Posthumanism, en humanism för en ny mänsklighet 3

Om Flyktlinjer, mitt bloggprojekt, har någon förebild (fast det har det inte. Detta är en plats för fria tankar, utan krav eller regler. Jag följer tankarna dit de tar mig) skulle det kunna vara Under Strecket, där tankar om högt och lågt och allt däremellan blandas i dagliga uppdateringar, som är en tankeprocess som pågått sedan 1918. Där hittar jag två högintressanta artiklar om två olika humanismer, dels transhumanism (som jag inte ska orda så mycket om), dels posthumanism som jag själv ägnat en hel del tankemöda åt, här och annorstädes. Tänker mig att artikeln räcker till två, tre eller fler bloggposter. Vi får se, men detta är i alla fall den tredje. Det är Fredrik Svenaeus som skriver, och jag som utvecklar, reagerar, låter mig inspireras, samtalar.

Som Hauskeller påpekar är det långt ifrån givet vad som skulle utgöra en bättre människa än den nuvarande. Trans- och posthumanisterna verkar ha helt olika idéer om detta. I de diskussioner som förs med en lite kortare tidshorisont än respektive rörelsers utopier och ­dystopier, är det en invecklad fråga om vad som kan och bör förbättras hos människan med hjälp av nya teknologier.

Jag tycker Sveneaus missförstår, eller jag håller åtminstone inte med honom om att posthumanism skulle vara en dystopi eller en utopi. För mig, i det posthumanistiska arbete jag utför, handlar det om att förstå människan och mänsklighetens möjligheter och begränsningar i den tid som är vår, med allt vad det innebär. Jag forskar inte om hur det är, utan om förutsättningar för förändring och det som skulle kunna bli. Och jag menar att en bättre förståelse för hur mycket olika typer av samverkan som krävs för att människan ska kunna vara den människa människan vant sig vid att vara, är nödvändig för att skapa ett mer hållbart samhälle. Idag förknippar många samverkan med företagande och ekonomi, men det är inte den typen av samverkan jag har i åtanke. Människan är resultatet av samverkan, på alla nivåer och den insikten är utgångspunkten för det postmoderna tänkande som jag undersöker. Jag söker förståelse, inte empiri för att driva en egen linje rörande vad som borde göras. Vart är vi på väg? Det ger sig, är mitt svar. Kulturen skapas i handling och den tar sig fram där det går, när det går och så länge det går. Människan är del av processen men styr den inte. Allt och alla följer med och vi hamnar där vi hamnar. Risker och möjligheter kan man på olika sätt och med olika tekniker försöka undvika respektive underblåsa, men det går inte att målstyra processen.

Ta till exempel ­utvecklingen av nya psykofarmaka för att lindra besvären av depressions- och ångestsjukdomar eller ADHD. Såväl Prozac som Ritalin (och många andra ­besläktade preparat) har kritiserats för att inte bara lindra sjukdomsbesvär utan också göra patienterna mer välmående och högpresterande. Utifrån den diskussion jag fört ovan kan denna kritik tyckas svårförståeligt – vad kunde vara bättre än att tabletterna inte bara lindrar sjukdomssymtom utan också gör patienterna bättre vad gäller hur de ­känner sig och presterar?

Detta är en vanlig tanke. Det finns en rörelse: Human Enhancement, och den väcker en lång rad etiska frågor och det man gör för att förbättra är långt ifrån självklart gott eller ont. Inte minst därför behövs forskning, ny humanvetenskaplig forskning (liksom annan), posthumanistisk forskning, som undersöker olika aspekter av önskemål och tekniker med mera som handlar om att FÖRBÄTTRA människan och hennes prestationsförmåga. Viljan att hitta genvägar för att bli bättre, nå längre, tänka snabbare, hitta adekvat information enklare och så vidare, har alltid funnits där. Idag har dock tekniken och preparaten utvecklats så pass mycket att möjligheterna blir dels mer realistiska, dels mer radikala och långtgående. Aningslösheten inför riskerna är monumental eftersom man här liksom inom nationalekonomin utgår från att människan är helt igenom rationell och att alla beslut som tas bygger på noggranna analyser, vilket återstår att bevisa. Posthumanismen håller sig inte med några sådana grundläggande hypoteser om om hur det är och man bygger inga modeller för att förutsäga framtiden eller målsäkra processen. Människan har förmåga att tänka och agera rationellt men styrs också av affekter. Det går inte att veta vad som styr vilka beslut, och den rationella förmågan används i väldigt hög grad för att i efterhand förklara varför det var logiskt att agera som man gjorde, trots att det i stunden var känslorna som styrde. Posthumanismen är en försiktig, analytisk vetenskap som inte leder något i bevis.

Som debatten kring Prozac och Ritalin visar medför medicinska förbättringar ofta effekter som många menar är försämringar i andra avseenden. Om du kan lindra din ångest eller rastlöshet genom ett läkemedel kanske du inte tar itu med det som ångesten och rastlösheten egentligen handlar om och får ett sämre liv i långa loppet. ­Andra som inte vill ta tabletter för att förändra sin läggning kanske får ännu svårare att leva med sina tillkortakommanden eftersom toleransen för att vara skygg och nervös eller hetsig och ofokuserad minskar i samhället när man kan hänvisa till det medicinska behandlings­alternativet. Kanske kan ångest och rastlöshet i vissa ­sammanhang vara tillgångar snarare än handikapp om de är kopplade till kreativitet?

Dessa frågor ligger mig särskilt varmt om hjärtat och jag skriver ofta om hur en allt snävare norm för vad som är normalt hotar att marginalisera allt fler. Om man kunde bestämma vem man ska vara, om det fanns (och det finns det ju) piller man kan ta för att bli den man önskar, kommer fler och fler att tvingas ta de där pillren. Och om det blir norm kanske produktiviteten kan öka, vilket tvingar in fler i ekorrhjulet. Det är redan ett problem, och konsekvenserna på lite längre sikt vet ingen någonting om.

Posthumanismens tal om relationer har bärighet även på denna fråga, för jag blir jag i relation till andra människor som är mer eller mindre lika mig. Att vara människa är att formas till den man är tillsammans med andra. Det är relation till sammanhangen man rör sig i som man blir till. Därför tror jag inte på human enhancement, för det handlar inte bara om mig, det handlar lika mycket om alla andra, om oss tillsammans. Jag anses klok eller dum in relation till genomsnittet, och om genomsnittsnivån höjs eller sänks kommer det att påverka min status och relation till andra. Om fler och fler använder kemiska preparat eller teknik för att bli bättre blir det snart norm och jag tror inte att människan kommer att slå sig till ro med det nya, högre normalläget. Det kommer alltid finnas de som siktar högre, som vill bli bättre än andra, som vill bli bäst. Den egenskapen är djupt mänsklig och är en del av det som gör oss människor till människor, och därför är det naivt att tro att strävan efter enhancement skulle vara en lösning på något verkligt problem. Det är en lika orimlig dröm som transhumanisternas längtan efter evigt liv. Posthumanism är en relationell humanism, till skillnad från den klassiska humanismen vars utgångspunkt är ett autonomt subjekt. Att vara människa är att vara det i relation till andra.

Det är mycket i livet som är relationellt och annat är relativt. En resa med tåg mellan Göteborg och Stockholm, till exempel, tog minst fem timmar när jag var liten. Idag tar den tre, förutsatt att tåget inte är försenat, vilket idag snarare är regel än undantag (vilket för övrigt visar hur människan tänker och hur lätt det är att bygga modeller på ideala förhållanden och önskade lägen, trots att alla vet att så inte är fallet och att underhåll och marginaler är något man måste räkna med och bygga in i kalkylen, inte vänta eller snåla med), och ändå talas det om behovet av ännu snabbare snabbtåg. Det kommer naturligtvis inte stanna där. Lite snabbare kan det alltid gå och viljan kan som bekant försätta berg. Men insikt om dessa saker borde det gå att bestämma sig för vad som är rimligt och sedan ägna all kraft åt att öka driftsäkerheten. Då kunde ett fungerande samhälle som harmonierar med människan och livet på jorden växa fram. Posthumanism är inte en utopisk eller dystopisk vetenskap, det är en vetenskap vars mål är balans och jämvikt på livets alla områden. i Alla fall den posthumanism jag undersöker och engagerar mig i.

Om talet om att förbättra människan handlar om vår lycka borde den farmakologiska vägen vara ett lockande alternativ.

Vill påpeka att jag har stora problem med utilitarismen och jag ser inte lycka som ett mål. Även lycka är relationellt, kontextberoende och relativt och liksom hastighet beroende på hur det stora flertalet definierar begreppet. Lycka är inget i sig, det är en föränderligt tillstånd och det går alltid att bli lyckligare, går alltid att sträva efter mer lycka. Det är inte ett mål, det är en föränderlig känsla som aldrig går att kontrollera.

Vad spelar det för roll om du är dum, svag och inte kommer att leva så länge om du i gengäld är enormt lycklig hela tiden? En mer djuplodande kritik av en sådan hedonistisk filosofi skulle behöva gå in på vad som gör ­livet gott bortom det kroppsliga kännandet: saker som personlig identitet, livsmening, att uppnå något bestående­ eller göra gott för andra kunde här komma in i bilden. För transhumanisten handlar det om att förverkliga sina ­sanna potentialer och där blir hänvisningen till det dumnöjda vegeterandet en ren förolämpning. Men även ­superintelligensen, superstyrkan och det eviga (eller i alla fall mycket långa) livet har sina problematiska sidor. Vad menas egent­ligen med att vara intelligent? Att kunna tänka logiskt och matematiskt? Att ha ett obegränsat minne? Var och en inser nog att det knappast är allt som ryms i begreppet intelligens och ännu mindre några garanter för ett lyckligt liv.

Att vara människa innebär att vara imperfekt. En av människans egenskaper är att inte vara perfekt; återkommer till talet om den mänskliga faktorn, till tanken på att det bara är ett problem om man bortser från vad det är att vara människa. Transhumanismen glömmer eller bortser från detta faktum, och de är inte ensamma. Många väljer att se mänskliga svagheter som problem som kan och bör elimineras, med ny teknik, droger eller på annat sätt. Den posthumanism jag arbetar med är en humanism som inte ser människan och det mänskliga som ett problem. Det mänskliga är en förutsättning och måste vara utgångspunkten för posthumanismen som behöver komma efter humanismen. Intelligens är inget i sig, det är också relativt och kontextberoende. Inteligens kan jämföras med Gud, som kan ses som skapare eller skapad. Är människan Guds avbild, eller är Gud skapad av människan som ett slags idealbild? Det spelar roll hur man ser på dessa saker, liksom på väldigt mycket annat. Människan har i alla tider skapat bilder och föreställningar om saker och jag ser transhumanismen som en förlängning på den strävan. Posthumanismen som jag vill se förverkligad handlar om något annat, om att hitta en föreställning om människan som harmonierar med allt vi vet. Det är inte en vision, det är en insikt och ett verktyg. Vad människor gör med insikten och verktygen är inte upp till forskarna att avgöra. Transhumanismen ser jag som ett utslag av hybris; som ännu en raden av frälsningsrörelser.

Receptet för intelligens och det goda livet är nog snarare att tillerkänna det rationella tänkandet dess rätta plats och lära sig vad som kan och bör glömmas. När trans­humanisterna börjar diskutera moralisk förbättring blir janusansiktet särskilt tydligt. Filosofer som Julian Savulescu och Ingmar Persson menar att vi bör förändra våra gener så att vi blir mer empatiska och mindre aggressiva och fördomsfulla vad gäller människor som inte tillhör vår egen familj eller grupp, medan John Harris menar att sådana inter­ventioner skulle beröva oss just den fria vilja som gör oss till moraliska väsen. Superstyrkan är kanske inte lika knepig att handskas med som supermoralen, men även den kan få oönskade effekter. Hur många kommer att krama ihjäl sina vänner innan de lärt sig hantera sin superstyrka och sin supermoral? Måste vi inte för att förhindra detta vidta andra förbättringsstrategier vad gäller vårt skeletts hållfasthet? Försvinner inte effekten av förbättringar av våra mänskliga förmågor om flertalet får tillgång till dem (vi tenderar alltid att jämföra oss med andra) och finns det inte en motsatt diskrimineringseffekt om många blir utan eftersom de inte kan betala?

Människan är del av livet på jorden; en effekt av evolutionen. Intelligensen är både en risk och en möjlighet. Därför behövs ödmjukhet, samtal och insikt om hur beroende allt och alla är av allt och alla andra. Posthumanismen ser jag som en uppsättning verktyg och en samling kunskaper och strategier som behövs för att förstå vad som kan (och vad som bör) förändras och vad som måste accepteras. Målet med forskningen är hållbarhet, och med hållbarhet menar jag sätt att leva som inte hotar förutsättningarna för människor och andra att leva sina liv i framtiden. Hållbarhet är inte ett mål, inte ett definierbart som måste innehålla något särskilt. Hållbarhet är ett tillstånd där det råder balans. Och balans handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och, vilket är en tanke jag ofta återkommer till. Sveneaus behandlar trans- och posthumanism som ytterligheter, som fasta tillstånd, som antingen eller. Jag ser det som olika uttryck för och inställnings till livet. Jag instämmer dock i hans kritik av transhumanismen, eller som den skulle kunna kallas: Tramshumanism.

Överhuvudtaget saknar jag analyser av hur implementeringen av framtida förbättringsteknologier kommer att äga rum hos transhumanisterna. Man kan förvänta sig att marknadskrafterna kommer att spela en avgörande roll här och att priserna för att uppgradera sitt minne, muskel­styrka eller biologiska ålder kommer att vara höga. Låt oss säga att vi realiserar den sanna transhumanistiska utopin och lyckas ladda upp hela hjärnan ­i en dator som sedan kan leva ett gudalikt maskinliv. Vi har goda skäl att tro att detta aldrig kommer att bli möjligt eftersom hjärnan inte är en dator (se gårdagens artikel). Men tänk om det ändå går. Vad är det som då garanterar att sådana apparater inte ägs av någon? Kanske kommer det att finnas ett premiumalternativ för dem som kan ­betala medan andra ställs inför valet att dö eller överlåta delar av sin tid och identitet till företaget i fråga. Person­ligen ­kommer jag varken att betala för eller sälja mig till uppladdning även om det innebär döden. Jag är alltför ­förtjust, inte i just min egen kropp, men i det köttsliga som sådant. Sex, javisst, men framförallt njutningen med att tänka tror jag helt kommer att gå förlorad med kroppen. Och vad är det då för poäng med det hela?

Ja, det undrar jag också. Jag är människa och vill man bli lycklig som människa tror jag man gör bäst i att anpassa sina drömmar och visioner till kunskapen som finns om människan och det mänskliga. Människa är ett ändligt begrepp, en process med en början och ett slut. Visst kan man tänja på gränserna, men drömmen om evigt liv, att flytta till en annan planet eller överföras till ett datorprogram är trams. Posthumanismen jag arbetar med handlar om att lära sig så mycket som möjligt om det unikt mänskliga, om att försöka förstå både begränsningarna och möjligheterna som ligger nedärvt i människans vara.

Posthumanism, en humanism för en ny mänsklighet 2

Om Flyktlinjer, mitt bloggprojekt, har någon förebild (fast det har det inte. Detta är en plats för fria tankar, utan krav eller regler. Jag följer tankarna dit de tar mig) skulle det kunna vara Under Strecket, där tankar om högt och lågt och allt däremellan blandas i dagliga uppdateringar, som är en tankeprocess som pågått sedan 1918. Där hittar jag två högintressanta artiklar om två olika humanismer, dels transhumanism (som jag inte ska orda så mycket om), dels posthumanism som jag själv ägnat en hel del tankemöda åt, här och annorstädes. Tänker mig att artikeln räcker till två, tre eller fler bloggposter. Vi får se, men detta är i alla fall den andra. Det är Fredrik Svenaeus som skriver, och jag som utvecklar, reagerar, låter mig inspireras, samtalar.

Filosofen Michael Hauskeller jämför och analyserar de båda riktningarna på ett förtjänstfullt sätt i sin bok ­”Mythologies of transhumanism” (Palgrave Macmillan, 2016). Såväl transhumanismen som posthumanismen föds ur en besvikelse och olust över människan och hennes samtida tillstånd.

Det håller jag med om. Posthumanismen springer ur insikten om att humanismen inte längre tjänar mänskligheten och livet på jorden väl och förfäran över vad den hybris som humanismens (över)tro på människans förmåga riskerar leda till. För mig är posthumanismen en med ödmjuk humanism, just eftersom den insett hur beroende människan är av andra och annat än det rent mänskliga. Ur insikten om att människan är en multiplicitet, ett assemblage, en sammansättning av en lång rad olika saker och aspekter: Språk, minne, kropp, arv, glasögon, mobiltelefoner och så vidare; människan är inte människa i den mening vi vant oss att ta för given längre om vi endast är hänvisade till eller utlämnade till vår egen biologi (och inte ens den består enbart av mänskligt dna, den är beroende av att samspelet mellan bakterier och parasiter i tarmarna är balanserat och att det tillförs näring, energi och syre utifrån). Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet, så tänker jag och inom fältet posthumanism finner jag inspiration och uppslag att tänka vidare med.

En självklar föregångare är därför Friedrich Nietzsche och hans tänkande i det sena 1800-talet om den övermänniska som snart skulle födas och som han själv var ett ofullgånget exemplar av. Hos Nietzsche hittar vi inte bara fascinationen inför den nya tekniken utan också det förakt för religionen och konservativa ideologier som är genomgående hos såväl trans- som posthumanister. Trots detta lever varken trans- eller posthumanismens politiska program upp till Nietzsches idéer om radikalt annorlunda eftermänskliga livs­värderingar, som Hauskeller visar.

Som jag läser och förstår Nietzsches övermänniska handlar det inte om någon som är bättre eller står över, utan om alla människors inneboende förmåga att höja sig själv över det till synes givna och begränsande. Övermänniskan är den posthumanistiska människan, en människa som insett att hen är del av livet på jorden och beroende av annat och andra. Övermänniskan ser bortom och förbi humanismen, tar hjälp av befintliga verktyg, samverkar och höjer sig över sina egna kontingenta begränsningar. Övermänniskan ser inte till det givna; övermänniskan utmanar alla gränser och undersöker det som skulle kunna bli. Övermänniskan utnyttjar sin kreativitet och tänker bortom människan; ser människan både i sina givna sammanhang och i nya konstellationer. Övermänniskan är inte någon som är bättre än alla andra, är inte en härskare eller härskarras, utan du och jag och alla andra om vi bara vill och väljer att se oss själva på det sättet. Spinoza lär ha sagt att ingen vet var gränsen för det mänskliga eller vad en människa kan göra, går. Om det handlar tanken om övermänniskan, om den människa som skulle kunna bli, som behöver bli till för att rädda planeten från undergång.

I bägge riktningarna hittar vi snarare djupt mänskliga ideal som i förstärkt form överförts på den utopiska ­varelse som framtiden ska föda. Det är en bättre ­människa och inte något bortom det mänskliga som framstår som själva målet för verksamheten även om bruket av trans- och postprefixen vill ge sken av det. Närmast Nietzsches radikalt annorlunda existens ligger nog faktiskt posthumanisterna, som i stället för att vägra en kroppslig existensform vill förändra den i en experimentell­ anda som varken gör halt inför andra djur eller robotar.

Fast jag vänder mig mot detta att posthumanister vill förändra kroppen, det handlar snarare om att inse hur beroende den mänskliga kroppen är och dessutom under lång reda varit, av diverse proteser. Sokrates såg människans beroende av skriften som ett slags förfall som skulle påverka minnesförmågan menligt. Den utvecklingen har fortsatt och har närmast exploderat i och med smarta telefoner som hjälper människan att kommunicera, söka information och orientera sig till rummet och tillvaron. Glasögon och hörapparater har länge använts, och tåg, bilar och flygplan förändrade synen på vilka platser som är möjliga att besöka. Mänsklighetens historia handlar om ett växande beroende av olika typer av proteser, och posthumanismen är vetenskapen om denna process och dess förlängning in i framtiden. Jag anser därför, tvärtemot Sveneaus, att transhumanismen är den humanism som vill förändra människan, som upphöjer människans inneboende hybris till norm och dygd, vilket hotar att sluta i en ände med förskräckelse. Transhumanismen ser jag närmast som en antihumanism, som en allt annat än ödmjuk och närmast dödsföraktande förnekelse av och strävan bort från det mänskliga. Sveneaus menar dock ...

Att transhumanismens utopi är en mänsklig sådan blir mycket tydligt om man beaktar den vändning i rörelsen som ägt rum de sista fem åren eller så. Förgrundsgestalter som Nick Bostrom (han är ursprungligen svensk, en klart överrepresenterad grupp bland transhumanisterna) har gått över från att prisa till att varna för vad en super­intelligens kan komma att ta sig för med kvarvarande dödliga på vår jord. Och kändisar som Elon Musk och Stephen Hawking har följt i hans fotspår. Det vi bör frukta minst lika mycket som en klimatförändring är att AI-­forskarna lyckas ta fram en dator som inte bara kommer att slå oss i schack utan också försöker utplåna oss likt den berömda HAL i Stanley Kubricks film ”2001 – ett rymdäventyr” (1968).

Kubriks film är enormt intressant för alla som intresserar sig för samverkan mellan människor och maskiner. Det är två helt olika logiker som möts, maskinens linjärt programmatiska och människans dynamiskt organiska. Tänker på vad Wittgenstein lär ha sagt, att om tigrar kunde tala skulle vi inte förstå varandra eftersom språk alltid är situerat i en kropp och relaterar till dess erfarenheter och minnen. HAL i 2001 har fått order om att uppnå målet med resan, till varje pris, och datorn förstår inte människans sätt att tänka och därför krockar det när intelligenserna möts och ska samverkan. Återkommer ofta här på bloggen till tanken om att människor sällan vet sitt eget bästa, att många önskar sig saker de egentligen inte vill ha eller att man inte förmår se eller förstå konsekvenserna av ens handlingar på lite längre sikt. Människor bränner ut sig och skadar miljön i sin jakt på sådant man önskar sig men som man inte kan hantera. Överförs dessa tankar till maskiner som har ena helt annan uthållighet, styrka och kalkyleringskapacitet i kombination med avsaknad av empati är det långt ifrån säkert att vi får det vi vill ha, även om vi får det vi önskar oss. Hela tanken bygger på att maskinerna inte tar över, att de för evigt kommer att uppföra sig som altruistiska och lydiga slavar oavsett hur mycket medvetande de laddas med. Transhumanismen verkar i mina ögon vara mer intresserad av vad människor kan göra och av att försöka förverkliga sina drömmar för att visa hur duktiga de är än av att försöka förstå vad det innebär att leva som och vara människa. Frågan om hållbarhet verkar inte intressera dem, fast det håller kanske på att ändras ...

En i raden av transdystopister är professorn vid KTH, Olle Häggström, som i ”Here be dragons. Science technology and the future of humanity” (Oxford University Press, 2016) systematiskt väger möjligheter mot risker vad gäller fram­tidens teknologiutveckling och landar i slutsatsen att vi snabbt måste vidta åtgärder för att kunna förhindra att utvecklingen går överstyr inom områden som artificiell intelligens och syntetisk biologi. Särskilt varnar Häggström för de försök som nu pågår att få kontakt med intelligent liv på andra planeter, de skulle lätt kunna få oönskade konsekvenser om utomjordingarna faktiskt ser ut och framförallt tänker på samma sätt som de brukar göra på filmduken. Bokens poetiska titel syftar på de äldre kartor där man i utkanterna – i de hav och land man inte kände till – ritat sagodjur av det hotfullare slaget.

Jag kan också känna oro men tror inte på förbud mot kunskapssökande. Fast man måste kanske inte stötta den här typen av forskning aktivt på det sätt man gör? Kanske skulle man kunna omfördela forskningsmedel och styra över en del av det som nu läggs på teknologiutveckling till posthumanistisk forskning om det mänskligas gränser, begränsningar och möjligheter? Framtiden kommer oss inte till mötes och den ligger inte dold bakom horisonten, den bli till under tiden som vi är upptagna med annat. Sedan har vi att hantera resultatet. Vi närmar oss framtiden baklänges, skulle man kunna säga. Därför går det inte att uttala sig om den, eller styra utvecklingen. Det går bara att förbereda sig för ett brett spektrum av möjliga utfall. Utan ödmjukhet och öppenhet ingen hållbarhet.

Posthumanism, en humanism för en ny mänsklighet 1

Om Flyktlinjer, mitt bloggprojekt, har någon förebild (fast det har det inte. Detta är en plats för fria tankar, utan krav eller regler. Jag följer tankarna dit de tar mig) skulle det kunna vara Under Strecket, där tankar om högt och lågt och allt däremellan blandas i dagliga uppdateringar, som är en tankeprocess som pågått sedan 1918. Där hittar jag två högintressanta artiklar om två olika humanismer, dels transhumanism (som jag inte ska orda så mycket om), dels posthumanism som jag själv ägnat en hel del tankemöda åt, här och annorstädes. Tänker mig att artikeln räcker till två, tre eller fler bloggposter. Vi får se, men detta är i alla fall den första. Det är Fredrik Svenaeus som skriver, och jag som utvecklar, reagerar, låter mig inspireras, samtalar.

Precis som transhumanismen springer också posthumanismen ur en olust över människan och hennes samtida tillstånd. Men om transhumanister är nördiga nyliberaler är posthumanister feministiska socialister.

Transhumanismen som den första understreckaren handlar om finner jag totalt ointressant, naiv och hybrisanstruken som den är. Bara tanken på att människan skulle kunna frigöras från sin kroppslighet, överföras som kod till en dator och därmed få evigt liv, är tossig på så väldigt många sätt. Återkommer till det. Jag ser även nedfrysningsexperimenen som lockar rika miljonärer att betala för att ett företag ska hålla deras kropp nedfrusen för att man i framtiden, när läkarvetenskapen antas ha utvecklats (helt i enlighet med myten om det eviga framsteget) så pass att kroppen ska kunna återuppväckas, fast till vaddå? Okej, jag kan förstå att man vill stilla sin nyfikenhet, men den som säger sig vilja leva för evigt har inte förstått eller bryr sig inte om vad livet, det mänskliga livet är och fungerar. Att vara människa är att ha en kropp som man upplever världen genom, att vara situerad i tid och rum, samt att leva ett begränsat liv, tillsammans med andra människor som man delar kultur och upplevelser med. Jag blir jag i min kropp, tillsammans med andra som lever och verkar på samma plats under samma tid som jag. Och den tanken bygger även posthumanismen, som jag intresserar mig för, på. Posthumanismen ser jag som en humanism, men en ny humanism för en ny tid.

I slutordet till sitt stilbildande och inflytelserika ­cyborgmanifest från 1985 skriver genusvetaren Donna Haraway att hon hellre vill bli en cyborg än en gud. Texten ”A manifesto for cyborgs. Science, technology, and socialist feminism in the 1980s” och några andra nyckeltexter från det sena 1900-talet, som litteraturvetaren Katherine Hayles bok ”How we became posthuman”, har givit upphov till posthumanismen: ett forskningsfält där man bejakar ett överskridande av mänskliga gränser och identiteter genom att foga samman kroppen med olika teknologier.

Håller inte riktigt med Sveneaus om att det skulle handla om bejakande av överskridanden, eller att posthumenismen nödvändigtvis är ett uttryck för en önskan om att foga samman kroppen med teknologier. Jag ser posthumnismen som ett forskningsfält där man undersöker hur en ny humanism för en ny tid skulle kunna formuleras, en mer inkluderande och hållbarhetsfrämjande humanism än den hybrishumanism som jag ser det transhumanistiska projektet som, eller den klassiska humanismen för den delen. Posthumanism handlar för mig om att tänka människan som en del av livet på jorden, mänskligheten som en companion spieces (vilket är titeln på en annan bok av Donna Haraway) som tillsammans med andra djur och växter tillsammans bebor och har att förvalta jorden. Posthumanismen handlar om att bryta med tanken på att människan är skapelsens krona, ett sätt att påpeka vikten av ödmjukhet inför livets bräcklighet och människans litenhet. Att vara människa i en stad, i vår moderna och digitaliserade samtid är något annat än att vara människa på landet på 1800-talet. Verktygen som behövs för att skapa en dräglig tillvaro är annorlunda, liksom kunskapen om universum och allt. Och även om människans genom inte förändrats under de senaste 10000 åren har kulturen gjort det, och att vara människa är att bli till i det dynamiska samspelet mellan arv och miljö. Människa är inget konstant eller givet begrepp, människan är föränderlig och kontextberoende; det behöver även humanismen, det vill säga berättelsen om det mänskliga, också vara. Om posthumanismen vill något menar jag att det är ett projekt som söker förståelse för det som skulle kunna bli, det är inte en politisk rörelse som söker förverkliga någon utopi, vilket jag uppfattar transhumanismen som.

Posthumanister är till skillnad från transhumanister (läs gårdagens Under strecket) oftast verksamma inom humanistiska vetenskaper och i den mån de ägnar sig åt att göra om sig själva till cyborger är det i form av politiskt provokativa konstprojekt. Det som ifrågasätts är inte som hos transhumanisterna den mänskliga kroppen som ­sådan, utan snarare att det skulle finnas några gränser för vad vi kan göra med denna kropp.

Posthumanismen utmanar föreställningarna om människan och söker efter alternativa definitioner av begreppet humanism. Posthumanismen undersöker människans och mänsklighetens gränser, olika sammansättningar som människan kan ingå i; det är en forskningstradition där relationer och olika typer av samverkan undersöks. Människan är inte en och odelbar för posthumanister, hen är flera. Människan består av mindre delar som hålls samman och fungerar som en, men hen är också del av större helheter. Allt handlar om var man drar gränsen, och det beror på och kan alltid diskuteras. Ingenting är givet för posthumanismen, allt blir till och kan förändras på ett eller annat sätt.

Posthumanismen ­bygger på teorier om kön och identitet som sociala konstruktioner och i stället för att avfärda köttet som ­något som människan måste befria sig ifrån är man mer intresserad av överskridande av gränserna mellan olika biologiska typer. Transhumanister vill bli maskinlika ­gudar medan posthumanister vill bli köttiga cyborger. Transhumanister ser naturen som något vi måste röra oss bortom medan posthumanister snarare vill befria själva naturen genom teknologin. Transhumanister är nördiga nyliberaler medan posthumanister är feministiska ­socialister. Så olika kan det bli när man tar fasta på olika delar av det humanistiska idéarvet i en strävan att överskrida det mänskliga.

Posthumanismen vill jag se som ett bildningsprojekt. Sokrates, brukar man säga, var den siste humanismen. Han var i alla fall, om jag inte är helt fel ute, en humanist som vägrade begagna skriftspråket. Han menade att det skulle förflacka den mänskliga förmågan att minnas om den egenskapen förlades utanför människokroppen. Och det var för väldans många år sedan han tänkte så. Vi som lever idag är lika honom på många sätt, samtidigt som vi är väldigt olika. Posthumanismen handlar om att förstå skillnaden och hur begreppet människa skulle kunna förändras. Detta är viktigt att ha i åminnelse, det handlar om synen på vad det innebär att vara människa och om var gränsen för det mänskliga går.

Den posthumanistiska teoribildningen handlar om att undersöka denna fråga, förutsättningslöst. Forskningen handlar inte om att bejaka den teknologiska utvecklingen, om hoten och möjligheterna med nya och intelligentare maskiner. Forskningen handlar heller inte om människans förmåga till utveckling och förbättring, inte som jag ser på saken. Posthumanism är ingen politisk rörelse med någon agenda, det är ett forskningsfält som undersöker mänsklig interaktion utan att på förhand definiera vad det skulle kunna vara. Det handlar om människor, det är forskningens minsta gemensamma nämnare. Och resultatet av forskningen är tänkt att hjälpa människor att förstå sin roll i världens och samhällets tillblivelse. Därför är den organisatoriskt placerad inom humaniora.

Rekordårens baksida 7

Pappa har berättat om chocken han fick när handlingarna begärts ut och han kunde läsa om sina unga år. Chocken låg i att han där och då, som medelålders, tvingades inse hur mycket av barndomen som bortträngts. Han visste ju att han varit en hel del på barnhem, men inte hur många och hur stor del av uppväxten som tillbringades på olika institutioner.

1948. Gert bor på Kullens barnhem till 29 februari och Ove och Ingvar till 30 augusti.

Jag skrev i förra posten att farfar försvann ur berättelsen, men jag glömde följande noteringar. Han förnekade sig inte. Att tvingas läsa om sina föräldrars förehavanden med myndigheternas kalla blick var säkert också svårt.

Den 20 februari föds en gosse, pappas och min farbrors halvbror. Det är Olavs son med sin nya kvinna, Elsa, som arbetade som barnmorska och var född i Jämtland.

Elsa har jag många och fina minnen av. Hon kom att fungera som ett slags farmor för mig och hon tog sig även an pappa och hans bror. Henne kom vi att umgås mycket med. Hon hade en kolonistuga som vi besökte på sommaren och varje jul bjöd hon på den traditionella tomten av bulldeg. Och så hade hon en fin hund.

Olavs och Veras skilsmässa blir klar i augusti.

Det är svårt att tro att det är sant, men dokumenten ljuger inte. Min farfar var inte som alla andra. Han måste haft en osedvanlig tro på kärleken och han trodde verkligen på framtiden och att allt skulle bli bättre. Synd att jag inte fick träffa honom. Han dog när han var i samma ålder som jag är nu, 53 år gammal. Vi vet säkert att han fick 11 barn, men det kan vara 12. På något sätt tror jag att jag kan förstå honom och även om jag tar avstånd från hur han agerade kan jag känna med honom. Han ville väl; allt talar får det. Han fick bara inte ihop drömmarna och visionerna med verkligheten. Det är inget brott, även om hans agerande moraliskt sett kan diskuteras. Det är min farfar och jag bär på hans gener och är inte helt olik honom, i alla fall till utseendet. Vi formas alla av både arv och miljö och det går inte att skilja ut det ena från det andra. Pusselbitar till vem jag är får jag från en lång rad olika håll. Farfar är en sådan pusselbit.

Vera och barnen bor på Gamlestadsvägen 19 E och i augusti börjar Gert i första klass på Nylöseskolan.

Vet inte om det var i första klass, men jag tror det, som pappa var klasskarat med sångaren Alf Robertsson. Vi var och lyssnade på honom för snart 30 år sedan, i Gamlestadens folkets hus. Pappa hälsade på honom efteråt men jag är inte säker på att Robersson mindes. Jag minns dock konserten väl. Pappa berättade som sagt inte så mycket om sin barndom. Idag vet vi varför. Han minns inte. Lite mer minns han nog med stöd i handlingarna, men inte så mycket. Han har berättat om alla barnen på gårdarna. Och en berättelse har fastnat. Det låg en stor kartong på gatan utanför och en pojke kröp in i den. Sedan kom en lastbil och körde över honom. På den tiden skyddade man inte barnen på samma sätt. Jag minns min egen barndom; hur mamma följde mig till skolan första dagen men hur jag och alla andra sedan gick dit själva, trots att vi tvingades korsa en större väg. När jag var liten frågade mamma vart jag skulle: Ut sa jag, och de roligaste lekplatserna var byggarbetsplatser, containrar, skogen och ån som rann genom samhället. Jag minns hur kamrater skadade sig, men ingen förolyckades som tur var.

Det var nog senare, men pappa har även berättat om ungdomsgården i Gamlestaden, om hur några äldre killar bildade band. Få kommer kanske ihåg dem idag, men på sin tid var de kända även utomlands: Spotnix. Pappa har också berättat, fast det är ett senare minne från 1958, om att jublet från Ullevi när Ingemar Johansson knockade Eddie Machen i första ronden, efter två minuter och 16 sekunder, hördes ända till Gamlestaden. Det är brottstycken av ungdomsåren jag fått ta del av. Mammas berättelser om sin uppväxt är mer sammanhållna och mormor som var den ende av mina mor och farföräldrar som fanns kvar har också berättat. Det är stor skillnad, om jag jämför. Idag vet jag mer, särskilt efter att ha läst och reflekterat över handlingarna.

Av allmänna medel har 37:56 betalats ut för Gert. Olav har betalat 198 kr och barnbidrag har erhållits i januari och februari med 43:34. För tvillingarna har betalats ut 199:22. Olav har betalat 205:96 för vardera barnet och barnbidrag utgått med 172:62 under året.

Kan inte vänja mig vid att det är min farfar, far och farbröder det handlar om. Det är så krasst och torrt. Lite som en väderleksrapport. Och eftersom det är myndigheternas handlingar innehåller det ju också lite väl närgången och privat information.

Olav skriver i brev den 22 september till Barnavårdsnämndens kravavdelning om orättvisa inbetalningar. Han har betalat underhåll med 50 kronor i månaden till Vera och 90 kronor för barnen. Han bor nu på Aspgatan i Göteborg. Han vill slippa införsel av lönen och vill betala in pengarna själv. Han var tilldömd att betala 40 kronor till vardera barn av Rådhusrätten.

Var det bara kontroll över ekonomin han sökte, eller tänkte han slingra sig och låta bli att betala? Antar att det förknippades med skam att kronofogden tog hand om lönen, och jag kan förstå honom. Fast han hade ju sig själv att skylla, det var ju hans barn.

Den 12 november upprättas mellan Olav och Elsa äktenskapsförord, som inlämnas till Rådhusrätten den 26 november. Där anges att Elsas egendom skall vara enskild egendom. Olav och Elsa gifter sig den 13 november.

Det är mitt intryck av Elsa att hon hade skinn på näsan. Hon var välutbildad och stabil, och även om hon inte kände till hela historien visste hon uppenbarligen så pass mycket att hon såg till att skaffa sig en trygghet. Kanske hade farfars liv sett annorlunda ut om han tvingats skriva äktenskapsförord tidigare? Tänk om ... det är en bedräglig tanke. Kontrafaktisk historieskrivning är vansklig att spekulera i. Det som faktiskt hände och skulle komma att hända räcker mer än väl som underlag för reflektion. Även om livet börjar bli lite mer stabilt för pappa är det mycket som ännu ligger dolt bakom framtidshorisonten. Återkommer om det.

Ludwig Wittgenstein 2

Ludwig Wittgenstein dog 1951 och i anslutning till att det gått 50 sedan dess skrevs en Understreckare som jag hittade för ett tag sedan och nu skriver om eller med, för lära mig mer. Artikeln är skriven av Knut Olav Åmås (förläggare och redaktör för kulturtidskriften Samtiden, och texten är bearbetad och översatt från norska av Mia Berner). 

Wittgenstein tänkte vid och tänjde på tänkandets gränser, och att läsa honom utvecklar tänkandet och förståelsen för vad det är att tänka. Det är viktigt att kunskap inte förväxlas med eller reduceras till fakta. Kunskap är mer än så och fångar fler aspekter av tillvaron än fakta och information. Filosofi handlar om sådana aspekter av tillvaron som bara kan nås genom tänkande och det handlar lika mycket om vadman kommer fram till som det är en analytisk kompetens. Tillvaron är komplex, och det är en egenskap som bara kan förstås med hjälp av filosofiska tekniker. Därför är Wittgenstein viktig att läsa, men man ska inte fastna där. Han är en av många viktiga tänkare och det handlar inte om vem som är bäst, utan om att lära sig förstå och hantera olika sätt att tänka.

Stilens och uttryckssättets betydelse är konstant i hela Wittgensteins filosofi och utgör en alldeles speciellt angelägen aspekt av hela hans tänkande. Det är inte fråga om form som något utvändigt.

Wittgenstein skriver på ett ställe: ”Å, varför känner jag mig som hade jag skrivit en dikt när jag skriver filosofi?”. Om ungdomsverket ”Tractatus Logico-Philosophicus” gör han gällande att ”arbetet är strängt filosofiskt och samtidigt litterärt”.

Det finns vishet i dikter. Ord är tankar som getts en form. Filosofi är en stil, ett speciellt sätt att tänka. Stilen måste liksom metoden anpassas efter kunskapen man söker och problemet man arbetar med. Och vissa problem och fenomen beskrivs bäst med hjälp av litterära tekniker. Jag förstår inte varför man måste välja och vari skillnaden består. Det som fungerar är bra och ska användas, det andra lämnar man därhän. Jakten på det bästa sättet är fåfäng, onödig och ofta destruktiv. Att tvingas välja mellan antingen eller är att göra våld på verkligheten som alltid består av mer eller mindre av både och. Vi och dem är en feltolkning för det finns bara vi, och detta vi inbegriper allt och alla. Gränser är skapade av människan och upprätthålls kulturellt. Därför kan de ändras. Om man vet hur och varför ökar chansen att man lyckas. Nycklar till förståelse för hur finns i språket, i språkets struktur och dess möjligheter och begränsningar. Att skriva är att tänka är att skriva är att tänka. En dynamisk tillblivelseprocess där språkets roll är viktig.

Det är inte på grund av en personlig nyck som Wittgenstein skriver som han gör: språngvis, fragmentariskt, med vidsträckt användning av litterära effekter och bilder. Stil och språk beror på att filosofin blir till en verksamhet som ska uträtta något med läsaren: genom att ställa frågorna på ett annat sätt och få problemen att upplösas, framstå som irrelevanta eller mindre angelägna, eller att de visar sig vara av ett annat slag än man tidigare antagit. Effekterna av en sådan verksamhet kan manifestera sig i levt liv och i mänsklig praxis. När filosofen inte längre är en stor och ”djup” tänkare, står han där som en människa med en bred vardaglig erfarenhet som försöker komma till tals med andra som har motsvarande problem.

Både filosofer och utövare av vetenskap behöver kliva ner från elfenbenstornet och ta sig ut i världen. Kunskap som inte omsätts i handling eller som låses in, som inte sprids och reflekteras över, blir meningslös. Ändå byggs det murar och dras upp gränser, skiljs tankar och tänkare ut och ifrågasätts. För att räknas måste man vara någon och någon blir man genom att konkurrera, genom att slå sig in på ett område och skaffa sig följare som citerar och sprider ens tankar. Vissa platser anses mer prestigefulla än andra, och det är platser där konkurrensen är hård. Stryka och framgång i kampen om medel och publiceringar premieras och antas säga något om kunskapen och dess värde. Det är ett fundamentalt feltänk. Kunskap har ett EGENVÄRDE, eller det är ju inte så det ser ut idag så låt mig omformulera. Om kunskap INTE anses ha ett egenvärde, om det är viktigare vem som säger något än vad som sägs och hur tankarna kan användas, kommer vetandet att förvandlas till ett slags formalitet och formen överordnas innehållet. Därför behöver kunskapen spridas brett och tankarna behöver granskas och diskuteras av fler, oftare och i olika sammanhang. Därför bloggar jag, för att vara konsekvent i min syn på kunskap.

Vad som inte är möjligt att formulera direkt i filosofiska texter kan uttryckas med medel som ligger närmare den skönlitterära författarens eller bildkonstnärens repertoar, till exempel med hjälp av indirekta meddelanden. Vi får inte en människa att börja se på ett annat sätt genom att ge instruktioner.

Oerhört viktiga ord, inte minst för arbetet med att bygga en kunskapsskola. Instruktioner är bra om det är standardiserade och tydligt definierade problem som undersöks, men är det kunskap om livet och det som skulle kunna bli som söks är instruktioner och information meningslöst. Med stöd i fakta om det vi vet kan man dock skapa kunskap om tillvarons metafysisk. Undersökningar av virtualitet kräver en väl utvecklad intuitiv förmåga. Tyvärr uppfattas intuition som flum eftersom den inte kan fångas in och beskrivas, definieras och beläggas med evidens. Jag är intresserad av indirekt kunskap. Kultur kan bara undersökas indirekt, till exempel. Det finns mellan och förändras hela tiden. Dynamiken och förändringen är del av och måste vägas i i kunskapen om och tas hänsyn till i undersökningar av kultur. Wittgenstein ger inspiration och användbara verktyg i det arbetet. Han avslöjar inte världen, han skapar förutsättningar för att förstå den i hela sin oöverblickbara vidd. Både det man kan tala om och det man bara kan nå indirekt kunskap om samt det man endast kan ana sig till med hjälp av intuitionen är del av verkligheten. Vad man än undersöker ska man sträva efter så säker kunskap som möjligt, men om bara kunskap som är säker erkänns som kunskap läggs en förödande hämsko på vetenskapen.

Det är snarare så att utsagorna i Wittgensteins texter cirklar in en tematik. De inviterar läsaren att skärskåda ett förhållningssätt, att betrakta det i ett visst ljus i stället för ett annat och därigenom tänja sin föreställningsförmåga. Stilen är ofta muntlig och har ett direkt tilltal.

Det behövs mer av detta. Fixeringen vid fakta handkappar oss och hindrar framväxten av en samtalande kultur. Om bara fakta erkänns som kunskap kommer den som söker makt och som inte bryr sig om något annat att ta till alternativa fakta för att uppnå sina mål, och alternativa fakta kan aldrig mötas med verkliga fakta. Kunskap kan aldrig vara alternativ, den kan bara vara mer eller mindre användbar. Och mer användbar blir kunskapen om förmågan att tänka, analysera och hantera komplexitet är utbredd och väl utvecklad i samhället, vilket den blir om skolans uppdrag handlar mer om bildning än om överföring av information. Att läsa Wittgenstein är att låta sig utmanas, är att träna upp sin tankeförmåga och sin kritiskt analytiska kompetens. Därför är det viktigt att hans och andras texter inte faller i glömska eller bortrationaliseras från akademin av kortsiktigt ekonomiska skäl. Det viktiga är inte vilka kostnader som en speciell verksamhet ger upphov till; för att utgifterna ska bli meningsfulla att diskutera krävs att de ståls i relation till vad det kan komma att kosta i framtiden att inte satsa på verksamheten eller bevarandet av kompetensen. Debattsamhället fokuserar på det som är här och nu. Samtalssamhället håller sig med ett vidare tidsperspektiv och tar hänsyn både till det som varit och det som kan komma att bli.

Studier i Wittgensteins stora ”Nachlass” bekräftar också detta genomgående drag i hans skrivsätt: det utgör inte en avbildning av tankar, utan det är i sig själv ett försök att ge form åt tänkandet och världen. ”Mitt problem är endast ett – enormt – problem att uttrycka mig”, skrev han som soldat på östfronten under första världskriget. Mediet för hans filosofiska verksamhet är först och främst språket. Den ”kamp med språket” som Wittgenstein anser att vi är inbegripna i, gäller också sökandet efter det riktiga ordet, den förlösande formuleringen, det mest produktiva exemplet för att kunna understryka en poäng, lösa ett problem.

Kunskap kommuniceras med hjälp av språket, och språket är mediet som används för att kommunicera tankar; vi människor sätter ord på våra upplevelser. Det är så vi kommer i kontakt med världen och verkligheten, och det gäller både den del av verkligheten som är möjlig att studera empiriskt och tillvarons mer metafysiska aspekter. Språket är skapat av människor och förändras tillsammans med allt och alla andra. Språket är inte neutralt, det har en egen verkan på världen eftersom det är en integrerad del av verkligheten. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och samt om relationen mellan. Det spelar roll vilka ord man använder och ords innebörd förändras. Därför måste äldre texter tolkas för att deras betydelse ska vara konstant över tid, vilket samtidigt är svårt att avgöra. Därför är den analytiska förmågan så viktigt och därför måste den förstås, värnas och utvecklas. Världen, verkligheten och människan är inte, allt och alla blir till. Språket kan påverka tillblivelsens riktning, men förändringen går inte att styra mot mål. Till viss del går det att göra förutsägelser, men det går aldrig att nå visshet om framtiden. Betydelsen av ödmjukhet inför det som inte går att tala om är därför oerhört viktigt att ständigt påminna sig om.

Det är inte minst på dessa olika sätt som Wittgenstein blir en författare: ”Jag tror att jag sammanfattade min attityd till filosofin när jag sade: Filosofi borde man strängt taget endast dikta”. Han jämför sin metod med konstnärens och medger, självkritiskt, att han kommer till korta: ”Min stil liknar en dålig musikalisk komposition”. Jag frågar mig själv om Wittgenstein i dag hade kunnat bli professor vid något universitet. Om de två huvudarbetena ”Tractatus” och ”Filosofiska undersökningar” nu skulle ha betraktats som akademisk kunskap och om studenterna skulle ha accepterat hans undervisning som tillräckligt ”examensrelevant”.

Mycket talar för att han och hans sätt att arbeta inte skulle kvala in som akademiskt idag, och det är en iakttagelse som manar till eftertanke och reflektion. Vad är det för syn på kunskap vi håller med i akademin och samhället idag, och vad får det för konsekvenser? Vilka risker utsätter vi oss för när vi skapar system för vetenskaplig meriterna som hindrar tänkare som Wittgenstein att utvecklas. Vad händer när bildning som mål överges, när filosofin blir allt mer positivistiskt bevisande och allt mindre öppet reflexiv? Vilka barn riskerar att kastas ut med badvattnet när akademin målstyrd och verksamheten ekonomiskas och effektiviseras? För att kunna reflektera över dessa saker krävs paradoxalt nog just den förmågan som idag allt mer betraktas som flum eller i alla fall överflödig.  

Wittgenstein är ingen vanlig skolfilosof. Han talar till sig själv, motsäger sig inte sällan, undviker öppen argumentation och konklusioner och refererar sällan till andra filosofer. Hans sätt att ställa frågor är sådant att läsaren verkligen tvingas anstränga sig för att få ut en angelägen mening ur texterna. På så sätt utgör Wittgensteins stil ett problem. Han avser inte att avtäcka dolda egenskaper hos företeelserna, utan snarare att synliggöra och ”märkvärdiggöra” det uppenbara och det banala. Vi ställs inför en sträng och asketisk filosofi, en mager kost för metafysiker.

Jag håller inte riktigt med. För att kunna ägna sig åt metafysik krävs insikt om var gränsen mellan fysik och metafysik går, och det är detta Wittgenstein ger oss verktyg för att undersöka och avgöra. Han skapade viktiga verktyg, men det är först när verktygen ingår i en verktygslåda och kombineras med andra verktyg som det går att bilda sig en uppfattning om kunskapens verkliga värde, vilket aldrig är givet utan föränderligt och sammanhangsberoende.

Om vi har svårigheter med att läsa Wittgenstein, beror det kanhända på att vi närmar oss hans texter utifrån felaktiga förväntningar, eller hyser intressen som just hans tänkande inte kan ta hand om. Han är inte i sig själv särskilt svår att läsa, eftersom han använder vardagsspråket, men han kan vara besvärlig därför att vi ofta inte ser vart han vill komma.

Många förment svåra filosofer och filosofier drabbas av denna okunskap, eller handlar det om ointresse, om vad det är för typ av text man läser. Förväntningar är oerhört viktiga att förstå sig på, men väldigt svåra att undersöka empiriskt, för det ligger i sakens natur av många av förväntningarna är omedvetna. Det betyder inte att förväntningarna är ovidkommande, att de inte spelar roll. Många som säger att en filosof som Deleuze är obegriplig läser hans texter med helt fel förväntningar och anklagar sedan honom för att han inte lever upp till förväntningarna. Och eftersom så många inte vet, förstår eller är intresserade av hans filosofi blir påståendet att Deleuze är obegriplig lätt en etablerad sanning trots att det bara är en vanlig föreställning. För att Deluzes filosofi ska bli meningsfull krävs att läsaren tillför texten mening. Kunskapen och betydelsen uppstår mellan, i ett slags samtal med texten. Det går varken hos Wittgenstein eller Deleuze att slå sig till ro, läsa och passivt vänta på att bli informerad. Det kärvs eget arbete med innehållet, som därför bara till dels bestämmer vad som är en rimlig tolkning av innehållet. Därför nyttar det föga att debattera Wittgenstein och andra liknade filosofer, för att det ska gå att bilda sig en adekvat uppfattning filosofins värde krävs samtal, dels på egen han med texten, dels med andra om texten.

För Wittgenstein är filosofi ett förhållningssätt, en metod och en stilart. Han blir en icke-auktoritär lärare som visar upp sitt tänkesätt och försöker förmedla en öppnare attityd till filosofiska frågeställningar. Det är snarare detta han är, än en lärd människa som formulerar generaliserade tankesystem. ”En filosof är en person med huvudet fullt av frågetecken”, sa han till en god vän.

Undersöker man kultur är frågorna och kompetens att ställa adekvata frågor viktigare än svaren. Kultur är förändring och existerar bara delvis som realisering, lika viktigt är det virtuella, det som skulle kunna bil. Kultur är en öppen och föränderlig helhet. Därför är frågandet så viktigt, frågan ger perspektiv och riktar uppmärksamheten. Frågorna påverkar förändringens riktning och är därför aldrig oskyldiga eller objektiva. Det är alltid någon som frågar, och frågan kräver svar. Fakta talar på samma sätt aldrig för sig själva, det beror på vem som presenterar dem och med vilka intentioner faktan väljs ut och presenteras, just där, just då och på just det sättet. All fakta är mer eller mindre relativ, och kunskap är inte objektiv. Vetenskap handlar om människor och vad som händer mellan människor.

Filosofiska problem uppkommer om man inte på ett rimligt sätt angriper förhållandet mellan språk och verklighet, såväl inom olika språkspel som vad gäller skilda former för liv. De filosofiska uppgifter som knyter sig till språket rör sig om mänsklig självinsikt, därför att ”språket är vårt språk”.

Filosofi innebar för Wittgenstein framför allt den enskilda människans arbete med sig själv, hennes sätt att betrakta tingen.

Genom att jämföra varandras frågor och undersöka vad var och en av oss funderar på och brottas med, byggs en ömsesidig förståelse både för varandra och för kulturen som växer fram mellan människor upp. Och när man samtalar om dessa saker utan att hålla sig med bestämda uppfattningar om vad som är bäst, när man intressera sig mer för konsekvenserna av frågorna, och när man hjälper varandra att svara, skapas en mer inräknande, ödmjuk och flexibel kultur än där svaret och sanningen står i fokus. Wittgenstein är en samtalande filosof som undersökte samtalets möjligheter och begränsningar, det är så jag läser honom. Om det är det rätta sättet går inte att uttala sig om, men det är ett sätt att läsa honom och det sättet och dess bärighet samtalar jag mer än gärna om; jag betackar mig dock för att dras in i en debatt, här liksom i andra frågor.

Wittgenstein understryker ett flertal paralleller mellan å ena sidan livsproblematiken och å den andra de filosofiska problemen. Han såg inte på filosofi som en fritt svävande aktivitet som förmår att själv legitimera sig.

Detta tänkesätt framgår av några rader han skrev till en god vän: ”Vad vore poängen med att studera filosofi om allt som detta studium uträttar för dig vore att göra dig kapabel att med en viss trovärdighet tala om enskilda svårfattliga logiska problem etc, om inte det förbättrar ditt tänkande kring vardagens mest angelägna frågor, om det inte gör dig mer grannlaga än en ... journalist, i användandet av de FARLIGA fraser som sådana människor gör bruk av för sina egna syften”. Det är ett sådant filosofiskt förhållningssätt Wittgenstein ville efterlämna.

Så här vill jag se på och förstår även bildning, som jag vill se som något mer än en kanon. Bildning är inte en minneskonst utan något mycket mer och viktigare. Bildning handlar om hur man hanterar texter och tankar, om hur man värderar kunskap. Filosofi utan bildning och bildning utan filosofi är meningslöst. Yta och djup, vidd och bredd. Förmåga att tänka nytt och kompetens att hantera problem man aldrig ställts inför tidigare. Bildning är en livshållning och dess värde bestäms av hur väl den hjälper enskilda och samhällen att klara av att hantera tillvarons och dess inslag av det oväntat oväntade. Det är arbetet med Wittgensteins filosofiska texter som leder till bildning, inte innehållet i sig. Det finns inga genvägar till bitning, inga snabbspår till kunskap. Sammanfattning bör inte föraktas, de har absolut ett värde, men de ersätter aldrig studierna av originaltexternas innehåll. Inte om det är bildning man söker och bildad man vill bli.

Författaren Thomas Bernhard skriver om Wittgenstein: ”Det rör sig om en alltigenom poetisk hjärna”. Filosofen Albrecht Wellmer hävdar att ett produktivt mottagande av Wittgensteins tänkande endast kan ske indirekt: Det visar sig i radikalismen och kraften hos vad som tänks vidare.

Att läsa Wittgenstein ger en lika mycket insikt som kompetens att tänka själv. Texterna är lika mycket information som inspiration. Värdet av filosofin är också indirekt, den går bara att bilda sig en uppfattning om genom att studera och värdera utfallet av arbetet med texterna. Det handlar inte såg mycket om vem eller vad man läser, vilka texter man arbetar med, utan om vad man gör med insikterna som arbetet resulterar i. Därför går det inte att uttala sig om dess värde eller betydelse på förhand, bara i efterhand och ställt i relation till konsekvenserna.

Men vad är det då som har skett vidare med Wittgenstein? Vad rör det sig om i de hundratals böcker och tusentals vetenskapliga artiklar som finns publicerade inom den akademiska Wittgensteinindustrin under de senaste femtio åren?

Det påstås ofta att Wittgenstein haft ett enormt inflytande på filosofin under 1900-talet, men det finns endast ett fåtal fackfilosofer som allvarligt tagit till sig hans syn på vad filosofi är. Jag skulle tro att Wittgensteins egen filosofi – så som den utformats av honom själv – har haft ett utomordentligt blygsamt inflytande. Däremot finns det många som använder Wittgensteintexter för sina egna syften, ofta helt andra än de som hans filosofi på ett meningsfullt sätt kan – och vill – tillmötesgå. Och han läses ofta på ett inskränkande sätt, självsvåldigt insatt i de mest olikartade ismer. I de skilda försöken att förstå Wittgenstein klarare än vad han själv förmådde, har de platta svaren blivit långt flera än de spänstiga frågorna.

Wittgensteins filosofi är inte skald för att göra karriär på. Kanske är det därför det är svårt att se och förstå hans inflytande? Wittgenstein gjorde motvilligt karriär och menade att man inte skulle ägna sig åt filosofi på de premisserna eller på det sättet, med sådana mål. Filosofin handlar om livet och att filosofera var för Wittgenstein ett sätt att leva. För mig är det detta jag kanske inspireras mest av när jag läser om och arbetar med texterna skrivna av Wittgenstein.

1947 skrev Wittgenstein själv: ”Inget verkar mindre sannolikt än att en vetenskapsman eller matematiker som läser mig, på allvar skulle kunna påverkas i sitt sätt att arbeta. I bästa fall kan jag hoppas kunna stimulera till att en betydande mängd skit kommer att skrivas, och att detta i sin tur kanske kunde medverka till att något gott kom till stånd”.

Detta är den mest adekvata beskrivning som någon har givit av Ludwig Wittgensteins inflytande på vår tids tänkande.

Indirekt kunskap är inte att förakta. Tyvärr förväxlas den ofta med dunkelt tänkta tankar, vilket jag ser som ett slags akademisk härskarteknik. Vissa aspekter av livet och tillvaron kan man bara nå insikt om och förståelse för genom att uttrycka sig dunkelt, och då är det inte det som sägs som är det viktiga utan hur orden och tankarna tas emot och används.

Ludwig Wittgenstein 1

I samband med att det var 50 år sedan Ludwig Wittgenstein dog skrevs en Understreckare som jag hittade för ett tag sedan och vill skriva om. Artikeln är skriven av Knut Olav Åmås (förläggare och redaktör för kulturtidskriften Samtiden, och texten är bearbetad och översatt från norska av Mia Berner). Jag vet inte hur stort inflytande Wittgenstein har idag och det är heller inte så viktigt för jag finner hans tankar intressanta. Att läsa och lära sig mer om OLIKA tänkare utvecklar det egna tänkandet. Den synen på kunskap faller ofta bort i dagens målfokuserade kultur. Många av dagens doktorander tänker strategiskt och läser bara texter som faller inom deras snäva ämnesgränser, går bara på seminarier som handlar om det egna ämnet och riktar in sig på en tidskrift. Systemet gynnar denna utveckling, men den riskerar utarma kunskapen för utan bredd och förståelse för olika sätt att tänka kan inget verkligt vetande uppstå. Därför läser jag Wittgenstein, dels för att förstå hans filosofi och för att få perspektiv på mitt eget tänkande.

För femtio år sedan låg den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein och dog på en vindskammare i Cambridge. Det sista han sa innan han somnade in den 29 april 1951 vid nyss fyllda sextiotvå, var en hälsning till vänner som inte hann fram: ”Berätta för dem att jag haft ett underbart liv”.

Vill minnas att jag även läst att han sa att filosofi var hans liv. Han levde kunskap och fick möjlighet att arbeta med kunskap. Kanske trivdes han inte alltid i den rollen och med detta värv, men han kunde tydligen blicka tillbaka på sitt liv i tacksamhet. Det måste väl ändå vara meningen med livet, att när den dagen kommer kunna säga, men framförallt i hjärtat, ärligt kunna känna att man inget ångrar och att man är nöjd med resan och det man åstadkommit. Försöker tänka så här och nu, dels att jag är nöjd, dels att jag gör det jag vill och trivs med i möjligaste mån. Och jag tycker att jag oftast lyckas ganska väl.

Vad återstår i dag av Wittgensteins tänkande? Att filosofin kan visa oss nya sätt att se på världen.

Jag finner Wittgensteins filosofi mycket intressant, både hans tidiga arbete och det senare. Det handlar om sätt att förstå aspekter av verkligheten. Den tidige Wittgenstein syssla med det som är, och den sene med det som skulle kunna bli, med förutsättningar för förändring. Det är i alla fall så jag läser honom.

Jag uppfattar angelägna delar av hans filosofi som etiskt och existentiellt motiverade. Den etiska nivån åskådliggör varför hans problem är hans problem. Då avser jag etik i en mycket vid mening, där etik rör sig om sätt att vara i världen. Etiska värderingar tillför oss ingen ny kunskap. Måhända insikt, men inte kunskap. För Wittgenstein handlar etiken om det som inte kan gestaltas såsom problem: de som är direkt formulerbara och lösbara.

Filosofi, i alla fall den klassiska filosofin, handlar om att tänka kring det som inte går att avgöra med hjälp av empiriska studier. Mer av det sättet att tänka behövs på etikens område, tänker jag. Etik handlar allt för mycket om att skapa och följa regler, men det sättet att se på etiken reducerar den och förvandlar den till en fråga om kontroll. Ett etiskt förhållningssätt borde inte handla om juridik, inte om det som är känt. Jag vill se en etik som handlar om sätt att se på det okända, och den typen av egenskap får man hjälp att utveckla när man läser Wittgenstein. Han undersöker tänkandets begränsningar, språkets struktur och kunskapens gränser. Och det är kunskap som verkligen behövs idag. Fakta och evidens är bra och behövs och ska användas så mycket det bara går, men livet och samhället består av mer än så och det som ligger bortanför horisonten behöver man lära sig förstå och hantera också. Etik är en sådan aspekt.

Detta beror på att att etiska insikter inte kan härledas ur fakta. I Tractatus Logico-Philosophicus hävdar Wittgenstein: ”Vi känner att t.o.m. om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret”.

Tänker man sig att vetenskap handlar om att svara på frågor begränsas och snävas vetenskapen in till det man redan vet och man glömmer det faktum att alla frågor inte har ett givet svar. Etik är ett sådant område där man tvingas uppfinna svar. Det handlar då inte om svaren är sanna eller falska utan om de hänger ihop logiskt och om de fungerar. Wittgenstein driver sitt tänkande till gränsen för det tänkbara och han blickar därifrån in i det okända. Försöker man agera så idag som forskare får man problem, för vetenskap antas handla om att ge svar på bestämda frågor. Jag oroas över den utvecklingen för den begränsar som sagt kunskapen och utarmar den vetenskapliga kompetensen. Att filosofera vid gränsen för kunskapen och den egna förmågan är jobbigt och risken att misslyckas är överhängande, men det är så man lär sig och utvecklas. Gör man bara det man är bra på och behärskar slutar man utvecklas och när det blir norm inom vetenskapen slutar vetenskapen utvecklas och samhällets behov av ny och bättre kunskap hotas.

Såväl etiken och estetiken som logiken ligger för Wittgenstein utanför de områden där man kan formulera frågor som har vetenskapliga, språkligt utformade svar. Han betraktar inte filosofin såsom en disciplin som maximalt ska utveckla allmänna teorier eller system, för att med deras hjälp kunna penetrera väsentliga drag hos verkligheten. Den art av insikt som filosofin ger, är bland annat en insikt i gränslandet kring och villkoren för språkets begriplighet och dess enorma mångfald. Det är en praxisfilosofi som åskådliggör att det finns inbyggda, ömsesidigt formande relationer mellan språk, handling och verklighet.

Kanske kan man säga att språket är del av det virtuella som realiseras i tillblivelseprocessen som världen och tillvaron, kunskapen och livet frambringas genom. Virtualitet är överflöd och verkligheten är begränsad. Därför finns inte plats för allt som går att tänka. Återknyter till gårdagens bloggpost, till evolutionen. Realiteten är tillvarons gräns, kontexten där det virtuella överflödet kämpar om plats och reproducerbarhet. Bara det bäst lämpade i respektive kontext överlever och förs vidare, upprepas. Vi behöver lära oss förstå även det virtuella, det som skulle kunna bli. Inte bara det reella, det som går att undersöka. Båda aspekterna är lika viktiga, för verkligheten byggs upp och förändras i relationen mellan båda. Wittgenstein tänkte sig i början av sin filosofiska karriär att det räckte att forska om det reella, fast han kom med tiden att ändra uppfattning.

I ett brev till en vän skrev Wittgenstein om ”Tractatus”: ”Allt som många i dag endast babblar om, har jag i min bok fastlagt, därigenom att jag tiger om det”.

Detta utgör den andra, oskrivna, enligt hans egna utsagor mest angelägna delen av filosofin. I ”Tractatus” råder det således en retorisk jämvikt mellan det sagda och det outsagda: ”Det outsagda (det som för mig framstår som mystiskt och som jag är ur stånd att formulera) utgör på sin höjd den bakgrund mot vilken det jag kan utsäga, får mening.” Vad är det som äger rum i övergången från tidig till sen filosofi hos Wittgenstein? Vi finner såväl kontinuitet som brist på sådan. Författaren önskade publicera ”Tractatus” och ”Filosofiska undersökningar” tillsammans, i ett band, därför att de nya tankarna bara skulle kunna komma i rätt dager genom att ställas mot hans tidigare tänkesätt. Wittgenstein skylde inte över inkonsistenser i sitt tidigare tänkande. Han talar om grova fel där, men han såg inte på hela sin unga filosofi som förfelad.

Detta att Wittgensteins filosofi antas vara tvådelad och att hans tänkande förts vidare som två olika skolor säger en del om det mänskliga intellektet. Rationalism eller empirism, hermeneutik eller positivism. Varför inte mer eller mindre av både och? Vetenskapskrig har förekommit, som handlar om vilken metod eller vetenskapsfilosofisk skolbildning som är bäst. Fast båda är lika bra eller dåliga beroende på hur och till vad de används. Debatten förenklar och samtalet öppnar upp. Den enda vägen leder alltid fel. Jag vill se Wittgensteins filosofi som en helhet och intresserar mig för både och, för gränsen mellan och olika tankestilars funktion och användningsområden, samt för kommunikationen mellan.

Medan ”Tractatus” framställer en strukturell filosofi, kan man säga att ”Filosofiska undersökningar” snarare tar fasta på själva tänkandets metod. Wittgensteins framställning vilar på förutsättningen att kunskapens mest fundamentala form är den praktiska, den som visserligen är en förutsättning för allt vetenskapligt tänkande, men som aldrig redovisas i de vetenskapliga teoriernas rapporter. Den logik och den erfarenhet som ligger i denna praxis kan aldrig redovisas rent formellt.

Bara för att något inte kan redovisas formellt betyder inte att det inte finns eller kan påverka. En allt för långt dragen empirism, som endast erkänner kunskap som går att belägga med empiri, skapar ett slags illusion av att allt är undersökningsbart. Fast det är en illusion. Metafysik finns också, och den både kan och bör undersökas. Annars begränsas kunskapen. Så säker kunskap som möjligt ska man alltid sträva efter, men om man bara erkänner absolut säker kunskap om sådant som går att belägga empiriskt som giltig kommer man att stå handfallen inför en lång rad problem som härstammar från metafysiken, vars orsak inte står att finna i sinnevärlden. Jag talar inte om någon gud, utan om kultur och virtualitet, om det som finns mellan och som kräver tolkning för att bli begripligt. Kunskap om och förståelse för det behövs också.

De klaraste dragen i kontinuiteten mellan tidig och sen filosofi hos Wittgenstein kommer till synes just i denna hans syn på filosofi som en aktivitet, inte som en uppsättning doktriner. Och detta handlar om filosofins uppgift som en klargörande instans, inte som producent av utsagor. Filosofi är inte en naturvetenskap och den är inte hypotetisk-deduktiv i sitt tillvägagångssätt.

Denna tanke håller på att överges, och därför finner jag Wittgenstein intressant och viktig. Problem ska upplösas, det vill säga grunden för problemen ska undanröjas. Annars kommer vetenskapen att syssla med symptom, inte med den underliggande sjukdomen och lösningarna blir temporära. Ska ett hållbart samhälle kunna växa fram krävs att grunden för problemen som lett fram till situationen vi försatt oss i undanröjs, och då krävs nytänkande. Om det man undersöker är virtuellt, om det bara kan tänkas fram med hjälp av fantasi och kreativitet, går det inte att samla in någon empiri. Det går bara att ägna sig åt problemet och arbeta med frågan. Filosofin gör oss till bättre tänkare, om vi väljer att definiera filosofi på det sättet. Filosofin blir vad vi gör den till och bara de kunskaper och kompetenser som används och hålls vid liv kommer att kunna utvecklas.

Wittgenstein drar en skarp skiljelinje mellan filosofi och vetenskap – i motsats till vad som gjorts inom stora delar av 1900-talets filosofi. Han är inte kritisk eller fientlig gentemot vetenskaperna som sådana, utan gentemot deras invadering av så många andra områden av den mänskliga tillvaron. Som filosof befinner sig kulturpessimisten och civilisationskritikern Wittgenstein på ett klart avstånd från vår samtids scientistiskt påverkade tänkande.

Ännu ett skäl att inte låta Wittgenstein falla i glömska. Jag är heller inte kritisk till vetenskap, tvärtom, men jag vill se ett vidgat vetenskapsbegrepp. Jag vill se mer av bildning och strävan efter vishet i samhället. Den ensidiga betoningen på evidens oroar mig, av ovan angivna skäl. Vetenskapen är inte bara en problemlösare, den är också en upplösare av problem, en bred verksamhet i livets och den långsiktiga hållbarhetens tjänst.

Hans filosofi ska endast befatta sig med begreppsmässiga undersökningar. Den kan inte utsäga något nytt, kan inte göra några framsteg. På sin höjd kan den säga eller visa något gammalt på ett nytt sätt.

Jag vill som sagt se ett lite vidare filosofibegrepp än så. Jag vill undersöka även det som skulle kunna bli, men för att kunna göra det behövs kunskap om det som är. Verkligheten är realiserad virtualitet, och virtualitet är obegränsat överflöd. Det går just därför inte att definiera i detalj, men den underliggande logiken för tillblivelsen och förändringen kan undersökas med hjälp av filosofiska metoder.

Det finns en existentiell knorr på motivationen för hans filosofi. Ett filosofiskt problem är ett problem för någon, och det kan endast uppstå i ett givet sammanhang: ”Filosofens arbete består i att sammanställa påminnelser för ett givet ändamål.” Om Wittgensteins filosofi verkligen är problemorienterad, kommer den givetvis att vara irrelevant eller rentav ointressant för alla som inte brottas med just den aktuella arten av problem.

Detta är ett viktigt påpekande. Om vi slimmar och effektiviserar vetenskapen och bara behåller det som är aktuellt och önskvärt i dag och med utgångspunkt i dagens förhållanden är risken överhängande att vi i framtiden kommer att stå handfallna när samhället förändras och det behövs ny kunskap om sådant som inte ännu är känt. Hållbarhet förutsätter bredd och marginaler, och det är ur överflödet som nytänkandet springer fram. Våra problem och dess lösningar säger ingenting om morgondagens problem, och att ignorera detta livets faktum är cyniskt. Vem är vi att stänga ner och kasta ut sådant som kan komma att visa sig användbart i framtiden? Nyckeln till hållbarhet är insikt om behovet av solidaritet med en öppen och okänd framtid och dem som lever där och då. Bara för att vi inte kan veta något om framtiden betyder inte att vi inte kan eller bör tala och tänka om den.

Darwin, den förste posthumanisten

Läste just ut Johan Frostegårds bok Evolutionen och jag, som verkligen kan rekommenderas. Det är en populärvetenskaplig bok med bildningsambitioner, skriven av en lärd forskare med breda kunskaper. Läser följande i en recension av boken i dagens DN:

Evolutionsteorin och Darwins idéer om det naturliga urvalet sägs ofta vara den bästa idé någon någonsin fått. Men även om teorierna står starka finns där många luckor och lösa trådar när det gäller några av livets riktigt stora frågor.

Det instämmer jag i, och ska här i denna bloggpost även försöka förklara varför jag ser evolutionsteorin som så användbar, inte bara för att förklara människans ursprung och utveckling, utan även för att förstå lärande och kunskapsutveckling. Både den här typen av bok och teorierna som presenteras i den samt forskningen den bygger på behövs och kan inspirera till ny-tänkande även inom andra områden. Under läsningen av boken har jag fördjupat en rad insikter jag tidigare bara hade aningar om. Jag har också fått nya nycklar och fler pusselbitar som kan avvändas framöver för att nå kunskap om annat som jag idag ännu inte vet något om. Lärande är en öppen och icke-linjär process, liksom evolutionen. Det oroar mig att se hur kunskapen idag allt mer sätts på undantag av dem som har makt nog att inte behöva bry sig, och detta ser jag som en effekt av rådande kunskapssyn som sätter likhetstecken mellan fakta och kunskap. Åter till rescensionen.

– Och när USA:s vicepresident Mike Pence förnekar evolutionsteorin och är skeptisk till vaccin och till att människan påverkar klimatet är det viktigt att lyfta fram vad forskningen kommit fram till, säger läkaren och författaren Johan Froste­gård.

Det som gör Frostengård till en angenäm bekantskap är hans bredd och bokens bildningsambitioner. Han är så mycket mer än läkare ...

Han är också forskare, professor i medicin och har en kandidatexamen i ekonomisk historia. Nu är han aktuell med boken ”Evolutionen och jag”. Den handlar om könsroller, religion, artificiell intelligens och mikroorganismer – kort sagt om hur evolutionen påverkar dig, mig och allt annat levande.

– Mitt intresse för det här ämnet väcktes i de sena tonåren. Många tar evolutionsteorin så för given att de nästan glömmer bort att den finns. Det lämnar fältet fritt för förnekare, typ vicepresidenten Pence. Jag vill slå ett slag för evolutionen och för humanismen, säger Frostegård.

Människa är ett sammansatt begrepp, och Darwin skapade ett fantastiskt redskap för att lära sig se och förstå det. Jag vill se honom som den förste posthumanisten av en hel massa olika skäl, bland annat med stöd i följande tankar som avslutar recensionen och som visar på komplexiteten, vilket inte ska förväxlas med komplicerad. Människan är komplex, och det är vårt, liksom livet på jordens öde att ständigt förändras och att aldrig vara färdig. Det går inte att plocka isär människan i dess delar och skaffa sig kunskap om dessa, vilken sedan sätts samman till en teori om helheten. Människan är en integrerad del av livet på jorden och kunskapen om människan blir användbar först när den relateras till helheten; människan är som skogen som man har svårt att se för alla träd. För mig är det detta som evolutionsteorin främst handlar om och den tanken rymmer en ansenlig pedagogisk potential. Därför finns inget svar på frågan, vad är en människa? Frostegård skriver,

– Vi människor föds inte som oskrivna blad. Jag tror att männi­skor föds till att vilja göra gott och vara rättvisa, men att vi tyvärr också kan vara väldigt egoistiska. Det är något vi får leva med, det är vår arvssynd som evolutionen bidragit till.

Att vara människa är att vara lika mycket ett resultat av arv som av miljö. Biologi och kultur, fysik och grammatik, minnen och visioner. Gener och memer. Allt i en salig röra där det ena går in i det andra och där ingenting på förhand eller per definition kan sägas vara viktigare än något annat. Evolutionsteorin hjälper mig se och förstå dynamiken i helheten, och dessa insikter är om inte överförbara så i alla fall användbara för att förstå en hel massa olika saker, förutom människan. Evolutionsteorin är en teori om förändring och utveckling, och jag vill peka på den potentialen för den behövs. Evolutionens logik (eller avsaknad av logik) är icke-linjär, och den insikten är viktig om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle. Evolutionen går att studera, och kunskapen om processen kan användas i skolan, inom forskningen, samhällsbyggande och politik. Evolutionen kan inte styras, den bygger på dynamiken mellan överflöd och begränsing. Det handlar om en selektionsprocess där urvalet är objektivt på riktigt och den eller det bäst lämpade överlever. Överfört till kunskap kan man säga att förslagen som fungerar accepteras och att man först i efterhand vet. Ingen kunskap kan på förhand sägas vara bättre än någon annan, det visar sig längre fram. Hållbarheten och eventuella framsteg står i relation till överflödet och variationsbredden. Ju fler som får försöka och ju mer mångfald, desto större blir chansen till framgång.

Min skolgång, livshållning, universitetsutbildning och forskning, inser jag när jag läser, har byggt på evolutionära principer. Jag har alltid nyfiket lyssnat och lärt mig av allt som kommit i min väg, utan någon plan eller strategi, annat än mer och bredare kunskap. Sedan har livet och sammanhangen jag hamnat i bestämt vilka kunskaper som varit användbara. Jag har med andra ord gjort precis tvärtom mot hur man inom rådande utbildningsparadigm förväntas göra: Sätta upp mål som bryts ner i delmål och endast läsa strategiskt, effektivt och målinriktat. Jag tror inte ett ögonblick på löftet om att alla kan bli vad de önskar om de bara har ett mål och en strategi. Jag tror inte att samhällsutveckling går att styra, jag tror på evolutionen och menar att vi bör lära av den och anpassa oss efter processen.

Slutordet i boken, de två sista sidorna, låter jag bilda utgångspunkt och samtalspart för det jag vill förmedla. Det är ett slags sammanfattning, inte så mycket av boken som helhet som av det jag lärt mig av den. Han skriver där,

Vi är befolkade av mångahanda, en insikt som Gunnar Ekelöf skrivit en berömd dikt om i Färjesång (1941). Dikten utnämner Jaget till konung och härskare, vilket enligt min uppfattning är överdrivet. Snarare är Jaget en verkställande direktör med ganska svagt mandat. Detta Jag är bara en del i större entiteter, som en lök utan kärna, med skal på.

Bra dikter kan rymma ett helt universitet av vishet och koncentrerad kunskap. Därför är bildning så viktigt, och det är en syn på kunskap som är evolutionär. Bildning är motsatsen till målinriktat kunskapssökande. Bildning handlar om att söka kunskap så brett och djupt som möjligt. Potentiellt användbar kunskap finns överallt, vilket en målinriktad skola och utbildningspolitik helt missar. All kunskap är aldrig lika viktig och användbar, men eftersom framtiden är öppen går det inte på förhand att värdera vetande. Vad Ekelöf och andra författare menar är aldrig det viktiga, utan hur orden och tankarna tas emot och används. En skola och högre utbildning som bygger på den tanken skulle ge oss en stabil grund att bygga ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle på. Kulturen är liksom människan och livet mångahanda; aldrig en eller ett. Du och jag är flera, som Deleuze och Guattari skriver. Vi är multipliciteter, sammansatta helheter och delar av något större. Förändring, rörelse, dynamik och mångfald. Lyssna på Ekelöf.    

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror,
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Dikten ger oss inga svar, men den är fylld av uppslag att tänka med kring vår egen och varandras kollektiva tillblivelse. Vi är som världen befolkade. Inför framtiden är vi alla blinda, och mest blind är den som tror sig veta eller de som okritiskt följer efter auktoriteter. Varje själ speglar sig i andra själar och kulturen har ingen början, inget slut. Du och jag och mellanrummet som både förenar och skiljer oss åt blir ett vi som andra vi reagerar på och samverkar med och på det sättet byggs samhället upp, underifrån i en dynamisk förändringsprocess. Jag och du är fler än en men färre än många.

Lars Gyllensten har uttryckt en liknande känsla på olika ställen och har kallat oss för vehiklar för olika machinationer eller konglomerat av pseudonymer.

Jaget är utspritt och både uppbyggt av mindre delar och del av större helheter. Jag är den plats där tankarna som är mina samlats ihop och för en tid hålls samman. Jag är inte, jag blir och förändras tillsammans med allt och alla andra. Vi fungerar på samma sätt som de, och tillsammans med naturen, djuren och allt annat levande förändras biosfären. Att det är relevant att tala om antropogen manar till eftertanke, för det betyder att människans makt och förändringskraft håller på att växa oss över huvudet. Att vi hamnar där vi är och idag har de ledare vi har bygger på ett egocentriskt missförstånd om att jag är universums centrum. Vi behöver kliva ner från tronen, plocka av oss glorian och ta oss tillbaka till Darwin och kunskaperna han förmedlat. Människan är inte skapelsens krona och det finns ingen teleologi. Evolutionen har inget mål, bara en riktning och rörelse. Donald Trump har gett egoismen ett ansikte, men hans makt utgår från folket som låter honom hållas. Han liksom du och jag och alla andra är till syvende och sist temporära konglomerat av pseudonymer.

Det är inte nog med att vi är sammansatt av ett flertal mindre bitar och byggs upp, nerifrån och upp, som ett slags Arcimboldo-konstverk, sammansatta av föremål som har en valfrändskap med oss. Hjärnan och sinnena lever sitt liv i hög grad utanför vår kontroll, och det vi erfar är tillrättalagt. Virus huserar i vårt genom, därtill kommer våra egna gener, vars främsta "intresse" är att fortleva och reproducera sig. Vi har hela mikrobiomet, tarmfloran och andra bakterier som lever av oss och som vi blivit beroende av; vi har dem till och men i våra innersta interlokutörer sedan någon miljard år, i form av mitokondrier.

Tanken om att var och en av oss är flera är inte tagen ur luften, det är en posthumanistisk tanke som finner stöd i evolutionsteorin och medicinsk och biologisk forskning. Därför valde jag den titel jag valde. Evolutionsteorin är en posthumanistisk teori för den visar på hur sammansatt människan är och hur beroende kroppen är av samverkan med andra och med annat. Utan virus, bakterier och parasiter av olika slag klarar sig inte människan eftersom det inte handlar om vi och dom. Jag är en multiplicitet, jag är ett vi eller flera. Tänker man så och tar man evolutionsteorin på allvar manas till ödmjukhet inför livets komplexitet och framtidens icke-linjaritet. Förändring och samverkan är livets och människans enda konstant.

Inte nog med detta så verkar det spöka i oss: frånvaron av somliga infektioner, som parasiter och maskar, skapar möjligen ett tomrum, där autoimmuna och kanske psykiska sjukdomar kan blomstra. Till detta kommer memerna som är beroende av oss (än så länge), men som vi inte heller klarar oss utan, och som måste hållas tämjda, i lämplig men begränsad frihet. Vi har medfödda talanger för språk och etik, där vi av naturen är både egoister och altruister i en salig blandning. Alltmer kommer datorer, robotar och artificiell intelligens att bli en del av det som bygger upp vårt jag. Det vi kallar vårt jag kan rentav beskrivas som superorganism, vars konturer vi bara anar.

Både och, inte antingen eller. Sökandet efter en eller ett, den eller det bästa, oavsett vad sökandet handlar om, är dömt att misslyckas. Människan är flera, och kulturen spelar en lika stor roll för tillblivelsen som alla andra delar av den sammansatta helheten. Digitaliseringen är redan idag en del av jaget. Tänker när jag läser Frostegårds tankar ovan på Katherine Hayles och hennes berömda bok: How we became posthuman, där utgångspunkten är att det inte handlar om ett framtida tillstånd utan om en kollektiv och ömsesidig, icke-linjär, förändrings och tillblivelseprocess. Först i efterhand, ställda inför fullbordat faktum, inser vi hur det blev. Och det blir bara i undantagsfall som vi önskar oss och planerar för. Därför vill jag se en mer bildningsinriktad skola som inte handlar om måluppfyllelse och planering, utan om förberedelse inför en resa i det ökända. Visst går det att påverka processen, men bara på marginalen. Därför är hybris så förödande och ödmjukhet så viktigt. Darwin gav oss perspektiv och pekar på att våra rötter ligger fördolda i en avlägsen forntid. Vi kan lära oss att se på vår framtid på samma sätt, tänker jag.

Kanske den framtid -- som många fruktar och andra välkomnar, där vi integreras med icke-mänskliga entiteter som maskiner -- redan är här sedan länge. Under vår långa evolution har vi varit sammansatta varelser, uppbyggda av mångahanda mindre aktörer, vilka inte behöver agera i vårt intresse och bara gör det när det gynnar dem själva. Men det är inte alls alltid som intressena sammanfaller. Det gäller att arbeta för att de ska göra det.

Här finner jag förståelse och uppslag att arbeta med för att hantera mångfalden, som är nödvändig, inte ett tillval eller ett problem. Om fler inser att redan jag är många och hur beroende människan är av annat och andra för att kunna fortsätta vara sig själv, blir det förhoppningsvis lättare att förstå hur viktigt det är att samverka med varandra, även dem man inte känner och sådana som tänker på andra sätt än vi. Ingen vet något om framtiden, det enda vi vet är att den fäller avgörandet om vad som fungerar och vem som har rätt. Evolutionen lär oss att framgång på lång sikt kräver ödmjukhet och samverkan. Bara när våra intressen sammanfaller, och det är något vi styr över, det handlar om psykologi och kultur, kan vi hoppas. Låt oss därför arbeta tillsammans med istället för mot varandra. Vi är ändå alla redan flera.