Refränger 2

Äntligen en dag som inte är fyllt till bräden av möten och måsten, mail och krav. Bara en föreläsning, i eftermiddag. Läsårets sista för övrigt. Under en period här har det varit enormt pressande, och det kommer det vara även framöver, men sommaren och semestern närmar sig med stormsteg och arbetsbördan ska inte behöva öka, tvärtom bör den redan ha kulminerat. Har sovit lite längre och känner mig hyfsat utvilad. Det finns tid att tänka och därför återvänder jag till den nyöppnade serien poster om begreppet refränger, hämtat från den analytiska verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnade efter sig. Snart ska jag även återuppta arbetet med Foucaults begrepp diskurs, men det får anstå ett tag till tror jag.

Inledningen till kapitlet om refränger i boken Tusen platåer var en kort liten berättelse om en pojke som är på väg hem och som söker tröst och trygghet i en melodi som han nynnar för sig själv. Ljuden skapar en kontinuitet och fungerar som ett slags ariadnetråd, ett spår att följa, ett slags strimma av hopp i mörkret. Nästa stycke, det stycke jag ämnar skriva om här, handlar om något mer konkret: Väggar som avskärmar omvärlden och skapar ett rum.

II. Now we are at home. But home does not preexist: it was necessary to draw a circle around that uncertain and fragile center, to organize a limited space.

Ett hem kan vara så mycket. För den som är rik kan hemmet vara en närmast ointaglig borg, med tjocka murar och elektronisk övervakning som skyddar mot inkräktare. En lägenhet eller villa. En hydda, tak över huvudet. Ett tält eller kanske bara en tidning som skydd mot vinden. Eller en cirkel som markerar ett ute och ett inne. Området runt omkring mig och min person, min bekvämlighetszon. Hem kan vara den plats där jag lägger mig hatt. En plats där jag slår mig till ro, som är avskild från omvärlden. Ett slags relativt lugn.

Many, very diverse, components have a part in this, landmarks and marks of all kinds. This was already true of the previous case. But now the components are used for organizing a space, not for the momentary determination of a center.

Rösten och ljuden skapade ett rörligt centrum. Hemmet ordnar delarna som utgör platsen. Världen är kaos, men hemmet utgår ett relativt lugn och ro. Inne och ute handlar om var gränsen går för vad jag kan kontrollera. Hemma är det område som jag känner mig trygg i och har inflytande över.

The forces of chaos are kept outside as much as possible, and the interior space protects the germinal forces of a task to fulfill or a deed to do. This involves an activity of selection, elimination and extraction, in order to prevent the interior forces of the earth from being submerged, to enable them to resist, or even to take something from chaos across the filter or sieve of the space that has been drawn.

Hem är en plats som skyddar mig från omvärldens larmande hotande kaos. Hem är ordning, borta är kaos. Ett hem skapas genom att ordna, och selektera, genom att stänga ute och bjuda in. Hem är den plats jag kan eller är med om att kontrollera. Det handlar inte bara om att äga, utan är lika mycket ett uttryck för begär efter trygghet. Ju mer makt man har desto hårdare kontroll, desto större yta och fler saker och aspekter han kontrolleras. Begäret efter trygghet är dock konstant, och man tar det man kan och har tillgång till. En tidning att dölja ansiktet med i en trappavsats eller en filt på en strand, ett streck i sanden. Det är tillgången på makt och resurser som avgör hur stor yta som kan kontrolleras och utövas äganderätt över.

Sonorous or vocal components are very important: a wall of sound, or at least a wall with some sonic bricks in it. A child hums to summon the strength for the schoolwork she has to hand in. A housewife sings to herself, or listens to the radio, as she marshals the antichaos forces of her work. Radios and television sets are like sound walls around every household and mark territories (the neighbor complains when it gets too loud).

Ljud fungerar avskärmande och skapar rum. När jag ska koncentrera mig på väg till jobbet och det är stökigt på tåget sätter jag på musik i lurarna och ljudet blir ett slags vägg mot larmet och alla störande ljud. Låtarna från mina listor med musik skapar ett inne och ett ute, och eftersom jag väjer musiken är det jag som har kontrollen. Om alla hade med sig en egen bergsprängare och höjde volymen skulle musiken inte kunna fungera som avskärmande och trygghetsskapande. Allt skulle röras ihop i ett enda stort larmande kaos där ingen känner sig hemma. Inne är ute och känslan av trygghet är grundläggande egenskaper och behov.

For sublime deeds like the foundation of a city or the fabrication of a golem, one draws a circle, or better yet walks in a circle as in a children's dance, combining rhythmic vowels and consonants that correspond to the interior forces of creation as to the differentiated parts of an organism. A mistake in speed, rhythm, or harmony would be catastrophic because it would bring back the forces of chaos, destroying both creator and creation.

Gränsen mellan inne och ute är känslig och det som finns på insidan är värdefullt. Därför är det inte konstigt att ämnet väcker så många känslor. Rätten till trygghet är viktig, ja livsavgörande. Hem är en relativ plats, även om det är en välbevakad borg. Och begäret efter trygghet ökar ju mer hotfull och osäker omvärlden är. Alla kan relatera till känslan, för alla har ett hem och ett behov av trygghet. Papperslösa flyktingar och ensamkommande barn har samma mänskliga behov som den där enda procenten av jordens rikaste. Alla, utan undantag, ser till att skaffa sig ett hem och bevakar gränsen mellan inne och ute så gott man kan.

Det finns mycket mer att säga, men nu ska jag ta en promenad och samla tankarna. Jag ska ut i vårvärmen och lyssna på fåglarna som kvittrar för att på det sättet locka till sig en partner att bygga ett bo tillsammans med, ett hem som fungerar som skydd mot alla hot som finns där ute, där nästa generation fåglar kan växa upp under relativ trygghet. Fågelsången och bobyggandet. Barnet som nynnar på vägen hem och strecket i sanden, tidningen över huvudet. Gränsen mellan inne och ute kan ta sig många olika uttryck och den är mer eller mindre tydlig och solid, men den finns där, överallt och för alla.

ADHD-dagboken: När formen inte rymmer allt innehåll

Här för leden läste jag boken Bara man é fantastisk. Den handlar om Eddie Meduza. Inte riktigt ett litterärt mästerverk, men den tog sig ändå in. Berättelsen om människan bakom alla masker grep tag och hakade fast. Inte säker på att jag håller med om att Errol Nordstedt var ett missförstått geni, men han hade definitivt fler bottnar och talanger än vad som är allmänt känt. Och många i boken vittnar om hans lojalitet och medmänsklighet. Han ville mer än vad han hade kraft att driva igenom, och han rymde mer innehåll än formen kunde härbärgera. Det är intrycket jag får. En människa som tvingats uppleva många hemskheter, men som ändå höll fast vid lusten att leva. När jag var tonåring lyssnade många på honom. Mycket hö, hö, hö, om man säger. Men det jag minns är gunget och att hans repertoar var långt med mångfacetterad än ryktet gör gällande. Jag försvarar inte sexismen, absolut inte och detta är inget försvarstal för Eddie Meduza, inlägget handlar om hur man kan hantera känslan av annorlundahet i ett samhälle där normen blir allt trängre.

Jag har mött många människor som Meduza i mitt liv. Trasiga människor med stora drömmar och ett gott hjärta, som ständigt misslyckas med att samla ihop sig och fokusera och som har svårt att anpassa sig till hur man borde vara och bete sig. Människor som tar till droger för att stå ut och för att få lugn och ro från omgivningens larmande krav. Jag känner med honom och andra som han, för jag känner igen mig själv så mycket. Jag växte dock upp i en stabil familj och min barndom var lycklig. Trots det bär jag på sår som andra tillskansat mig, just för att jag inte passat in; för att jag inte fått vara jag. Min smala lycka är att jag aldrig tappat tron på mig själv. Och det är för att det alltid funnits vänner i min närhet som sett mig, som trott på mig och låtit mig gå min egen väg, som jag klarat mig.

Känslan av att leva i en kropp vars begränsningar gör att den inte riktigt rymmer allt innehåll som finns däri, kan jag tydligt identifiera mig med. Känslan av att leva i ett samhälle där normen är trång och man tvingas hålla sig inom givna ramar, fast man har många fler strängar på sin lyra och är någon att lita på. Att inte kunna röra sig mellan genrer och tvingas hålla sig på det spår man anvisats är plågsamt för en som är full av energi och som inte kan stänga av alla infall och tankar; en som hela tiden ser nya möjligheter och upptäcker intressanta aspekter av tillvaron att utforska. Jag vill förstå både mig själv och världen omkring mig. Tacksam för att jag hamnade rätt till slut, att jag vågade ta steget in i akademin. Kunskapen, särskilt kunskap om kultur är mångfacetterad och det går att variera sig utan att tappa fokus. Det har varit min räddning. Eddie Meduza fastnade i facket snuskrock och tvingades ropa: Kuken står eller ronka för att få uppmärksamhet. Fast han ville egentligen spela vackert, melodiskt och svängigt. Det finns så många som honom, och jag känner så himla väl igen mig.

Det är med blandade känslor jag skriver detta, för samtidigt som jag känner en enorm sorg över hur jag blivit behandlad och vad jag tvingats igenom av ett oförstående samhälle är jag tacksam för att jag är jag. Även om jag kunde skulle jag inte vilja vara någon annan. Jag vill bara få vara jag, på mina villkor. Jag har inga problem att följa regler, men när jag inte får göra saker och ting på mitt eget sätt kan minsta lilla sak bli ett oöverstigligt hinder. Bubblande entusiasm och tillförsikt kan på ett ögonblick vändas till bottenlös förtvivlan av ett höjt ögonbryn. Allt jag gör blir inte bra, och jag vet aldrig på förhand vad som kommer att bli bra. Därför är det så viktigt för mig att få möjlighet att misslyckas och börja om. Får jag bara det finns hur mycket energi och uthållighet som helst inom mig. Mina problem med målstyrning och kvalitetssäkring handlar om detta, för jag ser det som ett hot. Att tvingas tillbaka in i en trång form och en standardiserad värld, just när jag blivit docent och därmed trodde att jag lyckats bevisa att jag kan och är någon att lita på, ger upphov till existentiell ångest. Ge mig frihet och jag ger allt, verkligen allt. Kontrollera mig och jag dör. Det är på allvar och det handlar om vad som gör livet värt att leva.

Jag vet att jag har enormt mycket att ge, och jag har bevisat att jag kan. Jag går till jobbet med glädje och arbetar alldeles för mycket. Studenterna som mailar mig får svar med vändande och jag lever och andas kunskapen som arbetet handlar om. Eller handlade om, känns det allt mer som. Idag är akademin en produktionsenhet bland andra, en strikt målstyrd och kontrollerad verksamhet. Jag accepterar det, och jag tar konsekvenserna med ro. Jag fokuserar på det jag kan och det som det fortfarande finns utrymme och möjlighet att göra. Fast det känns allt mer som, till exempel detta att skriva böcker och publicera på nätet, uppfattas som ett problem, ett uttryck för illojalitet. Fast jag gör det jag på starns bekostnad utbildats för, och dessutom gör det huvudsakligen på min egen fritid. Den som inte anpassar sig och följer protokollet till punkt och pricka, den som inte skriver standardiserade artiklar och publicerar dessa i godkända och strikt kontrollerade kanaler, betraktas som ett problem av det akademiska systemet. Jag är kritisk och är noga med att bara göra sådant som jag kan motivera vetenskapligt och med hänvisning till kunskapsmålet. Och, som sagt, jag gör det jag utbildats för. Jag strider inte för att få göra något annat. Jag vill forska och undervisa. Jag vill vara och agera i akademin som den docent jag är. Och att forska handlar inte om att följa regler, utan om att skapa regler. Jag har både utbildning och erfarenhet och jag är öppen och mottaglig för kritik. Strider det jag gör mot några vetenskapliga principer backar jag och gör om och gör rätt. Problemet är att jag förväntas följa ett standardiserat protokoll, att jag inte får tänka själv. När jag examinerar studenter är ett av de viktigaste kriterierna: Självständighet och kritisk medvetenhet, men det gäller inte mig som lektor.

Akademin blir allt trängre och trängre för varje år som går, och redan den form som min kropp utgör är allt för trång för att rymma allt innehåll som pressats samman däri och som hela tiden hotar att explodera. Jag vill inte skrika ronka eller kuken står, men ibland känner jag för att bara skrika rätt ut: VARFÖR KAN JAG INTE BARA FÅ VARA IFRED OCH PÅ EGEN HAND OCH EFTER EGET HUVUD UPPFYLLA MINA BETING?! Varför får jag inte vara jag och göra det jag ska på mitt sätt? Varför är det viktigare HUR jag gör det som ska göras, än att det blir gjort med högsta möjliga kvalitet och inom givna tidsramar? New Public Management kommer att bli min död, känns det som. Och jag vet att jag inte är ensam. När ska samhället och ansvariga politiker inse att fler kan bidra med mer i ett öppet och tillåtande samhälle, än i ett standardiserat och formfulländat. Verkligheten är långt mer komplext än vad någon märkligt skapad form kan hantera. Tro mig, jag vet; av egen, smärtsamt tillägnad erfarenhet.

Frågor om forskning, väckta av utredningen av mordet på Kevin

Tittade igår på den tredje delen av dokumentären om utredningen av mordet på Kevin och har inte riktigt hämtat mig från de fruktansvärda bilderna av misshandeln som två värnlösa pojkar utsättes för av desperata poliser och utredare som jagar ett avslut, snarare än en lösning på mordet. Dokumentären väcker så många olika frågor och det finns så många paralleller till så många olika dagsaktuella företeelser. Vid tiden för mordet hade New Public Management inte slagit igenom, men poliserna visar vad krav på prestation och resultat kan göra med människor. Utredningen skulle till varje pris resultera i ett resultat. I jakten, inte så mycket på en mördare som på ett avslut, använde man sig av en rad olagliga metoder att försöka tvinga fram erkännanden. Dokumentärens beskrivning av familjen som bara ville hjälpa poliserna, men som dras in i utredningen och pressas till gränsen av sammanbrott, är också en beskrivning av riskerna som rådande syn på forskning kan medföra. Forskning kan och får inte blandas samman med annan verksamhet. Forskare ska forska, och poliser ska utreda, och de två rollerna ska inte blandas samman. På samma sätt som politiker inte får blanda sig i myndigheternas ordinarie verksamhet och ägna sig åt ministerstyre ska forskare inte ägna sig åt polisarbete, i alla fall inte vara delaktiga i en pågående utredning. Psykologen Sven Å Christianssons roll i utredningen av Thomas Quick var minst sagt tvivelaktig, och även i denna utredning figurerar han alltså som konsult.

Anita Cederström skriver en klok replik på inlägget i DN där Christiansson (föga förvånande) försvarar sig mot anklagelserna som riktas mot honom efter dokumentären om utredningen. Förutom det att hon ifrågasätter forskningen han säger sig utgå från, tycker jag att frågan också handlar om etik. Jämför med fallen där läkare varit anställda av kändisar som till exempel Michel Jackson (och även Prince?) där man eftersom gränsen mellan läkare och patient luckrats upp kommit att skriva ut smärtstillande medel som lett till döden. Forskning måste hållas separerad från vardaglig verksamhet. Forskare sysslar med kunskap på ett generellt plan, aldrig med specifika fall. Rollerna MÅSTE hållas isär! Kraven på effektivitet och fixeringen vid målstyrning och mätbara resultat kan och får aldrig påverka vetenskapen, för i samma stund den gör det slutar forskningen vara forskning och forskaren förvandlas till en fasad som legitimerar högst tvivelaktiga arbetssätt. Cederström skriver,

En av de viktigaste artiklarna i ämnet publicerades redan år 1993 av Ceci & Bruck med titeln The suggestibility of the child witness (Psychological Bullentin, 113, 403-439). Det är anmärkningsvärt att en forskare, som utger sig för att vara expert i ämnet helt bortser från sedan länge väletablerade forskares resultat! Det kan väl inte vara så att Christianson inte känner till denna forskning?

Den forskning som Christianson bortser från har till och med sedan länge funnits sammanfattad på svenska. År 1996 publicerades en sådan författad av mig i en antologi kallad "Barns utsagor i misstanke om brott" i Pedagogiska institutionens rapportserie vid Stockholms universitet.

Forskare är lika mycket människor som alla andra. Men synen på FORSKAREN är en annan, och det hotar att påverka både den som forskar och de som samverkar med forskaren. Fallet Paulo Macciarini illustrerar samma sak. Forskning är en sak och vård en annan, och de två världarna får inte blandas samman. Forskning kräver perspektiv och reflektion, inte bara av den enskilde forskaren, utan av forskarsamhället. I samma stund som Christianson och andra lämnar akademin och agerar konsult upphör de vara forskare och deras ord bör inte tillåtas väga tyngre än någon annans. En vetenskaplig utredning är bara en vetenskaplig utredning om fler än en forskare står bakom den, och även då måste resultaten hanteras med varsamhet. Skälet till det är att forskning aldrig BEVISAR något. Forskare lägger fram hypoteser som sedan granskas kollektivt. Christiansons tvärsäkerhet rörande vad som är rätt och riktigt strider alltså mot en viktig grundprincip inom vetenskapen, och han diskvalificerar alltså därmed sina egna uttalanden. Det Cederström gör är dock helt legitimt, för hon falsifierar hans hypoteser. Det kan en forskare göra på egen hand, så länge skälen för det anges tydligt. Det är alltid den som hävdar något bestämt som har bevisbördan.

När redaktörerna Nils Wiklund och Ulla Sjöström för den kommande antologin Svensk vittnespsykologi – Utsagepsykologi i teori och praktik valde ut de bidrag som skulle vara med i antologin valde man också detta kapitel. Kapitlet uppdaterades då och kallades "Förhör med barn". Antologin kom ut år 2004.

I kapitlet Förhör med barn sammanfattas central forskning inom området. Den viktigaste forskaren när det gäller barns suggestibilitet är Stephen Ceci och när det gäller vuxna Elisabeth Loftus. De båda forskarna har gedigna publikationslistor och de har också sammanfattat aktuell forskning och publicerat sig tillsammans. Några slutsatser i korthet som framkommit i deras forskning:

1. Förskolebarn mer känsliga för suggestion/påverkan än äldre barn. Vuxna kan också ändra sina berättelser om de utsätts för suggestiv frågeteknik.

2. Fastän små barn kan ge korrekta beskrivningar av händelseförlopp är de lättpåverkade också när de gäller kända detaljer och händelseförlopp, även sådant som gäller deras egen kropp.

3. Åtgärder kan vidtas som minskar effekter av suggestion. Det handlar då om frekvens, frågestil och vilka krav som ställs till exempel i en förhörssituation.

a. Mindre sannolikt att barnets vittnesmål är förvrängt om det förhörts bara en gång. Det är dock svårt att i praktiken veta hur många gånger ett barn frågats ut, till exempel av föräldrar, innan ett polisförhör.

b. Intervjuare som inte ställer frågor av suggestiv karaktär, det vill säga en intervjuare som inte har en bestämd uppfattning från början, som inte repeterar slutna, val/alternativfrågor, ja/nej-frågor eller frågor som antyder ett visst händelseförlopp.

c. Intervjuare som är tålmodiga, ickedömande och som inte skapar kravsituationer, där till exempel vissa svar belönas har störst möjlighet att få korrekta beskrivningar från barnet.

Alla som sett dokumentären inser att utredarna i fallet Kevin bryter mot samtliga ovanstående punkter. Och man gör det inte bara med stöd från Christianson, han uppmuntrar dem även. Hans debattartikel handlar överhuvudtaget inte om forskning, den handlar om att försöka försvara Christiansonsheder, vilket är djupt oetiskt. Två små barn och en hel familj har fått sina liv förstörda, och sedan lades locket på, tills journalisterna började intressera sig för fallet. Än en gång visar det sig vilken viktig roll grävande journalister har i byggandet av ett hållbart samhälle. Vetenskapens roll i utredningen av Thomas Quick och i Macciarinifallet och även här är en skamfläck. Det är inte vetenskap man ägnar sig åt när man agerar som Christianson. Min kritik handlar inte så mycket om honom som person, utan om synen på forskning i samhället. Vad är kunskap och hur används forskningens resultat? Det borde vi tala mycket mer om, liksom om frågan vad som händer och vilka risker vi utsätter oss för när forskning likställs vid näringsverksamhet, konkurrensutsätts, målstyrs och utvärderas med avseende på mätbara resultat. Kanske är det ekonomiskt försvarbart, men vad är i så fall ett människoliv värt? Vad har en sådan som Christianson kostat samhället, och hur har han mage att idag försvara agerandet som visas upp i dokumentären, särskilt efter kritiken mot hans medverkan i utredningen av Quick? Att han och övriga inte visste då är en sak, men att man fortfarande hävdar att man hade rätt är obegripligt

Grundläggande är också enligt Ceci och Bruck att den som förhör barn, har ett vetenskapligt förhållningssätt och hela tiden arbetar med alternativa hypoteser kring ett händelseförlopp.

I mitt kapitel tar jag också upp Ray Bulls Government´s memorandum of Good Practice Interviewing Children, som etablerades 1992-1993. Denna rekommendation för hur barn bör förhöras baseras på forskning också från en stark tysk forskningstradition inom området.

Ray Bull menar precis som Ceci och kollegor att barn helst bara bör förhöras en gång. Om barnet verkar oroligt i förhörssituationen bör intervjuaren undersöka om det hör samman med det barnet har berättat eller att det är själva förhörssituationen som skapar oro hos barnet. Om man kommer fram till att det är det senare alternativet som skapar oro hos barnet, bör förhöret direkt avslutas enligt Bull. Det är ett helt annat barnperspektiv än det Christianson säger sig företräda.

Bilderna av den apatiska sjuåringen som fastlåst i en omöjlig och väldigt pressad situation, efter fyra timmars övergrepp av ibland två vuxna, som vägras kontakt med sin mamma, kommer jag att bära med mig så länge jag lever. Och jag skäms över och ber om ursäkt å forskningens vägnar, för vetenskapens försåtliga inblandning i detta och så många andra liknade fall där man anfört bortträngda minnen som bevis för att komma till ett avslut. Hur många fler fall finns det där människors liv slagits i spillror av forskare och andra som strävat efter att nå ära och berömmelse, och som jagat resultat och måluppfyllelse? Jag vet inte, men tycker mig på goda grunder ha identifierat ett enormt behov av samtal om kunskapssyn och vetenskapens roll i samhället.

Kunskapskedjan blir aldrig starkare än sin svagaste länk

Vad är skolans uppgift? Att uppfylla väljarnas önskningar och politikernas löften, eller att tillgodose samhällets långsiktiga behov av kunskap och kompetens? Ingen svarar så klart det senare, för i teorin är alla överens och tänker man bara efter vet man hur det borde vara. Fast vi lever inte i teorin, vi lever i verklighetens praktiska myller av motstridigheter. Och vi vill så förtvivlat gärna ha allt vi önskar oss, även om vi vet att det är omöjligt. Tips på dieter som lovar viktnedgång utan ansträngning når större uppmärksamhet än sådana som faktiskt fungerar? Den politiker som lovar lägre skatt och högre offentliga utgifter blir mer uppskattad än den som går till val på rimliga och därmed försiktiga löften. Betygsinflation är ett allvarligt och växande problem som alla förstår och är överens om måste beivras. Så får det inte vara, så kan vi inte ha det! I teorin är det enkelt. Fast i praktiken är saken en helt annan.

Att sätta betyg är en bedömning, och det kan ALDRIG bli exakt eller helt objektivt. Och utan förståelse för det samt i avsaknad av förutsättningar att faktiskt kunna sätta betyg som speglar elever och studenters kunskaper och förmågor tvingas lärare ta ansvar för ett omöjligt uppdrag. Alla vill ha rättvisande betyg som faktiskt visar vad eleven eller studenten verkligen kan. Problemet är dock att betyg är en extern bedömning av en intern kvalitet. Systemet bygger på att läraren går i god för elevens/studentens kunskaper och intygar att hen kan det som stipuleras i de allt mer detaljerade kriterierna för respektive betyg. Ju större problemen med glädjebetygen blir, desto mer kontrollerar man LÄRARNA. Tilliten till lärarprofessionen utarmas när elevernas kunskaper sjunker och kvaliteten i den högre utbildningen utarmas. Var finns logiken i det sättet att resonera? Ingen kan ta ansvar för eller gå i god för någon annans kunskaper. Ett system som bygger på att det är lärarens fel att det går inflation i betygen kan ALDRIG leda till bättre och ökande kunskaper i samhället.

Vi har hört det förr: Så här får det inte vara! Vi måste se över våra rutiner. Det behövs tydligare regler, mer kontroll, hårdare straff, och så vidare. Och ställda framför fakta skyller ansvariga ifrån sig. Det är en provkarta på det mänskliga psyket som visas upp, och ingen som vet hur människor fungerar kan med hedern i behåll säga sig vara förvånad. Är och bör är två HELT olika och väsensskilda saker, och ingen kunskapskedja kan någonsin bli starkare än dess svagaste länk. Tron kan försätta berg, det är sant, men samhället kommer aldrig att få inte den kunskap medborgarna önskar sig, vi får den kunskap vi förtjänar. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Genvägar till kunskap blir senvägar och är det betyg man vill ha är det betyg man kommer att få, det går att kontrollera och dela ut. Lärares betygssättning kan kontrolleras och regleras, men inte kunskapen.

Elefanten i rummet är: Ta da, ekonomiseringen av skolan. Skolan, liksom all mänsklig verksamhet, kan bara fokusera på en sak i taget. Antingen ekonomin eller kunskapen. Det finns inga genvägar. Och kunskap tar tid. Tid är pengar; och ingen kan därför ärligt säga att man är förvånad över att det ser ut som det gör. När lärare och elever/studenter inte får de förutsättningar som krävs för att kunna undervisa, lära och utveckla kunskap kommer kunskapen på sikt att utarmas. Ändå är det förvåning och bestörtning som ansvariga ger uttryck för när man konfronteras med resultatet av SVTs granskning av betygssättningen i den svenska gymnasieskolan. 

Vissa skolor är mer generösa med att låta elevernas betyg avvika från resultaten på nationella prov, visar SVT:s granskning. Friskolor på gymnasiet höjer betygen mer än kommunala, och vissa skolkoncerner har flera av sina skolor på ”snällbetygstoppen”.

Generös, och snäll är ord som får det att vända sig i magen på mig. Låt oss kalla sakerna vid sina rätta namn: Det är dumhet, ignorans och uttryck för mänsklig hybris som blottläggs, eller möjligen eftertänksamhetens kranka blekhet. Alla vet att friskolereformen bygger på tanken att konkurrens driver kvalitet, fast skolor kan inte konkurrera med kunskap så det är betygen man konkurrerar med. 

Ett slutbetyg kan vara avgörande för var man hamnar i livet. Och SVT:s granskning visar mycket stora skillnader mellan skolor, på hur man förhåller sig till resultaten på nationella prov.

Många skolor ser man till att slutbetygen totalt ligger på ungefär samma nivå som resultaten på nationella prov. Det är ju enligt Skolverket huvudsyftet med proven- att möjliggöra en likvärdig bedömning och betygssättning.

SVT:s granskning handlar om 355.000 Nationella prov från gymnasier i hela landet förra våren.

”Det finns incitament”
I grundskolan är det små skillnader, på gymnasiet ligger friskolor högre. I svenska och engelska ligger friskolor ett par procentenheter högre. I många stora mattekurser är det 10 procentenheter fler elever i friskolorna som fått högre betyg än provresultaten. Skolverket har tidigare sett samma tendens.

Vi har detaljstuderat matteproven för samtliga gymnasieskolor, och räknat andel elever som fått högre betyg minus de som fått lägre betyg, till en ”snällbetygskvot”.
Av de 50 skolor som toppar den listan i landet är 32 friskolor.

Väljer man bara lite större skolenheter kvarstår bilden. 17 av 29 är friskolor.

– Det är klart det finns incitament i dag att skolan vill visa upp betyg för att locka elever, säger avdelningschefen Karin Hector-Stahre på skolverket.

Jag bryr mig egentligen inte om vem som fuskar. Det enda jag bryr mig om är kunskapen och att lärarna ska få en rimlig chans att göra ett bra jobb som LÄRARE, inte som administratör av betyg. Betydelsen som betygen har i dagens system är helt orimlig! Och det faktum att man byggt ett kunskapssystem där ALLA blir glada och tar emot ett högt betyg med öppna, uppskattande armar, samtidigt som tiden att tänka och möjligheten för lärarna att förkovra sig inom yrket minskat drastiskt, är minst sagt naivt. Det är kunskapssystemet det är fel på, inte eleverna eller lärarna! Det är i synen på kunskap det brister, inte i bedömningen. Lärare kan och kommer aldrig kunna ge helt igenom rättvisande och objektiva betyg, det är ett oomkullrunkeligt faktum; en naiv dröm. Konkurrens leder inte till kunskap, bara till framgång. Och är det betyg man konkurrerar om är det framgång på det området som avgör vilken skola eleverna konkurrerar om. Är det betygen som räknas är det dit fokus riktas, för alla. Så borde det inte vara, men så blir det, i praktiken.

Har uppmärksammat problemet
I undersökningen finns ett antal skolor där samtliga elever i en gymnasiekurs fått bättre betyg än sina provresultat. Elajo Technical center i Oskarshamn, Plusgymnaiset i Jönköping och Kalmar.

Vi hittar skolor där 70 – 90 procent elever i flera olika ämnen och kurser får bättre betyg. Det gäller friskolorna Nacka enskilda gymnasium, Drottning blankas gymnasium i Lund, och kommunala Välkomnaskolan i Gällivare – den skola som toppar listan.

Och det finns friskoleföretag som har flera skolor på topplistan över ”snällkvoter”. Thorens business school. Plusgymnasiet och Jensen gymnasier.

Rektorn för plusgymnasiet i Kalmar, Michael Grenstadius, erkänner problemet, och menar att man jobbar för att minska skillnaden.

"Vi inser att vi gjort fel, jobbar på det och lovar se över våra rutiner." Det finns ett ord för flosklerna som staplas på varandra: Corporate bullshit. Det är ett språk som håller på att normaliseras. I USA är det det det språk som talas av presidenten. Talets makt är stor och ingen kan vara förvånad över att det spåket kommit att bli vanligt i skolan. Så går det när man öppnar skolans värld för riskkapitalister som endast tar ansvar för vinsten. Kunskapen är mjuk och känslig medan kapitalet är hård och ekonomins lagar iskalla. Läpparnas bekännelse är bara ett av alla verktyg som kapitalinvesterare och ansvariga kan ta till när deras (vinst)intressen hotas.

– Vi har uppmärksamma detta och ser allvarligt på det.

Det är lätt att säga, fast vad betyder orden och oron i praktiken? Och hur leder talet till att läraryrkets status och kunskapen återupprättas?

Elever har svårt att visa vad de kan
Han vill dock inte medge att betygen är för snälla, eller generösa, det är istället så att just deras elever blir nervösa vid proven, och presterar sämre där än sina kunskaper.

– Vår analys är att våra elever inte lyckas visa vad som kan på proven – det skall vi jobba med.

Liknande resonemang hörs vi från andra skolor med mycket hög andel elever med högre betyg än sina provresultat. Biträdande verksamhetschef för samtliga Jensen gymnasier, Sofia Taflin, tror att just deras elever har extra svårt för prov.

– Vi har pedagoger som är bra på att individanpassa undervisningen. Men det har man inget för på ett standardiserat prov, säger hon till SVT.

Undanflykter och förklaringar är lätta att hitta på, men det leder inte till kunskapsutveckling. Om det nu är så att proven inte visar elevernas verkliga kunskaper, varför uppmärksammar inte skolföretagens företrädare politikerna på problemet? Varför begär man inte andra metoder för bedömning av elevernas verkliga kunskaper? Kanske för att man vet att det då blir svårt att hålla vinsterna uppe. Om det VERKLIGEN var kunskap som skolorna konkurrerade med hade vi inga problem, men det är inte så det ser ut, i praktiken. Skolorna konkurrerar med betyg och det ekonomiska upplägget bygger på att man mäter något som egentligen inte går att mäta. 

Eleverna vi träffar på skolan talar samtidigt glatt om Jensens rykte som skola där det är lätt att få bra betyg.

– Att man inte behöver jobba så hårt, för att få bra betyg här, men det stämmer bara delvis, säger, Micaela Apeltjärn som går andra året.

– Det är nog lite lätt att få bra betyg här, säger Emma Möller.

Ska inte kunna sänka betygen
Eleverna berättar att de fått höra att nationella proven bara kan höja deras betyg – aldrig sänka dem. Det har deras lärare sagt.

– Så får det inte vara. Självklart skall man kunna sänka också, säger Sofa Taflin.
Flera Jensenskolor och Plusgymnasier har nyligen granskats av skolinspektionen. Men just punkten ”bedömning och betyg” har man lämnat utan anmärkning. Något utpekade chefer gärna framhåller.

– Vi har haft bra dialog med skolinspektionen säger Sofia Taflin på Jensen.

Så får det inte vara. Nej, men nu är det faktiskt så det är! Förhalning och undanflykter, bortförklaringar och erkännanden. Faktum kvarstår: nuvarande utbildningssystem leder inte till bättre kunskaper.

”Betygsättning är myndighetsutövning”
Men regelverket säger faktiskt inget i dag om hur mycket man får avvika. Har man inget bibliotek, kan myndigheter hota med viten. Men upptäcker man uppseendeväckande avvikelser i betyg finns sällan möjlighet att vidta åtgärder.

– Som regelverket är skrivet i dag kan vi nästan aldrig slå ner och sätta en formell anmärkning eller kräva vite för dålig betygssättning, säger Helena Olivestam Torold, undervisningsråd på Skolinspektionen.

Skolverket poängterar att även kommunala skolor i dag har hård konkurrens om elever. Och man menar att det – oavsett huvudman – i dag är möjligt att sätta glädjebetyg eller snällbetyg, utan att det blir sanktioner.

– Ja det är ganska riskfritt eftersom det inte finns reglerat hur relationen mellan betyg och prov får se ut, det finns inget att inspektera mot, Säger Karin Hector-Stahre.
Men på Jensen tillbakavisar verksamhetschefen tanken på att det är kravet på vinst som gör att friskolor generellt ligger lite högre i statistiken.

– Betygsättning är faktiskt myndighetsutövning, det får aldrig bli Business, säger Sofia Taflin.

Skolan är business, det är ju så vi vill ha det. Och the business of business är business. Vi får den skola och de kunskaper förtjänar, inte den kunskap vi önskar och behöver. Eftersom skolan i och med friskolereformen har kommit att bli en närmast kassaskåpssäker vinstmaskin är det mäktiga intressen som utmanas, och eftersom betyg aldrig kan vara objektiva är utgången given på förhand. Ägarna kommer att försvara sina intressen så länge det bara går, och under tiden utarmas kunskapen. Det är oundvikligt, av ovan angivna skäl.

Tänk om någon fick för sig att elitidrottssatsningar skulle kontrolleras och regleras på samma sätt som skolan, för att garantera att pengarna som satsas användes effektivt eller för att försöka skapa ett regelverk som garanterade måluppfyllelse. Tänk om tränarna fick ansvaret för idrottarnas resultat, och när resultatet sjunker reglerar man tränarnas arbete ännu mer. Ingen skulle komma på en så idiotisk idé, inte där. Alla vet att det inte går att garantera resultat, att det bara finns en väg till framgång. Hårt och dedikerat arbete med saker som verkligen fungerar och betyder något. Resultatet av träningen visar sig på tävlingen. Samma gäller i skolan. Kunskap kan aldrig tvingas fram, och resultatet visar sig ute i samhället, efter skolan, när kunskaperna ska omsättas. Betygen kan ta en fram till drömutbildningen eller anställningen som ger hög lön, prestige och intressanta utmaningar och karriärmöjligheter. Så frågan är enkel: Varför lagstifta mot snälla betyg, istället för att lägga ansvaret för kunskapsutvecklingen där det här hemma, hos den som behöver kunskapen? Varför kontrollera betygen, när det är kunskapen som ska kontrolleras?

Det enda system som fungerar någorlunda och där det inte finns incitament att rätta snällt eller ge glädjebetyg är ett relativt betygssystem där läraren rangordnar eleverna och betygen delas ut proportionellt. Det är inte heller ett objektivt system, men det går inte att fuska inom det. Lärarens auktoritet är ohotad och kunskapen står i centrum. I ett sådant system konkurrerar eleverna med varandra om vem som vet mest, där är det inte skolorna som konkurrerar om vem som är mest "generös."

Vad är skolans roll egentligen och varför har vi ett utbildningssystem? Det är den frågan vi måste ställa oss ifall vi vill bygga ett kunskapssamhälle. Det finns inga genvägar till kunskap.

Vad är drivkraften bakom?

Göran Rosenbergs krönika från Godmorgon, världen, fångar mitt intresse. Han ställer där just de frågor jag menar att fler borde ställa till sig själva och varandra; samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande frågor utan givna svar. Vad är drivkraften bakom verksamheter som skolan, forskningen och vården? I söndagens partiledardebatt handlade det mest om form (fast egentligen handlade det huvudsakligen om hur dåliga den andra sidans förslag var och inte så mycket om de egna förslagen). Dagspolitiken handlar dessutom aldrig om helheten. Varje fråga behandlas för sig. Skatteuttag är en fråga, det allmänas utgifter en annan. Därför kan man lova väljarna mindre skatt å ena sidan och mer skola och bättre vård, fler poliser och investeringar i infrastruktur å andra. Tid att stanna upp och tänka efter, tid för kritisk reflektion över hur allt och alla hänger samman och varför vi gör det vi gör, finns inte. Därför kan politikerna hålla på, missnöjet och grogrunden för populism växa, allt medan de redan gynnade vinner fördelar i den benhårda konkurrens (som sägs driva kvalitet i alla lägen) som gör den fattige fattigare och den rike rikare. I ett samhälle där lösningen av vissa anses vara fler låglönejobb kan man sannerligen undra vad frågan egentligen är och vad som är drivkraften bakom samhällsbyggandet?

För ganska många år sedan nu fick jag anledning att ställa mig frågan vad som driver oss att göra saker och ting. Det långa svaret blev så småningom en bok.

Det var på den tiden då det började bli en allmänt spridd uppfattning att vi drivs att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera vilka varor och tjänster som helst på vilken marknad som helst.

Det var på den tiden då skolor och sjukhus blev till leverantörer och produktionsenheter och elever och patienter blev till kunder och intäktskällor, och offentligfinansierade verksamheter som nyss hade drivits av något slags förpliktelse mot våra barn, sjuka och gamla, plötsligt ansågs kunna drivas lika bra eller bättre av riskkapitalbolag drivna av krav på vinst.

När jag växte upp såg Sverige och världen helt annorlunda ut. Sedan, vid mitten av 1970-talet förändrades väldigt mycket. Guldmyntfoten övergavs och kapitalets rörelseenergi släpptes lös, hindren att ta lån försvann och företagen slutade bry sig om sina anställda och blev lojala enbart med aktieägarna. Mycket blev bättre och det går inte att vrida klockan tillbaka, men det borde kunna gå att sakta ner ekonomin (Jag har svårt att se det som mänsklig rättighet att både kunna köpa och sälja en aktie, som sägs vara en långsiktig investering, inom loppet av tiondelar av en sekund), och det borde kunna gå att premiera företag som tar hand om sina anställda och försvåra för anonyma ägare att ställa hänsynslösa, kortsiktiga krav på ekonomisk avkastning på satsat kapital. Utan tid att tänka efter hotas samhällets långsiktiga hållbarhet, och nyckeln till kapitalismens framgång är ÅTERINVESTERING i verksamheten. Skillnaden mellan det samhälle jag växte upp i och dagens handlar delvis om drivkraften bakom. Som elev i skolan kände jag att lärarna och ledningen för skolan brydde sig om mig och investerade i min framtid. Jag fick behålla läroböckerna, som jag fortfarande har där hemma och som jag vårdar som minnen av den tid som flytt (trots att jag var skoltrött och inte förstod poängen med skolan). Kunskapen stod i centrum för verksamheten och det var tydligt att lärande var drivkraften. När SKF fyllde 75 år (tror jag det var) bjöd man hela personalen och deras familjer på rundtur i fabriken och sedan på en heldag på Liseberg (min far arbetade där under hela sitt yrkesliv). 1973 invigdes träningsanläggningen Kristinedal där personalen och de anställda gratis fick simma , styrketräna och spela tennis. Drivkraften bakom satsningarna och synen på personalen där och då och här idag var en helt annan.

Sedan hände något. Milton Friedmans teori om evig tillväxt slog igenom och företagsledningarna slutade se sina anställda som en tillgång och började istället betrakta dem som en kostnad, en börda. 68-generationen började köpa aktier och utnyttjade flitigt genvägen till lycka som en avreglerad finansmarknad innebar. Bostäder började betraktas som investeringsobjekt, skolan kommunaliserades och både den och vården konkurrensutsattes. För konkurrens driver kvalitet, överallt, hela tiden. Drivkraften bakom samhällsbygget och politiken förändrades. Framtidshorisonten minskade betänkligt, från ett framtidsperspektiv på 20, 30 eller 50 år till till nästa kvartalsrapport eller nästa val. Fokus i politiken kom att riktas från samhället och mer mot det egna partiets opinionssiffror. Uppdraget att förvalta samhället långsiktigt kom med tiden att kännas omodernt. Ord som valfrihet, tillväxt och kvalitet hördes allt tydligare. Fast för oss som varit med under hela förändringsprocessen och som ännu inte riktigt fattat vad som hände, ekar de vackra orden allt tommare och cynismen växer när löftena inte infrias. Politiska debatter reduceras till tom underhållning utan realpolitisk mening. Vad är drivkraften bakom? Rosenbergs fråga är berättigad.

Det var också på den tiden som verksamheter byggda på tillit till professionalitet och yrkesetik – det slags verksamheter där man rentav talade om yrken som kall – undan för undan förvandlades till verksamheter byggda på kontrakt och kontroll.

Anledningen att jag vid den här tiden började ställa frågan om vad som driver oss att göra saker och ting var den växande känslan av att grundläggande verksamheter i samhället plötsligt hade börjat drivas av fel skäl och därför börjat invaderas av ett språk som jag fick ont i magen av.

Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att vi plötsligt skulle drivas att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera bilar och mobiltelefoner. Jag var fast i föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.

"Det är känslan som räknas", säger Jimmie Åkesson. Jag kommer aldrig att kunna hålla med om det. Jag är forskare och sätter kunskapen i främsta rummet. Men i praktiken har han rätt. Det är ju så det ser ut. Politikerna bollar med siffror och väljer och vrakar bland tillgängliga källor och evidens och väjer ut det som passar och skapar en trovärdig bild av det Sverige de säger sig företräda, och samma strategi avvänds för att måla upp en mörk bild av motståndarnas Sverige. Och när illusionen oundvikligen konfronteras med verkligheten stänger man gränserna och skyller på indrivarna, som liksom anställda betraktas som en kostnad. Vem behöver låga löner? Är den den som vill ha ett jobb, eller den som anställer? Är det marknaden eller samhället som helhet? Vad är drivkraften bakom, och hur bygger man egentligen ett samhälle som är långsiktigt hållbart? Det är de verkligt viktiga frågorna som måste ställas och reflekteras över. Meningen med skolan kan inte vara ett erbjuda valfrihet, det måste vara att hjälpa den uppväxande generationen att verkligen kunna göra kloka val byggda på verklig kunskap och att lära sig välja det som är bra för dem och för samhället som alla ytterst är beroende av.

Försvinner lönsamheten kvarstår ändå förpliktelsen.

När vi nu likväl har infört vinst som drivkraft i verksamheter som ytterst måste drivas av något annat, så har vi därmed byggt in en växande konflikt mellan skilda och delvis oförenliga mål.

Exempelvis mellan målet att dra till sig så många kostnadseffektiva elever (förlåt kunder) som möjligt för att dra in så mycket skattepengar till verksamheten som möjligt, och målet att ge alla elever, oavsett hur kostnadseffektiva de är, den skola de behöver för att klara sig genom livet.

Eller konflikten mellan målet att etablera så lönsamma vårdcentraler som möjligt på platser med så kostnadseffektiva kunder som möjligt, och målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor.

Skillnaden mellan komplex och komplicerad, som liksom kulturen allt oftare bortträngs visar sig här i dessa ord och iakttagelser, som det krävs perspektiv, kritisk analys och tid att tänka efter för att se och förstå. Det är förnekelsen av den skillnaden som gör det möjligt att bygga politiken på försök att förena det oförenliga. Politik handlar dock om att förvalta den komplexa helhet som samhället är, inte om att uppfylla befolkningens alla möjliga och omöjliga önskningar. Politik är att vilja, sa Olof Palme. Och han ville verkligen, han brydde sig om Sverige. Han förvaltade landet. Det går inte att vrida tillbaka klockan. Folkhemmet finns inte mer och det kommer inte tillbaka. Idag är samhället och förutsättningarna helt andra. Men frågan om vad som är drivkraften bakom är fortfarande möjlig att ställa. Den frågan är lika aktuell och rimlig, då som nu.

Svaret på den här typen av växande målkonflikter i den offentligfinansierade välfärden – med åtföljande skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser – har märkligt nog inte varit att försöka göra något åt själva målkonflikten, exempelvis genom att minska vinstens betydelse som drivkraft och försöka hitta fram till det slags balans som upprätthålls i andra jämförbara länder, där ännu inget land så vitt jag vet har tagit steget att låta vinstdrivna riskkapitalbolag äga och driva och köpa och sälja offentligfinansierade skolor.

Skolan är grunden för allt annat. Det är där som synen på kunskap grundläggs, och det är där som forskningens resultat sprids och planteras som frön bland den uppväxande generationen som en dag ska ta över stafettpinnen och förvalta samhället så att vi som är medelålders idag kan dra oss tillbaka och njuta av ålderdomen. Samhället är en helhet och livet är väldigt mycket längre än ett kvartal. Pengarnas värde växlar över tid. Det går inte att leva på pengar. Om pengar är drivkraften är det inte hållbart. Pengar är ett verktyg som ska återinvesteras i verksamheterna och i samhället för att skapa mening och uppnå långsiktig hållbarhet. Vinstdrivna riskkapitalbolag kanske kan erbjuda valfrihet, men skolans uppdrag är LÅNGT större och VÄLDIGT mycket mer komplext än så. 

När den statliga välfärdsutredningen nu ändå försökt föreslå något sådant har reaktionen blivit ett samfällt ramaskri från den vinstdrivna välfärdens många och starka intressenter.

Deras samfällda idé är istället mer kontroll.

Hellre mer kontroll än mindre vinst.

Mer kontroll också av det som inte så lätt går att kontrollera, exempelvis det slags kvaliteter som är beroende av hur en specifik person hanterar en specifik relation i en specifik situation, det vill säga det slags kvaliteter som bygger på tillit och som snarast riskerar att förstöras av krav på mer standardisering och kontroll.

Hur vet man att man kan lita på någon man aldrig träffat? Faktum är att det kan man aldrig VETA. Tillit fungerar inte så. Antingen litar man eller också inte, och det är ett beslut som kommer inifrån, inte utifrån och det kan aldrig tvingas fram. Det är jag som känner tillit och som beslutar mig för att lita på omgivningen, inte medmänniskorna eller omgivningen som förtjänar att litas på. Det är viktig och samhällsbyggande princip. Ruckar man på den är man ute på ett sluttande plan. Samhällen och kulturella sammanhang där tilliten saknas, bryts upp och försvagas inifrån. Hotet mot det Sverige vi lärt känna och kulturen som finns här kommer inifrån och handlar om olika uttryck för bristande tillit. Mer kontroll är inte svaret, det är snarare som att försöka släcka eld med bensin.

Kunskap är inget som går att planera för, det enda man kan göra är att arrangera för lärande. Kunskapen och lusten att lära kan bara lockas fram. Det är en ömtålig kraft, som kräver tid, tålamod och tillit. Plötsligt händer det, och ingen kan på förhand veta om, när eller var kunskapen uppstår, eller lusten att lära kickar in. Tillit, att det ordet dyker upp i skoldebatten ser jag som ett gott tecken. Men som sagt, om det bara blir ytterligare ett fint ord som används för att locka väljare, då är det inget värt. Som sagt, skolan behöver en radikal omorganisering.

Skolan är allas angelägenhet, inte ett särintresse bland andra. Skolan ska därför vara statlig. Det är enda sättet att skapa en plats där lusten att lära växer sig stark och kan underhållas. Lärare och forskare är yrken som kräver tillit för att lyckas. Lärande och kunskap kan inte piskas fram, bara lockas. Och om lärarna piskas att prestera något på förhand detaljbestämt, eller om lärare skall kontrollera och följa upp, då hamnar ansvaret för verksamheten på fel plats. Det är i klassrummet och forskningen som lärande och kunskap utvecklas, inte på ledningsnivå. Därför är new public management förkastligt, för det bygger på ett hierarkiskt top-down-tänkande. Lärande och kunskapsutveckling växer underifrån och mellan, genom tillit. New public management är motsatsen till detta och bygger på kontroll, konkurrens och mätbara resultat.

För så ser den onda spiralen ut; ju mer kontroll desto mindre tillit, och ju mindre tillit desto mer behov av kontroll.

Varför fostrar vi våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla? är fortfarande en bra fråga. Och jag väntar fortfarande på att de högljudda förespråkarna för vinstdriven välfärd ska ställa sig den.

Jag väntar också på att den frågan ska ställas. Med tidsbrist och effektivitetskrav, ökad förändringshastighet kommer tunnelseende som ett brev på posten. För att se och förstå tillvarons nyanser, kunskapens och lärandets komplexitet samt kulturens oöverblickbarhet kräver både tid och uppmärksamhet. Tid som inte finns, och uppmärksamhet som betraktas som något jobbigt. "Varför ska du alltid krångla till allt?", eller "allt såg så enkelt ut, tills du började ställa kritiska frågor!" Just det, så är det och så fungerar det, livet, tillvaron och samhället. Vi kan försöka förneka, vilket underlättas om förändringshastigheten drivs upp, men konsekvenserna av det som är går aldrig att undkomma. Kulturlagarna är lika tvingande som naturlagarna.

Miljön och pengarna 2

Fortsätter reflektera om hållbarhet, med utgångspunkt i Alf Hornborgs artikel i DN om klimat, ekonomi och politik. Första delen handlade om pengar, här vill jag fokusera på vägar ut ur låsningarna som världens länder och dess befolkningar sitter fast i. Att uppmärksamma pengarnas roll handlar om att rikta fokus mot det som verkligen betyder något, mot problemets kärna. Jag vill se mer av samtal och mindre av debatt, just eftersom det inte finns en och en enda, bästa lösning på den typ av problem som mänskligheten står inför. Tillsammans har vi försatt oss i en prekär situation, och bara tillsammans kan problemen och låsningarna upplösas. Enkelt är det inte, men just därför viktigt att förstå grundproblemet och inte blanda samman orsak och verkan.

I skuggan av ekonomisk polarisering, förödande finanskriser och global uppvärmning är nyliberalismens hyllning till världshandelns välsignelser inte trovärdig. Under flera decennier av globalisering har klyftorna, skuldbördorna och koldioxidutsläppen skenat. Själva grundvalarna för det moderna samhället – pengarna och de fossila bränslena – har alltmer framstått som bubblor på väg att brista.

Detta är frågor man måste kunna tala om utan att fastna i en förödande debatt om vem som har rätt eller fel. Det måste gå att kritisera kapitalismen utan att bli beskylld för att vara kommunist, och det måste gå att försvara kapitalismen utan att beskyllas för att vara cynisk nyliberalism. Alla system har sina, både problem och brister. Nyansering är viktigt. Det handlar inte om antingen eller, och det som ska göras måste göras gemensamt. Vi kommer nog aldrig att kunna bli helt överens om någon enda lösning, och eftersom ingen strategi är perfekt måste vägen fram bygga på samverkan som bygger på förståelse för och förmåga att hantera olikhet. Evidens är viktigt, men allt går inte att underbygga med evidens, vissa aspekter av tillvaron är vaga till sin natur, och det är frågor som inte går att avgöra en gån för alla.

Men hyllningarna till business as usual pågår med oförminskad styrka. Näringslivets tankesmedjor vill få oss att tro att fortsatta satsningar på teknik och marknad kommer att lösa alla problem. ”Ekomodernisterna” vid Breakthrough Institute rekommenderar geo-engineering för att få bukt med klimatförändringen. Detta är om möjligt ännu mindre trovärdigt än uppgörelsen i Paris 2015 om framtida ”negativa utsläpp” med hjälp av koldioxidinfångning och lagring (CCS). Liksom den danske statistikern Björn Lomborg i en Cambridge-volym 2001 hävdade att hela miljöproblematiken var en gigantisk illusion försökte nyligen Johan Norberg med boken ”Framsteg” övertyga oss att världen trots allt går mot ljusare tider.

Världens enda konstant är förändringen. Det blir inte bättre eller sämre, det blir annorlunda. Och vad som är bra eller dåligt kan ingen enskild avgöra, det är en fråga vars svar alltid ligger i framtiden. Vad som är bra eller dåligt är en fråga om perspektiv. Det kan vara mer eller mindre hållbart, men om det är bra eller dåligt beror på vem man frågar, när frågan ställs och alltid beroende på ett perspektiv. Bra och dåligt är värderingar. Hållbarhet går däremot att mäta. Och alla seriösa forskare är att dagens sätt att leva, i alla fall i västvärlden är ohållbart. Många tycker det är bra och den som lyckas och som är rik har ingen anledning att klaga. När kapitalismens försvarare säger att det är orimligt att införa flygskatter eller omfördela resurser för att jämna ut klyftorna och sakna ner omställningen av pengar i de ekonomiska systemen, är det sina känslor man ger uttryck för. Problemet är att både de som är för och de som är mot kan hitta evidens att stödja sig på, och därför utvecklas alla debatter om dessa frågor till destruktiv pajkastning.

Mot detta står väl underbyggda uppgifter från forskning som visar att om de rikare ländernas livsstil kunde globaliseras så skulle det fordra fyra ytterligare jordklot, att den ekonomiska tillväxten blir alltmer materialintensiv och nu närmar sig sina fysiska gränser, att den redan har överskridit fyra av nio ”planetära gränser” för vad som är hållbart (bland vilka hör klimatförändring och artutrotning) samt att om utvecklingen fortsätter i samma riktning så kommer jordens befolkning om trettio år att behöva nästan tre gånger så mycket material som den förbrukar i dag. Enbart i Afrika beräknas befolkningen fyrdubblas (från en till fyra miljarder) inom 70 år.

Detta är fakta i målet. Det går att räkna på. Drömmar och förhoppningar om evig tillväxt och övertygelsen om att allt blir bättre är just det; drömmar, förhoppningar och övertygelser. Visst kan tron försätta berg, men det är omöjligt att överskrida naturlagarna. Tillväxt kräver energi, och energi är (än så länge och under överskådlig tid) en ändlig resurs. Lösningar utifrån och export av problem fungerar i teorin, men ytterst sällan i praktiken. Mänskligheten är bunden till jorden. Det är här problemen finns och det är här de måste lösas, av oss tillsammans.

Till dessa fysiska begränsningar kommer insikten, i finanskrisernas spår, att själva oljeutvinningen – och därmed merparten av produktion, transporter och världshandel – sist och slutligen vidmakthålls med lånade pengar, skapade av banker ur tomma intet, i en alltmer ofantlig och exponentiellt ökande skala. Självaste World Economic Forum angav härom året ett genomgripande finanssammanbrott som den mest oroande av alla globala risker. Som Andreas Cervenka har belyst i sin populära essäsamling ”Vad är pengar?”vilar vårt materiella välstånd ytterst på vår tilltro till pengarnas magi. Men som Kenneth Boulding sade, ”Den som tror på evig tillväxt är antingen en galning eller en ekonom.”

Pengar är en illusion. Så länge vi tror på dem fungerar det, men om kravet på ständigt ökande tillväxt leder till att allt fler LÅNAR allt mer, kommer bubblan förr eller senare att spricka. Ekonomin liknar allt mer ett pyramidspel och sådana lovar alltid mer än de kan hålla. Den som befinner sig i toppen av pyramiden är en vinnare och för hen ser framtiden ljus ut, men pyramidens illusion fungerar bara så länge flertalet ställer upp på arrangemanget, strävar på i basen och hoppas kunna nå ropen en dag. Fast så fungerar det inte. Det går som sagt att räkna på vad som skulle krävas av jorden i form av resurser för att alla ska ha det man har själv. Och vi som bor i väst, även den mest sparsamme och den som är fattig relativt sett lever över JORDENS tillgångar. Vad som leder till hållbarhet är svårt att uttala sig om, men alla vet vad som är ohållbart. Frågan är bara om vi val veta, för kunskapen finns där mitt framför ögonen på oss alla.

I detta planetära gungfly har bankchefernas löner mångdubblats medan en stigande andel av de rikare ländernas befolkning har upplevt nedläggningar, sjunkande reallöner och nedmonterade trygghetssystem. Pensionen har blivit ett hasardspel på finansmarknaden. För många svenskar är tandvård numera en lyx. Begreppet ”folkhem” tillhör ett avlägset förflutet. Det är inte förvånande att allt fler frågar sig gentemot vem deras valda politiker har sitt främsta ansvar.

I finanskrisernas, ojämlikhetens och klimatförändringens spår är det inte bara den nyliberala världsbilden som krackelerar, utan även den socialistiska visionen om ett rättvist globalt välfärdssamhälle. De progressiva och demokratiska värderingar som har drivit arbetarrörelsen, miljörörelsen och rörelser för mänskliga rättigheter är helt enkelt inte förenliga med pengarnas och världshandelns polariserande logik. Samtidigt är vänsterns benägenhet att avfärda nationella identiteter som högerpopulistiska konstruktioner inte bara kulturvetenskapligt aningslös, den står också i motsättning mot förväntningen att de rika genom högre beskattning ska visa solidaritet med sina mindre lyckligt lottade landsmän.

Synen på kunskap tangeras här. Liksom en lång rad andra förgivettaganden som styr människors tänkande. Den som tror hen vet och att det går att uttala sig säkert om tillståndet i världen eller om ekonomin och framtiden är naiv. Faktum är att ingen vet, och att behovet av försiktighet därför är avgörande för att kunna nå ökad hållbarhet. Återkommer ofta i tanken till en seriestrip som publicerades i samband med ett av klimatmötena. Den avslutades med följande ord: "Tänk om vi skapade en bättre värld och ett mer hållbart samhälle, helt i onödan." Ja, tänk om vi gjorde det. Vad skulle vi förlora på att tänka och agera mer hållbart? Ingenting, hävdar jag. Blir det verkligen mer hållbart och bättre är ingen förlorare, men tror vi att vi vet och har koll är risken stor att alla förlorar.

Det är inte längre trovärdigt när vi i den välbärgade medelklassen i Nord säger oss vilja verka för ökad global jämlikhet och hållbarhet, eftersom just den ekonomiska logik som möjliggör vår egen levnadsstandard obönhörligt ökar klyftorna och miljöförslitningen. Vi som anser oss vilja göra världen bättre tillhör dess tyngsta börda, men måste – som forna tiders slavägare och feodalherrar – upprätthålla vår moraliska identitet. Det är lika naivt att föreställa sig att det svenska folkflertalets välstånd under det gångna seklet inte skulle ha förutsatt gränser mot människor med global genomsnittsinkomst, som det är att tro att välståndet skulle kunna ha alstrats utan världshandel. Det är löneskillnaderna mellan européer och asiater som gör att européer kan konsumera så stora mängder asiatisk arbetstid. Men vill vi verkligen reducera vår konsumtion till en bråkdel, för att leva på global genomsnittsnivå? Vi har inga historiska exempel på att människor frivilligt har avstått från sina privilegier.

Här bränner det till på allvar. Ingen tänkande människa som verkligen vill förstå och vara med och bygga en bättre värld kan värja sig från dessa pregnanta ord. Det är bara att räkna på saken. Vad skulle det innebära om alla som arbetat för att du ska kunna köpa det du vill ha får samma lön som du? Den ekvationen visar med all önskvärd tydlighet på vilken bräcklig grund vårt moderna, västerländska samhälle vilar. Hotet kommer inte från flyktingarna, det kommer inifrån oss själva. Det är vår ovilja att se samband och vår oförmåga att dra objektiva slutsatser, vår önskan att debattera (för att försöka vinna och förgöra motståndaren) istället för att samtala för att öka förståelsen av både problemen och lösningarna, som försatt oss i detta läge där alla förändringar riskerar att bli till det sämre. Men är det hållbarhet vi vill ha och behöver har vi inget val än att ta frågan på allvar. Det finns inga enkla lösningar. Förstår vi det är halva jobbet klart, men det återstår fortfarande en hel del mentalt och fysiskt arbete innan vi kan böja hoppas på en vändning.

Det är förvisso inte klädsamt att vara pessimist. Att förneka undergångens tilltagande sannolikhet är kanske en mänsklig självbevarelsedrift. Dessvärre inträffar faktiskt större samhälleliga sammanbrott då och då genom historien. Vi skulle kunna lindra konsekvenserna av nästa sammanbrott om vi bättre förstod varför det äger rum.

Att sticka huvudet i sanden eller skjuta budbäraren, är inte hållbart. Väljer man att lyssna på debatörer som lovar dyrt och heligt att det går att få mer för mindre och att allt bara blir bättre, är det ett val man kan göra. Ingen kan hindra någon annan att tro och hoppas. Men Johan Norberg eller någon annan av förförelsekonstnärerna kommer inte att kunna ställas till svars om löftena om en ljusnande framtid inte infrias. Lika lite som företagsledarna med fantasilöner verkligen kan leva upp till ansvaret som de fått både lön och fallskärm för att ta. Problemen kvarstår och det är det stora flertalet som får betala priset för ignoransen och oförsiktigheten.

Att som den fängslade marxisten Antonio Gramsci bejaka ett ”intellektets pessimism” men en ”viljans optimism” kan i dag innebära att skåda bortom det gigantiska och destruktiva brädspel som vi kallar världshandel – och de märkliga spelpjäser som vi kallar pengar. Det är pengarnas nuvarande logik som är elefanten i rummet. Spelet om pengarna tvingar oss att välja mellan Världen och Nationen. Men även om vi har en tendens att glömma bort det, är det sist och slutligen människor som skriver spelreglerna. Kanske kan vi med den insikten hitta en tredje väg.

Vi måste bort från dikotomin mellan antingen eller. En tredje väg är en samtalande väg som leder mellan och som inte har ett bestämt mål. Vi får inte det vi önskar oss, vi får det vi förtjänar. Samtal är inte en lösning, men lösningen kan bara skapas tillsammans och samtalet är ett bättre sätt att mötas och utbyta tankar och erfarenheter än debatten. Alla kan bli vinnare, men bara genom att arbeta tillsammans på att skapa ett verkligt hållbart samhälle där det råder balans mellan människor, djur och natur.

Miljön och pengarna 1

Det finns så mycket jag vill skriva om, och så lite tid att göra det på. Försöker leva i nuet och tänk mer på vad jag gör än det som inte blir gjort. Alf Hornborg (professor i humanekologi vid Lunds universitet) skrev för någon vecka sedan en klok och intressant artikel i DN om klimat, ekonomi och politik.

En gång för många år sedan, när jag som vanligt föreläste om de skriande orättvisorna i världen, räckte en man i publiken upp handen och fällde en kommentar som jag inte hade väntat mig. Jag hade med hjälp av nattliga satellitbilder och handelsstatistik visat att de lysande ansamlingarna av teknisk infrastruktur i USA, Europa och Japan var resultat av ojämna flöden av fysiska resurser, som inte syns om man som ekonomerna fokuserar enbart på flöden av pengar. Jag menade att det var de globala skillnaderna i pris på arbetstid, mark, energi och material som gjorde tillväxt möjlig i de rikare delarna av världssamhället. Världsmarknadens och pengarnas logik belönar en accelererande resursförbrukning med ständigt mera resurser att förbruka. Givetvis var mitt budskap att vi borde genomskåda pengarnas förmåga att osynliggöra exploateringen och därmed på något sätt verka för större global rättvisa.

Pengar liknar på många sätt en drog. Pengar gör saker med oss och påverkar människors sätt att tänka och agera. Det skylls på allehanda saker när problem dyker upp, men väldigt ofta är det pengar som orsakar problemen. Eller, rättare sagt, det är begäret efter mer pengar, snabbare, som är problemet. Jag håller med Hornborg om att vi borde tala mycket mer om pengar som en kraft i sig själv. En potentiellt destruktiv kraft som kräver vaksamhet och försiktighet för att inte bli människan och livet på jorden övermäktig. Fast för att komma dit krävs kunskap i sakernas tillstånd, och för att nå kunskap krävs tålamod och en ärlig vilja att sätta sig in i frågan.

Men mannen i publiken sade överraskande: ”Jag håller med dig om att det är så världen ser ut, men jag drar annorlunda slutsatser. Min slutsats är att jag är glad att jag föddes i Sverige.”

Hans kommentar framstod då för mig som hårresande, och jag har ofta nämnt händelsen som ett exempel på hur en och samma världsbild kan ge upphov till diametralt olika moraliska och politiska slutsatser. Jag såg den som en ytterlighetsposition som lätt kunde avfärdas och inte riktigt behövde tas på allvar. I dag har vi anledning att begrunda den med mycket större allvar.

Det är lätt att falla i fällan och betrakta denna typ av uttalanden som utslag av dumhet, och jag gör det ofta själv, jag vet. Fast det handlar inte om dumhet, utan snarare om ovilja att förstå problemet utifrån ett vidare perspektiv. Idag söker man svar, och så fort man fått ett svar som fungerar slår man sig till ro med det. Ofta är det svar som stämmer, men sällan handlar det om svar som verkligen tar problemet på allvar och fångar hela dess vidd. Politikernas jakt på väljare och makt gör det lockande att krydda de kortsiktiga löftena med hårt vinklade fakta och exempel tagna ur sitt sammanhang. Och eftersom politiker idag aldrig har tid att ens dra efter andan för att tänka efter i debatten försvinner helhetsperspektivet ur sikte. Medierna eldar på med artiklar, avslöjanden och kritiska frågor som ställer människor mot väggen. Alla försvarar sig och hoppas att ekonomin snart ska visa bättre siffror, vilka man kan ta åt sig äran av. Det blir så när pengar ses som ett neutralt mått på individuell och samhällelig lycka och välgång, när det i själva verket är en potentiell aktör i eget namn.

Efter det amerikanska presidentvalet i höstas konstaterade den franske filosofen Bruno Latour i Le Monde att globaliseringens tid är förbi. Brexit och Trump visade att folkflertalet i just de länder som en gång lanserade den fria världsmarknaden nu ville dra sig ur den och återupprätta Nationen. Enligt Latour är utopin om Världen och utopin om Nationen lika verklighetsfrånvända. Att tro att det moderna konsumtionssamhället kan omfatta hela jordens befolkning är lika aningslöst som att förneka klimatförändring. Enligt Latour skulle situationen inte ha varit mycket bättre om Clinton hade segrat. Men något tredje alternativ till Nationen eller Världen lyckas han inte föreslå.

Latour förstår verkan av pengar och hans tankar om aktörskap är intressanta och viktiga. Så länge vi saknar ett språk för att tala om icke-mänskliga aktörer tror jag det kommer att vara fortsatt svårt att förstå vad som händer och hur det skulle kunna vara och bli annorlunda. Inte bara människor agerar, eftersom agens uppstår mellan kan man lika gärna tala om pengar som ett slags aktör i eget namn. Hornborgs bild av världen, den han talade om på föreläsningen, visar effekterna av de klyftor som gör att de rikaste rika blir rikare. Det är skillnaden mellan som skapar dynamik i ekonomin. Om alla har det exakt lika bra eller dåligt och om skillnaderna är små eller obefintliga tappar ekonomin kraft och tillväxten utarmas. Någonstans mellan dagens extrema skillnader mellan fattiga och rika, och drömmen om proletariatets diktatur finns ett balanserat läge där risken är liten att allt går över styr. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och. Det finns alltid ett tredje alternativ, fast så länge debatten anses vara det enda sättet att avgöra frågor som rör samhället är det svårt att se skogen för alla träd. Latour är inte en forskare som ger svar. Han skapar verktyg att tänka med för att se och förstå. Och det är heller inte forskares uppgift att tala om vad som är bäst. Politiker vill gärna se det så, men det handlar mer om att man vill ha ryggen fri. Den där tredje vägen är det upp till folket att finna. 

Är vi därmed tillbaka vid 1914, som markerade nationalismens våldsamma återkomst efter decennier av frihandel och globalisering? I trettio års tid skakades världen av kampen för nationella och etniska identiteter som tycktes erbjuda mera gemenskap och kollektiv substans än nischer på världsmarknaden. Måste vi ännu en gång välja mellan Nationen och Världen? Den som tror att valet är enkelt och självklart har inte förstått problematiken.

Skillnaden mellan ett komplext tillstånd och ett komplicerat är en variant på den klassiska (men lika fullt falska) motsättningen mellan form och innehåll. Verkligheten är som den är, liksom människans intellektuella förmåga. Det är i mötet mellan som problemen uppstår, men det är inte verkligheten eller kulturen som är problemet utan tankarna om världen och tänkandet som sådant. Tänkande är liksom pengar ett slags aktör i eget namn. För att förstå ekonomi, kultur och tänkande är det inte mer kunskap eller information som behövs, utan bättre metoder och mer utvecklad förmåga att hantera intellektet. Det är inte mer fakta eller information som behövs, utan en annan förståelse för komplexitet och bättre insikt om att inga livsavgörande val handlar om antingen eller, allt handlar om mer eller mindre av både och. Först när många människor inser hur lite man vet och hur lite som faktiskt går att veta kan vi börja hoppas. Det är ödmjukhet som saknas, inför pengarnas makt och tillvarons oöverblickbarhet. Inte bättre kunskap, säkrare svar och mer information. Vi vet tillräckligt redan, det som saknas är förmåga att se och kompetens att hantera kunskapen.

Globalisering ställs mot nationalism. Hillary Clinton representerade den socialliberala konsensus som likställer globalisering med global solidaritet. Hennes meningsfränder är i förkrossande majoritet bland politiker, journalister och akademiker. Carl Bildt skrev i Washington Post att Trumps valseger innebar ”Västerlandets slut”. Ett liknande tonläge återkommer bland flertalet politiker och opinionsbildare som har fått utrymme i medierna efter valet. I sin iver att ta avstånd från lågutbildade ”högerpopulister” har med några få undantag (däribland Göran Greider) även vänsteropinionen anslutit sig till liberalernas moraliserande försvar av frihandel. Tvärt emot vad all kritisk samhällsvetenskap har sagt under det senaste halvseklet har Västerlandets förhärskande världsbild plötsligt blivit oantastlig.

Pengar och jakten på profit. Ekonomiseringen av samhället. Kalla det vad man vill. Alla påverkas av den, över hela jorden. Hur fantastisk den än är. Hur mycket gott penningen än fört med sig och kan sägas vara orsak till. Och det är onekligen mycket. Hur mycket gott ekonomiseringen än kan tillskrivas och ta åt sig äran för, kvarstår fakta. Pengar och ekonomisering har en baksida, också. Jakten på profit höll på att föröda den Mexikanska Golfen för några år sedan. Och det som sker i profitens namn i åldringsvården här hemma är inte vackert. VD-löner och absurda bonusar, utbetalda även för usla insatser, allt detta är svårt att placera på ekonomismens pluskonto. Pengar är dock inte goda eller onda. Pengar är heller inget i sig. Pengar är en urkraft och dess värde bestäms och förändras relationellt. Förstår vi inte det kommer vi aldrig att kunna bygga ett hållbart samhälle. Förstår vi inte att det inte handlar om ifall vi ska ha pengar eller inte, utan om hur vi ska hantera ekonomin och samhället och om det är möjligt att leva ett gott liv tillsammans.

Genom att tänka på pengar som en kraft öppnas upp möjligheter för andra typer av samtal än dem vi ser idag, som handlar om ekonomin ska regleras eller inte, om politiken ska styra eller marknaden. Den typen av resonemang är allt för enkelt och polariserat. Livet och verkligheten går inte att reducera till antingen eller, och det finns ingen enda väg. Tänker man så riskerar man att förr eller senare börja förakta sina meningsmotståndare som upplevs oresonliga när de försvarar en motsatt ståndpunkt. Debatten gör det med oss, reducerar allt till antingen eller. För eller mot! Ond -- god, bra dålig. Verkligheten är oändligt mycket mer komplex än så. Därför är det bättre att tänka på kulturen som ett flöde, en komplex och föränderlig helhet bestående av komponenter och krafter som samverkar och gemensamt ger upphov till konsekvenser. Det finns inga enkla lösningar, allt kommer förr eller senare att vara upp till oss som lever och verkar här och nu. Den enda vägen leder alltid fel.

Men denna tilltro till världshandeln är påfallande aningslös. Det är numera välkänt att globaliseringen alstrar en ökande ojämlikhet såväl mellan som inom länder, en tilltagande finansiell instabilitet och sårbarhet och djupt oroande miljö- och klimatförändringar. Sedan 2015 äger 1 procent av världens befolkning mer än övriga 99 procent. Den exponentiellt ökande globala skuldbördan fördubblades mellan 2000 och 2012. Och att växthuseffekt, havsförsurning och artutrotning är minst sagt alarmerande torde inte ha undgått någon. Därmed verkligen inte sagt att Donald Trump skulle kunna lindra dessa problem, men det utbredda tvivlet på att världen är på rätt väg bör inte avfärdas som okunnighet.

Idag hungras det allt mer efter pengar. Kanske för att hungern efter tillfredsställelse, i ett överflödssamhälle är större och starkare än hungern efter något specifikt. Därigenom blir själva hungern, eller pengarna som är medlet vilket garanterar tillfredsställelsen, överordnat. Hungern efter pengar leder till att ett odefinierbart behov, efter något växer. För ju mer pengar man har, desto mer kan man efterfråga eller hungra efter. Hungerhorisonten vidgas helt enkelt. Konsekvenserna av sådan hunger kan bli förödande om den sprider sig i samhället, eller om det (hemska tanke) blir själva syftet med samhället. Pengar är obehagliga på det sättet.

Hungern efter pengar får den obehagliga konsekvensen att den driver in en kil mellan människan och världen. Suget efter mer pengar blir ett självändamål. Och när begäret efter en allt högre ökningstakt växer sig starkare blir utvecklingen exponentiell. Så till den milda grad är vi som lever idag och hela samhället uppslukade av denna hunger att vi hungrar efter mer hunger efter pengar. Vad vi ska ha pengarna till är det ingen som har tid att fundera på eller tänka kring. Pengar kan därför liknas vid ett slags kulturens svarta hål, som slukar allt i sin väg. Den hungern måste brytas, för allas skull. Kanske framförallt för de som lyckats samla på sig mycket pengar. För de riskerar att berövas sin medkänsla, vilket är en fundamental del av innebörden i all att vara människa. En lyxjakt kanske man kan ha nytta av, men tre? Bo kan man bara gör på ett ställe. Och det går inte att äta pengar. Pengar kan inte köpa lycka, kärlek eller kunskap. Hungern efter pengar är ett gissel lika allvarlig som någonsin digerdöden.

Det går att bryta mönstret, men det är svårt och det kräver möda och andra mål. Kanske skulle man kunna använda tankar om hunger för att förstå vad som går att göra istället. Kanske. För om målet är att stilla hungern, då är pengar förödande att hungra efter. Hungern efter kärlek är inte alls lika problematisk, och med mer kärlek mellan fler, kan man hamna i en positiv spiral. Samma gäller för kunskapshunger, som även om den aldrig mättas leder till ökad insikt och fördjupad förståelse. Det går att leva ett gott liv även om man inte får sin kunskapshunger stillad. För mig är det just det som gör livet värt att leva, som ger det mening. Detta att aldrig bli fullärd. Sökandet efter kunskap och förståelse har lett mig till insikten om faran med pengar, till exempel. Och den har gett mig insikt om sambanden mellan vissa födoämnen och klimatet. Lite mer fair trade, ett minskat köttätande och ett ansvarsfullt fiske. Det skulle göra stor skillnad, för många människor på jorden. Ett mer hållbart samhälle är möjligt.

Återkommer med fler tankar, men nu måste jag kommentera uppsatser.