla. Anpassa eder. Och när normen smalnas av drabbas individer som befinner sig långt från mittfåran. Allt fler drabbas ju smalare normen är. Och normen blir smal när det är en allt mer specialiserad arbetsmarknads krav som styr vad som ska vara normalt. När kraven på prestation allt mer strömlinjeformas. Hur ska man göra med denna konsekvens av kollektivt levt liv? Det är en angelägen fråga, inte bara för dem som drabbas, utan för alla, för den mänskliga helheten. Svaret på hur man bör göra är inte givet. Den rörelse som håller på att formeras under namnet Neurodiversitet driver på och pekar på fördelarna med en vidgad norm där fler får plats och kan finna sig tillrätta. I ett sådant samhälle där det normalas spektrum är brett, där kan förmågorna som människor med en neuropsykiatriskdiagnos bättre uppskattas, till allas nytta och glädje.

Hur orienterar man sig i och mot världen, på det spåret fortsätter sammanfattningen. Är jaget en del av helheten, och möter jag världen så som den kommer mig till mötes i sin fulla komplexitet? Eller utgår jag från mig, som ett slags centrum som allt cirklar kring? Här finns en nyckel till förståelse för Neurodiversitet. En möjlig förklaring till att det ibland är svårt att förstå varandra. Adhd-personer och Asbergare/Autister känner ofta igen sig i, och jag kan bara instämma, att det är som om världen tränger sig på. Jag är inte en del av världen, en del som orienterar mig inifrån och ut till resten av mänskligheten. Världen tränger sig på mig och jag har svårt att sortera intrycken. Mitt liv är en enda lång räcka av störningar av olika slag som jag tvingas förhålla mig till och uppfinna lösningar på. Kreativitet är mitt sätt att klara mig genom vardagen. Det är en egenskap som jag inte kan leva utan, för då hade jag inget liv. Det är en positiv egenskap, som samtidigt är ett problem. För det är en del av diagnosen. En diagnos jag inte är speciellt intresserad av att utredas för. Jag fungerar, om jag bara får vara jag. Ifall omgivningen bara litar på mig, trots att jag sticker ut från mängden. Eftersom världen så att säga drabbar mig ser jag sådant som många andra missar, och jag är bra på att uppfinna lösningar på problem i farten. Den egenskapen vill jag dela med mig av. Jag vill bidra till samhället med det jag kan och är bra på, men för att kunna göra det måste jag få vara jag. Om jag är misstänkt eller satt under övervakning, för att jag är annorlunda, kan jag inte prestera. Då hämmas min förmåga, för då tvingas jag förhålla mig till ytterligare en yttre störning, en störning som dessutom handlar om och riktar rakt mot mig. Andra störningar känns bara som de är riktade mot mig, om ni förstår skillnaden.

Föreläsningsserien Radical Imagination har varit mig till stor hjälp. Den första drabbade mig som en käftsmäll, som ett slag mitt i magen. Det jag tidigare anat och skrapat på ytan av, snuddat vid, tvingades jag där och då och under de efterföljande dagarna ta in, acceptera och bearbeta. Det var en smärtsam process, men jag är tacksam för att jag tvingades genom den. Jag förstår mig själv bättre idag. Den första föreläsningen öppnade ögonen. Den andra föreläsningen kanaliserade insikten och transformerade den, visade på positiva vägar fram. Gav hopp. Och här under den sista konsoliderades känslan. Jag går vidare i livet som en starkare, visare, människa. Tacksam över vem jag är och med större förståelse för omgivningen, samt med fördjupad insikt om att jag inte är ensam. Vi är många som känner som Jakob Wenzer.

Stressad nu. Världens krav tränger sig på. Utanför fönstret vaknar resten av mänskligheten och samhällets hjul snurrar igång, fortare, fortare. Jag dras med. Släpper taget här om tankarna. Återkommer inom koer med fortsatta funderingar. Ska iväg på utbildnming. För att jag inte kan säga nej, för att jag är nyfiken. För att jag gillar utmaningar och vill utveckla förmågan att hitta lösningar. Femheldagar är inplanerade under hösten och den tidiga våren. Jag ska utbildas till Inovation Champion. Ser fram emot det, att få lära. Det ger mig lugn och ro. Kan vila i det, för det kanaliserar fokus och skärmar av livets larm. Uppmärksamheten kan riktas.

Lämnar er med bloggen Underbara ADHD, som jag upptäckt med hjälp av Jakob. På återhörande.