Alla har inte samma möjligheter

Ökande klyftor mellan de rikaste och fattigaste i ett samhälle är ett problem för alla, för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Klyftor skapar spänningar och det finns en gräns för hur stora de kan bli innan samhället slits isär. Det är ingen åsikt, forskningen är inte bara tydlig på den punkten, det är dessutom enkelt att illustrera med ett trivialt exempel.

Föreställ dig fyra människor: En har en miljon på banken, en annan har 100000 en tredje har 10000 och den siste har ingenting. Alla har ett jobb och tjänar ungefär lika mycket, men av olika anledningar skiljer sig storleken på respektive individs sparkapital åt. I vardagen och på ytan ser alla ut att leva med ungefär samma förutsättningar. Tänk dig sedan att alla drabbas av samma oförutsedda kostnad på 10000 kronor. Plötsligt blir det uppenbart att det finns fundamentala skillnader mellan de fyra. Den som har en miljon på banken betalar summan och tänker inte mer på saken. För den som har 100000 svider det lite, men utgiften får inga direkta återverkningar på livet och tryggheten i tillvaron. Den som har 10000 kronor på banken har plötsligt inget sparkapital alls och hens liv förändras radikalt; inte på ytan men sårbarheten och osäkerheten ökar och det får konsekvenser. Kanske får hen sömnproblem, presterar sämre på jobbet och utsätts därmed för stress som riskerar leda till sjukdom. Den som inte har några pengar på banken tvingas låna, kanske till ockerränta; det beror på hur snabbt pengarna måste fram och hur desperat hen är. I utgångsläget såg allt på ytan ut att vara jämlikt, men en plötslig händelse kan i ett slag blottlägga skillnaderna. Drar man sedan ut konsekvenserna över tid är det lätt att se hur ojämlikhet har en tendens att accelerera.

Jag har medvetet avstått från att diskutera rättvisa och äganderätt. Och det har jag gjort eftersom ingen vet om den som har en miljon på banken har ärvt den summan ärvt den okänd släkting eller om hen har jobbat extra och gnetat under många år. Ingen vet heller om den som saknar sparkapital är en slarver som lever ur hand i mun, eller har utsatts för bedrägeri, sjukdom eller något annat. Poängen är att ingen vet något om varför andra är fattiga eller rika. I den politiska retoriken idag, som jag med detta inlägg försöker problematisera, låter det från högerhåll som om alla som är rika har blivit det av eget hårt och mödosamt arbete och att alla som är framgångsrika är det uteslutande av egen kraft. Det låter vidare som att alla fattiga, sjuka och arbetslösa har sig själva att skylla. Trots att vi vet att så inte är fallet väljer många att först välja ideologi, och sedan leta exempel som ger stöd åt åsikten och konstruera en logisk förklaring som rättfärdigar ståndpunkten. "Vad fan får jag för pengarna", är själva sinnebilden för denna ignoranta inställning till samhället. Och förslagen som går ut på att höginkomsttagare ska uppmuntras arbeta mer, medan anställda som sliter i dåligt betalda arbeten ska tvingas anstränga sig mer för att inte få sänkt lön, eller för att, som man säger: det ska "löna" sig att arbeta, visar hur lite man förstår och bryr sig om verkligheten ute i samhället.

Ingen väljer att bli sjuk och alla rika är det inte på grund av eget hårt arbete. En egenskap förenar dock mänskligheten, och det är känslan för och behovet av rättvisa. Den romerska rätten, som ersatte naturrätten (där klanen hävdade traditionella sedvänjor och löste tvister med våld, tror jag det handlade om), brukar sägas vara ett av mänsklighetens mest värdefulla immateriella världsarv och en förutsättning för ett modernt samhälle. Politiker som står både till höger och till vänster i politiken talar om rättvisa, men det finns ingen universell standard att mäta sina argument mot. Lagen har som mål att skipa rättvisa, men det fungerar sällan så i praktiken; ofta får man nöja sig med ett avslut. Fast målet är ändå att upprätthålla rättvisa samt att alla ska vara lika inför lagen. Högern menar att det är rättvist att individen själv får förvalta sitt pund och ta ansvar för sin egen lycka och trygghet, att det blir bäst för alla om politikerna sänker skatten och lägger sig i, som man säger (vilket är en värdering, inte ett objektivt påstående), så lite som möjligt. Vänstern tolkar rättvisa som att alla verkligen ska få samma chans och menar att det är statens (det vill säga våra demokratiskt valda politiker, i enlighet med gällande lagar) uppgift att utjämna uppkomna skillnader.

Där står vi, och på söndag är det val. Fundera på hur du tänker och kommer fram till vad du ska rösta på, samt vad det är du röstar för. Är det för rätten att slippa dela med dig, eller är det för att vara med och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Vi människor tenderar att tro att vi är rationella och objektiva, men det har visat sig att den som har en miljon på banken ser olika på detta med rättvisa än den som är satt i skuld. Under de åtta åren innan innevarande, kaosartade och utifrån ett realpolitiskt perspektiv hopplösa mandatperiod fördes en högerpolitik där skatten sänktes och politikernas makt och möjligheter att förändra samhället försvagades. Konsekvenserna av det har nuvarande regering kämpat med och den regering som tar vid får fortsätta det arbetet. Man kan tycka vad man vill om både höger- och vänsterpolitiken, men detta är vad några forskare kommit fram till (se DN-Debatt), i en undersökning om vem och varför människor väljer att rösta på SD, som skyller alla problem på invandrare och som menar att det är rättvist att värdera etniska svenskar (vad det nu är) högre än människor som kommer utifrån.

Hur kan vi förstå dessa resultat? Varför har de människor som drabbats ekonomiskt sökt sig just till SD som politiker och väljare, snarare än till andra partier – särskilt partier till vänster? Vi kan se flera samverkande förklaringar.

1. En är att de som fått betydligt sämre ekonomiska villkor alltmer förlorat sin tillit till det politiska etablissemanget, där (S) och (V) ingår. De söker sig därför till ett parti som bygger stora delar av sin politik just på kritik av etablerade partier. (Denna förklaring har stöd i SOM-institutets intervjudata, som visar att bristen på tillit till politiska partier och institutioner ökat mer för outsiders än för insiders just sedan 2006, liksom stödet för SD.)

2. En annan förklaring kan vara social identifikation: de som fått det relativt sämre identifierar sig starkare med den egna gruppen och lägger skulden på det sociologer kallar outgroups, som etablerade politiker och invandrare. Då blir ett parti som lovar omfördelning från utlandsfödda till Sverigefödda, och samtidigt kritiserar etablerade partier, mer attraktivt.

3. En tredje förklaring till SD:s valframgångar kan vara att väljarna i utsatta grupper uppfattar SD:s kandidater som mer trovärdiga än de från andra partier, inklusive (S) och (V), eftersom de förra i högre grad representerar deras egen grupp – SD:s kandidater blir ”medborgarkandidater”, för att låna en beteckning från politisk ekonomi.

Det verkar finnas fog för att hävda att framgångarna för SD är en konsekvens av högerpolitiken. Vi såg för övrigt ett liknande mönster under 1990-talet, efter skattesänkningarna och avregleringarna under 1980-talet. När klyftorna växer ökar desperationen hos de sämst ställda, oavsett varför man hamnat i det prekära läge man befinner sig i. Och känner man att läget är så hopplöst och skillnaderna så stora att det inte spelar någon roll vad man gör är det enkelt att förstå varför man väljer SD, särskilt om man när en fientlighet mot främlingar eller inte bryr sig om fakta. Det är också enkelt att förstå hur den som är rik och känner motvilja mot invandrare kan tänka sig att rösta på SD, de får både sänkt skatt och stopp för invandringsstopp. SD har hittat, eller jag tror snarare man har snubblat över, sitt framgångsrecept. Politiken är dock fullkomligt ohållbar och därför förödande för demokratin och det samhälle vi alla vant oss vid att ta för givet. Klyftorna kommer att öka om högern och SD får eller tar makten.

När jag valde vilket parti jag skulle rösta på utgick jag från klimatet, kunskapen och kärleken till medmänniskorna. Jag vill leva i ett samhälle där man strävar efter jämställdhet och jämlikhet, för det är mer hållbart än det klansamhälle som hotar att växa fram om man tar lätt på ökande klyftor mellan människor.

Främlingsfientlighet är en degenerativ sjukdom

Medmänsklighet, solidaritet, tillit, kunskap och kärlek växer ju mer man delar med sig av det man kan och har möjlighet till. Och samma gäller för hat, rädsla, misstänksamhet och missunnsamhet; ju mer man lever ut dessa känslor desto större plats tar de i livet, vardagen och samhället. Skillnaden är att medmänskligheten, solidariteten, kärleken och tilliten, både den som ges och den som fås leder till förbättrad hälsa och välmående, medan avundsjuka, hat och misstänksamhet som sprids och tillåts växa hotar att vändas mot en ju mer man engagerar dig i det. Båda sätten att tänka och agera gentemot andra påverkar en, fast på olika sätt.

Om det är någon känsla som mer än någon annan präglat samhällsdebatten under innevarande mandatperiod är det ressentiment. Hittar en talande definition på nätet, som lyder:

Ressentiment är en term som används inom psykologin och den existentiella filosofin och som härstammar från franskans "ressentiment" (som ungefärligt betyder "ilska" eller "illvilja" till följd av en upplevd oförrätt). Ressentiment uppkommer hos disponerade personer efter motgångar och misslyckanden och utgör en öm punkt (komplex) som leder till överstarka reaktioner på likartade upplevelser. Sådana kan fungera som nyckelupplevelser och utlösa vanföreställningar som till exempel att vara förföljd av omgivningen. 

Ressentiment infördes först som en filosofisk och psykologisk term av 1800-tals filosofen Søren Kierkegaard. Därefter expanderade Friedrich Nietzsche begreppet och kan enkelt uttryckt sägas beskriva den svages avundsjuka och bitterhet mot den som upplevs som starkare eller överlägsen. 

Det handlar om en självförbrännande känsla, en degenerativ sjukdom; om förakt som antas vara riktat mot den eller det man känner sig hotad eller förfördelad av, men som i själva verket bara förgör den som väljer att bejaka den här typen av känslor. Ressentimentet är den grund som SDs politik vilar på, det som förenar väljarna och som anhängarna hänger sig åt på olika kommentatorsfält på nätet. Hat och hot kanske känns befriande att kasta ur sig, särskilt om man är många som triggar varandra. Men vem och vad är det man lierar sig med? En mobb med hånskrattande, hatande, gravallvarliga och totalt humorbefriade (företrädesvis och till förkrossande majoritet) män, som bara har det gemensamt att de avskyr eller hatar utlänningar. Ressentimentet leder inte till något gott, det är en destruktiv kraft som lovar guld och gröna skogar men som suger livet ur den som ger efter för känslan, eller underblåser den genom att aktivt söka upp den och ge uttryck för den tillsammans med likasinnade.

Hur mycket man än intalar sig att man är stark och har kontroll, är det rädsla det handlar om. Den svages avundsjuka och bitterhet gentemot den eller de som upplevs som starkare. Företrädarna för SD, Alternativ för Sverige och NMR talar om ett hot, och beväpnar sig. Det gör bara den som känner sig underlägsen. Om man nu var så stark som man vill ge sken av genom att uniformera sig och sprida hat, hade man inte brytt sig så mycket om flyktingarna som kommer till Sverige och utsätter sig för umbärandena det innebär att leva på en flyktingförläggning i väntan på att ens asylskäl ska prövas. Det är misslyckade människor, som känner sig kränkta och som i desperation söker sig till den känsla av gemenskap som ressentimentet erbjuder, trots att det är degenererande.

Titta på Åkesson här i slutet av valrörelsen, titta hur stressad han är och hur pressad han ser ut. När han granskas på samma sätt som övriga partiledare pallar han inte för trycket; han vet inte vad han talar om det är pinsamt att se hur han slingrar sig och försöker försvara det oförsvarbara. Inget annat parti har en nolltolerans mot rasism; bara SD behöver ha det, i övriga partier är det problemet litet eller obefintligt. Och trots att man nu praktiserat nolltolerans i flera år tvingas man nästan varje dag här i valrörelsen utesluta nya medlemmar. Det är uppenbart så att fasaden håller på att rämna. Åkesson vet vad som finns där bakom och vilken grund partiet vilar på. Den desperata anklagelsen som han riktade mot Statsministern och S för att ljuga och fara med osanning om SDs politik, trots att det som sagts av S utgår från vad SD själva skrivit i sitt principprogram, är en konsekvens av ressentimentet. Förr eller senare kommer det att förgöra partiet inifrån, av den enkla anledningen att främlingsfientlighet är en degenerativ sjukdom, inte en ideologi som hör hemma i en modern demokrati.

Inget annat parti tar avstånd från eller relativiserar sitt eget principprogram. Övriga partier tror på och är stolta över samt står bakom sina respektive program. De går till val på något de verkligen tror på och faktiskt vill genomföra, de söker inte mandat för en politik de inte vågar vara öppna och ärliga med. Med rätta skäms Åkesson för ressentimentet och försöker därför dölja det, men det äter upp honom och övriga företrädare inifrån. Det är plågsamt att se vad främlingsfientligheten gör med människor; det är ett slags självskadebeteende. Om det bara stannar hos enskilda eller i en liten, begränsad grupp förgör det sig själv förr eller senare, men om det sprider sig drar det samhället, demokratin, kunskapen och övriga medborgare med sig i fallet.

På söndag har alla vi som tror på humanism och anständighet och som vill verka för långsiktig hållbarhet en chans att göra skillnad. Jag vill av kärlek till mina medmänniskor vädja till alla att bjuda ressentimentet motstånd, att ta avstånd från främlingsfientlighet och rasism, om inte för samhällets skull så för er egen skull. Det handlar om en degenerativ sjukdom som förr eller senare kommer att förgöra dig. Sprid lite kärlek istället, eller om du inte kan eller orkar, ta emot kärlek. Vila i någons famn tills hälsan återvänder och mörkret inombords motats undan. Tillsammans kan vi bygga ett samhälle för fler att känna trygghet i och vara stolta över.

Kunskapsklyftor, bristande tillit och andra hot som kommer inifrån

Hur bemöter man någon som bestämt hävdar att känslan är viktigare än kunskapen, en som bara lyssnar på forskare och forskningsresultat som ger personen ifråga stöd för sina övertygelser, en som avfärdar allt och alla som pekar på hens bristande logik och illa underbyggda argument? Hur hanterar man uttalanden som detta: Ja skiter i om det är fejk, det är förjävligt ändå? Det går så klart inte. Den som isolerat sig i en filterbubbla, som har bestämt sig för hur det är och bara hämtar information från kanaler där hens fördomar bekräftas, är onåbar. Jag kan förstå lockelsen i den känsla av oövervinnerlighet som går att förknippa med onåbarheten. Kunskapsresistens är den okunniges, den ointresserades och oengagerades revansch, och hen kan liera sig med egoisterna och de giriga och makthungriga; alla som bryr sig mer om sig själva och sin egen lycka och framgång kan förenas och bekräfta varandras fördomar. Jag tycker i grund och botten synd om dem, de vet eller bryr sig inte om att de leker med elden och att INGET gott och värdefullt går att finna på den väg de slagit in på. Jag tycker synd om dem eftersom de kräver respekt av mig och vill att jag ska lyssna på dem; trots att de luktar skit, lutar sig mot lögner och väljer att blunda för verkligheten. Likt fyllon som kissat ner sig tar de plats i det offentliga rummet och kräver bekräftelse, enligt logiken att vi är många som tänker och agerar så här; ni kan inte ignorera oss och vår vilja, det är censur. Inget kunde vara mer fel!

Det är ingen mänsklig rättighet att allt man säger och alla idéer man har ska tas på allvar. Demokratin kräver ömsesidig respekt för att fungera, och bara för att yttrandefriheten är grundlagsskyddad betyder inte att allas åsikter måste respekteras. Det är en sak att man får ha och kan uttrycka vilka åsikter man än önskar, och en helt annan att bli lyssnad på och tagen på allvar. Väljer man att leva i en bubbla av förnekelse och avfärda vetenskap, beprövad erfarenhet och kontrollerad information, vill eller orkar man inte ägna sig åt källkritik, om man på allvar menar att det är KÄNSLAN som räknas; ja, då får man stå sitt kast. Det är ett val man gör. Jag varken kan, vill eller tänker respektera någon som väljer bort eller ifrågasätter den kunskap som finns och som forskare enats om gäller tills vidare. Det gör mig ont att se vänner på FB närma sig eller aktivt försvara populism, så tvivel och sprida rykten och lögner. Jag kommer inte ta bort dem som vänner och avföljer och blockerar bara de som attackerar mig på Twitter. Jag vill inte leva i en filterbubbla, jag är öppen för att ändra åsikt; men bara i ljuset av ny och bättre kunskap. Inte för att någon missogyn, xenofob, kunskapsförnekare säger att det känns som jag har fel.

Jag har valt samtalets och kunskapens väg. Jag är en nyfiken lyssnare. Jag vill lära mig förstå: kultur, samhället, människor och kunskapens natur. Den enda ism jag anslutit mig till är humanismen, och bildning är vad jag strävar efter och det som ger mitt liv mening. Jag försvarar demokratin och värnar kunskapen, vilket är två aspekter av den hållbarhet som vi alla är beroende av. Det går att förneka klimatförändringarna och skratta hånfullt åt alla som bryr sig om och oroar sig för verkliga, det vill säga vetenskapligt underbyggda, risker och faror; men ingen kommer undan verkligheten. Verkliga faror kan, till skillnad från inbillade, komma ikapp en och bita en i svansen. Problemet är att den som lever i förnekelse och därmed leker med elden utsätter både sig själv och andra för fara. Kunskapsförnekelse är ett slags självskadebeteende som får konsekvenser för alla. Därför fokuserar jag så mycket på detta ämne och skriver den här typen av texter just nu. På söndag är det val, sedan får vi se vad som händer. Fram till dess vill jag göra vad jag kan för att påverka, sedan återgår jag till det långsiktiga arbetet med att utveckla kunskap och främja förståelse för det som är viktigt för alla; demokratin, klimatet, öppenheten, tilliten, medmänsklighet. Det vill säga kulturen som uppstår mellan oss människor och som rymmer oss alla och våra respektive tankar om den samt handlingarna som utförs inom den. Varken jag eller någon annan kulturforskare styr och kontrollerar kulturen, vi kan liksom alla andra bara följa med i processen. Kultur kan bara påverkas på marginalen, hur det sedan blir är upp till oss tillsammans att vara med och avgöra kollektivt genom handlingarna vi utför och tankarna vi tänker.

Skillnaden mellan klyftor och mellanrum återkommer jag ofta till här på bloggen; den är avgörande. Klyftor sliter isär och bryter upp relationer medan mellanrum för samman och skapar och upprätthåller relationer. Mellanrum integrerar människor och skapar förutsättningar för mångfald, utan att leda till att det utvecklas homogena, ohållbara monokulturer. Växande klyftor är ett allvarligt hot som kommer inifrån och det kan förklara en del av problemen som vi ser i samhället och som jag berört ovan. Läser om detta i en intressant debattartikel i DN idag, av forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne; som skriver att.

Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer. Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.

Finanskrisen skapade också ökad ekonomisk osäkerhet för vissa insiders. Risken att förlora jobbet ökade mycket mer för osäkra insiders, med yrken mest (över medianen) utsatta för automatisering och annan rationalisering. Från 2008 och framåt steg deras arbetslöshet sålunda till 8–9 procent, medan den låg kvar runt 4 procent bland säkra insiders med yrken minst utsatta för automatisering.
Outsiders och osäkra insiders utgör tillsammans ungefär hälften av befolkningen, men 60 procent av SD:s politiker. Däremot utgör de bara 30 procent av andra partiers politiker som i stället kraftigt överrepresenterar säkra insiders. Detta är också fallet inom (S) och (V). Det är tydligt att SD:s politikerkår – särskilt i jämförelse med övriga partier – i hög grad kommer från de grupper som fått det relativt sämre.

SD:s överrepresentation är också större i kommuner med många outsiders och osäkra insiders. Vidare är kopplingen mellan SD-politikernas ekonomiska bakgrund och arbetslinjens reformer ännu tydligare om vi delar upp outsiders i mindre grupper. Ju större inkomstförlust en grupp gjort i förhållande till insiders sedan 2006, ju mer överrepresenterad är den bland SD-politikerna. Jämfört med övriga partier är sålunda 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.

SD hämtar med andra ord stöd från och lever av effekterna som den politik de står bakom ger upphov till. Det verkar i alla fall finnas stöd för det påståendet i forskning, och det stärker mig i min redan välgrundade övertygelse om att klyftor är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Vi har alla ett ansvar för att utjämna klyftorna och ju tryggare och mer framgångsrik man är i ett samhälle, desto mer måste man bidra med för att samhället inte ska slitas isär inifrån. SD och andra populister sitter inte på lösningen till problemen, de parasiterar istället på dem. SDs politik handlar inte om att vi som lever i Sverige ska få det bättre, utan om att försvåra för och helst kasta ut alla människor som SDs företrädare inte anser hör hemma här. Svärjevännerna är inga vänner till vårt land, de seglar under falskt flagg och är lojala med en global alternativ, rasistisk högerrörelse. De skyr inga medel i sin jakt efter makten. Hotet mot vårt land och samhällets långsiktiga hållbarhet kommer inte utifrån, det kommer inifrån och det är vi själva som skapar och underblåser det genom önskas oss det som inte går att få och genom att inte förstå och försvara kunskapen.

Tillit är inget man kan kräva av någon, det kan man bara visa andra. Tillit är liksom kunskap ett ansvar, och det finns inga garantier för framgång, vilket gäller även för demokratin och medmänskligheten. Bara genom att ge kan man få: kunskap, tillit, trygghet och ett väl fungerande samhälle. Det är kunskapsförnekelsen, de växande klyftorna, oengagemanget, egoismen och girigheten som är problemet; inte invandrarna!

Jag står på de svagas sida

Jag försvarar inget parti, jag röstar på det parti som bäst lever upp till och förvarar samma grundläggande värderingar jag tror på och menar leder till ett demokratiskt och hållbart samhälle. Jag röstar på det parti vars ideologi stämmer överens med min syn på världen, människor, kunskap och klimatet. Jag tar avstånd från populism, rasism och våld samt anser att uttryck för nazism ska förbjudas. Demokratin är viktigare än att ge utrymme åt antidemokratiska röster som använder demokratin för att avskaffa den, för att ta makten och driva igenom sin politik. Jag står konsekvent på de svagas och utsattas sida och jag värnar demokratin eftersom den är värdefull och bräcklig. Jag vill leva i ett anständigt samhälle där man tar hand om varandra, där den medmänskliga omsorgen och grundläggande trygghet inte är villkorad utan en mänsklig rättighet.

En förutsättning för det samhälle jag tror på är att människor som liksom jag har lyckats i samhället delar med sig och betalar mer i skatt ju bättre det går för en. I en demokrati är skatt inte stöld, det är ett bidrag till det gemensamma, en investering. Jag tar avstånd från uppfattningen om att den svenska demokratins uppgift är att sänka skatten för de rika; jag tror på fördelning av rikedom och makt. Bara så kan alla få samma förutsättningar att lyckas för egen del och bidra till det gemensamma för allas. Som lektor på högskolan tjänar jag bra, jag kan betala mer i skatt. Blir jag sjuk eller arbetslös har jag en buffert som skydd. Det ser jag inte som en rättighet, jag är tacksam för det jag fått och det jag har. Jag vill leva i ett samhälle där alla kan känna sig trygga, där alla har rätt till sjukvård och skola, tak över huvudet och möjlighet att återhämta sig. Förslagen på sänkt lön som lanseras för att sätta fler i arbete är i mina ögon cyniska, för det handlar alltid om någon annan. Det är inte den som kommer med förslaget som får hålla tillgodo med smulorna från de rikas bord. Och eftersom det ALLTID lönar sig för alla att arbeta istället för att leva på bidrag är det ett uttryck för förakt för svaghet att hävda något annat.

I söndags försökte Jimmie Åkesson i utfrågningen få det att framstå som det var rimligt och rättvist att säga att en låginkomsttagare som får 700 kronor mer om året i skattesänkningar kommer ut som vinnare i reformen som ger en sån som jag flera tusen mer i plånboken; jag som redan har så jag klarar livhanken och kan spara pengar. Hur någon arbetare kan tänka sig att rösta på det, enligt egen utsago, enda verkliga arbetarpartiet, går över mitt förstånd. Jag tror det handlar om något annat. Jag tror det handlar om okunskap, ointresse och bristande engagemang; om förakt för politikerna som fjärmat sig från resten av samhället. Detta utnyttjar övriga högerpartier när de säger att vanliga arbetare tjänar på skattesänkarpoltiken, vilket knappast kommer att minska föraktet. Det är lätt att sparka neråt, och det utnyttjar SD som inte bara rider på en våg av rädsla för det okända och annorlunda utan även är med om att underblåsa rädslan. Lösningen på problemen är inte att stänga gränsen och kasta ut invandrarna, av den enkla anledningen att problemet inte är invandrarrelaterat, det handlar om hur vi svenskar ser på oss själva, på våra medmänniskor och på samhället vi lever i och är ömsesidigt beroende av.

Jag står på de svagas sida för jag är övertygad om att om den som är stark och privilegierad hjälper den som är mindre lyckligt lottad växer båda som människor och därmed ökar chansen att fler kan bidra till samhällsbygget och vara med och värna demokratin. Jag kämpar för jämställdhet och värnar solidaritet och medmänsklighet. Jag är humanist och tror på bildningen kraft. Jag oroas över att nazister flyttar fram sina positioner och att allt fler politiker allt oftare talar om hårdare tag och krav på rättning i leden. Ingen äger kunskapen, därför oroas jag över att många människor tilltalas av populister som säger att det är känslan som räknas. Bara kunskap kan utgöra en stabil grund att bygga ett hållbart samhälle på. Känslor är nyckfulla och det finns inga garantier för att just du som sjunger Jimmies lov eller funderar på Alternativ för Sverige kommer att åtnjuta några rättigheter i det Sverige man säger sig vilja bygga. De talar om att ta makten, vilket betyder att de har en agenda. Det står en sak i SDs principprogram och de säger något annat eller tar avstånd från texten när de konfronteras med sina egna uttalanden. SD går till val på att göra det bättre för de rika och svårare för de fattiga, och de som inte uppfyller partets kriterier för svenskhet har de inget till övers för. Därför står jag på de svagas sida, för att ingen av oss kan veta om eller när vi behöver någon som står upp för oss. Det kanske inte känns så, men det är inte känslan som räknas. Inte i verkligheten. Det finns inga garantier för någonting i verkliga människors liv.

Det som oroar mig mest är alla nyttiga idioter som sprider populisternas vinklade och falska nyheter samt rena lögner. Om det är så att Sverige befinner sig i kris tjänar ingen på att det sprids hat och piskas upp desperation, det är bara falska vänner till vårt land som har något att vinna på det. Vi som tror på demokratin, på medmänsklighet, anständighet och kunskap har ett ansvar att värna det gemensamma, att bidra med det vi kan och vara generösa mot de som behöver. Bara så kan ett hållbart SAMHÄLLE byggas. Om alla är utelämnade åt sig själva är det inget samhälle vi lever i, vi är då utkastade i en hård och skoningslös kamp mot varandra, som sliter isär samhället inifrån.

Skattesänkningar till de redan gynnade leder till att de som redan har får ännu mer; det finner jag motbjudande. Inte så att jag inte önskar mig mer pengar; jag vill också lyckas i livet och kämpar dagligen och stundligen för att bygga upp en trygghet. Jag vill bara inte lyckas på egen hand, jag vill vara med och bygga ett samhälle där alla känner trygghet, annars är min eventuella rikedom ingenting värd. Jag vill inte förbjuda tiggeriet, hur beklämmande det än är att tvingas konfronteras med fattigdomen i vardagen, jag vill vara med och utrota den tillsammans med andra som tror på solidaritet och medmänsklighet. Jag vill bidra till byggandet av ett välfärdssamhälle där de som lyckas delar med sig av tacksamhet över att de lyckats.

Därför står jag på de svagas sida, för det är det enda anständiga man kan göra som inkännande medmänniska.

Trygga rum och festivaler utan män. Statement och #MeToo som tecken på nyordning?

Den kom lite i skymundan för valet, men i helgen hölls den mycket omtalade Statementfestivalen som bara fick besökas av kvinnor, eller ickemän som arrangörerna uttrycker det. Många har upprörts av detta att män inte fick komma in. Det har jag väldigt svårt att förstå. Fast det är bra att det blir en diskussion eftersom anledningen till att festivalen arrangerades handlar om mäns agerande på just festivaler, så ska man diskutera frågan måste man även adressera mäns agerande i det offentliga rummet och mäns sätt att bemöta och behandla kvinnor. Inte alla män, självklart inte; men tillräckligt många män för att det ska vara motiverat att tala om saken som ett problem i eget namn. #MeToo lever, tänker jag. Och det är ingen revolution, utan en gradvis förändring av relationen mellan könen. Kvinnorna flyttar fram sina positioner, men inte för att utmana männen om makten i samhället, inte för att försöka ta över; utan för att hävda sin självklara rätt till halva makten. Statement handlar som namnet antyder om att göra en markering.

Då jag har intresserat mig för (makt)relationer mellan människor i allmänhet och mellan män och kvinnor i synnerhet, sedan 1990-talet, ser jag Statement och #MeToo som viktiga milstolpar i historien. Och haveriet i Svenska Akademien ser jag som ytterligare ett tecken på att något stort håller på att hända. Förhoppningsvis är vi nu äntligen på väg mot jämställdhet, och kanske är det så att tiden då alla framsteg på jämställdhetsområdet gav upphov till bakslag är förbi? Jag tror det, för nu är det männen som reagerar som kritiseras, inte kvinnorna. Kanske uteblev rubrikerna just för att det i allmänhetens ögon inte är någon stor sak detta att kvinnor tar saken i egen händer och arrangerar en festival för kvinnor med bara kvinnliga artister. Tysta revolutioner märker man inte av förrän förändringen redan skett. Liksom i debaclet med Akademien är det inte nyordningen som väcker uppmärksamhet, utan reaktionerna på nyordningen. Vissa mäns oförmåga att acceptera och hantera det faktum att kvinnorna inte längre behandlar männen med den respekt de vant sig vid att ta för givet; plötsligt tvingas de förtjäna respekten, och det går sådär.

Läser om detta i två artiklar och vill lyfta några av alla frågor som väcks av festivalen, reaktionerna på den samt förändringen jag tycker mig se i samhället.

Emma Knyckares idé började med ett twitterinlägg, som Kulturnyheterna var först att rapportera om. Bakgrunden var att så många festivaler haft stora problem med sexuella trakasserier och övergrepp. 

– Jag skrev ”Vad sägs om att vi har en asfet festival dit bara icke-män är välkomna tills alla män har lärt sig hur man beter sig?” Det skrev jag efter att jag druckit ett glas vin och tittat på nyheterna, jag tänkte nog inte alls att det skulle bli en festival och framför allt inte att jag skulle jobba med den! 

Sedan exploderade det. BBC, New York Times och många andra medier ville intervjua henne och festivalrävar och artister ville hjälpa henne ro projektet i land.

Bara tanken på en festival där män inte var välkomna väckte alltså uppmärksamhet. Trygga rum för män, dit kvinnor inte haft tillträde har existerat i sekler och finns fortfarande även om de blir färre och drar på sig mer kritik, men så fort en kvinna kläcker idén om en festival för kvinnor vaknar medierna från hela världen. Det säger något om hur stort detta är.

– I början tror jag att festivalen fick så stor uppmärksamhet för att så många hade fått nog och kände att vi måste göra något åt problemen med sexuellt våld – det är för mycket liksom.

Män har i alla tider tagit sig rättigheter över kvinnors kroppar, det var ju faktiskt upprinnelsen till festivalen och beslutet att stänga ute män. Samhällets oförmåga att ta kvinnornas berättelser om övergrepp på allvar, och männens mycket större intresse av att framhålla att inte alla män trakasserar, är anledningen till att festivalen arrangerades. Låt oss tala om den rätten och vilka uttryck den tar sig först innan vi tar oss an frågan om hur lämpligt det är att skapa trygga, segregerade rum. I ett jämställt samhälle är det viktigare att tala om reaktionerna mot strävan efter jämställdhet, än om försöken att freda sig mot det våld som riktas mot den utsatta gruppen.

Sju DO-anmälningar och kritik
Festivalen har fått kritik för att diskriminera män, och sju personer har anmält den till diskrimineringsombudsmannen (DO). DO har dock inte hunnit utreda frågan innan festivalen drar igång.

– Den kritiken att det är diskriminering är en fråga för DO. Om det är diskriminering eller inte, det kan inte jag svara på, säger Emma Knyckare.
Men vad tycker du själv?

– Om det hör av sig någon man till mig och säger att det här är diskriminering, så brukar det räcka med att förklara varför festivalen finns och behövs. Många kvinnor och ickebinära kan inte gå på festivaler i dag, för att de inte känner sig trygga helt enkelt. Det här är inte en lösning, utan en reaktion på problemen, det brukar de flesta faktiskt förstå.

Exakt, och återigen, om en festival för bara kvinnor är diskriminering borde slutna föreningar för bara   män vara det också. I ett jämställt samhälle är det inte bara kvinnlig separatism som måste diskuteras utan alla former av uteslutande på grund av kön eller någon annan kategorisering. Det är bra at frågan väcks och att detta diskuteras på ett generellt plan. Läser vidare om anmälningarna i en annan artikel.

Efter att flera personer anmält festivalen för diskriminering av män inledde Diskrimineringsombudsmannen en tillsyn för att få svar på vilka som får delta. Nu meddelar DO att de inte hinner ge något besked innan festivalen.

Det var i somras som DO beslutade att granska festivalen och skickade en begäran om yttrande till föreningen Statement. Enligt Diskrimineringsombudsmannens presstalesperson Clas Lundstedt har totalt sju personer anmält festivalen för diskriminering och anmälarna är privatpersoner. 

– Vi har inte börjat med själva granskningen än. Vi kan inte säga något om sakförhållandena eftersom vi inte har hunnit titta på det än, säger han. 

Anmälare ville se Frida Hyvönen
I yttrandet skriver arrangörerna bland annat att: 

”Vår målgrupp upplever att de sexuella övergrepp som begås av cis-män under festivaler begränsar deras frihet och hindrar dem att ta del av kulturutbudet samt att delta på samma villkor som cis-män.”

Det är detta vi behöver och borde tala om; mäns övergrepp. Det är män som begår övergrepp, det är ett obestridligt faktum. Innan vi tagit i den frågan och accepterat att vi som samhälle har ett problem kommer vi inte att kunna tala om eventuella problem med trygga rum och segregerade miljöer. Statement är ett försök att freda sig, ett sätt att säga stopp, nu räcker det! Det är inte ett försök att skymfa män, utan ett sätt att visa på samhällets oförmåga att tala om det verkliga problemet: Mäns trakasserier och övergrepp. Som man tycker jag det är patetiskt och jag känner sekundärskam över det faktum att någon, inte bara kommer på idén att han ska anmäla festivalen, utan att han dessutom inte kommer på ett bättre skäl än följande.

En av anmälningarna handlar om att anmälaren ville se artisten Frida Hyvönen. 

Arrangörerna svarar att det finns andra spelningar med artisten där han är välkommen. 

På frågan från DO om de kommer att vidta några åtgärder med anledning av anmälningarna meddelar föreningen att de inte har några sådana planer.

Varför skulle föreningen vidta åtgärder? Det är ingen mänsklig rättighet att se Frida Hyvönen och hon väljer dessutom själv om hon ska spela och vem hon ska spela för. Låt oss diskutera anmälan och skälen som anförs mot beslutet att arrangera en festival för bara kvinnor. Låt inte anmälaren och företrädarna för inte-alla-män få problemformuleringsprivilegiet, låt dem föra sin egen talan. Varför anser de att det är ett problem? Vad är de rädda för; vilka konsekvenser menar man att festivalen kan leda till? Kan vi få till stånd en sådan diskussion kanske behovet av trygga rum försvinner och problemen med segregering äntligen kan lyftas till en generell nivå då enskilda inte känner sig kränkta. Det skulle vara det slutgiltiga tecknet på att vi lever i ett jämställt samhälle.

Hur lite måste man göra för att få godkänt?

Idag börjar terminen och läsåret. Som alltid är jag fylld av förväntan. Den dagen det inte känns så har jag lovat att mig själv att sluta som lärare. Vid varje terminsstart börjar vi om. Lärarens tidsuppfattning är cirkulär; fast inte inte på samma plats. Nytt år betyder nya studenter, nya utmaningar, nya chanser att lära sig mer. Jag blev lärare för kunskapens skull, för att jag inte bara vill lära utan även arbeta med lärande och vara med och utveckla ny kunskap. Därför vaknade jag tidigt i morse med en känsla av förväntan. Sedan jag kom tillbaka från semestern har jag varit inriktad på denna dagen, förberett mig; spelat in filmer, läst ny kurslitteratur, skrivit KursPM och satt mig in i alla möjligheterna som finns med den nya lärplattform vi från och med detta läsår ska använda. Känslan i kroppen är lite samma som känslan förr i tiden, när skolan började. Lärarlivet och dess faser och växlingar passar mig, för jag är en lärare, en som inte bara vill utan lever för lärandet.

Just detta år är det med blandade känslor jag tar mig an dagen. Kunskapen är hotad i vårt land. Forskningstalespersonen för populistiska och kunskapsrelativistiska SD, vars partiledare Jimmie "jag vet inte" Åkesson hävdar att det är känslan som räknas, (om det inte finns siffror som ger stöd åt partiets fördomar om utlänningar), säger att politikerna måste ställa hårdare krav på forskare. Genusvetenskap kommer inte att kunna räkna med stöd om SD får makten, och SMHI anser partiet sysslar med opinionsbildning. Ingen äger kunskapen och alla forskare och deras resultat står vidöppna för kritisk granskning. I ett kunskapssamhälle vinner alltid det bästa och mest välunderbyggda ARGUMENTET. Det är därför Åkesson säger att det är känslan som räknas varje gång någon påpekar att det går bra för Sverige. Det är enda sättet han kan få rätt; genom att säga det svärjevännerna vill höra; vännerna som ofta idealiserar Ryssland, drömmer om att flytta till Ungern eller som redan bor där och driver opinion därifrån. Väljare som sätter hatet mot alla som inte lever upp till den idealbild av ett Sverige som aldrig existerat före allt annat lever på ifrågasättandet av kunskap och sprider rykten om valfusk, trots att det saknas bevis för det. Jag ska inte fastna i det där, men det är allvar nu. På söndag är det val, och det är ett val som för mig handlar om kunskap, klimat och anständighet i politiken och vårt samhälle.

Vi behöver inte bara kunskap för att kunna bygga ett hållbart samhälle, vi behöver även en kritisk massa av ansvarstagande medborgare som förstår hur viktigt det är med källkritik och analys. Forskare är långt ifrån alltid överens, det ligger i sakens natur eftersom forskare sysslar med det som ännu inte konsoliderats till kunskap. Det är inte genom att lyssna till enskilda forskare man får kunskap, de kan bara presentera resultat. Kunskap får man när jag skaffat sig en samlad bild över det aktuella kunskapsläget; genom att väga samman den forskning som finns på området man är intresserad av. Man brukar till exempel säga att det enda läkarvetenskapen är överens om är att det inte finns några hälsovinster med rökning, allt annat är man mer eller mindre överens om. Och ny kunskap är alltid osäkrare än mer beprövad. Det räcker därför inte med fria forskare som tar ansvar för tydligheten och transparensen i presentationen av resultat, som får arbeta fritt i sökandet efter KUNSKAP; det krävs även medborgare som tar ansvar och lyssnar kritiskt på forskningen. Det är vad man lär sig på högskolan, och det är var grundskolan och gymnasiet förbereder en för. Utbildningssystemet som helhet lägger grunden för kunskapssamhället. Därför har jag som lärare världens bästa arbete och därför är det med förväntan i kroppen jag skriver detta.

Ambivalensen jag känner handlar om att den absolut vanligaste frågan jag får som lärare på högskolan är olika varianter på temat; hur lite måste jag göra för att få ett visst betyg eller en examina. Varje år drömmer jag om att den nya kullen studenter ska ställa frågor som handlar om (vägar till eller problem med) kunskap. Nästan alltid blir jag besviken. På varje fråga som verkligen handlar om kunskap går det tio som handlar om kurser, poäng, tentamen. På varje timme jag lägger på att tala om kunskap går det åt nästan lika mycket tid för att försvara mina beslut att underkänna svar på tenor som inte rör frågan där språket inte fungerar eller resonemanget saknar röd tråd och därför blir obegripligt. När jag underkänner studenter, och även om jag alltid vinnlägger mig om att förklara och motivera mitt beslut, blir jag (lite för) ofta avkrävd ytterligare förklaringar, eftersom allt fler studenter anser att de är bättre på att bedöma kvaliteten i arbetet än jag. Problemet är att dagens studenter fostrats i och anammat den syn på kunskap som New Public Management bygger på. De kommer till högskolan för att få poäng och examen och lägger inte ner mer tid äv vad som krävs för att uppnå det resultat man förväntar sig. Därför väljer man att förhandla om lärarens professionella bedömning hellre än att gå hem och plugga. När jag någon gång tipsar om en bok som jag i stunden, under föreläsningen, kommer att tänka på och som skulle kunna hjälpa kunskapsutvecklingen på traven, är det nästa alltid någon som räcker upp handen och vill förvissa sig om att man inte MÅSTE läsa boken jag tipsat om.

Här står vi, och det grumlar känslan av förväntan är orsaken till ambivalensen jag känner. Det tär på mig att inte kunna fokusera till 100 procent på kunskapen och lärandet. Särskilt som, eller kanske är det just därför, kunskapen är hotad och forskare ifrågasätts allt oftare i samhället idag.

Om förmågan att hantera olikhet

Ett samhälle som inte kan hantera, eller ännu värre, som avfärdar eller värre ändå, som föraktar, olikhet; ett samhälle som strävar efter enhet och utgår från likhet, som villkorar medborgarskap och tvingar fram lydnad, är och kan aldrig bli hållbart. Homogena mönstersamhällen existerar bara i fascisternas drömmar, liksom, fast på ett lite annat sätt i kommunisternas visioner. Inget gott kan komma ur en strävan efter homogenitet på en generell samhällsnivå. Det är ALLTD mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt, därför är vi dels i praktiken redan där, dels kommer fokus i samhällsdebatten, om man väljer den vägen, att riktas mot olikheter som bara finns på ytan. Strävan efter någon annan likhet än den som förenar ALLA människor är förkastlig. Humanismen bygger på den likheten, på det som förenar oss människor, och humanioraforskare studerar mångfalden som finns och ryms inom mänsklighetens alla olika, men i grunden lika, utryck för samma sak: Det mänskliga.

Mångfald är inte något man inför, det är något man måste (lära sig) hantera. Mångfald är inte ett val, av den enkla anledningen att alla försök att homogenisera samhällen leder käpprätt åt helvete. Mångfald är en absolut förutsättning för att samhällen ska vara långsiktigt hållbara. Uppstår det problem i samhällen präglade av mångfald är det inte MÅNGFALDEN som är problemet, utan bristande kunskap och kompetens. Mångfald är svårt, men eftersom det är nödvändigt har vi ett ansvar att lärs oss hantera den och skaffa oss kunskaper för att förstå den.

I ALLA sammanhang finns olikhet; det är skillnader och mångfald som ger upphov till liv. Likhet och homogenitet leder förr eller senare till inavel. Därför leder SDs politik inte till det partiets strateger lovar, utan till något helt annat. Ni som sett filmen Den sista färden, vet vad jag menar. Tänker du rösta på SD råder jag dig att samtidigt anmäla dig till en banjokurs. Strävan efter likhet och avsky inför förändring och impulser utifrån, främlingsrädsla och grandiosa drömmar om ett homogent tusenårsrike är galenskap i sin renaste form.

Är man del av majoriteten ser man bara problemen, då upplever man mångfalden och olikhet som ett hot, men befinner man sig på marginalen ser och upplever man något helt annat; en befolkning som ägnar sig åt kollektivt självskadebeteende. Och den känslan växer ju smalare normen blir, vilket i sin tur leder till att fler och fler tvingas ut ur gemenskapen. Drömmen om likhet leder förr eller senare till att människor klär sig identiskt, marscherar i takt och hälsar den store ledaren tillsammans i grupp. När man nått dit ser det kanske bra ut på ytan, men mellan människorna som på ytan ser lika ut växer misstänksamheten. Ingen vet vad någon annan tänker och tankar kan aldrig kontrolleras; därför kommer den yttre likheten att leda till ökad misstänksamhet och oro, och när det inte finns några invandrare att skylla på riktas vreden inåt och sökandet efter syndabockar tar sig allt mer desperata uttryck. Inget samhälle klarar av att hålla emot det trycket; därför har alla samhällen som slagit in på den vägan ändat i KATASTROF.

Mångfald är som sagt svårt och förenat med massor av problem, men mångfald är inte svårare än livet som alla, utan undantag måste lära sig hantera för att överleva. Problemen med mångfalden är inte någon annans, det är vårt GEMENSAMMA problem, som vi måste lära oss hantera TILLSAMMANS.

Efter år av studier och forskning om kultur vet jag att det är så. Därför röstar jag inte på SD, och därför kommer jag att ägna dagarna fram till valet åt att här och på andra platser och i andra sammanhang förklara varför en röst på SD är en röst som leder Sverige in i fördärvet. Jag vädjar till alla som känner som jag att lägga alla andra politiska groll åt sidan och fokusera på det som är viktigast, att värna demokratin genom att driva opinion mot alla antidemokratiska och rasistiska uttryck man möter i vardagen.