Språkfilosofiska reflektioner 13

Reflektionerna närmar sig här slutet av det första avsnittet i platån "Postulates of Linguistics" vars rubrik i min översättning blir: "Språket är informativt och kommunikativt." Det har hittills handlat om sådana aspekter av språket, dess roll i och för kommunikationen mellan människor samt dess helt egna, inneboende egenskaper. Den bärande tanken är att språk aldrig är ett neutralt verktyg för utbyte av tankar mellan människor. Språket har en egen verkan i och på världen och bör studeras i kraft av sig själv, som ett slags aktör i eget namn. Det är utgångspunkten för Deleuze och Guattaris tankar, eller det är åtminstone så som jag läser och använder dem här. Vad filosoferna menade egentligen, det har jag och ingen annan heller, helt i enlighet med deras egen filosofi, ingen aning om. Det enda jag vet och kan veta är hur jag använder deras ord och tankar. Dessa bloggposter är med andra ord inga uttolkningar av grundtexten och jag reser inga anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen. Det är inga kommentarer till Deleuze och Guattari. Jag samtalar med filosoferna, eller med deras text.

Tankarna som här presenteras är mina, men bara i den meningen att jag skrivit dem på egen hand. För en annan grundtanke i den filosofi som jag utgår från är att det inte finns några original, bara kopior. Mina tankar påverkas därför av det jag läser och tänker om, med och utifrån. När jag skriver om språk gör jag det ensam och tillsammans med Deleuze och Guattari. Tankarna som här sätts på pränt kan sägas uppstå mellan mig och den text jag reflekterar kring och använder som verktyg för att mejsla fram en egen förståelse för språk.

Deleuze och Guattari inleder kapitlet med att resonera kring vad som händer när en lärare instruerar sina elever, till exempel om regler för grammatiken. Där och då kan det se ut som att eleverna informeras om reglerna, men det är en alldeles för förenklad uppfattning. Det handlar där och då inte om överföring av information. Vad som händer i klassrummet är att det upprättas en kommunikativ maktrelation. Läraren instruerar inte så mycket som ger order eller delar ut kommandon. Lärarens ord i undervisningssituationen förstås bäst som kommandon och själva ordern som delas ut finns inbakad i uttalandet, när det uttalas i det sammanhang som klassrummet utgör. Kommandot ska inte förstås som något yttre eller något ytterligare, något som adderas till det han eller hon undervisar om. Det handlar heller inte om primära betydelser kontra sekundära och ska heller inte förstås som något härrörande från information: Ordern finns där implicit i sammanhanget som helhet, den kan sägas föregå uttalandet. Därför är ordern redundant i förhållande till helheten.

Deleuze och Guattari talar om utbildning och skolan som ett slags maskin, en helhet som ger upphov till konsekvenser. Språket utgör en del av maskinen. Därför går det inte att tala om eller tänka på språk som kommunikation av information. Sammanhanget som utgörs av läraren, eleven, skolbyggnaden (med hänsyn tagen till juridiken och politiken som också är en del av helheten), språket och så vidare. Allt tillsammans, i samverkan, kan sägas tvinga barnen in i en position där de utgör ett slags semiotiska koordinater som alltid är binära (manligt-kvinnligt, singular-plural, substantiv-verb, rätt-fel och så vidare). På detta sätt blir språket, när läraren använder det i undervisningen, order. Det är ingen egenskap i språket, utan en konsekvens av sammanhanget där språket används, ett resultat av "maskinens" verkan. Uttalandet som är en elementär aspekt av språket är ett kommando eller order-word som är termen som används av Deleuze och Guattari.

Språket regleras inte av något sunt förnuft, språket handlar inte om överföring av information. Språket är istället, skriver Deleuze och Guattari, ett avskyvärt maskineri bestående av mottagande och sändande av order-word eller kommandon. Språk är inte skapade för att övertyga och kan heller inte följas eller studeras separat från det sammanhang där det används. Språket tvingar till lydnad. Detta uttalande ska inte läsas om en värdering eller kritik av språket. Synen på språk som här lanseras är ett förslag till språkförståelse, ett verktyg för analys av språk. Ett komplement till den lingvistik som idag är den dominerande. Dessa bloggposter får inte läsas som kritik. Jag vill inte debattera, utan samtala om språket, så som det används till vardags. Fokus riktas här från orden i sig, till konsekvenserna av dess användande.

Det blev en lång inledning eller snarare sammanfattning av det som hittills blivit sagt. Tror det behövs, att upprepningar är bra, för dessa tankar går på tvärs mot hur språket uppfattas till vardags. Inget har förändrats, ändå är allt helt annorlunda. Så upplever jag språket, efter att ha studerat det med hjälp av Deleuzes och Guattaris verktyg. Vardagen är sig lik, fast ändå inte. Studeras vardagen utifrån deras perspektiv ser man andra saker och tvingas man förhålla sig till annat än det man är van vid. Förståelsen för världen blir rikare. Utgångspunkten här är att språket inte är, det skapas i samma rörelse som allt och alla andra. Språket är en del av maskinen kultur och det som står i fokus här är konsekvenserna av helheten.

Let us return to the question of how this defines a language-function, a function coextensive with language. It is evident that order-words, collective assemblages, or regimes of signs cannot be equated with language. But they effectuate its condition of possibility {the superlinearity of expression), they fulfill in each instance this condition of possibility; without them, language would remain a pure virtuality (the superlinear character of indirect discourse).

Utan sammanhang där ord uttalas finns inget språk. Det krävs handling och interaktion för att det ska vara meningsfullt att tala om språk. Språket är lika lite som något annat en autonom enhet. Först när orden sätts i verket och ger upphov till konsekvenser kan man tala om språk, i en betydelse som har och får mening. Vårt tänkande, eftersom det också är ett system, gör det svårt att se helheter och emergenta fenomen. Eftersom vi måste tillägna oss språket innan vi kan studera det har vi så att säga fostrats till att inte se skogen för alla träd. Detta är bara en av kulturens alla paradoxer. Det är inget problem som går att lösa, men genom att studera språket med hjälp av alternativa verktyg kan man i alla fall temporärt upplösa problemet. Man får helt enkelt acceptera resultatet av ens studier, även om de strider mot det sunda förnuftet. På samma sätt som man tvingas göra för att förstå kvantmekanik.

Doubtless, the assemblages vary, undergo transformation. But they do not necessarily vary by language, they do not correspond to the various languages. A language seems to be defined by the syntactical, semantic, phonological constants in its statements; the collective assemblage, on the contrary, concerns the usage of these constants in relation to variables internal to enunciation itself (variables of expression, immanent acts, or incorporeal transformations). Different constants, different languages, may have the same usage; the same constants in a given language may have different usages, successively or even simultaneously.

Kultur förändras. Kultur är förändring och variation. Kultur blir ständigt till, i och genom vardaglig kommunikation, där och när det används. Det spelar mindre roll vad man säger och på vilket språk man talar, det viktiga är i vilket sammanhang orden uttalas, vem som deltar och vilka konsekvenser som kommunikationen ger upphov till. Olika språk bygger på olika logiker, men skillnaderna är marginella och att studera dem tagna för sig leder tanken fel och accentuerar skillnaderna. Studier av språk snarare än språken i sig, gör skillnad. Vi lär oss se och uppfatta skillnader som i praktiken inte spelar någon roll. Språk är en del av kulturen, men det är helheten som är det viktiga. Deleuze och Guattari ger oss verktyg för att tvinga blicken dit, från delarna till helheten och dess verkan.

We cannot content ourselves with a duality between constants as linguistic factors that are explicit or potentially explicit, and variables as extrinsic, nonlinguistic factors. For the pragmatic variables of usage are internal to enunciation and constitute the implicit presuppositions of language. Thus if the collective assemblage is in each instance coextensive with the linguistic system considered, and to language as a whole, it is because it expresses the set of incorporeal transformations that effectuate the condition of possibility of language and utilize the elements of the linguistic system.

Språket effektuerar på olika sätt och i olika sammanhang möjligheter som finns inbyggda i den kontext där språket används. Språket ger upphov till konsekvenser. På samma sätt som olika verktyg är bra för olika saker erbjuder olika språk olika möjligheter. Det är så som Deleuze och Guattari önskar att språket ska uppfattas, eller det är i alla fall så som jag förstår deras text. Det är den tolkningen som jag använder i mina studier av språk och kultur. Språket har inga inneboende kvaliteter. Därför är det meningslöst att studera språket separat och avskilt från kontexten där det används och ger upphov till konsekvenser. Order-words blir till kommandon i specifika sammanhang men är det inte i kraft av sig själva. Funktion prioriteras konsekvent, av Deleuze och Guattari, framför form.

The language-function thus defined is neither informational nor communicational; it has to do neither with signifying information nor with intersubjective communication. And it is useless to abstract a signifiance outside information, or a subjectivity outside communication.

Språk handlar inte om kommunikation och heller inte om information, det är en del i en större helhet. Allt som händer i en språklig situation sker på insidan. Tänk på skogen och på träden som den byggs upp av. Träden är (i och för skogen) inte externa utan interna. Det är inte träden som skapar skogen och skogen går heller inte att förstå med hjälp av studier av enskilda träd. Skogen är så oändligt mycket mer än bara träd som växer sida vid sida. Skogar kan bestå av olika träd, men det finns kvaliteter som förenar alla skogar på jorden. Och det är sådana kvaliteter som Deleuze och Guattrari söker förståelse för med hjälp av sina verktyg. Vilka konsekvenser går att härleda till användandet av språk? Det är den centrala forskningsfrågan. Vad språk är ägnar man sig inte åt, utan vad språk gör.

For the subjectification proceedings and movement of signifiance relate to regimes of signs, or collective assemblages. The language-function is the transmission of order-words, and order-words relate to assemblages, just as assemblages relate to the incorporeal transformations constituting the variables of the function. Linguistics is nothing without a pragmatics (semiotic or political) to define the effectuation of the condition of possibility of language and the usage of linguistic elements.

Vetenskapen är inget om kunskaperna inte används ute i samhället. Kunskap, oavsett hur briljant och nyskapande den är, har inget värde om den låses in i ett elfenbenstorn. Vad kunskap är eller hur den ska definieras är således oviktigt, det centrala är vad kunskapen (oavsett hur den definieras) gör. Konsekvenser av samverkan inom ramen för helheter. Ömsesidig tillblivelse, det är vad Deleuze och Guattari hjälper oss att få upp ögonen för. De talar inte om hur det är, men hjälper oss att studera den vardag och verklighet vi har att hantera, för att vi är människor som lever här och nu, i och genom de sammanhang där vi på olika sätt har hamnat.

Återkommer inom kort med fler tankar utifrån fortsättningen av texten.

Lös inte problemen, upplös grunden för dem!

Problem som uppstår i vardagen, samhället och livet måste lösas. Det är på många sätt vad tillvaron handlar om, att lösa problem. Och eftersom drömmen för alla är ett problemfritt liv och samhälle kommer den som kan lösa problem för andra att röna uppskattning. Eftersom tillgången på problemlösare sällan möts av efterfrågan blir problemlösaregenskaperna värdefulla, vilket ger problemlösare makt och inflytande. Många äro kallade att hjälpa, men få är utvalda. Problem finns överallt och nya uppstår hela tiden. Följaktligen förfogar duktiga problemlösare över en ansenlig makt och den kan användas för att hålla efterfrågan uppe. Här finns ett allvarligt och grundläggande problem. Tänkte det kunde fungera som utgångspunkt för dagens bloggande.

Det växer fram en hel industri av problemlösare, med titlar som livscoach, personal (shopper/ trainer/ assistant och så vidare) eller konsulter av olika slag: mäklare, jobbcoacher, agenter och så vidare. Det går att få hjälp med snart sagt allt och i takt med att komplexiteten i samhället växer ökar behovet av hjälp och problemlösning. Lägg därtill en ökad förändringshastighet som i sig ger upphov till nya problem (till exempel brist på tid som föder behov av hjälp med sådant som man egentligen kan själv som städning, läxhjälp, renovering, ekonomi, med mera). Stannar man upp och reflekterar lite skådar man in i och ut över en ny skön värld som lovar runt men håller tunt. Problemlösarna ger sken av att evig lycka är ett möjligt tillstånd och att avsaknaden av problem i vardagen och samhället är en fråga om resurser och prioriteringar.

Detta påverkar samhället. Ingen enskild kan skaffa sig kompetens att lösa alla problem, därför ger problemen i sig upphov till nya problem. Visst kan man säga att detta skapar arbetstillfällen, men man kan också oroa sig över ett växande problem. Lyckan finns hela tiden just bortom horisonten, om man bara ... En expert, coach, hjälpare, problemlösare till så löser sig allt. Inget talar för att det är så. Datorerna erbjuder enorma möjligheter, men systemen är komplexa och därför behövs datorsupport. Problemen som datorn skulle hjälpa mig att lösa ger upphov till nya problem som jag behöver hjälp för att lösa. Konsekvensen blir att det växer fram ett samhälle som lovar problemfrihet för alla, men som istället skapar (allt fler) problem, för allt fler. Detta är svårt att se, för det kräver tid för reflektion och en väl utvecklad förmåga till analytiskt tänkande och ett kritiskt sinnelag. Den som bejakar det nya och bara ser möjligheter, den som litar till människans enorma uppfinningsrikedom och förmåga att lösa problem späder snarare på problemen än löser dem.

Även den högre utbildningen påverkas. Lärare ses idag allt mer som hjälpare eller problemlösare, istället för någon som studerat längre och som kan med, en som delar med av av sina kunskaper och som ger stöd och inspiration för studentens eget arbete med att söka och ta till sig ny och fördjupad kunskap. Studenterna som läser på Universitet idag kräver idag inte bara hjälp av förstå problem som rör kunskap. Studierna i sig ger enligt logiken ovan upphov till massor av nya problem. Och dessa problem; hur läser och förstår man kursplaner, vad vill läraren med/på tentan? Ekonomin är ett påtagligt problem som alla studenter brottas med. Att studera har kommit att bli ett komplext företag (vilket behovet av läxhjälp indikerar), och alla icke kunskapsrelaterade problem som studierna ger upphov till tar fokus från studierna och går ut över kvaliteten och kunskapen. Och när kvaliteten och kunskaperna haltar införs kontrollsystem för att lösa sådana problem. Kontrollsystem som tar tid och fokus från lärarnas kärnverksamhet och som därför riskerar att förvärra grundproblemet. Att vara lärare idag är frustrerande, för allt mer av den dyrbara tiden kan och får läggas på utvecklandet av kunskap och på undervisning.

Låt oss stanna upp lite för att reflektera över konsekvenserna av utvecklingen. Ansvaret för tillvaron delegeras allt mer när allt fler problem kräver experter och extern hjälp. Hjälplösheten i befolkningen växer i takt med att komplexiteten ökar och på kvadraten av antalet problemlösare. Detta är som synes en ond spiral som hotar att bli en självgenererande process som rör sig oroväckande snabbt i en riktning som ingen önskar. Problemlösande riskerar att bli ett självändamål. Den som jobbar med problemlösning ser så klart inte detta som ett problem, problemen är ju den källa deras rikedom genereras ur. Och ju fler experter som finns desto svårare blir det att få gehör för problemformuleringar som rör problemlösarna och problemlösandet i sig. Tillvaron riskerar därför att utvecklas till ett tillstånd av kronisk, kollektiv hjälplöshet. Livet blir ett problem, som kräver problemlösningar som kräver problemlösare som ger upphov till problem som ... Det finns inget slut. Vi riskerar att hamna i en låsning som det inte finns någon väg ut ur. Fångade i ett svart hål.

Ska problem verkligen lösas? Är det rätt väg att gå, för individer och samhällen, att delegera ansvar och göra sig beroende av hjälp utifrån? Med inspiration från filosofer som Ludwig Wittgenstein stärks jag allt mer i övertygelsen om att problem inte ska lösas. Problem ska upplösas. Vill man på allvar minska problemen i världen och livet är det en dålig strategi att söka hjälp externt. Bättre är att lära sig lösa problemen på egen hand. Bäst är dock att bygga ett liv och ett samhälle, att arrangera tillvaron på ett sådant sätt, att problem inte uppstår i första läget. Om grogrunden för nya problem elimineras har problemen upplösts och behovet av hjälp har försvunnit. På det sättet minskas inte bara problemen, även hjälplösheten minskar. Löser man problem finns de kvar och pockar på uppmärksamhet samt leder till fortsatt eller ökad efterfrågan på ny och utvecklad hjälp. Det ligger i expertens intresse att problemet finns kvar, för då kan det lösas igen, och igen.

Fler poliser, eller amerikanska bomber över Syrien löser inga problem, mer än något annat skapar sådana lösningar nya och mer komplicerade problem. Upplösande av problem är en grannlaga uppgift. Det krävs radikalt nytänkande för att lyckas. Det arbetet kan till exempel inte skötas av experter, vilket är det vanliga sättet att göra och tänka idag. Ansvaret för insatserna kan överhuvudtaget inte delegeras. Upplösandet måste ske underifrån, med början i människors vardag. Det krävs inte fler och mer avancerade system, utan färre och mer basala. Det krävs vidare mer fokus på det som är här och nu, inte på det som kommer sedan, på framtiden. Innehållet, kunskapen och handlaget behöver fokuseras. Och kompetensen att tänka kritiskt samt den analytiska förmågan måste utvecklas i samhället.

En ny skola eller en skola med nya perspektiv behöver utvecklas. En skola som varken kräver problemlösare eller ger upphov till problem. En skola där kunskapen och det egna ansvaret står i centrum. Ur en sådan skola växer ett annat samhälle fram, ett mindre komplext samhälle där uppmärksamheten riktas mot det som finns här och nu och där man går till botten med problemens ursprung istället för dess lösning. Studenter som fostrats i en sådan skola och växer upp i ett sådant samhälle står väl rustade för en högre utbildning som ger kompetens att ytterligare stärka den positiva rörelsen. Och med fler medborgare som är högre utbildade ökar chansen att fler problem kan upplösas. Då har vi skapat en positiv spiral.

Paradoxalt nog är detta en mycket enkel lösning, alla kan se och förstå den. Och just det är kanske problemet, för det är en lösning som kräver hårt arbete och som tar tid.

Gör upp med myten om ett sunt förnuft

Vissa myter gör man bäst i att överge. Fast det kan vara svårt att släppa taget. Om tanken som ska överges ligger en nära och om den utgör en integrerad del av ens personlighet blir det än svårare. Så är det med tankar och idéer, de ligger en mer eller mindre nära. Och tvingas man överge tankar som utgör grunden för allt man tror på och ser sig som, om övergivandet leder till ångest, då har vi identifierat ett problem. Vill man undersöka förutsättningar för förändring är detta en aspekt av mänskligt liv som måste tas på största allvar. Vill börja med att påpeka det, att tankar kan bli och kännas som vitala delar av människans kött och blod. Sådana tankar överges inte i en handvändning, inte ens om man inser problemen med dem och om man vill överge dem. Likt en inbiten rökare håller man fast vid dem, för att annars rasar hela ens värld.

Tanken på det sunda förnuftet är en sådan tanke, en sådan existentiell övertygelse som det är oerhört svårt att släppa taget om. Fast vi borde göra det, för det existerar inget sunt förnuft. Det sunda förnuftet är ett hjärnspöke, en dröm om hur det borde vara. Självförnekelse. Människan är inte på långa vägar så rationell som hen vill tro och infånga fall och situationer utgår från. Detta bevisas för oss, gång på gång. Ändå lever myten och den påverkar samhället och kulturen.

Under moderniteten skapades myten om rationaliteten och framsteget. Konsekvent glömmer vi att människan har förmåga att vara rationell. Logik är en av människans alla fantastiska egenskaper. För att utnyttja den rationella förmågan krävs dock en ansenlig mängd energi, koncentrationsförmåga och tid. Rationaliteten finns där inte bara och den kan inte heller bara kopplas på. Logik är ett verktyg och likt alla andra verktyg krävs att det används rätt och att den som använder det har det rätta handlaget. Alla är mer eller mindre logiska, men för att verkligen kunna använda logiken för att höja sig över sina givna förutsättningar krävs övning och noggrannhet. Rationalitet är inte synonymt med sunt förnuft.Tanken faller på sin egen orimlighet och det krävs ingen ingående studie för att hitta tecken på avsaknad av rationalitet i vardagen.

Människan styrs av en massa olika impulser och egenskaper. Rationalitet är bara en, bland många, motstridiga, aspekter av människoblivandet. Affekt är en mycket starkare drivkraft som rationaliteten har svårt att bjuda motstånd mot, till exempel. Vid kassan i affären, på väg hem från jobbet. Hungrig, stressad och huvudet fyllt av tankar på morgondagen och allt som inte hanns med idag. Plötsligt ligger det en chokladkaka på bandet och rätt som det är smälter den på tungan. Fast du beslutat dig för att detta var din fastedag, i enlighet med 5:2 dieten som du satt dig i och fann rationell och görbar. Du glömde bara en sak, att dieten må vara rationell, men för att den ska fungera krävs att du har ett sunt förnuft som fungerar även när du är upptagen med annat. Ytterst få har det. Och de som är helt igenom rationella brukar uppfattas som märkliga i de flesta sociala sammanhang. Kapten Spock i TV-serien Star Treck kan fungera som ett exempel på hur alla skulle vara och agera, om det sunda förnuftet fanns och fungerade.

Detta glömmer vi, konsekvent, av en hel massa olika skäl. Ibland bortser vi från det av fåfänga, när vi adresseras som rationella. Inget tillfälle i livet är så paradoxalt som när det sunda förnuftet kopplas så fort vi tilltalas som rationella varelser. "Du som är så klok", dem som fångats av de orden är ett lätt byte för den som vill kränga något och först senare upptäcker man vad man borde gjort istället, men då är kontraktet redan påskrivet. "Sådana beslut ska inte tas av politiker, de ska avgöras hemma vid köksbordet", det var motivet för det systemskifte som här och nu dignar under pressen av sin egen vikt och inre spänningar. Det finns en gräns för hur många beslut man hinner med, i lugn och ro, hemma vid köksbordet. Dygnet har bara 24 timmar och livet är fyllt av beslut. Det som låter så bra i det enskilda fallet blir till problem när allt fler beslut ska tas av den enskilde.

Företagen jublar, för myten om det sunda förnuftet leder till fler och fler ologiska beslut. Och ju fler beslut som ska tas, under allt kortare tid, desto mer affektiva tvingas vi bli. Allt mer av vår vakna tid går vi på känsla, som långt ifrån alltid är rationell, vilket fallet med chokladkakan visar. Ju mer vi litar till det sunda förnuftet, desto mer irrationellt blir vårt handlande och desto mer affekt tränger sig in i vardagen.

I Göteborg skjuter ungdommar på varandra. Flera har dödats. Vad blir reaktionen från politikerna? Höjda straff för mord. Det är ett beslut som låter logiskt och det ligger helt i linje med det sunda förnuftet. Konsekvent glömmer vi att det inte är risken att åka fast eller straffsatsen som håller oss, alla vi vanliga medborgare, från att mörda. Vi gör det bara inte, för vi lever i och med en trygghet som gör att vi inte ens behöver tänka tanken, än mindre utsättas för hot om våld. Det som är rationellt för oss är det inte för den som är kriminell.

Rationalitet är kontextberoende. Tänk till exempel på cheferna som kräver höga bonusar för att göra det man får (en hög) lön för att göra. Ställ det i relation till hur samma chefer resonerar om sina anställda, för att motivera dem att jobba sänker man lönen. Om rationalitet och sunt förnuft fanns hade världen inte sett ut som den gör. Det räcker att blicka in i sin egen vardag så ser man den, avsaknaden av sunt förnuft. Alla har förmågan att tänka rationellt, ingen tvekan om det, men hur ofta använder vi den förmågan? Och om vi lägger rationaliteten i ena vågskålen och affekterna i den andra, vilken vågskål kommer då att väga tyngst om vi ser till hur det ser ut i vår vardag? Var ärlig! Jag har många års träning att tänka rationellt, men det är en förmåga som är svår att använda i vardagen, speciellt när det stressigt, vilket det är allt oftare. Det gör det än svårare att acceptera avsaknaden av det sunda förnuftet. Som Docent är det lätt att få för sig att allt man gör håller samma höga kvalitet som det man gör i tjänsten. Så är det INTE. Jag styrs lika mycket av affekter som alla andra och gör långt ifrån alltid bruk av min rationella förmåga.

Fanns det ett sunt förnuft skulle det inte att göra prognoser om framtiden. För de bygger på antagandet att de flesta gör som de brukar, även framöver. Så vet man vad som görs och tänks idag kan man räkna på hur det blir imorgon och en bit in i framtiden. Fanns det sunt förnuft skulle det vara omöjligt, för i samma stund som folket inser att de är förutsägbara skulle de handla annorlunda och prognoserna skulle visa sig felaktiga. Bara det att vi litar till prognoser om framtiden visar vilken bräcklig grund vi människor och vårt samhälle vilar på.

Om fler kunde förmås inse detta, att människan styrs mer av affekt än av logik, då skulle man kunna tala om ett sunt förnuft som fungerar. Så ser det inte ut. Alltså är det enda logiska att bortse från det sunda förnuftet. Kan vi komma dithän har arbetet för att bygga en hållbar framtid börjat.

Först när vi gjort upp med myten om det sunda förnuftet har vi bevisat att vi är rationella.

Språkfilosofiska reflektioner 12

Var i Oslo i helgen. Intressant utifrån ett språkligt perspektiv. Norska är väldigt likt svenska, men ändå inte. Norge ser ut som Sverige, mycket mer än Danmark, men det finns ändå tydliga kulturella skillnader. Skillnaderna är inte synonyma med språket och det är svårt att uttala sig om vad som beror på vad, om skillnaderna bottnar i språket eller om kulturen påverkar språket och synliggör skillnaderna? Språket är dock ett annat, liksom landet där det talas. Kommer man från Sverige går det utan större problem att ta sig fram, i alla fall i Oslo. Ändå finns där skillnader.

Språket håller samman och skapar gränser. Det står klart om man färdas mellan Göteborg och Oslo, för plötsligt säger man i tågets högtalare att nu har vi lämnat Sverige och EU och kommit in i Norge. Utanför fönstret syns dock ingen skillnad. Om någon fyller år och har hissat flaggan ser man skillnad, annars inte. Gränsen mellan Sverige och Norge, i alla fall i söder, är osynlig för blotta ögat. Den hörs dock. Går man av tåget på norska sidan hör man omgående skillnad. Det är ett exempel på att och hur språket kan göra skillnad. Språket håller människor samman och riktar fokus in mot den egna gruppen, dem som talar på samma sätt hör ihop. Tänker man så om språk inser man att det inte bara gäller ett språk i relation till andra, utan även inom ett språk. Dialekter är språkliga och signalerar gemenskap. Och det finns många olika dialekter. Överklasen talar på sitt sätt, i respektive stad, samtidigt som det finns något som förenar den gruppen nationellt. Samma gäller vissa homosexuella som ibland lägger sig till med en urskiljbar "dialekt." Det går naturligtvis inte att med säkerhet sluta sig till vem som hör hemma var, men språket ger tydliga ledtrådar. Språket både skapar gränser mellan och håller samman grupper.

Finns hur många ingångar till språk som helst. Och språket har en verkan i och på världen som dels är unik för språket, dels är ett resultat av sammanhanget. Ingen definition av språk är därför entydig och det går heller inte att förstå språket utanför sitt sammanhang. Språk och handling är två sidor av samma sak.

We have gone from explicit commands to order-words as implicit presuppositions; from order-words to the immanent acts or incorporeal transformations they express; and from there to the assemblages of enunciation whose variables they are.

Språket och orden är delar i det komplexa nätverk av aktörer som bygger världen och det är helheten som ger upphov till effekterna som sedan kan iakttas och studeras i termer av kultur. Delarna får sin betydelse inom helheten, genom kombinationerna som de fogas samman till och dess relation till sammanhanget. Assemblage är det begrepp som Deleuze och Guattari använder för att tydliggöra tanken på att inget är något i kraft av sig själv, att allt blir till i samma ömsesidiga process av tillblivelse.

To the extent these variables enter at a given moment into determinable relations, the assemblages combine in a regime of signs or a semiotic machine. It is obvious that a society is plied by several semiotics, that its regimes are in fact mixed. Moreover, at a later time there will arise new order-words that will modify the variables and will not yet be part of a known regime. Thus the order-word is redundancy in several ways: as a function of the process of transmission essential to it, and in itself, from the time it is emitted, in its "immediate" relation with the act or transformation it effectuates.

Order-words är ord som i efterhand kan identifieras som punkter i historien då perspektiv skiftades. Order-words kan bara identifieras i efterhand, med ledning av konsekvenserna. Orden i sig betyder med andra ord mycket lite i sammanhanget. Därför kan man säga att själva ordet alltid är redundant. Orden som sådana är överflödiga, egentligen. Fast det går så klart inte att ta bort språket, då skulle kulturen omgående ändra karaktär. Språket är en del av kulturen, men kulturen kan inte reduceras till språk. Det är helheten som räknas, alltid. Och helheter byggs ständigt upp av mindre delar, både materiella och immateriella. Tankar kan bli aktörer i ett sammanhang. Allt som kan och gör skillnad är ett slags aktör, i just det sammanhang där skillnaden går att identifiera. Och språket är en sådan aktör. Viktigt bara att man inte uttalar som om framtiden. Språkets verkan går bara att förstå i efterhand, med ledning av identifierbara konsekvenser.

The order-word is already redundancy even when it is in rupture with a particular semiotic. That is why every statement of a collective assemblage of enunciation belongs to indirect discourse. Indirect discourse is the presence of a reported statement within the reporting statement, the presence of an order-word within the word. Language in its entirety is indirect discourse.

Indirekt diskurs, kan man tala om. Det är ett sätt att närma sig helheten. Inte bara språkets verkan är indirekt, även kulturens och all interaktion mellan aktörer. Ingen och ingenting är sig själv nog, allt och alla får sin mening och roll i och genom sammanhang. Allt och alla kan vidare ingå i olika sammanhang, som påverkar varandra på olika sätt, eller inte alls. Först i efterhand går det att urskilja vad som gjorde skillnad just där och just då. Först i efterhand, indirekt, via konsekvenserna. Så upplever vi människor världen. Vi reagerar på impulser både inifrån våra kroppar och utifrån. Vad som är internt och externt, i varje tillfälle är unikt för just det tillfället. Ett sätt att illustrera det är att tänka på verkligheten här och nu som ett möbiusband, där insidan blir en utsida i ett annat sammanhang. Språket uppstår i kropparna som yttrar ljuden, men om ingen hör eller reagerar är det meningslöst att tala om ljuden i termer av språk. Och när ljuden uttalats och medmänniskor reagerar får det återverkningar på den kropp som uttalade orden. Insida eller utsida är en fråga om varifrån det man studerar studeras. En fråga om sammanhang och perspektiv.

Indirect discourse in no way supposes direct discourse; rather, the latter is extracted from the former, to the extent that the operations of signifiance and proceedings of subjectification in an assemblage are distributed, attributed, and assigned, or that the variables of the assemblage enter into constant relations, however temporarily.

Direkt och indirekt är konsekvenser, inte egenskaper. Sammanhanget bestämmer vad som blir vad, just här och just nu. Och alla tillstånd är alltid temporära och måste därför förstås i relation till varandra. Asseblagen som ger upphov till konsekvenser är ett slags maskiner, delar som samverkar och som ger upphov till effekter utanför sig själv. Jag och du kan på det sättet sägas vara assemblage, när vi använder språk för att kommunicera. Och vi, tillsammans med andra som talar samma språk, är också asemblage, som påverkar och påverkas i och genom interaktion. Allt handlar om vilken skala man utgår från och studerar fenomenen och effekterna på. 

Direct discourse is a detached fragment of a mass and is born of the dismemberment of the collective assemblage; but the collective assemblage is always like the murmur from which I take my proper name, the constellation of voices, concordant or not, from which I draw my voice. I always depend on a molecular assemblage of enunciation that is not given in my conscious mind, any more than it depends solely on my apparent social determinations, which combine many heterogeneous regimes of signs.

Språket talar lika mycket genom oss, som vi talar språket. Möbiusbandet är en bra tankefigur eller verktyg för att förstå. Det som är på utsidan i ena stunden är på insidan i nästa. Det blir då meningslöst att tala om och tänka insida. När allt kan vara både ock blir det aktuella sammanhanget mycket viktigare, helheten och konsekvenserna. Dithän vill Deleuze och Guattri rikta vår analytiska blick, från delarna till sammanhanget där dessa interagerar och ger upphov till konsekvenser. Världen skapas och blir till i handling och interaktion, på olika nivåer i helheten. Därför går det inte att säga att kultur, samhällen, människor eller språk är. Allt och alla blir till, i och genom att leva och verka, tillsammans.

Speaking in tongues. To write is perhaps to bring this assemblage of the unconscious to the light of day, to select the whispering voices, to gather the tribes and secret idioms from which I extract something I call my Self (Moi). I is an order-word.

Ordet jag, när det uttalas av mig, gör något. När jag tänker på mig i termer av jag, då har något hänt. Ordet jag är ett order-word, men utan att det finns en kropp som använder det och ett sammanhang i vilket kroppen och ordet ingår är ordet och kroppen bara just ett ord och en kropp. Redundans, återigen. Det är i och genom helheten som mening skapas. Foucault skriver i sin bok, The Order of Things, om subjektets historia. Han menar att subjektstanken (som vi som lever här och nu har oerhört svårt att frigöra oss från, eftersom vi talar det språk vi gör och lever i en kultur där individen är allt) och jaget är en konsekvens av humanvetenskapen. Inte tvärt om. Innan franska revolutionen (som är ett slags gräns i tiden och det europeiska tänkandet) tänkte man inte på individer på det sättet, som subjekt. Det är bara ytterligare ett exempel på sammanhangets betydelse för mening.

A schizophrenic said: "I heard voices say: he is conscious of life." In this sense, there is indeed a schizophrenic cogito, but it is a cogito that makes self-consciousness the incorporeal transformation of an order-word, or a result of indirect discourse. My direct discourse is still the free indirect discourse running through me, coming from other worlds or other planets.

Jaget är ett slags mötesplats, resultatet av interaktion mellan olika aktörer. Jaget är inget i kraft av sig själv, vilket blir uppenbart när det krävs ett ord och ett språk för att överhuvudtaget identifiera det, den. Jag, du. Vi är inget utanför de sammanhang som gör oss till dem vi uppfattas som av omgivningen. Språket är en central del i den process som frambringar kollektiva känslor av jag, men processens delar går inte att reducera till något i sig. Det är helheten som är det intressanta.

That is why so many artists and writers have been tempted by the séance table. When we ask what faculty is specific to the order-word, we must indeed attribute to it some strange characteristics: a kind of instantaneousness in the emission, perception, and transmission of order-words; a wide variability, and a power of forgetting permitting one to feel absolved of the order-words one has followed and then abandoned in order to welcome others; a properly ideal or ghostly capacity for the apprehension of incorporeal transformations; an aptitude for grasping language as an immense indirect discourse.'

Språket, menar Deleuze och Guattari, förstås bäst som indirekt diskurs. Det är inget i sig och bär inte på någon egen mening. Men det gäller även jag och du, kulturen, allt. Mening uppstår i sammanhang och kan bara studeras via konsekvenser. Inget är, allt blir och påverkar vartannat ömsesidigt.

The faculty of the cuer and the cued, of the song that always holds a tune within a tune in a relation of redundancy; a faculty that is in truth mediumistic, glossolalic, or xenoglossic.

Det finns ingen ensam köare, och musik byggs av toner. Jag blir jag genom att spegla mig i dig. Vi blir vi genom språket och i relation andra, som talar andra språk. Världen består på detta sätt av aktörer som interagerar och som hålls samman, av helheter och sammanhang stadda i ständig, icke-linjär, tillblivelse.

Först när man inser detta kan arbetet med att analysera världen, med hjälp av verktyg från den verktygslåda som Deleuze och Guattari har lämnat efter sig, ta sin början. Det jag skriver om språk är ingen sanning, texten har inga sådana anspråk. Jag berättar med mina ord om de verktyg jag hittat och försöker visa hur de kan användas för att förstå. Verkligheten är som den är, eller om den blir. Vi människor är dömda till jakt på mening. Och för att den jakten och det arbetet ska bli meningsfullt krävs bra och användbara verktyg. Dessa bloggposter innehåller mina förslag och mina försök, varken mer eller mindre.

Big Data och priset vi får betala för drömmen om kontroll av framtiden

Vissa tankar eller utgångspunkter präglar ens tänkande mer än andra. För att tänkandet inte bara ska bli en samling mer eller mindre sammanhängande idéer, utan riktning. För att tänkandet ska fungera som (analys)verktyg, krävs att det finns några fasta punkter. Och dessa punkter måste tänkas igenom noga. Grundtankarna måste dessutom hänga ihop, annars faller hela resonemanget. En av grundtankarna som mitt tänkande kring kultur utgår från är att framtiden är en öppen fråga. Framtiden finns inte. Det är utgångspunkten.

Kulturvetenskap handlar om framtiden, om det som ännu inte existerar eller om det som håller på att realiseras. Om det som skulle kunna bli. Kulturvetenskap handlar inte om att spekulera om framtiden, den handlar om förutsättningarna för förändring. Vad kan förändras och vad är en önskvärd riktning för förändringen? Det är viktiga, kulturvetenskapliga frågor, i alla fall för den vetenskap om kultur som jag bedriver. Eftersom framtiden varken finns eller följer linjärt på det som är idag, den måste skapas, krävs insikt om förutsättningarna för detta skapande. Där ligger fokus för min forskargärning. Frågan som driver mig och mitt arbete handlar om vad som kan förändras och vilka förändringar som är möjliga och önskvärda.

Framtiden blir därigenom en viktig punkt, ett slags gräns för vetandet. Det går inte att veta något om det som ligger bortom horisonten och den utgörs av nu. Fram till och med nu går det att få säker kunskap, men bortom den gränsen öppnar sig ett mer eller mindre okänt land. Och ju längre in i framtiden man tänker sig, desto osäkrare blir bilden. Denna punkt är central för all vetenskap som handlar om människan och samhället. Punkten delar vetenskapssamhället i två läger, ett som utgår från att det går att göra beräkningar på/om framtiden och ett som utgår från att det inte är möjligt, eller i alla fall att sådana tankar leder till negativa konsekvenser. Den senare ståndpunkten är den jag förfäktar och här ska försöka redogöra för samt ställa i relation till ståndpunkten att det går att uttala sig om framtiden.

Under strecket handlade för någon vecka sedan om Big Data, om President Obamas återvalskampanj och hur han där använde sig av datateknik för att lyckas vinna valet, även om det (för alla oss andra) såg mörkt ut ändra in i det sista.

Så sent som på valdagen den 6 november var Mitt Romney säker på att vinna. Ändå vann Obama. Marginalen i elektorskollegiet, som formellt väljer presidenten, var inte ens snäv. Förklaringarna rör en rad konventionella faktorer, bland dem mittenväljarnas dubier inför konservativa kärnfrågor. Romney lyckades inte heller etablera sig som en helgjuten kandidat medan Obamas lojalister tvärtom lyckades väl med att framställa honom som opportunist och dessutom exponera hans skatteplanering. Men det fanns också en mer okonventionell förklaring: Obamakampanjens effektiva mobilisering av väljarna med hjälp av datateknik.

Anders Carlsson, som skrivit artikeln, kan inte riktigt dölja sin fascination inför den nya tekniken. Det är inte svårt att förstå. Ändå är det just det vi måste försöka göra, förstå förutsättningarna för framtiden. Om det är så att Obama faktiskt kontrollerade väljarna och så att säga manufakturerade vinsten för Demokraterna i valet 2012, om det går att styra utvecklingen, då kommer inget, någonsin att vara sig likt. Det vore i så fall inget annat än ett paradigmskifte i mänsklighetens historia. Frågan är med andra ord långt ifrån kuriös och den angår inte bara människor med teknikintresse. Samhället som vi känner det står på spel.

Är det möjligt att skåda in i framtiden, att få SÄKER kunskap om det som ännu inte har hänt? Och ordet säker är är avgörande, för människan har i alla tider skådat in i framtiden. Så länge det funnits människor har det funnits tankar på framtiden, det är ett av de mest distinkta kännetecknen på människan: Viljan att veta vad som ska hända. Om det nu går att få säker kunskap om framtiden är det en revolution, som kommer att få långtgående konsekvenser. Om det går, vill säga. Jag vidhåller att framtiden är en öppen fråga. Följande citat får visa vad jag menar.

Romney försökte kompensera underläget med hjälp av konsulter men det hindrade inte att hans kampanj blev tilltagande reaktiv och lät sig vägledas av Obamas prioriteringar. Hans kampanjarbetare och volontärer gjorde 75000 hembesök i den viktiga delstaten Ohio dagen före valet, men Obamas gjorde fem gånger fler och till mer avgörande väljare dessutom. Graden av framgång kunde avläsas på valdagen när analysen övergick till att vara prognos. När avvikelserna bara visade sig uppgå till några få tiondels procent fanns bevis på att Obamas maskin hade fungerat.

Om framtiden inte vore en öppen fråga hade man inte behövt gå till val och det är först i efterhand som det går att bevisa det man redan visste. Idag vet vi att Obama vann och att han använde avancerade analysverktyg i arbetet med kampanjen. Men att utifrån den kunskapen sluta sig till att det går att veta något om framtiden finns inget stöd för. Och det kommer heller aldrig att kunna finnas någon evidens för det, för framtiden finns först när den realiserats och den kan aldrig undersökas på annat sätt än i backspegeln.

Obamas kampanjstrategi kommer med säkerhet att påverka framtida kampanjer, just för att den visat sig framgångsrik. Men när alla kandidater har tillgång till samma verktyg har fördelarna som historien visade att Obama hade tillgång till 2012 försvunnit och då är vi tillbaka vid utgångsläget. Framtiden är och förblir på detta sätt en öppen fråga. Det enda som sker i och med att tekniken utvecklas är att prognoserna närmar sig nuet allt mer, men de kommer aldrig att kunna överskrida den gränsen och ge oss kunskap om framtiden. Viljan att nå dit är dock stark och den underblåses av möjligheterna som idag upptäcks allt mer, med Big Data. Det gör något med samhället, det påverkar förutsättningarna för förändring. Jag vidhåller dock att framtiden är och kommer att vara en öppen fråga, hur mycket data man än har tillgång till och kan bearbete.

Den genomdigitaliserade valkampanjen är förvisso en förlängning av en närmast extrem kvantitativ och sifferanalytisk norm som redan genomsyrar olika sektorer i det amerikanska samhällslivet, alltifrån finans och handel till statliga ansvarsområden som infrastruktur och underrättelseverksamhet. Samhällets mätbarhet är enligt denna norm en obestridlig grund för effektivisering och förbättring. Obama har mot den bakgrunden beskrivits som den första Big data-presidenten: en som har valts med hjälp av storskalig datateknik och som också driver på en rad federala datareformer. Termen data är tänjbar här. Ibland betyder den fakta, ibland just data i den snävare meningen. Uttrycket ”den datadrivna staten” representerar i vilket fall Obamas ambition att framstå som både rationell och präglad av samtida ideal.

Övertygelsen om att framtiden går att kontrollera och att samhället är en maskin som utvecklas på ett reglerbart sätt, att det bara skulle handla om tillgång till data, är farlig. För den invaggar mänskligheten i en falsk trygghet. Det finns inget som är så vanskligt som att slå sig till ro i trygg förvissning om att inget oväntat kommer att hända. Det gör samhället oerhört sårbart. Det gör att vi riktar blicken dit instrumenten och analysverktygen pekar, vilket i sin tur gör att vi inte ser faran förrän det är för sent. Det vore i så fall inte första gången. Big Data är bara ett i raden av fåfänga hopp om en kontrollerad framtid.

Betänk att analysverktygen används av makten, för att behålla makten. Kontrollen av framtiden har ett pris kopplat till sig redan idag, ett skrämmande högt pris, med tanke på det orimliga i hela företaget. Hur mycket vill vi att någon annan ska veta, om vad vi gör och hur vi tänker? Och vad får det för konsekvenser att makten vet? Vad får vi i gengäld? Vilket är priset vi betalar för den skenbara tryggheten som Big Data lovar oss? Även om framtiden alltid är en öppen fråga går det alltid att undersöka vad människor gör idag och vilka beslut och strategier som ligger i pipeline.

Den verkligt stora integrationen av väljardata dröjer dock och blir inte färdig och användbar förrän till valet 2016. Men det kräver att väljarna fortsätter att acceptera den. Mycket av informationsutvinningen sker i det fördolda och majoriteten amerikaner ogillar praktiken när helheten presenteras för dem. I periferin av debatten om den underrättelseverksamhet som Edward Snowden har avslöjat finns också en diskussion om huruvida demokratin håller på att hamna i klorna på ett Big data-komplex, och ifall det finns skäl att åberopa Dwight Eisenhowers halvsekelgamla varning för att strategiska industriella intressen gärna blir permanenta inslag i det politiska livet. Är en maktbalans i upplösning och i så fall hur? Vem definierar demokratins funktionssätt? Frågor som dessa är lika tidlösa som akuta.

Tills vidare har i varje fall Dan Wagner och andra Obamaniacs ögonen på sig. På valnatten 2012 fanns Google-chefen Eric Schmidt på plats i kampanjhögkvarteret i Chicago och han kände sig givetvis hemma bland analytikerna i The Cave. De flesta av dessa sökte sig till näringslivet efter valet men somliga arbetar nu med mer långsiktiga politiska projekt. Sympatikvoterna är i det sammanhanget den nya tidens hårdvaluta, skriver Sasha Issenberg i en tänkvärd essä i MIT Technology Review. Obamakampanjen, fortsätter hon, visste inte bara vem du var utan också exakt hur man kunde göra dig till den typ av person man ville att du skulle vara. Närmare bestämt till vad? Inte en romantisk partner. Snarare en kugge i maskineriet.

Big Data lovar oss inblick i framtiden, men priset vi får betala är total insyn i våra liv och vår vardag. Internet gör detta möjligt. Det går att veta enormt mycket om oss människor och hur vi tänker, genom att analysera hur vi interagerar med varandra och vad vi gör på nätet. Det går att göra preciserade prognoser som handlar om framtiden, som fungerar. Det har Obama visat. Men alla prognoser är och förblir prognoser, oavsett hur mycket data som analyserats. Framtiden är en öppen fråga och det oväntat oväntade kommer alltid att inträffa, förr eller senare. Det går att räkna på sannolikheter, men alla kalkyler och analyser bygger alltid på historiska data, även om den historiska tidshorisonten bara är några sekunder. Kanske kommer man i framtiden att kunna pressa verktygen ner till tiondelar, eller tusendelar av en sekund. Men framtiden är och förblir en öppen fråga. Slumpens roll i världens tillblivelseprocess kan och får aldrig underskattas.

Kulturvetenskap är intresserad av Big Data, men inte som ett verktyg för att sia om det som komma skall, utan som ett kulturellt fenomen som påverkar oss människor här och nu. Drömmen om en framtid utan överraskningar är en dröm som kostar oerhört mycket, inte bara ekonomiskt. Önskan om att veta vad som kommer att hända är lätt att förstå och sympatisera med, men när den stjäl så pass mycket resurser som den gör och när den uppslukar oss så till den milda grad att vi inte längre lever här och nu, då måste något säga: Stopp!

Livet ska levas, inte kontrolleras. Samhället och kultur ska fyllas med innehåll och är icke-linjära processer av tillblivelse. Framtiden finns inte, den skapas här och nu. Frågan är alltså inte hur det kommer att bli, utan vad vi vill bygga för värld. Framtiden skapas här och nu, av oss alla tillsammans. Därför undersöker jag förutsättningar för förändring och som ett led i det arbetet följer jag noga vad som händer med Big Data.

Språkfilosofiska reflektioner 11

Språket som en komplext föränderlig enhet i ständig tillblivelse. Språk som handling och i handling. Konsekvenser av språk. Levande språk. Det är vad Deleuze och Guattari studerar och det är den bilden de förmedlar, eller snarare, det är verktyg som kan användas för att se på språk på det sättet som platån November 20, 1923: Postulates of Linguistics (från A Thousand Plateaus) handlar om. Språket studeras i sitt sammanhang. Bara där går det att förstå det, som språk. Ord har ingen innebörd i sig själva, det är något som skapas i handling och genom konsekvenser, inom ramen för sammanhang.

Pragmatics is a politics of language. A study such as Jean-Pierre Faye's on the constitution of Nazi statements in the German social field is in this respect exemplary (and cannot be directly transferred to the constitution of Fascist statements in Italy). Transformational research of this kind is concerned with the variation of the order-words and noncorporeal attributes linked to social bodies and effectuating immanent acts.

Livet och världens komplexitet tvingar oss alla att bli pragmatiker. Tillvaron är fylld av krav som måste hanteras i realtid, krav som här och nu måste jämkas samman med andra krav, krav som ibland tar ut eller förstärker varandra. Språk följer inga lagar, bara sin egen inneboende och över tid föränderliga logik. Så länge alla är överens fungerar det, samhället, kommunikationen, livet. Men för att det ska fås att fungera krävs handling och samarbete. Rigida regler faller på sin egen orimlighet eftersom sammanhanget är så pass komplext och kraven som uppstår så olika och därför omöjliga att förutse. Pragmatiker tvingas vi bli och pragmatik är också vad som förändrar språket.

We may take as another example, under different conditions, the formation of a properly Leninist type of statement in Soviet Russia, basing ourselves on a text by Lenin entitled "On Slogans" (1917). This text constituted an incorporeal transformation that extracted from the masses a proletarian class as an assemblage of enunciation before the conditions were present for the proletariat to exist as a body.

Ord formar tankar som reglerar handlingar och ger upphov till konsekvenser, som upplevs, tolkas och förändras i en kollektiv process av ömsesidigt blivande. En man kliver upp på ett podium och talar inför folket. Orden i sig behöver inte vara märkvärdiga alls, men yttrade av dem mannen, i den talarstolen, för det folket, med deras samlade förväntningar, där och då. Det är vad som räknas och långt mer därtill. Vill man förstå språk går det inte att ta några genvägar, språket är en integrerad del av sammanhanget där det används. Och i vissa sammanhang, under vissa omständigheter, händer det saker som får världens blivande att ändra riktning. Som i Tyskland och Italien i mellankrigstiden, eller i Ryssland under revolutionen. Orden spelade roll och gav upphov till konsekvenser, men det går inte att separera orden från nätverket vari de yttras.

Lenin skrev sin text och när den lästes av det förtryckta och längtande folket i Ryssland hände något. Orden blev i det sammanhanget, där och då, till en icke-kroppslig transformering som i ett slag förvandlade fattiga och maktlösa bönder till ett handlingskraftigt proletariat med makt att avsätta Tsaren och skapa en helt ny stat. Det var inte Lenin som gjorde det, och det var inte orden ensamma, men tillsammans skapade allt och alla ett assemblage med förmåga att förlösa den kraft som formerade och omformade massan, när förutsättningarna infann sig. Samma ord uttalade i ett annat sammanhang, av någon annan fungerar kanske inte, inte på samma sätt i alla fall. På det sättet blir pragmatik ett slags språkets politik.

A stroke of genius from the First Marxist International, which "invented" a new type of class: Workers of the world, unite! Taking advantage of the break with the Social Democrats, Lenin invented or decreed yet another incorporeal transformation that extracted from the proletarian class a vanguard as an assemblage of enunciation and was attributed to the "Party," a new type of party as a distinct body, at the risk of falling into a properly bureaucratic system of redundancy.

Vårt sätt att tänka är linjärt och därför har vi en inbyggd fallenhet för att tänka att händelser följer kausalt på varandra. Någon säger något som får någon att handla, vilket ger upphov till det aktuella utfallet. Vårt tänkande får oss på det sättet att uppvärdera historiska figurer som Lenin. Han utses som startpunkten och själva motorn i det komplexa skeendet som vi idag känner som den Ryska revolutionen. Det är ett sätt att tänka, men det är ett sätt att tänka som tvingar alla som vill agera som Lenin att betrakta sig själva som misslyckade när deras ord och handlingar inte leder till lika omvälvande konsekvenser. Resonerar man kring förändring med hjälp av Deleuze och Guattari blir bilden lite mer komplex. Då tvingas man acceptera att förändring aldrig är en linjär process, utan mer en dynamisk och kollektiv tillblivelseprocess där man först i efterhand kan identifiera den utlösande faktorn. Droppen som får bägaren att rinna över skiljer sin inte från alla andra droppar, förrän i efterhand, när man inser vilka konsekvenser som följde på den. Deleuze och Guattari fokuserar helheten och det är den som skapar förutsättningarna och ur den som konsekvenserna utvecklas. Lenin blir med detta sätt att tänka bara en kugge i ett mycket stort maskineri och orden som han uttalade blir ett slags gnista som tände elden. Betänk att vi ser på revolutionen i backspegeln. Vi vet hur det gick, men utfallet var aldrig givet på förhand.

The Leninist wager, an act of audacity? Lenin declared that the slogan {mot d'ordre) "All power to the Soviets" was valid only from the 27th of February to the 4th of July for the peacetime development of the Revolution, and no longer held in the state of war; the passage from peace to war implied this transformation, not just from the masses to a guiding proletariat, but from the proletariat to a directing vanguard. July 4 exactly the power of the Soviets came to an end.

Lenins makt fanns också i sammanhanget som helhet. Massorna gjorde hans ord inflytelserika genom att agera i enlighet med dess bokstav. Lenin hade ingen makt, den fick han av proletariatet. Därmed fick hans ord större spridning och genomslag, för att många lyssnade och tog intryck. Utan Lenin och utan folket och deras handlingar spelade orden ingen roll, men när vi studerar revolutionen idag, i backspegeln, med alla korten på bordet, går det att identifiera tidpunkten då allt vände och orden som uttalades där och då. Det är alltså vi som ger just de orden just det värdet och det inflytandet. Orden i sig har och hade inte den enorma agens som man i eterhand kan tillskriva dem. Testa själv. Bygg ett podium, samla en publik och läs upp Lenins ord. Jag skulle bli mäkta förvånad om det startade ett händelseförlopp lika omvälvande som dem i Ryssland 1917. Sammanhanget är ett annat, liksom förutsättningarna, människorna och deras sätt att tänka och se på världen och vad som är möjligt.

All of the external circumstances can be assigned: the war as well as the insurrection that forced Lenin to flee to Finland.

Som sagt. Många är tillfällena då allt kunnat ta en annan vändning. Många tillfälligheter, mer eller mindre slumpmässiga, gjorde att vi idag talar om Den Ryska revolutionen. Inget var emellertid givet då, även om Lenin säkert var övertygad om det. Betänk att många både före och efter Lenin har närt samma dröm om att leda processer av förändring, utan resultat. Det är vi som knyter händelserna till Lenin och ger honom äran. Det är en konsekvens av vårt sätt att se på världen och verkligheten.

But the fact remains that the incorporeal transformation was uttered on the 4th of July, prior to the organization of the body to which it would be attributed, namely, the Party itself. "Every particular slogan must be deduced from the totality of the specific features of a definite political situation." If the objection is leveled that these specific features pertain to politics and not linguistics, it must be observed how thoroughly politics works language from within, causing not only the vocabulary but also the structure and all of the phrasal elements to vary as the order-words change.

Är det politiken som styrs av språk och ord, eller ord och språk som styr politiken? Deleuze och Guattri menar uppenbarligen att det är språket som är den faktor som är avgörande. Och jag är benägen att hålla med. Men det är inte orden som styr, det är bara vissa ord som yttras vid vissa tillfällen, under vissa förhållanden, som i efterhand kan identifieras som varandes själva droppen som fick bägaren att rinna över. Paradigmskiften är gradvisa förändringar av tänkandet, men det går ofta att i efterhand identifiera en exakt tidpunkt då skiftet i uppfattning ändrades. Och det är ofta en ögonblicklig perspektivförskjutning det handlar om, inte sällan som ett resultat av ett ord, en gång. Språket har den förmågan, om och när förhållandena är det rätta och sammanhanget som helhet är moget. Då kan ett ord göra all skillnad i världen, vilket inte betyder att det ur detta går att extrahera en metod för kontroll och styrning av utvecklingen. Tron på politikens makt och möjlighet bygger dock på en sådan tanke.

A type of statement can be evaluated only as a function of its pragmatic implications, in other words, in relation to the implicit presuppositions, immanent acts, or incorporeal transformations it expresses and which introduce new configurations of bodies. True intuition is not a judgment of grammaticality but an evaluation of internal variables of enunciation in relation to the aggregate of the circumstances.

Sammanhang, överallt och alltid, sammanhang. Det kan vara jobbigt att acceptera den tanken, för den strider mot det sunda förnuftet och den vardagliga uppfattningen om hur allt är och ser ut. Men inget är, allt blir. Även orden och tankarna förändras. Liksom sammanhangen och förutsättningarna för förändring. Orden och språket är en del, en viktig del, i det gigantiska maskineri som vi känner igen som vardagen, samhället, kultur. Men orden och språket är bara delar, tillsammans med allt och alla andra delar. Varken mer eller mindre. Och vill man förstå språket måste man studera sammanhang.

Är det så, eller blir det så?

Tänk dig att, nu här på måndag. Tänk dig att alla i hela Sverige stannade kvar i sängen den dagen, alla som har en säng vill säga. Och tänk dig att ingen talar ett ord med någon. Ingen skriver något. Ingen interagerar med någon, på något sätt. Inga telefoner används, ingen kopplar upp sig. Stanna i den tanken lite. Vad ser du för din inre syn? Ett helt land där inget händer. Inga radioutsändningar, ingen TV, ingen shopping, inga bilar. Inget som händer, alla förblir passiva under hela dagen. Tänk på det ibland, på hur det skulle vara och se ut. Tänk på vad som skulle krävas för att något sådant skulle ske.

Det kommer inte att ske, kanske vi kan enas om? Alla kommer inte att stanna hemma, ens om det presenterades som en pålaga från regeringen. Vem skulle kontrollera att instruktionen efterföljdes? Och det är knappast önskvärt heller, även om det nog skulle vara nyttigt med en kollektiv dag vikt åt reflektion över livet och samhället. Men ingen kan förneka att det saknas praktiska hinder för ett realiserande. Det skulle kunna gå. Det är möjligt, om än praktiskt svårt. Det vill jag reflektera över, den möjligheten. För tankeexperimentet säger något viktigt om samhället och kulturen. Det blir, det är inte. Vardagen och livet skapas i och genom handling.

Mycket lite av allt det vi lärt oss att ta för givet i samhället och vardagen, i livet, skulle vi kunna använda oss av om ingen agerade. För att vi som har ett jobb och som åker klimatsmart ska kunna åka buss eller tunnelbana till arbetsplatsen krävs en hel massa människors aktiva insatser och handlingar. Kollektivtrafiken finns där inte bara. Det är ett nätverk bestående av en hel massa människor och andra aktörer. Samma gäller Internet. Även den som väljer att och som kan jobba hemma är beroende av andra för att få livet och vardagen att gå ihop. Sjukvården, och så vidare. Samhället är omöjligt utan handlingar, kollektiva handlingar. Lätt att glömma det när vardagens och livets krav pockar på uppmärksamhet och förändringshastigheten ständigt ökar. Därför är det viktigt att stanna upp ibland, för att reflektera lite över förutsättningarna för allt det vi tar för givet.

Man kan underlätta, eller försvåra för sig att reflektera. Om vardagen rusar på och kraven är många hinner man kanske inte. Det är olyckligt i sig, men den saken förvärras av det faktum att även vårt sätt att tänka hindrar oss att reflektera över tillvaron på ett öppet och förutsättningslöst sätt. Vår världsbild, den som finns där i botten och som reglerar vad som blir möjligt och önskvärt, enklast och smidigaste. Den ger upphov till effekter som det är svårt att lära sig se, även om man vill och verkligen försöker. Rådande världsbild påverkas allas tänkande. Och den bygger i hög grad på tanken att världen, kulturen och kunskapen är, istället för blir. Stanna upp och reflektera även över den tanken. Är det inte så vi tänker och resonerar idag? Är det inte detta vi tar för givet: att världen och sanningen är och att det går att fixera vetande och vardag? Tänk igen och fundera på följande, avgörande händelser hämtade från dagens tidning. Jag ser i alla fall inga texten på är, men massor av indikationer på gör och bör, beslut och handlingar.

Läser om riksbanken och Ingves beslut att låta räntan ligga kvar på en procent. Jag ser inget i ekonomin som är, allt blir och handlingarna påverkar framtiden, samhället, alla. Och handlingar föregås av tankar, som i sin tur bygger på förgivet-taganden, vilka kommer någonstans ifrån. Ofta är det högst oklart vad som är hönan och vad som är ägget i dessa kedjor av sammanlänkade handlingar.

Räntebeskedet blev till en gäspning. Oförändrad ränta och mer eller mindre oförändrad räntebana. Men kampen om Sveriges framtida makrotillsyn är desto mer spännande att följa. Morgonens presskonferens var första gången Stefan Ingves uttalade sig om den och han valde sina ord väl.

– Det viktiga är att regeringen bestämt sig. Vi har legat efter tidtabell i Sverige när det gäller de här frågorna. Nu är det viktigt att skapa strukturerna så att det kan fattas beslut i framtiden.

Läser vidare om gruvbolagen som agerar och prospekterar i norra Sverige, och om myndigheternas handlande. Beslut tas och det borras. Det är konsekvenser av människors handlingar och beslut som vi ser och tvingas förhålla oss till. Samhället och kultur är inte, de blir. Vi har vant oss vid och accepterar en hel massa av allt som sker, för att tanken på är påverkas oss och gör det svårt att invända. Men det räcker att stanna upp en lite stund och reflektera över tillvaron så ser man att inget är, allt blir. Allt, inte bara i Norrbotten!

Debatten om ”gruvboomen” rasar vidare. Gruvprojekten i Kallak utanför Jokkmokk och Rönnbäcken i Västerbotten har blivit viktiga symbolfrågor för den samiska befolkningen i Sverige. De här platserna har kommit att symbolisera motståndet mot den allt mer intensiva exploateringen av de av hävd samiska markerna. De har kommit att symbolisera en nytändning för den samiska kulturen, identiteten och självkänslan. Sametinget har nu enhälligt uttalat sig om att man inte godtar en fortsatt exploatering i den form vi ser i dag.

Men frågan rör inte bara samerna. Den berör oss alla. För är det några som borde ha förståelse för samernas situation så är det vi övriga norrbottningar och norrlänningar. Allt sedan avvittringen och baggböleriet under 1800–1900-tal, då skogen och stora markarealer fråntogs eller rentav lurades av småbönderna i Norrland, har en frustration och maktlöshet även byggts upp i övriga delar av samhället över hur staten och de stora bolagen till synes kan göra som de vill här i norra Sverige.

Men vad är det egentligen debatten handlar om? Gruva eller inte gruva? Nej. Debatten handlar i grunden om att människor vill ha möjlighet att bo och försörja sig även i norra Sverige. Alla är nog också överens om att vi vill kunna göra detta utan att försaka en attraktiv livsmiljö med tillgänglighet till rent vatten och oförstörd natur.

Det hade kunnat vara annorlunda. Ett annat samhälle är möjligt, i teorin. I praktiken är det oftast väldigt svårt, men i teorin finns inga hinder. Det är hoppfullt att tänka så, att det viktigaste hindret för önskad utveckling sitter i huvudet på oss människor. Det är i tanken (enskilt och kollektivt) som begränsningarna existerar, oftast och bara i begränsad omfattning i omgivningen. Kollektivt accepterar vi det rådande är, vilket får konsekvenser. Vill vi förändra detta måste vi börja reflektera mer och oftare över tillvaron och hur den blir, istället för att tänka att den är. Om verkligheten är finns inga incitament att agera. Om den blir öppnar sig en hel massa dörrar och vägar. Enkelt är det på inget sätt. Jag säger inte att det räcker att tänka och agera annorlunda eller att det är lätt att enas om ett mål för alla de kollektiva handlingar som krävs. Men det skulle kunna vara annorlunda och det är vi, alla vi som lever här som skapar den värld vi lever i.

Kulturvetenskapens uppgift och ämnets nytta ligger i ämnets förmåga att undersöka förutsättningar för förändring. Vad bör man ta hänsyn till om man vill förändra kultur? Några distinkta svar på den typen av frågor finns inte. Kulturvetenskapen slår alltså inte fast något. Kulturvetenskapen resonerar istället, till exempel som jag gjort ovan, kring lämpliga verktyg för arbetet med samhällelig förändring. Samhälle och kultur är gemensamma angelägenheter, det är sammanhang som skapas interaktivt av alla aktörer som finns och verkar just här, just nu. Kultur är inte, den blir till i handling och interaktion. Det är perspektivet som världen betraktas utifrån, om det är en kulturvetare som håller i kikaren. Valet av världsbild är öppet, men vi får alla, kollektivt leva med konsekvenserna av det val vi gemensamt bestämmer oss för. Allt det vi tar för givet påverkar samhället, kultur, livet. Världen är inte, den blir. Även om vi utgår från att den är, för det är en tanke, en handling.

Vetenskap är heller inte ett entydigt begrepp. Det är den första och viktigaste missuppfattningen att göra upp med, både inom akademin och ute i samhället. Olika vetenskaper ser olika på frågan om vad kunskap är, hur den nås och till vad den ska användas. Det är inget problem, det är vetenskapens styrka, och det är i mötet mellan olika vetenskapsgrenar som viktig kunskap uppstår. Samhället behöver kunskapen som finns inom humaniora, lika mycket som kunskapen som förvaltas och utvecklas inom andra vetenskaper. Kunskapen som produceras inom humaniora behövs för att öka förståelsen för vad det innebär att leva i världen som människa, enskilt såväl som i grupp. Kunskapen som arbetet inom humaniora resulterar i, behövs också för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle som står rustat även för det oväntat oväntade. Den kunskapen är synonym med humanioras eller kulturvetenskapens nytta. Samhället behöver med andra ord humaniora, även om förståelsen för detta lämnar ganska mycket övrigt att önska. Även det är ett val, att inte vilja lyssna. Inte vilja förstå. Att slippa ta beslut, eller att helt enkelt prokrastinera (som ny svensk forskning nu hittat metoder för att "bota").

Är existerar inte. Tänk om ... Handla. Du gör det redan idag, fast omedvetet. Tänker, drar slutsatser, bedömer och agerar. Livet och världen är inte, allt blir.