Förändring. Hur gör man?

Vad driver förändring, eller kanske snarare, hur driver man förändring, och tänker kring detta, på nya sätt? Tanken kommer upp i relation till det forskningsprojekt jag engagerats i, som handlar om att främja hållbar tillväxt inom turism i Trollhättekanalområdet och runt Limfjorden i Danmark. Vet ännu inte i detalj vad jag ska göra, men jag har relativt fria händer att göra mer än vad det ganska uppstyrda projektet handlar om. Där är tanken att vi forskare ska finnas till hands, för att utvärdera och bevaka processen samt delta i workshops. Det ska utvecklas appar och talas på konferenser här hemma och internationellt. Det gamla vanliga alltså. Men så finns det också utrymme för att göra något mer, något nytt. Och här kommer tankarna om förändring in, eller upp. 

Tänker mig projektet som en unik möjlighet att testa något nytt. Tänker försöka jobba på nya sätt, som kulturvetare. Kultur handlar om förändring, och förändring har alltid en riktning, även om den ibland är otydlig. Turism handlar projektet om. Besöksstatistik, lönsamhet och evenemang. Måltidsturism eller kulturavsturism? Man kan tänka olika där. Det handlar om att hantera flödet av förbipasserande, till attraktionerna som finns i området. Om förändring av vanor och mönster. Fler ska fås att komma till, komma oftare eller stanna längre, och om att få dem som är där att förbruka pengar. Enkelt är det vad det handlar om. Ingen idé att hymla om det. Och detta kan man ha olika åsikter om. Jag hade inte hoppat på projektet om det inte tydligt poängterades att det är hållbar tillväxt som ska främjas, och samarbeten mellan två regioner med liknande karaktär och problem. Hållbarhet är viktigt, och det är det jag vill jobba med i huvudsak, för där finns nyckeln till lönsamhet på sikt.

Förändring var det emellertid jag ville skriva om här och nu, det finns anledning att utveckla tankar om annat under resans gång. Återkommer till det i fler poster. Går det att driva förändring, det är det jag funderar på? Högst osäkert skulle jag säga, ändå tror jag att det går att påverka riktningen på marginalen. Och det är det jag ska jobba med, för det finns något där. Det vanliga när man tänker på förändring är att sätta upp stora och ambitiösa mål, tillsätta en stark och karismatisk ledare som pekar med hela handen. Mål bryts ner i delmål, och processen utvärderas. Sedan kan man i efterhand studera om det gick, om det blev bra och om det är möjligt att gå vidare. Detta förfarande tror jag inte på. Det rimmar illa med mina kunskaper och kulturvetenskapliga kompetenser. Jag vill något annat, och tänker försöka utveckla andra metoder för att jobba med förändring.

Genom att arrangera workshops eller seminarier, samtalsinriktade träffar där olika aktörer med olika roller i området träffas och utbyter tankar tillsammans med mig som humanist och forskare, tänker jag mig att det ska gå att identifiera såväl problem att jobba med, som dolda möjligheter. Det handlar dels om att synliggöra aktörerna för varandra, om att visa på sammanhanget som komplex helhet, dels om att föra samman aktörerna med hjälp av teoretiska begrepp. Jag tänker nämligen att jobba med teori som verktyg för att driva förändring, på marginalen. Har inte riktigt klart för mig ännu i detalj hur och vad, men detta är en unik möjlighet som kanske aldrig kommer åter att finna och utveckla nya sätt att arbeta på med kulturvetenskaplig kompetens.

Finns en massa fällor och blindskär längs vägen, så klart. Avgörande för att lyckas i mitt uppsåt är att komma bort från konsulttänkandet som idag är rådande. Vi måste bort från tänkandet som går ut på att sälja en bestämd idé, tillsammans med en paketlösning. Best practice finns inte, bara olika sätt att jobba på, med olika konsekvenser. Förväntningar finns så klart på den som kommer in i en grupp utifrån. Och konsulter finns det gott om, som har färdiga lösningar som appliceras och sedan drar hen vidare till nästa kund. Mitt åtagande sträcker sig över tid, och jag tar inte betalt. Det ser jag som en viktig poäng, att jag är där som forskare. Jag ska både hjälpa dem, och samla material till artiklar och forskningsrelaterade uppgifter. Projektet ser jag som en del i AIL, och det jag vill testa är mina tankar om samtasdrivna utbyten mellan kompetenser.   

Tänkandet kring själva drivandet är den kritiska punkten. Här finns mycket att jobba med. Min roll är att följa med lika mycket som jag styr. Jag skall få dem att hitta varandra, och dra åt samma håll. Så tänker jag, för förändring finns överallt. Öppenhet, både hos mig och övriga är centralt. Lyssna lika mycket som man talar. 

Återkommer om detta. Solen utanför fönstret lockar. Är på väg till Bohuslän. Ska hyra bil, bo på spa i helgen. Det blir bra. Mycket tid att låta tankarna driva, och att följa med. Så skapas förutsättningar för ny-tänkande. Någon idé måste jag ha när jag möter turistansvariga om några veckor, men inte förrän då behöver jag ha dem. Tankefröt är planterat, nu ska det få verka. Återkommer, som sagt.

Tänker med Deleuze XXXXIX

Mycket på jobbet nu. Långt mellan stunder av ro och eftertanke. Behöver det. Därför har jag tagit chansen idag, att smita undan från jobbets akuta krav. Ska jag kunna hålla på med detta och ha kvalitet i det jag gör, i forskningen såväl som i undervisningen behöver jag tid för mig själv. Har bara svarat på de mest trängande mailen, bara gjort det jag var absolut tvungen till. Inte av lättja, utan av omsorg om såväl studenter, kollegor, arbetsgivare och inte minst samhället som gett mig chansen att skaffa mig en utbildning på det allmännas bekostnad. Jag är tacksam och vill ställa upp, men tror att jag tjänar alla som behöver mig och mina kompetenser bäst på sikt genom att ta vara på mig. Dagen har ägnats åt läsning. Nietzsche bland annat, men också Karen Barad. Behöver den typen av intellektuell stimulans för att kunna fungera som akademiker, för att kunna skriva. Det ena befruktar det andra. Läsningen och skrivandet är en förutsättning för vartannat. Jag fungerar bara som medium, mellan. Transformerar, bearbetar och relaterar tankarna från böckerna till dagens samhälle.

Deleuze tog i sin tur intryck av Nietzsche. Ett slags kretslopp av tankar. Intellektuell återanvändning, eller kanske en hermeneutisk cirkel. Som kultur. Mycket lite är nytt under solen. Vad vi har att göra med och hantera i vardagen är variationer av välkända teman, resonanser av beprövad erfarenhet. Det känns inte så. Man kan enkelt få för sig att en ny dag innebär helt nya intryck och utmaningar. Och visst blir världen till, men inte på det sätt som intuitionen ger sken av. Tillblivelsen handlar om upprepad skillnad, lär oss Deleuze. Och det som upprepas är just skillnaden, som sådan. Nietzsches eviga återkomst är en ständigt upprepad skillnad, eller blir i alla fall det i Deleuze läsning av den gamle filosofen. För mig innebär detta att jag ständigt möter nya variationer på samma gamla teman. Den insikten hjälper mig att hantera den allt snabbare förändringstakt som världen blir till i och genom. Det enda som behöver hanteras, om man bara kan förmå sig att se det gamla och välkända i det nya, är hastigheten. För problemen är påfallande lika varandra. Själva grundstrukturen är den samma. Hämtar stöd och finner tröst i den insikten. För snabbare går det, för varje dag som går. Men det innebär också att välkända variationer och kombinationer allt oftare återkommer. Livet lär en detta, om man bara kan göra sig öppen för det.

Glider från ämnet här känner jag, men jag tänker med Deleuze, så det får anses gå bra ändå. Blogpostens titel är ingen falsk varudeklaration, inte än i alla fall. Åter till kriget, åter till Krigsmaskinen.

Först och främst förefaller oss denna distinktion mellan det absoluta Kriget som idé och de verkliga krigen vara av största vikt, men det finns möjlighet att begagna ett annat kriterium än Clausewitz gör. Den rena idén skulle inte utgöras av den abstrakta eliminationen av motståndaren, utan av en krigsmaskin som inte har kriget som sitt syfte och som bara har en syntetiskt-potentiell eller supplementär relation till kriget.

Krigsmaskinen behöver inte kriget, dess verkan och funktion går utöver dödandet. Krigsmaskinen är ett medel som kan användas till mycket, bland annat till organisering av krigshandlingar. Det är en kraft i eget namn, som kan annekteras av stadsapparaten för att uppfylla dess (paranoida?) syften. Fast den kan också verka på andra håll, uppfylla andra mål. Ser likheter här till Nietzsches tankar om musik i Tragedins födelse, boken jag snart läst ut. Musiken är den rena kraft som strömmar genom tragedin, som ger dramat sin kraft och lyster. Musiken uppstår mellan Apollon och Dionysos, mellan territorialisering och deterritorialisering. Liksom Krigsmaskinen är det en kraft som ingen kan äga. Musiken lever sitt eget liv. Tämjas kan den, och dämmas upp, men dess kraft är ursprungligare än allt annat. Krigsmaskinen, musiken, världens inneboende vilja till makt. Kärt barn har många namn. Vad det handlar om är det som ger liv åt allt annat, det som driver förändringen. Det som erhåller momentum i mellanrummen. Skillnad som upprepas? Kanske, men det är jag inte säker på att jag kan argumentera hem. Se den tanken som ett hugskott.

På så sätt förefaller oss den nomadiska krigsmaskinen inte som hos Clausewitz vara en typ av verkligt krig bland andra, utan tvärtom utgöra Idéns adekvata innehåll, uppfinnandet av Idén med dess egna objekt och syften, dess egna rum och komposition av nomos. Likväl är det en Idé, och man måste behålla begreppet om en ren Idé även om denna krigsmaskin förverkligats av nomaderna.

En ren idé kan man aldrig nå, rena idéer kan bara studeras med ledning av konsekvenserna som går att relatera till dem. Kraften kommer från och växer ur mellanrummen. Den ger upphov till konsekvenser, men kan aldrig nås i sin rena form. Den finns där, immanent, men den kan inte nås direkt, bara i förmedlad form. Ett ting i sig, det är vad Krigsmaskinen är. Ett ting i sig som upptäcktes av nomaderna, som följer med och hämtar kraft och inspiration i det levda livet. Världen är en plats att finna sig tillrätta i för nomaden, ett rum att röra sig genom. Och den strategin, det sättet att leva öppnar upp blicken för möjligheter som överallt finns och uppstår när liv levs och förändras. Krigsmaskinen uppfans inte av nomaderna, den upptäcktes, och den användes. Nomaderna följde med och ritade på det sättet upp konturerna av Krigsmaskinen, vilket stadsapparaten upptäckte, annekterade och använde för egna syften. Tycker mig se paralleller här till Andernas indianer och deras bruk av kokablad, och västerlänningarnas förädlande av drogen. Konsekvenserna var häpnadsväckande men också farliga. En nyckfull kraft och opålitlig lierad. Som Krigsmaskinen.

Snarare är det nomaderna som förblir en abstraktion, en Idé, något reellt och inte aktuellt, och detta av flera skäl: först och främst, vilket vi redan sett, på grund av att nomadismen i sitt faktiska innehåll blandas med migrationen, de kringresande och transhumanterna, vilket inte i sig gör begreppet oklart utan introducerar ständiga blandföremål, kombinationer av rum och kompositioner vilka återverkar på krigsmaskinen.

Ständigt dessa blandfenomen, kombinationer, kompositioner. Inget är någonsin rent, allt består av blandningar. Det finns ingen kärna, bara krafter som förmeras i mellanrum. Viljan att vara vid liv, framhärdandet i den fortsatta existensen. Conatus, kanske? Inte heller det kan jag jag argumentera hem ordentligt. Bara ana mig till, men det är å andra sidan det enda vi människor kan göra, ana oss till kunskaper och insikter. All kunskap är förmedlad, ända in i tingens innersta når vi aldrig. Det enda vi kan få är kunskap om och insikt i, förståelse för, upplevelser av världen. Men inte heller dessa går att nå direkt, i all fall inte andras upplevelser. Mellanrum finns och uppstår på detta sätt överallt. Det finns mer och fler mellanrum i världen, än materia, ting och upplevande subjekt. Och det som händer mellan, det är det viktiga, det som spelar roll. Allt annat är konsekvenser av det som finns och verkar mellan.

För det andra effektuerar krigsmaskinen – till och med som rent begrepp – med nödvändighet sin syntetiska relation till kriget som ett supplement, upptäckt och utvecklat i motsats till den Statsform det handlar om att förstöra. Men samtidigt effektuerar krigsmaskinen inte detta supplementära syfte eller denna syntetiska relation utan att Staten å sin sida finner tillfälle att överta den, och finner medlen för att göra kriget till denna omvända maskins direkta syfte (därför är integrationen av nomaden i Staten en vektor som genomlöper nomadismen redan från början, alltsedan den första krigshandlingen mot Staten).

Hur man än vänder sig har man ändan bak. Så fort man fokuserar, riktar blicken mot en specifik punkt i rummet förloras allt annat ut uppmärksamheten. Djup kunskap om tillvarons enskildheter erhålls till priset av grund kunskap om helheten. Och motsvarande. Bred kunskap kan bara fås om man avstår från specialisering. Däremellan upprepar vardagen sig. Inte mycket är nytt under solen. Kriget som skulle avsluta alla kring, det andra världskriget fungerade inte som det var tänkt. Kriget lever kvar som idé. Det utkämpas på andra sätt och med andra mål, men Krigsmaskinen finns och verkar i världen. Det är en ständigt upprepad idé, som ömsom förändras i sin form, med ett innehåll som är konstant, ömsom förändras innehållsmässigt med bibehållen form. Förändringen är det enda som är konstant, Krigsmaskinen, viljan till makt, mellanrummen där kraft hämtas och förändring uppstår.

Tar helg där tror jag. Återkommer inom ett inte allt för långt tag. Trivs med att tänka kring och med hjälp av Deleuze, och Guattari. Gillar det jag hittar mellan deras tankar och mitt levda liv. En spännande upptäcktsfärd som jag är tacksam för att jag fått chansen att bege mig ut på.

Krisens lösning finns inte där vi letar

Vi befinner oss i en djup kris, tillsammans, alla vi som lever på jorden just nu. Och den måste lösas. Många tänker så, Nisse i Hökarängen och politiker samt näringslivets toppar. Det råder koncensus om detta och krismedvetenheten i samhället och Europa, världen, är utbredd. En bra början. Tillfrisknande främjas av sjukdomsinsikt. Tyvärr letar vi efter lösningen på fel ställen, vilket gör att krisen riskerar att förvärras. Om detta har jag skrivit många gånger, men det är tankar som har svårt att haka fast i det kollektiva medvetandet. Därför lyfter jag frågan igen.

Det finns ingen lösning på krisen, av det enkla skälet att kris är mänsklighetens normaltillstånd. Ända sedan människan började ingå i lite större kollektiv har kris varit vardagen, och harmoni och allmänt välstånd undantaget. Tyvärr är det svårt att se detta om man bara utgår från sin personliga utgångspunkt. Samhällen och kultur är emergenta fenomen, vilka uppstår genom och lever av konsekvenserna av kollektiva handlingar. Vad jag gör spelar ingen roll, men paradoxalt nog spelar det all roll i världen vad vi gör. Och jag är en del av ett vi, alltid. Paradoxalt nog. Detta kommer ingen undan, men man kan lyckas bättre eller sämre i sammanhangen man ingår i. Fast det har mer med tur än skicklighet att göra.

Där, i insikten om att det är så det är och fungerar finns lösningen på problemen vi har. Krisen kan och ska inte lösas, det är en omöjlig önskan. Men vi kan lära oss förstå och hantera vår kollektiva situation, tillsammans. Om, säger om, vi börjar lyssna mer på varandra och om förståelsen om att vi lever och dör gemensamt kan spridas och få fäste i kulturen. Människa är ett kollektivt fenomen, och utan kultur är vi bara biologiska överlevnadsmaskiner som styrs av drifter. Människa är med andra ord en paradox. Och förstår vi det, då förstår vi bättre vad som krävs för att lösa problemen vi befinner oss i just nu. Ingen kan lösa dem åt oss. Ansvaret för samhälle och kultur, det kollektiva, går inte att delegera. Lösningen handlar därför paradoxalt nog om att vi tillsammans inser att det enda vi kan göra är att kollektivt och med liv och lust ständigt arbeta med att underhålla det som skapats gemensamt.

Tankar på lösningar tenderar att passivisera. Den som säger sig sitta inne med den perfekta lösningen möts instinktivt av beundran och lättnad, det verkar vara en evig önskan. Att någon, den utvalde, skall komma utifrån och lösa alla våra problem. Varianter på det temat finns det överallt, och vi går kollektivt i den fällan dagligen och stundligen. Det som vi inte kan låta bli. Likt knarkare som vet att de borde sluta tar vi en sil till, och en, och en. Den enkla lösningen vinner som sagt alltid över den fungerande, för den kommer per definition (eftersom kulturen fungerar som den gör) aldrig att vara enkel. Eller låt mig modifiera uttalandet, enkel är den, men den är bara enkel att formulera, inte att genomföra. Lösningen stavas: Kollektivt engagemang! Vi får det samhälle vi förtjänar.

Det läggs en hel massa energi på, och ständigt testas, den bästa lösningen. Och när den inte fungerar finns det alltid en annan lösning som är den bästa. Vi måste bara bli bättre på att leta och utforma kriterier för att kunna bedöma vad som är bäst. För det kan ju inte vara fel på förutsättningarna? Eller? Det är precis det som är problemet, att det är i förutsättningarna som såväl problemen som lösningen finns. Vi letar efter och lägger stora resurser på saker som inte fungerar, för att vi har bestämt oss att det finns en kris, och att den måste lösas. Och så bråkar vi om vem som har den bästa lösningen, och eftersom det inte finns någon bästa lösning kommer alla som försöker att misslyckas, och det ger kritikerna vatten på sin kvarn. Den självgående process som drivs av sina egna orimliga förutsättningar.

För att bryta mönstret, vilket är första steget mot en bättre värld, måste man inse att det inte finns en bästa lösning. Ingen kommer att komma utifrån och frälsa oss från all ondska och alla problem. Inget ska eller kan nämligen lösas, vi kan bara kollektivt inse att vi måste anpassa oss efter rådande förutsättningar. Först när den insikten sjunkit in kan arbetet börja. Först när vi skaffat oss en rimlig uppfattning om vår egen betydelse, först då kan vi gemensamt börja arbetet med att bygga ett samhälle som är hållbart, vilket kräver konstant omsorg och ständiga reparationer, kontinuerligt underhåll. Så fort man slår sig till ro accelererar förfallet. Detta finns det ingen möjlighet att komma förbi. Glöm alla sådana tankar, för det är dem som försatt oss i den situation vi befinner oss i. Det är farliga tankar i vars förlängning riken för undergång finns.

Allt kan alltid bli bättre, det är mantrat som bör upprepas, för att kollektivt påminna oss om hur det är och samhället fungerar. Bättre är ett mål som engagerar, bäst är ett mål som passiviserar. Och det är ut kollektivt engagemang som välstånd och hållbar samhällsorganisering växer fram. Bäst är ett mål man kan nå, men väl där, vad gör man då? Väntar på att något skall hända, eller vad är det vi vill? Vet vi det ens? Jag tror inte det. Jag tror att människan är lat av naturen, och vill ha det så bra som möjligt till så liten insats som möjligt. Därför är det lockande att delegera ansvar, utse en ledare, rangordna högskolor och universitet (för att peka på ett annat exempel på samma sökande efter enkla lösningar. Alla vet att rankingar tenderar att bli självuppfyllande profetior, eller cirkelresonemang), eller att testa ännu en bantningskur. Det finns inga enkla, bästa lösningar. Fatta!

Bättre är ett mål som kan uppnås redan idag. Och sedan är det bara att fortsätta bygga därifrån. Eftersom det är en kollektiv, kontinuerlig strävan kommer det inte att uppfattas som en uppoffring. Förbättringsarbetet pågår ju ständigt, överallt. Individuellt och kollektivt. Det samhälle som förstår detta, och som sätter sådana tankar i verket. De kollektiv som överger alla ambitioner om att bli bäst, och som istället gemensamt strävar efter att ständigt bli bättre, kommer att ha goda chanser att överleva på sikt. Det är nyckeln till hållbarhet. Inte lösningen på krisen, för någon sådan finns inte.

Hållbarhet är vad vi borde sträva efter. Alltid, tillsammans. Kriser kan vara mer eller mindre intensiva, men de går inte att utrota. Hantera dem kan vi dock. Det är den enda vi kan. Ett gott liv kräver underhåll och omsorg, det är inget mål, det är en resa. Liksom ett förhållande, det är inget man hittar eller har, inget givet, det är något man bygger tillsammans. Varje dag.

Allt kan alltid bli bättre. Det finns ganska mycket förtröstan i den insikten. Belöningen kommer omgående. Alla har allt att vinna på att ta till sig och realisera den tanken. Om vi börjar idag kan vi få det bättre redan i morgon. Svårare än så är det inte. Det svåra är att inse att det är så enkelt, egentligen.

Förnekandet av komplexitet blir vår kollektiva undergång

Det enkla må vara det vackra och sanna i mattematiken. Där är det säkert så, men hur är det i resten av världen, i samhället och kulturen, människors levda liv? Är det så, eller är det en kulturell uppfattning om att det ska vara så? Enkelhet anses konsekvent vara bättre än komplexitet. Klarhet och överblickbarhet, tydlighet det gillar alla, och det påverkar således bedömningen av allt. Det klart uttryckta vinner alltid över det dunkla, eller komplexa. Vad får detta för konsekvenser, idag och framöver; här hemma och globalt? Om det har jag länge tänkt skriva. Nu är det dags. Några typexempel på situationer först.

Går det att koka ner ett helt lands framtid och dåtid till ett möte mellan två presidentkandidater, en duell? Och hur ska man se på detta med vinnare och förlorare i sådana sammanhang? Bilden som målas upp i dagens tidning är förföriskt lockande och tydlig.

Två män, en scen, en utfrågare. På onsdagskvällen möttes de bägge som tävlar om världens kanske viktigaste jobb egentligen för första gången.

Förhandssnacket hade surrat allt högre med extra höga förväntningar på den republikanske utmanaren Mitt Romney men nu var det dags för debatten som varade i en och en halv timme.

Världen håller andan. Vem vann? Okej, visst förstår jag lockelsen och att det har blivit så här. Men vad får det för konsekvenser att man tänker så här?Det är den viktiga frågan för framtiden, och för världen. Stig Fredriksson skrev klokt om detta härförleden, om hur dagens politiker ständigt befinner sig på och är upptagna av valrörelser, vilka tar fokus från dagspolitiken. Det är ett priset man får betala för enkelheten. Medierna älskar debatter och frågor där två likvärdiga motståndare står mot varandra, episka uppgörelser, för att folket älskar det, och för att man därför kan sälja reklam. Men är det omedelbar behovstillfredsställelse man vill ha, eller är det ett hållbart samhälle? Kollektivt får man det man efterfrågar, som grupp och utifrån resultatet av allas samlade handlingar.

Turerna kring Telia Sonera är ett annat exempel värt att reflektera över. De agerar i ett sammanhang där det är resultatet som räknas, vinsten. Det blir allt tydligare att man inom näringslivet bara har en måttstock, en etisk kompass: ökad vinst. Allt bedöms utifrån denna grund. Därför kommer andra hänsyn i skymundan, och det är först när vinsten hotas som man tvingas ta tag i problemen. Om detta och om konsekvenserna av det tänkandet skriver Andreas Cervenka.

Vem har sagt att banker inte är serviceorienterade? När ett okänt brevlådeföretag från Gibraltar ifjol kontaktade Nordea för att öppna ett konto och sätta in 30 miljoner dollar gick det finfint. Inga jobbiga frågor. Tills för ett par veckor sedan då SVT:s Uppdrag Granskning berättade att företaget, Takilant, var ett parkeringsbolag för Telia Sonera-pengar som kan misstänkas ha gått till regimen i Uzbekistan. Nu är upprördheten på Nordea stor. [...] 

Att telejätten har affärer i en rad länder med hög risk för korruption och brott mot mänskliga rättigheter är en flera år gammal nyhet. Människorättsorganisationer har varnat för riskerna länge. Det senaste halvåret har det framkommit att Telia Sonera samarbetar med säkerhetstjänster i länder som Vitryssland och Uzbekistan. En enda storägare, Nordea (!) fonder, har reagerat genom att sälja aktien. Flera andra, inklusive minst en Ap-fond och ett par fondbolag med så kallad etisk profil har istället passat på att öka. Hur tänkte de?

Exemplen kan flerfaldigas. Överallt går det att hitta tecken på dels att enkelhet alltid premieras, dels att enkelhet överallt och alltid är en chimär. Livet är inte enkelt, inte för enskilda individer, och absolut inte för kollektiv. Komplexitet förnekas, bortträngs och enkelhetens lov besjungs överallt. Och just därför, eftersom det finns en kollektiv oförmåga i samhället att se och förstå komplexitet, tvingas alla dagligen och stundligen hantera och leva med konsekvenserna. Den kollektiva förnekelsen av tillvarons komplexitet och hyllandet av det enkla gör att arbetet med att utveckla verktyg för att förstå och hantera komplexitet försvåras, eller ibland motarbetas. Det är till exempel enklare att skjuta på budbäraren, än att se och förstå problemet. Speciellt som det alltid verkar finnas någon som vill ta på sig rollen av försäljare av enkelhetens evangelium.

Det är självklart enklare att förklara och argumentera för det som är enkelt och klart, än det som är komplext, dunkelt eller motsägelsefullt. Det är enklare att få gehör för enkla lösningar, än komplexa. Orsaken till dessa tingens ordningar är att allmänheten, åhörarna tycker bättre om den som säger det man vill höra, än den som säger det man kanske behöver höra (för att på sikt kunna bygga ett bättre samhälle, till exempel). Alla vill bli omtyckta, och det är publiken som bestämmer. Klart att den som kommer med en enkel förklaring vinner då.

Tyvärr ersätter man oftast hen med en annan publikfriare om/när det visade sig att det inte var så enkelt. Plötsligt går arbetslöshetssiffrorna ner, och den som råkar ha makten då hyllas som en hjälte. Nokia är ett sorgligt exempel på hur det kan gå och hur det fungerar när en framgångsrik ledare konfronteras med tillvarons komplexitet. När det oväntat oväntade inträffar, vilket lanseringen av iPhone kan sagas vara ett exempel på, då står alla handfallna. Utan undantag är det så världen ser ut och fungerar.

Vill vi ha det så här även i fortsättningen? Eller ska vi försöka bygga en hållbar värld? Det senare är min vilja och det jag kämpar för. Inser dock att det jag tvingas till, eftersom den kultur vi har och lever i/med, är att på ett enkelt sätt försöka förklara komplexitet. Ett omöjligt uppdrag. Jag tvingas av rådande, faktiska omständigheter att argumentera för och förklara sådant som få vill höra, och måste för att nå fram tala om sådant som är svårt och som går på tvärs mot människors intuition.

Kulturvetenskap förfogar inte över några enkla lösningar, men inom ämnet och tanketraditionen finns kompetens att hantera komplexitet. Kulturvetenskapen kan hjälpa människor och kollektiv att förstå komplexa samband, och kan visa hur kultur ofta är motsägelsefullt. Kulturvetare letar efter, och finner överallt, paradoxer. Det är så kultur ser ut och fungerar, oavsett hur vi människor tänker kring det och även om vi inte vill att det ska vara så. Bara att acceptera detta, om man verkligen vill förstå. Det finns inga genvägar, och det är på inget sätt enkelt. Världen och verkligheten är komplex. Förstår man det, och om många kan ta till sig den insikten, då ökar chanserna dramatiskt till att man kan hantera samhället, och till att man kan skapa hållbara system. Om och när många förstår hur det verkligen är, då kommer man att arbeta tillsammans för en bättre värld. Istället för som idag när alla gemensamt men på egen hand sätter käppar i hjulet för kollektivet.

Fasthållandet vid och idealiseringen av enkelhet, och drömmen om att det skulle gå att utse en vinnare i ett val till landets högsta och viktigaste ämbete kommer att ge upphov till konsekvenser, oundvikligen och på gott och ont. Man kan tro vad man vill, men det blir som det blir. Och även om tron gång på gång visat sig kunna försätta berg så är det ändå så, i slutändan att vi får det samhälle vi förtjänar, utifrån våra kollektiva handlingar. Läser också i dagens SvD om resistena malariaparasiter, vilket orsakats av människors överanvändning av antibiotika. Det är ett typexempel på hur enskilda individers rationalitet omsatt i vardaglig handling ger upphov till oönskade konsekvenser på ett högre kulturellt, kollektivt plan.

Är det en vinnare vi vill ha, ett enkelt svar, en okomplicerad lösning? Det finns det i så fall massor av i samhället? Det finns hur många kandidater som helst som är beredda att leverera det vi vill ha. Eller är det lösningar som faktiskt fungerar, men som kanske inte alltid är enkla och okomplicerade, vi önskar? Valet är vårt, som kollektiv. Och det spelar roll vad vi svarar och hur vi agerar (vilket ofta inte harmonierar, för att visa på ytterligare ett exempel på och källa till komplexitet), för oavsett vad vi tror och önskar kommer vi att få leva med konsekvenserna av våra val. Det kan ingen någonsin komma förbi.

Bloggande som mål, och medel

Nätet utgör en närmast oändlig kontaktyta mot samhället och världen, ett slags gränssnitt mot den breda allmänhet som ytterst är vad som intresserar kulturvetaren. Där finns kulturen, i mötet mellan allt och alla. Nätet borde därför utnyttjas mycket mer för att förstå kultur, dels för att söka och samla in empiri till kulturanalyser inte bara av nätet, nätet är en integrerad del av livet idag och att tala om nätkultur som en avskild del av helheten leder tanken fel. Dels för att sprida kulturforskningens resultat på olika sätt. Kulturvetaren kan och måste kommunicera mer direkt och engagera sig mycket mer i samhället och kulturens tillblivelse än vad som är fallet idag, och för allt detta passar internet som hand i handske. 

Därmed inte sagt att det skulle vara enkelt, men vad är enkelt. Och varifrån kommer övertygelsen om att det borde vara enkelt? Fundera, på det och på konsekvenserna av enkelhetens idealisering. På samma sätt som kroppen behöver träning behöver hjärnan intellektuell stimulans och utmaning för att inte förtvina. Det enkla är som socker för tanken, häftigt i det korta perspektivet men förödande på sikt. Och det gäller både individer och kollektivt. 

Att bygga upp en läsekrets är ingen promenad i parken, det kräver både uppfinningsrikedom och tålamod, förutom förmågan att producera intressanta och läsvärda texter. Om jag lyckats i det avseendet är inte upp till mig att avgöra, men det är målet här på Flyktlinjer, att nå ut och att undersöka kultur, i samma process. Etnologin som är min formellt akademiska hemvist brukar omnämnas i termer av ett eklektiskt ämne, och kultur är som bekant ett otroligt varierat och mångfacetterat undersökningsämne. Förutsättningarna att nå framgång i båda uppsåten är alltså hyfsat goda.

Flyktlinjer startades som ett led i min ambition att försöka rädda kvar den kulturvetenskapliga utbildningen, Kultur- och samhällsanalys, på Högskolan Väst, vilken varit hotad länge på grund av lågt söktryck och dålig genomströmning. Att studenterna får en kvalitativt sett god utbildning, förvärvar kompetenser som är användbara och eftertraktade på arbetsmarknaden och dessutom i hög utsträckning får kvalificerade anställningar efter genomgången utbildning väger som bekant lätt i Sverige idag där ekonomin bestämmer alltings värde. Utbildningen sköts därför tyvärr i sank 2011, när budgetpropositionen kom. Från och med hösten 2012 tas inga nya studenter in på programmet. 

Flyktlinjer och andra kanaler som sprider kulturvetenskapliga insikter blir därmed ännu viktigare, för det som drabbar de små högskolorna är konsekvenserna av större kulturella mönster, och humaniora har ju varit hotat länge. Tidskriften Glänta upplät redan 2005 ett dubbelnummer åt olika artiklar rörande den frågan. Möjligen är jag en obotlig optimist som tror på mitt ämne, men jag är övertygad om att alla tankar på och tal om humanioras förestående död riskerar att bli en självuppfyllande profetia, som ger ämnesområdets motståndare vatten på sin kvarn. Jag bloggar därför vidare, som ett led i marknadsföringen av den unika, samhällsnyttiga och användbara kunskap som förvaltas av oss kulturvetare. Och ju mer jag bloggar desto större blir övertygelsen om att detta är en värdefull kanal både för spridande av och kommunikation kring insikter om kultur och för att undersöka kultur.

En bloggpost om dagen är målet, men det blev närmare 700 poster under det första året, mycket beroende på att jag lagt ut gamla texter och delar av min avhandling på bloggen. Ett halvfärdigt bokmanus om kulturvetenskapens nytta, som blivit liggande resulterade i närmare 30 bloggposter av varierande längd. Tanken med den boken var just att visa på ämnets nytta, och jag är övertygad om att de texterna nått en vidare läsekrets genom att finnas fritt tillgängliga på nätet än om de tröskats genom förlagsprocessen och förpackats i en pappersutgåva som riskerar att bara nå redan frälsta. Fördelen med bloggen är att dess innehåll via Google exponeras för en mycket större publik. Och den exponeringsytan ökar för varje dag genom att innehållet utökas. Ju större bloggen blir, och ju fler som länkar till dess innehåll desto högre upp kommer den i söklistorna och desto fler potentiella läsare nås. Och på det sättet ökar chansen att nå ut med viktiga insikter som ansvariga politiker och andra makthavare av outgrundliga anledningar vill hindra spridandet av.

Dagstidningarnas nätupplagor är en guldgruva för den som vill göra snabba kulturanalyser av dagsaktuella ämnen, och genom att länka till artiklarna görs bloggens innehåll synligt för nya läsare som kanske inte insett nyttan med kulturvetenskaplig kompetens. Det har dragit många läsare till Flyktlinjer, och förvaltar man sitt pund och är ödmjuk inför sin egen roll i skapelseprocessen, finns möjligheten att en läsekrets som återvänder växer fram. Samtidigt måste man vara beredd på att kulturanalyser inte alltid faller alla på läppen. Jag har fått känna på lite av, men som tur är bara ytterst lite, det omtalade näthatet. Skriver man, till exempel om naturvetenskap i kritiska ordalag måste man räkna med att få arga kommentarer. Men ofta ger även kritiska kommentarer upphov till konstruktiva och framåtblickande samtal där alla parter lär sig något. Det är en annan av bloggens fördelar, den främjar samtal och triggar inte till debatt som är förödande för allt utbyte av kunskap.

Jag har naturligtvis ingen aning om vilket avtryck som min blogg har. Och jag vet bara hur många som klickar sig in, inte vad man läser och på vilket sätt som texterna påverkar. Av kommentarerna får jag viss ledning, och stor uppmuntran. Flyktlinjer är som sagt en plats för utbyte av tankar om det som förenar oss människor: Kultur. Jag tar varje chans att marknadsföra bloggen, Kulturvetenskapen och kompetenserna som finns inom Humaniora, inte för att få uppmärksamhet för egen del, utan för att kunskaperna och kompetenserna är viktiga och behövs i samhället. Och blir vi fler som gör detta på olika sätt och i olika sammanhang ökar chanserna att vi når ut med den kunskap vi har och vet är viktig, användbar och samhällsnyttig.

Ingen undkommer kulturen, den finns överallt, påverkar alla, alltid. Människan är ett kollektivt fenomen som tyvärr och uppenbarligen går att förneka, men undkomma den går inte. Förr eller senare måste vi hantera konsekvenserna av allt och allas handlande. Ju förr vi inser detta desto bättre, och i väntan på att den insikten ska sjunka in och spridas i det kollektiva medvetandet fortsätter jag mitt dubbelriktade bloggprojekt. 

Vetande, i samverkan

Kunskap är mitt arbete, och tankar på vad som går att veta, och vad som erkänns som sanning samt kulturella och sociala aspekter av kunskap upptar en stor del av mitt liv och min vardag. Ämnet bryter in och häktar i, släpper inte taget. Hur vet vi det vi vet? Och vad får olika insikter för konsekvenser. Framförallt, och det utgör ämnet för dagens bloggpost, funderar jag ofta på vad som gör att viss kunskap anses finare och mer värdefull än annan.

Kunskapshierarki och dess konsekvenser var ämnet för en debattartikel i SvD igår. Oväntat men glädjande läser jag där, för en gångs skull, hur någon som själv inte verkar inom hum-sam-området pekar på värdet av humaniora och samhällsvetenskap. Äntligen någon som inte bara ser värdet av kunskap om kultur och samhälle, utan dessutom vill diskutera principerna för fördelningen av forskningsmedel.

Satsningar på forskning handlar uteslutande om naturvetenskap och teknik. Vem bestämde att det skulle vara så? Och vad är målet med forskningen? Saknas det kunskap på dessa områden? Beslut om forskning tas av politiker, och målet är pengar. Har inga problem att förstå, och jag är inte ute efter någon. Kunskap om natur och teknik behövs. Ingen tvekan om det. Det jag ställer mig frågande till är ifall sådan kunskap behövs mer än kunskap kultur och samhälle. Att ställa olika ämnen mot varandra är olyckligt. Intressant nog är att en sådan jämförelse kanske skulle kunna utfalla till hum-sams fördel, om man ska tro debattartikelförfattaren Jonas Milton på Almega.

När vi på Almega ska förklara utvecklingen och behoven är det svårt att nå fram. Uppfattningen är att de utmaningar som våra företag står inför ska lösa sig av sig själva. Det verkar vara lättare att agera på en önskan om att vi behöver forskning inom svetsteknik än att förstå behov av kunskap om nya affärsmodeller, kunddriven innovation eller värdering av immateriella tillgångar.

Men, det kanske inte är så förvånande. I dag är frågorna alltmer komplexa och rör sig ofta över flera vetenskapsområden. Ett exempel är en smartphone som i sig inte skapar värde, utan det gör i stället tjänsterna i telefonen. Men bara för att komplexiteten ökat kan man inte blunda för behovet av den ny kunskap.

Snobbismen i forskningspolitiska sammanhang rangordnar forskningens olika discipliner på ett destruktivt sätt. Detta är något jag presenterar i bokkapitlet Snobbism bromsar viktig forskning i antologin Med Sverige på läkaren, som släpps av Svenskt Näringsliv inom kort.

Medicinsk och teknisk forskning står högst i rang, medan samhällsvetenskap hamnar långt ned. För innovation i tjänsteföretag är den sistnämnda dock av stor vikt. I tjänstesamhället blir det allt viktigare att utveckla kunskap för komplexa system där flera branscher och kompetenser ska fungera ihop.

Fast det ändrar egentligen inget i sak. Att jämföra och ställa olika kunskaper mot varandra är olyckligt. Samverkan över gränser och mellan olika kompetenser är vad som borde främjas. Vetande av olika slag behövs för att uppnå hållbarhet. Det är viktigt att inte enkelrikta sökandet efter kunskap. Det är ur mångfalden, i möten mellan olika kunskaper, kompetenser och typer av insikter, som riktig och viktig kunskap uppstår. Vetande går inte att beställa fram, inga viktiga och banbrytande insikter går att nå genom satsningar.

Nyfikenhet och oväntade möten, problem i vardagen som irriterar. Kunskap kan växa ur olika källor, och gör så, hela tiden. Den insikten måste växa och spridas för att ny kunskap, mer användbar kunskap, viktig kunskap skall kunna utvecklas. Och den kunskapen är allas egendom. Kunskap kan och får aldrig låsas in, ägas eller göras exklusivt tillgänglig till bara ett fåtal. Hållbarhet kan bara nås om kunskapen sprids vitt och brett. Därför håller jag både med, och inte, om det som står i debattartikeln.

Skepticismen och rädslan för kraftfulla samverkansprogram handlar bland annat om två vanföreställningar. Dels att det skulle vara fråga om ”förtäckt företagsstöd”, dels att tillämpad forskning är av lägre vetenskaplig kvalitet än grundforskning. Att det sistnämnda är en snobbig vanföreställning exponerade Vetenskapsrådets studie från 2007 som visade att samverkan istället ökar den vetenskapliga kvaliteten. Att hävda att det rör sig om ”förtäckt företagsstöd” är att frånsäga sig ledaransvar i lösandet av avgörande samhällsfrågor, som hälsa, energiförsörjning, klimat och demografi.

Att finansiera samverkan handlar inte om sponsring, utan om att staten på ett ansvarsfullt sätt underlättar utveckling av kunskap och tester av nya koncept som annars skulle ha uteblivit. Att vara med och dela på den risk som alltid finns då ny mark ska brytas. Det är en global konkurrensfråga. Regeringar världen över möjliggör samverkan för olika former av program. Varför skulle Sverige lämna walk-over?

Samverkan och Arbetsintegrerat Lärande är något jag tror på och brinner för. Men kunskap bör inte blandas ihop med pengar. Kunskap får inte bli en handelsvara. Kunskap måste vara fri, måste få leva sitt eget liv. Ett utmärkt exempel på det, och på hur olika typer av kunskap kan behöva kombineras för att vetandet skall bli användbart, fann jag i Vetenskapens värld igår. Nya rön om hälsa, som går fullkomligt på tvärs mot vanligt sunt förnuft, människors vardagskunskap och erfarenhet, presenterades. Och då kan det vara bra att förstå kulturens roll i kunskapsöverföringen, vanans makt och det socialas betydelse. Annars lämnas fältet öppet för makt. Om förmågan till kritiskt tänkande är låg i befolkningen, då är allmänheten hänvisad till akademikerna för allt. Och det vore olyckligt, liksom all oinskränkt makt är det.

Den enda garantin som finns för ett bättre vetande, och ett bättre samhälle, är utbyte, dialog och ett kreativt samtalsklimat. Öppenhet är vägen fram. Kunskap och sanning kan bara sökas, det är inget som bör försvaras. Tillsammans bygger vi upp, utvecklar och upprätthåller vetandet som utgör basen i samhället!

Visdom finns i mellanrum

Kunskap är en oupphörligt intressant fråga. Vad är det, och var bör den sökas? Dagens Under Strecket handlar om detta, om sökandet efter kunskap. Tore Frängsmyr uppmärksammar att det i år är 100 år sedan ämnet Vetenskapshistoria växte fram. Inom disciplinen har man undersökt frågan; vad är vetenskap? Och tanken man haft för ögonen genom hela projektet är; hur har man förklarat kunskap? Finns dess ursprung i världen, där den upptäcks av vetenskapsmännen och vetenskapskvinnorna? Eller finns den inom det vetenskapliga kollektivet, varifrån den emanerar? Något absolut giltigt svar verkar man inte ha hittat. Svaret verkar ligga någonstans mellan, som så ofta. Frängsmyr skriver.

På 50-talet var vetenskapshistoria ännu en ung vetenskap. Den första professuren i USA kom 1940 genom Henry Guerlac, medan hans lärare, återigen Sarton, inte fick professors rang förrän några år senare. En och annan professur i ämnet kom i andra länder, men det gick trögt. (Sverige var bland de första med en lärostol redan 1932). Någon egentligen teoribildning förekom knappast. Två skolor stod emot varandra, externalism, som med marxistisk bakgrund betonade yttre samhällsfaktorer, och internalism, som i stället ville se inre rent intellektuella faktorer såsom avgörande för utvecklingen. I den externalistiska modellen arbetade man inte bara med ekonomiska faktorer, en del lade tonvikten på psykologiska perspektiv, andra huvudsakligen vid religiösa.

Båda lägren sitter uppenbarligen på viktiga pusselbitar. Synd att man skall behöva strida om vem som har det bästa svaret. Vad är det som gör att man strider om det? Varifrån kommer den övertygelsen, att svaret är ett, odelbart och formulerat i bestämd form singular? Den frågan, frågan om vad man tar för givet i båda lägren, frågan om varför man strider istället för att samtala, lyssna och resonera om kunskap och till vad det man vet ska användas. Den frågan berörs egentligen inte i artikeln.

Även om man inte renodlar de två ståndpunkterna är det tydligt att den fortlöpande diskussionen avspeglade det kalla krigets motsättningar. När man läser texter av internalister framstår det klart att de misstänkliggör sina motståndare. De kräver gärna bevis för externalisternas slutsatser utan att själva presentera några. För säkerhets skull gör de gällande att få av externalisterna använder marxistiska argument, utan att de i stället talar om ”sociologiska rötter till den moderna naturvetenskapen”. Det är därför Merton blir en salongsfähig konversatör.

För att veta något måste man uppenbarligen bestämma sig för något som man inte undersökt. Helt förutsättningslös kan vetenskapen aldrig vara. Det är en oerhört intressant aspekt av kunskapssökandet, detta att det alltid förutsätter något, att det aldrig börjar från noll. Utkastade är vi människor, liksom allt annat i Universum, i ett flöde som föregår oss och som kommer att överleva oss. Och ett evigt sökande är vad det handlar om.

Alla akademiska ämnen måste förnyas, antingen genom att man utvidgar själva undersökningsområdet till att omfatta tidigare outforskade terränger, eller genom att man formulerar en ny teori som skär igenom både gammalt och nytt material och därmed kan ge helt nya resultat. Det förstnämnda sker hela tiden, tänk bara på genusforskningen. Det senare sker sällan, om ens någonsin. De revolutioner som Kuhn talar om inträffar praktiskt taget aldrig i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Åtminstone är det aldrig fråga om omvälvande nyheter som när det gällde Copernicus eller Newton, Darwin eller dna-upptäckten. En biolog kan inte säga: Jag struntar i dna, jag går tillbaka till Aristoteles. Men en filosof kan i dag utan att skämmas gå tillbaka till Aristoteles och undersöka hans läror.

Detta gör att de ”teorier” som lagts fram de senaste 50 åren inte är några teorier, de har ingen bäring utanför det enskilda fallet. Det är i stället fråga om trender och synsätt, ibland bara om pikanta ord och snärtigt formulerade begrepp: paradigm, socialkonstruktivism, postmodernism. Dessa etiketter säger egentligen ingenting, och deras innehåll har inte gett upphov till någonting substantiellt, det vill säga ny kunskap. Om vi går igenom alla större arbeten inom vetenskapshistoria under de senaste decennierna skall vi finna att de flesta faller under rubriken ”normal science” (enligt Kuhns rubricering). Det är vackert så, men arten av pretentioner blir annorlunda.

Flöden är rörelse, rörelse är förändring, förändring är liv. Där, någonstans, mellan. Fler än en, men färre än många. Där, och aldrig mer preciserat än så, finns förklaringen.

Ibland ser man påståendet att motsättningen externalism-internalism är ett passerat stadium och därför borde överges. Detta är en missuppfattning, ty motsättningen externalism-internalism är inte någon teori eller metod utan en modell. Den ger oss en utgångspunkt för att studera själva basen i vetenskapshistoria, nämligen vetenskapens förhållande till samhället. På en linje mellan två ytterligheter har vi längst ut till vänster externalism (till exempel olika former av konstruktivism) och längst till höger har vi internalism (olika former av positivism). De flesta forskare befinner sig troligen någonstans mitt emellan. Ingendera ytterligheten är väl egentligen ointressant. Det hela beror på vilka frågor vi ställer till det historiska materialet. Vill man analysera Newtons och Leibniz olika sätt att lösa differentialkalkylen, måste man av naturliga skäl hålla sig till en internalistisk ståndpunkt. Skall man däremot utreda Newtons syn på alkemin eller hans föreställningar om religionen blir givetvis ett externalistiskt arbetssätt nödvändigt.

Svar finns aldrig. Definitiva, en gång för alla avgjorda, svar på några frågor existerar inte. Bara sökandet efter förståelse och förklaring. Därför saknar jag samtal, utbyte av tankar och insikter. Därför saknar jag ödmjukhet och lyssnande. Tvärsäkerhet ger respekt, men leder alt för ofta till arrogans. Hybris kan bara den få som utgår från att hen har svaret, det bästa, enda svaret. Typiskt människan, att ta sig vatten över huvudet. Makt är vad det handlar om. Vetande och makt är två sidor av samma sak. Akademin är uppbyggd efter den principen, av makt kamouflerad till kunskap. Vetenskapsmän vill bli lyssnade på, och åtlydda. Vill ha makt.

På vilka grunder utgår man från att svaret är ett och odelbart? Det måste finnas ett svar, men det räcker inte, bland svarskandidaterna får man bara välja ett, det bästa. Det är ett aprioriskt antagande som inte får ifrågasättas, för då faller akademin ihop, då rasar grunden för hela samhället. Hur kan man som kritiskt medveten akademiker hålla sig med sådana antaganden? Det borde vi, kollektivt, reflektera över, lite mer, lite oftare. Om det är kunskap vi söker. Och det görs också. Frängsmyr avslutar med att peka på ett vetenskapsområde som lite mer förutsättningslöst än andra discipliner söker svar kring kunskapens grund.

Som historisk forskning är det externalistiska synsättet numera dominerande och det som sätter in vetenskapen i ett samhällsperspektiv. Det betyder inte att man måste ansluta sig till en extrem hållning såsom dogmatisk marxism eller socialkonstruktivism, ståndpunkter som numera ter sig som återvändsgränder. Men det betyder att man studerar vetenskapen som en del av samhället, en tradition som varit självklar i Sverige. Och vill man precisera var på bandet mellan ytterligheterna man befinner sig och vill arbeta, kan man säga att STS-forskningen är fruktbar genom att den kombinerar historia och samhällsvetenskap.

STS söker inte svar på ett enda ställe. Svaret finns någonstans mellan. Det är utgångspunkten för detta sätt att bedriva vetenskap, denna disciplin som jag finner högst sympatisk. Där har jag hittat mina viktigaste vetenskapliga inspirationskällor. Latour, Haraway, Barad och så vidare. Där samtalas det. Där trivs jag. STS är för mig synonymt med vishet, och bara för att visa att världen är mer fantastiskt än kan kan förledas tro om man reducerar den till en eller ett. Om man bara kan förmå sig att söka svaret på fler än en, men färre än många ställen. Då ökar chansen till förståelse, då går man från kunskap till vishet. Och om det läste jag på stationen nyss, i Nietzsches fascinerande bok Tragedins födelse. Ett citat därifrån får avsluta denna bloggpost. Vackert formulerade tankar, som överbryggar klyftan mellan externalister och internatlister, och varifrån många STS-forskare, medvetet och direkt eller omedvetet/indirekt helt klart har hämtat en hel del inspiration.

Med denna insikt inleddes en kultur som jag vågar beteckna som tragisk: dess viktigaste kännetecken är att vetenskapen som högsta mål ersätts av visdomen, som vänder sina orubbliga blickar mot världens helhetsbild, oförvillad av vetenskapens förföriska lockelser, och som i medkännande kärlek försöker uppfatta världens eviga lidande som det egna lidandet.