Haraway, Marcus, Rorty och andra som jag glömt att jag läst

Hittade en fil med gamla texter; bland annat några tentor jag skrev som doktorand. Texten nedan tycker jag är intressant eftersom jag skrev den samtidigt som jag upptäckte Haraway och Latour, och för att det hjälper mig att återknyta kontakten med böcker jag glömt att jag läst. Jag publicerar för att visa på min egen utveckling som tänkare, och ber läsaren ha överseende med vissa av tankarna och sättet att uttrycka sig. Jag rodnar över vissa passager, men det var länge sedan och jag skäms inte över den jag var, för han var ett stopp på vägen mot den jag är.

Ett metaperspektiv på etnologisk forskning om lastbilsförare

INLEDNING
Först av allt vill jag tacka för en mycket givande kurs. För mig har den varit ett riktigt lyft och jag har fått argument och mod att skriva på sätt som känns förlösande. Etnologi är ju inte något utpräglat teoretiskt ämne och jag känner mig fortfarande inte riktigt hemma i den teoretiska jargongen, vilket stör mig. Fortfarande svävar jag i ovisshet om jag får ihop min avhandling på ett teoretiskt stringent sätt och det är framförallt det jag jobbar med för tillfället. Nedanstående resonemang handlar därför i hög grad om tankar kring vilka konsekvenser mina forskningsambitioner kan få, och hur mina val av teoretiska utgångspunkter kan komma att påverka framställningen. En smygande känsla av osäkerhet kring om det jag åstadkommit kan betecknas som metateori vill jag flagga för, den definitionen är inte helt enkel märker jag.

UTGÅNGSPUNKTER
Vetenskapshistorikern Donna Haraway har lanserat begreppet cyborg som metafor för ett feministiskt vetenskapskritiskt förhållningssätt som jag sympatiserar med och som jag tänker mig ska genomsyra min studie av transportnäringen. Haraway skriver att, ”det finns inget behov hos cyborger att skapa någon totalitetsteori, men å andra sidan har de intim erfarenhet av gränsdragningar, av uppbyggandet och raserandet av gränser” (Haraway 1999:152) och Sten O Karlsson som skrivit en introduktion till Haraway på svenska får närmare förklara vad det kan innebära att som humanistisk forskare inta ett cyborgperspektiv.

Att vara cyborg innebär dels att, som coyoten, befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner dels att utifrån denna nomadiska situation lära sig läsa den nya postmoderna och högteknologiska världsordningen på ett radikalt nytt sätt. Vi måste då göra upp med västerlandets ”fallogocentrism” – vetenskapsmannens ensidiga dyrkan av det logiska förnuftet som får verkligheten att bestå av väl avgränsade och oförenliga ”vi-dom andra”-motsatser. (Karlsson 1996:237)

Denna position tilltalar mig eftersom den visar på möjligheter att förena de ibland disparata teoretiker som inspirerat mig under arbetet men som inom ramen för en ”konventionell” vetenskapssyn kanske anses oförenliga. Haraway ger mig också argument för att explicit föra in politiken i forskningen. Cyborgtänkandet är nu inte något totalt främmande eller revolutionerande för etnologer. Inom ämnet finns en lång tradition av att arbeta eklektiskt vilket på många sätt kan sägas sammanfalla med vad Haraway talar om. Att arbeta med ”rörligt sökarjus” har varit etnologins signum sedan åtminstone slutet av 1960-talet. Det handlar om en medvetenhet om att de perspektiv vi intar, eller framställningsmetoderna vi väljer, får betydelse för studiens slutsatser och resultat.

Søren Kjørup (1999) presenterar i boken: Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, ett förhållningssätt till vetenskapande som på många sätt, som jag förstår det, stämmer överens med ovanstående tankar. Kjørup för fram en Retorisk-pragmatisk-situationism som ett rimligt humanistiskt vetenskapsideal vilket jag tagit till mig med tacksamhet. I min tolkning av Kjørups utgångspunkter blir det retoriska mina politiska visioner med avhandlingen: att verka för ökad jämställdhet. Det pragmatiska tilltalar mig eftersom det viktigaste för mig är att nå ut med vad jag kommit fram till. Hur budskapet kommuniceras, eller om framställningen är öppen och oavslutad eller saknar teoretisk stringens är av underordnad betydelse. Situationismen betonar ytterligare den kommunikativa ansatsen. Att starta en diskussion som i förlängningen kan leda till någon form av förändring inom det fält jag skriver om (åkerinäringen) anser jag vara min forsknings viktigaste mål.


KULTURBEGREPPET
Liksom många etnologer idag har jag övergivit kulturbegreppet som analytiskt redskap. Perspektivet på transportnäringen är dock fortfarande i hög grad kulturellt, men det som analyseras är snarare kulturella uttryck och sociala relationer bland svenska lastbilsförare i fjärrtrafik, eller som Billy Ehn och Orvar Löfgren skriver ”en analytisk infallsvinkel på kommunikativt handlande” (2001:12). Transportnäringen betraktas dock inte som någon avgränsad kultur, men samtidigt uppvisar flertalet av de individuella förarna många likheter i sättet att resonera och organisera sin vardag och detta skulle mycket väl kunna analyseras som en kultur. Orsaken till att jag valt att inte skriva om åkerinäringen som en ”traditionell” kultur är att jag inte vill riskera att förarna låses fast av min tolkning. Jag vill inte producera ytterligare en stereotyp om lastbilsförare.

Ett sätt att komma förbi detta är att arbeta med ett öppet, infinit kulturbegrepp och att ständigt låta analysen växla mellan det som förenar och det som skiljer förarna åt. En annan väg är att låta det rörliga sökarljuset leta efter paradoxer och ambivalens hos förarna som lever inom och av yrket. Mansdominansen inom näringen (som jag vill verka för att bryta) är en tydlig homogen tendens som förenar förarna och samma gäller deras klassbakgrund. Men på individnivån finns naturligtvis mycket som går på tvärs mot den ”kultur” som först möter ögat. Problemet är delikat. Kultur är ett begrepp som är lätt att ta till sig, men det finns gott om fallgropar om man inte är försiktig.


FORSKNINGENS POLITISKA VISION
Avhandlingens uttalade mål är alltså att ifrågasätta alla entydiga bilder av lastbilsförare och framställningen är därför koncentrerad till de paradoxer materialet rymmer och den ambivalens enskilda förare uttrycker när yrkesidealet levs. Härigenom anser jag mig kunna visa på tillvarons kontingenta karaktär, vilket givetvis är ett val jag gjort. Jag väljer, med Rorty (1997) att utgå från att verkligheten är kontingent – möjlig men inte nödvändig. Det är så jag angriper ”problemet” att det (så gott som) bara är män som kör lastbil. Nuvarande tillstånd är ingen ”naturlag”, bibehållandet av mansdominansen sker med hjälp av en rad mer eller mindre medvetna strategier, både diskursiva och praktiskt vardagliga och jag avser att i avhandlingen symboliskt dekonstruera nuvarande förhållanden inom åkerinäringen. Framförallt önskar jag leverera argument till den som inifrån vill verka för förändring och jag vill egentligen inte peka ut någon annan förändringsriktning än ökad jämställdhet. Detta eftersom jag i så fall riskerar att skriva enskilda förare på näsan.

Donna Haraway för fram en metfor rörande detta som jag anser värd att ta på allvar, Visionen. Hon vill återuppliva den visionära vetenskapen. Här handlar det dock inte om visioner konstruerade från en allseende, icke-positionerad position, visioner som uttalas från en position där visionären ser allt utan att själv bli sedd. Haraways visionära epistemologi handlar om rätten, och förmågan att se världen annorlunda än den, som hon menar, rådande vita, manliga vetenskapen. Hennes feministiska vetenskapliga vision är att inte sträva efter allsmäktighet, eller odödlighet. Haraway menar istället att vi måste erkänna att världen bara kan förstås i sina delar, och utifrån lokala utgångspunkter.

Jag argumenterar för lokaliseringens, positioneringens, situeringens politik och epistemologi, där delvishet och inte universalitet är en förutsättning för att rationella kunskapsanspråk skall få gehör. Dessa utgörs av påståenden om människors liv, om att se utifrån en kropp, alltid en sammansatt, motsägelsefull, strukturerande och strukturerad kropp som är motsatsen till perspektiv uppifrån, från ingenstans, och till förenkling. Bara gudatricket är förbjudet. (Haraway 1991).

Invändningar mot mina utgångspunkter, slutsatser och perspektiv kan resas och är också något jag välkomnar, det visar att den process jag vill verka för är i rörelse.


REFLEXIVITET
Mats Beronius (1991) är en annan teoretiker som påverkat mitt tänkande och mina val av perspektiv samt hur texten presenteras. Jag använder honom för att visa vilken väg jag valt för att komma tillrätta med ”objektivitetsproblemet” i forskningen och för att uppnå det Haraway talar om.

Det finns ingen objektivitet i den meningen att vi skulle kunna utesluta oss själva ur bilden. Vi är ofrånkomligen en del av det vi studerar. Hur vi kommer att erfara vårt studieobjekt är därför beroende av vad vi gör när vi studerar det, hur vi gör det. Kunskapen är beroende av det perspektiv vi intar. (Beronius 1991:22).

Citatet användes för att peka på att jag betraktar beskrivningarna från fältarbetet och citaten från informanterna som något socialt skapatgenom interaktion mellan mig och informanterna, inom en bestämd kontext, och vid ett givet tillfälle. Samma gäller för övrigt även tolkningen av empirin som utförts i interaktion med mina kollegor i mitt specifika vetenskapliga sammanhang. Medvetenhet om och resonemang kring detta brukar sammanfattas med begreppet reflexivitet. Och som vetenskaplig ”skolbildning” har perspektivet sin upprinnelse och tidigaste förespråkare inom antropologin (Ehn & Klein 1994).

Definitionen av begreppet reflexivitet är dock inte på något sätt entydig. Norman K. Denzin beskriver till exempel sex olika reflexiva ”stilar” (1997:217ff) som dock inte direkt går att skilja åt. Antropologen George E. Marcus förespråkar en reflexiv skrivart som han benämner ”messy text” (Marcus 1994/1997:181) och som är en text som är medveten om sin egen narrativitet, hur ”verkligheten” är konstruerad, och framförallt att allt skrivande är en form av fastlåsande. Marcus anför tre skäl till varför han förespråkar denna form av etnografisk framställning. För det första blir det möjligt att ta hänsyn till den process av globalisering som påverkar i princip alla människor på jorden idag. Genom korsvis kulturellt utbyte går det inte längre (om det någonsin gått) att tala om ursprungliga ”genuina” kulturer. Marcus andra skäl att skriva reflexivt är att strategin gör det möjligt att skriva om ett avgränsat (antropologiskt)ämne, utan att för den skull göra anspråk på att beskriva en fullständigt genomlyst totalitet som i själva verket kommer från den egna forskningsprocessen. Slutligen nämner Marcus att texten genom sin medvetet oavslutade och öppna karaktär inbjuder till kritisk diskussion, alternativa tolkningar och reaktioner från läsaren. Marcus är, precis som Denzin, av åsikten att reflexivitet är en oundviklig del av all textproduktion och språkanvändning (ibid:190). Frågan är således inte om man ska vara reflexiv, utan hur man ska hantera reflexiviteten forskningsstrategiskt i förhållande till sina teoretiska, intellektuella och politiska syften.

Jag tolkar Marcus position som ett hyllande av den feministiskt reflexiva ansats som Donna Harraway förespråkar och där begreppen ”situated knowledge” och positionering (1991) är centrala. Syftet med denna ansats är att synliggöra både den position forskaren ”talar” frånoch den konkreta situationsom forskningen är relaterad till. Forskarblicken kan inte antas vara placerad utanför, eller anses fri från det forskningen behandlar. Blicken kommer alltid någonstans ifrånoch är dessutom kopplad till den specifika situationen. Seendet är förkroppsligat och erfarenhetsbaserat.

Detta är enkelt att säga och att sympatisera med men hur överförs tanken till konkret etnologisk forskning? När etnologer talar om vikten av reflexivitet är det oftast i ordets bredaste bestämning där allt från självbiografiska redogörelser till konsekvent prövande av alternativa tolkningar har använts. Elsbeth Probyn (1993) varnar dock för att allt för oreflekterat använda sina egna erfarenheter som intäkt för den vetenskapliga textens anspråk på giltighet. Forskarauktoritet kan mycket väl dölja mer än det visar. Eftersom ALLT inte kan redogöras för kommer ändå något att utelämnas. Hur öppen den reflexiva redogörelsen än är kommer den alltid att bära på vita fläckar av dold mening. Probyn menar att erfarenhet inte kan vara något unikt personligt, att erfarenheten aldrig kan skiljas från tolkningen av den samma. Jag menar dock (eller vill åtminstone tro) att det går och är meningsfullt att använda resonemang kring personlig erfarenhet för att beskriva en ”verklighet”. Svårigheten ligger i att hitta en nivå för den reflexiva medvetenheten. Till forskningen hör dock tankar om vilka relationer som givit upphov till just den beskrivna verkligheten. Probyn hävdar att forskaren måste göra sig medveten om, och även visa hur hans, eller hennes, utgångspunkter och slutsatser är könade, vilket är ett annat sätt att uttrycka Haraways tanke om att se världen annorlunda och på andra sätt än den vite (vetenskaps)mannen gjort (Haraway 1991:191).

För min del handlar den reflexiva ansatsen om att balansera på gränsen mellan det personliga och det privata. Det är en vansklig skiljelinje och vad som kan anses vara relevant är långt ifrån självklart. Har det faktum att jag tidvis mobbades i skolan någon (forsknings)relevans? Ska jag resonera kring, eller redogöra för mina känslor när jag tvingades sitta i lastbilar där förarna gjorde olagliga saker? Hur vet jag att det faktiskt var som jag tror, att min egenskap av man medförde förväntningar på vad informanterna visade och berättade? Min utgångspunkt är att vem som forskar har betydelse och därför väljer jag att resonera explicit kring det faktum att skolårens upplevelser fortfarande påverkar mig (och min forskning). Jag kan sällan koppla bort självreflexiviteten och den hyperkänsliga uppfattningsförmågan för nyanser i omgivningens tal till och förhållande gentemot mig. Denna (ibland ganska påfrestande) egenskap, kombinerat med klassresenärens dåliga självförtroende som medfört svårigheter med att inta en bestämd egen åsikt har dock kunnat vändas till en fördel under mina etnologiska fältarbeten (även om motsatsen många gånger gäller i privatlivet). Jag anser mig vara en bra fältarbetare men det gör mig inte nödvändigtvis till en bra forskare och frågan är hur relevant en redogörelse över ovanstående tankar är för bedömningen av mina tolkningar, vad resonemangen tillför analysen. Jag har inget riktigt svar på den frågan och vet ännu inte riktigt hur jag ska göra. Svårigheten är framförallt var jag ska dra gränsen. Vissa delar av det personliga/privata har relevans, men vad, hur mycket och varför? Praktiska erfarenheter och personliga upplevelser kan i de sociala situationer som den fältarbetande etnologen hamnar i oftast användas konstruktivt för att samla material. Det ett faktum att en fältarbetande etnolog använder sig själv i hög grad som ett verktyg under materialinsamlingen och själv är med och skapar sitt material.

Mina reflexiva ambitioner handlar således både om att, öppet och ärligt, redogöra för sådant jag tror, och kan tänka mig, har påverkat forskningsprocessen, och att löpande presentera alternativa tolkningar och resonemang för att motverka tendenser till fastlåsning, tillslutning och presentation av skenbar logik.

Ett problem för etnologer och antropologer är närheten till dem man forskar om. Ett av citaten från mitt fältarbete kan få illustrera hur kön, kontext och respekt för den akademiska världen kan påverka vad som sägs och hur problematiskt det kan vara att tolka ett material som man själv är med och skapar.

Det är egentligen en stor prestation som damerna gör, som är gifta med sådana djävla typer [som oss förare]. Du vet… Det går inte att det är rödstrumpefasoner. Att du ska ha tio veckor pappaledigt... Det funkar inte här. För det är... Ja, funkar, det får det ju göra, i och för sig. Men det är inget som blir gott sett – någonstans.

En tolkning av citatet kan vara att det visar hur ”helig” åkerinäringens nuvarande arbetsordning är, och hur den också bygger på tillskrivet manliga värderingar, men exemplet utgör också en nyttig påminnelse om att empirin skapas i ett samspel mellan informant och intervjuare. Den tydliga vändningen i citatet tolkar jag som att jargongen mellan männen på åkeriet, i ett ”vanligt” samtal, tillåter nedlåtande åsikter om ”rödstrumpor”. Intervjun utfördes i en lokal på åkeriet som var fylld med ”manliga” attribut, och jag intog där rollen som intresserad manlig lyssnare. Frågorna kretsade kring yrket och vad det innebär att vara lastbilschaufför. Föraren var äldre än jag och han gavs fritt utrymme att resonera med sig själv utifrån sin historia inom yrket. Jag visade ett okritiskt intresse för hans berättelse, och genom att jag i egenskap av man inte avvek nämnvärt från kontexten fick detkansketill följd att informanten kom att glida in i en yrkesjargong. Min tolkning är hur som helst att han mitt i meningen kommer till insikt om att uttalandet om rödstrumpefasoner inte är okontroversiellt utanför åkerivärlden. Vad informanten då säger är, att om en förare skulle komma på idén att ta ut pappaledighet måste detta ordnas, så långt kan (och måste) man sträcka sig, men det är inte möjligt för den som vill skaffa sig anseende som lastbilschaufför och som vill bli accepterad inom lastbilsförargemenskapen.

Mina reflexiva ansatser handlar om att presentera en väl genomlyst forskningsprocess, att inte låsa fast informanterna och att redogöra (så gott det går) för ”allt” som jag anser och tror kan ha påverkat min forskning. Därmed inte sagt att det blir en ”sannare” redogörelse för åkerinäringen, men kritiken riktas i högre grad mot mig som forskare och mindre mot mina ”oskyldiga” informanter och det är kanske den viktigaste poängen med min reflexiva ansats.


FÖRKLARA/FÖRSTÅ
När jag började skriva på avhandlingen var jag fast övertygad om att jag ägnade mig åt att förstå lastbilsförarna. Men med tiden har detta förhållningssätt allt mer kommit att ifrågasättas av mig själv. Idag laborerar jag mer med orden tolkning, eller perspektiv där jag tidigare skrivit förståelse. Samtidigt var det just förstå som var mitt personliga mål under fältarbetet. Jag menar dock att det är skillnad på att förstå, och att göra anspråk på att förmedla förståelse. Mitt förståelsebegrepp handlar därför i första hand om att vara empatisk och inkännande respektfull gentemot informanterna, under fältarbetet. Men sedan när jag skriver om det jag förstått, när jag tolkar intrycken och analyserar materialet, ser jag det som min plikt att själv ta ansvar för tolkningarna och det gör jag genom att hävda att det är mina tolkningar och mina val av perspektiv som styr vad jag kommer fram till.

Här finns anledning att diskutera det som i ”koreografiboken” (Hallberg 2001:94ff) benämns etnologins underdogperspektiv. Att forska om folket, det lokala, vardagliga, det lilla och att som forskare inte ställa sig över och betrakta objektet ovanifrån. Ricoeur kritiserar detta förhållningssätt när det används för att skapa förståelse för ”den andre”. Om man som forskare ser sig som tolk, eller ambassadör för dem man undersöker blir detta problematiskt, men jag menar att jag kan komma förbi det genom att inte göra anspråk på att förmedla någon förståelse. Jag ser mig inte som tolk för lastbilschaufförerna och det ska tydligt framgå under läsningen vem det är som gör tolkningarna och i vilket syfte analyserna presenteras. Jag har gör inga anspråk på att förmedla någon förståelse för chaufförerna. Även om jag tycker mig förstå dem…

TEORI/EMPIRI
Mitt förhållande till teori är att det ska vara ett verktyg. Problemet för mig är mitt ”passionerade” förhållande till den etnologiska metoden som kan anses överfödig inom ramen för mina poststrukturalistiska utgångspunkter.

Här finner jag Kjørups avslutande argumentation i boken Människovetenskaperna befriande och hoppfull. Kjørup menar att det egentligen inte finns några postmoderna tänkare, i termens strikta mening, där ingen avgörande skillnad görs mellan illusion och verklighet. En sådan inställning går varken att hävda eller efterleva utan att motsäga sig själv, menar Kjørup. Den som inte tror att det finns någon verklighet, eller som hävdar avsaknaden av alla sanningar, borde få svårt att motivera sig själv att fortsätta skriva eftersom det i grunden blir meningslöst. Men Kjørups retorisk-pragmatiska-situationism, som inte utgår från någon absolut evig sanning eller verklighetsuppfattning är inte en ”ny” stor berättelse om hur det är, avpassad för vår tid, utan snarare en allmän insikt om att så alltid varit fallet. På sidan 349 skriver Kjørup om hur det situationistiska tänkandet handlar om att synliggöra hur vårt tänkande är genomsyrat av teori och hur mycket av det vetenskapliga arbetet som förmedlas och påverkas av den ”tysta kunskap” som inte går att läsa sig till, utan som måste läras in på andra sätt. Här kan jag inte hjälpa att tänka på: Den etnologiska blicken, det etnologiska hantverket, vilket skulle kunna betraktas som ontologiska teorier (jag vet att det är en dåligt underbyggd tanke). Etnologernas ”självklara” för-givet-tagande om att forskaren besitter tillräckligt med social kompetens för att kunna hantera den nödvändiga relationen till informanterna är en kunskap som inte lärs ut konkret på de olika institutionerna utan måste finnas där sedan förut, eller tillägnas under arbetets gång. Kanske man skulle kunna säga att etnologin inte är så teorifattig som ofta hävdats, att etnologer är omedvetna om den teoretiska dimensionen som finns inom ämnet…

Men varför ska man fältarbeta, finns det anledning att fråga, om man utgår från ett strikt postmodernt tänkande där texten premieras. Ett argument skulle kunna vara att vetenskap för att generera meningsfull ”kunskap” kräver ett visst mått av lidelse och djupt engagemang. För den som älskar att upptäcka nya miljöer och som finner tillfredställelse i att samverka med andra människor blir det etnologiska fältarbetet ett sätt att föra in passionen i forskningen. Detta är nu inget som passar alla, men poängen som jag ser det med det postmoderna ”tillståndet” är ju att inget kunskapsanspråk anses kunna hävda prioritet över något annat. Det handlar således inte om något annat än att välja metod efter personlighet. Med utgångspunkt i ovanstående anser jag att det borde kunna finnas utrymme för inställningen till forskning som ett äventyr. Om fältarbetet inte anses vara en metod för att söka sanningen borde det finns utrymme för tänkandet, även inom en postfilosofisk tankevärld. Om det kan generera en intressant analys som talat till människor och som kan visa på andra förståelser av världen då har det relevans, menar jag.


TANKAR OM AKTANTEN DATORN
Etnologi är en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras. Avslutningsvis finns anledning att reflektera något över hur det egna tänkandet påverkas av själva skrivakten. Hur mycket av analyserna skapas i datorn och hur ser kopplingen ut mellan texten och empirin? Avhandlingsprojektet tar fyra år att genomföra och den empiri som samlades in under början av projektet har några år på nacken och blicken som den betraktas med är (om den vetenskapliga skolningen fungerat) annorlunda än den som först ”såg” materialet. Detta medför att det är två olika medvetanden som samlar in och som analyserar materialet. På grund av språkliga orsaker kommer beskrivningarna från fältarbetet att modifieras med tiden.

Detta behöver naturligtvis inte vara ett problem, åtminstone inte inom ramen för en retorisk-pragmatiska-situationist som utgår från att varje utsaga om världen är ett led i en diskussion, att kunskap inte är något individuellt utan något socialt och kulturellt, oavslutat och ständigt föränderligt. En invändningsfri vetenskap som har som mål att slå fast eviga sanningar befrämjar inte det goda samtalet till vilket jag överlämnar mina tankar, analyser och resonemang för att det indirekt ska kunna leda till den förändring av samhället som jag vill medverka till med mitt vetenskapande.


LITTERATUR
Beronius, Mats. 1991. Genealogi och sociologi. Nietzsche, Foucault och den sociala analysen. Kungshult: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB.

Ehn, Billy & Löfgren, Orvar. 2001. Kulturanalyser. Malmö: Gleerups.

Hallberg, Margareta. 2001. Etnologisk koreografi. Att följa ett ämne i rörelse. Nora: Bokförlaget Nya Doxa.

Haraway, Donna. 1991. Simians, Cyborgs, and Women. The reinvention of nature. New York: Routledge.

Haraway, Donna. 1999. ”Ett manifest för Cyborger. Vetenskap, teknologi och socialistisk feminism under 1980-talet”. I Johansson, Thomas. Sernhede, Ove. Trondman Mats (red). Samtidskultur. Karaoke, karnevaler och kulturella koder. Nora: Nya Doxa.

Kjørup, Søren. 1999. Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.

Marcus, Georg E. 1998. Ethnography through Thick & Thin. Princeton: Princeton University Press.

Probyn, Elsbeth. 1993. Sexing the self. Gendered Positions in Cultural Studies. London, New York: Routledge.

Rorty, Richard. 1997. Kontingens, ironi och solidaritet. Lund: Studentlitteratur.

Dagens bild: Frihet är ett (o)lustigt ord ...

Ännu en bild och en tolkningsövning. Jag ser en man som står framför en mikrofon och hans mun är gigantisk, men ordet som kommer ur den är litet och oansenligt, trots att det är ett av det viktigaste orden i alla öppna och demokratiska samhällen. Något skaver i bilden, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Tänker på ordspråket: Stor i orden, men liten på jorden. Fast mannen på bilden är ju större än ordet, så den kanske kan tolkas som motsatsen. Stor på jorden, men liten i orden? Därifrån öppnar sig i alla fall en väg för tanken. Jag följer det spåret så får vi se vart jag hamnar.

Bild: Ajan

Är det en bild av dagens politiker? De gör sig breda och är stora och bullriga, men analyserar man vad de faktiskt säger finns inte mycket substans i orden. Frihet är inget man viskar fram, i alla fall inte om man verkligen menar allvar och faktiskt står bakom och förvarar ordets innebörd. Frihet må vara ett lustigt ord som täcker ingenting, som Lalla Hansson formulerade det i sin översättning av Kris Kristofferssons Me and Bobby McGee: Freedom is just another word for nothing left to lose. Mannen på bilden ser inte ut som en komiker och han verkar vara välmående och trygg i sin roll där uppe på podiet framför en månghövdad publik; varför skulle han annars ha mikrofon? Han har troligen massor att förlora. Kanske är det därför han är stor på jorden, men liten i orden. Han bryr sig mer om sig själv än budskapet han förmedlar. Han vill att vi ska höra ordet frihet, men det är han som är i centrum.

Tänker även på Foucault, på hans tanke om att vi människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar och mindre på VAD som sägs. Så kan man också förstå bilden. Vad han säger är inte det viktiga, det är vem som säger det som betyder något. Ordet i pratbubblan skulle kunna bytas mot ett annat ord utan att bildens innebörd förändras särskilt mycket. Den vite, västerländske medelklassmannen dominerar verkligen bilden. Allt annat är underordnat honom och hans självsäkra uppenbarelse.

Det är en bild av offentligheten slår det mig, en bild av våra ledare och deras sätt att se på och förhålla sig till medborgarna, demokratin och samhället. Det viktiga är inte vilka ord som används utan den som uttalar orden. Om folket vill höra ett annat ord kan det lätt bytas ut, för att ge folket vad folket vill ha. Associerar vidare och tänker på kritiken som riktas mot Greta Thunberg, som, slår det mig, agerar precis tvärtom i förhållande till mannen på bilden. Hon är liten på jorden och hennes ord och budskapet hon förmedlar betyder mer än henne. Hon säger: "Bry er inte om mig, lyssna på forskarna och deras resultat." Ändå bemöts hon som mannen på bilden och det är henne man ger sig på och försöker förgöra. Man skjuter på budbäraren om budskapet inte passar. Greta Thunberg är dock inte rädd. Hon menar vad hon säger och står upp för det hon tror på.

Mannen på bilden är uppenbarligen rädd, även om han försöker ge sken av trygghet och självsäkerhet. Han vet att allmänheten skjuter på budbäraren om budskapet inte passar; därför talar han med små bokstäver och har hög beredskap att byta ord om vindarna blåser i en annan riktning.

Än en gång får jag det bevisat för mig att tolkning är ett viktigt verktyg. Meningen i en bild finns inte där för oss att upptäcka, möjligheten finns altid att göra alternativa tolkningar. Inte vilka tolkningar som helst, allt man läser in måste på något sätt relatera till bilden, men det är altid mer eller mindre öppen. Först hade jag inte en aning, men efter några varv av begrundan inser jag att det är en talande bild. En bild av vår samtid och hur ohållbar den är. Mannen på bilden samtalar inte, han använder sig själv som verktyg för att uppnå makt och inflytande. Han söker ett öppet mandat för att förverkliga sina högst personliga drömmar, och hans säljer in sig själv med ord som slår an en ton hos folket som tragiskt nog låter sig lockas av hans uppenbarelse.

Oppositionsindignation och fake feelings

I tisdagens Rapport fanns ett inslag där moderaternas Johan Forssell stod och var upprörd utanför riksdagshuset. Han var inte ensam om att visa missnöje med Stefan Löfvens regeringsförklaring, men han var den som visade mest känslor. "Jag är väldigt frustrerad", sa han. Och morgonen efter fortsatte han i SVTs morgonsoffa att visa sin upprördhet. Det är intressant tycker jag. Sedan ett tag tillbaka har jag i olika forum försökt lansera ett ord för det Forssell och väldigt många andra politiker ger uttryck för: Oppositionsindignation. Det handlar om en speciell typ av upprördhet. Forssell och andra politiker som befinner sig i opposition är naturligtvis inte upprörda över sakernas tillstånd, och de förfogar så klart inte över några magiska verktyg som löser frågan. Starka känslor passar som hand i handske med den medielogik som råder idag, och detta utnyttjas hänsynslöst i jakten på uppmärksamhet och potentiella väljare.

Fake news talas det inte så mycket om längre; det har liksom blivit det nya normala. Det är verkligen djupt tragiskt, men frågan är om inte fake feelings är värre. Oppositionsindignation handlar om att visa och röra upp känslor för att störa regeringens arbete med att styra vårt land på ett långsiktigt hållbart sätt. När fakta inte längre biter och alla har sin bild av verkligheten finns det bara känslor kvar att spela med. Och den som är mest frustrerad och upprörd får mest tid i medierna.

Förljugenheten och falskheten som alla tvingas förhålla sig till och som sprider sig snabbt på sociala medier eftersom de är konstruerade för att fånga upp starka känslor underminerar kunskapen och demokratin som är bräcklig och inte skapad för att hanteras på det vårdslösa sätt som idag är norm bland oppositionen som dessutom paradoxalt nog säger sig värna vårt land. Oppositionsindignation är ett hån mot all verklig, äkta och rimlig indignation.

Alla som verkligen bryr sig har ett ansvar att lära sig känna igen tecknen på och reagera starkt avståndstagande mot alla tecken på oppositionsindignation. Våra folkvalda politiker ska sitta i utskott och riksdagen och arbeta hårt för att värna demokratin, inte agera som om det vore valrörelse hela tiden. Oppositionens uppgift är att förhandla med regeringen och driva sina frågor i forum där alla parter diskuterar åtgärder man verkligen tror på och faktiskt kan stå för, inte visa sin frustration i TV för potentiella väljare. Särskilt inte som oppositionen, vilket ofta är fallet, gjorde något åt saken som just nu rör upp känslor under sin tid vid makten.

För att bjuda motstånd mot politikernas falska känslor och spelade upprördhet, som hotar att sprida sig i samhället behövs det ett ord som skiljer deras affekt mot vanliga människors, och mitt förslag är OPPOSITIONSINDIGNATION. Tro mig, vi vill inte ha ett samhälle som blivit resistent mot både kunskap och känslor! Jag är varken upprörd eller frustrerad över Forssells och andras indignation, jag blir bara ledsen och reagerar på att så få verkar bry sig om vad som håller på att hända. Hotet kommer som sagt inte utifrån, alla demokratier har i alla tider hotats inifrån, av politiker som tror att de kan hantera krafterna som sätts i spel för att vinna makten.

Politiker ska inte vara upprörda. Politiker som står i TV och visar alla att de inte kan hantera den frustration som alla som ansvarar för komplexa uppgifter måste kunna hantera eftersom det inte finns några enkla lösningar på svåra samhällsproblem, visar bara sin egen oduglighet och borde i rimlighetens namn straffa ut sig. Men för att det ska bli så behövs ett ord som alla känner igen och som fäster vid den som försöker utnyttja människors rädslor och behov av trygghet.

Demokratin och den långsiktiga hållbarheten behöver politiker som INTE blir upprörda och frustrerade, politiker som kan hantera komplexiteten och som förmår göra det bästa av det komplicerade läge som råder. Alla uttryck för oppositionsindignation är inte bara ovärdiga utan dessutom potentiellt skadliga och behöver därför uppmärksammas och förlöjligas.

Om behovet av omställningstid

För några veckor sedan avslutade jag den kreativa delen av arbetet med min lärobok, Hur blir högre utbildning högre? I väntan på synpunkterna från språkgranskningen har jag tagit upp arbetet med min nästa bok, som jag arbetat med i drygt ett år (men som har en förhistoria som sträcker sig tillbaka till 2012). Tanken var att omgående, redan måndagen efter, inleda arbetet med boken. Men det visade sig inte vara riktigt så enkelt att ställa om. Det går inte att bara byta spår och hoppa från ett stort och betydelsefullt kreativt projekt till ett annat. Med åren har jag visserligen blivit mycket bättre på att växla mellan olika uppgifter. I början av min lärarkarriär tog en tre timmars föreläsning hela dagen i anspråk, och alldeles i början sov jag dåligt natten före och laddade i flera dagar innan. Fast hur mycket erfarenhet jag än skaffar mig tror jag aldrig det går att ladda om utan tid för omställning.

Människan är ingen maskin och kreativitet är inte ett jämnt och pålitligt flöde. Alla vet att det är så, att människan fungerar på just det sättet. Ändå tvingar vi varandra att pressa oss bortom gränsen, inte bara för det hälsosamma utan även för det ur kvalitetshänseende optimala. Kravet på prestation, tvånget att skapa mer på kortare tid, är ett växande problem. Allting går inte att effektivisera! Mitt arbete på högskolan, som lärare och forskare, är ett skapande arbete. Jag är utbildad för att tänka kritiskt och vara kreativ, och det är också detta jag är anställd för att göra. Förutsättningarna för att kunna uppfylla kraven försämras hela tiden. Vi närmar oss skrämmande snabbt och häpnadsväckande nog, dessutom med öppna ögon och fullt medvetet, en situation där både människor far illa och kunskapen utarmas. Till vilken nytta?

Kvaliteten i högskolans alla verksamhetsområden står i direkt relation till både studenternas och personalens möjligheter att återhämta sig och finna inspiration. Utbildning och forskning är som sagt kreativa verksamheter. Och kreativiteten hämmas av en allt mer sönderhackad akademisk arbetsdag som delas upp i allt mindre och allt tydligare separerade delar. Kraven på effektivitet och mätbar prestation tvingar fram differentieringen, standardiseringen och flytten av kunskap från enskilda medarbetare till utbildningssystemet. Försöken att spara pengar samtidigt som produktiviteten ska öka bränner det intellektuella ljusen i båda ändar samtidigt som kvaliteten i verksamheten minskar. Alla kreativa och kompetenta människor som kan lämnar skolan, den högre utbildningen och forskningen och kvar blir de som klarar stressen och som inte har några problem att utföra standardiserade uppgifter. Och produktionen av nyckeltal som sägs borga för kvalitet men som i praktiken leder till växande tomhet kan öka ännu en tid; tills vi når den punkt då det är uppenbart för alla att kejsaren är naken. Ju längre vi väntar med att stanna upp, tänka efter och fundera på vad vi sysslar med egentligen, desto dyrare blir det att återställa det som går att återställa. Akademisk kvalitet och lärande är något helt annat än kvaliteten i bilbyggande eller annan tillverkningsindustri.

Om nu något ska mätas och kontrolleras i den akademiska världen så är det tiden som finns för omställning. Det är ett mått på FÖRUTSÄTTNINGARNA för kvalitetsarbete, och närmare än så går det inte att komma den kvalitet i forskning och högre utbildning som alla efterfrågar. Först när alla inte bara förstår utan även tar praktisk hänsyn till det faktum att det ställs olika krav på intellektuella arbeten och arbeten som handlar om linjär produktion av standardiserade varor och tjänster, kan man börja hoppas på en vändning av den destruktiva trenden vi nu är inne i. Hela utbildningssystemet är i ett skriande behov av att kunna stanna upp, stänga av och tänka efter. Inte bara en gång, utan återkommande.

Tiden för omställning borde vara minst lika stor som den tid som avsätts i tjänstefördelningen för administration, men det finns inte ens någon sådan post och tragiskt nog minskar dessutom tiden för administrativa uppgifter för varje år i takt med att dessa blir fler och fler. Tiden som finns att fördela på respektive kurs (som ska räcka till föreläsningar, seminarier, undervisningsförberedelser och efterarbete såsom rättning av tentor inrapportering av betyg och svara på frågor) minskar sakta med stadigt år från år, samtidigt som kraven ökar. När jag tar mig tiden att stanna upp och tänka efter, när jag jämför mina förutsättningar att göra ett bra och högkvalitativt intellektuellt arbete idag med hur det var när jag började arbeta som lärare är skillnaden MARKANT, samtidigt som studenterna som kommer till högskolan har både sämre förkunskaper förståelse för vad det innebär att vara student på högskolan. Jag orkar arbeta vidare och överlever endast för att jag har erfarenhet och för att jag lyckats bli docent, vilket gör att jag har en viss frihet att välja vilka uppdrag jag tar på mig.

Jag gråter inombords när jag tänker på hur akademin förändrats till det sämre i den fåfänga jakten på en effektivitet som inte går att nå utan betydande kvalitetsförlust. Där det inte finns tid för omställning kan ingen kunskap skapas och inget varaktigt lärande uppstå. Alla med bara grundläggande kunskap om och insikt i vad forskning och undervisning faktiskt är vet att nuvarande sätt att se på och organisera den akademiska verksamheten är kontraproduktivt, ändå fortsätter vi likt kejsaren i H C Andersens saga att låtsas som om allt är som det ska.

Mellan minor och Royal science

Arbetet på mitt Magnum opus, där jag försöker formulera en mellanrummens filosofi, har kommit igång på allvar. Här under den första läsperioden är undervisningsbördan hanterbar och det finns hyfsat gott om luckor mellan alla olika bokningar. Den tiden tar jag vara på; den är oerhört värdefull. Försöker att inte tänka på hur svårt det blivit på senare år att få tid att tänka och skriva; det vill säga göra det jag utbildats för. Möten, administration och allt annat som går att kontrollera bättre och styra mer, eftersom det är handfasta uppgifter som kan mätas, vägas och räknas, tenderar att ta över. Är man stressad och pressad går det inte att tänka högt och fritt. Kreativitet är en nyckfull egenskap som inte går att planera för, bara förbereda sig på. Och kritiskt tänkande är omöjligt i en miljö där det saknas tillit och tid att tänka tankar till slut. En allt för kontrollerad, eller för att tala med Deleuze och Guattari, territorialiserad eller hårt räfflad akademi kommer att få svårt att skapa kunskap som är en levande och föränderlig egenskap eller kvalitet.

Jag sökte mig till högskolan, blev forskare och har fortsatt arbeta i akademin för KUNSKAPENS skull, inte för att göra karriär eller för att producera nyckeltal. Jag vägrar tro och ingen säger heller att det är så, att det akademiska uppdraget handlar om något annat än kunskap. Därför är jag kvar, även jag ofta känner mig som en (allt mer) främmande fågel och trots att den akademiska höjden ibland är skrämmande låg. Med Jonna Bornemarks begreppsapparat vill jag hävda att pedanterna regerar och ratio dominerar i dagens akademi. Det produceras artiklar, citat och andra mätbara resultat som aldrig förr, men för vem och varför? De flesta artiklar läses inte och det är bara ett fåtal forskare som blir citerade. Jag blir mer och mer övertygad om att Mats Alvesson har rätt i sin analys, att det är Tomheten som triumferar. Arbetet med min bok om kultur, kunskap och mellanrum är en fredad plats jag finner ro i och som jag behöver vara i för att orka kämpa på i den (allt mer o)akademiska vardagen. Jag kämpar på för kunskapens skull och för alla studenter, lärare och andra som verkligen bryr sig och vill veta mer och utvecklas som människsor. Följande passage från boken har ratats, men för att slippa ta död på orden och tankarna publicerar jag dem här, i lätt redigerad form; som en inledning på och uppladdning för dagens administrativa uppgifter.

Alla forskare söker kunskap, men med olika metoder och på olika ställen. Och kunskapen rörande alla aspekter av allt ser heller inte likadan ut över hela linjen. Kunskapen om kultur skiljer sig till exempel från kunskapen om natur. Deleuze och Guattari använder termerna minor science och Royal science för att beskriva spelet mellan två akademiska ytterlighetspositioner i ett kunskapssökandets kontinuum. Fritänkandets nomader och kunskapens statsbyggare är inte motståndare. Jag har aldrig varit intresserad av att välja sida, som kulturvetare är jag intresserad det som händer mellan. I den debattkultur som vuxit fram i och som dominerar högskolevärlden idag, och som en effekt av hårdare krav på prestation, betraktas tillvarons mellanrum (platserna där det finns tid att tänka tankar till slut eller bara vara) allt mer som onödiga transportsträckor eller som ett tecken på att det går att effektivisera.

Ingen vill att det ska bli så, men dagens prioriteringar leder i den riktningen och får dessa effekter. Det handlar här som så ofta hos Deleuze och Guattari om effekter inom ramen för ett slags relation, eller, som jag vill se det, om det som händer mellan. Akademin är inte antingen minor eller Royal och alla strider om vem eller vad som är bäst tar fokus, tid och resurser från kunskapsuppdraget. Det är i dynamiken som uppstår i mötena mellan alla förgivettaganden som finns hos både Royal och minor som vetandets kultur skapas och förändras. Idag är det Royal science som har mest makt och inflytande över akademin, men även om motståndet mot minor science är (häpnadsväckande) stort kan ingen av tankestilarna överleva på egen hand. Både ratio och intellectus, liksom förmågan att mötas och samverka mellan, är en förutsättning för skapande av ny kunskap. Om uppdraget är att producera resultat och vinna framgång i en allt hårdare konkurrens om ekonomiska medel kommer det olyckligt nog att framstå som om kunskapen är ett nödvändigt offer; men vad ska vi då ha akademin till?!

Nomadologi (det är så jag vill se på den kulturvetenskap jag undersöker möjligheterna med och försöker utveckla) är en minor science men inget alternativ utan ett komplement. Kampen för humaniora, som är ett delsyfte med boken jag arbetar med, handlar om strävan efter balans i kunskapsprocessen mer än om något annat. När jag strider för kulturvetenskapens överlevnad handlar kampen om att värna kunskapskvaliteten, inte om makt och inflytande över vetenskapen. Kunskapens funktion och vetandets konsekvenser är viktigare än om det är sant eller ej, för det är alltid väldigt svårt att avgöra.

Djävulen finns i detaljerna, men inte kunskapen om kultur

Emergens är ett begrepp som jag använder för att beskriva hur jag ser på kultur. Bifurkation är ett annat begrepp som fångar samma unika egenskaper, som man måste förstå och acceptera för att kunna bygga upp kunskap om kulturen som inte gör våld på verkligheten. Kultur går inte att reducera eller förenkla, vill man förstå måste man inse att enda sättet att att nå kunskap om den är att göra problemet större; men måste zooma ut och skaffa sig perspektiv. Detaljerna har bara indirekt och sammantagna med helheten att göra. Ordningen som kulturen består av uppstår på en övergripande nivå. Ett konkret exempel att tänka med för att förstå är att tänka på vanligt bordssalt. Salt består av två grundämnen, natrium och klor, vilka tagna för sig är livsfarliga att hantera. Tillsammans och i form av den helhet som natriumklorid utgör är salt emellertid oundgängligt. Fokuserar man på beståndsdelarna och deras respektive egenskaper är det omöjligt att sluta sig till att det är salt man har att göra med. Försöker man dela upp helheten för att på det sättet skaffa sig mer och säkrare kunskap om salt kommer undersökningen att handla om något helt annat. Kultur fungerar på samma sätt. Liksom skogen finns kunskapen om den i helheten, inte i dess enskilda delar. Kunskap om kultur går med andra ord bara att nå indirekt och den är alltid preliminär och kontextrelaterad. Kunskapen finns i mellanrummen.

Djävulen, brukar man säga, finns i detaljerna, men det gör inte kunskapen om kultur. Vill man förstå kultur måste man inse att man har att göra med en dynamisk helhet vars enda konstant är förändring. Därför går det inte att göra förutsägelser om vart kulturen är på väg. Kultur är och fungerar inte som fysik eller matematik, vilket dock inte betyder att det inte går att hämta inspiration i arbetet med att skapa verktyg för att förstå kultur från just matematiken. Jag erkänner villigt mina matematiska begränsningar, men vill ändå hävda att den som anser sig ha falsifierat teorierna som skapades av Deleuze och Guattari, för att förstå kultur, eftersom allt det finns problem rörande en del av det filosoferna säger om matematik. Den som påstår det har helt missuppfattat deras verk och tankar. Jämför med resonemanget ovan om bordssalt eller skogen. Om kunskapen om helheten inte finns i detaljerna och om syftet inte är att räkna på utfall eller förändringens riktning spelar det ingen avgörande roll ifall det finns problem på detaljnivå. Det är möjligt att det finns fel, men hela det filosofiska resonemanget står och faller inte med den typen av fel.

Deleuze och Guattari använder sina (tyvärr bristande) kunskaper om matematik som verktyg för att förstå KULTUR, som ett sätt att förklara samma sak som också kan förklaras på andra sätt, inte för att leda något i bevis. Det är en avgörande skillnad. Den som har matematiska kunskaper och som förstår vari problemen ligger får mer än gärna hjälpa till att rätta felen. Deleuze och Guattari bjuder in till och visar på poängen med samtal. Kritiken faller därmed ihop som ett korthus och leder inte till bättre kunskap. Ska kunskap kunna utvecklas behöver fler forskare erkänna och vara tydliga med sina begränsningar och samtala mer över ämnesgränserna. Tillsammans når fler som tänker tillsammans längre än var och en på egen hand, och ökad ömsesidig förståelse tjänar alla på. Visst är det problematiskt att Deleuze och Guattari har fel, men naturvetare som påpekar detta avslöjar samtidigt sina okunskaper och bristande intresse för kultur. Två fel kan aldrig bli ett rätt.

Varför är det så viktigt att beslå andra med fel? Det säger något om relationen mellan kunskap och makt, och att det handlar om egenskaper som hänger ihop. Den som har makten har också makten över vetandet och eftersom det bara finns plats för en vinnare, en sanning, och det idag dessutom finns ekonomiska incitament att konkurrera, kommer debatterandet om kunskap att fortsätta. Det är synd, för det finns inget annat än makt att kämpa om, och kampen skymmer sikten och hindrar vägen mot förståelse för komplexitet och emergens. Kunskap når man inte genom att vinna, bara genom att lyssna på varandra och utveckla ömsesidig förståelse för varandras respektive kunskaper och kompetenser.

Kunskapen om kultur går som sagt bara att nå indirekt. Det är alltså verktygen man diskuterar, och verktyg fungerar bra eller dåligt, men de kan aldrig vara rätt eller fel. Och det är upp till var och en att använda verktygen på sätt och till vad man finner lämpligt. Om verktygen fungerar är det enda som betyder något. Deleuze och Guattari, liksom Nietzsche och Foucault är noga med att påpeka att deras filosofi handlar om vad som fungerar. De uppmanar sina läsare att göra något konstruktivt av det som fungerar och lämna det andra därhän. Spill inte tid och möda åt att kritisera andra, fokusera på det som fungerar och bygg något av det, tillsammans. Det är budskapet från filosoferna i vars fotspår jag vandrar och på vilkas axlar jag står.

Kombinationer av handgrepp och utbyte av insikter, samverkan, eller samtal, är vad som krävs för att skapa ny och användbar kunskap om världen och människans plats däri, om kulturen som både förenar och håller isär. Samhället blir till i dynamiken som uppstår mellan en lång rad aktörer och det är i mellanrummen som flyktlinjerna, vilka driver förändringen uppstår. Flyktlinjer kan aldrig kontrolleras, bara upptäckas och användas, eller ignoreras. Kunskap kan bara skapas förutsättningar för och hoppas på, aldrig planera för eller styras mot. Ordning och kaos, ur det känsliga samspelet mellan dessa båda krafter uppstår kultur som ett resultat av resonans (som är ett annat av begreppet som fångar samma unika kvalitet som de inledande begreppen). Tankar, ting och teknologier liksom kroppar och materialitet, allt och alla påverkas av varandra och av dynamiken som uppstår i mötena mellan, inom ramen för respektive helhet.

Världen behöver ordnas för att fungera och det spelar roll hur man ordnar den. Och vill man uppnå något med organisationen måste det finnas möjlighet till förändring, vilket kräver öppenhet och förståelse för det oväntade. En sådan syn på kunskap är svår att hantera i ett kulturellt sammanhang där allt till varje pris måste följa planen för att uppnå på förhand formulerade (och budgeterade) mål. Man kan tänka och ordna på olika sätt, men om man strävar efter kontroll utgår man från att förändringen och det som ska förändras går att kontrollera. Fast på vilka grunder då? Hur ser forskningen ut och finns det evidens som visar att bara det händer som är bestämt på förhand? Självklart inte; den tanken är hur enkel som helt att falsifiera. Ändå lyssnar man mer på de som säger att kulturvetenskap är ett uttryck för dunkelt tänkta tankar; man skjuter på budbäraren. I laboratorier och modeller kan man möjligen uppnå kontroll, och man kan försöka sträva efter det i politiken. Men i praktiken, ute i samhället och vardagen fungerar ytterst lite på det sättet, och det är här och under dessa förhållanden som människor lever sina liv. Vill man förstå KULTUR måste man söka kunskapen där den finns och bearbeta resultatet av undersökningen på kulturens premisser, inte med utgångspunkt i regelverk skapade för helt andra ändamål.

Inte minst inom vetenskapen behöver det finnas utrymme för det oväntade, och även för det oväntat oväntade. Annars kan ingen ny kunskap skapas. I dagens akademi idealiseras objektiv, kontrollerbar kunskap och det byggs laboratorier och utvecklas modeller, det mäts, målsäkras och utvärderas. Kulturvetare kan inte arbeta så eftersom kunskapen om kulturen inte ser ut eller fungerar på det sättet. Kulturvetare följer med sitt studieobjekt och söker flyktlinjer tillsammans med människorna som genom att leva i den hela tiden förändrar kulturen. Ordning och kaos, ny-tänkande och konsolidering. Både och, överallt. Samverkan och interaktion eller samtal. Bara genom att räkna med det som är ofullständigt och ta hänsyn till inkonsekvenser kan ett samhälle hållas ihop och fås att fungera. Det behövs ett slags översvämningsventil där spänningarna som oundvikligen uppstår i dynamiska helheter kan läcka ut under ordnade former. Marginaler, möjlighet för återhämtning och tid att tänka är viktiga förutsättningar för framväxten av en över tid konsistent helhet som förmår härbärgera mångfald. Försöker man kontrollera och effektivisera det som är levande, komplextoch i rörelse, om man stänger in kulturen och bygger murar, kommer trycket att öka av alla inneboende spänningar tills det brister någonstans.

Droppen som får bägaren att rinna över. Barnet som vågar uttala orden: Kejsaren är naken. Det är ibland kulturvetarens otacksamma uppgift att fylla den funktionen. Om inte budskapet stämmer överens med förväntningarna riktas dock tragiskt nog kritik mot den som framför det. Ofta handlar det om det där lilla, tillsynes obetydliga, som får stora konsekvenser. Det oväntade, det som går utanför planen och som inte går att räkna på men som man ändå vet kan komma att hända. Ett exempel på en sådan oförutsedd händelse som fick omfattande konsekvenser är avslöjandet av att Refaat El-Sayed falskeligen utgett sig för att vara innehavare av en doktorshatt, vilket fick konsekvenser inte bara för Fermentas börskurs, utan även för den svenska ekonomin i stort eftersom förtroendet generellt sett minskade på börsen och i samhället. Doktorshatten blev en flyktlinje som plötsligt bara finns där och som ändrade utvecklingens förlopp. Det okända som ingen kunde planera för, bara anpassa sig efter och förhålla sig ödmjuk inför. Utan sådana inslag i kulturen och samhället finns ingen förändring, ingen utveckling, inget liv. Samhället är en sammanhållen helhet som blir till i dynamiken mellan organiseringens sammanhållande krafter och brotten mot den uppgjorda planen. Kultur går inte att kontrollera eller nå säker kunskap om, men man kan lära sig bli bättre på att förstå hur kulturen fungerar och man kan bli bättre på att leva i den och försöka förändra den inifrån.

Digitaliseringens baksidor

Vissa saker eller fenomen kritiserar man inte ostraffat. Digitaliseringen av samhället är en sådan sak. Jag är kritisk, inte bara mot en allt för snabb övergång till och en allt för naiv inställning till digitaliseringen av samhället. Laga inte det som inte är sönder, bara för att den nya tekniken bär på vackra löften och stora möjligheter. Och vänta med transformationen till det nya fungerar utan problem.

På kort tid har mitt bredband hemma legat nere. Inte under särskilt lång tid, och det händer inte särskilt ofta; men när det händer är det OTROLIGT frustrerande just eftersom vi lever i en digitaliserad värld. Ska jag skriva det jag tänkt mig måste jag kunna göra det där och då, inte sedan eller när det passar tekniken. Därför vet jag redan nu att den här dagen inte blir som jag tänkte. När bredbandet ligger nere och jag inte har tillgång till nätet kan jag inte göra alla de förberedelser och ritualer som jag måste göra innan jag kan finna ro och en väg in i skrivandet. Planen var att återuppta arbetet på min bok om kultur och kunskap, men det är högst osäkert om det blir något med det idag. Sedan följer två dagar med möten innan jag har en ny chans.

Dagens hårt pressade och supereffektiva samhälle bygger på LÖFTET om obegränsad tillgång till nätets möjligheter, men det är ett löfte som ingen helt och fullt kan känna tillit till. Ju mer beroende samhälet blir av digitala lösningar desto större blir oron över att tekniken ska fallera. Analoga tekniker är långt ifrån perfekta, men det är själva poängen eftersom de fungerar på samma sätt som människan och dessutom rymmer en massa alternativa vägar fram. Om och när analoga tekniker strular kan man alltid göra något annat, men när den digitala tekniken brister stannar allting upp och människan lämnas i sticket. När tekniken fungerar tvingas människan jaga efter, och när den inte fungerar passiviserar den människan utan att visa hänsyn och förståelse för det. Människan är med andra ord en förlorare både i teknikens med- och motgångar.

Kraven på prestation tar inte hänsyn till undermålig teknik, bara till löftet om snabb och effektiv tillgång till all tillgänglig information, överallt, alltid. Om tekniken fungerade i verkligheten på samma sätt som den gör i teorin och diskursen om digitaliseringens möjligheter skulle det möjligen vara en god idé att digitalisera mer och snabbare, men innan tekniken visat sig hålla streck är det huvudlöst att bygga ett samhälle på drömmen om hur det skulle kunna vara. Vi lever i det samhälle och den verklighet vi har att hantera, och digitaliseringen är här för att stanna; men människan är den samma nu som då. Användningen av tekniken och kraven som ställs på utförarna måste anpassas till människan, annars har vi snart inget samhälle.

Vän av ordning kanske undrar hur jag kunde skriva detta och få det ut på nätet? Jag använde min bärbara dator och telefonens uppkoppling, men för att skriva på min bok måste jag sitta vid min stationära dator som endast kommunicerar med omvärlden via den fiberkabel jag betalar för. Det finns alltid en lösning, men det går inte att bygga ett hållbart samhälle på trixande och nödlösningar. Skrivande är en skapande verksamhet som kräver lugn och ro och möjlighet att rikta fullt fokus på den kreativa skrivprocessen.