För vem utbildas och forskas det, och varför?

Läser kloka ord och vill lyfta viktiga tankar om kunskap och makt från Ylva Hasselberg, (professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet) som skriver i Dagens Arena. Reflektionerna som presenteras här knyter an till innehållet i bloggposten där jag tänkte med Lena Andersson och utvecklade hennes tankar om samhället och näringslivet. Det är så jag vill se på kunskap, som ett vindlande samtal, som en resa, en dynamisk förändringsprocess.

När en makt- och intresseorganisation som Svenskt Näringsliv utmanar högskolan är det ingen liten sak, och det faktum att saken inte får mer uppmärksamhet i samhällsdebatten oroar. Det är kunskapen som utmanas, med makt. Pengarna talar och hotar att förändra förutsättningarna för samhällets långsiktiga hållbarhet. Staten och utbildningen ska inte styras som företag, och företagsledare ska inte utöva inflytande över kunskapen, de ska, liksom alla andra (även forskarna och lärarna) använda kunskap och beprövad erfarenhet för att ta kloka beslut.

Vi kan aldrig låta en intresseorganisation få makten över vilken kunskap som ska anses giltig, skriver Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet.

Självklart kan något sådant aldrig accepteras, inte i ett land med ambitionen att vara en kunskapsnation. Jag håller med Lena Andersson om att staten (och utbildningsväsendet) inte ska ha några intressen. Företag däremot både kan och ska ha intressen, och det har Svenskt Näringsliv följaktligen. Och ...

Intresset ljuger aldrig. När Svenskt Näringsliv presenterar en rapport där det hävdas att det vore bra om universiteten själva förlorade makt att utse sina universitetsrektorer, då ligger det ett intresse bakom. 

Det handlar om mer lättstyrda universitet där »starka ledare« kan omfördela medel så att de bli näringslivet till nytta. När detta sker samtidigt som Carola Lemne, Svenskt Näringslivs vd och tillika ordförande för Uppsala universitets styrelse, lägger ett förslag om förändring av rektorsvalet i Uppsala i riktning mot mindre inflytande för kollegiet och studenterna – då är det inte en slump.

Det är så klart inte en slump. Problemet är att allt ligger helt i linje med rådande syn på hur ett samhälle drivs bäst och hur samhällets kunskapsbehov tillgodoses: Genom att göra som man gör i näringslivet. En och samma modell, över hela linjen alltså. Lena Andersson visade på ett mycket bra och pedagogiskt sätt vilka risker ett sådant tänkande är behäftat med. Ylva Hasselberg ställer frågan som måste ställas:

Är näringslivets intresse också hela samhällets intresse? Ibland, kanske till och med ofta, men inte alltid. 

I just det här fallet råder det en flagrant intressekonflikt. Universiteten har tre uppgifter. De ska söka efter nya kunskaper. De ska förmedla dessa kunskaper och lära ut självständighet och förmåga att utöva det egna omdömet till unga människor. Och de ska vara samhället till nytta, inte minst genom att kritiskt granska både politiken och näringslivet.

Jag utbildar inte studenterna till något. Min undervisning handlar om en enda sak, om kunskapsutveckling och främjande av kritiskt tänkande. Studier på högskolan handlar om att lära sig tänka nytt, och att söka och utvärdera kunskap inom olika områden. Det handlar inte om att upprepa något, utan om att utveckla förmågan att agera självständigt. Svenskt Näringsliv propagerar den enda vägens politik, vilket är ett agerande och en tankemodell som är skrämmande lik diktatorers tänkande och agerande. Det öppna, demokratiska samhället kräver bildade medborgare med en väl utvecklad, kollektiv förmåga till kritiskt tänkande. Hållbarheten i ett samhälle garanteras av en bred bas av olika kunskaper, som dessutom är väl spridda i samhället. Det handlar om kunskaper och egenskaper som inte går att omsätta direkt i pengar. Därför måste utbildning betraktas som en långsiktig investering, för samhället. Inte en angelägenhet för Svenskt Näringsliv, vars uppgift är att bevaka företagens intressen. Här urholkar man snarare förutsättningarna på sikt, genom att stirra sig blind på kortsiktiga vinster.

Kan universiteten fullgöra dessa uppgifter och samtidigt styras med fast hand i riktning mot bara sådan forskning som förväntas generera tillväxt och bara sådan utbildning som arbetsmarknaden efterfrågar? Det finns mycket som tyder på att så inte är fallet. Ambitionen att styra och effektivisera är sannolikt fullständigt kontraproduktiv i ett sammanhang där man inte kan förutsäga vad nästa viktiga upptäckt kommer att bli och där man inte kan reducera utbildning till ett antal tekniska kompetenser som kan punktas upp.

Kunskap är ingen vara, inget man producerar. Kunskap är en relationell och ömtålig kvalitet. Kunskapsutveckling är liksom kultur en dynamisk och icke-linjär process. Det är svårt att förstå det, men det är svårt att förstå kvantmekanik också och det är kunskaper som få ifrågasätter. Framtiden vet ingen något om. Det enda vi vet är att det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget. Därför behövs en mångfald ämnen på högskolan, även ämnen som ser meningslösa ut. Ingen vet vilka kunskaper som kan komma att behövas imorgon. Därför är bildning, det vill säga en bred kunskapssyn, nödvändig för att garantera samhällets långsiktiga överlevnad. Svenskt Näringsliv behöver och ska heller inte ta ansvar för bildningen, men samhället måste göra det. Därför är det så viktigt att staten och näringslivet hålls isär och betraktas som två OLIKA saker! En balanserad relation mellan sektorerna är vad som garanterar hållbarheten, och båda sektorernas överlevnad och välmående. Det är inga obetydliga värden som står på spel här.

Vad består då det bakomliggande intresset av och varför sker detta just nu? I själva verket är det som händer helt i linje med den globala utvecklingen, där akademisk kapitalism – skapandet av en marknad för kunskap – har varit en trend i flera decennier. Det handlar exempelvis om försämring av arbetsvillkoren för lärare och forskare, minskad akademisk frihet och skattemedel som används för att generera privata vinster. Överallt åtföljs detta av krympning och nedläggning av ämnen som handlar om att kritisera och problematisera samhället och människolivet – samhällsvetenskap och humaniora – men också av botanik och teoretisk fysik. Allt som inte är vinstgivande ryker. Universiteten blir till företag och uppgiften att verka för samhällets bästa krymper snöpligt till patent och »tech transfer«.

Vad är nyttan med det nyttobegrepp som idag snabbt vinner mark och accepteras av allt fler, inte bara i Sverige utan globalt? Det är kanske den viktigaste frågan just nu, inför framtiden. Viktigare än frågan om hållbarhet, menar jag. För hur ska ett hållbart hållbarhetsarbete kunna bedrivas om förutsättningarna inte är de rätta eller om arbetet måste utföras med felaktiga utgångspunkter och med en kunskapsfientlig syn på utbildning och vetande? Högskolan ska inte kränga utbildning. Högskolan är en plats, ett sammanhang skapad för att optimera möjligheterna att skapa kunskap. Ett sammanhang man söker sig till för att utvecklas och inspireras att ta sig själv till nya nivåer. Svenskt Näringsliv är välkomna in i processen, men man måste inse att om inte kunskapen är i centrum är det ingen högskola.

I Sverige har vi våra egna hemkokta akademiska kapitalister och problem, ofta relaterade till den kommersiella potentialen i skattemedelsfinansierad välfärd. Så sent som för ett år sedan sonderade Peje Emilsson – i spetsen för friskolorna – marken för att själva utbilda lärare till sina skolor. Alltså överta universitets uppgifter. 

Är det någon som tror att innehållet i en lärarutbildning i friskoleregi inte skulle påverkas av det faktum att friskolesektorn innehåller ett antal spelare med stora ekonomiska intressen, med vinstintresse? Ska Volvo också få bestämma hur ingenjörsutbildningen ser ut? Vidare, ska Socialdemokratiska arbetarpartiet utbilda statsvetarna?

Pengar är ett intresse, kunskap är ett annat. Utan pengar har vi ingen utbildning, men om pengarna förvandlas till ett mål är det lika illa. Svenskt Näringsliv försöker använda sin makt för att få något som inte går att få. Jag brukar använda liknelsen med kejsaren av Kina som hörde en näktergal sjunga sagolikt vackert i skogen. Den vill jag ha inburad i mitt palats, sa han. Och eftersom han hade makt och pengar fick han som han vill. Fast näktergalen sjöng inte, inte i fångenskap. För att sjunga vackert behövde den frihet i skogen. Svenskt Näringslivs agerande är kunskapsvidrigt, för med kunskap är det som näktergalens sång, den uppstår bara i frihet. Kunskapen är liksom sången något som alla kan lyssna till och ta del av, men så fort den låses fast och stängs in är det inte kunskap längre. Med makt kan man driva igenom mycket, men det går aldrig att få allt man vill ha. Vissa saker är omöjliga.

I slutändan handlar det förstås om vad som över huvud taget ska anses som giltig kunskap, vad som ska anses sant och belagt. Och det är inte ett dugg bättre att Carola Lemne och Tobias Krantz genom att utse rektor får bestämma vad som är gångbart på Uppsala universitet – än när Erdogan i Turkiet sparkar sina skollärare för att de inte med säkerhet är lojala mot regimen.

Det som händer i högskolesektorn idag är så oerhört tragiskt. Mest tragiskt är det att agerandet utgår från makt, inte från vetande. Reformer drivs igenom utan att vara väl förankrade i forskning, och nu talar jag inte om enstaka studier som antas visa det ena eller andra. Det finns gott om artiklar som ger stöd för olika saker. När dåvarande Folkpartiet skulle visa att deras förslag hade stöd i forskningen hänvisade man till en studie från 1930-talet. Det var det enda man hittade, och genom att presentera den som ett "vetenskapligt" stöd för deras politik visade man vilken syn man har på kunskap. Idag är det vardag även i vetenskapen. Makten gör före vetandet. Varför kan man undra? Svaret är enkelt.

Det finns en enorm lockelse i de 66,7 miljarder som staten varje år anslår till högskolesektorn. Det finns ett mycket starkt intresse av att exploatera dem. Men det vore grundskottet mot professionerna, mot den akademiska friheten, mot hela samhället, om detta lyckades. Intresset ljuger aldrig. Om detta måste vi tala sant.

Ett tips till Svenskt Näringsliv: Varför söker ni er till högskolesektorn i er jakt på pengar när det finns en Riksbank med tillgång till penningpressarna? Där är tillgången på pengar oändlig. Om Svenskt Näringsliv tillåts få makt och inflytande över Högskolesverige kommer det att påverka kunskapen, men inte på något positivt sätt. Det går som sagt att driva igenom sin vilja med makt, men det går aldrig att tvinga fram känsliga egenskaper som kunskap eller kärlek.

Om Svenskt Näringsliv verkligen värnar företagens (långsiktiga) intressen låter man högskolan vara, för kunskapens, samhällets och sin egen skull! Kunskap går inte att beställa eller tvinga fram!

Tänker med Lena Andersson, om skola, kunskapen och företagande

Författaren och kolumnisten på DN Lena Andersson är aldrig ointressant. Jag håller inte alltid med, men tvingas alltid tänka efter. Hon visar prov på bildning i ordets verkliga mening. Hon är lärd, men även bra på att tänka. Så vill jag se på bildning, inte som en lista eller en bestämd mängd, utan som en kombination av kunskap och färdighet. Bildning är något man gör tillsammans, för sen som sitter ensam på sin kammare och skaffar sig kunskaper och färdigheter utan att kommunicera med andra är inte bildad, bara asocial. Bland annat därför är jag motståndare till tanken på att genier kommer utifrån och har förmågan att frälsa eller lösa alla problem. En VD, en stjärnforskare eller excellens kan bara fungera eller uppstå i och tillsammans med ett sammanhang. Människa, kultur och kunskap är liksom samhälle kollektiva och dynamiskt föränderliga helheter. Jag lär mig mer om kultur, som är mitt forskningsämne, av att läsa Lena Andersson texter än av att läsa vetenskapliga artiklar. Kunskap om kultur är alltid indirekt, den uppstår i samtal, mellan intresserade medmänniskor.

I dagens DN finns en krönika av Lena Andersson: Kapitalistens längtan till staten, som är fylld av tankar, och som driver en tes, men som också är så pass öppen att den går att använda som verktyg för att tänka om andra saker också. Andersson kanske inte håller med mig, men jag hade inte kommit att tänka i de banor som jag snart ska försöka visa på om jag inte läst hennes krönika. Så vill jag se på utbildning också. Min roll som lärare på högskolan handlar inte om att tala om hur det är, utan om att hjälpa studenterna att tänka själva, utanför och bortom kursens ramar. En standardiserad och kvalitetssäkrad högskola är ingen högskola, menar jag. Det sägs att utbildning handlar om kunskapsutveckling och lärande, men kvaliteten i arbetet utvärderas efter helt andra parametrar, med fokus på resultat, genomströmning och ifall studenterna uppnått vissa på förhand uppgjorda mål. Högre utbildning handlar som jag ser det om att överskrida mål, inte om att nå dem. Efter att ha läst Anderssons krönika förstår jag bättre var problemet finns, och jag hittar uppslag till hur man skulle kunna tänka och arbeta för att bygga ett verkligt kunskapssamhälle. Hon skriver om andra saker, men hjälper mig tänka bättre kring frågor jag brottas med. Vi får se vart det landar.

En viss typ av högerpopulism brukar framhålla att företagsledare är särskilt väl rustade att leda ett land. Affärsmannen Ross Perot hävdade det när han kandiderade till presidentvalet i USA 1992, och dessförinnan hade företagsledarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i Sverige antytt liknande tankegångar. I dag är det Donald Trump som ser sin förmåga att driva företag som en garant för att han blir en effektiv president, en som vet hur man leder och fördelar arbetet i staten.

Tanken är lika fördärvlig som fel. Kategorimässigt är företag och demokratiska stater inte ens släkt. Skillnaden ligger på två plan som hänger samman. Det ena är verksamheternas mål och strävan. Demokratiska stater ska inte ha mål och strävan. De jämlika fri- och rättigheterna som staten ska garantera är inte en strävan, utan en premiss.

Det låter enkelt, men det enkla är det svåra. "Demokratiska stater ska inte ha mål och strävan", den insikten tackar jag för. Det var förlösande att läsa detta, för i ett slag såg jag på samhället och det som händer omkring oss på helt nya sätt. Företag ska ha mål och sträva efter att bli bäst. Pengarna är medlet, och målet är ... Det beror så klart på vad man sysslar mer. Samhället är dock inget företag. Vårdinrättningar och sjukhus är heller inte företag och skolan är det absolut inte. Ett lands infrastruktur är också del av samhället, som alltså är något helt annat än företagen. Politiker går idag allt tydligare till val på sakfrågor: Fler jobb, sänkt skatt, stoppa massinvandringen. Politikerna agerar som försäljare eller företagsledare. Företrädare för staten ska garantera stabilitet och sträva efter balans. Skolan ska inte producera något, den ska vara en plats där kunskapen och lärandet står i centrum. Det är det enda direktiv skolan kan och ska hantera. Det handlar om att vårda och förvalta ett arv och om att skapa förutsättningar för en hållbar framtid. Vården är till för att finnas där när den behövs, liksom vägar, tågspår, flygplatser och annat. Företrädare för staten ska inte agera som företagsledare, utan som statsanställda. Det är två helt olika saker, men de hänger ihop. Livet och samhället är en relation. Andas in, andras ut. Få lön, betala för det som köps. Betala skatt, ta del av välfärd och infrastruktur. En eller ett, den eller det bästa, fungerar inte. Best practice är att ska lösningar i stunden, utifrån egna och andras kunskaper och erfarenheter. Låt skolan vara skola och politikerna politiker. Och företagsledare ska ägna sig år det, att leda företag, inget annat. Bara så kan ett hållbart och fungerande samhälle byggas.

Det andra rör formerna för verksamheterna. Statens natur är monopolet, företagets är konkurrensen. Därför måste företag ha strävan, medan demokratin inte får ha det. Den som har strävan behöver nämligen resurser, ju större strävan desto mer resurser, varpå människor löper risk att bli medel. Den strävande måste därför alltid vara konkurrensutsatt, annars frestas han att tvinga omgivningen att tjäna den egna ambitionen. Under konkurrens går det inte att tvinga. När man säljer och köper arbetstjänster på en marknad gagnar arrangemanget båda parters strävan. De nyttjar varandra för att uppnå separata ambitioner.

Idag ska allt konkurrensutsättas. För kvalitetens skull, sägs det. En och samma modell, över hela linjen. Kunskapskriser och betygsinflation kommer som ett brev på posten (fast den liknelsen fungerar snart inte, för även posten är konkurrensutsatt). Tanken på att skolor presterar kommer härifrån, från dessa tankebanor. Oförmågan att förstå att staten och företagen är två helt olika saker är roten till det onda, inte okunskap. Kanske kan man se det som ett utslag för funktionell dumhet? Kunskapssamhället växer fram mellan staten och företagen, och när företagen använder kunskap för att vinna fördelar på marknaden kommer konkurrensen att driva utvecklingen. Politikerna ska inte driva något, de ska skapa förutsättningar och stifta lagar som leder till att balans mellan samhällssektorerna upprätthålls. Det är aldrig politikernas fel om arbetslösheten ökar, det är alltid företagens fel. Och det är bara företagen som kan agera. Om inte företagen bidrar till samhällsbygget som de är en integrerad del av, även om de agerar på en global marknad, rubbas balansen.

Ett företag som tar efter en demokratisk stat stagnerar, eftersom det saknar strävan. En stat som liknar ett företag blir en diktatur, eftersom den äger strävan samtidigt som den genom monopolet får totalitär omfattning och våld till sitt förfogande. Medborgarna används för statens syften. Platons ideala stat är vid närmare betraktande inte en modell av en stat så mycket som av ett storföretag. Konsterna får exempelvis inte finnas i hans stat, eftersom dessa onyttiga lekar utan mål och mening driver människor bort från väsentligheterna.

Jag tänker att skolan ska vara en plats där strävsamma människor arbetar tillsammans för att skapa kunskaper och förutsättningar för att uppfylla sina drömmar. Om skolan betraktas och agerar som ett företag kommer elever och studenter att användas för skolans syften. Idag talar vi om att eleverna är kunder, men man kan lika gärna se det som att skolorna utnyttjar eleverna för att tjäna pengar. Och det är samhället, det vill säga alla vi som lever och verkar här som är förlorare. Kunskapen i centrum säger jag, men den kan aldrig placeras där av någon. Kunskapen hamnar dock i centrum av sig själv om skolan inte anses prestera något, om skolan betraktas som en neutral plats där förutsättningar för lärande garanteras. Kunskap ser jag som en väsentlighet, och om den inte befinner sig i centrum är något allvarligt fel. Kampen mellan linjen och kollegiet och debatterna mellan partiledare är två talande exempel på vad som är fel i dagens samhälle, som drivs allt mer som ett företag.

På samma sätt kan de anställda i vinstdrivande företag givetvis inte på arbetstid ägna sig åt lekar eller förströelse. Där det finns ett övergripande mål går sådant bort. I företaget, liksom i Platons stat, arbetar man rationellt och genomtänkt mot femårsplanens uppfyllande och kvartalsrapportens nöjaktiga siffror, var och en på den nivå som passar dennes förmågor. Så uppnås bäst resultat.

Om demokratiska stater siktar mot resultat händer samma sak där som i företaget.

Liksom i skolan. Alla vet att kunskap inte kan tvingas fram och att lärande är en komplex process som även pågår i leken och förströelsen. När skolor tvingas fokusera på resultat och det bara finns tid och resurser för kärnverksamheten (vad den nu är; regelverk, protokoll och uppföljning, eller kunskap?) ser skolan fortfarande ut som en skola. Allt det yttre finns där. Fast vid en ytlig betraktelse ser även Nordkorea ut som ett vanligt land. Skolan ska inte ha några mål! Skolan är en plats för kontemplation, samtal och utbyte. En öppen plats med högt i tak där människor kan växa och lyssna på varandra. Lärare ska inte behandlas som anställda och skolor ska inte prestera, för det enda en skola kan prestera är poäng, betyg, examina och annat som inte är kunskap. Kunskap är inget mål, det är en dynamisk process.

De som tycker om tanken på företagsledare som statsmän i bistra tider föreställer sig att staten behöver ledas av en stark person som kan få mycket gjort. Men vad är det ledaren av staten ska få gjort? Frihet och rättigheter trampas undantagslöst under fötterna när ledare i en monopolstruktur får saker gjorda. Statens uppgift är att tillgodose människors frihet och rättigheter och se till att alla är orubbligt lika inför lagen. För det behövs institutioner, inte dådkraft.

Vad är det rektorer och lärare ska få gjort? Ska en kunskapsskola växa fram är det eleverna och studenterna som ska agera, inte lärarna. Politiker kan inte skapa arbeten. Ändå är det just den typen av krav som allt oftare reses, på skolor, lärare och politiker. Ni måste prestera, leverera och uppfylla målen. Och när det inte fungerar dras allt fler rättigheter och privilegier bort och friheten kringskärs allt mer. När skolans resultat uteblir är det lärarna som får mer att göra, inte eleverna. Det är en konsekvens av att skolan lyder under en marknadslogik där kunskap betraktas (mot bättre vetande) som ett resultat. Där finns kunskapsskolans problem och det går aldrig att lösas med några utbildningsreformer. En kunskapsskola kan bara växa fram genom att rektorers och lärares friheter och rättigheter garanteras. Bara då kan lärare ägna sig åt lärande, och eleverna får tid och förutsättningar att lära och utveckla kunskaper. Om politiker agerar som politiker och garanterar lärarnas friheter och rättigheter kommer kunskapen att hamna i centrum. Skolan måste betraktas som en institution, och institutioner ska inte betraktas som företag.

Fria företag har inga åligganden av det slaget och ska inte ha det. Fria företag måste kunna välja och vraka bland kompetenserna, annars befinner de sig i underkastelse. Som den företagsledare Donald Trump är vill han som president kunna så att säga både avskeda (utvisa) och låta bli att anställa (inte släppa in) dem vars värderingar han ogillar i monopolföretaget Staten USA, samt bygga en mur vid ägornas södra gräns. Så vill han försäkra sig om en god företagskultur.

Det fria skolvalet, tänker jag på. För vem innebär det en frihet? Och vad är det för frihet vi talar om? Vad är målet för friskolekoncernerna som nu börsnoteras: Kunskap eller vinst? Det är två helt olika saker som hänger ihop, men som inte ska blandas samman. Andersson har helt rätt, och det ser så enkelt ut när tanken väl finns där och kan börja användas. Och samma sak gäller i skolan, det är det enkla som är svårt och det svåra som är enkelt. Därför är det en perfekt verksamhet att driva för den som vill tjäna pengar, för man kan vara fullt upptagen med tillsynes svåra saker, medan det enkla tappas bort i debatten om vilka åtgärder som behövs. Det är inga åtgärder som behövs, inga reformer, utan ett annat sätt att tänka kring vad en skola är: MOTSATSEN till ett företag!

Monopolet är ett skäl till att företagare med auktoritärt temperament lockas att leda stater. Det finns kapitalister som helt saknar uppfattning om frihet för andra än sig själva och inte är överdrivet förtjusta i marknaden. När deras företag växt sig starka vill de ha monopol – och protektionism för sitt land. I själ och hjärta är de monopolister. Då är det givet att blanda ihop företagets struktur med statens.

Från statens domän vill de hämta monopolsituationens stabilitet och förutsebarhet. Från affärsdomänen vill de i staten inympa företagens förmåga till snabb omstrukturering, chefens makt och medborgarnas villkor som en avtalsfråga.

Om Trumpianerna ser företaget som föredömligt för staten, så var den forna socialismen deras spegelbild genom att idén om den goda staten projicerades på företaget. Sovjetunionen var i praktiken ett enda stort monopolföretag, en gigantisk produktionsapparat för medborgarnas uträknade behov. Avskaffad konkurrens möjliggör ett socialt ansvar för arbetarna (medborgarna) i staten. I utbyte måste de emellertid tjäna staten. Ty en sådan stat har inte gjort sig av med strävan, den ligger inbyggd i all planering. Och frånvaro av konkurrens i kombination med strävan var ju oförenlig med individuell autonomi, utan sammanhänger med tvång.

Donald Trump hoppas nu bli företagsledare för monopolrepubliken USA för att kunna genomdriva allt som gagnar denna stat enligt en utilitaristisk kalkyl. Men stater ska inte vara utilitaristiska. Medborgarna i staten ska inte tjäna, vare sig tillväxten, det goda, sitt folk, sin ledare eller enhetliga värderingar.

Det är inte lärarna, skolorna eller politikerna som ska ställas till svars. Om någon ska anklagas och tvingas försvara sig är det Svenskt Näringsliv, som driver ett försåtligt lobbyarbete för att få befolkningen att köpa tanken på att vad som behövs är fler företagsledare, över hela linjen. Andersson visar förtjänstfullt att det just detta vi inte behöver. Vi behöver tänka om och se på detta med företagande och samhällsbyggande som två helt olika saker. Först när den tanken accepterats och vinner genomslag i samhället kan vi börja hoppas på en vändning.

Sig själv är man däremot nödgad att tjäna, för att inte lägga den bördan på någon annan. 

Alla är sig själva närmast, men utan ett stabilt samhälle som går att lita på blir individerna utlämnade till sig själva, vilket är olyckligt. Människa blir man nämligen tillsammans med andra. Människa låter som en beskrivning av ett solitärt fenomen, men det är i själva verket en relationellt fenomen.

Man kan önska vad man vill, men man får vad man förtjänar

Oroas över en utveckling som kan beskrivas med följande inställning(ar): Jag är inte intresserad av språket, jag vill bara bli förstådd. Jag är inte intresserad av matematikens lagar och regler, jag vill bara veta om svaret är rätt. Jag är inte intresserad av kunskapens natur, jag vill bara få svar på mina frågor. Tala om hur det är, nu! Låt mig slippa hålla på med jobbiga saker som inte intresserar mig. Snabbt, enkelt och bra vill jag att det ska vara. Är det konturerna av förströelsesamhället vi ser framträda här?

Tendensen är tydlig. Överallt finns tecken på liknande sätt att resonera. Dagens Under Strecket handlar om de, dem och dom och innehållet ett lärt resonemang om språk, identitet, regler och den komplexitet som finns överallt och som aldrig kan önskas bort. Olle Josephson (professor i nordiska språk) menar att det vore en vinst att göra sig av med dem, men han visar också att alla förändringar medför konsekvenser. Hur man än gör kommer det att leda till problem. Önskan om och begäret efter enkelhet kan man förstå, men språket är liksom kulturen och kunskapen som de är, inte som människor vill. Eller enklare uttryckt: Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem.

Sökandet efter enkla lösningar och snabba svar är långt mer utbredd än man i förstone kanske tror. Jag ser tecken på det överallt. Politikerna vill att skolan ska vara rättssäker, kvalitetssäkrad, transparent, tydlig, effektiv och att undervisningen som bedrivs där snabbt ska leda till en standardiserad uppsättning (mätbara) kunskaper, samtidigt som kostnaderna hålls på ett minimum. Liksom med språket är det aldrig så enkelt, oavsett hur mycket man vill att det ska vara det. Vad jag försöker sätta ord på och beskriva är ett slag orimlig ekvation som styr samhällsplaneringen. Den kan översättas till kulturella termer så här: Det finns en utbredd önskan i dagens samhälle om att det vore möjligt att få det man vill ha, utan att betala den reella kostnaden för det.

"Jag vill ha det jag önskar, och jag vill betala det jag tycker det är värt." Är jag ensam om att se en trotsig treåring framför mig? "Jag vill att alla andra ska förstå mig, men jag orkar inte reflektera över hur jag uttrycker mig, för jag vet ju vad jag menar", hur många har inte stött på den inställningen? Som lärare har jag mer än en gång hört eller läst i utvärderingar att det är min uppgift att se till att studenterna får godkänt på tentan. Efter varje tenta måste jag vara beredd på att diskutera min bedömning och förvara betyget. Jag tar mitt arbete på största allvar och har kunskapen och erfarenheten som krävs för att bedöma kunskapskvalitet, men det finns många som inte bryr sig om det, som ser mig som ett hinder på deras väg mot sina drömmars mål. Examen och godkända inlämningar betraktas som formaliteter, och det är enklare att förhandla än att plugga. Snabbt, enkelt, billigt och utan negativa konsekvenser. Omedelbar framgång, utan ansträngning. Ekonomin, utbildningssektorn, politiken och kulturen genomsyras av denna inställning. Det är inte studenternas fel att man agerar som man gör, för "alla" andra agerar på liknande sätt.

Språk kräver anpassning till och förståelse för andra människor och för olikhet. Räkning kräver förståelse för logik. Samhället är bara möjligt om människorna som lever i det respekterar varandra och har en känsla för etik. Och kunskap är inte samma sak som information. Eller för att sammanfatta utan att förenkla: Det handlar om komplexitet. Ska samhället bli hållbart måste fler inse att livet inte handlar om vad man vill, utan om vad man kan, vad som är möjligt och vad man gör. Viljan kan visserligen försätta berg, men den kan aldrig betvinga naturlagarna. Det går att önska sig att slippa behöva anstränga sig för att bli förstådd, men vill man att andra ska förstå vad man säger eller skriver måste man göra vad som krävs. Skolan kan effektiviseras och förenklas, och man kan bestämma att betygen är synonyma med vissa på förhand bestämda kunskaper. Men vill man verkligen veta och förstå finns inga genvägar. Ett plus ett kommer aldrig att bli tre, fem eller sju.

Jag ser med förfäran på hur ett omoget samhälle växer fram, hur en orimlig och verklighetsförnekande kultur byggd på drömmar sprider sig. Oavsett hur många som tror att det går är det omöjligt. Man kan rösta på Donald Trump, eller andra politiker som lovar sänkt skatt, arbetstillfällen, hög lön, valfrihet och framgång för alla som bara vill något. Att lova och önska är enkelt, men livet måste levas också och alla tankar och handlingar ger upphov till konsekvenser. Vi kan skylla på andra, avskeda chefer, rösta fram nya populistiska ledare, avsätta dem, låta bli att studera matematik, fuska på högskoleprovet och skylla på invandrare. Alla kan göra och tänka precis som de vill. Så är det, men det kommer att få konsekvenser. Effekterna av önskningarna och handlingarna kan aldrig önskas bort, de tvingas någon hantera. Det finns inga fria luncher, någon måste alltid betala priset. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss alla.

Vilket samhälle vill vi ha, egentligen? Ett drömsamhälle, eller ett samhälle som fungerar? Jag tror de flesta håller med om att ett samhälle som fungerar är det bästa för alla. Fast då måste vi lära oss se och förstå sambanden som ger upphov till konsekvenser och vi måste inse att det inte finns några givna svar på komplexa frågor. Vad är kunskap? Hur fungerar språk? Vad krävs för att lära sig (vad det nu är man vill)? Först när frågorna tas på allvar och det finns tid att tänka efter. Först när man slutar kräva svar av andra, eller att någon annan ska upplösa paradoxerna som hindrar en att få det man önskar sig. Först när många förstår svårigheterna, inser komplexiteten och tillsammans kavlar upp ärmarna och agerar för att skapa ett mer hållbart samhälle, i enlighet med verkliga förhållanden, kan ett annat samhälle växa fram. Ett samhälle som faktiskt fungerar.

För att verklig hållbarhet ska kunna bli en realitet krävs insatser på väldigt många olika områden. Det är en stor och svår utmaning, men långt ifrån omöjligt. Och det krävs heller inga omvälvande insatser. Vad som krävs är att fler stannar upp och tänker efter. Vi måste, som kollektiv betraktat, växa upp och sluta agera som trotsiga treåringar utan ansvar. Det räcker inte att önska sig hållbarhet, kunskap eller ökande vinster, för att det ska bli verklighet krävs handling också. Vi får inte det vi vill, utan det vi förtjänar. Min lägenhet är bara värd två miljoner om någon annan är beredd att betala två miljoner för den. Och fuskar man på högskoleprovet, vad säger då att man kommer att klara av kraven som ställs på den där eftertraktade utbildningen? Eller tänker man att man fortsätter på den inslagna vägen; fast vad händer då när man fått sin examen, ute i arbetslivet? Förr eller senare kommer verkligheten ikapp.

Det finns inga genvägar till verkliga mål. Och till verklig kunskap finns bara omvägar. Målet med skolan är idag betygen, det är vad som erbjuds på skolmarknaden. Snabbt, effektivt och smärtfritt ska det vara i hela utbildningssystemet. Fast så fungerar det inte. En kunskapsskola kan bara byggas med kunskap, och kunskap tar den tid den tar. Ett enklare språk, utan regler kan man önska sig, men orkar man inte anstränga sig kommer det att gå ut över förståelsen. En rik och blomstrande kultur kan bara växa fram mellan människor som förstår hur verkligheten fungerar, som kan hantera komplexitet och som är intresserade av att lära sig nya saker. Det är aldrig enkelt, men det är nödvändigt. Kanske behöver vi omvärdera följande ord: Svår, tung, komplex och mödosam. Det är ord som beskriver vad som krävs för att vi ska får det vi önskar. Ser vi det svåra, komplexa och mödosamma som problem, ja då har vi problem. Det är drömmen om det enkla, effektiva och billiga som är det verkliga problemet.

Ingen människa är en ö, människa blir man tillsammans med andra. Samhället och kulturen samproduceras i mellanrummen som finns överallt och som både håller ihop och skapar distans. Förändring uppstår där, mellan och den styrs av slumpen. Därför vet ingen något om framtiden. När jag säger att kunskapen måste placeras i centrum är det för att det är enda sättet att möta utmaningarna som vi står inför. Kunskap är inget sig, därför går det att vara bestämd, utan att tala om hur det blir. Kunskap är liksom meningen med livet inget man har, det är något man skapar, tillsammans. Antingen fungerar det eller också inte. Svårare än så är det inte. Dags att vakna upp och sluta drömma. Allt har förändrats, ändå är allting sig likt. Välkommen till verkligheten.

Elegi över kunskapen

Tvekar att skriva, men är så uppfylld av dubbla känslor att jag trots allt gör det. Sätter ord på tankarna. Snart är det helg, men jag vill inte vara ledig riktigt än. Jag lever min dröm som lektor och längtar sällan efter att vara ledig. Helg kan jag längta efter, men ledig, nej? Jag vill jobba. Eller jag vill jobba med det jag utbildats till och anställts för att göra; utveckla kunskap. Fast det handlar mitt arbete allt mindre om. Därav de dubbla känslorna. Och den här veckan är talande för känslan jag måste lära mig hantera. Jag börjar med det positiva, så får vi se vart det tar vägen sedan.

Ibland använder jag bloggen för att skriva av mig en del av frustrationen över att många av dagens studenter inte kommer till högskolan för kunskapens skull. Fast den här veckan har jag känt precis tvärtom, och det är viktigt att skriva om. Jag är ingen bitter gammal gubbe som anser att allt var bättre förr, absolut inte. Jag har alltid fokuserat på nuet och blickat framåt. Och den här veckan lovar gott. Årets kull av av studenter har visat prov på en sällsynt positiv inställning till studierna. Det har gett resultat. I måndags hölls den första av två föreläsningar om vetenskapsteori. På tisdagen skrev jag ut tentor som ska rättas, och på onsdagen hölls den andra föreläsningen. Det är alltid svårt att avgöra hur det man talar om landar, och jag lämnade föreläsningssalen som jag brukar, med en liten klump i magen. Det kändes bra, men alla såg inte lika uppmärksamma ut. Fast sedan var det några som hörde av sig för att visa uppskattning, och jag fick frågor rörande innehållet som tvingade mig att verkligen tänka efter. Sedan började jag läsa tentorna, och till min enorma glädje visade sig resultatet överlag vara RIKTIGT bra. Och under den andra föreläsningen om vetenskapsteori talade vi om kunskap. Jag fick fler frågor som dels visade att studenterna tog ämnet på fullaste allvar, dels tvingade upp mig på tårna. Oerhört inspirerande och hoppfullt. Framförallt för studenternas skull och deras fortsatta studier känns det enormt skönt och glädjande. Det var inte bara jag som talade om vetenskap, vi samtalade om kunskap. Jag har därför stora förhoppningar på den inlämning som ska rättas efter nästa helg. Tack vare detta har jag kunnat återknyta bekantskapen med känslan av att jag har världens bästa arbete. Väldigt glad och tacksam för detta!

Kunskap är ett svårt ämne för det finns ytterst få GIVNA svar. Kunskap är inget man har, det är något man söker och vetenskap handlar inte om att bevisa något. Att få arbeta med undervisning och kunskapsutveckling är ett privilegium i paritet med att få möjlighet att representera landslaget i någon av de mest betydelsefulla sporterna. Och när man får ett sådant gensvar som jag fått av studenterna här i veckan känner tacksamheten inga gränser. Jag väntar mig inga excellenta svar, för det är inte så det går till. Jag väntar mig dock svar som visar att studenterna tagit uppgiften på allvar, svar som inte refererar innehållet i boken de läst Vetenskapsteori för nybörjare, utan svar som handlar om deras tankar, insikter och nuvarande förståelse för detta komplexa ämne. "Skriv inte om vad du har läst, skriv för att visa vad du kan. Och var inte rädd för att sätta ord på saker du INTE förstår", brukar jag säga till studenterna. För det är så man utvecklas, det är så ny kunskap utvecklas. Föreläsningarna är utmanande, men det är för att jag inte vill ge sken av att det är enkelt, att vetenskap handlar om att följa en manual, eller att det finns svar som är rätt eller fel rörande kunskapsutveckling. Jag brukar lägga ribban just över deras förmåga, för att inspirera till stordåd. Samtidigt är jag tydlig med att jag inte förväntar mig något annat än att de ska försöka, samt sätta ord på svårigheterna och frågorna de bär på. Tas bara uppgiften på allvar tjänar alla på det och erfarenheterna kommer att bära frukt längre fram. Det känns verkligen som det kan bli så i år. Hoppas, hoppas! Inte för min skull, utan för studenternas!

Det som gör att känslan jag bär med mig in i helgen är dubbel handlar om hur det ser ut i vetenskapen idag. Kunskapens status är ohotad på retorisk nivå, men vardagen i vetenskapen handlar tyvärr allt mindre om kunskap. Det handlar om annat, om form, mätbarhet, utvärderingar och pengar. Det anses idag på fullaste allvar vara en VETENSKAPLIG merit att lyckas i konkurrensen som pengar. Den som lovar mest och skriver den bästa ansökan anses också, självklart vara den bästa forskaren. Mest pengar och flest artiklar vinner anseende och betraktas som klok. Min bok om kultur, som jag arbetat med i flera år, där jag presenterar resultatet av mitt arbete med att utveckla kunskap om kultur, på kulturens och kunskapens egna premisser, är inte värt någonting ur meriteringshänseende. De 300 sidorna väger lått som en fjäder i jämförelse med en enda artikel på 14 sidor, publicerad i en internationell journal. Allt talar nu för att jag får en sådan publicerad också. Jag har skrivit en artikel och sänt in för granskning av två anonyma referee-granskare. I somras fick jag två utlåtande. Den ene av de anonyma två menade att artikeln (som handlar om liknade saker som boken) bara behövde några mindre justeringar så var den excellent, medan den andra inte alls tyckte att den skulle publiceras. Schizofrent, to say the least. Fast efter påtryckningar från redaktören fick jag mer utförlig kritik och synpunkter på texten, som jag tog till mig och jobbade med. Sedan blev den en vända till. Denna gång ansågs texten ha förbättrats att även den kritiska granskaren gav artikelförslaget grönt ljus, efter att några smärre ändringar gjorts. Den nya versionen mailade jag in i morse. Fast det känns som rent hittepå. För mig är det boken som räknas, och under eftermiddagen har jag jobbat med slutredigeringen på nästa bok (i serien om tre). Kanske gör jag fler försök att publicera artiklar, och jag håller med om att resultatet blev mycket bättre efter granskningen, men jag kommer aldrig att förstå hur en enda artikel kan anses ha mer kunskapsvärde än en hel bok. Vem granskar granskarnas arbete, till exempel? Min forskning handlar inte om att bevisa något, jag arbetar med olika sätt att förstå kultur och med förståelse för förutsättningar för förändring. Det finns ingen metod som följs och inga regler att följa, mitt studieobjekt är ett annat. Den kritiske granskaren var inte kritiskt till innehållet, utan formen. Kunskapen, själva kärnan i artikeln och det enda som betyder något för mig, har inte diskuterats. Jag känner mig enormt mycket mer tacksam över att se att min bok får spridning, än att jag (kanske) fått en artikel accepterad. Och jag kommer aldrig att kunna förstå hur vi hamnade här, hur denna syn på vetenskaplig kvalitet så snabbt accepterades och implementerades i akademin. Jag accepterades som filosofie doktor i en akademi där en kunskapssyn odlades, och blev docent i en brytningstid. Idag är inget sig likt. Världen har dock inte förändrats. Kunskapskraven är de samma idag som för 100 år sedan. Synen på vad som är meriterande och hur kunskapskvalitet ska bedömas har dock förändrats mer under de senaste 10 åren än de föregående 1000 år av mänskligt kunskapssökande.

Avslutar denna post nu, innan jag fastnar i frustrationen jag känner. Det blev som jag hoppades, att skrivandet skulle hjälpa mig att se det positiva som veckan trots allt ändå innehållit. Jag sökte mig till akademin för kunskapens skull, inte för möjligheten att meritera mig. Alltså är detta på det stora hela en RIKTIGT bra vecka. Tar fasta på det, häller upp en öl och njuter av helgen. Jag ska inte jobba, men från kunskapen tar jag inte ledigt. Återkommer i morgon med fler tankar. Om vad vet jag inte. Det enda jag vet är att jag inte kan sluta tänka på dessa saker, på kunskap, kultur och akademisk kvalitet.

Svag identitet är en styrka i akademin

Den som har en svag identitet, som tvekar på sin egen förmåga och som sällan känner sig tvärsäker, är ofta mer ödmjuk och öppen för andras synpunkter än den som anser sig veta, som är framgångsrik och har en larger-then-life-självkänsla. Man brukar säga att världen vore en bättre plats om de osäkra höjde sin röst, och de tvärsäkra höll tyst, istället för tvärtom. Jag skriver under på det, och finner en rad paralleller till dessa tankar akademin. Detta blir den sista posten som sammanfattar mina intryck från den företagsekonomiska ämneskonferensen FEKIS i Uppsala, 2016.

Ett av seminarierna handlade om ämnet företagsekonomis (i)relevans och ökat behov av mångvetenskap, och jag fogar här även in tankar som kom upp under ett seminarium som handlade om behovet av bildning och kritiskt tänkande. Tanken om att företagsekonomi är ett ämne med svag identitet är min, och jag bygger den på erfarenheten av att som kulturvetare känna mig inbjuden och behövd. Ämnet är öppet på många olika sätt, vilket företagsekonomer ofta poängterar. Inom ämnet finns en tillåtande attityd och en nyfikenhet som jag känner igen från mitt ämne etnologi. Liksom etnologer samverkar företagsekonomer ofta, gärna och med gott resultat med forskare från andra ämnen. Många av ämnets mest kända företrädare har dessutom en bakgrund i ett annat ämne än det man blivit professor i. Och ordet eklektisk har jag bara hört etnologer och företagsekonomer nämna i sina beskrivningar av det egna ämnet. Det ser jag som en styrka.

Det är lärorikt att umgås med andra, över gränser. På det sättet får man nya intryck och alternativa perspektiv på det invanda, samt vidgade och fördjupade kunskaper även utanför det egna expertområdet. Det leder till ökad förståelse, även för frågorna som faller inom ämnets kunskapsdomän. Jag kan sakna umgänget med etnologkollegorna, men det jag får i stället kompenserar för förlusten och berikar både forskningen och mig som person. När man verkar inom ett ämne med svag identitet blir man mer tillåtande och öppen för influenser utifrån, och förståelsen för nytänkande ökar. Det verkar faktiskt vara så, det är i alla fall min erfarenhet. Kanske är det så att förståelsen för det man studerar breddas när man inte behöver bevaka makt och ämnesgränser, vilket tar tid och fokus från kärnverksamheten. Och utifrån ett kunskapsperspektiv är det så klart inget problem, tvärtom. Det kan däremot vara ett problem (för samhället) om det innebär att kunskapen som produceras inom ämnet inte tas riktigt på allvar och därför inte når ut till dem som behöver kunskapen. Tvärsäkerhet premieras tyvärr med makt och inflytande i dagens samhälle. Den som tvekar och påpekar att det man studerat är komplext eller vagt (för att det är sanningen) uppfattas som mindre vetande, och det sättet att skriva och agera bestraffas med anklagelser för flum. Paradoxalt nog är alltså det som är bra för kunskapsutvecklingen i stort inte bra för ämnets långsiktiga överlevnad. Pengar innebär som bekant makt. Ämnen som levererar säker kunskap och forskare som säger hur det är utan att sväva på målet, blir således tagna på större allvar och får både mer pengar och uppmärksamhet, oavsett kunskapens verkliga värde och trots att det ofta är företrädare för dessa ämnen som försvårar tvärvetenskaplig samverkan som skulle kunna leda till bättre och mer användbar kunskap eftersom undersökningens fokus breddas och fördjupas.

Det är i mötet med andra man får syn på sig själv, så att säga genom den andres ögon. Vetenskapliga ämnen som är sig själva nog riskerar att bli som bortskämda barn som är vana vid sina föräldrars fulla uppmärksamhet. Risken för forskare och ämnet som sådant är att man utvecklar en grandios självbild. Bilden av elfenbenstornet är talande. Jag ser väldigt lite av detta i ämnet företagsekonomi. Inte för inte, tänker jag, har många företagsekonomiska forskare kommit att intressera sig för hållbarhet. Ekonomi handlade ursprungligen om att hushålla med begränsade resurser. Kanske hänger det ihop? Ödmjukhet, nyfikenhet och kritiskt tänkande (även mot sina egna resultat) är vad som krävs för att främja en hållbar utveckling. Hållbarhet handlar om att hushålla med begränsade resurser, inte om att lösa problemen en gång för alla med en spektakulär innovation. Företagsekonom handlar om att hantera processer samt relationer och om komplexitet, för det är så vardagen ute på företag och i organisationer ser ut och fungerar. Det handlar om processer som inte kan mål styras och kontrolleras, vilket är nyckeln till förståelse för hållbarhet.

En annan tanke som kom upp där under seminariet, i mitt huvud, var detta med rörlighet som det talas om i akademin. Forskare ska byta institution för att undvika intellektuell inavel. Det jag tänker är att rörlighet kan handla om olika saker, det måste inte handla om att förflytta sig fysiskt. Det man brukar tänka på är att forskare ska söka tjänster på andra lärosäten i konkurrens, för att på det sättet vaska fram den bäste som vinner en position på det bästa lärosätet. Det finns uppenbara risker med det sättet att tänka också, även om tanken så klart är god. Problemet har blixtbelysts här under året, i och med Paulo Macciarini-skandalen. Han är inte den ende gurun som hämtats utifrån och tagits emot som en Messiasgestalt. Vi ser det i näringslivet hela tiden, rekryteringsprocesser som skulle plocka fram den bäste leder gång på gång till besvikelser. Kanske ska tanken på rörlighet omvärderas, eller begreppet rörlighet definieras på andra sätt? Det viktiga är väl att man har ett rörligt intellekt. Frågan man måste ställa sig är om det finns ett perfekt system för att med utgångspunkt i historiska fakta avgöra människors framtida potential. Risken är att man rekryterar folk som befinner sig på toppen, och därifrån finns som bekant bara en väg. Och den som vunnit ära, pengar och makt lämnar inte utan kamp dessa saker ifrån sig. Hållbarhet handlar liksom demokrati inte om det bästa, utan om det minst dåliga. Kanske skulle forskare bli bättre och forskningens resultat vinna på att tvingas tänka om och tänka nytt, tillsammans med forskare från andra discipliner? Mina erfarenheter från etnologin och företagsekonomin talar för det. Jag vet och har sett att det finns en enorm potential för utveckling i ämnen som inte bevakar gränser och försvarar revir. Makt korrumperar och försvårar utveckling, för all förändring är ett hot mot den som anses och anser sig själv vara perfekt.

Företagsekonomi är ett ämne öppet även för bildningens betydelse. Det blev uppenbart i det andra seminariet som jag vill skriva om. Där inledde föreläsaren sitt anförande med följande ord: "Välkomna, kära kollegor i upplysningens tjänst", och det var även så han inledde alla sina föreläsningar. Seminariet handlade om en A-kurs i företagsekonomi där man plockade in och lät studenterna läsa skönlitteratur. Anledningen var att man insett att dagens unga saknar erfarenhet och referenser att hänga upp undervisningens innehåll och kunskaperna på. Och det är uppenbart att man kan lära sig massor av företagsekonomi genom att studera, till exempel Vredens druvor, eller andra exempel från litteraturens skattkammare. För att inte tala om TV-serier. Mad men är en given källa att ösa ur för den som läser marknadsföring, och Sopranos visar att även kriminella tvingas organisera sig och ha koll på bokföringen. Genom att vidga perspektivet och bredda innehållet på kursen ökar antalet referenspunkter vilket fungerar som ett slags minnesteknik som gör att kunskapen fastnar bättre. Ju mer man kan och ju fler områden man har koll på, desto lättare blir det att lära sig och förstå nya och mer komplexa saker. Ambitionen bland lärarna som talade på seminariet var att bryta studenternas instrumentala syn på lärande, som är förfärande vanlig även bland forskare idag. I effektiviseringens namn skär man ner och fokuserar, skyndar på och specialiserar. Allt fler meriterar sig inom allt smalare ämnen och utbyter erfarenheter inom allt snävare kretsar. Överblicken går därigenom förlorad och förståelsen för andra sätt att tänka minskar. Det är förödande för både hållbarheten och ambitionen att bygga en kunskapsnation.

Bildning leder inte till att man strular till sitt liv, bildning leder till att kunskaper konsolideras, minnet förbättras och förmågan att hantera komplexitet ökar. Jag märker också i min föreläsarvardag att studenterna jag möter idag allt mer saknar gemensamma referensramar. Länge trodde jag det handlade om att jag börjar bli gammal och att mina exempel är inaktuella, men jag inser att det inte handlar om det. Även när jag talar om dagsaktuella saker är det få som hänger med. En mer plausibel förklaring är att alla i det individanpassade samhället kan ordna sitt liv efter eget huvud och personliga preferenser. Man får vad man vill, men inte vad man behöver. Ingen människa är en ö, människa är något man blir tillsammans med andra. Genom att värna framväxten av en gemensam kultur värnar man sig själv, även om det inte känns så. Bildning är inte individens angelägenhet, det är en samhällelig hållbarhetsfråga. Genom att ta del av andras tankar och erfarenheter berikas det egna livet och det blir lättare att utveckla kunskap, på egen hand, tillsammans.

Nycken till framgång, menade seminarieledarna, ligger i läsandet och skrivandet. Det viktiga är inte vad man läser, inte egentligen. Det handlar om HUR man läser, samt om VAD och hur man skriver, framförallt handlar det om förståelse för hur dessa saker hänger samman. Idag läggs väldigt mycket tid och resurser i akademin och den högre utbildningen på att författa den bästa läroboken, och på att finna böcker som effektivt presenterar den viktigaste kunskapen för just det ändamålet, på just den kursen. Doktorander lär sig tänka "taktiskt" och går bara på seminarier, läser bara böcker, samt skriver endast texter, som handlar om precis det man forskar om. Detta görs frustrerande nog mot bättre vetande, för det är inte så kunskap utvecklas. Det är så information överförs, men högre utbildning och framförallt forskning handlar om något annat; om att utveckla förmågan till kritisk granskning av information samt att utveckla ny och fördjupad kunskap. Det handlar även om att lära sig lära om och göra sig av med gamla kunskaper. Därför blev jag bedrövad av att höra att kursen som det talades om på seminariet inte godkänns av alla lärosäten som en kurs i företagsekonomi. Det säger liksom allt som behöver sägas om läget i kunskapsnationen Sverige. En akademi som bryr sig mer om sina revir, sin makt och genomströmningen av studenter kan aldrig bli en plats där kunskap växer och förvaltas. Därför är en svag identitet en styrka i akademin. För det är ut bredden, nyfikenhet och prestigelösheten som verklig spets och excellens växer, mellan kompetenta medmänniskor som arbetar tillsammans.

Ett eget rum och tid att tänka

Idag arbetar jag hemma. Klockan ringde halv sex. Kan inte säga att jag studsade upp, men en kopp kaffe och morgontidningen lockade mer än sängvärmen. Jag ska skriva. En hel dag ligger framför mig. Just nu jobbar jag med slutredigeringen av den andra boken i serien om tre. Ambitionen är att det ska bli bra, och jag känner mig i balans och här hemma kan jag skärma av. Jag satt igår och svarade på mail, och tentahögen kan anstå till imorgon. Artikeln som jag fått referee-kommentarer på fixar jag imorgon. Telefonen brukar ytterst sällan ringa. Allt är med andra ord upplagt för en bra dag. Ändå finns det överhuvudtaget inga garantier för att det blir så. Tänkande är en intellektuell verksamhet, och skrivande handlar om skapande. Både för mycket och för lite press hämmar kreativiteten, och en underliggande oro över vart akademin är på väg och vilken status kunskapen egentligen har i Sverige idag hämmar skrivlusten. Att skriva böcker är ur meriteringshänseende meningslöst, i bästa fall. Än så länge betraktas det inte som slöseri med tid, men det känns i mina mörkaste stunder bara som en tidsfråga.

Producera, prestera, nu, nu, nu. "En kort fråga bara ..." På jobbet finns det bara tid att tänka på morgonen, innan arbetsplatsen fylls av kollegor och studenter. Då är det tyst, lugnt och inget som stör. Resten av dagen liknar allt mer ett kaos. Jag har inga problem att hantera det. Dagar fyllda av möten, undervisning, handledning, mail och frågor, frågor, frågor, kan vara bra dagar. Att ha flyt och få gjort saker är tillfredsställande. Jag klagar inte. Det oroar mig dock att balansen håller på att rubbas. Idag finns inte bara högt ställda krav på prestation, utan även krav på dokumentation och administration. Det räcker inte att sitta på möten, det ska även skrivas protokoll, lämnas in detaljerade rapporter, göras uppföljningar och innan man får göra något måste det planeras i detalj och planen måste både uppfylla formella krav och godkännas innan man kan börja ägna sig åt det man utbildats för. Jag vill prestera på min intellektuella topp och mår bra av att jobba mycket, men tiden som finns kvar att tänka efter att allt så kallat kvalitetssäkringsarbete klarats av krymper förfärande snabbt. Dagar som denna, då det potentiellt finns möjlighet att ägna åtta timmars obruten tid år skrivande och läsande är sällsynta. Ändå är det just skrivande, läsande och kunskapsutveckling jag utbildats för.

Är det här svaret på frågan om vad som är fel i kunskapsnationen Sverige finns? Håller förståelsen för vad ett intellektuellt arbete innebär på att utarmas och gå förlorad? Kunskapen är inte i centrum. Produktionen är det, och kontrollen. "Vi måste kunna visa skattebetalarna vad vi gör", sägs det. Men om det är det enda vi gör; dokumenterar vårt arbete och sitter i möten och skriver protokoll, arkiverar, administrerar och avbryter vårt arbete för att skyndsamt svara på att frågor som strömmar in från olika håll, blir det inte mycket tänkt och läst. Självklart går det ut över kunskapen och den intellektuella kvaliteten i arbetet som lektor på högskolan. Jag ser på sociala nätverk att en annons från Dagens Industri delas och kommenteras. Rubriken lyder: "Avbruten på jobbet? Det tar 25 minuter att återfå fokus", och det handlar om en undersökning som visar just detta. Intensiteten i  delandet och uppgivenheten i kommentarerna är talande. "Djupt försjunken i sitt arbete? När var man det senast?", skriver någon. Vi är många som känner så här, och det faktum att jag mest har lärare och forskarkollegor i mitt nätverk manar till eftertanke. Om inte vi som är högst utbildade i landet har tid att tänka, om inte vi har möjlighet att dra oss undan till ett eget rum för att ostört kunna reflektera och arbeta med kunskapsutveckling, är det inte förvånande att kunskaperna rasar.

Jag läser den där annonsen, som bygger på och refererar till undersökningar som gjorts. Det är ingen rolig bild som målas upp. Tyvärr känner jag allt för väl igen mig:

Att jobba i ett öppet kontorslandskap innebär att ofta bli avbruten.

Det finns enkäter som visar att vi under en normal arbetsdag i snitt blir störda i 36 minuter, vilket utslaget på ett år motsvarar nästan en månad.

Vi omges av brus från diskussioner och röster engagerade i mobilsamtal, skarpt ringande telefoner och medarbetare som kommer och går. Lägg därtill sms-pling i den egna mobilen, notiser från sociala medier och mail som strömmar in.

Vi störs mest av ljud ”utan slut”

Annonsen handlar om system som utvecklats för att skärma av och skapa tystnad. Fast det löser inte grundproblemet. För att kunna tänka nytt och stort om svåra saker. För att kunna prestera intellektuellt högkvalitativt arbete krävs dels tid, dels förståelse för kunskapsutvecklingens förutsättningar. Är det artiklar man vill ha, eller protokoll, möten, mailsvar, manualer och utvärderingar är det enkelt ordnat. Det är bara att sätta igång. Om det är KUNSKAP man vill ha krävs något helt annat. Dels måste personalen få misslyckas, dels måste man förstå att det tar tid och att det aldrig går att garantera resultat i världsklass. Tid kostar pengar. Kanske är det där skon klämmer. Det är en sak att önska sig något. En annan att ha råd. Men varför inte bara ärliga och öppna med det? Varför ge sken av att allt är frid och fröjd genom att producera yta och dokument som bara visar att man gjort något? Vem är det vi försöker lura? Vi får den kunskap vi förtjänar och är det verkligen kunskap vi vill ha måste högskolans verksamhet anpassas efter det, inte efter managementprinciper hämtade från näringslivet, från produktionsindustrin. Kunskap är något annat, något väsensskilt. Och det är vi människor som måste anpassa, både arbetets krav, den miljö där det intellektuella arbetet ska utföras och oss själva, efter kunskapens otydliga krav och komplexa natur.

Vår hjärna vill alltid urskilja kontraster – oavsett om det gäller ljud, synintryck, dofter eller smaker. Vi registrerar därför direkt en röd tröja i ett rum där alla andra är svartklädda. På samma sätt hajar vi till vid plötsliga och avvikande ljud, som en ringsignal eller en mötespåminnelse. Svårast att hantera är de ljud som vi inte ser något naturligt slut på – som när någon pratar i mobilen intill oss, eller när kollegorna stämmer upp i en högljudd diskussion en bit bort. 

Hjärnan tvingas lägga kraft på att stänga ute dessa distraktioner. Samtidigt måste den jobba med att ställa om varje gång vi hoppar mellan olika arbetsuppgifter, eller avbryter det vi håller på med för att svara på ett sms eller en fråga. Den kan därför inte arbeta med full kapacitet. Resultatet: Vi blir mindre kreativa och presterar sämre på jobbet.

Australienska forskare har mätt nivåer av stresshormoner hos personer som fått arbeta i öppna kontorslandskap respektive slutna rum, och kommit fram till att ljuden i de öppna miljöerna orsakar stress vilket i sin tur leder till minskad produktivitet.

Andra studier visar att störande ljud kan sänka våra prestationer med så mycket som 66 procent – och att det tar hela 25 minuter att återfå fullt fokus på en arbetsuppgift efter det att vi blivit avbrutna.

Jag personligen tror att jag kan återfå fokus snabbare än så, men blir jag avbruten tillräckligt många gånger under en dag tar det på krafterna. Det är därför jag kommer tidigt till jobbet, för då hinner jag jobba undan en del. Då blir jag inte störd och det finns tid att tänka tankar till slut. Problemet är dock att om jag känner att jag har flyt, att det jag gör blir bra, då blir jag stressad av det. För jag vet ju att kollegorna är på väg. Snart smäller det i dörrarna, talas högt i korridoren och knackas på min dörr. Inte ens när det finns tid går det att använda den optimalt. Och då är jag ändå privilegierad. Jag har ett eget rum.

• Kontorslandskap blev vanliga i Sverige på 1960-talet. Syftet var att öka kreativiteten och samarbetet. Men: 85 procent av medarbetarna i öppna kontorslandskap kan inte koncentrera sig på sitt arbete, enligt en undersökning bland 15 500 anställda i 14 länder.

• Öppna landskap ger fler sjukdagar. En dansk rikstäckande studie visar att personer som sitter i kontorslandskap med fler än sex personer har 62 procent fler sjukdagar än anställda med eget rum.

Jag tror att jag skulle kunna arbeta i ett öppet kontorslandskap. Särskilt om det går att skärma av alla störande ljud. Det är inte där skon klämmer. Öppna kontorslandskap är inte hotet mot kunskapen. Det är den bristande förståelsen för det intellektuella arbetets krav och förutsättningar som är problemet. Jag skriver och tänker bäst i närvaro av mina böcker. På rummet på jobbet finns plats för några av böckerna, för det som rör undervisningen, men eftersom jag inte kan skriva något av värde där på grund av att jag blir störd av olika saker hela tiden är det hemma jag fungerar bäst. Här kan jag ta en paus, titta upp och återknyta kontakten med "allt" jag läst. Att omge sig med böcker är att hålla minnet vid liv, är en påminnelse om allt jag gjort och tänkt. Böcker tar tid, både att skriva och att läsa. Kunskap om kultur kan inte sammanfattas i ett abstract och det är inte antalet böcker man läst eller skrivit som räknas, utan vad man förstått, minns och kan använda. Kunskap är komplex till sin natur, annars är det inte kunskap, utan åsikter och information. Kunskap kräver tid att tänka och ett eget rum som kan inredas personligt för att optimera möjligheten att prestera på topp. Bara så kan en verklig kunskapsnation byggas. Utbildningskvalitet kan aldrig standardiseras, manufakteras, effektiviseras, administreras eller tvingas fram. Allt det där går dock att göra, även i akademin, men resultatet blir ett annat än kunskap.

Kanske är det så att begreppet kunskap håller på att förändras. Kanske menar vi idag att kunskap är det samma som ANTALET artiklar, MÄNGDEN möten, protokoll och manualer, STORLEKEN på anslagen och PLACERINGEN på olika rankinglistor? I så fall går det bra för Sverige. Det produceras mer än någonsin i dagens akademin. Kunskapen (i den betydelse av begreppet som jag lärde mig när jag var student på 1990-talet) håller dock på att utarmas. Vi kan så klart bestämma oss för att kunskap är allt det där andra, yta, form och mätbarhet. Fast då har forskning och utbildning förvandlats till något annat. Då får jag ta mig en funderare på om det verkligen är i akademin jag vill och ska vara, för jag anser fortfarande att det är kunskap i den klassiska betydelsen som är vad Sverige behöver, verkligt, högkvalitativt vetande är den grund som ett hållbart samhälle och en fungerande demokrati vilar på. Det är vad jag utbildade mig för att jobba med.

Mikropolitik och segmenteringar 24

Jag skriver inte dessa bloggposter för att undervisa om Deleuze och Guattari, jag skriver för att tänka med, och för att visa på vägar in i, deras filosofi. Jag tar inte hänsyn till vad andra har tänkt eller skrivit om dem, för när jag läser dem och andra tänkare som skriver på samma sätt eller som far efter samma typ av förståelse är den kanske viktigaste utgångspunkten den att det inte finns ett original och mer eller mindre identiska kopior. Deleuze och Guattari undersöker förändring och tillblivelse, dynamik och kreativitet. Slumpens roll och det som händer mellan. Därför kan ingen bli auktoritet på deras tänkande. Det finns helt enkelt inte en enda korrekt läsning, bara olika sätt att använda texterna. Det var detta som fick mig att våga läsa, och det är den tanken som fått mig att inte bara fortsätta läsa utan även ständigt läsa om. Arbetet mer texterna av Deleuze och Guattari öppnar upp och hjälper mig se nya aspekter av tillvaron. Samma text kan läsas på olika sätt och i takt med att verkligheten förändras framträder ständigt nya nyanser i texterna, som är så pass rika att man aldrig blir färdig med dem. Det är inte ett problem, utan en förtjänst. I samma stund som man inser detta upphör texterna att vara svåra. Den filosofi som Deleuze och Guattari skapade blir aldrig svårare än läsaren gör den. Letar man efter meningen med texten i dess bokstav kommer man aldrig att hitta något, för meningen uppstår i arbetet med texter och i mellanrummet mellan orden och verkligheten som filosofin läses i. Din läsning är kanske en annan än min. Du kanske ser andra saker än jag. Låt oss dock inte strida om olikheten i våra respektive läsningar. Låt oss samtala om konsekvenserna och lyssna på varandra. Tillsammans kan vi vidga vår gemensamma förståelse och kanske även hjälpa andra att komma vidare i sitt tänkande.

Deleuze och Guattari samtalade, och deras filosofi och kunskapssyn är samtalande. Det är i mötet mellan som ny kunskap uppstår. Därför är det så viktigt att lyssna mer än man talar, och att ta sig tid att tänka efter. Det finns aldrig ett svar, bara olika svar som fungerar mer eller mindre väl. Så tänker åtminstone jag. Detta är ett försök att tänka med, inte en förklaring av, Deleuzes och Guattaris kapitel eller platå: Mikropolitik och segmenteringar, från deras Magnum opus: Tusen platåer. Här handlar det om makt, ordning och relationer mellan form och innehåll. Det handlar även om nazismens uppkomst och maktövertagande, eller snarare om det klimat eller den grogrund som nazismen hotar att springa fram ur och hämtar kraft och rörelseenergi från..

This is not surprising since the texture lies between the line of overcoding with rigid segments and the ultimate quantum line. It continually swings between the two, now channeling the quantum line back into the segmented line, now causing flows and quanta to escape from the segmented line.

Ingenting är en eller ett, allt och alla är flera. Det handlar aldrig om altingen eller, utan alltid om (mer eller mindre av) både och. Det är viktigt. Deleuze och Guattari intressera sig för relationer, det som händer mellan; dynamik och icke-linjär förändring. Slumpens roll. En linje är bara en serie upprepningar. Ur ordning kan komma kaos, och en myllrande massa kan rätt som det är kristalliseras till en ordnad enhet. Flöden och kvanta, linjer och segmenteringar. Det är detta som mikropolitik handlar om. Det är ingens politik, utan ett slags politisk ordning som uppstår ur kaos. Nazismen är en ordning som växer underifrån, inte resultatet av makt som pressas på folket uppifrån eller utifrån. Kanske kan man förstå den här texten som ett slags resonemang kring demokratins dilemma, eller som en varning för samhällets bräcklighet. Nazismen finns där, just under ytan, och den hotar hela tiden att blomma upp och ut. Den är heller inte en och den samma, utan finns i olika skepnader. Den är dock alltid resultatet av samma underliggande logik, vilken det är den här platåns tema.

This is the third aspect of power centers, or their limit. For the only purpose these centers have is to translate as best they can flow quanta into line segments (only segments are totalizable, in one way or another).

Makten bär på sin egen antikraft, liksom både ordning och kaos. Det finns en gräns för när ordning inte längre är ordning och kaos inte längre är kaos. Det handlar inte om motsatser eller dikotomi utan om dialektik, dynamik och förändring. Centra är punkter i ett koordinatsystem där makt fokuserats och varifrån fasövergångar orkestreras, från ordning till kaos och från kaos till ordning. Ingenting är, allt blir till i relation till allt annat. Därför går det inte att säga något om framtiden, varken om hur den ska bli eller hur den inte ska bli. Vid varje givet tillfälle finns en rad alternativa, möjliga utfall, men bara ett realiseras i det nu som uppstår mellan då och sedan Inget är bestämt på förhand, men vad som helst kan inte hända. Möjlighetshorisonten bestäms här och nu, av det som varit och det som kan bli. Sedan är det slumpen som bestämmer vilka flyktlinjer som tar sig vart och vad som sker.

But this is both the principle of their power and the basis of their impotence. Far from being opposites, power and impotence complement and reinforce each other in a kind of fascinating satisfaction that is found above all in the most mediocre Statesmen, and defines their "glory."

Kungen har inte makt, den kommer alltid underifrån. Den politiker som förstår detta och som inser sin egen personliga maktlöshet har potential att bli en mäktig politiker. Därför är jag mer rädd för Jimmie Åkesson (när han talar om att han inte vet, förstår eller bryr sig om) än Donald Trump (som säger sig vara mäktig nog att på egen hand göra Amerika great igen). Jimmie Åkesson och SD rider på den tysta majoritetens våg som ser ut som kaos om man studerar det som händer i kommentatorsfälten på Avpixlat och andra ställen på nätet. Det är deras maktlöshet och politiska impotens som skrämmer, men det som skämmer ännu mer är att andra partier ger sig på ledaren och använder logik och kunskap för att bekämpa honom. Faran med SD finns dock inte där, bland partiets topp, den är utspridd i hela samhällets myllrande oordning som snabbt kan formera sig till led på led av människor som marscherar i takt för att bekämpa det diffusa hotet utifrån. Hotet kommer dock aldrig utifrån,för det finns ingen utsida. Hotet kommer alltid inifrån, underifrån, mellan. Den som förstår att hantera detta och som inser sin egen obetydlighet blir mest framgångsrik i politiken. Frågan är bara vilken rörelse man väljer att liera sig med.

For they extract glory from their shortsightedness, and power from their impotence, because it confirms that there is no choice. The only "great" Statesmen are those who connect with flows, like pilot-signs or particles-signs, and who emit quanta that get out of the black holes: it is not by chance that these men encounter each other only on lines of flight, in the act of drawing them, sounding them out, following them, or forging ahead of them, even though they may make a mistake and take a fall (Moses the Hebrew, Genseric the Vandal, Genghis the Mongol, Mao the Chinese . . .).

Ingen leder en kollektiv rörelse, den kan man bara lära sig se och ställa sig framför. Det är den mänskliga perceptionen som spelar oss ett spratt när vi ser ledare där det bara finns följare. Jimmie Åkesson leder inte den rörelse som ger SD makt, han har bara lyckats ge sken av det. Han har ingen makt, det är rörelsen som ger honom makt. Det finns ingen bakomliggande ideologi, bara en kollektiv vilja som kanaliseras mellan delarna som helheten består av. 

But there is no Power regulating the flows themselves. No one dominates the growth of the "monetary mass," or money supply. If an image of the master or an idea of the State is projected outward to the limits of the universe, as if something had domination over flows as well as segments, and in the same manner, the result is a fictitious and ridiculous representation.

Rörelsen är liksom en våg det som makten rör sig genom, det som kanaliseras genom och mellan. Men ingen har makt. Ledaren får inflytande genom att inse sin maktlöshet, vilket är en mäktig lierad. Hitler var inte ledaren av det tyska nazistpartiet, han lyssnade på folket och följde med i rörelsen. Vill vi på allvar försöka förstå och undvika att det som hände mellan världskrigen måste vi inse att det är inte en ny Hitler vi ska leta efter, utan den underliggande rörelse som Hitler framstod som en ledare för. Rädslan för det okända, den hotfulle andre som kommer utifrån och antas vilja förstöra det som är "vårt" är vad vi som inte vill uppleva nazismen igen måste hålla utkik efter och bringa reda i. Det är inte hat som är det stora hotet, utan rädsla. Hat är en aktiv kraft, en riktad och manifesterad rörelse. Det var den väg som skinnskallarna valde, men som krävde samlade och organiserade insatser för att kunna göra skillnad. Rädsla är en mycket farligare kraft, för alla kan känna av den. Ingen rök utan eld. Det upprepade ordet massinvandring har en mycket större förstörelsepotential den samlade makten hos dem som försvarar vit makt. Få känner hat, men alla kan drabbas av rädsla. Hat kräver tankekraft, fokus och ett tydligt mål. Hatet är alltid ordnat, medan rädslan är irrationell och kan sprida sig som en löpeld i samhället. När rörelsen väl fått fart är det en enkel sak att påverka den, om man bara förstår sin egen obetydlighet i sammanhanget.

The stock exchange gives a better image of flows and their quanta than does the State. Capitalists may be the masters of surplus value and its distribution, but they do not dominate the flows from which surplus value derives. Rather, power centers function at the points where flows are converted into segments: they are exchangers, converters, oscillators.

Rörelsen hämtar sin kraft mellan noderna som reglerar flödet. Börsen och den anonyma marknaden är ett bra exempel att tänka med. Ingen styr och det finns ingen logik. Aktiekursernas rörelse är det ingen som rör över, mäklarna och börsens day-traders följer bara med. Ingen vet vart marknaden är på väg, men det är en mäktig kraft som samhället idag är beroende av. Allt fler av samhällets institutioner ekonomiseras; skolan, vården och så vidare. Det får effekter, effekter som ingen styr över. Därför talar jag så ofta om att kunskapen måste vara i centrum i skolan, för om den ekonomiseras finns en uppenbar risk att pengarna blir ett mål i sig, liksom på finansmarknaden. Det är inte de rika som styr den rörelsen, utan pengarna. De rika har bara lyckats dra en vinstlott i det ekonomiska spelet. Slumpen avgör, i det nu som uppstår mellan då och sedan. Inte du, inte jag och inte familjen Wallenberg. Vi är alla följare, på ett eller annat sätt. Ingen styr, ingen leder.

Not that the segments themselves are governed by a decision-making power. We have seen, on the contrary, that segments (classes, for example) form at the conjunction of masses and deterritorialized flows and that the most deterritorialized flow determines the dominant segment; thus the dollar segment dominates currency, the bourgeoisie dominates capitalism, etc. Segments, then, are themselves governed by an abstract machine.

Samhället och dess institutioner är abstrakta maskiner som finns och verkar mellan. Lagar och regler ser ut att vara reglerande och på ytan ser det ut som demokratin är kontrollerad. Det är dock en illusion, en synvilla, resultatet av vana. Demokratin fungerar inte i kraft av sig själv, den är en abstrakt maskin som hämtar sin kraft mellan allt och alla. Vi får därför det samhälle vi förtjänar, inte det vi vill ha. Låter vi rädslan styra kan förändringen gå snabbt, och sen är ingenting sig likt. Ger vi efter för minsta motståndets lag och tänker att det ordnar sig, för det har det ju "alltid" gjort förr, är vi alla riktigt illa ute. Då ger vi efter för krafter som ingen kan hantera och risken är att vi tvingas ångra oss efteråt. Det är här och nu som demokratin och det öppna samhället skapas, mellan dina och mina ord, tankar och handlingar. Vilka segmenteringar accentuerar du och vad anpassar du dig efter? Det spelar roll. Inte en avgörande roll, men om du vill kunna se dina barn i ögonen måste du göra det rätta. Sedan finns inget annat än att hoppas. Rädsla kan undertryckas och måste inte ageras ut, till exempel. Det är de små sakerna som gör skillnad, när dess rörelseenergi växlas upp och växer mellan människorna i ett samhälle. Hotet kommer alltid inifrån, aldrig utifrån. För det finns ingen utsida, bara olika kraftcentra som reglerar olika rörelser.

But what power centers govern are the assemblages that effectuate that abstract machine, in other words, that continually adapt variations in mass and flow to the segments of the rigid line, as a function of a dominant segment and dominated segments. Much perverse invention can enter into the adaptations.

Assemblage är delar som svänger i takt och som ger upphov till konsekvenser, som översätter, överkodar och lierar sig med andra krafter, eller som förgör och förstör. Mellan ordning och kaos växer samhället fram. Vart vi är på väg vet ingen, och historien är allt för komplex för att något bestämt ska kunna sägas om den, den förändras i ljuset av det som är här och nu. Förstår vi den underliggande logiken, eller snarare avsaknaden av logik, är mycket vunnet. Då kan fler lära sig agera mer medvetet för att hindra vissa rörelser som historiskt visat sig leda in i återvändsgränder.