Livet och meningen med allt; 4. Public Service vs Reklamkanaler

Söker mig vidare i det universum som öppnas upp i och med att frågan om livets mening ställdes. Uppslag att reflektera kring finns överallt, på samma sätt som kultur finns överallt. Och det är kanske inte så konstigt då kultur kan sägas vara synonymt med produktion av mening. 

Tar mig an frågan om Public Service idag, och dess konkurrenter reklamkanalerna. Kvalitet är liksom kultur och mening ett ord vars innebörd befinner sig i rörelse, ett dynamiskt begrepp som ständigt skapas och blir till genom interaktion och utbyten av tankar om, i samtal på temat för eller emot. Vad är kvalitet, och vad ska vi ha Public Service till?

Det var Harry Amsters krönika i SvD idag som fick tankarna att vandra, och när jag söker på tidningens hemsida finner jag, i kultursvepet, en viktig ingång till vidare tankar kring frågan om vad det är som gör att det är Public Service och inte reklamkanalerna som dominerar mätningarna av tittarsiffror. Det handlar om ekonomi, men inte på det kanske uppenbara sättet, eller vad sägs om följande reflektion.

Vi vadar en bit till genom blockbusterträsket. På nördkultursajten Io9 funderar Charlie Jane Anders över hur moderna mytologier blir till – och just varför så få nya barn- och tonårshjältar får samma genomslag som James Bond eller Luke Skywalker. Superhjältarna som nu trängs på vita duken har i de flesta fall minst 30–40 år på nacken (Både Stålmannen och Lone Ranger fyller 80 i år) medan filmserier som Twilight redan är förbrukade.

Anders benar ut två huvudteser. Den ena är juridisk: det är enklare och billigare att satsa på något redan etablerat, som företaget äger upphovsrätten till. Det här märks också i svensk barnkultur. Titta bara in i närmsta leksaksbutik och förundras över hur många Pippi- och Muminprylar som finns.

Framför allt påstår Anders att det behövs ett ”öppet” universum för att skapa en livskraftig mytologi. När den sista Harry Potter-boken gavs ut var sagan helt enkelt slut, och inget mer finns att utvinna. Star Wars-världen kan däremot byggas ut med nya äventyr i oändlighet – den nya filmtrilogin som rullar igång 2015 får väl sägas illustrera bägge teserna.

Ekonomi, ifall den tolkas strikt som minimering av utgifter och maximering av inkomster, leder paradoxalt nog, eller riskerar att leda till, undergång. För det finns en gräns för hur mycket nytt man kan göra av det som är gammalt och urvattnat. Hur många Stålmannenfilmer eller Muminprylar går det att kränga innan det ekonomiska flödet avstannar? Och vad gör man sedan? Ju längre man väntar med att skapa något helt nytt, desto dyrare blir det. Liksom lägenheten man bor i eller bostadsrättsföreningen, eller Statens Järnvägar för att ta ett mer allmängiltigt exempel. Vad är uppdraget, meningen med dessa verksamheter och fenomen? Att sänka och hålla kostnaderna nere, eller att bygga ett hem, underhålla ett hus eller erbjuda säkra och komfortabla transporter?

Allt handlar förr eller senare om meningen med det man gör, och beroende på hur man svarar på frågan kommer konsekvenserna att se olika ut. Svarar man att jag tänker inte lägga några pengar på underhåll, då kommer bostaden förr eller senare att bli obeboelig. Bostadsrättsföreningen kommer att kunna hålla avgifterna nere ett tag, men ju längre man väntar med att åtgärda problem, desto dyrare blir det när situationen för eller senare blir akut. Samma med SJ. Utan underhåll går det att hålla priser nere och vinster uppe, men det går bara till den dagen då slitaget kräver sin tribut. Inget är för evigt, allt blir till. Därför leder ett ensidigt fokus på ekonomi alltid till en ohållbar situation, det är bara en fråga om tid. Hollywood och andra kommersiella filmbolag är ute på ett sluttande plan. Och det man gör är att man drar med sig resten av kulturen i fallet.

Anders andra tes finner jag högintressant i sammanhanget, på många olika sätt. För att skapa något livskraftigt krävs ett öppet universum. Tänker här på frasen jag ofta återkommer till; bara genom att ge kan man få. Öppen källkod, information som finns fritt tillgänglig, öppna gränser, fri citeringsrätt och så vidare. Eller för att relatera tanken till en filosofisk strategi som Nietzsche utvecklade, och som presenteras på följande sätt på Symposions hemsida.

Den som tar del av denna aforistiska stridsskrift - nu i Lars Bjurmans översättning för första gången på svenska - möts därför av så mycket mer än ett person- och filosofihistoriskt dokument. "Redan valet av aforismen som ny framställningsform innebär ett misstänkliggörande och ett förkastande av filosofin som system och begreppstänkande, som sluten tänkt värld. Den aforistiska tankestilen antyder existensen av en filosofi hitom metafysiken - såtillvida är Nietzsche i denna aforistiska trilogi, med dess kalejdoskopiska varseblivning och huvudsakligen icke-profetiska ton, en arvtagare och en förnyare av upplysningsandan. I dessa tankeöverflödande böcker talar inte den siste metafysikern men möjligen den siste upplysnings-anden, den siste av 'den psykologiska sentensens stora mästare'. Upplysningen - 1700-talets filosofiska strömning - är för Nietzsche ofullbordad, och i en anteckning från 1876 heter det: "Bilden av den fria anden har lämnats kvar ofullständig i det förra århundradet: man förnekade för litet och bevarade för övrigt sig själv." (Ur efterordet av Ulf I. Eriksson)

Genom att bryta upp och ta sig ur det slutna får man luft under vingarna och inspiration att tänka nytt och tänka stort. Aforismen kan sägas vara ett slags öppet universum, som läsaren själv kan fylla i konturerna i, vilket gör det föränderligt och på samma gång hållbart. Monokulturer kan vara framgångsrika, men det är alltid bara i det korta perspektivet. Diktaturer överlever ytterst sällan diktatorn själv, för att ta ett aktuellt politiskt exempel. Demokratier däremot är oftast livskraftiga, just för att de är föränderliga och öppna. Och fallet med Star Wars visar hur man kan vinna ekonomiskt genom att öppna upp och vara generös. Det är dynamiken som uppstår när man inte bara har ekonomisk, kortsiktig vinst för ögonen som skapar hållbarhet och långsiktig överlevnad. Ju fler som är delaktiga och som känner sig delaktiga, desto fler impulser och tankar kan man arbeta med. Det leder till att man hela tiden ligger i takt med tiden.

Därmed har det blivit dags att tänka om och med Public Service, som kan sägas vara ett slags öppet universum, på samma sätt som Star Wars. För Public Service tar, till exempel, på sig uppdraget att spela låtar från nya och okända band. Public Service är ett företag som ägs och finansieras av alla och som därför inte tar någon risk när man spelar musik som är okänd, eller satsar på nya talanger. Public Service är en plantskola, som frösår och driver upp plantor som sedan ges till reklamkanalerna att förvalta. Vad är det som är så provocerande med detta? Varför drar Public Service på sig så pass mycket kritik? Harry Amster bjuder i sin krönika på många kloka ingångar till svar på den typen av frågor, och han formulerar dessutom förslag på hur man kan se på och jobba med innebörder och meningar.

Det är som vanligt. Public service är problemet. Åtminstone enligt många debattörer som blir alldeles till sig för att de som tittar på SVT i datorn ska betala tv-avgift. Sveriges annonsörers vd Anders Ericson går i Resumé riktigt upp i varv och föreslår att regeringen ska sälja ut en av public service-kanalerna för att kunna göra bättre program.

Antagligen har han oavsiktligt hamnat i det som debatten borde handla om. Nämligen varför det är okej att de kommersiella kanalerna år efter år gör usla program som ingen vill titta på. Trots detta är det ständigt SVT som får sopor kastade över sig.

Om tittarna väljer Public Service i högra grad än reklamkanalerna, vem är det då som är kritisk till vår statliga television och radio? Det kan knappast vara folket, för det skulle innebära att allmänheten höll sig med en problematisk dubbelmoral, vilket jag inte tror. Min tolkning är att det är ekonomiansvariga på reklamkanalerna som försöker lobba för en kritik av Public Service, för det skulle innebära att valmöjligheten minskade, och publiken skulle tvingas titta på deras program. Och det kan sedan användas som argument i diskussioner om kvalitet. Det är en konsekvens av ett strikt ekonomiskt tänkande, som reklamkanalerna uppenbarligen sitter fast i och har svårt att bryta sig loss från.

Kanalerna slösar gigantiska summor på program som lockar få tittare och läggs ner. Ändå är det alltid SVT som ska få smisk. Ofta för att de gör breda underhållningsprogram som drar miljontals tittare. Det ingår tydligen inte i public service enligt kritikerna som inte verkar ha en aning om vad SVT också sänder – otaliga dokumentärer, kultur- och vetenskapsprogram.

Det är bara att titta på tittarstatistiken från MMS den senaste veckan. SVT i topp med ”Allsång på Skansen” och med sex placeringar på topp tio-listan. Resten tillhör TV4 med ”Sommar med Ernst” och ”Lotta på Liseberg”. De andra kanalerna lyser med sin frånvaro. När statistiken för årets mest sedda program brukar publiceras så är det ännu tydligare. SVT lägger beslag på nästan allt.

Så varför ska SVT inte få fortsätta sitt framgångsrecept? Ingen aning. Mig veterligen är det unikt att ett framgångsrikt företag som dessutom toppar förtroendeundersökningen tredje året i rad (77 procent av publiken har ett mycket eller ganska högt förtroende för SVT) ständigt ska klandras.

Vad är meningen med TV? Att dra in pengar till ägarna, eller att erbjuda folket program man vill se och får ut något av? Jag är övertygad om att de flesta som enbart är tittare håller med mig om att det senare är det mest önskvärda. Kvalitet går bara att få om man är fri, och friheten förutsätter att man lever och verkar i ett öppet universum där inga andra hänsyn än konstnärliga, kvalitetshänsyn behöver tas. Avgiften till Public Service betalas i förskott, för att garantera medarbetarna på SVT och Sveriges Radio frihet, vilket bevisligen leder till kvalitet.

Här kan man även dra paralleller till skolan, som av någon outgrundlig anledning idag lyder under samma ekonomiska lagar som reklamkanalerna. Med hjälp av politisk makt har man inte bara släppt in marknadskrafter i utbildningsväsendet, man har dessutom tvingat kommunala skolor att leva upp till samma krav, utan att ge dem samma förutsättningar. Exemplet med Public Service är talande, och manar till eftertanke, långt utanför mediernas värld. Kulturen känner inga gränser, det som händer på en plats får återverkningar på andra. Allt och alla hänger ihop. Frågan vi måste ställa oss är: Vad är meningen med livet och allt? Vad ska vi ha varandra och den tid vi lever och verkar på jorden till? Är pengar svaret, eller kvalitet och hållbarhet? Vilket svar vi än väljer kommer det att leda till konsekvenser. Och konsekvenserna går aldrig att välja, dem får man ta vare sig man vill eller ej. Vad vi svarar och hur vi gör är dock en öppen fråga.

En gång för alla: Kan inte de kommersiella kanalerna rycka upp sig istället? Det är inga utarmade indiebolag direkt och behöver inte välja att producera skräpprogram. Särskilt som reklamtröttheten är stor behövs kvalitet i de kommersiella kanalerna.

Mardrömmen är att SVT säljs ut eller tvingas smalna av och att vi står där med ett borttynat SVT och ett TV3 som nylanserar ”Bachelorette”. Då skulle kritikerna jubla. De tycks ju ändå inte titta och kan då njuta av att hatobjektet SVT försvinner och fundera på om det är tv-avgift eller skatt som ska gälla.

Nog tittar man, men man tittar inte på programmen, bryr sig inte om innehållet. Man tittar, eller är närmast fixerad vid den ekonomiska balansräkningen. Det leder till konsekvenser, och till handlingar som ter sig huvudlösa, i det längre perspektivet.

Meningen med att skriva dessa bloggposter handlar inte om pracka på någon annan mina svar på frågan om meningen med livet och allt, det handlar om att mana till eftertanke och att öppna upp rum för samtal.

Livet och meningen med allt; 3. Naturlig/kulturlig

Detta är som sagt mitt sommarprojekt. Utan krav, på längd, innehåll kvalitet eller relevans vill jag här skapa ett utrymme i vardagen, att bara kasta mig ut i om och när andan faller på. En serie texter att vila i och tänka med, bli till genom. Det är ambitionen.

Kämpar fortfarande med semestern, som inte riktigt vill koppla greppet. Sitter fast i jobbet, fortfarande, efter en vecka av ledighet. Förlikar mig med och förstår, att det tar tid att bryta en bana vars lopp är tydligt och vars hastighet är hög. Flyktlinjer dyker aldrig upp där man förväntar sig, som bekant. Flyktlinjer finns där bara, när man minst anar det. Rätt som det är finner man dem, och då gäller det att hänga med. Väntar på det, letar efter en flyktlinje som kan ta mig ut ur det kravfyllda universum jag just nu lever och verkar i. Behöver en knuff, in i semesterns mer avslappnade tempo och fria tillvaro.

Det kan inte vara meningen med livet att jaga, för jagandets skull. Ändå är det vad alla vi som har arbete tvingas och tvingar oss till. Jakten på excellens, på plats nummer ett, utan reflektion över vad det är man gör egentligen. Besparingarna man underkastar sig, för sakens skull. Alla som har ett arbete känner troligen igen sig. Därför vill jag skriva om olika aspekter av den (egentligen alldeles för) stora frågan om livets mening. För att väcka tankar och mana till reflektion. Vad är det för samhälle vi bygger? Vilken kompass använder vi oss som orienteringsverktyg på resan in i framtiden? Det spelar roll hur vi tänker, för tankar påverkar handlingar. Vad är meningen? Det är en frågan som det viktiga, frågandet och reflektionen. Inte svaren, eller ännu värre SVARET.

Letar på nätet, i tidningar och annat. Hittar en artikel om aromämnen. Fastnar för den, och bestämmer att här finns ett uppslag till tankar om vad som är meningen med livet. Artikeln hittar jag på SvD. Aromer döljs fortfarande, är rubriken och den handlar om att företag inte behöver ange vad aromämnen innehåller. E-nummer är däremot uppmärksammade och måste deklareras. Aromämnen behöver dock inte anges, annat än som just aromämnen. Jag läser.

Resultatet har blivit en första lista med över 2100 godkända aromer, som alltså inte bedöms vara hälsofarliga. Den långa förteckningen – publicerad i EU:s officiella tidning – är säkerligen fullt begriplig för en välutbildad kemist.

Men vi lekmän blir nog inte särskilt mycket klokare av att få veta att exempelvis 1-metoxi-4(prop-1(trans)enyl)bensen, 4-isopropylbensaldehyd och (Z,Z)-3,6-dodekadienal får användas i alla butikens livsmedel.

Ingen av dessa långa haranger kommer heller att dyka upp på de redan överlastade innehållsförteckningarna. Där skulle de för övrigt inte få plats eftersom det ofta behövs ett imponerande antal kemikalier för att få ihop till enda smak. Till exempel 48 stycken för att skapa illusionen av jordgubbe.

På förpackningen kokas den avancerade kemin i stället diskret ned till det anonyma och för konsumenten ganska aptitliga ordet ”aromer”. Vilka smaker som har fejkats i såsen, gratängen eller bullarna du tänker köpa behöver inte anges.

Detta är – liksom tidigare – tillverkarens hemlighet.

Företagshemligheter är inte bara ett ord, det är en ideologi. Vilka handlingar, värderingar och beslut döljs bakom detta ord? Bara det att företag får ha hemligheter säger något om samhället och livet, vardagen. Företag bygger murar mot omvärlden. Företag värnar sina egna intressen. Företag har en mening, och det är att tjäna pengar. Inget ont i det. Alla vill tjäna pengar, för pengar är en möjlighet, ett verktyg att nå andra mål. Att människor tjänar pengar är oproblematiskt. Men när företagens intressen och vilja att tjäna pengar värnas mer än människors, då får vi ett annat samhälle. Det samhället finns här redan, för vi lever mitt i det. Finns anledning att återkomma till just den frågan, men här var det en annan sak jag ville reflektera över, en annan konsekvens av företagens ideologi. Frågan om vad som är naturligt och vad som är kulturellt skapat. Åter till artikeln, som inleds med en scen från Jamie Olivers, Den nakne kocken, som i ett av sina program vill få elever i England att äta mer naturlig mat.

En kille i klassen är lite extra kaxig och tv-kocken inser att det är viktigt att få med sig honom. Jamie plockar en solmogen jordgubbe och låter den motsträvige grabben provsmaka. Kameran zoomar in det skeptiska ansiktet – och tittaren förbereder sig på att han nu, äntligen, ska spricka upp i ett härligt leende.

Men killen grinar illa.

Vilket nog inte är fullt så gåtfullt som det kan verka. Om man är uppfödd på konstgjorda aromer, som ofta skräddarsys för att passa godisälskande barn, tycker man förstås att originalet smakar alldeles för påträngande … naturligt.

Naturligt anses instinktivt vara bättre än det som framställts på konstgjord väg. Får man välja fritt och förutsättningslöst skulle troligen de flesta välja det som är mest naturligt, det som uppfattas som mest naturligt. Men vad är naturligt?

Just du som läser detta föredrar förmodligen ännu riktig jordgubbsmak framför den fejkade. Men när det gäller andra smaker – som vanilj – har den industriella kopian för många konsumenter redan tagit över som smakreferens. De billiga aromämnena, som finns på varenda hylla i butiken, har till uppgift att helt eller delvis ersätta den ursprungliga råvaran.

Människan är lika mycket natur som kultur, det är poängen jag vill göra här. Och naturen är också skapad, på ett eller annat sätt. Ser detta som ett utmärkt exempel på hur livet i lika hög grad som meningen med livet skapas. Meningen med livet, är liksom uppfattningar om vad som är naturligt, resultatet av interaktion. Att leva är att skapa, och att skapa är liv. Meningen med allt uppstår i och genom interaktion.

Frågan är inte vad som är meningen, utan vilka meningar som kan accepteras, individuellt och kollektivt. Frågan är också vem man interagerar med. Människor, självklart. Samhällen och kultur skapas av människor, tillsammans. Men människor skapar även företag, och företag har makt för att många är beroende av dem. Och makt korrumperar. Idag och sedan lång tid tillbaka interagerar inte bara människor med andra människor, även företag interagerar och är medskapare av såväl kultur som natur.

Vill vi agera med någon som har hemligheter? Hur påverkar det interaktionen, och vem är det som tar risken som detta inslag i samhället och vardagen medför? Det är frågor som behöver ställas, tankar som måste utredas. För det är aspekter av livet som får konsekvenser för meningen med tillvaron.

Finner svar, på vägen till Dals Ed

Semester ... Ledighet .... Kravlöshet ... Tvingas erkänna att jag har vissa problem med det. Inte så att jag älskar att jobba, vara uppbunden eller att en kravfylld tillvaro är att föredra framför semester. Inte alls, att vara ledig har sina poänger. Ingen tvekan om det. Mina problem handlar mer om att jag överväldigas av friheten och smörgåsbordet av möjligheter som plötsligt ligger framför mig och pockar på uppmärksamhet. Rätt som det är är det helt och hållet upp till mig att göra vad jag vill. Efter ett av de mest intensiva åren i livet, arbetsmässigt, inser jag här, en dryg vecka in i ledigheten, att det är svårt och att det tar på krafterna att vara fri. Friheten blir tvingande. Kravlösheten tränger sig på. Ledigheten blir till tvång.

Arbetslinjen, är det jag upplever en konsekvens av rådande politik? Är det meningen med livet och tillvaron att ledigheten ska kännas som ett projekt, ett utrymme att fylla? Behöver vara fri, för att kunna vila. Men för att kunna vila krävs lugn och ro. Där är jag inte än. Ännu en av livets alla paradoxer. När man jobbar kan man inte vila, och när man är ledig är det svårt att hålla jobbet på armslängds avstånd. Det är vad arbetslinjen går ut på, eller är i alla fall en konsekvens av livet här och nu, av det samhälle vi byggt åt oss. Känslan av att aldrig riktigt vara nöjd med det som är. Känslan av att vara bevakad, inte av någon, utan av sig själv. Känslan av att vara fången i ett spel där man mer är en bricka eller pjäs, än den som spelar.

Misstänker att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Tror vi är många som delar varje erfarenhet. Att vara människa är att vara en individ i ett kollektiv där alla är isolerade. Jag gör för mig unika erfarenheter, men jag gör dessa inom ramen för begränsade sammanhang, vilket leder till att jag aldrig är ensam om att göra dem. Det enda som är unikt med mig är sammansättningen av, kollektivt sett, triviala upplevelser och erfarenheter. Det finns alltid någon som känner igen sig i och som delar min upplevelse av än det ena, än det andra. Inte samma individer dock, vid varje tillfälle, men då kulturen rymmer allas upplevelser, och eftersom dessa, vid varje givet tillfälle och inom respektive sammanhang, är högst begränsade, kommer mina unika erfarenheter alltid att vara delade. Spektret eller upplevelsehorisonten är alltid begränsad, vad som är möjligt är aldrig obegränsat. Därför blir det jag upplever som min erfarenhet, alltid en delad upplevelse.

Kultur fungerar på detta sätt, gör detta med oss alla. Viktigt att samtala om det, att sätta ord på upplevelserna. Avgörande för byggandet av ett hållbart samhälle att lyssna på, reflektera över, och kritiskt granska sammanhanget man befinner sig i och delar med andra. Om alla tror sig om att vara unika skapas ett förljuget samhälle där alla går runt med orimliga uppfattningar om vad det innebär att vara människa. Det visste man redan för flera tusen år, eller det är i alla fall så jag väljer att läsa och förstå myten om Babels torn. När människor går samman och gemensamt utnyttjar kunskaperna och kompetenserna man förfogar över som grupp, finns ingen gräns för vad man kan skapa. Men för att kunna utnyttja potentialen som ligger dold djupt i kulturens inre krävs att människorna talar med varandra, utbyter erfarenheter och lyssnar. Det krävs vidare en kollektiv insikt om att jag visserligen känner mig unik, men att jag aldrig är ensam om den känslan.

Kultur kan bara upplevas individuellt, men det handlar alltid om något som är delat. Och kultur kommer följaktligen alltid att vara präglad av individuell söndring och kollektiv gemenskap. Upplösning och sammanhållning, i spelet mellan och dynamiken som uppstår där, mellan, är krafterna som bygger och präglar varje givet samhälle. Insikten om detta kan vi välja att förneka eller bejaka. Om vi lyssnar på varandra och granskar våra medmänniskors livshistorier kritiskt kommer vi dels att lära känna varandra, dels oss själva, bättre. Med insikten om att jag bär på en uppsättning unika upplevelser, men att dessa alltid är delade av andra, leder till ökad känsla av gemenskap. Förnekande leder till söndring och egoism.

Arbetslinjen och konsumtionssamhället söndrar och bryter upp gemenskaper. Och när alla tror sig om att vara unika skapas en kollektiv känsla av att befinna sig bland främlingar. Så länge man inte lyssnar på andra eller delar med sig är det lätt att upprätthålla känslan av att vara unik. Och när alla tror sig om att vara unika kommer fler att luras tro på reklamens budskap om att det går att köpa lycka. Det går inte. Lycka är liksom kultur en gemensam resurs. Lycka utarmas ju mindre den delas och växer ju mer den delas med andra.

Lycka och känslan av frihet, om dessa mänskliga egenskaper och upplevelser betraktas som individuella projekt riskerar samhället att brytas upp inifrån. Men om friheten och lyckan över att vara ledig istället delas kommer upplevelserna att kunna bidra till sammanhållning, vilket i sin tur är en kollektiv resurs som kan användas för att skapa hållbarhet. Och ju mer man delar med sig och lyssnar, desto mer kommer man att få. Bara genom att ge kan man få. Det är en av konsumtionssamhällets största lögner, tron på att det är tvärt om.

Behöver ständigt påminna mig om detta, att jag är unik, men aldrig mer ensam om och med mina upplevelser än jag väljer att känna mig. För att kunna känna sig fri och för att kunna njuta av ledigheten krävs att man bryter med arbetslivets och vardagens mönster. För att kunna uppleva och bejaka semestern krävs att man släpper taget och bara följer ned. Ledighet är inget projekt. Upplevelser kan inte bestämmas, bara levas och delas.

Behövde få detta ur mig. För att inte ätas upp av mina egna tankar, min egen oro. För att hitta tillbaka till livet, allt det där andra som inte är arbete. För att det är viktigt, och för att jag är lika lite ensam som du. För att vi behöver göra oss mer medvetna om detta. För att framtiden ligger i våra händer, eftersom våra gemensamma krafter är det enda vi har.

Vikten av vetande och kunskap som resultatet av kollektiva processer

Ledaren i DN idag handlar om forskning, om allmänhetens syn på forskare och forskningen. Den handlar om och reflekterar kring SOM-institutets nyligen genomförda undersökning om just allmänhetens syn på forskningen. Ett viktigt ämne. Det får bilda utgångspunkt för dagens reflektion över samtiden och det samhälle vi skapar, i handling, tillsammans.

Förtroendet för forskningen fortsätter att dala, enligt SOM-institutets senaste mätningar. Sedan man för tio år sedan började undersöka opinionen har andelen svenskar med ett högt förtroende för de olika forsknings­områdena minskat avsevärt.

Detta är allvarligt, för den dagen då allmänheten inte längre har förtroende för forskarna, den dagen är vi alla, även vetenskapen, utlämnade till obehagliga krafter. När kunskap inte längre utgör fundamentet för argumentation och övertygelse ligger fältet öppet för makten, den rena och råa makten. Då är det ett helt annat samhälle som växer fram, ett samhälle där den som har pengar och socialt inflytande får kontroll. Och det är en kontroll som inte bottnar i något, en makt utan förankring i faktiska förhållanden. Ett samhälle som lämnar fältet fritt för krafter som inte bryr sig om ifall de har rätt, bara om att få rätt.

Universiteten och vetenskapen har fortfarande ett gott anseende i Sverige. Att kurvorna pekar nedåt kan helt enkelt vara ett resultat av att männi­skor blir allt mindre villiga att betrakta vetenskapsmännen som oantastliga auktoriteter. Det är inte den uttalade misstron som har ökat. Snarare är det en större likgiltighet, och möjligen en växande oförståelse, som på sikt hotar att urgröpa forskningens status och roll. 

Detta är viktigt att reflektera över. Vad betyder det och vilka konsekvenser får det att allmänheten litar mindre på vetenskapen? Det är naturligtvis bra om misstron inte ökar, men det är sannerligen inte bra om det sprider sig en känsla av likgiltighet i samhället, för det skulle innebära att allt färre bryr sig. Det betyder att allt fler slutar bry sig, inte i första hand om vetenskapen utan, om samhället som sådant. Och det är en lika farlig väg att anträda för ett samhälle som den väg som vetenskapsignoransen leder till. Här tänker jag på forsknings- och utbildningspolitiken vilken idag handlar allt mer om att premiera forskares karriär än om att främja kunskapsutvecklingen i samhället som helhet. Rådande politik handlar om att skapa experter som skall lösa problemen för samhället, om att koncentrera kunskap till ett fåtal. Klyftorna mellan allmänheten och vetenskapen ökar, och därigenom kanske även likgiltigheten inför vad forskarna sysslar med.

Den utvecklingen är knappast en konsekvens av att professorer och docenter plötsligt dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn. Trenden i expertsamhället tycks snarare vara att akademikerna syns mer i offentligheten.

Akademikerna syns, visst. Men kunskapen syns allt mindre. Forskarna har blivit till ett slags orakel som tolkar tidens tecken för den ovetande och hänförda allmänheten. När allt mer av samhällets och politikens förhoppningar knyts till allt färre skapas en kunskapsklyfta, och den är lika skadlig för samhället som ökande inkomstklyftor. Och när vetenskapen sysslar med frågor som allmänheten inte förstår ökar misstron och likgiltigheten växer. Det är inte svårt att se eller förstå det. Och när vetenskapsmän och kvinnor framställs som vilka kändisar som helst blir skillnaden mellan den som har kunskap som bottnar i verkliga förhållanden och den som har åsikter om än det ena än det andra minimal, och därigenom minskar förståelsen för vad vi ska ha vetenskapen till. En mycket allvarlig trend, som nuvarande politik hotar att förstärka.

I forskarens uppgifter ingår det att göra sitt arbete tillgängligt för allmänheten och med jämna mellanrum anstränga sig för att försöka beskriva svåra begrepp och resultat för en reporter. Att skapa uppmärksamhet kring det egna ämnet är i någon mån också ett egenintresse. 

Tyvärr premieras inte detta inom vetenskapen. Att, till exempel, blogga eller åka ut och tala för allmänheten är inte meriterande. Att sprida kunskaper brett i samhället och att skriva på sätt som gör det svåra tillgängligt även för dem som inte är insatta hämmar snarare karriären, och karriär måste man göra för att få medel att forska för. Detta är ett direkt resultat av Björklunds poltik, vilken därigenom visar sig vara kontraproduktiv. Forskning är inte ett särintresse, det är själva basen för samhället. Signalerna som kommer från SOM-institutet är allvarliga och varken kan eller får sopas under mattan. Det handlar inte  bara om forskarnas möjligheter att göra att bra jobb eller om synen på kunskap, det handlar om samhällets långsiktiga överlevnad.

Det betyder dock inte att man som akademiker ska vara ständigt tillgänglig för att ge kommentarer till händelser i det allmänna nyhetsflödet. Särskilt i ämnen som tenderar att politiseras behöver företrädare för forskningen vara försiktiga. Tvärsäkra utlåtanden om hur samhället ska inrättas efter de egna diagrammen och tabellerna väcker, om de inte råkar vara utomordentligt väl underbyggda, naturliga antipatier.

Håller med om detta, och det visar hur viktigt det är att inte skapa ett samhälle där kunskap är något exklusivt och där vetande delegerats till ett fåtal. Det är oerhört viktigt att det finns en bred allmänhet som han granska vetenskapens resultat, kritiskt. Och det är avgörande att kritiken inte bara handlar om missnöje, utan att även den bottnar i fakta. Synen på kulturvetenskap och humaniora kan här sägas utgöra ett slags barometer för läget i landet. När det anses vara kunskaper och kompetenser som är överflödiga, då indikerar det att synen på förmågan till kritiskt tänkande har urvattnats. Och den dagen då det blivit en sanning att bildning är överflödigt, då är vi alla illa ute.  

Vetenskapens anseende förbättras inte heller av att man i medierna fäller ut­talanden om frågor som inte har att göra med den egna forskningen. Ett ärligt ”jag vet inte” hörs för sällan i tv-soffan. 

Detta återkommer jag ständigt till, tendensen i samhället att lyssna mer till vem som talar och mindre på vad som sägs är utbredd. Detta är emellertid inte bara vetenskapens och akademikernas fel, det är i högsta grad en fråga för medierna att ta ansvar för. Min erfarenhet är att den forskare som säger sig inte veta, hen har bränt sina skepp och riskerar att bli uppfattad som en tomte. Synen på vetenskap, på kunskap och på akademiker är en kollektiv syn, den skapas gemensamt. Alla har ansvar för alt som hålls för sant och riktigt samt önskvärt i samhället och kulturen. Allt alla blir till, ömsesidigt och gemensamt, i samma process av tillblivelse. Ansvaret för att det är som det är delas av alla. Högst olyckligt om synen på vetenskapen anses vara en fråga för akademikerna.

Många på de svenska lärosätena skyr förstås också propåer från tidningar och tv av goda skäl. Journalister tenderar att vinkla, och när förenklingarna blir för hårda kan det forskaren säger skorra falskt för många läsare och tittare. Det är en risk som den samvetsgranne helst undviker. För medierna ligger det en svår uppgift i rapporteringen om forskning. Vetenskapsjournalistiken kräver inte alltid fackkunskaper, men väl ett genomtänkt förhållningssätt. 

Det kritiska tänkandet igen. Först när såväl allmänhet som medier har förmågan att göra rimlighetsbedömningar av det som sägs i namn av vetenskap kan vi hoppas vända trenden, och först när detta är en allmänt spridd insikt och kompetens kan vetenskapen dra nytta av detta, och först då kan samhället skörda frukterna av insatserna. Kunskap är överallt och alltid ett samspel.

Det är skrämmande lätt att rapporter om nya rön blir kittlande science fiction-historier som bjuder in till dagdrömmeri snarare än ny kunskap i viktiga ämnen. Forskningen behöver ge förståelse snarare än förströelse. 

Här har program som Vetenskapens värld en hel del att fundera på. Tycker mig se en påtaglig glidning där, från förståelse till förströelse. Det har inte varit så, men det håller på att bli ett slags underhållningsprogram. Det främjar inte allmänhetens kritiska tänkande, tvärt om. Vetenskapens värld kan dock inte ensamt klandras, det handlar som sagt om ett komplext samspel. Alla har ansvar för det som sker, såväl vetenskapen som politiken och allmänheten. Vi får den akademi och det samhälle vi betalar för och förtjänar.

En annan tendens, som blivit aktuell i samband med vaccinationsdebatten, är att medier i högre grad letar efter konflikter i brännande forsknings­frågor. Vetenskapen rör sig framåt genom långsamma debatter om hur olika fynd ska tolkas och teorier tillämpas. Men de två sidorna av myntet passar inte samma format som blockpolitiken. Med fel angreppssätt och med ett snett urval av vilka som får komma till tals kan det framstå som att forskare ägnar sig åt fritt tyckande. Journalistens ansvar sträcker sig i det avseendet längre än till att ge utrymme för olika röster. Att ge sammanhang är särskilt viktigt. 

I värsta fall leder slarvig rapportering till att förment okomplicerade resultat blir rena lögner, som motsägs av nästa veckas braskande rubriker. Det skadar förtroendet för forskningssamhället. I medicinska frågor riskerar det att sätta käpparna i hjulet för meningsfull vård.

Jag har skrivit här och återkommer ofta till skillnaden mellan debatt och samtal. Ovan visar sig detta med skrämmande tydlighet. Och det torde stå klart att det handlar om ett samspel, om såväl medier som politiker och allmänheten förväntar sig av akademikerna att kunskapen skall vara klar och tydlig, sann eller falsk. Och om alla vill ha, se och underhållas av debatter där vinnare och förlorare koras, ja då påverkas självfallet kvaliteten i kunskapen som produceras av akademikerna.

Vetenskapens roll i samhället är beroende av att förhållandet mellan forskare och medier fungerar väl. Det är ett ansvar som förpliktigar för bägge parter. Det är möjligt att det faktiskt har blivit svårare att förklara dagens forskning. Men det betyder inte att nyttan är mindre, eller att vetenskapen inte ska spela en viktig och aktiv roll.

Bara att hålla med! Instämmer, och ägnar semestern åt att vila och samla kraft för att kunna fortsätta kampen om ett bättre vetande, och arbetet för ett mer hållbart samhälle, byggt på vetenskaplig grund.

Livet och meningen med allt; 2. Vem bestämmer?

Vem bestämmer meningen med en sådana viktig, omfattande och komplex fråga som innebörden av ett liv? Jag gör det inte, denna serie bloggposter handlar INTE om att bestämma meningen med livet. Handlar inte om att presentera min syn på livets innebörd och vad som är viktigast av och med, allt. Jag vill här istället rikta strålkastarljuset mot förhandlingarna som föregår eller försiggår bakom/innan meningen låsts fast. För det är en aspekt av vardagen som allt för lätt glöms bort, eller i vissa (ondsinta) fall förnekas. Kulturvetenskap handlar om det, om att undersöka tillvarons kontingenser, allt det det som är möjligt men inte nödvändigt. Om detta handlar denna serie poster, om det kollektiva arbete som sker överallt och som leder till att meningar om livet etableras och låses fast som erkända regler för vardagen.

Kulturella tillblivelseprocesser skulle Livet och meningen med allt, kunna sägas handla om. Dagens bloggpost handlar i alla fall om det. Utgångspunkten för reflektion är Ola Sigurdsons "recension" av Fredrik Svenaeus bok: Homo Patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid, i Göteborgs-Posten. (Som även uppmärksammats i en Understreckare här under våren). Sigurdsons text och Svenaeus bok reser en rad frågor på temat meningen med livet. Det som fick mig att tänka i dessa banor är följande passage.

Svenaeus bok är emellertid inte en polemik mot de medicinska vetenskaperna som sådana. Den handlar snarare om den kulturella och sociala icke-medicinska roll de tillåts spela i vår tid, alltså deras verkan i samhället. De flesta medicinare är naturligtvis införstådda med med skillnaden - som en bekant till mig på Sahlgrenska akademin uttryckte det: den som arbetar kliniskt vet att patienters tillfrisknande handlar om mer än piller och knivar. Men i vår tid är medicinen inte bara medicin, utan också en leverantör av mening och livsberättelser.

Sökandet efter mening, och den starka viljan att veta, utgör centrala aspekter av innebörden i begreppet människa. Vi blir människor i och genom detta sökande vilket drivs av viljan att veta. Och det faktum att det inte existerar något absolut svar på frågor av denna karaktär gör att processen ständigt drivs framåt och att kampen eller förhandlingarna om innebörder hela tiden hålls levande. Eller faktum är kanske ett drastiskt ord, det bör poängteras att det är mina ord, min uppfattning. Jag utgår från att det inte existerar en mening, ett svar på frågan om vad som är meningen med livet. Delvis handlar denna serie bloggposter om att visa det, att frågan om livets mening handlar mer om sökande och förhandling, makt och underkastelse, än om något absolut. Genom historien har svaren avlöst varandra och det enda som är konstant är sökandet, förhandlingarna och maktanspråken.

Kyrkan var länge den givna auktoriteten på området, men sedan upplysningen är det vetenskapen som innehar tolkningsföreträde. Och detta är temat för Svenaeus bok som handlar om den medicinska vetenskapens roll för hur man ska förstå livets mening. Lidandet, som är ett inslag i livet utgör temat för diskussion i boken. Enligt medicinen är det ett inslag i livet som kan och bör elimineras. Mot en sådan uppfattning kan Buddhismens syn ställas, som handlar om att acceptera och i vissa fall bejaka det oundvikliga lidandet. Två vägar, som synes, vilka ger upphov till två helt olika sätt att se på meningen med livet. Två helt olika strategier för att leva livet. Det jag finner intressant och vackert med Buddhismen är att den sätter människan i centrum, människan i hela sin komplexa vidd. Både kroppen och kulturen ryms i Buddhismens syn på meningen med livet, och det handlar där om att parera och reglera det flöde allt och alla utgör delar av och samtidigt skapas genom. Buddhismen accentuerar med andra ord den förhandling som är central för människoblivandet om och som det betraktas med kultrvetenskapligt analytiska glasögon.

Medicinens anspråk är andra, och naturvetenskapens sätt att se på meningen med livet uppvisar ytterst få tecken av förhandling. Utgångspunkten, eller angreppssättet som medicinen har handlar om fakta, evidens, vilket erbjuder ett högst begränsat utrymme för argumentation och förhandling. Det är antingen eller som gäller. Diagnosen är antingen rätt eller fel, och när den ställts och accepterats har vägen framåt stakats ut. Det är ett mäktigt redskap för makt, oavsett om läkarvetenskapen väljer att se det så eller ej. Konsekvensen av medicinskt evidenta diagnoser är att de ger upphov till makt, även om läkaren friskriver sig och tvår sina händer. Detta är en viktig aspekt av människoblivandet, liksom av förhandlingen om vad som är en bra definition av meningen med livet. Följande citat från Under Strecket visar på konsekvenser av medicinens makt över tänkandet kring dessa frågor.

Ett vanligt skämt bland läkare är att en patient som är frisk är en patient som bara inte undersökts tillräckligt noggrant. Letar man tillräckligt noga kommer man garanterat att finna sjukdomar hos precis vem som helst, oavsett hur frisk personen själv känner sig. Den moderna läkarvetenskapen har lärt oss att vi kan vara sjuka utan att uppleva några som helst symptom. Sjukdomarna har på sätt och vis flyttats från det synliga till det osynliga. Vi kan inte lita på hur vi upplever vårt eget hälsotillstånd, och vi kan när som helst bli patienter. 

Och denna underminering av vår omedelbara tilltro till att våra kroppar säger ifrån när någonting är på tok skapar osäkerhet. Det är nog en viktig anledning till varför antalet läkarbesök – och antalet läkare – har ökat så dramatiskt de senaste decennierna: vi litar inte längre på att vi är vid god hälsa även om vi saknar klara symptom som skulle tyda på någonting annat.

En värld där tilliten rubbas är en värld där osäkerheten växer och det i sin tur kan leda till att behovet av auktoriteter ökar, och att människor därigenom avhänder sig ansvaret för sina egna liv. Makten över tillvaron har förflyttats uppåt, till dem som för tillfället erbjuder det bästa svaret på den aktuella frågan. Det är enkelt och lockande, genom att slippa bry sig om sitt liv kan an ägna tiden och tankarna åt annat. Konsumtion, till exempel, för att knyta an till den första posten i serien. Mycket talar för att det är den rådande och dominerade synen på vad som är meningen med livet, att eliminera lidandet och öka lyckan (genom exempelvis konsumtion). Faran med den vägen, en konsekvens av det tänkandet är att det riskerar att förvandlas till ett svart hål som föder sin egen efterfråga och blir till sitt eget mål. Meningen med livet blir att skapa mening med livet, och svaret är konsumtion som driver mer konsumtion. En exponentiell tillväxtkurva med fruktansvärda konsekvenser, om säger om, det tänkande inte balanseras upp av andra uppfattningar, som tillexempel Buddhismens betoning på och arbete med att utarbeta strategier för att acceptera och i livet och vardagen integrera lidande. Lars Svendsen skriver följande i sin Understreckare, som jag finner viktigt och hoppfullt.

Som Svenaeus påpekar ska den moderna läkarvetenskapen ha en stor del av äran för att människolivet blivit väsentligt mycket längre och mindre smärtfyllt, men detta har också lett till medicinsk hybris och en läkarvetenskap som i allt större utsträckning tror att den kan omfattahela människolivet. Med exempel ur sitt eget liv diskuterar Svenaeus fenomen som panikångest, depression, adhd, fetma och dataspelsberoende. Han skriver: ”Människan har alltid varit en lidande varelse, men nu lider hon också på vetenskapens vis, som en ’homo patologicus’.” Samtidigt understryker han att det finns mänskligt lidande som inte låter sig inlemmas i denna medicinska ram, att inte allt lidande är att betrakta som sjukligt. Vi måste inse att den medicinska vetenskapen har sina gränser.

Inte bara vetenskapen har sina gränser, poängen jag vill göra och tanken som driver mitt skrivande och  mitt kulturvetenskapliga arbete handlar om att alla förslag till svar på livets avgörande frågor har sina begränsningar. Det finns inte ett, ett enda, svar på frågan om livets mening. Varken lidande eller lycka är svaret på frågan, det är förhandlingen och utbytet av möjliga svar som driver en hållbar utveckling av ett gott samhälle. Det är i mötet mellan humaniora och naturvetenskap, och andra vetenskaper som det uppstår en spännande dynamik. Och det är denna som Ola Sigurdson pekar på sin artikel.

Homo patlologicus är ett utmärkt exempel på det forskningsområde som kallas medicinsk humaniora och som, efter att en längre tid ha varit etablerat utomlands, också håller på att vinna insteg i Sverige. Medicinsk humaniora innebär inte (som tur är) att man riskerar att få träffa Svenaeus eller mig eller en historiker eller en latinist när man går till doktorn.

Istället handlar det om att humaniora studerar sådant som medicin, sjukdom, hälsa och så vidare som kulturfenomen. Varifrån hämtar vi våra föreställningar om vad som är friskt eller sjukt? I de flesta fall inte från ansedda medicinska tidskrifter, utan från nyheter, tv-serier, romaner och så vidare. Om medicinska vetenskaper i vår tid har så genomgripande för våra sätt att leva våra liv måste dessa studeras kritiskt, både med avseende på vad de faktiskt står för och vad de inte allt hävdar.

Medicinsk humaniora är ett exempel på just det jag med dessa bloggposter vill visa på, vikten av kritiskt tänkande och betydelsen av att inte acceptera en enda auktoritet på något enda område. Mening uppstår alltid mellan människor, som ett resultat av att olika typer av fördelar och nackdelar vägs mot varandra. Vad som fäller avgörande är i varje enskilt fall svårt att avgöra, det går bara i efterhand att studera vad som hände och vilka konsekvenser som beslutet fick. Och för den typen av studier behövs en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande.

Frågan jag vill rikta uppmärksamhet mot här handlar om vem jag väljer att lita på när jag söker svar på frågor av typen, meningen med livet. Det spelar roll och får konsekvenser om jag väljer kyrkans svar att Gud bestämmer och hens tio budord gäller (i kyrkans tolkning), eller om jag väljer att lita på medicinen som lovar lycka och frihet från lidande. Konsekvenserna som dessa val ger upphov till är helt olika samhällen, vilket post nummer ett i serien också visade. Den stora viktigaste och mest grundläggande frågan är om svaret på frågan finns ledlagt i världen för oss människor att upptäcka, eller om det skapas mellan oss, i vardagen, samhället och kulturen. Min utgångspunkt och det som även motiverar mig att skriva dessa poster är det senare. Jag vill kritiskt undersöka olika svar på frågan och konsekvenser av uppfattningar om, meningen med livet.

Livet och meningen med allt; 1. Per Schlingmann

Plötsligt en morgon här i början av veckan dök den upp i huvudet, under timmen just innan gryningen. Tanken på vad som skulle kunna fungera som utgångspunkt för sommarens bloggande. Vill ha något kravlöst, men ändå utmanande, att hänga upp tillvaron på. Något att skriva om när inspirationen flödar, utan att det känns som ett tvång. Hade ingen aning, först. Men som sagt, plötsligt kom den till mig, inspirationen. Och när tanken fått värka några dagar har den tagit allt tydligare form. Detta är den första posten i den serie som härmed påbörjats. En serie poster på temat meningen med livet, enligt olika tänkare och utgångspunkter. Detta är tänkt som en fortlöpande granskning av det samhälle som växer fram mellan oss, i och genom de levande erfarenheter som våra samlade livslopp ger upphov till. Några svar på frågan kommer inte att ges. Här inte platsen att debattera. Vad jag vill är att samtala om olika sätt att se på meningen med, livet. Vilka tankar cirkulerar i vår samtid? Vem, vad och hur tänker kring livets mening. Bilder av framtider hör hemma här. Allt kan och ska fungera som ingång till resonemang, det är utmaningen, där finns stimulansen.

Först blir Per Schlingmann, som i tisdagens SvD skriver om en nära förestående framtid, om sina visioner om ett samhälle i vardande. Vilken underliggande människosyn går att hitta mellan raderna i texten som presenteras i hans regelbundet återkommande Kolumn, hans fönster mot samtidens kollektiva medvetande? Vad funderar han på, och ser han på framtiden? Den typen av funderingar rymmer en icke uttalad moral, och det är denna jag är intresserad av. Jag är inte intresserad av att argumentera med honom, vad jag vill är att analysera tankar som finns i kulturen och som påverkar oss alla. Redan inledningsvis slås tonen an.

Bill Gates har sagt att vi kommer att uppleva större förändringar de kommande tio åren än vad vi varit med om de senaste 50. Med tanke på den enorma utveckling vi varit med om så är konsekvenserna av hans uttalande hisnande. Ändå tror jag att han har rätt. Låt oss ta ett exempel i form av 3D-skrivaren – enkelt uttryckt, en skrivare som skriver ut tredimensionella ting.

Teknikoptimismen känner inga gränser. Inte självklart att Gates tänker på samma typ av förändringar som Schlingmann som väljer 3D-skrivaren som sinnebilden för sin framtidsvision. Ingen av oss vet vad som kommer att hända i framtiden, det är viktigt att påpeka. Jag har ingen aning, men det har inte Gates eller Schlingmann heller. Framtiden skapas i och genom kollektiv handling, när vi gör det vi brukar. Givetvis har både Gates och Schlingmann större inflytande över de kulturella processer som driver utvecklingen än jag, men ingen av oss vet mer än någon annan, och blir det som någon av oss tror handlar det mer om tur än om något annat, alternativt om att den som har makt kan påverka hur andra tänker. När tillräckligt många agerar i enlighet med någons vision blir det sann, påverkar den framtiden. Därför vill jag granska olika sådana tankar, för att det är viktigt. Fler borde ägna mer tid åt att granska makthavares och kulturpersonligheters visioner, för det vi gör spelar roll och kommer att få konsekvenser.

Att Schlingmann väljer 3D-skrivaren som exempel säger väldigt mycket av hur han ser på människan, sina medmänniskor. Det är en produkt som finns, men som i nuläget kostar oerhört mycket. Det är bara en ytterst liten del, den rikaste, av befolkningen som under överskådlig tid kommer att ha råd att köpa en sådan maskin. Bara det är intressant, för det visar vem han räknar in i sitt framtida samhälle. Lyckade människor, med gott om pengar. Den som har råd med en 3D-skrivare är en människa som först har skaffat sig en hel del annat. Villa, bil och så vidare. Det är en högavlönad, inflytelserik medborgare. Alla andra hamnar i ett slags radioskugga, blir till bakgrundsbrus. När Schlingmann blickar in i framtiden är det han och hans gelikar, västvärldens lyckade, övre medelklass som regerar. Förändringarna som Gates talar om handlar i Schlingmanns tolkning om teknisk utveckling, vilket gör honom blind för social förändring. Han ser sig och sina likar som eviga vinnare. Det är på inget sätt en självklar tolkning. För detta finns inga garantier.

Det intressanta med 3D-skrivaren är att det går att föreställa sig tekniken. Jag har själv sett en i arbete och i stället för ett papper kommer det ut ett objekt. Det som är svårare att föreställa sig är de enorma konsekvenser det här kommer att kunna leda till. I stället för den traditionella kedjan där produkters tillverkning särskiljs från konsumtionen så kommer allt att ske på en och samma plats. 

Vi kommer att på våra arbetsplatser, i våra hem eller kanske på speciella centraler för 3D-utskrifter att kunna skriva ut vår konsumtion. Ska vi köpa nya skor? Skriv ut i exakt rätt mått! Vill du köpa nya köksluckor – tryck på print!

Medvetenhet om att ny teknik ger upphov till konsekvenser, att alla tankar som omsätts i handling ger upphov till konsekvenser finns, men här handlar det mer om positiva effekter. Det är visionären och teknikoptimisten som talar. I Schlingmanns värld finns inte utrymme för negativitet eller dystopiska tankar. Konsekvenser är och kan bara vara positiva, och uppstår det problem löses dessa med ny teknik. Ständigt ny teknik. För i det samhälle som dessa tankar svarar mot finns bara vinnare, och en evig vilja att konsumera. Jag väljer att se dessa ord som pojkrumsrusiga fantasier utan förankring i verkligheten. Allt kommer aldrig att kunna skrivas ut på min personliga skrivare hemma.

Skulle det gå. Blir det som Schlingmann tänker sig, vad är det för samhälle vi har/får då? Vem vill leva i det samhället? Det är ett samhälle byggt på konsumtion, konsumtion som utförs i hemmet. Konsumtion utan arbetare, för allt arbete som behöver utföras utförs av 3D-skrivaren. Schlingmanns vision är på detta sätt skrämmande enögd. Han ser bara konsumtion, konsumtion, konsumtion.

Naturligtvis kommer detta att förändra våra mönster för konsumtion och inte minst minska eller eliminera behoven av lagerhållning. Vad kommer att hända med alla de köpcentra som etablerats runt om i landet? Vilken roll kommer varumärken och de traditionella butikerna att spela? Vi står inför en grundläggande omvandling av produktion och konsumtion.

När han tänker på framtiden är det företagen som dyker upp i hans medvetande. Varumärken, köpcentra och traditionella butiker. Var finns människorna? Var finns gemenskapen? Bildning, kultur och så vidare. Var finns det goda samtalet? Vad händer med samhället när alla sitter hemma vis din skrivare och använder sin fantasi till att fundera ut nya saker att skriva ut, på den skrivare som placerats i centrum för tillvaron? Mellan raderna framträder här bilden av en konsumismens överstepräst som eldar massorna av rika medelklassmedborgare och som manar till produktion i hemmen. Produktion av allt.

En intressant aspekt är att vi med 3D-skrivaren kan ta fram mycket små volymer, så små som en enskild unik ”utskrift”. Det innebär att vi kanske kommer att kunna konsumera kläder i exakt vår storlek där varje plagg blir unikt. Som i all utveckling följer med detta givetvis nya hot – ett sådant är att det blir väsentligt enklare för människor att få tillgång till och på egen hand tillverka exempelvis vapen. Samtidigt följer fantastiska möjligheter, inte minst kring medicin och för sjukvården.

Schlingmann ser hot trotts allt; individer kan komma att tillverka vapen. Det visar på en högst begränsad föreställningsförmåga och en skrämmande dålig insikt i dynamiken hos kulturella processer. Den dagen då alla har en 3D-skrivare i sina hem, då kommer alla att kunna tillverka vapen. Men långt innan samhället kommit dithän kommer en hel masa annat att ha förändrats, tillsammans med den tekniska utvecklingen. Människan kommer att ha förändrats, tänkandet, kulturen, allt. Men för Schlingmann är allt sig likt, den enda skillnaden är att det står en 3D-skrivare i var (medelklass)mans hem. Om den tanken sprider sig, om det är så man tänker inom politiken, vilken Schlingmann nyss lämnat, då kommer det att få konsekvenser för framtiden som är långt mer potenta än alla 3D-skrivare i världen.

Om vi ser det ur ett större perspektiv så innebär detta att vi sannolikt går mot en återindustrialisering. Globaliseringen har medfört att mycket av produktionen i dag sker i andra länder med lägre arbetskraftskostnader. Med 3D-skrivaren kommer en stor del av produktionen att ske direkt där konsumtionen sker, det vill säga här.

Här läggs den i dagen, den underliggande människosynen. Schlingmanns "återindustrialisering" klipper av alla band med resten av världen, den onödiga delen av världen, som möjligen kan få finnas, men bara så länge som man tillhandahåller väsentligen lägre arbetskostnader. 3D-skrivaren löser oss i väst, vi lyckade medelklasskonsumenter, från vårt beroende av fattiga arbetare i utvecklingsländer. Konsumtion och produktion, utan mellanhänder, är ekonomins våta dröm. Tillväxten kan på detta sätt optimeras. Det Schlingmann glömmer är att den produktion han har i åtanke är en produktion som inte genererar några som helst vinster, bara prylar. Ekonomiskt värde uppstår mellan människor, vilket Schlingmann visar att han inte har en aning om eller alls förstår. Hans vision är ett narccisstiskt svart hål, utan återvändo. Den dagen alla har en 3D-skrivare kommer ingen att behöva någon annan, och då har vi inget samhälle längre. Och följaktligen heller inget behov av pengar, eller något annat. Då kan man fråga sig vad vi ska med en 3D-skrivare till.

Lägg till den mycket starka urbanisering som sker, där mer än hälften av jordens befolkning bor i urbana regioner, en siffra som till år 2050 väntas ha stigit till 70 procent. Går vi mot en modern form av industrialiserade städer? 

Förstår inte vad han menar här, eller hur det hänger ihop med övriga tankar. Går detta ens ihop med visionen om produktion i hemmen? Vad ska vi med städer när alla får sina behov tillgodosedda av en personlig skrivare?

3D-skrivaren kommer också att förändra vårt sätt att ha digitala relationer med varandra. Vi kommer inte bara att föra dialog via exempelvis mejl, sociala medier och videochattar – vi kommer snart kunna mejla över fysiska saker till varandra. De kreativa processerna får ett större utrymme och människor kommer att skapa, tänka och utveckla tillsammans.

"Vi kommer snart kunna mejla över fysiska saker till varandra." Varför då, undrar jag? Varför skulle jag vilja skicka saker via mailen till mina vänner? Allt de vill ha kan de ju skriva ut hemma på sin egen skrivare, själva. Det är en kall och hård värld som tonar fram mellan raderna i Schlingmanns vision. Inte ett samhälle som jag vill leva i. Det är inte så jag ser på meningen med livet.

Slutorden finner jag ändå mest intressanta, för där slår resonemanget knut på sig självt. Där visar Schlingmann att han och hans tänkande befinner sig i en självrefererande bubbla, för här uppfinner han ovetande om det, hjulet igen. Kreativa processer är för mig synonyma med livet, och samhället skapas redan idag genom att människor skapar, tänker och utvecklar, tillsammans. Med andra ord har vi redan idag allt det Schlingmann drömmer om. Vad ska vi då med en personlig 3D-skrivare till?

Ett samhälle för alla?

Få önskar sig uttryckligen ett samhälle där bara vissa, lyckligt lottade har tillgång till sådant som utbildning och vård. Få vill att klyftorna ska öka. Jag tror att de allra flesta vill att Sverige även i framtiden åtminstone skall uppvisa likheter med hur det en gång var, i alla fall i det kollektiva minnet av Folkhemmets Sverige. Det Sverige som Palme förvaltade, men som redan under hans sista år vid makten började monteras ner, av olika anledningar. Det Sverige var något att vara stolt över, och det har lyfts fram som ett föredöme. Allt var självklart intre bra, men grundtanken som genomsyrade samhället var det inget fel på.

Sverige under 1970-talet var ett samhälle med små klyftor, där individers potentiella rörlighetshorisont, det spektrum av möjligheter som låg inom individens räckhåll, på den sociala skalan, var brett. Sverige liksom många andra länder vid den tiden präglades av en hög grad av överblickbarhet. Satte man in pengar på banken så var man garanterad en liten, men trygg avkastning. Jobbade man på och skötte man sig var man garanterad att klättra i graderna. Det tog tid och krävde möda att bli rik, men en stor andel av befolkningen hade möjligheten.

Det var inte bättre förr, och det jag vill säga med denna bloggpost handlar inte om att drömma sig tillbaka. Texten inleds som den gör för att ge perspektiv till den kritiska påminnelse om läget i Sverige idag. Det land vi bygger för befolkningen, det system för skydd och trygghet som skapas av oss alla, tillsammans, utgör en bräcklig grund. Otryggheten har blivit norm, överblickbarheten minskar och klyftorna ökar. Det byggs murar och allt färre har allt mindre möjlighet att göra något åt sin situation. Det nya landet är ett kallt land. Snålhet, missunnsamhet och misstänksamhet är vad som driver politiken. Viljan att arbeta och göra rätt för sig, anser ansvariga politiker, måste piskas fram. Svensken är lat och fuskar och skulle inte göra ett vettigt handtag om hen inte tvingas till det, så lyder det när förändringar införs.

Samtidigt som Folkhemmet monteras ner hålls skenet uppe, om att Sverige i stora stycken är som det en gång var. Framförallt hålls tanken vid liv om att Sverige, om befolkningen bara skötte sig på det sätt som politikerna vill, skulle kunna klättra i rankingar och olika mätningar. Jag är skeptisk, och det jag läser i DN idag gör mig inte mindre orolig inför framtiden.

Portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen är ”en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen”. Formuleringen har länge använts som en besvärjelse för att allt är bra som det är. Långt in på 2000-talet hemlighölls jämförelser som visade på väldigt olika vårdkvalitet i landet. Vissa menade att öppenhet skulle skapa oro bland patienterna. Erfarenheten hittills visar snarare att kvalitetsrankningen fungerat sporrande. Kliniker kan inte, och vill heller inte, fortsätta att göra som de alltid gjort – om det visar sig att de gör det dåligt. Ingen vill vara sämst i klassen. 

Läpparnas bekännelse. Överallt hör vi och ser vi dem, dessa fina ord och utfästelser om att allt är som det ska. Bara den som är lat eller ovillig att agera har något att frukta, det är budskapet. Och den illusionen är viktig att upprätthålla, för den kan användas som motiv för ytterligare en sänkning av skatten. Makthavarna i Sverige idag håller på att avskaffa sig själva. Därigenom utlämnas befolkningen till sig själva och medborgarna ställs mot varandra. Snålheten och egoismen ökar, jaglojaliteten sprider sig, kylan sprider sig. Allt medan maktens budskap om att det råder lika villkor för alla.

Johan Assarsson konstaterar att kvalitetsmätningarna inte är särskilt användbara ur patienternas perspektiv. Här vill utredaren göra materialet mer lättillgängligt. Vidare menar han att vissa skillnader är så avgörande, och så dramatiska i sina konsekvenser, att verksamheten kan behöva förbjudas. Detta är en möjlighet som Social­styrelsen haft innan den nya Inspektionen för vård och omsorg tog över tillsynsansvaret i år. Men Socialstyrelsen har sällan använt detta vapen. Stora regionala skillnader i komplikationer och rentav dödlighet har tillåtits passera i stället för att man centraliserat den verksamhet som behöver en viss volym för att hålla en acceptabel kvalitet. Regionalpolitiska hänsyn har överordnats besvärande medicinska fakta.

Det står inte rätt till i vårt land. Mycket är väldigt fel. Men eftersom rädslan och osäkerheten sprider sig minskar möjligheterna till att detta uppmärksammas. När alla värnar om sitt bryr sig ingen om det som är vårt. Och den strategin fungerar så klart, ända tills jag blir sjuk. Problemen inom vården hänger ihop med problemen inom utbildningssektorn. Och dessa problem hotar att underblåsa och accelerera och den negativa utvecklingen.

Jämlikhet i vården förutsätter kunskap. Och den kunskapen har inte alla. För de svagaste, de som inte riktigt behärskar svenska och som inte förmår googla fram vilken klinik som har bäst resultat för det ena eller det andra, måste ett slags lägstanivå säkerställas. Även om det innebär att vissa verksamheter slås ihop eller till och med slås igen. Att utlandsfödda och lågutbildade kvinnor får sämre och billigare vård än infödda och högutbildade män är känt sedan tidigare. Utredningen vill åtgärda det genom utbildning och egenuppföljning. 

Det är sannolikt den enda vägen, då man kan förmoda att en stor del av diskrimineringen faktiskt inte sker medvetet. Som i det så kallade Tvättsäcksprojektet, där man på en hud­klinik upptäckte att tvättkorgarna i männens duschrum alltid fylldes snabbare än i kvinnornas. Analysen visade tidigare okända skillnader i behandlingen av män och kvinnor. Kvinnorna ordinerades oftare egen­behandling i hemmet medan männen åtnjöt full service på plats. När ljus­terapi gavs på sjukhuset fick kvinnorna hålla till godo med färre behandlingar än de manliga patienterna. 

Förändringen av Sverige är inte ondsint, men det får negativa konsekvenser. Och när allt färre har alt svårare att se sambanden och när möjligheten att uppmärksamma konsekvenserna minskar, då kan problemen förvärras utan att det blir allmänt känt. Och när utvecklingen går allt snabbare försämras läget allt fortare, och det kommer att kosta allt mer att rätta till felen som begås. Den kostnaden blir allt svårare att bära för en stat med allt mindre makt och ekonomisk kraft. Och individerna som bara ser till sig själva kommer att få allt mindre tid och allt mindre resurser över för att se över sig långsiktiga överlevnad.

Medvetenhet är en förutsättning för förändring. Kanske kan utredningen hjälpa den 74-åriga brevskrivaren att åtminstone i sjukvården bli sedd som den människa hon är – och inte den som landstingets rationalitetskonsulter vill att hon ska vara.

Medvetenhet, kunskap och förmåga till kritiskt tänkande, inte hos några få utan hos en bred majoritet av befolkningen, det är sannerligen en förutsättning. Utan detta finns ingen möjlighet att bygga ett hållbart samhälle. Utan solidaritet finns ingen chans att jag skall kunna ta hand om mig. Utan kunskap och tid och möjlighet att använda den existerar inget samhälle. Skolan, utbildning och marginaler samt tid för eftertanke. Om vi inte satsar på det kan vi lika gärna lägga ner allt annat, för det kommer ändå inte att bära sig på sikt. Det var inte bättre förr, men det kan bli bra framöver. Om vi bara kan förmå oss förstå vad som är problemet.