Vad blir man när man blir docent, egentligen?

På väg till jobbet. Tidiga tåget. Klockan är lite efter sex på morgonen. Tycker om att gå upp tidigt och att vara först på kontoret. Tänker bäst när jag nyss vaknat, sedan störs tankeverksamheten av alla intryck och krav. Det passar mig, men inte alla. Och det är en sak jag lärt mig genom åren. Hitta det som fungerar för dig, och bry dig inte om hur detta uppfattas av andra.

Det är en speciell dag idag. För mig. I februari 2010, för över ett och ett halvt år sedan, lämnade jag in en anhållan om att bli antagen som oavlönad docent vid högskolan Väst. Eftersom jag gjorde bedömningen att jag uppfyllde kraven som ställs lämnade jag in ansökan. Men det är naturligtvis aldrig upp till den enskilde forskaren att själv bedöma sin kompetens. Anhållan lämnades sålunda ut på remiss till två sakkunniga, två professorer i mitt ämne Etnologi. Detta blev klart i maj, 2010. Det finns få professorer, och man får inte ha jobbat med dem. Vill ju inte mistänkas för jäv. Få kunde alltså komma ifråga, och de som fanns hade mycket att göra. Mina förstahandsval tackade nej. Men i maj var två granskare anlitade och de fick mina samlade skrifter och kunde sätta igång med granskningsarbetet. I september, för snart ett år sedan, kom det första utlåtandet. Sedan tog det stopp. Under hela förra läsåret hölls jag på halster. Vid jul, då, kanske. Tänkte jag. Men hörde inget. Till påsk. Men, nej. På läsårets sista arbetsdag, när jag var på konferens i Philadelphia fick jag så äntligen det andra, positiva utlåtandet.

Nu är dagen här. Dagen då jag ska hålla min docentföreläsning. Efter att den är genomförd sammanträder anställningsrådet på högskolan, och om inget går fullkomligt fel kommer jag att anhållas som docent. Äntligen! Men då kommer också tankarna. Under över två års tid har detta varit vad jag väntat på. Att bli docent. Men vad innebär det? Och vad kommer att hända, om något?

När man lämnar in en anhållan får man bara åberopa sådant som är publicerat. Således är det Eddy Nehls av 2010 års upplaga som blivit bedömd. Och om han har bedömts hålla måttet, om han anses vara docentkompetent, då behöver inte jag vara orolig. Jag har fortsatt meritera mig under tiden. Åkt på konferenser, skrivit en artikel till och redigerat en bok. Kompetent känner jag mig. Ingen tveka om det. För första gången i livet har jag en grundmurad tro på att jag duger. Det dåliga självförtoendet kommer jag nog aldrig att bli av med, men när det gälller mitt arbete, min forskning, där står jag på fast mark. Jag vet att jag kan, och att jag har viktiga kunskaper att förmedla.

Det är det jag gillar mest med mitt arbete, att det man gör avsätter spår och finns kvar. Att arbetet innebär att man utvecklas och att man på betald arbetstid kan och förväntas lära sig nya saker, ständigt. Det finns mycket jag gillar med arbetet som Lektor. Samtidigt finns det aspekter av arbetet och egenskaper hos akademin som jag är tveksam till. Att bli docent är med andra ord något jag går in i med blandade känslor. Visst är jag lättad och glad, tacksam. Men vad kommer detta att göra med mig, med andras syn på mig? Även om jag bara ser titeln som ett utanpåverk utan någon soim helst djupverkan. Det som betyder något är vad människor kan och vad de gör, inte vilka titlar de har. Den som bedömmer någon efter han eller hennes titel ger yta företräde för djup. Och om det tänkandet sprids, då kommer inte de bäst lämpade att ha de viktigaste arbetena. Allt för ofta har vi sett det, professorer som slutar läsa. Ledare som lever på gamla meriter och som har makten men inte kompetensen. Det är jag kritisk mot! Samtidigt, och även om det på inget sätt påverkar mig, så är det ett faktum att titeln docent är förhållandevis få förunnad. Och den ingjuter respekt i många sammanhang. Frågan jag brottas med är hur detta kan avändas, på bästa sätt.

Respekten och vördnaden inför titlar är ett av problemen i samhället och akademin. Problemet är att tänkandet och idealiserandet inte främjar det kritiska tänkande jag ser som avgörande för samhällets långsiktiga överlevnad. Man tenderar att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Jag vill inte att det jag säger ska bedömas annorlunda idag, än under förra året. Jag vill att allt som sägs i namn av vetenskap ska bedömas på samma sätt, utfrån innehållet. Det kommer jag att kämpa för även fortsättningsvis. Det jag hoppas är att docenttiteln, eftersom det nu en gång ser ut som det gör i världen, kommer att hjälp mig att nå ut med det budskapet.

Dessutom, och kanske viktigare, så innebär docenttiteln inte det samma som när jag började läsa på högskolan för 20 år sedan. Precis som med allt annat som människor eftertraktar så tenderar kraven att sänkas med tiden, vilket indikerar att det är själva titeln man eftertraktar, inte mödan det innebär, vägen dit. Utmärkelsen, insignierna, inte innehållet, kunskaperna är det viktiga. Detta innebär att mina examina hittills: Fil.Kand, Fil.Mag, Fil.Dr och nu docent, inte representerar det samma som de än gång gjorde. Varken ifråga om respekt i samhället eller ifråga om innehåll. Det har gått inflation i utmärkelserna. Kanske framförallt eftersom vi är så många fler som innehar titlarna idag än för bara 10 år sedan. Kraven har nog bra sänkts marginellt. Men detta innebär att de studenter jag undervisar och guidar genom utbildningen har med sig något mindre kunskaper och att de utsätts för lite mindre krav, men framförallt att det krävs mer utbildning för att överhuvudtaget få ett arbete idag. Samhället förändras ständigt, och när fler utbildar sig krävs höre examina. Anställningar som tidigare krävde gymnasium, kräver idag högskolexeamen. Det är bara så, och det finns inte mycket man kan göra. Mer än att öka medvetenheten om detta faktum.

Tänker därför osökt på ett citat av mina favoritfilosofer Gilles Deleuze och Felix Guattari.

Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan ”vad blir det av dig?” är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

Allt förändras, och det finns inga fixpunkter att orienterat sig i när man rör sig i kulturela sammanhang. Även om jag som student skulle ha haft som mål att bli docent när jag började på högskolan så har det målet förändrats på samma sätt som jag har förändrats av, i och genom utbildningen. Det är en insikt som inte är speciellt svår att ta till sig. Ändå är det inte så man tänker. Det är inte denna typen av insikter som styr utbildningspolitiken. Tvärt om håller man fast vid, och underblåser föreställningen om att det går att planera för framtida behov. Detta gör att många, allt för många, söker sig till utbildningar som dagens samhälle eftertraktar. Men det är i framtidens arbetsmarknad man skall omsätta sina kunskaper. Ingen vet vilka behov som finns då. Ingen! 

Det tror jag är den enskilt viktigaste insikten som jag erhållit under min resa genom akademin. Kultur är synonymt med förändring, på alla plan, överallt, ständigt. Jag går in i docentrollen som en konsekvens av mitt arbete, det är ett steg på vägen. Inte ett mål. Och arbetet går vidare, det förändras, i takt med det omgivande samhället. Jag tror att samhället skulle vinna på om fler gavs chansen att göra det man är bra på här och nu, istället för att sukta efter ett fjärran sedan, som det inte finns några garantier för.

Vi rör oss inte genom kulturen. Kultur är det som rör sig och som blir till, i och genom våra rörelser. Kultur är resultatet av ömsesidig interaktion. Kultur är det samma som tillblivelse. Den är synonym med förändring. Det har jag lärt mig av arbetet och forskarmödan som lett fram till den position jag befinner mig i just nu.

Idag blir jag docent. Vad som händer i morgon, det står skrivet i stjärnorna. Men det kommer att kunna följas här på Flyktlinjer.

Humes lag behöver uppmärksammas mer!

Filosofiska rummet. Lyssnade på det här i helgen. Ett gammalt program, om filosofen David Hume. Honom hade jag glömt. Vilken tänkare! Han är också uppsatt på läslistan. Tar tag i hans texter när jag är klar med Husserl. Eller klar, det blir man självklart inte med en filosof. Då vore det ingen filosof, som jag ser på saken i alla fall. Filosoferande blir man aldrig klar med, utom möjligen den dag då allt mänskligt liv stagnerar. Men det innebär samtidigt att mänskligheten vore död.

Färdig blir man alltså inte. Man kan och måste ständigt upptäcka filosoferna. Deras aktualitet förändras över tid, deras tankar talar till olika tider, olika behov. I en värld som förändras, förändras också uppfattningar om det som förr ansågs bra respektive dåligt. Därför måste man arbeta med texterna, göra dem till sina. Inte lägga sig platt för auktoriteterna. Utmanas av dem kan och bör man göra, men man har också ett ansvar att bjuda motstånd.

Det finns aldrig en enda, den rätta tolkningen av en filosofs texter. Bara olika sätt att använda tankarna. Filosofi tillhandahåller verktyg att tänka med hjälp av. Det så jag uppfattar filosofin, med inspiration från Deleuze. Han har för övrigt skrivit en text om Hume. Och jag när jag lyssnar på radioprogrammet förstår jag varför.

Hume talar om passioner (liksom Spinoza). Framförallt är han intresserad av orsak och verkan. Liksom Karl Popper är Hume kritisk mot induktiva ansatser som gör sig föreställningar om framtiden, utifrån vad som har hänt. Det är omöjligt menar Hume! Till den tanken återkommer jag ofta. Det omöjliga med att uttala sig säkert om framtiden. Det är central utgångspunkt för mitt tänkande. Det är en premiss som inte går att rucka på. Framtiden finns inte, och den bör man akta sig för att uttala sig om.

Speciellt om det handlar om människans framtid. Människor är tänkande och medvetna om sin egen existens. Människor har en inneboende benägenhet att söka svar på allehanda frågor som rör framtiden. Man vill veta. Då är det oerhört lätt att bli förförd av någon som säger sig veta. Speciellt om denne någon ståtar med akademiska titlar, eller hänvisar till snygga grafer. Det förrädiska med att uttala sig om framtiden är att det ofta blir som experterna hävdar. Men det kan lika gärna vara ett resultat av att många agerat i enlighet med dem de litar på. Mänsklighetens historia är fylld av självuppfyllande profetior.

David Hume har formulerat en lag. Den brukar i alla fall benämnas Humes lag, och den går i korthet ut på följande (För referens och lite utförligare förklaringar, se här).

"Humes lag" är en tes som hävdar att man aldrig kan härleda ett bör från ett är och bygger på tanken att det i en giltig slutledning inte finns något i slutsatsen som inte redan finns implicit i premisserna. Hume skriver: "I varje moralsystem som jag hittills påträffat, har jag alltid noterat att upphovsmannen under någon tid för ett vanligt resonemang, fastställer existensen av en Gud eller gör observationer om mänskliga angelägenheter, men så märker jag plötsligt att jag istället för de vanliga föreningsorden mellan satser, är och är inte, bara finner satser som är förenade med ett bör eller bör inte. Övergången är omärklig och likväl skickelsediger. Ty eftersom detta bör eller bör inte uttrycker ett nytt förhållande eller påstående, är det nödvändigt att detta iakttas och förklaras, och att man samtidigt anger skäl för det till synes helt orimliga, hur denna nya relation kan vara en slutledning från relationer av helt annan karaktär."

Som jag läser och förstår Humes skarpa iakttagelse handlar det om kritiskt tänkande, om att aldrig ta något för givet som uttalas av någon. Så fort man uppmanas att göra sig eller så, därför att, och detta motiveras med någon typ av fakta så handlar det i själva verket om en övertygelseakt. Det finns aldrig ett kausalt förhållande mellan är och bör. Ett exempel som användes i programmet för att förtydliga detta är följande. Påstående/fakta: Barn svälter på Afrikas horn (det går att bevisa empiriskt). Påstående/fakta: Sveriges ekonomi står, i förhållande till många andra ekonomier i västvärlden, stark (detta går också att belägga med hjälp av empiri). Av detta finns det dem som hävdar att Sverige självklart bör hjälpa barnen i Afrika. Jag är självklart benägen om att hålla med om detta. Men det handlar i så fall om en social överenskommelse, och det är en fråga som måste diskuteras innan hjälpen kan lastas på flygplanen. Beslutet att hjälpa följer inte automatiskt på insikten om att det finns barn som svälter och pengar.

På samma sätt går det aldrig att hänvisa till vetenskapliga fakta om man vill förändra samhället. Bara för att vetenskapen visar att det eller detta föreligger, betyder inte att man bör göra si eller så. Det är oerhört viktigt att denna distinktion föreligger. Som sagt, ett bör följer aldrig kausalt på ett är. Bara för att det, till exempel, går att belägga att det finns maktskillnader mellan könen, betyder inte att man måste göra något åt förhållandet.

Om man utgick från att fakta skall styra i alla lägen, då skulle man upphöja förnuftet till det högsta goda. Men ett samhälle uteslutande byggt på logik. En värld utan känslor, det är ingen mänsklig värld. Tänker på Spock, i den gamla TV-serien Star Treck. Han med de spetsiga öronen. Han som uteslutande styrs av logik, som saknar förmåga till känslor. En värld bestående bara av logiska robotar, det är ingen värld som jag vill leva i.

Människor styrs av passioner, av känslor. Låt os erkänna det. Låt oss öka medvetenheten om detta fundamentalt mänskliga faktum. Jag är övertygad om att det skulle leda till en bättre värd. Om det blir så kan jag följaktligen inte veta, men jag kan tro. Och jag kan argumentera för min sak.

Här hittar jag vidare ytterligare argument för kulturvetenskapens samhällsnytta. Kulturvetenskap är ett ämne där man odlar kompetenser som kan användas i arbetet med att utarbeta handlingsstrategier som kan hjälpa mänskligheten från att ta steget från är till bör. Det behövs analytisk förmåga, och ett utvecklat kritiskt tänkande för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Och ett steg i den riktningen går via medvetandegörandet av denna Humes lag.

Återkommer i frågan när jag har mer kött på benen.

Världsekonomin. En kulturanalys.

Att kultur är en process som inbegriper, eller kanske snarare kan engagera, precis allt i flödet, det finns det hur många tecken som helst på i världen. Allt hänger ihop, människorna och deras handlingar och tankar får direkta, konkreta återverkningar på jorden. Tänker närmast på det som just nu sker i Kiruna, och som ägnas uppmärksamhet i dagens SvD. Konsumenters köpsug efter saker tillverkade av metall, påverkar staden Kiruna, bokstavligt talat. Det flyter inte bara in pengar till bygden, dess fysiska lokalisering påverkas när malmkroppen som utgör dess fundament gröps i samma takt som efterfrågan ökar eller minskar.

Att se detta, att tankar, önskningar och handlingar får återverkningar långt utanför den omedelbara horisonten är en viktig, samhällsbärande kompetens. Den odlas inom och sprids från ämnet Kulturvetenskap. Den, hävdar jag, är det viktigaste skälet till ämnets samhällsnytta. Den typen av insikter är centrala, inte bara för det omgivande, lokala, samhället utan även för mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Kunskapen om och förmågan att se komplexa samband, den är otroligt viktig! Om det handlar dagens bloggopst.

Processer kan befinna sig i jämvikt, och då flyter vardagen på i långsamt tempo. Förändringarna (som hela tiden sker) går långsamt. När man lever i en värld, eller ett samhälle, vars kulturella process är långsam, då går det hjälpligt att få överblick. Konsekvenser av politiska ingrepp rullas upp i en takt som gör det möjligt att upptäcka negativa eller olyckliga konsekvenser, innan dessa går över styr. Om detta är bra eller dåligt vill jag inte uttala mig om. Jag har ingen agenda, annat än att peka på samband.

Världsekonomin hade, fram till början av 1970-talet, en mekanism inbyggd i processen. Ett arrangemang som saktade ner skeendet och som gav politikerna lite respit och ökade chansen till överblick. Guldmytfoten. Så långe som dollarn var knuten till guldet gick ekonomiska processer förhållandevis långsamt.

Detta förhållande ändrades på grund av politikernas otålighet. Betänk att införandet av guldmyntfoten var ett mänskligt beslut, på samma sätt som avskaffandet av den samma. Mitt uppe i Vietnamkriget var man i USA i desperat behov av pengar, och ett enkelt sätt att frigöra sådan vara att överge löftet om att vem som helst som hade en dollar skulle kunna växla in denna i guld. (Jag är inte 100 på om det var exakt så det gick till, men arrangemanget byggde på den tanken i alla fall). Guldmyntfoten utgorde ett slags motstånd i ekonomin, ett slags relä som saktade ner processen.

Plötsligt, i ett slag, ändrades förutsättningarna för världens ekonomier. Möjligheterna att långa pengar ökade dramatiskt, även om det i realiteten gick långsamt att förflytta politikernas medvetenhet om denna möjlighet och ännu längre innan den gav fullt utslag i världens ekonomiska processer. Idag är det mer regel än undantag att man lånar. Inte bara stater lånar, det gör privatpersoner också. När jag var liten fick jag lära mig att man sparar först, och handlar sedan. Idag är det tvärt om, man köper först och betalar sedan. Återigen, vad som är bra eller dåligt uttalar jag mig inte om. Jag iakttar samband.

Betänk att allt hänger ihop. Det är vad denna bloggpost handlar om. Allt är sammankopplat i ett och samma system. Hela världen är en, och alla som lever här och nu är ömsesidigt beroende av varandra. Om efterfrågan på bilar ökar, då bryts det mer malm i Kiruna. Och när bilarna tillverkats och användandet av dem ökar, då pressas priserna på olja upp, vilket gör det mer lönsamt att bryta olja i till exempel Mexikanska Gulfen, även om man vet att det är förenat med stora risker. Allt hänger ihop, och processerna ger upphov till konsekvenser.

Processer som befinner sig långt ifrån jämvikt, det är ett sätt att förstå världsekonomin efter uppgivandet av guldmyntfoten, är omöjliga, eller i alla fall otroligt svåra, att styra. Det handlar mer om tur än om skicklighet om man lyckas, och det kan lika gärna handla om slumpen. Ekonomier som rusar kan liknas vid hästar som skenar och som politikerna har att försöka styra. Det är detta som vi sett under de senaste åren. Så länge processen genererar pengar och välstånd är allt gott och väl. Alla tjänar på det, och sociala förändringar kan gå mycket fort. Men priset man får betala för detta är att det lika snabbt kan vändas till sin motsats. Kriser kan uppstå snabbt, med förödande konsekvenser.
Okej. Det var mitt sätt att ge ett slags lägesbeskrivning och bakgrundsanalys. Men jag måste påpeka att jag inte är ekonom. Mina kunskaper om ekonomi bygger på en termins studier i ekonomiska historia, samt på ett intresse för ekonomi som hållt i sig sedan 1990-talet. Jag är emellertid kulturvetare och som sådan ser jag att ekonomiska processer följer samma logik som kulturella processer. Ekonomisk kultur, kulturell ekonomi, det är i princip två sidor av samma sak. Tänkte nu visa vad man kan lära av, och vilka insikter en kulturanalys av ekonomin kan ge.

Underlag för analysen är Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga, närmare bestämt det andra uppslaget av dagens tidning. Där skriver Andreas Cervenka om behovet av balans i världsekonomin. Han visar på konsekvenserna av en värld som befinner sig mycket långt från jämvikt. Han visar även hur länder som säljer mycket men som konsumerar mindre är rika (Tyskland och Kina, till exempel), och hur länder som handlar mycket men säljer mindre (USA och Grekland till exempel) är fattiga. Det som oroar är att få verkar se sambanden som Cervenka visar på. Att detta läge låna mer pengar, vilket är vad krispaketen handlat om, är som att släcka eld med bensin. Men kan i alla fall på goda grunder befara detta, men som sagt, vad som sker i framtiden kan ingen veta.

Cervenka torgför åsikten att balans mellan import och export är den enda lösningen på världens problem. Med stöd i mina kunskaper om kulturella processer håller jag med om att balans är den enda vettiga lösningen. Det skulle sakta ner processerna, och det skulle ge en bättre överblick över situationen. Det skulle inte gå att tjäna lika mycket pengar, lika fort. Men å andra sidan skulle det skapa stabilitet. Det skulle, på gott och ont, öka möjligheterna till politisk styrning av världens länder, kulturer och ekonomier.

Den typen av lösningar och resonemang framstår som ovedersägliga, kloka. Lite tråkiga kanske, och inget som ger publicitet. Och tyvärr befarar jag att det inte är den typen av lösningar som kommer att presenteras. Politiker och makthavare är människor också, de är kulturella varelser som har att rätta sig efter rådande kulturella normer.

Dessa normer visar sig också på uppslaget, och att se samband är som sagt ett exempel på kulturvetenskaplig kompetens. På motsatta sidan till Cervenkas krönika finns en bild och ett citat från gårdagens artikel där Ekonomen Paul Krugman intervjuades. Citatet lyder:

Framförallt måste de se till att få upp inflationen. Men jag är inte säker på om Bernanke har mod nog till det.

Modig är bara den som ser världen som en strid. Och det självklara i att mod skulle vara en eftertraktad egenskap bland världens ledare, det är ett uttryck för att den hegemoniska manligheten har ett fast grepp om eliten i samhället. Är det inte överskottet på mod som försatt oss där vi är?

Eftersom kultur är ett resultat av interaktion och förhandling mellan en lång rad olika aktörer skulle man kunna tänka sig ett samtal om vilka mekanismer man skulle kunna införa för att sakta ner processerna. Lite lugn och ro på världens börser tror jag alla skulle tjäna på. Det skulle mana till eftertänksamhet, och då skulle egenskaper som klokskap och långsiktigt tänkande premieras. Mod behöver man bara ha om man är hotad, men det enda hotet mänskligheten står inför kommer innifrån.

Vilka egenskaper ser du som värdefulla och eftertraktansvärda? Det är ingen trivial fråga, det är en fråga om liv och död!

Vem får komma till tals, och på vilka grunder?

En av rubrikerna i gårdagens GP fångade mitt intresse och jag har inte riktigt kunnat släppa tankarna kring vad som uttalades där. Det var på ekonomisidorna, i anslutning till krisen på börserna och i länder som USA och Grekland. Citatet var hämtat från Paul Krugman, som under bilden på honom presenteras som ”Professor och Nobelpristagare”. Rubriken lyder: ”Brutalt misstag att införa euron.” Artikeln inleds på följande sätt.

”Det var ett tydligt och brutalt misstag att införa euron”, säger Princeton-professorn och Nobelpristagaren Paul Krugman under besök i Stockholm. Han manar till snabba åtgärder för att klara den akuta krisen. 

Innan jag resonerar vidare kring Krugmans besök, som även uppmärksammas i dagens SvD (tyvärr bara i papperstidningen), vill jag titta närmare på vad GP förmedlar genom att skriva som man gör. Vem är Krugman, vad får vi veta om honom? Det är den första fråga man bör ställa sig när någon uttalar sig om något, speciellt om denne någon presenteras som forskare, och alldeles särskilt om man uttalar sig om frågor som rör människors liv. Just nu är världsekonomin inne i en allvarlig kris, och utgången av den påverkar människor över hela jorden. Frågan det handlar om är med andra ord allt annat än trivial eller perifer.

Okej, vad får vi veta om honom? Han är professor, men inte bara det han är professor vid ett av elituniversiteten i USA. Dessutom är han enligt GP Nobelpristagare. Tre stycken auktoritetsmarkörer som även lekmän i Sverige förstår och respekterar. Krugman är med andra ord inte vem som helst. Den som presenteras på detta sätt, han (eller hon, även om det är ovanligt) bör man lyssna på. Eller?

Fast vänta lite. Måste man köpa GPs beskrivning rakt av, och vilken information får vi egentligen? Professor, i vad då? Nobelpristagare, i Fysik, Kemi, Medicin, Litteratur eller är han Fredspristagare? Det framgår inte. Lite märkligt dock om en pristagare i dessa ämnen får uttala sig om ekonomi i allmänhet och euron i synnerhet.

Läser man dagens Svenska Dagblad får man dock en lite fylligare presentation av Krugman. Där får man veta att han har fått, ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne – i dagligt tal ofta kallat Nobelpriset i ekonomi (och det är också den beteckning man använder i resten av artikeln). Krugman intervjuas här tillsammans med två andra professorer i ekonomi, Myron Scholes och Robert Merton, vilka också fått det prestigefulla priset i ekonomisk vetenskap.

Det spelar väl ingen roll vad man kallar dem, kan man tycka. Det är bara en lek med ord. Är det verkligen så? Vet vi det, helt säkert, att det inte spelar någon roll hur man presenterar dem som får uttala sig om viktiga saker? Jag har inte hittat några undersökningar som tydligt visar att det inte spelar någon roll, men en hel massa indikationer på motsatsen. Och så länge vi inte vet med säkerhet om eller hur det spelar roll finns det anledning att vara försiktig. Speciellt som världen just nu befinner sig i kris, och speciellt som man brukar tala om börsens psykologi.

Marknaden, den anonyma, samlade massan av aktörer (notera att även datorerna som agerar på egen hand räknas till skaran) som handlar på världens börser, är känslig. Minsta nyans i uttalanden från ansvariga politiker får återverkningar på börserna. Det är med andra ord inte vem som helst som får komma till tals. Jag kan inte uttala mig om Krugmans kompetens, och jag har heller inte följt hans arbete. Men med stöd i mina kunskaper och erfarenheter i ämnet kulturvetenskap finns det mycket intressant att lägga märke till här.

För det första är det ett gigantiskt uttalande att komma med. Den som hävdar att det var ett misstag att införa Euron, bör ha på fötterna. Och hur får man det? Betänk att vi alla står här med facit i hand. Alla kan se att länderna i eurozonen brottas med gigantiska problem, just nu. Men att från det dra slutsatsen att det var ett misstag, det kräver omfattande empiri. Har Krugman forskat om detta? Eller är det hans personliga åsikt? Varför uttala sig nu?

För det andra, hur länge har han förfäktat denna åsikt? Anklagelsen som är riktad mot Europas politiska ledare är minst sagt allvarlig. Har Krugman ställt sin kompetens till förfogande i arbetet som ledde fram till eurosamarbetet? Jag vet inte, men jag konstaterar att uttalandet fälls med facit i hand. Alla kan se att det finns problem. För det krävs inga akademiska examina. Och även om Krugman varnade för just detta, då för över tio år sedan, så är det ett faktum att ingen visste. Ingen kan veta vad som ska hända. Att det skulle bli svårt att ställa om några av världens största ekonomier, det stod fullkomligt klart.

Europa valde att länka samman sina ekonomier i en gemensam valuta. Det är ett faktum, och just nu är vi inne i en kris. Men det är USA också. Går det att behandla dessa olika kriser separat. Världsekonomin är ju sammankopplad. Alla sitter i samma båt.

Krugmans uttalande och den tyngd som läggs bakom hans ord genom att han presenteras som han gör är viktigt att medvetandegöra och att analysera. Det han säger har betydelse, bara för att han är den han är. Därför vill jag inte veta vilka utmärkelser han har fått, och om jag ska få den informationen måste den vara korrekt. Jag vill inte veta var han arbetar, eller vilken position i den akademiska hierarkin han har. Kunskapen jag fortfarande saknar och som jag behöver för att kunna sätta mig in i och värdera det han säger är, vilken empiri han utgår från och bygger sin analys av läget på.

Krugmans uttalanden om framtiden är jag inte intresserad av alls, just eftersom allt han säger grumlas av det faktum att han är den han är. Det han tror om framtiden, det kommer att påverka utgången. Därför är hans tankar (om framtiden) farligare än andras.

Reflektion. Det är lätt att vara expert, i efterhand. När man har facit i hand är det enkelt att göra analyser. Politikerna har dock att hantera nuet och planera för den ovissa framtiden. Politikerna har vidare ansvaret för det som sker. Eftersom detta inte gäller för Krugman bör man även av det skälet granska hans uttalanden kritiskt. Hans tankar och ord bär vägas mot andra ekonomers. Hur såg till exempel argumenten ut, och framför allt, var är de? Ekonomerna vars forskning politikerna lutade sig mot när man införde euron? Dessa skulle det vara otroligt intressant att få läsa intervjuer med!

Dags att runda av bloggposten, men det finns säkert anledning att återkomma till ämnet. Vad jag har velat visa på här är dels vikten av kritiskt tänkande i vardagen, dels att det inte krävs formell vetenskaplig kompetens för att granska uttalanden från ledande forskare. Jag har inte kritiserat Krugman och kan inte beslå honom med några fel. Tvärt om respekterar jag honom. Han är kompetent och klok. Men det han säger om euron, mitt under brinnande kris, det är farligt och han rör sig på minerat område där hans vetenskapliga kompetens snarare är till hinder.

Jag säger det igen: Framtiden är alltid en öppen fråga! Och ekonomi är en angelägenhet för alla. Följ länkarna begrunda och återkom gärna med synpunkter, om ni inte håller med: Första, andra, tredje och fjärde.

Bloggpost 400

Jag började blogga på allvar vid årsskiftet. Nu är det dags att publicera post nummer 400. Känns lite andaktigt, och jag är tacksam för att kreativiteten har hållit i sig. För mig har bloggforat kommit att förlösa något. Detta är den form jag gillar bäst att uttrycka mig i, och den passar som hand i handske med mina kunskapsteoretiska utgångspunkter. Vidare passar bloggandet med mig rastlösa läggning. Därför, kära läsare, är jag oändligt tacksam för att så många verkar hitta hit. Utan er är Flyktlinjer noll och inget! Tack!

Just nu är jag inne i ett kreativt flow, efter sommaren och just innan jag ska hålla min docentföreläsning. Dags att ta nästa steg. Tid att reflektera över det som varit för att kunna dra lärdom och för att utvecklas. Läge att fundera på vad jag vill framöver, med vetenskapen, bloggandet och livet.

Att bli Docent är jag kluven till. Jag har skrivit många bloggposter där jag kritiserat dyrkandet av vetenskapliga insignier. Nu står jag i begrepp att acceptera en hög akademisk titel. Vad kommer det att göra med mig, och hur kommer det att påverka det jag har att säga? Det får framtiden utvisa. Men det vill jag få sagt, och det står jag för. Om jag visar några som helst tendenser till att förlora i ödmjukhet inför det övergripande uppdraget, att förutsättningslöst söka kunskap. Om jag söker stöd för tankar och åsikter, mer i vetenskapliga meriter än i empiri och argument. Snälla: Påpeka detta för mig! Kritisera mig!

Jag vill att Flyktlinjer ska vara en plats där alla ska känna sig välkomna. Högt och lågt, dagsaktuellt och gammalt blandas. Kommentarer och reflektioner kring dagsaktuella händelser blandas med personliga tankar och förslag till förståelser. Vetenskap, kunskapsteori är basen, kopplat till mitt ämne Kulturvetenskap. Jag vill med hjälp av bloggen visa vilka kompetenser som finns och som odlas inom ämnet, och till vad kunskapen kan användas. Jag tror på Kulturstudier, på att det är ett samhällsnyttigt ämne som utbildar studenterna i oundgängliga kompetenser. Samhället behöver kulturvetenskapen, minst lika mycket som kulturvetenskapen behöver samhället. Inte minst för att utveckla former för långsiktig hållbarhet, som är ett annat återkommande tema här på bloggen.

Jag tar vidare mer än gärna emot utmaningar. Eftersom jag är övertygad om att det går att anlägga kulturvetenskapliga aspekter på snart sagt alla ämnen och frågor, och eftersom jag på allvar tror att kulturvetenskaplig kompetens kan användas överallt, vore det spännande att få utmaningar av olika slag. Sätt mig på pottkanten! Var går Kulturvetenskapens gräns? Det skulle jag vilja utforska tillsammans med er.

Tillsammans är ett centralt nyckelord. Alla människor är ömsesidigt beroende av alla andra. Alla vi som lever här på jorden just nu sitter i samma båt. Vi är på gott och ont hänvisade till varandra, och framförallt till den jord vi lever på och av. Jorden är den enda plats där mänskligt liv är möjligt. Jordens biosfär är den minimala strimma i Universum där det vi känner igen som vår vardag är möjligt. Det är en viktig kunskap att bära med sig i allt man gör, även i kulturvetenskapen. Att lära sig se det, och att förhålla sig till konsekvenserna som går att relatera till det är viktigt. Mänsklighetens överlevnad är vad som står på spel, och i arbetet för att klara den är alla kompetenser viktiga.
Titlar och vetenskapliga insignier är emellertid inte viktiga. För den som får dem är de naturligtvis viktiga, men jag menar att det är centralt att man inser att det inte är titlarna som är viktiga för samhället. Bara för att dessa går att räkna och mäta betyder det inte att de i sig leder till något. I den bästa av världar hänger titlar och kompetens ihop, men vi lever här och nu, på Jorden. Och i den värld vi bebor och genom våra handlingar upprätthåller så finns det maktordningar som gynnar yta framför djup.

Överallt finns exempel på att man lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs. Det är ett stort problem. Ansvaret för vår världs långsiktiga överlevnad får aldrig vara beroende av titlar. Det måste vara argumenten och empirin som talar, och det gör det inte om man lägger kraft och energi på utnämningar. Det som är problemet är inte titlarna i sig, det är kanske vad som behövs för att dem som ägnar sig åt vetenskap ska finna motivation. Problemet är dyrkan av titlarna, som lägger sig mellan argumenten och den som uttalar dem och som grumlar synen och sänker graden av kritisk förmåga. Att kritisera en professor, det kostar på. Och detta vet professorn. Där är problemet.

Jag har ingen lösning på detta, men jag ser det som otroligt viktigt att belysa denna typ av problem. Och som ett medel i den strävan ställer jag Flyktlinjer till förfogande. Det är en plats där argument alltid går före den som argumenterar. Det är plats för öppet sökande av kunskap. En plats för förutsättningslösa möten. Det är det av ett mycket speciellt skäl. I mellanrummen händer det oväntade, det som inte går att styra över eller planera för. Där, när man minst anar det dyker de upp. Flyktlinjerna!

En flyktlinje är något, vad som helst, som fungerar. För att kunna ta tillvara kraften i dem krävs att man har förmågan att upptäcka dem, när det uppenbara sig. Och det handlar om att gripa dem i flykten. Därför måste man lyssna mer än man talar. Man måste respektera varandras olikheter, och man måste kunna släppa taget om sina förutfattade meningar.

Än en gång tack för att just du läser! Jag ser fram emot en givande höst!

Verktyg för studier av kultur

Har försökt hitta synonymer till kultur, och efter ihärdigt funderande tror jag att jag lutar åt att ordet Förändring fungerar. Jag tror det, men är samtidigt öppen för synpunkter och invändningar. Ordet förändring gillar jag eftersom det fångar kulturens viktigaste egenskap, nämligen att den saknar fundament och att den befinner sig i konstant tillblivelse.

Det finns ingen punkt utanför, från vilken man kan studera kultur. Kultur kan bara studeras inifrån, och påverkas dessutom av att studeras. Förändring passar därför bra, för det är viktigt för mottagandet av forskningsresultatet att det aldrig ses som någon statisk sanning. Åter igen, kultur är inte, den blir. Nu, nu, nu, alltid. Kulturen är därför synonymt med rörelse och förändring.

En viktig del av kulturstudierna blir därför att konstruera begrepp som kan användas för att tänka kring processerna som är under förändring. Eftersom det handlar om förändring så kan denna ta sig olika riktningar, och beroende på vad den stora massan anser om nuvarande förhållanden kan denna förändring ta olika vägar. Tillblivelsen styrs av aktörerna som i och genom handlingar upprätthåller helheten. En del av kulturforskningen handlar om att uppmärksamma orättvisor. Om att identifiera maktordningar. Denna forskning behövs för att veta vad man möjligen kan göra för att styra förändringen på sådant sätt att negativa effekter minimeras. Då behöver man verktyg, eller begrepp som är det vetenskapliga namnet.

Kulturstudier handlar ofta om att konstruera begrepp. Begreppet Genus, till exempel, är inte någon sanning om män och manlighet samt kvinnor och kvinnlighet. Det är ett tankeverktyg som hjälper den som använder det att se sådant som annars ligger dolt. Utgångspunkten för genusbegreppet är förenklat att skillnaderna mellan könen ligger i språket. Och då hjälper begreppet till att uppmärksamma talet om och föreställningarna kring, män och kvinnor. Tittar man på texterna och bilderna som omger oss alla upptäcker man snart att skillnaderna är markanta och att könen hålls strikt isär. När man väl vet det, då kan man reflektera kring hur detta påverkar män och kvinnor.

Assemblagebegreppet som jag har skrivit om i tidigare bloggposter är ett annat tankeverktyg. Det uppmärksammar och riktar fokus dels mot att processen handlar om interaktion mellan aktörer, dels att förändringen inbegriper både immateriella och materiella komponenter. Begreppet utgörs av ett överskådligt diagram som kan fyllas med empiriska iakttagelser, som ett slags karta som styr blicken. Alkohol till exempel, består dels av alkoholmolekylen som påverkar människokroppen konkret, del av berättelser och föreställningar kring hur man kan/bör agera när man har alkohol i blodet. Innebörden i och kring alkoholen skapas i samspelet mellan dessa olika aspekter.

Det finns många andra begrepp. Alla förenas av att vara verktyg att tänka med hjälp av. Kunskapen som analysarbetet ger kan sedan användas i arbetet med att påverka förändringens riktning. Viktigt att lägga märke till är att begreppen inte är sanningar, även om de så klart vanligtvis utgår från empiriska studier. När ett begrepp väl har konstruerats behöver det användas för att man ska kunna uttala sig om dess värde. Och många begrepp, som till exempel Genus, kan användas även av lekmän, för att se på sig själv och sitt liv på nya sätt. Andra är snårigare, och används främst av forskare, som till exempel Assemblage.

Kulturstudier handlar bara undantagsvis om evidens. Är det sant, det är en irrelevant fråga? Förändring var det. Kultur är inte, den blir. Då leder talet om sanning tanken i fel riktning. Detta är inte det samma som att kulturvetenskap skulle vara en slarvig vetenskap, det handlar bara om att den undersöker andra saker än naturvetenskapen som utgör sinnebilden för vetenskap. Kontrollen av forskningens relevans, den kan sägas vara ett kollektivt ansvar. Kultur angår alla, den är föränderlig och den genomsyras av maktordningar, och då är det allas ansvar att undersöka den. Det som inte är relevant, eller det som kanske inte fungerar, det leder ingen vart och således finns ingen anledning att spilla tid och energi på att fundera i evidensbanor. Det som fungerar, å andra sidan, det visar sig genom att förändringen antar önskad riktning, genom att maktordningarna förändras.

Med hjälp av begrepp kan alla skaffa sig en fördjupad bild av sin vardag, sitt liv och sin omgivning. Och när dessa insikter sprids, när många intresserar sig för kulturen de är en del av, när det inte görs till en angelägenhet för forskare. Då tror jag chanserna ökar till att vi får en bättre värld. Jag tror det, jag vet det inte. Framtiden får utvisa om det blir så. Men så mycket vet vi, att om man inget gör tar sig förändringen andra riktningar. Förändringen är emellertid konstant.

Av ovan angivna skäl svarar kulturvetare sällan på frågan: Vad kom du fram till? Lika sällan hör man kulturvetare säga: Forskning visar. Det är inte så man arbetar. Det är inte så man ser på världen. När det enda man ser är, förändring, då är det mer relevant att fråga: Vilka förutsättningar, visar din forskning, finns för att förändringen skall gå i den eller den riktningen?

Forskning är en mångfacetterad verksamhet, lika mycket präglad av kultur som allt annat. Den ser olika ut, beroende på vilka mål man har och vad man är intresserad av. För att kunna bedöma resultatet av vetenskapligt arbete är det otroligt viktigt att göra sig medveten om på vilka premisser arbetet bedrivs!

Conlusion: Kulturstudier handlar om att undersöka olika aspekter av förändring. Och till hjälp i det arbetet har man tankeverktyg. Förutsatt, givatvis att man ställer upp på min definition.

Kulturens inneboende tröghet, och flyktighet

Kultur var det, som process. Ständig tillblivelse. Förändring. Det är lätt att få för sig att talet om icke-linearitet, slump och rörlighet skulle implicera att vad som helst kan hända, att förändringen uteslutande har med människors önskningar att göra. Inget kunde vara mer felaktigt!

Just eftersom processen är resultatet av en ofantlig mängd interagerande aktörer av skilda slag och karaktär så finns det en inneboende tröghet i systemet. Vad som helst kan aldrig hända. Lika fullt går det inte att räkna på utfallet. Ändå finns det hela tiden ett moment av förutsägbarhet. Kultur är med andra ord lite som vädret. Med vetskap om dagens förhållanden går det att bilda sig en uppfattning om hur morgondagen ska te sig, i stora drag.

Det är emellertid av avgörande betydelse att ingen tar på sig rollen som uttolkare eller prognosmakare. Den som använder kunskapen om kultur på det sättet han eller hon bör man akta sig för. Framtiden är per definition en öppen fråga, och det måste den förbli! Den som vill förstå kultur måste vara beredd på att det oväntat oväntade alltid kan hända.

Människan är oförutsägbar. Det är en egenskap som ligger djupt inbäddad i det mänskliga genomet, att man kan göra det ingen väntade sig. Rätt som det är går någon från ord och tanke till handling. Norge är ett annat land idag än det var innan sommaren. Till exempel. Och för snart tio år sedan rasade två av världens mest symbolladdade byggnader, och världen tog en vändning som ingen kunnat förutse.

"Vad var det jag sa", eller "Det visste jag", hör man ibland. Men det är bara med resultatet i hand, när man sitter med facit som det går att säga det. Och man glömmer alla tillfällen då man hade fel. Bara för att man har rätt en eller några gånger betyder inte att någon skulle kunna förutsäga vad som ska hända.

Det är helt centralt att man närmar sig kultur med dessa insikter i bakhuvudet. Men gör man bara det. Om man har med i beräkningen att det oväntat oväntade kan hända så kan och bör man studera sammanhangen med fokus på aktörernas interaktion. Vilka aktörer påverkar? Vilka är förutsättningarna för morgondagen?

Utfallet av processen, det som händer imorgon, är avhängigt dagens förhållanden. Det finns med andra ord, i normalfallet vill jag påpeka, en stor tröghet inbyggd i processen. Men den kan som sagt, rätt som det är, när man minst anar det, förflyktigas.

Detta måste alla som vill förstå kultur ta med i beräkningen. Därför har de studier av kultur som jag finner mest intressanta fokus på vilka förutsättningar för förändring som finns. Hur ser möjligheterna för en önskad riktning på tillblivelsen ut? Det är ett bra syfte för kulturvetenskapen. Vilka hänsyn bör man ta? Men så fort man börjar skåda in i framtiden, när kulturvetaren får frågan om vad som kommer att hända bör man tydligt påpeka att det är en fråga fel ställd.

Kulturvetaren bör använda sin auktoritet till att peka på det, istället för att, smickrad av uppmärksamheten, börja spekulera om framtiden. Det är ett exempel på kulturprocessens komplexitet. Forskare är varken mer eller mindre än människor, med allt vad det innebär. Akademin är som alla andra miljöer fylld av sammansatta individer. Och det är lätt att få hybris om någon tillskriver en fina egenskaper och auktoritet. Därför är det så viktigt att man skriver fram sina resultat så ärligt som det bara går, och att forskningen tas emot med kritiskt granskande ögon.

Vad jag vill säga är att alla är delaktiga i den process som resulterar i morgondagen. Kultur är trögrörlig, samtidigt som den är dynamiskt föränderlig. Kultur är både trög och flyktig, samtidigt. Den går inte att definiera med större precision än fler än en, men färre än många.

Om den förståelsen kunde spridas och genomsyra allt som människor gör, då ökar chansen till vi får ett långsiktigt hållbart samhälle (utan att precisera det närmare). Detta är ett sätt som kulturvetenskaplig kompetens kan användas. Till att öka förståelsen för vilka logiker som styr kulturens processer och för att lära sig urskilja tongivande aktörer som kan tänkas påverka tillblivelsens riktning. Vaken mer, eller mindre. Och det är stort och viktigt nog!

Aktörer, det bör påpekas, kan se olika ut. Det går aldrig på förhand att definiera eller bestämma vad som kan komma att vara en aktör i en given situation. Allt som kan göra skillnad, och jag menar verkligen allt, precis allt, kan betraktas som en aktör. Människor, så klart. Men även materialitet, i olika former, storlek och kombinationer, och sådant som är immateriellt.

Återkommer i frågan, med nya infallsvinklar, inom kort. Nu hotellfrukost och en dag av konfererande.