Slår ett slag för Joan Asplund

Humaniora befinner sig i kris sägs det allt oftare. Tidskriften Glänta upplät för några år sedan ett dubbelnummer åt olika artiklar rörande den frågan. Men det är inte detta jag tänker uppehålla mig vid här och nu. Dels därför att jag är en obotlig optimist som tror på disciplinens framtid samt att det lite ligger i disciplinens karaktär att ständigt befinna sig i kris, dels därför att jag är övertygad om att alla tankar på och tal om humanioras förestående död riskerar att bli en självuppfyllande profetia, som ger dess motståndare vatten på sin kvarn.

En viktig orsak till min optimism angående humanioras framtid står att finna i framförallt två böcker som jag ser som ett slags sammanfattning av de tankar som jag samlat på mig genom åren, vilka på olika sätt hjälpt mig formulera vad studier av kultur kan vara och hur man kan arbeta som kulturvetare, samt inte minst hur sådana studier kan bli användbara i samhället. Båda böckerna är skrivna av socialpsykologen Johan Asplund som i dessa böcker diskuterar premisserna för humanistiskt vetenskapligt arbete samt hur det skulle kunna användas i och av samhället. Böckerna ger förslag på hur man kan arbeta, tänka om och förhålla sig till den grenen av den humanistiska vetenskapen som benämns kulturstudier.

Den första boken kom 2002 och heter, Genom huvudet. Bokens huvudtes är att vi människor är sociala varelser och att den mänskliga intelligensen för att överhuvudtaget kunna betecknas som intelligens, måste vara socialt upprätthållen och skapad inom ramen för kommunikation. Asplund (2002:7) skriver i inledningen att denna:

bok har en lång och vindlande tillkomsthistoria. Jag kan säga att jag har arbetat med den – om än bara period- eller ryckvis – under hela mitt vuxna liv

Jag finner i den boken en lysande sammanfattning på själva utgångspunkten för alla kulturstudier, vilket är att vi människor hur vi än ser på saken är sociala varelser som på gott och ont är utelämnade åt varandra för vår överlevnad. Det kan tyckas vara självklart, men så är det inte alla gånger och i alla sammanhang. Jag ser det som en viktig uppgift för humaniora att försvara och kämpa för tanken på att vi människor är sociala varelser. Det är något som ofta glöms bort och kanske kan det vara en orsak till talet om humanioras kris, men desto viktigare då att försvara den tanken.

Den andra boken heter, Hur låter åskan (Asplund 2003) och är en förstudie till en (hoppas jag) kommande och mer ingående vetenskapsteori. Här förs fram en rad ganska häpnadsväckande, men inte desto mindre användbara och för tanken stimulerande exempel på analytiskt arbete. En provocerande tanke som Asplund med sina exempel diskuterar är om inte vetenskapen, åtminstone delar av sådan vetenskap som kan sägas ligga nära det positivistiska idealet (vilket ska läsas som en grovt tillyxad karakteristik av sådant vetenskapligt arbete som strävar efter total objektivism), har kommit till vägs ände. I min tolkning av boken finner jag många befriande vägar ut ur sådana dilemman som man lätt hamnar i om man av den humanistiska vetenskapen kräver en sådan absolut exakthet och fullkomlig objektivitet som den ”konventionella vetenskapsteorin”, för att tala med Asplund, föreskriver.

Med hjälp av Asplunds kan man hitta fram till ett eget vetenskapligt förhållningssätt. Det är min fasta övertygelse att humanioras framtid ligger dels i en ökad betoning på kunskapens kollektiva spridning, dels i vetenskapens förmåga att uppfinna och modet att våga prova nya metoder.

Det är vidare min kanske viktigaste förhoppning med Flyktlinjer att bloggen ska kunna locka läsaren till vidare studier, på egen hand, vilket är nödvändigt och även ett led i det kritiska tänkande som är en ”grundbult” i allt humanistiskt arbete. Men för att komma dit måste man, tror jag, skaffa sig ett svar på frågan om vad som är själva poängen med det kulturanalytiska arbetet. För att hänga med i diskussionen här ska man inte behöva ha några speciellt ingående teoretiska förkunskaper. Det räcker gott med ett intresse för frågorna.

Det är viktigt menar jag att den humanistiska vetenskapen kan läsas och även läses, såväl inom som utanför universitetet. Motivet för det hämtas dels från universitetens tredje uppgift som går ut på att sprida kunskapen i det samhälle som trots allt ytterst står för forskningens finansiering, dels och i minst lika hög grad handlar det om en anpassning till min övertygelse om att det är först när kulturvetenskapens tankar når en bredare allmänhet ute i samhället som det förändringsarbete jag med mina texter vill diskutera förutsättningarna för kan sättas i verket.

Det är av yttersta vikt att det mellan universiteten och samhället finns ett rikt och ömsesidigt utbyte, en ständig kommunikation. Om denna inte finns fråntas människor viktiga förutsättningar för att överskrida sina nuvarande förhållanden och rådande ”sanningar” om vad som är möjliga och önskvärda reformer. Utan en kunskapsrelaterad kommunikation kring innehållet i den kultur människorna lever med/i försvåras också möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka är upphovet till de kulturella vanor som ofta sätter käppari hjulet för samhällelig förändring.

Post nummer 300. Eftertankar och nyorienteringar

Vetande vill jag ägna min 300de bloggpost. Det är vad jag sysslar med. Det är mitt liv, vetandet. Allt annat är arbete. Vetandet är essensen av det jag tycker om. Ett ord fånga det mesta och viktigaste i livet, vetande. Eller det stämmer så klart inte. Kärlek, och andra mer jordnära saker är så klart fundamentet som allt annat vilar på. Men livet måste ha en riktning, och den stavas vetande. För mig.

Länge sökte jag svaret på frågorna: veta hur, veta att och veta när? Jag rörde mig förundrad i en additativ värld av kunskap som samlades för samlandets skull. Det ena gav det andra. Ny kunskap fanns överallt. Okritiskt sökte jag mig vidare. Ständigt rörde jag mig framåt, mot nya böcker, nya kurser. Ny kunskap, nya insikter. Det var målet, att lära mer. Och jag lärde mig mycket, länge. Kan mycket, inom olika områden. Vet en hel del om det mesta. Vill fortsätta lära. Vill öka vetandet. Men ...

Plötsligt var det som jag såg mitt eget spår i sanden. Lite som Dupontarna som vandrar i öknen i Tintinäventyret, Det svarta guldet. Ny bok, ny tanke, men gammalt innehåll. Efter några år av sökande var det som något dog. Skimret och magin försvann i alla fall.

När kunskapen når en viss mättnadsgrad. När man läst och lärt tillräckligt mycket lär man sig oundvikligen hur det går till bakom kulisserna i akademin. Man ser då att mycket av det som lanseras som nytt i själva verket är återbruk av gammalt vetande. Uppfräschad kunskap, anpassat vetande. Vetandet om världen är helt enkelt begränsat, det inser man efter ett tag, om man är tillräckligt nyfiken.

Vetande handlar då om makt, mer än om sökande efter kunskap. Vetenskap är ett jobb, med allt vad det innebär. Vetandet är skapat, inte alltid för kunskapens skull. Lika ofta är det för att främja karriären, för att tillfredsställa publiken eller för att slippa undervisa. Den som har makten har också stort inflytande över kunskapen och vetandet.

Att veta att, och att veta hur, det är vad som förväntas av oss som sysslar med vetenskap. Det är vad allmänheten anser sig kunna kräva av oss, även om man inte alltid vet och förstår vad det innebär. Ofta vill man därför ha svar, för svarets skull. För att stilla sin nyfikenhet, och inte för att faktiskt förstå den fulla vidden av problemet.

Att veta när, är ett annat sätt att se på saken. Ett lite bättre sätt. Det riktar uppmärksamheten mot användandet av kunskapen. Dess roll i det sammanhang där den ska vara till nytta. Men också det sättet att fråga är behäftat med problem. Även veta när stänger in och är öppet för maktutövning. Den som vet, oavsett vad, hur och när, får makt.

Problemet är den blinda tilliten till den som säger sig veta. Det är den som ger upphov till makt, och makten är problematisk, överallt. Speciellt inom akademin. Vetande och makt må hänga ihop, men underlåtelsen att problematisera detta förhållande är djupt olycklig. Alla har ett ansvar för vem de väljer att lita på. Och för att kunna ta det ansvaret krävs ett mycket speciellt vetande.

Detta vetande är mycket mer effemärt än övriga vetandeformer. Att veta hur man vet, och att kunna hantera vetandet som sådant, det är den typ av vetande jag sysslar med. Ett slags metavetande. Vetandet om vetandet, det är vad jag håller på att upptäcka nu. Och det är spännande att arbeta med. Mer spännande än alla annat vetande jag sysslat med.

Tyvärr är det också frustrerande. Den som vet hur det går till bakom kulisserna i akademin, den som vill veta hur vetande blir kunskap, han eller hon utgör ett hot mot tingens ordning, inom vetenskapssamhället. Och detta ger man sig inte på ostraffat.

Jag vill dock inte avslöja något eller någon. Jag vill sprida kunskap och insikter, även om vetandets (många gånger krokiga) vägar, till allmänheten. Inte för att få ära och berömmelse, utan för att jag tror att det är en väg som leder till ett bättre samhälle. Om fler kan tänka mer kritiskt oftare, då skapas och upprätthålls ett viktigt skydd mot världens inneboende osäkerhet. Det är vad som krävs för att uppnå det långsiktigt hållbara samhälle som vi alla egentligen vill ha, och framförallt behöver.

Vetandets väg kommer jag att fortsätta vandra, som det känns nu, så länge jag kan röra mig. Även om vägen leder bort från och ut ur akademin. Det är en av alla de insikter som kampen om tillvaron under året som gått har givit.

Vetandet är viktigt, men inte till vilket pris som helst.

Göteborgsvarvet, så mycket mer än 21 kilometer

Tog en del kort, och funderade kring detta med gränser för kulturella fenomen och aktörer i samverkan, under årets Göteborgvarv. Tänkte det skulle kunna bilda underlag för en lite mer visuell bloggpost.

Självklart består fenomenet Göteborgsvarvet av löparna. Men att dra gränsen för fenomenet (eller assemblaget, för att knyta an till Deleuze, som är teoretikern som hjälpt mig att tänka i dessa banor), vid dem som springer är att förenkla ett komplext problem till oigenkännelighet. Att däremot vidga förståelsen för fenomenet Göteborgsvarvet, och samtidigt visa att det bara är ett exempel på en kulturell logik som gäller allt annat.

Löparna är det nav kring vilket just detta fenomen kretsar, men utan alla andra aktörer, materiella såväl som immateriella, blir det ingen löparfest. För att genomföra loppet krävs en hel massa ickelöpare, kanske lika många som antalet löpare. Till exempel funktionärerna.

Ordning och reda krävs, annars blir det inget lopp, ingen halv maraton. Löpning kan det bli, även i samma massomfattning, men något lopp blir det inte utan den blåa linjen i gatan och funktionärer som övervakar löprummet.

Just detta år var det inte så varmt som det kan vara, men utan vatten riskerar många deltagare att kollapsa.

Funktionärerna övervakar löprummet och ser till att dem som springer inte saknar något ifråga om vatten eller svampar att fukta pannan med. Men ett så pass stort arrangemang som detta kräver även polisiära insatser för att inte riskera att urarta till något helt annat än det vi alla känner igen som just Göteborgsvarvet.

Utan publik blir det heller inte mycket till löpar-fest. Lopare, som sagt, men utan publik inget Göteborgsvarv.

Det är poängen med assemblagebegreppet, att det sätter fokus på och hjälper att att uppmärksamma även det som inte självklart eller enkelt kan knytas till arrangemanaget, men som ändå utgör nödvändiga förutsättningar för helheten.

Runt hela banan uppträder musiker och band med olika repertoar och verksamma inom skilda musikstilar, till både publikens som löparnas glädje.



Och där det finns publik, finns det dem som vill ha uppmärksamhet. Och eftersom Göteborgsvarvet arrangeras i maj, i inledningen av denperiod där de allra flesta gifter sig vore det märkligt om det inte skulle locka till sig svensexor och möhippor. Jag hittade denna, förvånansvärt kunnige killen som ivrigt påhejad av sina vänner gladde såväl killarna i bandet som publiken.

Utan dessa aktörer, inget Göteborgsvarv. Ingen av dem är oumbärlig, men sammantaget bygger de den helhet som vi alla känner igen. Tillsammans gör alla Göteborgsvarvet.

Assemblaget byggs även av teknik, och en hel del annat. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränsen för vad som kan sägas ingå i helheten. Delens funktion och dess roll i helheten är vad som avgör vad som räknas och vad som inte gör det.

                                                           

Loppet går av stapeln på lördagen, men det får efterverkningar även dagen efter. Då arrangeras Lilla Göteborgsvarvet, vilket får illustrera tanken om att ett kulturellt fenomen aldrig kan sägas ha några som helt fasta gränser eller några på förhand definierade gränser eller delar. Helheten är därför självorganiserande, den är ett emergent fenomen som lever sitt eget liv.

Alla kulturella fenomen kan betraktas som och förstås som assemblage. Det är inget självändamål, men väl ett sätt att fördjupa förståelsen för den värld som vi lever i. Och det är så vi ser på saken, vi kulturvetare. Vi levererar inte fakta, vi utformar verktyg att tänka med. Verktyg som är användbara i arbetet med att förstå.

Därför är förmågan till kritiskt tänkande så viktig, inte bara för kulturvetaren, utan framför allt för allmänheten. För det är ur ökad förståelse för helheten som en långsiktigt hållbar kultur växer fram.

Från botten finns bara en väg ...

Läste om en undersökning för ett tag sedan. Den handlade om upplevelsen av sitt liv vid olika åldrar och den visade att känslan av nöjdhet med livet skilde sig åt mellan olika länder. Resultatet för Sverige var att de flesta upplevde att man vid 46 års ålder nådde något slags personlig botten. Runt 46 berättade många om en upplevd meningslöshet, med allt. Skälen är så klart individuella och lika många som olika, och självklart är det ingen regel att alla måste känna så, just vid 46. Undersökningen handlade som sagt om upplevelser, och det var ett genomsnitt av dessa i befolkningen som presenterades.

Mycket kan sägas om undersökningen, både med kulturvetenskapliga verktyg och från andra perspektiv. Intressantast, just idag, för mig, i den situation jag befinner mig i just nu, är att upplevelsen av vändpunkten i livet ser olika ut i olika kulturella sammanhang. Det stärker mig i övertygelsen om att sammanhnagen har betydelse, långt större än man tror när man är mitt uppe i livet. Det skänker tröst.

På torsdag fyller jag 46. Det är inget som skrämmer. Att fylla 45, däremot, det var av någon anledning jobbigt. Jättejobbigt! Men att fylla 46 är i sig är inget jobbigt. Jag har förlikat mig med att ha glidit in i medelåldern. Kan ibland till och med känna tillfredställelse över att inte vara ung längre. Mycket är enklare idag, och erfarenheten gör livets alla vändningar lättare att hantera.

Att undersökningen dyker upp i minnet just nu har att göra med att jag för tillfället känner att jag befinner mig på något slags botten. Här finns väldigt mycket att vara glad och tacksam över. Det positiva överväger, om det råder ingen tvekan. Men det senaste året har ändå varit det jobbigaste jag upplevt. Professionellt och privat har jag haft att hantera en rad utmaningar, och negativa besked har kommit slag i slag. Kanske är det inte över än, men jag har svårt att se att det skulle kunna bli värre.

Aldrig tidigare i livet har jag tvingats kämpa så mot demonerna och svartsynen. Det går helt enkelt tungt. Och jag vet inte om det är anledningen till att jag har svårt att se hoppfullt på världen. Antar dock att allt påverkar allt annat, så det är troligt att det är så. Det skänker tröst och ingjuter en känsla av tillförsikt, även om jag just nu kämpar mot uppgivenheten. Fast trots allt hyser jag i grunden gott hopp om att allt ska bli bra. Annorlunda, men bra. Det finns i alla fall potential till att det ska bli riktigt bra. Både för egen del och för samhället och världen. Jag är fortfarande nyfiken, vill se hur det går, och vill ställa mina kompetenser till samhällets förfogande. Det håller hoppets låga levande.

Motstånd och hinder, problem som dyker upp, kan vara utmanande. Om de kommer i lagom dos. Allt på en gång däremot är problematiskt. Där är jag just nu. Tre veckor kvar. Sedan är det semester. Försöker tänka på de 20 år av ren lycka som akademin skänkt mig. Men det är svårt att hantera känslan av motvilja som sköljer över mig när jag tänker på arbetet, just nu. Söndagsångesten som kommer krypande väcker obehagliga minnen från bageritiden. Att tappa tron på det man gör och har älskat är jobbigt. Och lägger man därtill en tappad tro på samhället, ja då är man helt enkelt nära gränsen för vad man orkar.

Ingen tvekan om att jag klarar mig fram till semestern. Och i grund och botten hyser jag som sagt hopp om både mig själv, akademin och samhället. Jag brukar kunna hitta möjligheterna. Brukar kunna se ljust på tillvaron. Är en positiv människa. Bara inte just nu. Sen. Till hösten. Förhoppningsvis!

En fas att gå igenom, om man ska tro undersökningen. Det väljer jag att göra. Och jag hittar även stöd, tröst och tillförsikt i en bön jag lärde känna hos de nyktra alkoholisterna som jag träffade på AA när jag samlade material till min c-uppsats under 1990-talet. Tänker att bönen kan fungera för andra, akademiker såväl som samhällsmedborgare. Sinnesrobönen heter den.

Jag är inte troende. Men bönen fungerar ändå. Gud kan stå för så mycket. Ett emergent fenomen på en helt annan skalnivå. Ett slags kollektivt samvete eller klokskap i koncentrat. Orden skänker mig tröst, och är till god hjälp i den fas jag befinner mig i. Den lyder så här,

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Det är kloka ord. Jobba med det man kan, och slösa ingen energi på det som står utanför den egna kontrollen. Mycket mer går inte att göra. Sedan handlar det bara om tålamod. Blir det inte som man hoppas har man i alla fall gjort det man kunde. Gott så!

Kanske ska kolla på en av favoritfilmerna ikväll ...

Hot i vägens rum, och olika sätt att hantera dessa

Följsamhet var det ideal jag eftersträvade i umgänget med förarna när jag samlade material till avhandlingen. För att uppnå detta överkommunicerades till exempel min bagerihistoria i förhållande till forskarrollen, framförallt för att förmedla samförstånd under fältarbetet. Strategin medförde att jag, både i kraft av min status som manligt subjekt och med hänvisning till min personliga historia, kunde smälta in ganska väl i förarnas gemenskap (åtminstone uppfattade jag att så var fallet). Dessa förutsättningar borde, med tanke på hur samhället ser ut, kunna medföra vissa förväntningar på mig som individ. Med detta i åtanke vill jag analysera följande inslag från fältarbetet.


Efter en middag på en restaurang i Antwerpen blev jag av en förare guidad till stadens ”red light district” där prostituerade bjöd ut sig bakom glasrutor (se Nehls 2001b). Det faktum att jag är man och förväntningarna detta skulle kunna medföra kan mycket väl vara orsaken till att vi hamnade där. Jag har åtminstone kommit till slutsatsen att det vore oetiskt och metodologiskt förkastligt att använda besöket för att påvisa att lastbilsförare skulle vara mer benägna än andra yrkeskategorier att besöka prostituerade.

Händelsen ska istället användas som utgångspunkt för en reflektion över vilka åsikter som kan anses acceptabla och okontroversiella inom åkerikontexten. Som ytterligare underlag för en sådan diskussion vill jag presentera ett tämligen kontroversiellt uttalande som jag fick ta del av under en intervju:

Det fanns ju väldigt mycket förut ... i Antwerpen. Då var det ju ... det var mycket negrer och ryssar och sådant där som höll på. Men sedan ... det var några finnar som dom hade gett sig på. De finska lastbilsförarna gjorde processen kort med dem. Jag vet en som de tog, han... De hissade boggin på en bil och höll ut armarna och lade händerna under hjulen och släppte ner och sedan gick de och söp. Ja finnarna är ju som de är. Han satt fast och han kom inte där ifrån, han låg med fingrarna under hjulen så vad fan skulle han göra. Sedan sänkte de en neger i hamnen, vet du, med snökedjor. Men där försökte polisen sätta dit finnarna, dom visste ju att det var finnar då, det hade polisen bevis för menade de. Finnarna bara nekade. Man anklagade dom då genom sjömanskyrkan i Antwerpen. På Finska sjömanskyrkan ville polisen ha uppgifter om alla gäster den och den dagen och si och så. Men finnarna nekade fortfarande. Men polisen sade ju att de hade bevis för det var stämplat på snökedjorna, vet du: Made in Suomi ha, ha ha. Negern han var helt inlindad i snökedjor. Han var lindad helt full och sedan hade de slängt honom i hamnen (han överlevde inte då) Nä du, honom hade de fiskat upp en vecka senare. Nä dom är tokiga finnarna ha ha. Nä det är världens snällaste människor, men det är liksom ingen ide att bråka med dem, dom ger sig ju inte för någon.

Detta är ett problematiskt uttalande. Berättelsen handlar om ett mord men förmedlas som en burlesk anekdot. Den återgavs av en man med bestämda åsikter som genom hela intervjun svarade på frågorna genom att med bred pensel måla upp förenklade och generella resonemang. Med utgångspunkt i mina reflexiva ansatser blir det emellertid viktigt att relatera uttalandet till sammanhanget det refererar till, en utlandsförares vardag. Vad är det i denna som gör att sådana åsikter kan framföras med ett skratt?

En tolkning av berättelsen kan vara att ställa den i relation till förarnas klasstillhörighet och vägen som arbetsmiljö. Utifrån ett sådant perspektiv kan berättelsen betraktas som en beskrivning och hyllning av en manlighet som kan vara användbar i sådana ”ruffiga” hamnkvarter som många lastbilsförare regelbundet besöker. Majoriteten av de konsumenter som köper varorna som transporteras av lastbilsförare behöver inte dagligen utsätta sig för de faror som uppenbarligen finns längs vägarna på kontinenten.

Det är ett faktum att överfall på lastbilschaufförer ökat dramatiskt på senare år och många förare berättade om rädslan de upplevde i till exempel Marseille eller Valencia. Berättelsen om finnarna kan således tolkas som en indirekt önskan att klara sig helskinnad från farorna som lurar på samhällets ”bakgårdar”, där en hel del av varorna hämtas för vidare distribution till butikerna.

En sådan tolkning får dock inte uppfattas som ett försök att släta över eller förmildra uttalandets uppenbart rasistiska uttryck. Jag använder det i första hand för att rikta fokus från föraren till den miljö han lever i.

Det är inte experterna det är fel på

Har skrivit mycket om experter här. Om problem med tänkandet som leder till önskningar om fler experter. Har kanske varit otydlig. Det är inte experterna det är fel på, det är förväntningarna som är problemet. Tron på att experter är vad samhället upprätthålls av. Den tron är livsfarlig. För den leder till att vissa blir mer värda än andra. Den som lyckats få tillräckligt många andra att tro på sin egen förträfflighet han eller hon är hemma. En gång expert, alltid expert. Om man inte gör bort sig kapitalt! Vem är det som vinner, och vem förlorar på det tänkandet?

Att experten är vinnare, om det råder ingen tvekan. Förlorarrollen är lite svårare att definiera. I den bästa av världar finns så klart inga förlorare. Men nu lever vi inte i den bästa av världar. Och då hotar experttänkandet att undergräva samhället så som vi känner det. För att kunna lita på experter krävs en väl utvecklad förmåga hos allmänheten till kritiskt tänkande. Annars går samhället under, förr eller senare. Ju bättre experter, desto viktigare med en kunnig och kritisk allmänhet. Finns inga genvägar!

Spridandet av och utvecklandet av formerna för kritiskt tänkande har kommit att bli min livsuppgift. Det blir viktigare och viktigare för mig. Men det är inte lätt att upprätthålla den strävan i ett samhälle som sjunger effektiviseringens och enkelhetens lov. Det är oftast otacksamt. Kvalitet kostar pengar och ett allt för ihärdigt upprätthållande av den hotar ekonomin, på kort sikt. Och något annat fokus existerar inte. På kort sikt måste allt se bra ut, alla måste vara nöjda och glada. Till varje pris. Det är så det ser ut idag, överallt. Och då blir den som vill och ser behovet av kvalitet utsedd till syndabock. För kvalitet är mödosamt, och det kostar på att kämpa för och att upprätthålla.

Sakta undergräver vi därför allt det som byggts upp av tidigare generationer, i och genom kamp. Ge folk vad folk vill ha, inte vad de behöver. Det är vad som premieras idag, även om ingen erkänner det. Och i en sådan värld framstår experterna som lösningen. Tänk att samla allt vetande på ett ställe. Kan det bli bättre? Nej det kan det inte, om det är ekonomi vi premierar. Men om det är långsiktig hållbarhet som vi vill ha är experttänkandet förödande!

Den som litar blint på experten, han eller hon har gett upp sin autonomi. Patienterna som blint lyder vad läkaren säger, utan att fundera på vilka konsekvenser det får på sikt. Studenterna som tacksamt tar emot och antecknar varje ord läraren säger, utan att själv jämföra med hur det förhåller sig till innehållet i boken. Medborgarna som med glädje tar emot 500 kronor i sänkt skatt, utan att lägga märke till att det är till priset av dyrare sjukvård. Alla är förlorare i det system vi med rasande fart håller på att göra oss beroende av. Även dem som har förmågan att tänka kritiskt, eller kanske dem i än högre grad för vi tvingas se på medan det sker. För majoriteten vinner, alltid. Utan undantag.

Kravet på genomströmning på högskolan påverkar inte kvaliteten i undervisningen. Kravet på effektivisering i vården påverkar inte patienternas trygghet och upplevelse av sjukhusvistelsen. Det är vad experterna säger. Och i den bästa av världar är det ju så.

Men vi lever som sagt inte i den bästa av världar. I den värld vi lever i påverkar ekonomiseringen kvaliteten, av både vården och undervisningen (och det hänger ju så klart ihop eftersom vården utgår från undervisning, liksom undervisning utgår från undervisning). Sakta håller vi härigenom på att undergräva samhället.

Vi får det samhälle vi förtjänar!

Måste be om ursäkt för undergångstonerna, men just nu är jag hjärtinnerligt trött på och oroad över tillståndet i Sverige. Lovar att snart komma tillbaka med en hoppfullare ton. Behöver bara få ur min en del frustration, så här i slutet av ett tungt år. Både på det personliga planet och det professionella har det varit motigt. Men jag kommer tillbaka. Lovar att i alla fall försöka se livet och samhället från den ljusa sidan! Snart!

Åkerinäringens hegemoniska maskulinitet

Enligt Robert W Connells (1999) tankar om ”hegemonisk maskulinitet” regleras samhället av en speciell maktordning vilken personifieras av en vit, heterosexuell medelklassman från västvärlden (företrädesvis USA). Eftersom dennes normerande status erkänns av både kvinnor och män i stora delar av världen styr den mer eller mindre obemärkt samhällslivet genom att vara en ”naturlig” del av människors vardag (1999:103). Begreppet brukar huvudsakligen användas för att diskutera maktordningar kopplade till kön, men jag vill uppmärksamma att Connells hegemoniska manlighet lika mycket handlar om maktaspekter av klass, sexualitet och etnicitet.

Med vissa reservationer, och en smärre modifikation av Connells begrepp, menar jag att det går att tala om ett manligt förarideal med hegemonisk status inom åkerikontexten, vilket förkroppsligas av fjärrbilschauffören.

Genom att den förarkategorin uppenbarligen har inflytande över definitionen av hur en ”riktig” lastbilsförare ska vara och även över synen på hur transportarbete bäst organiseras tolkar jag den som just en sådan diffus form av hegemonisk maktutövning som Connell talar om. Förargruppen är förhållandevis liten men dess symboliska inflytande är stort. Lotsar, distributionsbilsförare och kvinnliga chaufförer skulle med Connells (1999:103) terminologi kunna betraktas som en form av förhandlande/delaktiga förarkategorier som underblåser fjärrförarens normerande position. Connell talar även om underordnade maskuliniteter, till vilka cowboyen, homosexuella förare och chaufförer från de forna öststaterna kan räknas (åtminstone så länge resonemanget begränsas till åkerinäringen).

Trots att en rad paralleller ifråga om makt och inflytande finns mellan fjärrförarnas symboliska position inom åkerinäringen, och Connells vita heterosexuella medelklassman – inom båda manligheterna underordnas till exempel kvinnor och nedvärderas homosexualitet – skulle Connell förmodligen hävda att fjärrföraren utifrån ett samhällsperspektiv snarare bör kategoriseras som tillhörig gruppen av delaktiga/förhandlande (complicit) maskuliniteter. Invändningen motsäger emellertid inte modellens relevans för att förklara hur en förhållandevis liten grupp förare tilldelats stort symboliskt inflytande inom åkerinäringen.

För att visa på mångtydighet och komplexitet ifråga om makt och tolkningsföreträde i lastbilssammanhang hänvisas till följande resonemang med fokus på klass. Det som förenar mytens trucker och lastbilsförarna jag intervjuat är att båda väl uppfyller kriterierna för vad antropologen Ulf Mellström (1999) benämnt mekaridealet. Smeden kan sägas vara urtypen för ett sådant ideal, en människa som genom lång praktisk erfarenhet tillägnat sig en tekniskt förkroppsligad färdighet baserad på känsel, hörsel och syn. Mekaridealet återfinns framförallt på landsbygden och i mindre städer, företrädesvis inom arbetarklassen (1999:23ff). Om vyerna vidgas något finner man emellertid även andra exempel på manligheter som har lastbilen som identifikationsobjekt, till exempel ingenjörer på Volvo och Scania. Yrkesgruppen domineras av män (även om chefsdesignern på Volvo lastvagnar vid tiden för fältarbetet var en kvinna). Deras tekniska kunskap är till skillnad från chaufförernas främst teoretisk. Mellström definierar ett sådant ingenjörsideal genom att peka på dess professionella kalkylerande rationalitet. Det är en manlighet som framförallt förknippas med staten och näringslivet (1999:30ff). Ingenjörernas klassposition kan, med hänvisning till graden av ekonomiskt och kulturellt kapital, därmed sägas vara överordnad lastbilschaufförernas. Ingenjörerna designar också, som visats ovan, lastbilar som delvis strider mot förarnas önskningar. Yrkesgruppen har dessutom varit med och utvecklat den GPS-teknik som kan sägas utgöra ett hot mot rådande definitioner av yrkesskicklighet inom åkerinäringen och som i förlängningen kan beröva förarna inflytandet över arbetet.

Lastbilen kan således betraktas som en symbolisk mötesarena för två sinsemellan olika berättelser om maskulinitet, och förs truckern in i resonemanget blir det tre. Tar man dessutom i beaktande chaufförernas yrkeskulturella uppvärdering av ålder och erfarenhet differentieras lastbilsmaskuliniteten ytterligare. Lastbilens status som manlighetssymbol framstår i ljuset av detta som högst mångtydig. Vilken manlighet talar man om? Eftersom det dessutom visat sig att kvinnor kan accepteras som fullvärdiga medlemmar av förarkollektivet blir det uppenbart att lastbilens manliga könskodning är något diskursivt upprätthållet, och därigenom föränderligt.