Kraften i mötet mellan

Blev inbjuden till ett seminarium, symposium, möte eller vad man nu vill kalla det. Vad det heter är inte det viktiga utan vad som händer i mötet mellan människorna som är där och utbyter tankar och erfarenheter, som tänker tillsammans. Åker hem med huvudet fyllt av inspirerande tankar, obearbetade intryck och frågor. De tre dagarna i Järna kommer jag bära med mig länge. Vi som kom dit kom utifrån och det som förenar oss är intresset för teorier om posthumanism och frågan om hållbarhet. Vårt möte med varandra utspelade sig på en plats som väcker känslor. Järna är antroposofernas plats, och under dagarna vi var där mötte vi några av dem och utbytte tankar och erfarenheter med dem. Målet med dagarna var inte att komma fram till något, utan att just mötas och tänka tillsammans. Utgångspunkten var Jord eftersom seminariet ingår i en serie om fyra möten, där var och ett handlat om ett av de klassiska elementen. Jord var det första jag var med på. Tidigare har det arrangerats möten om vatten (på Gotland, och om luft ... som jag just nu inte riktigt har koll på var). Nästa tema är eld. Vet inte var eller om jag kommer kunna vara med, men jag är tacksam för dagarna, mötena och innehållet i dessa dagar, på temat jord.

Sommaren kom oss till mötes i Järna, och naturens skapande kraft i kombination med mötena mellan människor, tankar, kompetenser och utbytet av frågor, gav upphov till en explosion av intryck och känslor. Utan jorden klarar vi oss inte, och jorden under våra fötter visade sig vara långt viktigare för människans överlevnad än jag anat innan jag åkte till mötet. Människan är bokstavligen skapad av jord och vi kommer alla på ett eller annat sätt återföras till jorden. Människan liksom allt annat liv på Jorden är kolbaserat. Människan må vara fantastisk på många olika sätt, men det är trots allt och till syvende og sidst mer som förenar människor med djuren och växtligheten än sin skiljer dem åt. Jag har varit inne på det tidigare, men det blev än mer uppenbart under dagarna i Järna att människan är en relation. Vi lever inte bara i relation med livet på jorden; människan är en relation. Tankar uppstår och sprids mellan, och utan samverkan med bakterier, djur och växter är det meningslöst att tala om människa. Livet uppstår och förändras, lever vidare och utvecklas relationellt, av ömsesidigt beroende delar som samverkar för varandras överlevnads skull, inte för att vara snälla utan för att det inte finns något alternativ.

Tanken på att människan skulle kunna bryta sig loss från jorden och sprida sig till andra planeter framstår som befängd, ja helt verklighetsfrämmande. Vi är födda här och klarar oss ingen annanstans i Universum, om vi inte samtidigt flyttar med oss livets myllrande mångfald. Rent tekniskt må det gå att flytta en levande människokropp fram och tillbaka till en annan himlakropp, men det är också just bara rent tekniskt och i teorin. I verkligheten framstår det omöjligt, och man kan sannerligen undra varför man skulle försöka. Vad är poängen med att åka till en steril planet och tillbaka igen. Vad tar en resa tur och retur till Mars, som är vår närmaste planet? Hittar en gammal artikel i SvD, från 2013, som handlar om en sådan resa och där talar man om 500 dagar. Artikeln handlar om miljardären Dennis Tito som planerade att åka iväg i januari 2018, alltså om mindre än ett år.

Resan till Mars blir en tur och retur-färd utan landning, och att den planeras ske just i januari 2018 beror på att Jorden och Mars då ligger väldigt nära i banor. Att man skippar landning och reser när planeterna ligger nära varandra minskar kostnaderna och längden på färden avsevärt.

Men det finns både tekniska och ekonomiska problem att lösa innan Marsfärden blir av.

Dennis Tito – som själv betalade 20 miljoner dollar för att bli den första rymdturisten 2001 – bidrar med finansiering för att resan ska bli av, men det kommer sannolikt att behövas mycket mer pengar.

Jag ser detta som ett skrämmande exempel på mänsklig hybris, liksom på vad pengar kan göra med människors föreställnings- och tankevärld. Jag är ingen motståndare till äganderätt, men om det är detta som rika människor drömmer om säger det något om vilken utmaning som klimatfrågan är. Att fly jorden är inte en lösning, tvärtom bär den tanken på en enorm destruktiv kraft för när de som har pengar satsar på sig själva kommer arbetet med att ska hållbara lösningar som värnar livet på jorden att förhindras. Åt den som har skall vara givet, är inte en samhällsbyggande, livsbejakande tanke. Utan alla oss andra är människor som Dennis Tito ingenting. Frågar man den som är verkligt rik hur de blivit rik talar många om sin egen förträfflighet, entreprenörsanda och ihållighet. Oberoende är stark, heter P G Gyllenhammars memoarer. Fast det stämmer inte, för ingen blir rik på egen hand. Rikedom är också ett relationellt begrepp. Ingen klarar sig helt själv, alla är beroende av varandra och ju rikare man är, desto mer beroende är man, för man måste samverka med väldigt många för att kunna behålla sina rikedomar. Och rikedomarna är bara rikedomar om någon annan också eftertraktar det man äger.

På det avslutande, uppsamlande mötet den sista dagen, enades vi om att detta sätt att mötas, utan något annat mål än att just mötas, tänka tillsammans och gemensamt formulera möjligheter att gå vidare, är enormt stimulerande. Utan krav på prestation främjas kreativitet, och genom att gruppen bestod av forskare, konstnärer och teatermänniskor skapades oväntade möten, gavs nya perspektiv och öppnades rhizomatiska kopplingar. Det slog oss att vi lämnade mötet med i princip samma frågor som vi kom dit med, men att svarsmöjligheterna nu var fler. Än en gång fick jag bekräftat för mig vilken styrka det finns i att mötas, förutsättningslöst och utan krav på prestation, kring ett begrepp. Att tänka parallellt och med utgångspunkt i kunskaperna man förfogar över, att samtala utan annat mål än att lära sig något av andra, är något annat än att tänka tillsammans för att komma fram till något bestämt. I Järna var det som tiden gick långsammare. Tystnaden, ron och naturens ljud öppnade upp och skapade utrymme för nytänkande.

Det finns mycket att säga om antroposoferna, både positivt och negativt, men nu var vi där huvudsakligen för att deras plats passade så bra inpå temat för seminariet, inte för att undervisas. Och bara för att man lyssnar betyder inte att man måste hålla med om allt. Homeopatisk medicin och vaccinationsmotstånd är saker jag inte ställer upp på, men det är ju inte det enda man sysslar med. Järna är inte en sekteristisk plats, utan mer en anarkistisk, fritänkande, nyfiket sökande kontext. På 1960-talet startade man till exempel ett hem för utvecklingsstörda, där tanken var att man skulle lyssna på och lära av dem istället för att vårda och anpassa dem. Och ekologiska odlingsmetoder, kretsloppstänkande och mellanmänsklig solidaritet finns inget negativt med, tvärtom.

Det blev lite osorterade tankar, men huvudet är fortfarande fullt av just osorterade intryck och brottstycken av tankar. Jag som har svårt att sortera intryck i vanliga fall och som blir trött av att vara upp i andra människor så mycket som det blir när man åker iväg på ett sådant möte kände tidvis en bedövande trötthet under dagarna, men nu när jag är hemma igen är det som intrycken omvandlas till energi och jag vet att jag kommer att kunna leva långe på den vitamininjektion som mötet gav.

Antropocen. Eller, djur och natur känns så mycket 1900-tal

Detta blir sista dagen på seminariet om hållbarhet och posthumanism, och jag tar tillfället i akt att blogga om Sverker Sörlins nya bok, Antropocen: En essä om människans tidsålder, som recenseras i DN av författaren Anita Goldman, och som har nämnts här under dagarna. Sörlins bok innehåller inga nyheter, en tanke som dykt upp här på seminariet är att vi redan vet allt vi behöver veta. Vi vet att vårt sätt att leva är ohållbart och att det bara är en tidsfråga innan vi tvingas förändra livsstil, radikalt. Felen finns inbyggda i både tekniken och tankestrukturerna. Vi har avläst oss förmågan att lyssna och litar på våra system, som så till den milda grad idealiseras att människan dissar sig själv. Paradoxalt nog med tanke på att allt handlar om människan, verkligen allt, och allt mer dessutom. Gränsen mellan natur och kultur håller på att suddas ut, eller är det snarare så att ...

Naturen har upphört att existera. Det finns bara miljö, eftersom absolut allt på jorden är genomsyrat av mänsklig aktivitet och teknologi. Vi lever i ett neoenvironment, en teknosfär. Det är människans tid på jorden. Efter 12 000 år under Holocen är det dags för Antropocen, människans tidsålder. Antropocen är alltså namnet på den epok i jordens historia då människan är den dominerande geologiska förändringskraften.

Det skulle kunna vara mänsklighetens bästa tid, men så är det inte riktigt. Genom århundraden skulle man kunna tro att människan lärt sig hantera jorden och livet, men det verkar inte räcka. Människan vill kontrollera och styra jordens utveckling. Kunskaper och erfarenheter som handlar om anpassning efter rådande förhållanden; till naturen, djuren och allt det som är okontrollerbart, glöms bort eller avlärs aktivt. Jag ser ett slags schizofrent förhållningssätt växa fram, som bygger på en kombination av hybris och dåligt självförtroende. Hållbarhet går inte att nå utan anpassning, inkännande lyhördhet och förståelse för komplexitet och ömsesidigt beroende. Hållbarhet är inget mål, det är ett förhållningssätt till kunskap, till naturen, livet och verkligheten. Antropocen handlar om det, om kraften som mänskligheten förfogar över men inte förstår och därför använder på ett destruktivt sätt.

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria och författare till en rad banbrytande böcker om människa och miljö, har med ”Antropocen” skrivit en tät och alldeles nödvändig vetenskapshistorisk bok om vår nya tidsålder. Det är inte främst en bok om det vi kallar miljöförstöringen eller klimatpåverkan, utan en bok om hur människan har tänkt och tänker på jorden och sin plats på den. Ändå är det de få diagrammen som helt övertygar om dramatiken i det som kallas Den stora accelerationen och som kan sägas ha startat efter 1945. 

Kurvorna har benämnts hockey stick curves. Man får tänka sig hockeyklubban liggande: ett hundratals år långt skaft med svag lutning, så det korta, uppåtstående bladet som visar den dramatiska vändningen under ett fåtal årtioden. Vid 1900-talets mitt sticker kurvorna för såväl ”earth trends” som ”socioeconomic trends” brant uppåt, ökningarna är flera hundra procent. På allt: odlingsbar mark, bekämpningsmedel, gödningsmedel, befolkningsökning, transporter, förlust av tropisk skog, dammbyggen, pappersproduktion, koldioxid, urbanisering, transporter, temperatur. Allt.

Tanken svindlar. För mig och mina generationskarater, vi som är födda på 1960 och 1970-talen när allting peakade, är det svårt att förstå hur det skulle kunna vara annorlunda. Ändå har det hänt massor, och det har inte blivit bättre. Datorerna har blivit bättre, det är billigare att flyga och ekonomiskt har det gått bra. Om livet bara handlade om kultur skulle allt vara frid och fröjd, men nu är det inte så. Kulturen är beroende av naturen. Ingen och inget är något helt i kraft av sig självt. Allt är relationer. Det har under dagarna här i Järna blivit oerhört tydligt. Samverkan mellan mikrober, svampar, växter, bakterier och så vidare. Livet är en relation, en komplex helhet. Problemet är att det krävs perspektiv för att inse och förstå. Och för att få perspektiv krävs det tid, eftertanke och en vilja att se samt en ödmjukhet inför oöverblickbarheten. Mitt liv är bara en liten del av ett enormt flöde, en kollektiv process av tillblivelse. Att människan förändrat så mycket, under så kort tid, för så många, är skrämmande. Mänskligheten förfogar över en kraft som är oss övermäktiga. Begreppet Antropocen beskriver det där på ett bra sätt. Det är allvar nu, dags att ta ansvar, eller i alla fall göra vad vi kan för att vi som lever nu inte ska gå till historien som de som kunde men inte ville förändra sitt sätt att leva och som därför puttade livet på jorden förbi the point of no return, ut över det sluttande plan som som vi befinner oss på.

Själva jordskorpan är numera skapad av människan. Dess lager innehåller legeringar, föroreningar, isotoper, städer, infrastruktur, ja snart sagt vad som helst som kommer att vara kvar efter oss. Ta bara spåren lämnade av krig och vapen. Sörlin citerar en artikel där ledande stratigrafer beskriver hur tusentals miljarder skott har avfyrats i mänsklighetens historia och de flesta ligger kvar i mark och vatten:
”En triljon kulor har skjutits bara sedan andra världskriget. Man vet ganska väl hur kulorna sönderfaller. Blyet oxiderar och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineraler i jorden. Hela planetens yta har tusentals kulhål per kvadratkilometer, på land och i hav. I oräkneliga generationer kommer de geologiska spåren att bestå. När namn som Somme, Verdun, Dien Bien Phu, Aleppo har glömts bort och de människor vilkas liv offrades där inte längre är kända av någon kommer massmördandets molekyler fortfarande att öda stilla genom jordskorpans översta skikt som en signatur för det vi ännu kalllar mänskligheten”.

Tanken svindlar. Ingen kan ha överblick över allt. Bara glimtvis kan man förstå, delar av helheten. Allt går inte att fånga, inte på riktigt. Därför är ödmjukhet så himla viktigt. Den avgörande och absolut viktigaste insikten är hur LITE vi vet egentligen, inte hur mycket. I förhållande till vad som går att veta, och kanske särskilt i förhållande till vad vi borde veta, är mänsklighetens samlade kunskaper förfärande ofullständiga. En triljon kulor har avlossats bara under (drygt) min livstid. Den destruktiva kraften som den tanken representerar är enorm. Och det är människan som utsätter andra människor för detta, och som samtidigt utsätter djur, natur och klimat för stora påfrestningar. Förr eller senare MÅSTE det sättet att leva upphöra. Människan kommer att tvingas sluta leva som vi gör. Frågan är bara när, och av vilket skäl, samt om livet på jorden kommer att kunna återhämta sig efteråt. För allt förstå allvaret och komplexiteten behövs de där enorma tidspespektiven. Vi behöver konfrontera okunskapen och tvinga fram en ödmjukhet. Det är skillnad på hopplöshet eller uppgivenhet och ödmjukhet. Skillnaden är att ödmjukhet inför och insikt om mänsklighetens relationalitet leder till kontakt med livet och den jord vi kommer från och oundvikligen kommer att återvända till. Människan måste inte kontrollera allt, det är en kulturell föreställning. Människan kan inse sin egen litenhet och sitt beroende, av varandra och av resten av livet på jorden. Vi har ett val, och det är nu det avgörs.

Men antropocen är inte ett annat ord för miljöförstöringen tid, utan ett mycket vidare försök att formulera och analysera det paradigmskifte vi nu lever mitt i. Medan kultursfären är besatt av i detta sammanhang perifera identitesfrågor och den politiska sfären av i detta sammanhang perifer terrorism, rör vi oss, som mänsklighet, in i ett kvalitativt nytt stadium: 

”Jorden och alla dess invånare, människorna bland dem, är på väg att övergå till ett självförvaltande stadium där gränserna mellan jord, liv, mänsklighet och andlighet alltmer tonar bort … Det finns ingen tydlig gräns, inte heller något som står över något annat. Buddhistiskt tänkande har liknande inslag, liksom hinduistiskt, med dess föreställning om Brahman, världsjälen.”

Allt och alla hänger ihop i ett slags väv. Utan mikrober, bakterier, svampar och växter klarar sig inte djuren, och utan djuren klarar sig heller inte växterna. Ensam är inte stark. Allt och alla är ömsesidigt beroende av varandra. Inget kom först och inget kommer sedan, allt blir till i samma livsframbringande process. Gränsen mellan natur och kultur är fiktiv. Det går inte att förstå livet utan att inse relationaliteten som tillblivelseprocessen drivs av. Människa har förmågan att se och förstå, så ansvaret vilar tungt på våra axlar. Vi kan tänka om och tänka nytt, vi kan ändra vårt beteende och påverka kulturen som utgör ramen för tankens universum. Ingen kan göra det på egen hand, allt är beroende av varandra. Det blir lätt ett slags låsning, men väldigt mycket är vunnet bara genom att stanna upp, tänka efter och minska på effektiviteten. Livet är en långsam process och genom att lägga örat mot marken och lyssna, uppleva, känna in och bara ta sig tid att försöka förstå är mycket vunnet. Både för mig och för resten av livet på jorden. Belöningen är dessutom omedelbar, för tid är det enda vi har, den går inte att spara, bara att använda klokt.

Så har den moderna människan gått varvet runt, hon som stormade ut ur gudsberoende för att bli en självständig agent i en gudlös värld. Nu är vi tillbaka i allts absoluta beroende av allt annat, Sörlin nämner post-humanismen, som söker det gemensamma hos allt levande. ”Antropocen utför ett arbete: genom att etablera en gräns, mellan före och efter människans herravälde, upplöser det andra gränser. Mellan kultur och natur, mellan människor och annat levande, mellan naturvetenskap och humaniora. Poängen med att leva i antropocen, är att alla varelser delar samma öde – att tvingas till självförvandling.”

Jag skriver under på det. Här under dagarna i Järna har vi talat vetenskap och teorier, vi har diskuterat både konstprojekt och artiklar. Samtidigt har vi tittat på biodynamiska odlingar och ekologisk djurhållning, vi har lyssnat på jordbrukare och ätit hållbart framställd mat. Vi har samtalat och öppnat upp ett slags posthumanistiskt tankerum där insikten om livets betänklighet och människans litenhet kan hållas levande. Den insikten är inget man man undervisa om eller sprida genom texter, den kräver ett annat förhållningssätt till livet och kunskapen. Den insikten kan bara levas. Kunskapen växer på och tar sig in i en. Var börjar du och slutar jag? Vilka är vi? Det är hög tid att ta de frågorna på verkligt allvar, för det är uppenbart att alla gränser är fiktioner, är kulturella skapelser. Livet är vi och vi är alla ömsesidigt beroende av varandra.

Moderniteten byggde på idén om vetenskapliga framsteg, på en bejakelse av förändring och en ständigt bättre (större, snabbare, rikare, friare) framtid. I detta var naturen, skriver Sörlin, den lojala tillhandahållaren av grundvillkoren, råvarorna, energin, och tyst mottagare av avfallet. Politiska åskådningar från höger till vänster vilade på denna förståelse. Denna premiss har alltmer råkat i kris. Tidsförståelsen är nu omvänd: misstron riktas mot framtiden och löftena hämtas i stället från det förflutna. 

Sörlin kallar de bakåtsträvande rörelser som just nu växer sig starka för resursnationalism och resurspopulism. Att människor och samhällen skrämda söker tillflykt i förnekelse och i det förgångna i denna nya planetpolitiska era är inte så konstigt. Kanske är de strömningar vi så bekymrar oss för i dag bara krusningar på ytan, det stora accelerationssamhällets dödsryckningar, inför den nödvändiga självförvandlingen.

Kanske är det så, och om det stämmer betyder det att problemen inte är någon annans eller finns någon annanstans. Vi är alla del av samma helhet och allt vi gör gör vi både med och mot varandra. Vi och dem är en omöjlig tanke för det finns bara vi, och det viet inbegriper allt och alla, det är livet. Posthumanismen har verktyg att förstå relationaliteten och alltings ömsesidighet. Posthumanismen är en humanism för framtiden eftersom den tonar ner människans betydelse. Människan är ingenting utan allt annat. Som människa är man beroende, av andra människor och av djur och natur. Det har blivit uppenbart under dessa dagar, och även om tanken inte är ny för mig har den fått förnyad aktualitet. Jag åker hem fylld av fördjupad insikt och ny energi. Huvudet är fyllt av tankar och uppslag att arbeta med. Nu ska jag ta en promenad innan det är frukost. Sedan fortsätter samtalen och vid lunch bär det av hemåt.

Att studera förändring, i rörelse

Vaknar i Järna. Ute lyser solen. Tystnaden är monumental. Är här på ett internat, symposium eller kunskapsutbyte. Temat är miljö, hållbarhet, posthumanism och genus. Snart är det frukost, sedan diskussioner om texter och projekt. Behövde verkligen sova. Gårdagen började tidigt och var sedan fylld till brädden av intryck och aktiviteter. Tiden krymper ihop och ställd i relation till allt jag vill får jag inte riktigt ihop det. Till saken hör dessutom att min nästa bok: Studier av förändring, i rörelse,  blev helt klar igår. En layoutad pdf-version ligger på datorns hårddisk. Jag är så glad och tacksam över så mycket just nu att tanketrådarna tvinnas samman och trasslar in sig i varandra. Tänkte skriva en text om Sverker Sörlins bok Antropocen, men det får anstå. Imorgon är schemat inte lika späckat, och då ska jag även sitta på tåg. Då finns mer tid att tänka. Här, idag, väljer jag att presentera ett smakprov från boken som kommer att spridas på samma sätt som den förra, så fort jag fått den registrerad i Diva.

Jag skriver indirekt om kulturen eftersom det är enda sättet att nå förståelse för den och för förändring. Bokens upplägg ser ut som det gör för att närma sig det där mellanrummet som aldrig går att nå genom att konsekvent peka på annat och genom att inte bygga upp ett logiskt stringent resonemang som steg för steg klargör bokens grundtanke. Eftersom kulturen är komplex måste kunskapen om den också vara det. Kultur är inte ett problem som går att bryta ner i delproblem som löses för sig och sätts ihop till en helhet. Därför är texten utformad som ett anspråkslöst nyfiket samtal kring såväl ursprungstexten av Deleuze och Guattari som olika aspekter av samhället som blir till mellan oss alla medan vi är upptagna med annat. Kulturen är den röda tråden i boken, men den går aldrig att nå direkt. Kulturen kan bara studeras på dess egna premisser. Alla som lever i kulturen har sin bild av den, men här undersöks helheten, och den är vag, föränderlig och många gånger motsägelsefull. Kulturen växer fram och förändras, tillsammans med och mellan människor. Därför går den bara att nå indirekt, genom att studera effekter och konsekvenser.

Deleuze och Guattari närmar sig också kunskap indirekt, genom att ibland använda ovanliga ord för vanliga fenomen, eller ovanliga ord för att undvika konnotationer som leder tanken fel. Utan engagemang från läsaren kan ingen kunskap uppstå som ett resultat av läsningen. Det går att hitta fel i texter av Deleuze och Guattari, och säkert här också. Naturvetare älskar att kritisera kulturvetare som använder modeller från matematiken som verktyg för att förstå kultur. Tyvärr använder kritikerna en debatteknik som går ut på att förgöra motståndaren, istället för att påpeka felen och på det sättet hjälpa till att förbättra modellen. En defekt skruvmejsel kan fortfarande användas, och samma gäller kulturvetenskapliga begrepp. Självklart ska man sträva efter så stor klarhet och pregnans som möjligt, men den som kritiserar kulturvetare för eventuella faktafel bland analysverktygen visar bara att man inte har förstått någonting och att man inte är intresserad av att lyssna och lära. Kritiken skjuter helt enkelt vid sidan av målet. Deleuze och Guattari konstruerar verktyg. Och fungerar inte verktygen nyttar det inget till att lägga energi på att kritisera dem. Vill man verkligen lösa problemet bör man lägga energin på att hitta andra och bättre redskap. Varför inte inleda ett samtal genom att ställa sina kunskaper och kompetenser till kunskapsprojektets förfogande?

Det är emellertid inte uttömmande att upprätta en enkel motsats mellan dessa två perspektiv, religion och nomadism.

Inget är någonsin rent. Allt är mer eller mindre uppblandat. Därför leder det tanken fel att tänka och tala om enkla motsatser, om antingen eller. Kultur handlar alltid om mer eller mindre av både och. Bara under speciella förhållanden, i laboratorier eller i matematiska beräkningar finns det ideala, det icke-kontaminerade och renodlade. Aldrig i kulturen eller livet som levs. Nomaden och stadsbyggaren, liksom Royal som minor science är tankefigurer. Verktyg att tänka med. Kartor att orientera sig och jämföra terrängen med. Kamp om vem som har den bästa kunskapen om verkligheten är meningslös om den förs inom akademins skyddade hägn, utan kontakt med kulturen. Låt oss göra försök och sedan utvärdera utfallet, modifiera verktygen och göra nya försök. Trial and error, processer av icke-linjär tillblivelse. Fokus riktat mot det som verkligen betyder något; det där mellanrumet som ingen någonsin når fram till och som bara kan studeras indirekt. Det är en mycket mer konstruktiv in- ställning till vetenskapligt arbete, som dessutom engagerar fler än den lilla exklusiva skara som idag. likt äldre tiders överstepräster, enväldigt tillåts bestämma över vad som kan godkännas som vetenskaplig kunskap och an- nat vetande. Inte heller det är en uttömmande och korrekt beskrivning av (kunskapen om) verkligheten. Det handlar inte om antingen eller, falsk eller sann, utan om mer eller mindre av både och. Kulturen är komplex, inte komplicerad.

Här testas förutsättningarna för en syn på kunskap som anpassats till hur verkligheten ser ut och fungerar. Jag söker efter en syn på kultur som handlar mer om det som skulle kunna vara, om en öppen och obestämd fram- tid, än om det som är, eller har varit. Nomadologi är en kunskapsteori anpassad för studier av kultur. En syn på kunskap som sätter användbarheten i fokus och riktar uppmärksamheten mot mellanrummen och det gemensam- ma arbetet med förändring. Kulturvetare letar efter tillvarons kontingenser, det vill säga allt som är möjligt med inte nödvändigt och som därför skulle kunna se ut eller organiseras på alternativa sätt. Kultur är en multiplici- tet, en komplex, icke-konsistent, föränderlig helhet som uppfattas olika beroende på vilket perspektiv den stude- ras från. Kravet på exakthet och klarhet leder tanken fel och resulterar i förklaringar som bara tillfredsställer be- gäret efter ett svar, inte efter kunskap som fungerar. Nomadologi är en agnostisk hållning som bejakar ambiva- lens och uppskattar osäkerhet eftersom det ökar chansen att resultatet av det vetenskapliga arbetet faktiskt blir användbart.

Ty på den djupaste nivån av sin tendens att projicera en universell eller andlig Stat över ekumenet i dess helhet kännetecknas den monoteistiska religionen också av ambivalens och oklara gränszoner; den går också bortom Statens, till och med den imperialas, ideala gränser, och träder in i en mer oklar zon, något utanför Staterna där de har möjlighet att genomgå en specifik mutation eller adaption.

Lite mer ambivalens och lite mindre tvärsäkerhet. Det skulle leda både till bättre förståelse och mer användbar kunskap, i alla fall om kultur, och till ett mer hållbart samhälle. Hybris har varnats för sedan urminnes tider och exemplen på hur det gått för både individer och samhället som visat brist på ödmjukhet är många. Insikt om och intresse för allt det man inte vet något om och bejakande av ambivalens är början på en process som kan leda till ökad kunskap och bättre förståelse. Svaret på frågan om vad kultur är nås aldrig, inte fullt ur. Nomadologen är agnostiker av just det skälet, för att hålla många olika möjligheter öppna samtidigt, för att öka beredskapen för det oväntat oväntade. Pragmatism är ett annat ord som beskriver samma sak. Det viktiga är inte vilket ord man använder, det är vad som fungerar. Samspelet mellan människor och allt annat är vad som skapar det sammanhang som kulturen är med om att hålla samman. Relationer handlar det om, processer och relationer. Tanke, handling, konsekvens är tre aspekter av samma rörelse. Det är i mellanrummen som flyktlinjer uppstår, oväntade och slumpartat realiserade möjligheter. Kunskapen växer i språng, där, när och om förhållandena är mogna. Ingen vet var, när, eller exakt hur. Uppmärksamhet och lyhördhet är därför viktiga men tyvärr styvmoderigt behandlade egenskaper inom vetenskapen och i samhället där tvärsäkerhet anses vara bättre än ambivalens och osäkerhet. Fast vill man verkligen veta något om kultur krävs ödmjukhet och prestigelöshet, vilket på inget sätt betyder att nomadologi saknar stringens, logik. Minor science är en lika vetenskaplig praktik som Royal science, men kunskapsmålet är ett annat.

Detta är religionen som ett element i krigsmaskinen och idén om det heliga kriget som en motor i denna maskin. Profeten, såsom motsatt kungens statliga och prästens religiösa person, indikerar de rörelser genom vilka religionen blir en krigsmaskin eller övergår till en sådan maskins sida.

Spel och förändring. Kommunikation och kamp om inflytande. Strävan efter makt. Interaktion mellan människor i relation till och genom den kontext, den helhet som hålls samman av interaktionen mellan delarna. Det är vad kulturvetenskap handlar om att försöka förstå och det är så kultur och i förlängningen världen blir till. Och människor spelar en viktig roll i blivandet, men bara en roll bland andra aktörer i en bred och mångfacetterad ensemble. Kultur handlar om förändring och är resultatet av samproduktion, inte bara mellan människor.

Det har ofta hävdats att Islam och profeten Muhammed genomförde en sådan omvändning av religionen och skapade en veritabel ”kåranda”: med Georges Batailles ord, ”det tidiga Islam, ett samhälle reducerat till ett militärföretag”.

Allt kan egentligen användas som verktyg för förändring, i strävan efter makt eller för att förstå. Längre fram ska skillnaden mellan vapen och verktyg beskrivas men redan här är det viktigt att påpeka skillnaden. Med vapen kan man vinna genom att erövra mark och förgöra fienden, men för att överleva på sikt krävs verktyg som kan användas för att bruka jorden och underhålla byggnader och infrastruktur. Ibland kan det vara svårt att på för- hand avgöra vad som är ett vapen och vad som är ett verktyg, men i efterhand vet man till vad samt om och hur det fungerar. Och det är konsekvenserna som är det viktiga, vad som händer om det fungerar. Religion har levererat förklaringar som fungerat till olika saker i tusentals år. Samma gäller för naturvetenskapen, fast dess historia är kortare. Det råder ingen som helst tvekan om att både religionen och naturvetenskapen bidragit med många användbara redskap. Ifråga om kunskapsanspråk var skillnaden mellan kyrkan och vetenskapen marginell. Båda sökte eller sökte svaret, det enda och bästa svaret: Sanningen. Därför kom kunskapen och makten att blandas samman, för bara en kan ha rätt i en värld där det bara anses finnas ett enda möjligt svar. Kampen mellan tro och vetande har varit förödande och den har krävt många liv. Tänk om man samtalat istället, tänk om man lyssnat på varandra och arbetat gemensamt för att hitta svar som fungerar på olika frågor istället för att strida om makten över vetandet. Olika verktyg är bra till olika saker och olika frågor kräver olika svar. Kyrkan och vetenskapen är bra på olika saker och fyller olika behov. Det finns plats för båda, om man bara kan enas om nyttan med en mer inkluderande kunskapssyn. Kunskapen kan och får inte sättas på undantag. Formen får aldrig överordnas innehållet. Makten och inflytandet riskerar hela tiden att bli viktigare än vetandet. Ser man på kunskap som verktyg istället för universella sanningsanspråk minskar viljan att strida och debattera och lusten att samtala ökar. Jag tror verkligen det. Jag vet inte att det är så och jag kan inte bevisa det. Vad har vi att förlora på att försöka säger jag till den som kräver evidens innan ett oprövat verktyg ska testas? Fungerar verktyget dåligt eller om konsekvenserna inte blir de önskande vore det idioti att fortsätta använda verktyget, och det gäller alla verktyg, även de som genomgått rigorösa tester. När frågan handlar om verktyg och användbarhet, finns inte mycket att strida om, då riktas fokus istället mot framtiden och den värld och det samhälle man vill bygga. Det är ett mer användbart och hållbart sätt att se på kunskap.

Detta är vad Västerlandet åberopat för att rättfärdiga sin antipati mot Islam. Likväl var korstågen ett egentligt kristet äventyr av just detta slag. Profeterna må fördöma nomadlivet; den religiösa krigsmaskinen må föredra migrationens rörelser och etablissemangets ideal; religionen i allmänhet må kompensera för sina specifika deterritorialiseringar med en andlig eller till och med fysisk reterritorialisering, vilken i fallet med det heliga kriget antar den välriktade karaktären av ett erövrande av heliga landområden vid världens centrum – men trots allt detta, när religionen upprättar en krigsmaskin så mobiliserar och frigör den en formidabel nomadisk kraft, en absolut deterritorialisering, den dubblerar migranten med en åtföljande nomad eller med den potentiella nomad migranten håller på att bli, och till sist vänder den sin dröm om en absolut Stat mot själva Statsformen.

Vapen är tveeggade och kan vändas mot den som skapat dem. Senapsgas, till exempel, använder för att förgöra fienden under första världskriget. Ända tills vinden vände och gasen (fast det är väl ingen gas egentligen) drabba- de de egna soldaterna. Samma med kärnvapen. När kunskapen väl finns och sätts i verket blir den allmän egen- dom och kan användas även av fienden. Kunskap om kultur ger inga konkurrensfördelar, men vad spelar det för roll? Livet och frågan om hållbarhet är ingen strid, det handlar om mänsklighetens och naturens och faunans långsiktiga överlevnad. Kulturen känner inga gränser. Information förflyttas från en till en annan, över stora avstånd, lite som vinden. Det går inte att kontrollera människors tankar och kollektivets rörelser. Det enda som kan kontrolleras är handlingar. Menar vi allvar med talet om hållbarhet behöver humaniora bjudas in i samtalen om klimatet också, även om jag personligen inte tror att ett avtal löser frågan om hållbarhet. Avtal kan sägas upp, och vem kontrollerar att avtalen verkligen följs? Det handlar om samverkan mellan människor, om kulturen som alla är med om att både påverka och påverkas av.

Hållbarhet handlar, liksom för övrigt demokrati, jämlikhet och alla människors lika värde, om balans. Det är inte mål som kan nås och prickas av på en lista. Det handlar om utmaningar och uppnådda resultat som ständigt måste försvaras. Det går inte att slå sig till ro med vad man en gång gjort och uppnått. Hållbarhet fungerar på samma sätt som kultur, som ett slags samtal och vill man förstå måste man följa med i processen och inse att det handlar om förändring. Balans mellan olika vetenskapsgrenar är också viktigt. Tyvärr handlar det idag om ett slags terrorbalans. Skillnaden är avgörande, för balans kan uppnås både i system som befinner sig långt ifrån jämvikt och system som är i jämvikt. Det krävs bara olika mycket energi för att stanna kvar i tillståndet av ba- lans i de olika systemen eller sammanhangen. Processer och system som förändras långsamt är överblickbara och går att räkna på, medan högt uppdrivna, hårt effektiviserade och strikt kontrollerade system ligger just vid gränsen för att explodera eller implodera av inre spänningar. Kultur är ett slags system, och det kan förändras snabbt eller långsamt (beroende hur hårt jakten på effektivisering och minimeringen av mellanrum och margina- ler drivits). Dagens konsumtionsdrivna och ekonomiskt fokuserade samhälle befinner sig långt ifrån jämvikt och det behövs inte mycket för att rubba balansen, vilket gör att möjligheten att räkna på utfallet tillintetgörs. Vill man räkna på kultur måste man räkna på andra sätt, vilket forskarna som sysslar med kaosteori insett (se t.ex. Mitchell 2009, Johnson 2001, Holland 1998, Gleick 1987, Law & Mol (ed) 2002). Kultur är inte kaos, men kulturella system som kontrolleras rigoröst och där effektiviseringen drivits till sin spets uppför sig och liknar kaos. Förändringen må vara konstant, men hastigheten förändras över tid och i olika sammanhang, vilket påverkar förutsättningarna för förändring.

Det spelar roll vilka verktyg man väljer, och hur man agerar, med vem man lierar sig och hur man förhåller sig till varandra och andra. Kunskap är relationell och kontextuell och olika vetenskaper är bra till olika saker, därför är epistemologisk och ontologisk mångfald så viktig. Balans inom kulturens område (och vetenskap är som bekant också kultur) är ett ömsesidigt projekt. Balans kan bara nås genom samarbete. Vetenskap och vetande, oavsett metod, teori och disciplin, handlar om att hjälpa, om att förstå vad som krävs för att hantera världen, livet, samhället och så vidare, bättre. Vetenskap handlar om vad man gör och hur resultatet kan användas, inte om vad som är sant. Vetandets kvalitet bör man absolut reflektera över, men allt annat är av underordnad betydelse.

Vetenskap, värderingar, politik och komplexitet

Sitter på stationen och väntar på tåget som vanligt, fast idag ska jag först till Stockholm och sedan till Järna. Tre dagar med samtal, föreläsningar och seminarium på temat hållbarhet. Soil and Earth heter arrangemanget. Studenterna som jag handleder är fullt upptagna med materialinsamling och jag kan göra detta. Just nu är det lugnt. Sen, om någon vecka brakar det lös. Solen är på väg upp. Det ser ut att bli en fin dag. Vilar den känslan och ser fram emot givande kunskapsutbyte. Att ha ett jobb som erbjuder denna typ av möjligheter är fantastiskt.

Christian Azar skrev för ett tag sedan ett klokt inlägg i DN som jag tänkte blogga om. Det passar bra idag. Han skrev texten i samband med Marsch for science, och liksom jag var är han kluven. Idag ska man vara tvärsäker. Vet man inte säkert, eller, låt mig omformulera, om man inte uttrycker sig säkert, är det ingen som orkar lyssna. Samhällsdebatten i dagens medieklimat handlar om kasta tvärsäkra uttalanden mot varandra. Förslag möts med (indignerade) motförslag. När S avskaffar ID-kontrollerna på Öresundstågen är M mot, fast man tidigare var för. Svart, vitt. Rätt, fel. Debatter och strategiska utspel. Azar har dock inte skrivit en debattartikel. Han initierar ett samtal, visar på komplexitet och värnar både demokratin och vetenskapen. Det finns inga enkla lösningar. Det är den kanske viktigaste insikten, på alla områden.

Vetenskaplig kunskap om klimatet ifrågasätts av allt fler ledande politiker och tjänstemän i USA. President Trumps påståenden att klimatförändringarna är en bluff och att de har hittats på av Kina är bara ett av många häpnadsväckande exempel.

Polariseringen i samhället är stark och tydlig. Kanske är det därför nazister marscherar på gatorna igen. Bara ytterligheterna syns. När allt förändras snabbt och bara den som är tvärsäker och tydlig hörs och blir lyssnad på är det kanske en logisk följd att det blir så. Det skrämmer mig, men jag låter mig inte tystas. Hat och populism, förnekelse och fundamentalism kan bara bekämpas genom att värna öppenheten och uttrycka andra tankar. Enkla lösningar är kanske lockande, men bara det som verkligen fungerar är hållbart i längden. Den växande oförmåga att hantera komplexitet framstår allt mer som det verkliga hotet, mot både vetenskapen, demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Den här utvecklingen är allvarlig. Vi behöver vetenskaplig kunskap för att kunna fatta kloka beslut kring klimatet. Politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende.

Nyckeln till framgång, här liksom på alla andra områden är att fokusera på problemets kärna. Och förnekelsen av komplexitet, fallenheten för enkla lösningar och förenklingar samt (över)tron på styrning, kontroll och konkurrensens kvalitetsdrivande effekter, ser jag som just det; nyckeln till problemet. För att knyta an till det jag skrev igår: Hållbarhet är inte ett mål som ska nås, utan en vision att sträva efter.

DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther Axelsson har beskrivit det här väl i en krönika (26/12 2016). Men det finns ett påstående i artikeln som är problematiskt. Hon skriver att ”vi till varje pris måste komma ifrån att klimatet blivit en politisk fråga”. Rubriken till artikeln lyder: ”Låt vetenskapen gå före politiken”. 

Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.

Håller med om att det är problematiskt, men tänker att det ligger i linje med strävan efter enkla lösningar. Kanske tänker man att forskare vet, så varför inte låta forskarna bestämma. Om frågan nu är så viktig, varför överlämna besluten till politiker, som i dagens parlamentariska läge riskerar att ta beslut på problematiska grunder eller med utgångspunkt i önsketänkande; forskarna borde bestämma över de verkligt viktiga frågorna. Det låter kanske lockande, och det skulle definitivt vara effektivt, men det är ett fatalt feltänk, det vore att förneka verklighetens komplexitet. Ingen äger kunskapen. Forskare ska forska och politiker ska ta beslut. Folket ska rösta. Och samhället växer fram mellan. Det finns inga genvägar. Fler än en, men färre än många. Närmare än så går aldrig att komma ett svar som verkligen fungerar. Inget är så enkelt och hanterbart som man önskar sig. Mina tankar om detta ligger helt i linje med Azars, som fortsätter.

Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt. 

Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.

Är och bör är två HELT olika saker. Mellan är och bör finns ett universum av osäkerhet och människan är dömd att befinna sig mellan och försöka hantera sakernas tillstånd. Förnekelse, maktfullkomlighet, försök att överlåta besluten på någon annan samtidigt som man tar åt sig äran för sådant som visar sig fungera och skyller problemen på andra, är varianter på samma tema. Det spelar ingen roll hur många handlingsplaner, styrsystem eller kontrollinstanser man skapar, faktum kvarstår. Bara det som verkligen fungerar leder till ökad hållbarhet. Samhället är resultatet av samverkan, och det måste även lösningarna vara. Bara tillsammans kan utmaningarna vi står inför hanteras. Debatten är motsatsen till samverkan. Samtalet är vägen fram, menar jag, för bara genom samtal kan man hantera frågor vars lösning kräver både och, istället för antingen eller.

Klimatfrågan är sålunda en fråga för både vetenskapen (för att förstå vilka konsekvenser våra utsläpp kan få) och politiken (för att bestämma mål och åtgärder). Vetenskapen behövs naturligtvis också för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå ett givet temperaturmål. Men att klimatfrågan är en politisk fråga kan man alltså inte komma runt. 

Vi har inget val. Utan samverkan och en väl utvecklad, kollektiv förståelse för och förmåga att hantera, komplexitet, kan problemen inte lösas. Debattens väg leder fel och riskerar att störta oss alla och samhället fördärvet. Låt helgens provokativa nazistdemonstration bli en påminnelse om vilka risker vi utsätter oss för genom att söka enkla lösningar. Komplexa problem kräver komplexa lösningar, och det finns aldrig några garantier för framgång.

Det här är viktigt av flera skäl. 

För det första. Vetenskap och kunskap är av stor betydelse i våra alltmer komplexa samhällen. Det är således viktigt att förtroendet för den vetenskapliga metoden att få kunskap upprätthålls. Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla (eftersom vi då medvetet skulle överdriva vad vetenskapen verkligen kan svara på). Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta och vetenskaplig kunskap.

Enormt viktiga ord! Vetenskapen är inte en faktamaskin som kan fälla avgöranden. Forskning är ett kollektivt kunskapsprojekt, en gemensam ansträngning att söka så säker kunskap som det är möjligt att nå. Vetenskapens mål är sanningen, men det är ett gäckande mål. Utan förståelse för att alla vetenskapliga resultat rymmer ett obestämbart mått av osäkerhet kan ingen hållbar kunskap nås, och att blanda samman politik med vetenskap vore förödande. Politiken ska naturligtvis använda sig av tillgänglig kunskap men besluten om vad som bör göras måste tas av politiker, och för att demokratin ska fungera och verkligen leda till hållbarhet krävs att oppositionen tar sitt ansvar och inte reflexmässigt avfärdar allt som regeringen föreslår bara för att det är regeringen som föreslår, vad man nu föreslår. Samtal mellan, inte debatt, leder till hållbarhet. Ödmjukhet inför tillvarons komplexitet och strävan efter att utveckla kompetens att hantera komplexiteten som uppstår mellan, är vårt gemensamma ansvar att utveckla och använda.

Ta FNs klimatpanel IPCC som ett exempel. Panelen sammanställer och bedömer forskningsläget kring klimatet vart sjunde år och har varit en väldigt viktig kunskapskälla för politiker, tjänstemän, företag, medborgare och journalister världen över. Men IPCC säger inte vad vi bör göra åt klimatfrågan, eftersom det är en normativ fråga. Att IPCC lyckats hålla isär fakta och värderingar så tydligt tror jag är en av orsakerna till att organisationen varit så framgångsrik och har så hög trovärdighet (jag tänker främst på arbetsgrupp I som ägnar sig åt de grundläggande naturvetenskapliga aspekterna av klimatfrågan och som skulle kunna beskrivas som IPCCs inre kärna).

Det handlar om att både hålla isär och förena. Fakta och värderingar, är två oförenliga aspekter av tillvaron som ändå på något sätt måste förenas. Kulturen och samhället som växer fram mellan är beroende av att det oförenliga förenas. Ett omöjligt uppdrag, kan tyckas, men eftersom det är så verkligheten fungerar kan man tycka och tro vad man vill, är det ett faktum att det oförenliga MÅSTE förenas har mänskligheten inget val. Vi måste försöka, och försöka är det enda vi kan göra. Därför detta eviga tjat om samtalet, för samtalet är en arena skapad för just försök. Klimatet är vårt GEMENSAMMA ansvar och en fråga som inte kan delegeras för att vi ska kunna ägna oss åt annat. Kan vi inte eller vill vi inte samverka och försöka lära oss hantera komplexitet är vi alla förlorade, och risken är stor att vi drar med oss resten av livet på jorden i fallet.

För det andra. Om vi skulle anta motsatsen, att vetenskapen, alltså en grupp experter, och inte politiken, skulle få bestämma målen för klimatpolitiken (och kanske i förlängningen vilka åtgärder som skulle införas, kärnkraft eller inte, koldioxidskatter eller regleringar) då skulle vi begränsa demokratin kraftigt. Människor skulle få rösta, men deras åsikter skulle inte få genomslag i den faktiska politiken.

Det finns inga genvägar. Demokratin är bräcklig och fungerar bara precis så bra som vi människor tillåter den fungera. Populism är en genväg, liksom nazism och förnekelse. Debatten och det polariserande, förenklande klimat som växer fram när allt fler människor vill, orkar, kan bry sig om och värna demokratin är ett slags flyktbeteende. Drömmen om ett samhälle som fungerar som en maskin, som kostar mindre och ger mer samtidigt som den/det uppfyller allas önskningar och som dessutom är hållbart och som ständigt blir bättre är och förblir en orimlig fantasi. Ett samhälle byggt på drömmar är per definition ett ohållbart samhälle, oavsett om drömmarna är utopiska eller dystopiska. Vi får inte det samhälle och den politik eller vetenskap vi vill ha utan vad vi förtjänar.

Det här vore allvarligt just eftersom åtgärder för att minska utsläppen kan komma att påverka stora delar av våra liv. Tänk bara på hur infekterad debatten blir när krav om minskat bilåkande, flygande och köttätande väcks. Tänk på alla protester som uppstår bland fack och näringsliv när åtgärder för att minska utsläppen riskerar leda till minskade arbetstillfällen i till exempel kolgruvor eller energiintensiv industri. Det är just för att åtgärder för att minska utsläppen har potential att påverka våra liv så mycket som demokratisk legitimitet för dessa åtgärder är nödvändiga. Annars tror jag inte sådana åtgärder kommer kunna upprätthållas i längden.

Verkligheten och livet är komplext, och det måste vi bara acceptera. Först når vi lärt oss hantera komplexiteten kan vi börja hoppas, men innan dess rör vi oss med förfärande hastighet i helt fel riktning. Det var inte bättre förr, men det kan alltid bli sämre i framtiden. Om vi inte tar verklighetens utmaningar på allvar och lagar efter läge istället för att försöka förverkliga orimliga drömmar.

Sammanfattningsvis, vetenskaplig kunskap måste naturligtvis spela en mycket viktig roll när vi utformar vår politik inom ett så komplext område som klimatet. Men om vi skulle överlämna klimatfrågan från politiken till vetenskapen, och låta forskare bestämma mål för klimatpolitiken, ja då skulle vi göra våld på vad som är vetenskapens uppgift och vi skulle kraftigt inskränka demokratin.

Eller: Utan samverkan, solidaritet, gemenskap, förståelse för olikhet, komplexitet och behovet av mångfald; inget långsiktigt samhälle. Det handlar inte om vad vi önskar oss, utan om vad som faktiskt fungerar och är möjligt.

Realisera drömmar, eller sträva mot visioner

Styra mot mål och realisera drömmar är något annat än att sträva mot en vision, två helt olika sätt att leva och förhålla sig till livet. Kanske kan det tyckas meningslöst att sträva efter något som man inte ens försöker nå, vilket är skillnaden mellan mål/drömmar och visioner. Fast båda livshållningarna handlar om rörelse och styrning; mest handlar det dock om vart man riktar fokus: mot processen som sådan, vägen fram, eller mot slutpunkten. Skillnaden är avgörande och sätten att leva blir helt olika om man strävar efter att nå på förhand uppgjorda och fastställda mål eller om man utgår från föränderliga och ständigt reviderade visioner.

Målfokus förvandlar vardagen och livet till väntan eller ett slags transportsträcka. Målet är det enda som räknas, och när målet nåtts, vad ska man göra då? Sätta upp nya mål och starta om processen. Visionen omförhandlas ständigt och eftersom tanken inte är att visionen ska nås riktas fokus mot det som är här och nu. Vägen fram, vardagen, livet som sådant, blir med en sådan livshållning viktigast. Det spelar roll vart man riktar fokus och var som anses viktigast. Jag är processorienterad och tror på visionen som livsfilosofi. Även om tillfredsställelsen med att nå ett eftertraktat mål kan vara stor, ja närmast euforisk, är det bara ett enda unikt tillfälle. Frågan är om den känslan är större och sammantaget varar längre än summan av daglig och stundlig tillfredsställelse som strävan efter en vision kan skänka livet.

Vad är syftet med skola och utbildning, är det att nå examensmålen och få ett betyg eller handlar det om att sträva efter ny kunskap och nya utmaningar? Det spelar roll, både för synen på kunskap och studierna som sådana. Är det målet som räknas, beviset på att man klarat utbildningen, kommer vägen dit att underordnas. Eftersom alla inblandade "bara" bryr sig om målen, det vill säga det som går att mäta, räkna och jämföra är det som upplagt för fusk och oredlighet, vilket gör att det behövs en omfattande kontrollapparat. Tar man en genväg når man målet fortare, vilket alla tycker är bra eftersom det är detta som räknas. Därigenom skapas ett slags schizofren organisation vars rykte är viktigare än verksamheten som faktiskt utförs. Pengar och nyckeltal är ett slags mål, vilket stjäl fokus från skolans, den högre utbildningens och forskningens innehåll: Lärandet och kunskapen. En mer processorienterad skola är en skola man engagerar sig i för att vardagen där är eftertraktad i sig, för att lärande och forskande har ett egenvärde. Visionen: Världens bästa skola är inte ett mål, utan en strävan, och det är arbetet med att förverkliga visionen som är det viktiga, inte målet.

Om utbildningssystemet betraktas mer som en process än som en målstyrd organisation påverkar det verksamheten i grunden och kunskapen hamnar i centrum på ett helt annat sätt. Seminariet där man samlas för att diskutera texter och vända och vrida på begrepp kommer att handla om lärande, snarare än som fallet ofta är idag, om att fila på ansökningar eller diskutera strategier. Värdet med ett högre seminarium i en processorienterad skola där man strävar efter en vision handlar om det det som sker mellan deltagarna, där och då. I en målorienterad skola handlar det om resultatet, som saknar egenvärde. Målstyrning kan aldrig handla om kunskap eller lärande, i alla fall inte direkt och i namn av sig själv, för det är allt för abstrakta och komplexa kvaliteter. Mål handlar om sådant man kan mäta: Betyg, examen, pengar eller söktryck. Visioner handlar om vart man är på väg och vad man gör för att närma sig målet som ständigt hålls aktuellt och som omvärderas och förändras i dialog mellan alla inblandade.

Livet är också en process, liksom samhället och kulturen. Det är i alla fall så man kan välja att se på saken. Fast man kan också välja att betrakta det som ett mål som bryts ner i delmål som följs upp, utvärderas och jämförs med andras resultat. Igår var det första maj. Politik kan också betraktas som en process eller som ett mål. Om ett år är det val, och sedan länge har fokus för politikerna varit att vinna. Det är ett mål. Tänk om politik betraktades som en process, om samhället var en vision och om kultur var något man förvaltade. Tänk om skolans uppgift var att bidra i arbetet med att skapa en bättre och mer hållbar värld, om det var studierna och kunskapsutvecklingen som var i fokus, istället för betygen och examen. Tänk om livet var dagarna som gick och om det viktiga var vad man gjorde, inte vem man är eller vad man uppnått och kan visa upp för andra.

Tänk om meningen med allt var det som händer här och nu, istället för ständigt nya mål. Tänk om!

Självförtroende, en personlig betraktelse

Kommer självförtroende inifrån, utifrån eller är det kontextuellt och växer relationell? Är det antingen form ELLER innehåll, eller handlar självförtroende om både och? Det är frågor jag kommit att reflektera över en hel del genom åren. Både med utgångspunkt i min egen resa och i mötet med andra människor genom åren, samt inte minst som en konsekvens av att jag är lärare och möter unga människor varje dag som brottas med olika problem.

Pedagogik är ett bra exempel att börja reflektionen med. Synen på självförtroende och vad som främjar utveckling av den känslan har förändrats enormt över åren. När jag gick i skolan ansågs kunskap ge självförtroende och undervisningen bedrevs med utgångspunkt i tanken att ju hårdare motstånd man lyckas övervinna desto bättre självförtroende får man. Läraren var en auktoritet och eleverna förväntades lyssna och lära utan att ifrågasätta, om man hårdrar. Idag är läraren mer ett slags handledare vars uppgift är att uppmuntra och eleverna driver sin egen utveckling med utgångspunkt i lust och under glada hejarop. Det är en grov förenkling, jag vet, men det är beskrivningen av min skolgång också. Förenklat var det så när jag gick i skolan att man fick höra vad man inte kunde och fokus riktades mot felen. Idag pumpas eleverna med självförtroende och allt anses bra som det är. Tanken, tror jag, är att man utgår från att det är viktigare att ha ett självförtroende än att ha kunskaper, för tror man bara på sig själv är allt möjligt. Och visst ligger det något i den tanken. Samtidigt behandlas kunskap med en sådan pedagogik som vore det ett slags formalitet, något sekundärt i förhållande till pedagogiken. Den som vet hur man lär kan lära sig allt, tänker man sig. Det viktiga är att man känner lust och tror på sig själv. Ett slags betingning. Kunskap förknippas med lust och effekten förväntas sitta i resten av livet. Jag matades med förmaningar och fick höra hur lite jag kunde. Visst var det nedslående och för mig som närmast fötts med dåligt självförtroende växte inte känslan av att jag dög något till i skolan, tvärtom. Fast å andra sidan rådde ingen som helst tvekan om att kunskapen hade ett egenvärde. Kunskapen var viktigare än både lärarna och oss elever. Inför kunskapen förväntades alla vara ödmjuka. Att veta innebar fördelar och ingav respekt, då innan internet och Google. Kanske är det därför kunskap fortfarande är så viktigt för mig. Kunskapen har ett egenvärde för mig eftersom jag inser hur mycket jag inte vet och är ödmjuk inför det.

Dagens studenter talar ibland till mig som om jag är ett problem, som om de redan vet och som jag är ett hinder i vägen mot en examen som egentligen bara är ett slags formalitet. Det gör gör ledsen på många olika sätt. Det känns otacksamt att vara lärare under sådana omständigheter. I handledningstider får jag ibland höra: "Ingen har någonsin klagat på mitt språk", som om jag påpekade felaktigheter i språket för att vara taskig. Visst är det bra att dagens unga har självförtroende, men det är inte självklart att den uppväxande befolkningens goda självförtroende främjar utvecklingen av ett verkligt kunskapssamhälle. Bra självförtroende kan också leda till hybris, och till känslan av att man redan vet allt man behöver veta. Utan ödmjukhet blir det svårt att främja hållbarhet, och arbetet med att utveckla förståelse för tillvarons komplexitet försvåras. Därför är det så viktigt att även här peka på behovet av balans. Jag tror på en pedagogik som ligger någonstans mellan den jag själv undervisades med och den som mina barn undervisats med. Jag tror det skulle öka chansen att fler verkligen förstod vad som krävs för att verkligen lära och utveckla ny kunskap. Fast en förutsättning för att det verkligen ska bli så är att kunskapen har ett egenvärde i samhället. Det går inte att tvinga fram ett kunskapssamhälle, det kan bara växa fram mellan intresserade och ödmjuka medborgare som vill veta för kunskapens skull.

Den som går ut i livet med ett grundmurat självförtroende har en trygghet som jag saknar, men den som aldrig har tvingats konfrontera och lära sig hantera svåra problem som bara kan lösas genom att inte tappa sugen trots att man misslyckas gång på gång, saknar den uthållighet som jag var tvungen att utrusta mig med för att överleva och som jag tror jag kommer kunna leva på resten av livet. Det självförtroende jag har idag kommer inifrån, är resultatet av eget hårt arbete och bygger på omgivningens uppskattning för det jag faktiskt kan. Genom åren har jag stött på olika människor som på olika sätt fått mig att tro på min förmåga. Jag är dem evigt tacksam för att de inte bara såg utan även påtalade för mig att resultatet var bra. Jag har aldrig varit rädd för att misslyckats. Det var så jag hankade mig fram genom grundskolan. Betygen som bara undantagsvis var bra handlade inte om mig, utan om resultatet av arbetet. Jag var inte i skolan för betygen utan för kunskapen. Det viktiga för mig var att jag faktiskt lärde mig. Om jag inte pluggat till ett prov blev jag därför inte besviken när betyget blev dåligt. Jag visste ju var min ambitionsnivå låg. Det betygssystem som fanns då gav alla ett betyg, och man fick själv ta ansvar för vilka val man gjorde. När jag efter några år i bagerivärlden insåg att lusten att studera vaknat till liv sökte jag mig till KomVux och väl där läste jag med helt andra ambitioner. Och just för att jag aldrig varit rädd för att misslyckas, vågade jag försöka. Det var en helt ny miljö, men kunskapen var fortfarande i centrum. Nu blev gensvaret från lärarna ett helt annat, och jag fick högsta betyg i de flesta ämnen jag läste. Det gjorde att jag vågade söka mig till universitetet. Uppskattningen och uppmuntran jag fått genom åren har hela tiden byggt på det jag faktiskt gjort, inte på vem jag är eller det jag kanske kan göra i framtiden. Uppskattningen har jag fått som ett slags belöning, inte som en uppmuntran.

Länge hade jag svårt att hantera beröm, för jag var obekväm med uppmärksamheten och visste inte hur man hanterar andras uppskattning. Jag är idag tacksam för att jag faktiskt litar på mitt värde och vet både vad och att jag kan samt är bra på det jag gör. Mitt självförtroende kommer inifrån och jag bottnar i det, kanske för att jag fått kämpa för det under lång tid och eftersom det har aldrig varit enkelt. Fast när jag nu trots allt har byggt upp och kan vila i ett grundmurat självförtroende kan jag även ta kritik utan att slås ned och lära mig något av den. Min bildningsresa har inte bara gett mig kunskaper, den har även förberett mig för strapatserna längre fram. Att forska och inte bara lära sig nya saker utan även producera ny kunskap är mödosamt och det finns inga garantier för att man lyckas. För att lyckas tvingas man ständigt konfrontera sina egna tillkortakommanden och belöningen för väl utfört arbete kommer alltid långt senare. Det var saker jag lärde mig tidigt i livet, och det är jag tacksam för idag. Jag tror dock inte det är ett självändamål. Jag tror på balans mellan uppskattning som belöning och uppmuntran. Kunskap är en nåd, en ynnest, aldrig en självklar formalitet. Utan förmåga att övervinna motstånd går det inte att lära sig svåra saker eller utveckla ny kunskap. Både piska och morot behövs, inte antingen eller och för att lyckas krävs att vägen fram anses mödan värd.

Under perioder av mellanstadiet och framförallt på högstadiet var jag mobbad. Ständigt påpassad och hela tiden på min vakt tvingades jag iaktta omgivningen och hur andra reagerade på mina kläder, vad jag sa och hur jag agerade. Jag fick inte vara jag och även om jag bara ville vara ifred tvingades jag in i strålkastarljuset. Jag kände mig utsatt, ensam och sårbar. Lärarna såg inte, eller man kanske såg men valde att inte lägga sig i. Möjligen är det baksidan av den då rådande pedagogiken och kunskapssynen, jag vet inte och är kluven. Det var plågsamt, men samtidigt lärde jag mig massor om mig själv, om andra och den omgivande kulturen. Genom att bli satt på plats, kontrollerad och tvingad ut ur gemenskapen, vilket är innebörden av att inte vara en självklar del av normen, inte av en eller några få utan av många, och av olika anledningar; genom att ha fått känna på vad det innebär att inte få vara med, utan att veta varför, tvingades jag skaffa mig handgripliga insikter i hur diskursiva maktordningar fungerar. När jag långt senare började läsa etnologi, och längre fram började studerade makt och genus, kunde jag identifiera samma eller liknande mekanismer. Jag kände igen den underordnades och de utdefinierades vittnesmål om omgivningens oförmåga att se och förstå problemet. De underordnades berättelser liknade min och jag kunde spegla mig i deras upplevelser. Det gav mig också självförtroende och fyllde mig med motivation att lära mig mer. Forskningen fick ett slags dubbel mening, både som ett personligt kunskapsprojekt och som en hållbarhets- och mångfaldsfrämjande samhällsinsats.

Akademin är en märklig värld och jag står nog lika frågande inför den idag som jag gjorde inför skolan under 1970-talet. Förundrad rör jag mig genom utbildningssystemet och jag ser och upplever nya saker hela tiden, fast i grund och botten är det variationer på samma teman. Idag har jag ett grundmurar självförtroende. Det var därför jag vågade börja blogga, och jag fortsätter enträget eftersom jag dels lärt mig att se vägen fram som målet, dels eftersom jag lärt mig att en fördröjd belöning är mer värd än den som kommer omgående. Livet har lärt mig det jag kan, och det är inte bara kunskapen utan lika mycket hur man gör för att lära sig nytt och utveckla kunskap. Både form och innehåll, uppmuntran och belöning. Balans mellan är det viktigaste. Det räcker inte att kunna och vilja, man måste orka också, och det underlättas om man förstår hur lite man vet och vad som krävs av en för att lyckas. 

Det har alltid funnits människor i min omgivning som trott på mig, och deras uppskattning har känts äkta. Inte heja, heja och pepp, utan: Jag ser dig, uppskattar vad du gör och tror på dig. För det är jag er alla evigt tacksam. Några finns inte i livet och många vet inte ens själva om hur mycket deras ord betytt för mig och min bildningsresa. 

I mellanrummen händer det

Bloggandet får inte bli ett krav. Tvång tar död på kreativiteten. Kunskap och förståelse, verklig kunskap och förståelse som verkligen går på djupet, kan bara nås där och när det finns tid, lust och förståelse för att vägen fram är viktigare än att nå på förhand uppgjorda mål. Är i Köpenhamn. En weekend, ett uppehåll eller mellanrum. Tar dagarna som de kommer. Igår strosade vi i stan, handlade lite kläder, åt och. Njöt och vilade från vardagens krav. Nu på väg till Louisiana. Vi hamnade i den tysta vagnen, och jag tar vara på tillfället och fångar några tankar i flykten.

Våren är en hektisk tid i Högskolesverige. Alla går på knäna och känsloläget är högt uppskruvat. Alla jagar deadlines, både lärare och studenter kämpar med att utnyttja dagarna så effektivt som möjligt utan att äventyra hälsan, på kort och på lång sikt. Alla balanserar på sin gräns. Den som överträder den där gränsen, som ingen vet på förhand exakt var den går, får betala ett högt pris. Även den som tangerar gränsen utan att överträda den drabbas. Det kostar på att utmana ödet. Och ingen tackar den som tar en för laget, vilket den gör som tar på sig mer arbete än vad hen klarar av. När målen ska nås och alla fokuserar på att prestera mer utan att äventyra kvaliteten. Alla är upptagna av sitt, av att klara det egna uppdraget. Liksom i krig, vid fronten, handlar det i pressade perioder för alla inblandade bara om den egna överlevnaden. Passerar man gränsen tar det tid, det tar lååååång tid, att återhämta sig. Även om man bara kommer nära gränsen tar det längre tid än man tror att återfå normalt närminne och stresstålighet. Det är inte värt det, alla vet att det är förkastligt. Ända fortsätter vi. Utan rast, utan ro, mot ökad produktivitet på kortade tid. Även samhället behöver återhämta sig. Det är i mellanrummen det hände och därför behöver marginalerna och tiden att tänka efter värnas.

Att åka iväg. Byta miljö och bara släppa alla tankar på mål och krav och prestation; att öppna upp mellanrum, under arbetsdagen: ta en promenad, läsa skönlitteratur eller bara sitta en stund i solen; eller som nu på helgen åka utomlands. Det är inte att smita från ansvar, det är att ta ansvar för kvaliteten i arbetet och för uppdragets långsiktiga hållbarhet. Förståelsen för hur viktigt det är med mellanrum och återhämtning behöver öka. Mellanrummen är värdefulla och måste värnas. Kvaliteten, särskilt i forskningen och den högre utbildningen är helt avhängig möjligheten att återhämta sig. Ökade krav kan bara höja kvaliteten så länge kraven inte utmanar var och ens och organisationens som helhet, gräns för hälsan och välbefinnandet.

Långsiktig hållbarhet är inte ett mål, utan ett tillstånd. Livet är en ömtålig process, inte ett projekt. Kunskap kan aldrig tvingas fram. "Nästa Humlebek", ropar man i högtalarna. Här ska vi av. Solen skiner. Stannar upp och tar in känslan av att livet aldrig blir bättre. På tisdag tar jag tag i arbetes krav igen. En dag till med ledighet, vila och återhämtning. Efter några intensiva veckor till är det snart semester. Tror jag klarar mig i år också, men är ödmjuk inför livet fundamentala öppenget och vaksam på tecknen på utbrändhet. Återkommer inom kort igen med fler tankar och reflektioner över livet, kulturen, kunskapen och ett hållbart samhälle.