fredag 24 augusti 2012

Lita mer på oss som har landets högsta utbildning!

Läser med stort intresse Håkan Boströms Ledare i dagens DN. Kloka ord och risken med omorganiseringen av högre utbildning. Här handlar det inte i första hand om politik, eller om åtgärder signerade Jan Björkulund, utan om andra mer allmänna samhällstendenser och deras genomslag hös Universitet och Högskolor. Framförallt handlar Ledaren om riskerna med den utveckling vi ser. Boström talar om en kvalitetsparadox, som riskerar att leda till följande konsekvenser.
Den allt starkare inriktningen på att stärka varumärket, specialisera sig och jämföra sig med andra, riskerar att leda till likriktning i universitetsvärlden snarare än högre kvalitet.
Vad är detta om inte en konsekvens av territorialiserande krafter? Tecken på Universitetens och Högskolornas allt mer accelererande tendens till närmande av den enda vägen. Stadsapparatens önskan till enhet och kontroll gör att det ser ut att bara finnas en väg: Vägen mot specialisering, likriktning och enhet. En akademin, en kunskap. Överallt smyger den sig på, tanken på och övertygelsen om att konkurrens är kungsvägen till bra och användbar kunskap, och att pengar är ett lämpligt mått på kvalitet.
Det ökande antalet studenter har – tillsammans med ett större medieintresse och ett allt starkare genomslag för företagsekonomiskt tänkande – kraftigt stärkt behovet av marknadsföring, utvärdering och transparens.
Idag massproduceras helårsprestationer enligt löpande-band-principen. Inget fel i det, i sig, egentligen. Det är som det är. Problemet är motiven som anförs för reformeringen, och att ingen verkar bry sig på allvar om konsekvenserna på längre sikt, för samhället. Vill inte uppfattas som en grinig gammal gubbe som längtar tillbaka till en tid som flytt, ett försvunnet lyckorike där allt var frid och fröjd. Det var inte bättre förr. Absolut inte! Jag blickar framåt, mot hur det skulle kunna vara, inte tillbaka till min egen tid som student. Världen har förändrats. Det finns bara en väg, framåt.

Risken som jag ser med den utveckling jag tvingas hantera konsekvenserna av, samtidigt som jag i och genom min yrkesvardag är med om att administrera reformerna, är att kunskapen utarmas genom likriktningen och de standardiserade utvärderingarna, kvalitetssystemen och målsäkringstänkandet. Missförstå mig inte, kvalitet och transparens är centralt och oproblematiskt. Men just därför, låt oss vara transparenta. Hur ser Lektorns vardag ut? Hur används arbetstiden och resurserna som läggs på högre utbildning? Boström skriver.
Krafter utanför universiteten har drivit på utvecklingen. Från politiskt håll har behovet av att kommunicera forskningen till det övriga samhället – tredje uppgiften – kommit att betonas alltmer. Företagsekonomisk marknadsteori har bidragit med genomslaget för New pPublic Management: budget- kontroll, målstyrning och decentraliserat beslutsfattande är nu normen. Slutligen har mediernas intresse för högre utbildning och forskning ökat med krav på förenkling och jämförelser. Rankningslistor och andra kvantitativa mått passar medielogiken perfekt.
Jag har utbildat mig och forskat i över 20 år, men jag är inte betrodd att skapa system för kvalitetssäkring och kunskapsimplementering, det kommer i form av pålagor från externa krafter. Svenskt Näringsliv lägger sig i vilka kunskaper som skall odlas och spridas från Universiteten och Högskolorna, och politikerna gasar och bromsar som den värsta biltjuv i enlighet med konjunkturerna och väljarstödets rörelser, och medierna älskar skandaler och rankinglistor. Och så har vi studenterna som kräver uppmärksamhet, ledning och uppföljning samt examination. Allt skall rymmas inom tjänsten, samtidigt som man förväntas publicera sig och forska. Kalkylen går inte ihop sig.

Ny kunskap kan inte beställas fram! Ny kunskap växer fram där den hittar grogrund för att växa. Ny kunskap kräver tillit, tålamod och kreativitet för att genereras. Varför undrar jag, är man inte efter 20 år av hängivna förberedelser och dedikerat sökande efter kunskap och forskarkompetens, betrodd att arbeta förutsättningslöst för att söka ny kunskap längs de vägar man finner bäst i stunden? Varför kan man inte få förtroendet att arbeta först, och sedan utvärderas? Alla vet att det är genom förutsättningslöst sökande och kreativt testande av olika hypoteser som ny kunskap genereras. Ändå väljer ansvariga att öka kontrollen och kraven på detaljplanering.

Transparens är oerhört viktigt. Det är inte något carte blanc jag far efter, tvärt om. Bara lite andrum och tillit. Låt mig arbeta med det jag är bra på, att undervisa och forska. Låt mig använda arbetstiden till sådant som jag brinner för och tror på. Lita på mig, och låt mig visa vad jag kan. Utvärdera arbetet, i efterhand! Och om jag inte gör rätta för pengarna, låt någon annan hängiven forskare/lärare ta min plats. Då har jag inte i akademin att göra.

Vad ska vi ha Docenter och Professorer till, om deras kompetens och erfarenheter inte används? Obegripligt att vi som har landets högsta utbildning inte visas mer tillit! Jag vill att mina kunskaper skall komma samhället till godo. Jag har studerat och forskat för att förstå, och jag vill förmedla vad jag vet och kan. Men systemet jag verkar inom hindrar mig från att ägna mig åt detta, att nå ut. Vi är inne i en negativ spiral. Eller som Boström skriver, en kvalitetsparadox.
Enligt Strannegård minskar tilliten till samhällsinstitutioner, professioner och auktoriteter i hela västvärlden. Och när osäkerheten ökar så ökar även behovet av att bygga förtroende. Dagens studenter, forskare och rektorer frågar i allt högre grad ”hur ser det ut?”, ”hur påverkas mitt/vårt varumärke eller cv av detta?”. Allt fler, från gamla ärevördiga universitet till enskilda forskare, tvingas att hålla sig med en kommunikationsstrategi.

Vid Handelshögskolan i Stockholm finns i dag en heltidsanställd person som arbetar med att bevaka lärosätets rankning, inte minst i Financial Times. Forskare som förbättrat rankningen har också belönats ekonomiskt, vilket knappast lär ha lämnat forskarnas val opåverkade.

När kvaliteten på högre utbildning inte längre kan tas för given blir både mediebilden och rankningslistorna – som i fallet Financial Times flyter samman – viktigare. Flera universitet håller sig med en bibliometriexpert för att få upp antalet citeringar i vetenskapliga tidskrifter. Genom att signalera kvalitet drar högskolor och universitet till sig både studenter och pengar. Ekonomiutbildningar utsätts i dag för samma sorts ”rating” som företag som behöver låna på finansmarknaden – en utveckling som stärks i takt med att utbildningen internationaliseras.
Så här ser det ut, och det pekar inte i riktning mot bättre kunskap och ökad spridning av vetenskapliga insikter. Det leder tvärt om till ökat fokus på yta, och bort från det som är det centrala, det samhället behöver (vilket uppenbart inte alltid är samma sak som samhället vill ha). Varför lyssnar man inte på forskare här? Varför inför man pålagor och system som vi med landets högsta utbildning inte tror på, eller vet motverkar det som är akademins uppdrag. Obegripligt, men just därför viktigt att uppmärksamma och samtala om. Boströms avslutningsord är viktiga och rymmer djup visdom.
Företagsekonomisk logik fungerar utmärkt på marknaden, där har också marknadsföring sin givna plats. Men det innebär inte att denna logik utan vidare kan föras över till andra sfärer. Som Inga-Britt Ahlenius påpekade här i DN (17/8) är staten inget företag.

Moderniteten har en inneboende övertro på att allt kan mätas och organiseras enligt en och samma princip, politisk eller ekonomisk. Så enkelt är det inte. Även om gränserna inte alltid är knivskarpa kan det som är en dygd i en samhällssfär vara en last i en annan. Utbildning och forskning har sin egen särskilda logik, precis som försvar och rättsväsen har sina – skilda från företagets. Sanningssökande står i konflikt med anpassningsförmåga och kreativitet trivs inte bra med krav på standardisering och effektivitet.

Ett ogenomtänkt användande av företagsekonomiska principer i styrningen av högskolan kan i värsta falla ge ett sämre utfall på den verkliga marknaden – till men för både studenter och forskare och de företag som ska anställa dem.
Kan bara instämma! Och kämpa vidare, mot det jag vet leder fel och är skadligt, och för det jag tror på och med stöd i vetenskap kan argumentera för och vet fungerar.

Tänker med Deleuze XXXII

Berättelsen om Nomaderna och Stadsapparaten är ett mångbottnat resonemang kring två egenskaper i den process som bygger världen, samhället och kultur. Med hjälp av exempel från historien belyses dels hur tendenser till räffling av det fysiska rummet tagit sig uttryck i form av städer och inhägnader; hur strävan efter kontroll har lett till att byråkratier och rättssystem byggts upp. Dels visar Deleuze och Guattari hur det överallt finns tendenser som drar i motsatt riktning, mot raserande av murar och anpassning till terrängen samt motstånd och upplösning av maktstrukturer. Tänker man så, istället för att förlora sig i textens skenbara abstraktioner och tekniskt finlir öppnar sig möjligheter och man får en fördjupad förståelse för sin samtid och de sammanhang man ingår i.

Innovationer är i ropet, idag. Varifrån kommer de? Från nomaderna, skulle kunna fungera som svar. Från marginalen, plötsligt och oväntat. Ny-tänkande går inte att planera för eller beställas fram, det händer när klimatet för det nya är gynnsamt, när tiden och sammanhanget är moget och mottagligt. För det räcker inte att ha en idé, den måste också accepteras och användas. Som sagt, alltid fler än en, men färre än många, komponenter krävs för att något (vad som helst) skall bli. Inget är solitärt. Eremiter har inget med samhällets och världens tillblivelse att skaffa, för de lever isolerat. Överallt handlar det om samspel mellan det som kastas ut, och den omgivning vari det utkastade landar. Nomaderna representerar fritänkande, i modellen, slump. Stadsapparaten står för sammanhanget, det organiserande och reglerande.

Tänker vidare, och plockar upp en kommentar från igår, från den post om bildning som skrevs som ett svar på en kommentar på en tidigare post. Kunskap uppstår ur kommunikation och utbyte samt är ett slags ömsesidig tillblivelse. Ett stötande och blötande, utkastande och mottagande. Det som fungerar och överlever och traderas i processen är det som fungerar. Evolution. Ann-Helen skriver vidare:
Vad roligt att du tänkte vidare om "det smarta", intressant begrepp för en samtidsanalys, tycker jag. "Det smarta" framstår också ofta som en slags "nerifrån-strategi" (tänk på "street smart"), som den svagares strategi i förhållande till något mäktigare, som den smarta överlistar och vinner över, genom att gå informella vägar, ta alternativa (eller t.o.m. illegala) metoder i bruk, eller utnyttja glapp i systemet till sin fördel.
Nomaden, tänker jag här, står för det smarta. Underdogens vapen, mot den starkes rätt i kraft av makt och förmågan till sammanhållande och kontroll. Flyktlinjer, är ett annat ord för det smarta. Skapandet av begrepp, vilket är metoden och målet för minor science, eller nomadologin. Ställ det mot Royal Science Metod, Evidens och sökande efter signifikanser i enorma datamängder. Samma typ av samspel och relationer. Kunskap i samspel. Och samhället blir till, bland annat med inspiration från och utgångspunkt i resultatet av interaktion inom akademin. Samhället är konsekvensen av samverkan, och allt och alla påverkar. Därför är det viktigt med reflektion och kritiska utvärderingar. Ann-Helen fortsätter.
Det är den frihet det smarta ger - men ändrar det något i själva premisserna och spelreglerna? Är kritik möjlig? En annan fråga är: Vad är det som vinns? Är det enbart effektivisering och rationell kalkylering, eller finns det omsorg om något, och vad i så fall?
Pregnanta frågor för en akademi som vill vara samhället till gagn. Vilka är konsekvenserna, egentligen? För medborgarna och för samhället? Viktigt att samtala om och tänka vidare kring. Återvänder därför till Deleuze och Guattaris text.
Det tjänar inget till att hävda att metallurgin är en vetenskap eftersom den upptäcker konstanta lagar, till exempel en metalls smältpunkt vid alla tider och alla platser. Ty metallurgin är först och främst oskiljaktig från flera variationslinjer: variation av meteoriter och inhemska metaller; variation av mineraler och proportioner av metall; variation av legeringar, naturliga eller ej; variation av de operationer som utförs på en metall; variation av de kvaliteter som möjliggör den ena eller andra operationen. (Till exempel de tolv varianter av koppar som sumererna skilde och analyserade enligt sin ursprungsort och grad av renhet).
Renhet finns bara i labbsalar och kalkyler, aldrig i världen. Där finns bara blandningar, och förändring; icke-linjär tillblivelse. Och för att bemästra världen krävs både förmåga att kontrollera och hantera. Dels måste man kunna omvandla terrängen och sammanhangen man verkar inom, dels måste man kunna anpassa sig. Och det gäller att veta vad som är vad, och när det ena eller andra är vettigast. Förändra det man kan, och släppa det som inte går, samt att kunna avgöra skillnaden. Det är viktiga egenskaper att ha och upprätthålla i samhället, för att uppnå hållbarhet. Och metall är sinnebilden för det moderna samhället, själva förutsättningen för det mesta annat i det sammanhang vi vant vid.
Alla dessa variabler kan grupperas under två huvudrubriker: de rumstidsliga singulariteterna eller haecceiteterna av olika ordningar och de operationer som knyts till dem som processer av deformation eller transformation, och de affektiva kvaliteter eller uttrycksdrag på olika nivåer som svarar mot dessa singulariteter och operationer (hårdhet, vikt, färg, etc).
Återigen en beskrivning av uttryck för å ena sidan territorialisering, å andra deterritorialisering. Sammanhållning, och upplösning. Det enskilda, flyktlinjerna och organiseringen, strukturen.
Låt oss återvända till exemplet med sabeln, eller snarare det smälta stålet: detta implicerar aktualiseringen av en första singularitet, som är gjutning av järn vid hög temperatur; sedan en andra singularitet, som är de successiva reningarna från kol; mot detta svarar uttrycksdrag, och inte bara hårdhet, skärpa och glans, utan också vågformer och andra ytstrukturer som skapas av kristalliseringen och resulterar från det gjutna stålets inre struktur.
Kunskap som ett slags evolutionär process, det är vad jag tänker på i anslutning till ovanstående passage. Tillblivelse, i samspel mellan en rad olika komponenter och förutsättningar. Tänker också på emergens, på hur det som skapats genom interaktion med det som fanns innan kan ge upphov till nya nivåer. Tänk på samhället, som är resultatet av många människors samverkan i och genom vardaglig interaktion. När det väl etablerats förändras det efter egna principer, som bara delvis har med enskilda medborgar att göra. Samhället uppstår på nivån över människorna, i och av mellanrummen mellan aktörerna som bygger helheten.
Järnsvärdet hänvisar till helt andra singulariteter, eftersom det är smitt och inte gjutet i form, svalnat i vatten och inte i luft, producerat ett och ett och inte i serie; dess uttrycksdrag är med nödvändighet annorlunda eftersom det tränger in snarare än hugger, attackerar framifrån och inte från sidan; och till och med de expressiva ytstrukturerna har erhållits på ett helt annat sätt, genom inläggningar.
Olika sammanhang ger upphov till olika konsekvenser, som ett resultat av den samlade kunskapen som finns i och som erkänns som kunskap inom sammanhanget.
Man kunde tala om ett maskiniskt fylum, eller en teknologisk släktlinje, varje gång man står inför en mängd singulariteter som kan förlängas via operationer som konvergerar, och får singulariteter att konvergera i ett eller flera distinkta uttrycksdrag. Om singulariteterna divergerar, i olika material eller i ett och samma, måste man skilja olika fyla; så förhåller det sig med järnsvärdet, som kommer från dolken, och stålsabeln, som kommer från kniven.
Evolutionära utvecklingslinjer som var och en representerar såväl möjligheter som begränsningar. Öppna tillblivelser som följer sina linjer, vilka stakats ut av förhållandena som rådde initialt. Ingen kan veta vilken väg utvecklingen tar. Framtiden är som sagt en öppen fråga, och den förändras ständigt genom att vägar öppnas och stängs som en konsekvens av interaktion mellan aktörer av olika slag och med olika förutsättningar och egenskaper.
Varje fylum har sina singulariteter och operationer, sina kvaliteter och drag, vilka bestämmer begärets relation till det tekniska elementet (sabelns ”affekter” är inte samma som svärdets).
Liksom smart phones (vilket var vad Ann-Helen startade sin tanketråd i) ger olika ting upphov till olika affekter, men även effekter/konsekvenser. Och en telefon kan också vara ett vapen, vilket den arabiska våren visat. Inget är något i sig, allt bestäms och får sin innebörd av sammanhang samt i relation till konsekvenser.

Avslutar med att än en gång påpeka att framtiden är en öppen fråga, den blir till genom det som görs och tänks idag. Framtiden är en konsekvens av nutiden, den blir till här och nu! Och den skapas i spänningsfältet som uppstår mellan krafter som drar mot upplösning å ena sidan och sammanhållning å andra. Det är en hoppfull tanke, och skrämmande. Den manar emellertid i all fall mig till handling, för alternativet är ju att bara följa med. Något kan jag göra, sedan är det bara att vänta och se.

torsdag 23 augusti 2012

Tänker vidare, tillsammans. Om bildning.

Fick kloka och viktiga kommentarer på posten om bildning, som förtjänar att lyftas upp och tänka vidare kring. För det är ju det som egentligen är målet för all högre utbildning, som är den efterfrågade konsekvenser av studier på högskolor och universitet. Det man vet och förmågan att använda kunskapen, i handling. Det vetande som bara finns i huvudet på en är inget värt och det försvinner också från universum den dagen då hen dör. Bara det vetande som kommuniceras och som gör skillnad är något värd.

Ändå envisas vi med att räkna och mäta olika typer av indikatorer. Och detta mätande och räknande tar fokus från det som är viktigt. Kanske är det därför man så ofta idag blandar samman bildning och kunskap med intelligens? Ann-Helene skriver:
Det talas idag mycket mer om "smart" än om bildad, eller klok, som något eftersträvansvärt, tycker jag mig märka - både gällande teknologi och människor.
Smart kan den vara som hittar på atombomber och löser skatteteckniska frågor för rikskkapitalbolag inom vård och omsorg. Men hur klokt är det, och på vilket sätt kan det sägas leda till hållbarhet? Det är den viktiga och avgörande frågan, och för att kunna hantera den krävs en hög bildningsgrad, inte bara hos några få utan generellt i samhället. Där har skolan och utbildningssytemet en hel del kvar att uträtta och arbeta med. Hur påverkas kvaliteten på det arbetet av att förmågan att tänka nytt, stort och originellt utarmas, eller försvinner på grund av effektivitets- och lönsamhetskrav? Viktiga frågor, som det borde samtalas mycket mer kring, om vi skall kunna bygga ett hållbart samhälle.
Jag tror det skulle uppfattas rätt underligt, att tala om en "klok telefon". Det skulle låta lite som att telefonen kunde tänka för sitt eget nöjes skull, som om den visste saker som inte omedelbart sätts i användning eller leder till något nyttigt, som om den hade känslor och ett medvetande, som om den kanske var lite långsam, som om den hade slutade jobba och tjäna som telefon - ja, var en människa.
Samverkan mellan människor och teknologier är det som skapar kultur, processuellt. Både människan och telefonen förändras i en ömsesidig process av blivande. Över denna process styr ingen, det följer sitt eget lopp och logik, utifrån de förutsättningar som finns i det sammanhang där samverkan sker. Tänker man aktör i termer av allt som kan göra skillnad så öppnas det upp ett utrymme för viktiga frågor om begreppet människa, teknik och hållbar utveckling. Om det är allmänt accepterat att en telefon anses vara smart, då får det konsekvenser även för brukarna och för hela det sammanhang där interaktionen mellan människa och teknik utspelar sig, det ger upphov till konsekvenser. Därför är frågan allt annat än trivial. Det handlar om livet, och om framtiden. Som alltid är en öppen fråga, och därför måste ägnas den största uppmärksamhet. Det är ingen formalitet. Kultur förändras icke-linjärt, glöm aldrig det.
En smart telefon, däremot, kalkylerar, skapar genvägar, sammansätter fler och fler funktioner i ett, och kapar bort fördröjande led. Den sparar och den är snabb.
Jämför det med människan, brukaren, och ställ det i relation till rådande syn på vad som är viktigt och eftersträvansvärt. Vem uppfyller kriterierna bäst, människan eller telefonen? Och vad får det för konsekvenser i en värd där det finns allt mindre tid för eftertanke? Avgörande frågor, som i allra högsta grad har bärighet i och relevans för debatten kring högre utbildning. Det spelar roll hur vi tänker som kollektiv, och vad vi gör. Och allt slår tillbaka på oss människor, och våra möjligheter att bygga ett behagligt liv och skapa sammanhang som ger skydd och stöd och där man kan utvecklas.
Det är också mänskliga egenskaper, men samtidigt något som kan delegeras till maskiner och automatiseras. Det här säger något om vad vi menar med "smart", och kanske varför "smart" är högt skattat idag, i många sammanhang. Det är något företagsamt över "smart", men inte eftertänksamt, reflekterande (som bildad och klok). Båda behövs. 
Kloka ord från Ann-Helen. Smart låter bra, men vad betyder det egentligen. Det vill säga hur används ordet i det kulturella sammanhnag vi alla delar? Konsekvenser, alltid fokus på konsekvenser. Vi lever i en värld som i högsta grad premierar företagsamhet (med allt vad det står för och innebär), och det går ut över eftertänksamheten, som kräver tid för reflektion.

Håller med om att båda behövs. Vi har den värld vi har och det nyttar inget att bygga utopier i tanken, skall det man tänker ge upphov till varaktig och hållbar förändring måste man jobba med och utifrån det som här, här och nu. På gott och ont.

Som sagt, det finns inge genvägar!
 

Pengar. Mål eller medel?

Läser om nya avslöjanden kring misstänkta oegentligheter och tveksam hantering av pengar i statliga stiftelser. Just nu är det KK-stiftelsens något märkliga prioriteringar som slås upp och debatteras. Tyvärr är jag inte förvånad. Vi lever trots allt i ett samhälle där det dels görs skillnad på pengar och pengar; privata pengar och statliga pengar, dels är viktigare hur mycket pengar man har eller det finns än vad som görs med pengarna, dels där man räknar allt i pengar. Det sammanhang som skapats av oss alla, tillsammans är ett sammanhang pengar är måttet på allt: samhälleligt välstånd, personlig duglighet, forskares kompetens och människors plats i hierarkier. Klart man inte kan vara förvånad då. Avslöjanden om pengarullning i statliga fonder och stiftelser är ett symptom på och en konsekvens av kulturen vi lever i och som upprätthålls genom allas göranden och låtanden, sammantaget. Ett resultat av det sammanhang vi alla lever med, i och genom.

För journalister, som också mäts efter hur många lösnummer man säljer, eller hur mycket uppmärksamhet man skapar, efter antalet klick, eller andra liknande, mer eller mindre konstruerade mått. Och med konstruerade menar jag här allt som väljs mer för att det går att mäta, väga och jämföra, än för att det verkligen finns en uppenbar koppling till nytta och hållbarhet. För att förstå vad som händer, eller snarare, för att förstå grundproblemet (det vars lösning verkligen skulle resultera i en varaktig förändring, istället för skenlösningar såsom offentliga offer och ledare som gör avbön och visar ånger, innan de drar vidare till en annan organisation och fortsätter på samma sätt) krävs att man ser mer till sammanhanget som helhet än till enskilda individer.

Problemet är kulturellt, och dess verkan finns överallt. Det fanns en tid när människan var alltings mått, men dagens värld och samhälle mäter allt i pengar. Detta ger upphov till olika konsekvenser. Till exempel sprider sig ett tänkande och en logik i samhället som resulterar i acceptansen för resonemang som går ut på pengar för pengarnas skull. Skola, vård och omsorg skall plötsligt generera vinst, vilket i praktiken betyder att resurser som hade kunnat användas för uppdraget lämnar organisationen. Högre utbildning skall öka landets BNP, och studier genomförs för karriärens och den personliga ekonomins skull, inte för kunskapen och förståelsen i sig. Och forskare mäts och värderas utifrån hur mycket pengar de drar in eller efter forskningsresultatens företagsnytta, vilket även akademin betraktas som, ett företag där en budget i balans är viktigare än kunskaper.

Pengar är det viktigaste, överallt. Och det får konsekvenser. En sådan, som jag dessutom ser som en viktig förklaring till att chefen låter KK stiftelsen betala sitt 50-årskalas, eller att man struntar i upphandlingsregler och arrangerar fester på Grand hotell och Stockholms stadshus, är att pengar idag är målet, inte medlet. Problemet ligger i systemet, kontexten och det kommer aldrig att lösas genom att straffa individuella aktörer. När det handlar om konsekvenser av ett mycket större nätverk av olika typer av aktörer i samverkan går det inte att välja ut ett enskilt fåtal. Skulden är kollektiv, alla har del i den. Alltså måste lösningen se annorlunda ut, om man verkligen vill förändra. Synen på vad pengar är och ska användas till är problemet, och lösningen måste sökas där. Först när det som idag tas för givet förändras kommer konsekvenserna att ändras.

Känns lite otacksam att föra fram dessa tankar och förslag på lämpliga insatser. För det torde vara uppenbart att det krävs förändringar över hela linjen. Makt och förändringsförmåga är krafter som byggs upp nerifrån och upp, och därmed är det därifrån, från basen, som förändringen i tanke och handling måste komma. Ingen enskild aktör kan två sina händer eller undandra sig ansvar. Alla sitter i samma båt. Världen är resultatet av kollektiv handling, och allt och alla hänger samman med allt och alla andra.

Det är mycket enkelt att se problemet, men därmed inte sagt att lösningen skulle kunna formuleras och implementeras i en handvändning. Vad som krävs är dock inte speciellt komplicerat eller svårt. Vad som behövs är små insatser, men dessa måste verka över tid om något skall hända med sammanhanget som helhet, och det är först när många gör förändrar i tanke och handling, i vardagen, som konsekvenserna på strukturell nivå slår igenom. Och i väntan på dessa förändringar kommer vi alla att få leva med och tvingas förhålla oss till det som nu avslöjas slag i slag.

Vad är det vi vill ha, egentligen, och vad är viktigast? Pengar; eller ett samhälle där så många som möjligt mår bra och har funnit sin plats och där flertalet kan utvecklas och alla känner sig trygga? Svaret på frågan skapas i handling, i och genom människors vardag, det är en konsekvens av levt liv. Kultur!

Hur klokt är det egentligen att lägga ner kulturvetenskapliga utbildningar? Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det logiskt och självklart, men hur ser det ut från andra perspektiv? Vilket samhälle vill vi ha? Kom ihåg att vi alltid får det samhälle vi förtjänar.

Tänk om! Tänk om ...

onsdag 22 augusti 2012

Tänker med Deleuze XXXI

Arbetet med en så pass komplex, och till läsarens egen fantasi och analytiska förmåga, överlåtande text ställer krav på en. Men inte de krav man vanligtvis brukar ställa och det jag ser i originaltexten har inget med vad Deleuze och Guattari brukar anklagas för att göra. Jag ser inga tecken till elitism, och tror att det beror på att jag närmar mig texten mer i enlighet med dess författares intentioner. Jag letar verktyg som fungerar för mig i mitt arbete med att förstå sammanhangen jag ingår i, min samtid, kunskap och kultur. Textens eventuella innebörd skapas i och genom mitt arbete med den. Innebörden i det Deleuze och Guattari skriver finns inte i texten, den uppstår i mötet mellan mig, min värld och texten.

Deleuze och Guattari skriver texter som får mening utifrån, och denna mening finns i mellanrummen. Och det är kontexten som helhet som avgör. Värdet av texten går bara att avgöra med ledning från konsekvenserna som går att knyta till resultatet av det analytiska arbetet. Det står där är bara en av komponenterna som krävs för att kunna förstå. Innebörden är ett resultat av samproduktion. Ville bara vara tydlig med det, innan vi dyker ner i texten om nomaderna och deras vapen.
Uppenbarligen är varje enskilt fall kontroversiellt, till exempel de omfattande diskussionerna om stigbygeln. Detta beror på att det är svårt att i allmänhet skilja på vad som härrör från nomaderna som sådana och vad de mottar från det imperium med vilket de kommunicerar, som de erövar eller i vilket de integreras.
Ständigt dessa mellanrum. Dessa moment av osäkerhet. Viktigt att lägga märke till och medvetandegöra det, tillvarons osäkerhet (observera att det rör sig om händelser på marginalen) vilken gör att det inte går att räkna på framtiden annat än i mycket grova drag. Det mesta kommer att vara sig relativt likt framöver, men allt kommer inte att fortsätta oförändrat. Något kommer att ändras, och eftersom ingen kan veta exakt var ändringen kommer att ske, eller när, är det avgörande att man håller detta inslag öppet och att man planerar för marginaler och håller sinnet öppet. Bara så kan processer av tillblivelse, samhället, kultur, levt liv, bli långsiktigt hållbart. Genom att erkänna och medvetandegöra slumpens lilla men viktiga roll förstår man värdet av marginaler och vikten av luft i systemen. Hållbarhet handlar inte om att målsäkra och räkna, det är ingen kalkyl som går ihop. Bara genom att internalisera den insikten kommer man att kunna uppnå hållbarhet.
Mellan en imperial armé och en krigsmaskin finns så många gråzoner, mellanlägen och kombinationer, att många saker kommer från den förra. Exemplet med sabeln är typiskt och till skillnad från stigbygeln helt otvivelaktigt: även om skyterna var de som spred sabeln och förde den till hinduerna, perserna och araberna, var de också dess första offer: det var det kineska imperiet under Ts’in- och Han-dynastierna, vilka var de enda att behärska gjutning av stål och masugnsteknik, som uppfann den.
Här finns tydliga paralleller till atombomben och annat i samma härad, innovationer som skapades i ett syfte men som i realiteten och längre fram i tiden har kommit att motverka sitt syfte. Vad kan vi lära av dessa insikter? Jo att ingen kan veta vad som är vad, gott eller ont. Allt får sin mening i och genom sammanhang, i efterhand och utifrån konsekvenserna det ger upphov till. Vidare måste man samtidigt och även, vara medveten om att exakt samma fenomen, händelse, innovation kan uppfattas på diametralt olika sätt beroende på vilken sida man står eller vilket perspektiv den/det betraktas utifrån. Inget är någonsin givet, en gång för alla. Förändring är den enda kulturella konstanten, och det är överallt kontexterna som är det viktiga.

Multiplicitet är ett av de ord som Deleuze och Guattari använder för att fånga innebörden i budskapet, eller verktyget. Och multipliciteter kan aldrig definieras exakt, det närmaste man kommer en definition är: Fler än en, färre än många. Vilket samtidigt är ett sätt att säga att definitioner är meningslösa, för de framförs alltid, häftar vid och uppfattas som uttryck för makt. Krav på exakthet är implicit ett krav på rättning i ledet, ett försök att utöva makt. Koppla samman det med människans fallenhet för att lyda och följa, så är det enkelt att förstå hur makt är något relationellt. Makt har ingen, den utförs och är resultatet av handling, inom ramen för en relation, ett sammanhang.
Desto mer skäl finns det att med anledning av detta exempel peka på de svårigheter som arkeologer och moderna historiker stöter på. Inte ens arkeologerna går fria från ett visst hat eller förakt gentemot nomaderna. I fallet med sabeln, där fakta redan talat tillräckligt för ett imperialt ursprung, tror sig den bäste kommentatorn behöva tillägga att skyterna i vilket fall inte kunde ha uppfunnit den eftersom de var eländiga nomader och det smälta stålet med nödvändighet kommer från de bofastas miljö.
Vad är detta om inte ett skolexempel på ett försök till maktutövning, på att den som har anseende kan och har utrymme och mandat att lägga fram antaganden, som med tiden och genom att dessa upprepas blir till sanningar bland dem som inte satt sig in själva i frågan och det underlag som finns att göra antaganden utifrån.   
Men varför anta, i enlighet med den uråldriga och officiella kinesiska versionen, att desertörer från den imperiala armén skulle ha avslöjat hemligheten för skyterna? Och vad betyder ”avslöja hemligheten”, om skyterna nu inte vore kapabla att begagna sig av den och inte förstod något? Man kan alltid skylla på desertörerna. Man gör inte en atombomb med en hemlighet, man gör inte heller en sabel om man inte förmår reproducera den, integrera den i andra omständigheter och lyfta in den i andra sammansättningar.
Konsekvenser, överallt är det konsekvenser som utgör det enda hållbara underlaget att hänga upp kunskap på och värdera den samma utifrån. Auktoriteter på området är lika ofta ett hinder för kunskapsutveckling som en dörröppnare. Och lägg märke till dubbelheten och att det är sammanhanget som ger uttalanden dess värde.
Utbredningen och spridningen är helt och fullt en del av innovationens linje; de utgör dess avböjning.
Inte bara människor har förmåga till agens och kan fungera som aktörer. Allt som kan göra skillnad kan och bör ses som en aktör, för att inte på förhand avgöra frågan eller missa något centralt i frågeställningen. Deleuze och Guattari antar inte något på förhand, inte ens innebörden i begreppet människa. Konsekvent och överallt är det sammanhang och konsekvenser man letar efter i arbetet för att förstå världen. 
Och vad mer är: varför säga att smältning av stål med nödvändighet hör till de bofasta och imperiet, trots att det är en uppfinning av metallurgerna? Man förutsätter att metallurgerna nödvändigtvis kontrollerades av Staten, men de åtnjöt en viss teknologisk autonomi och befann sig i samhällets skuggzon, vilket innebär att de, oavsett kontroll, varken tillhörde Staten eller nomaderna.
Ännu ett mellanrum har identifierats. Och vad innebär det egentligen att tillhöra? Finns det vattentäta skott, någonstans? Bevis för kulturell renhet brukar vara enkla att avfärda som politiska och de döljer inte ofta en obehaglig baksida. Åtminstone finns där alltid potential till detta, om man tänker renhet i kulturella sammanhang. Därför är det bättre att aldrig hävda något bestämt, om innebörder. Konsekvenser kan man peka på, men innebörder skapas och upprätthålls kulturellt inom ramen för sammanhang.
Det var inte desertörer som förrådde hemligheten, utan metallurger som berättade den och möjliggjorde adaption och spridning: en helt annat typ av ”förräderi”.
Medier för förmedling av information finns överallt och är närmast omöjliga att förhindra. Allt i världen står i en eller annan relation till allt annat, och som kanaler för information kan snart sagt allt fungera. Världen blir till i och genom interaktion och utbyte av information. Därför kan ingen veta exakt vad som är hönan och vad som är ägget. Och därför är det bättre att tänka i termer av multipliciteter i samverkan, än av sanning och evidens för än det ena än det andra. Det ändå till syvende og sidst sammanhanget som räknas, helheten och konsekvenserna.
Vad som i sista hand gör diskussionerna svåra (såväl i det omdiskuterade fallet med stigbygeln som i det otvetydiga fallet med sabeln) är inte bara fördomarna om nomaderna utan också frånvaron av ett tillräckligt utvecklat begrepp om teknologisk släktlinje (vad är det som definierar en teknologisk släktlinje eller ett teknologiskt kontinuum, dess variabla utbredning i det ena eller andra perspektivet?)
Avslutningen visar hur kunskap är beroende av verktyg och definitioner, som alltid är kulturellt upprätthållna. Och där det finns människor i samverkan, vilket är en definition av kultur, där finns det makt. Och där det finns makt finns det intressen att frisera bilden av historien. Slutsatsen blir att man inte bör lita på någon som säger sig veta. Man bör inte lita på någon, man bör samtala med andra som också vill förstå.

Världen blir till i och genom kommunikation, utbyte och är en konsekvens av handling och tillblivelse. Det är inte, den görs. Och för att uppnå förståelse behövs verktyg. Det är ett slags sammanfattning av vad jag ser när jag använder ovanstående citat från Deleuze och Guattari. Jag hävdar inget bestämt, om något. Jag försöker bara förstå, och vill gärna lyssna på andras tankar. Kommentera, kritisera, interagera! Tillsammans bygger vi världen.

Bildning. Varför talar man så sällan om bildning?

Bildning är ett slitet ord. Och just därför viktigt att reflektera över. För det finns annars en risk att det sprids föreställningar om att det råder koncensus om vad det är eller innebär. Det vore olyckligt, för det skulle ytterligare konsolidera tron på att kultur och kunskap är något fast och entydigt, något som det går att uppnå enighet om och därigenom utan problem implementera i skolan och utbildningar. Och att allt inte står rätt till i den svenska skolan kan man läsa om i en nyutkommen bok: Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan, av Emma Lejnse (som recenserades i DN igår). Fler samtal om och kring innebörden i begreppet bildning skulle kunna vara ett sätt att arbeta för att skapa en bättre skola och högre utbildning i Sverige.

Bildning hör idag tyvärr i all för hög utsträckning festtalen till. Det är främst vid akademiska högtider eller när visioner formuleras och i politiska tal som begreppet lyfts fram. Annars för bildningen en tynande tillvaro. Lite känns det som frågan är avgjord, och att det redan är ett uppnått mål. Eller också är det bara jag som inte riktigt blir klok på detta? Hur som helst är det i samhällets och all högre utbildnings centrum och bas som bildningsfrågan hör hemma, inte i periferin! Synen på bildning säger något om och påverkar klimatet, kulturen och uppfattningarna om vad som är önskat läge och vad som krävs för att nå dit.

Förmågan att använda kunskaperna man tillägnat sig, praktiskt, till något eget. Det är vad jag menar med bildning. Konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Förmågan att göra något av kunskapen, och inte bara något vad som helst. Något eget, unikt. Det är bildning, i praktiken. Handlingarna, utfallet. Förmågan att förändra världen. Mycket större fokus på den egenskap skulle jag vilja se i talet om bildning, och även i debatten om och utvärderingar av skolan. Som det är nu ligger fokus på nyckeltal och interna kriterier om går att mäta och räkna, men som inte har några otvetydiga kopplingar till handling (läs till exempel Bo Rothsteins mycket märkliga inlägg i debatten. Det går på tvärs mot allt jag tror på, och därför vill jag även lyfta fram Gustav Nelhans replik). Jag vill helt enkelt se ett tydligare fokus, från det bildning är och innehåller, till det bildningen gör.

Alla kan upprepa det man läst, men bildning går utöver det bokliga, det bokstavliga och repeterbara. Bildning måste vara levande och i rörelse, under ständig tillblivelse för att det ska finnas någon mening med att tala om den. Bildning måste ha betydelse, praktiskt, här och nu. Bildning förlorar sin mening om det blir en kanon eller lista över tidigare uppnådda resultat. Bildning måste vara något som adderas, ständigt. Kunskap plus handling, i handling. Det är en definition på bildning som inte går att gömma sig bakom. En definition som tvingar den som gör anspråk på att vara bildad till handling. Bildning har inget med gamla meriter att göra, utan med framtida handlingar.

Vad jag far efter är en definition av begreppet som ständigt överskrider sig själv. Jag vill se mer fokus på processen, på förändringen. Alla kan som sagt läsa och även upprepa det man läst. Alla kan räkna upp böckerna man jobbat med och kan peka på utmärkelserna man fått. Men det säger inget om framtiden. Och det tillför inte världen något nytt. Ibland kan det till och med motverka sitt syfte, som när graden av bildning (enligt en vanlig definition) används för att utöva makt, för att hindra utveckling, vilket är möjligt när bildning definieras som något kvantitativt.

Det finns ingen garanti för att man blir klok av att läsa böcker eller kurser på universitetet. Och bara för att man har läst och för att man kan upprepa ord och tankar från gamla mästare betyder inte att man är intelligent eller att ens kunskaper leder till att samhället blir en bättre plats för fler att leva i. Och det är högst olyckligt. Därför detta fokus på handling och förändring. Antalet citeringar, till exempel, som mått på kunskapers och forskares värde. Det är ett mycket trubbigt medel, för citeringar kan göras av en hel massa olika anledningar. Till exempel görs ingen skillnad mellan kritiska citeringar och citeringar som görs för att man håller med och hämtar stöd. Samma gäller för klassisk bildning. Det brukar till exempel hävdas att ledningen för nazisternas koncentrationsläger besatt en hög grad av bildning. Och så blir det när fokus ligger på innehåll och yta, på sådant som går att räkna, på gamla meriter. Istället för på handlingar, praktik och konsekvenser.

Bildning i den mening jag förfäktar är något som överskrider det andra utfört. Bildning handlar om något annat än om upprepning. Bildning är kombinationen av kunskap och handling, resultatet av vetande och görande. Idag håller vi på att bygga ett samhälle där klyftan mellan teori och praktik vidgas (det är vad jag ser som en röd tråd i Björklunds reformer, som jag glädjande nog inte är ensam om att kritisera), och där bildning blir något som fjärmas från vardagen och som inte kommer helheten till del.

Bildningen som jag vill se mer av är ett kollektivt fenomen, en samhällelig och inte en individuell egenskap, med fokus på handling och konsekvenser. Ett skrämmande framtidsscenario vore att vi byggde ett samhälle av ren yta, och hotet om en sådan utveckling är inte taget ur luften. Det som får mig att tänka i dessa banor och som gör att jag vill skriva om min syn på bildning är måndagens Understräckare, om Turings test för att skilja mellan mänsklig och artificiell intelligens. Artikeln är tänkvärd och viktig, och jag ser i den konturerna av ett kallt samhälle där det bara existerar yta och sådant som går att mäta och räkna. Håkan Lindgren är författaren, och den väcker en hel massa tankar kring detta med kunskap, bildning och vad det innebär att vara människa. Artikeln avslutas med följande rader.
Ber man en människa kommunicera med en maskin blir det snart oväsentligt om maskinen är vid medvetande eller inte. Människan kommer att bli tvungen att behandla maskinen som om den var vid medvetande på grund av sin natur, inte maskinens. Människan är gjord för att interagera med tänkande och inlevelsefulla varelser som har ett medvetande av samma slag som hennes eget. Vi vill ha dialog till vilket pris som helst, och vi kommer att suggerera fram en dialog när den inte finns där. För den sortens suggestioner behövs ingen avancerad teknologi. Är situationen tillräckligt desperat kommer volleybollen som den skeppsbrutne Tom Hanks pratar med i filmen ”Cast away” att vinna turingtestet.
Här formuleras riskerna som finns med det tänkande som sakta smyger sig på i samhället, där det är viktigare vem som uttalar sig än vad som sägs. Ett samhälle där kunskap är liktydigt med citeringar eller meriter och utmärkelser. Ett samhälle där allt är kontrollerat och överblickbart, målsäkrat och där det inte existerar några överraskningar. Med andra ord ett dött samhälle. Maskiner är inte människor, basta! Och världen är inte överblickbar, framtiden går inte att förutse, hur mycket man än önskar att så vore fallet. Därför behövs en annan definition av begreppet bildning! För att försöka ändra utvecklingens riktning.
Turing inser detta. Han förutser att det vi menar med intelligens kommer att förskjutas, så att det omfattar vad ett människohärmande dataprogram gör. ”Jag tror att ordens användning och den allmänna opinionen kommer att ha förändrats så mycket vid slutet av detta århundrade att man kommer att kunna tala om maskiner som tänker utan att förvänta sig att bli motsagd”, skriver han. Samma sak förutser cyberkritikern Jaron Lanier i boken ”You are not a gadget” (2010), fast han uppfattar det inte som ett framsteg: ”Turingtestet slår åt båda hållen. Man kan inte avgöra om det är maskinen som har blivit smartare eller om man själv just har sänkt sin egen definition av intelligens till en nivå där maskinen framstår som smart.” Om någon tycker sig föra ett samtal med en datasimulerad person vill Lanier ställa frågan: Hur mycket har du kompromissat med din känsla för vad som utgör en personlighet för att illusionen ska fungera?
Människan är både affekt och intellekt, både kropp och tanke. Därför behövs en annan syn på bildning, för att inte riskera att förlora det som är unikt för människan, för att människan inte är och heller inte bör försöka vara en maskin. Läs och begrunda avslutningsstycket i artikeln så förstår ni vad jag menar och inser vilka risker vi står inför och måste hantera om vi vill skapa ett bättre och mer hållbart samhälle för alla.
En värld full av medvetslösa människor och medvetslösa maskiner har börjat framstå som så oundviklig att vi lydigt anpassar oss till den innan den blivit verklighet. Vi borde begära lite mer av vår teknologi – och av oss själva. Framtiden är inte artificiell intelligens, framtiden är alla de riktningar vi ännu inte har börjat föreställa oss.

tisdag 21 augusti 2012

Tänker med Deleuze XXX

Terminen, och med den en massa krav och måsten, närmar sig med stormfart. Då blir det svårare att få tid och möjlighet att skriva på det som jag egentligen finner mest givande och utvecklande, på det som hjälper mina tankar framåt och som fördjupar mina kunskaper om kultur. Det filosofiska skrivandet, det skrivande som min arbetsgivare och uppdragsgivaren staten inte förmår uppskatta. För att det inte uppfyller kriterierna på vad som går att rapportera som resultat av mitt arbete. Men jag vet vad som hjälper mig fram. Jag vet hur jag skall göra för att utvecklas och bli en bättre forskare. Och jag har lärt mig att finna tiden och organisera vardagen för att få det utrymmet. Gott så. Huvudsaken är vilka konsekvenser mödan får, inte vad som står i olika papper och rapporter. Jag gör varken detta eller något annat av något annat skäl än att lära mig något, och för att sprida den kunskapen vidare.

Detta blir den 30de posten i serien, och den utgår från ett nytt problem och en ny proposition.
PROBLEM 3: Hur uppfinner eller finner nomaderna sina vapen?

PROPOSITION 8: Metallurgin bildar i sig ett flöde som med nödvändighet löper samman med nomadismen.
Flöden, icke-linjära flöden av ömsesidig tillblivelse. Det är det handlar om, det är vad allt handlar om. Överallt flöden, tillblivelse och förändring. Skillnad som upprepas, och upprepas igen. Så blir världen som vi människor känner den, till. Processuellt. Och det är inte bara människor som är med och förändrar, även materien som omger oss påverkar flödenas riktning. Malmbrytning handlar inte bara om att utvinna resurser, det påverkar såväl jorden som tänkandet och det kulturella sammanhang som blir till samtidigt som och med allt annat som finns och är inbegripet i processen. Nomaden befinner sig (eller befann sig) här i ett slags mellanposition, utgör ett slags omvandlande moment i den ömsesidiga tillblivelsen. 
Stäppens folk är mindre kända för sina politiska, ekonomiska och sociala regimer än för krigiska uppfinningar vad gäller defensiva och offensiva vapen, komposition och strategi, och vad gäller de teknologiska elementen (sadel, stigbygel, hästsko, harnesk ...). Historien bestrider var och en av dem men lyckas ändå inte helt sudda ut nomadernas spår.
Nomadernas historia ligger i dunklet, dold för världen eftersom de lever i ett slätt rum som mycket mer än stadsbyggarnas utgörs av ett ständigt här och nu, i relation till terrängen. Nomaden anpassar sig och följer. Stadsbyggaren anpassar och förändrar. Två mänskliga egenskaper, längs ett kontinuum. Ingen av dem kan sägas existera renodlat, som levt liv, praxis. Vad vi har att göra med är tankefigurer. Och nomaden står för allt det som är i rörelse. Ett ambulerande liv i rörelse, en problemupplösare. Stadsbyggaren löser problem som uppstår på den plats hen finns och verkar. Nomaden gör det hen ska och drar vidare, ständigt i rörelse. Båda kan sägas samverka, och ger olika samhällen sin unika karaktär genom att dra åt än det ena än det andra hållet. 
Nomaderna uppfinner sammansättningen människa-djur-vapen, människa-häst-båge. Genom dessa sammansättningar av hastighet kännetecknas metallens tidsåldrar av uppfinningar. Man har kunnat jämföra hyksosfolkens skaftade bronsyxa och hettiternas järnsvärd med små atombomber.
Varje tid och alla sammanhang har sin unika sammansättning av komponenter och aktörer, och det är i och genom samverkan och deras ömsesidiga tillblivelse som samhället formas, av interna och externa faktorer i samspel. Inget är sig någonsin likt, allt blir till och påverkar riktningen på tillblivelsen. Det finns ingen väg tillbaka. Det som tagits ur jorden och omvandlats, det kommer att påverka skeendet och det går inte att göra ogjort. Obönhörligen är det så. Oavsett om vi som här koncentrerar oss på metaller, eller om vi tänker på olja. Tillblivelsens riktning går åt ett håll, framåt, aldrig tillbaka. Oerhört viktigt att aldrig glömma det!
Man har också kunnat skapa en tämligen precis periodisering av stäppens vapen och visat växlingen mellan tung och lätt beväpning (den skytiska och den sarmatiska typen) och deras blandformer. Sabeln i gjutet stål, ibland kort och böjd, ett vapen som används för attacker från sidan, innefattar ett helt annat dynamiskt rum än smidesjärnsvärdet som används för attacker framifrån: det var skyterna som förde den till Indien och Persien, där araberna sedan tog upp den.
Uppfinningar kastas ut i världen, och väl där lever de sitt eget liv. Tillsammans med allt annat som finns i det aktuella sammanhanget. Ingen kan på förhand beräkna eller veta vilka konsekvenser utkastandet och det som kastas ut kommer att ge upphov till. Dessa kan bara studeras i efterhand. Men bara det som lämnat spår efter sig kan tas med i analysen. Och därför är det svårt att förstå nomadens inverkan på tillblivelsen.

Detta gäller för övrigt även nomadologin, eller den minor science som jag är inspirerad av och som kännetecknar mycket av kultur- och humanvetenskapen. Den följer med i och försöker förstå logiken bakom tillblivelserna som bygger världen. Royal Science däremot förändrar och ordnar världen i mycket större utsträckning. Därför kan det för ett otränat öga eller för den som inte är insatt i frågan se ut som man skulle kunna klara sig utan dessa ämnen och som om det var Royal Science eller Naturvetenskap som var den enda vetenskapen värd namnet. Inget kunde vara mer fel. Även kunskap är resultatet av samverkan. Ju fler forskare som delar med sig av sina olika kunskaper, och som lyssnar på varandra, desto bättre och mer hållbar samt användbar kunskap får man. En specialiserad akademi är en sårbar akademi, och det påverkar det omgivande samhället menligt.
Man kan hålla med om att nomaderna förlorade sin innovativa roll i och med eldvapnen, och framför allt kanonen (”kanonkrutet besegrade deras snabbhet”). Men detta behöver inte bero på att de inte förstod att använda den: arméer som den turkiska, med levande nomadtraditioner, utvecklade en enorm eldkraft, ett nytt rum; och på ett ännu mer karakteristiskt sätt kunde det lätta artilleriet med lätthet integreras i den rörliga formationen av vagnar, piratskepp, etc.
Samma kan sägas gälla för humanvetenskapen. Det kan se ut som att den är oviktig, men då har man inte ägnat frågan tillräcklig fördjupning och möda. Då har man inte satt sig in i ämnet. Då har man blivit omnipotent och riskerar att falla över i hybris, vilket medför enorma risker för allt och alla. Likande exempel finns genom historien, men som man brukar säga, det enda vi människor lär av historien är att vi aldrig lär av historien. Och så kan det vara, att detaljerad och evident kunskap om historiska skeenden gör att man inte känner igen faran ens om man har den mitt framför sig. Så har vi till exempel lärt oss vi ska akta oss för små män med snedlugg och mustasch. Men när vi aktar oss för det vi vet och känner igen blir vi blinda för andra risker, även om de bygger på samma logik. Bättre då att använda kunskap om och insikt i hur det var, inte som bevis utan som verktyg för att förstå vår samtid. Det är vad Deleuze och Guattari gör, använder historien och nomaderna och stadsbyggarna som verktyg för att förstå samtiden. 
Om kanonen markerar en gräns för nomaderna är det snarare för att den kräver ekonomiska investeringar som endast en Statsapparat klarar av (inte ens handelsstäderna förmår det). Det kvarstår att man vad gäller de blanka vapnen, och till och med för kanonen, ständigt finner en nomad vid horisonten för den ena eller andra teknologiska släktlinjen.
Förändring kräver rörelse, och det är vad nomaden står för i tankemodellen. Moment av upplösning. Stadsapparaten står för organisation och sammanhållande. Kaos och struktur, däremellan blir världen till, av materia som omvandlas, och av tankar och viljor.

Ömsesidig tillblivelse, därav och därigenom blir världen till. Ständigt.